Något, som vi hittills inte har sagt desto mer om, är nådegåvornas bärare, alltså de människor, som har fått någon eller några av de andliga gåvorna.
Att ingen får sin gåva på grund av egen duktighet och skicklighet, det står klart. Gåvorna är just nåde-gåvor, de ges av nåd.
Vad som är lika klart, det är att gåvorna både kan brukas och missbrukas, och nu, när vi funderar på den profetiska gåvan, kanske det kan vara dags att ta en närmare till på den situation, där nådegåvan hör samman med en viss tjänst i Kristi församling.
I 1 Kor 12:29 står det så här: ”Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?”
Går man sedan framåt till 1 Kor 14:5 ser vi att aposteln ändå uttalar en önskan om att alla ska tala både tungomål och profetera, och i 14:31 sägs det att alla kan få profetera, en i sänder.
Vad skola vi då tänka härom?
Är det bara några få, som kan komma i åtanke för den profetiska gåvan, eller är det alla??
Jag tänker mig att det är så här: Vem som helst kan bli använd av den helige Ande i vilken gåva som helst så där tillfälligtvis, men när det blir fråga om att vara bärare av en gåva på ett sådant sätt, att den uppenbarar sig i någons liv regelbundet, som en del av en tjänst i församlingen, då är detta naturligtvis något, som i varje enskild utformning gäller bara en del av de kristna! Vi har ju olika uppgifter och funktioner!
I Ef 4:11 definieras fem olika tjänster i församlingen, vilka sägs vara till för att utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. Vi brukar tala om dem som de fem ledartjänsterna.
En av dem är profetens tjänst, och den nämndes ju också i 1 Kor 12:28-29.
För att profeten ska kunna fungera, behöver han naturligtvis profetisk gåva, och han behöver den kontinuerligt. Han är alltså bärare av gåvan, inte bara någon, som någon sällsynt gång kanske får ett tilltal från Herren att förmedla vidare.
Hurudan behöver då profeten vara som person, för att gåvan ska bli brukad, inte missbrukad?
När vi söker svar på den frågan, kan vi börja från den grundläggande kallelsen för alla, som utövar någon form av ledarskap i Guds församling, nämligen herdeskapet.
Den består i att de alla, på sitt sätt, ska vara herdar för Guds folk! 1 Petr 5:1-3
När vi läser Hes 34:1-16, ser vi att herdens uppgift är tänkt att vara vårdande och beskyddande. Herden ska uppsöka, föra tillbaka, förbinda, och styrka sin hjord, och struntar han i det, så att han istället börjar utnyttja sin position till att skaffa sig egna fördelar, då ses detta inte med blida ögon av Gud!
Här har vi då inom parentes sagt ett utmärkt redskap att ta till, när vi ska pröva profeterna!Man kommer en bra bit på väg bara med att se på hur hans ”får” mår!
För att kunna utföra sin uppgift att betjäna dem, som han leder, behöver den andliga ledaren således vara beredd att älska mer, be mer, ge mer, tjäna mer, böja sig djupare, och vara villig att bära mer av andras bördor än de, som han betjänar, ännu har börjat göra – sådana är ”anställningsvillkoren” för dem, som ska fylla herdens uppgift på ett fullödigt sätt, så att han både med det han säger och med sitt eget livs exempel är med och utrustar andra för tjänst i Guds församling!
Jag minns en man, som undervisade vid ett tillfälle om andligt ledarskap. Efter att ha beskrivit dessa villkor, frågade han åhörarna hur många av dem som fortfarande ville vara ledare i församlingen? Han fick några generade skratt som svar….
Ser man ledaruppgiften i det här ljuset, då inser man också omedelbart varför det står skrivet: ”Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min Ande!” Beskrivningen av Andens frukt i Gal 5:22 ger en bra bild av en sann herdes karaktär – och detta är Kristi karaktär, inte någon fallen människas!
