Efter att jag hade publicerat mina tankar om Jesaja 33 kom jag att inse, att jag inte ännu hade sagt något om de två föregående kapitlen. Det är sånt här, som får en att undra hur gammal man egentligen håller på att bli. Idag regnar det och blåser, och är höst av alla krafter, så det passar ju bra att sitta i studerkammaren! Några tankar om de två nämnda kapitlen :
Jesaja 31 börjar med en upprepning och vidareutveckling av utsagan i Jes 30:1-4.
Israel har ingen hjälp att vänta från Egypten - ”egyptierna är människor och inte Gud, deras hästar är kött och inte ande”
Sedan, i vers 3, kommer en bisats, som jag tror vi gör klokt i att betrakta som en huvudsats!
”Herren tar inte tillbaka sitt ord! Han reser sig upp mot de ondas hus, och mot hjälp från ogärningsmän!”
Det är alltså inte bara så, att Gud drar sig undan, och låter oss klara oss bäst vi kan tillsammans med de ogudaktiga hjälpkrafter, som vi väljer att gå i förbund med – ett intryck man ju kunde få av 30:18. Här sägs det klart ut att Gud också kommer att aktivt motarbeta sådant! Som det står skrivet: världens vänskap är lika med Guds ovänskap.
En av den kristna kyrkans stora misstag genom hela kyrkohistorien har varit att den så ofta har sökt stöd från de världsliga makthavarna.
Alltifrån den romerska kejsaren Konstantinus tid och framåt har samma mönster upprepats; världen har via förbundet stat-kyrka fått möjlighet att påverka vad som sker och hur man tror och verkar i kyrkan, och spåren av detta förskräcker, minst sagt!
Konstantinus såg kyrkan som en politisk möjlighet, ett sätt att ena den brokiga befolkningen i romarriket, och för att få ut maximalt av detta måste ju kyrkan göras möjligast enhetlig.
Den enhetligheten försökte då den romerska staten, med benägen hjälp från kyrkoledarna, att skapa lagstiftningsvägen.
Så, även om Konstantinus till synes gjorde slut på förföljelserna av de kristna, startade han i stället en ny slags förföljelse, nämligen kristna som förföljde andra kristna, detta genom att han stiftade lagar mot oliktänkare, alltså alla, som inte till alla delar inordnade sig i den officiella kristna läran, och underkastade sig den av staten godkända kyrkliga ledningen, med biskopen i Rom i spetsen.
Detta blev ännu mycket värre genom att kyrkan blev en folkkyrka, och därmed samtidigt öppnades för ett massivt inflöde av nya medlemmar, alltså då människor, som inte hade någon större personlig övertygelse, utan bara såg detta som en möjlighet att vinna personliga fördelar.
Eller så kanske man kan se det så, att kyrkan, genom att den fick detta inflöde av icketroende medlemmar, förvandlades till en folkkyrka….vilket som var först, ägget eller hönan, kan man ju diskutera. Slutresultatet är i varje fall detsamma i båda fallen.
Inte är det svårt att se hur detta hade som följd att Guds välsignelse stängdes av, och den onde fick tillåtelse att börja härja på ett dittills osett sätt i kristenheten! Gud reste sig upp mot den hjälp, som de kristna kyrkan skaffade sig från ogärningsmän.
Sedan kommer vi till vers 4-5
Ty så har HERREN sagt till mig: ”Liksom ett lejon ryter, ett ungt lejon över sitt rov när många herdar samlas mot det, och inte skräms av herdarnas rop, eller fruktar för deras oväsen, så skall HERREN Sebaot fara ner för att strida på Sions berg och uppe på dess höjd! Som fågeln breder ut sina vingar, så skall HERREN Sebaot beskydda Jerusalem. Han ska beskydda och hjälpa, skona och rädda. Vänd om till honom, som ni så djupt har avfallit från, ni Israels barn!”
Här flyttar perspektivet återigen framåt till tidens slut, till den dag då Herren stiger ner på Oljeberget och förintar de angripande arméerna. Han är Jerusalems verkliga beskydd, och här ställs Guds beskydd i kontrast till de ynkliga jordiska makter, som inte har kunnat hjälpa.
Ibland undrar jag för övrigt faktiskt om inte dagens Israel i allt för hög grad förlitar sig på USA, om detta är dagens motsvarighet till det Israel, som för 2700 år sen förtröstade på Egypten istället för på sin Gud?
Uppmaningen till omvändelse gäller i varje fall oss alla, både judar och hednakristna, i den mån vi har börjat ta emot hjälp från vad Gud betraktar som ogärningsmän, och förlita oss på denna världens makter!
I kapitel 32 fortsätter sedan beskrivningen av det kommande fridsriket, och av hur detta med nödvändighet måste föregås av en domens dag, där ondskan och orättfärdigheten rensas ut.
Jag har fäst mig vi den sista versen i det här kapitlet:
”Lyckliga är ni, som sår vid alla vatten, och låter oxen och åsnan ströva fritt omkring!”
Det här är en kort beskrivning av en nomadtillvaro, något man idag skulle kunna beskriva som en nästintill minimalistisk livsstil.
En nomad samlar ju inte på sig en massa onödiga prylar och ägodelar, allt ska ju kunna tas med på vandringarna! Här prisas nu de människor lyckliga, som lever på ett sådant sätt. Kanske en fingervisning av hur livet i fridsriket kommer att gestalta sig?