Om det nu är detta, att vara villig att fungera som herde, som är grunden för allt andligt ledarskap, då är också profetens tjänst på sitt sätt en herdetjänst, och därmed ställd under de villkor, som gäller för sådana! Den profet, som inte vill ödmjuka sig till att vara en god herde i Kristi efterföljd, kommer med all sannolikhet att utvecklas till en, som missbrukar sin gåva till egen vinning, på ett eller annat sätt.
Förenklat kan man säga, att profeten är den vägledande herden, den som bär visionen för församlingen, och ser längre än de andra, han är Guds redskap till att leda sina medkristna på rätta och goda vägar, och han är också den försvarande herden, som ställer sig upp mot vargarna, som angriper fåren.
Jesus var alla de olika ledartjänsterna i en enda person, när han gick här på jorden, och nu verkar han på samma sätt genom många olika tjänare. Han har inte förändrats!
En central del av profetens uppgift består, som sagt, i att se framåt, att se längre, att se det, som andra inte ännu har fått syn på.
Ibland ger detta profeten möjlighet att trösta, ibland att förmana, ibland att uppmuntra, men han gör det alltid utifrån en vision, en gudagiven insikt om vad Gud vill, och hur situationen håller på att utveckla sig, för församlingen, eller för den enskilde.
Detta leder då ofta till att profettjänsten är ett ganska ensamt jobb.
När man ser något, som de andra inte ser, varnar för det, men märker att man talar för döva öron, kanske blir både hånad och ställd utanför, hur ensam blir man inte då?
När man ibland måste föra fram förmaning, och detta tas illa upp, blir man då i längden så värst välkommen i gemenskapen?
Profeten Jeremia är ett gott exempel på detta.
Han levde under kung Josias reformation, som beskrivs i 2 Krön, kap 34-35, en tid då folket till synes vände om till Herren. Jer 1:2
Ändå profeterade han bara straffdomar och elände, och lät förstå att folkets omvändelse bara fanns utanpå, inte i deras hjärtan. 4:1-4
”Varför nu detta doms- och omvändelsebudskap”, undrade både folket och ledarna, ”vi har ju vänt om, allt står ju mycket bättre till nu än förr??”
De blev så trötta på Jeremia, att man ville ta livet av honom till slut! Jer 11:18-23
Men, när Josia hade dött, då blev det klart att Jeremia hade haft rätt hela tiden. Han hade sett vad som fanns under ytan i det förment omvända folket, hur beredda de var att återfalla i avgudadyrkan så snart de bara fick en chans att göra det utan risk för straff från den gudfruktige kungen!
2 Krön 36 ger klart besked om den saken…
När vi ber Gud att han ska sända oss profeter, då behöver vi också göra oss beredda att ta emot dem.
Vi tänker oss i allmänhet att profeten, när han kommer, ska vara sänd för att ta itu med ”de andra”, de som har fel lära, inte är tillräckligt fromma, de, som inte hör till ”oss”, helt enkelt. (Här ska då ”oss” läsas ”vår församling”, ”vårt parti”, ”vårt kotteri”, ”vårt samfund”.)
Men detta är inte det enda, som kommer att hända, inte om profeten är av den rätta sorten! En sådan får ju både sin uppgift och sin insikt från Gud. Han kommer att se det, som bjälken i våra egna ögon har hindrat oss från att få syn på själva, och han kommer att sätta strålkastarljuset på det, utan anseende till personen! Jer 7:1-11
Hans paraduppmaning är ”Omvänd er!”
Vad händer då?
Ödmjukar vi oss, då kan profeten bli oss till nytta och välsignelse.
Struntar vi i honom, eller slänger vi ut honom, då blir han oss till dom. Så sägs det i Jer 18:18 att folket i Jerusalem gjorde, och kort därefter förstördes staden….
Till profettjänsten hör ofta också en annan av de andliga nådegåvorna, nämligen gåvan att skilja mellan andar.
Den ska vi återkomma till, om Herren vill!