I Jesaja 36 och 37 möter vi uppfyllelsen av profetian i Jes 8:8-10, där profeten förutsade att assyrierna inte skulle komma att vara nöjda med att inta Nordriket, de skulle småningom fortsätta söderut, och försöka ta Juda rike också. De kommer att komma in i hela landet, men deras fälttåg ska ändå misslyckas, för Gud ska vara med Juda och Jerusalem, så lyder löftet här.
Vid den tiden, då den profetian gavs, var Juda, på grund av vad kung Ahas hade ställt till med, ett skattskyldigt lydrike till Assyrien.
Ahas son Hiskia blev kung i Juda omkring 730 f Kr. Först samregerade han med sin far i femton år, från tio års ålder tills han var tjugofem, och lärde sig jobbet, så att säga, sen regerade han som ensam kung från 715-687 f Kr.
Så snart han blev ensam kung ställde han till med stor reformation i Juda, och kastade ut avgudadyrkan. Sedan slutade han betala skatt till Assyrien. 2 Kung 18:1-7
Detta upptogs inte väl av den assyriske härskaren, så här i Jes 36 kommer han tågande med hela sin arme för att få ordning på sin uppstudsige vasall.
Hiskia försökte då först köpa sig fri enligt gängse sed, och betalade ut alla dyrbarheter, som fanns i Jerusalem. 2 Kung 18:13-16.
Assyrierna var dock inte nöjda med detta, så Sanherib skickade en av sina befälhavare med en stor armé för att belägra Jerusalem.
Man undrar hur mycket av den profetia om allt detta, som Jesaja hade uttalat trettio år tidigare, som man kom ihåg i Jerusalem och i kungahuset vid det här laget?
Kung Hiskia hade ju bara varit en sju-åtta år gammal då.
Nå, hur det gick finns beskrivet både i här i Jes 36 och 37, 2 Krön 32, och 2 Kung 19.
Profetian gick i uppfyllelse till punkt och pricka.
Juda fiender rustade sig, gjorde upp planer och avtal, gick till angrepp – och krossades genom ett Guds direkta ingripande.
Sen kan man också fundera på varför just den här händelsen i Juda historia får så mycket utrymme i Bibeln?
Jag tror att det beror på att en liknande situation finns framför oss i tiden.
Det, som hände Sanheribs arme, är bara småpotatis om man jämför med beskrivningarna i Sak 12 och 14 om vad som ska hända, när Jesus kommer tillbaka, ”när alla jordens folk har församlats mot Jerusalem!”
Den assyriska armens öde står som ett varnande exempel för oss, som lever med tidens slut inpå oss: det är en utsökt dålig idé att gå till angrepp mot en stad och ett folk, som Gud Allsmäktig har sagt att han ska beskydda!
Att göra narr av Israels Gud är en om möjligt ännu sämre idé, och det var just vad assyrierna gjorde.
Så här lägger Sanheribs utsände ut texten för Jerusalems män, 36:18-20
”Låt inte Hiskia förleda er, när han säger ”HERREN ska rädda oss!” Har någon av de andra folkens gudar räddat sitt land ur den assyriske kungens hand? Var är Hamats och Arpads gudar? Var är Sefarvajims gudar? Eller har de räddat Samaria ur min hand? Vilken bland dessa länders alla gudar har kunnat rädda sitt land ur min hand? Skulle då HERREN kunna rädda Jerusalem ur min hand?”
Jesaja 37
1-4
När kung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder, höljde sig i säcktyg, och gick in i HERRENS hus.
Och han sände överhovmästaren Eljakim, skrivaren Shebna, och de äldste bland prästerna, höljda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son.
De sade till honom: ”Så säger Hiskia: Denna dag är en nödens, bestraffningens och föraktets dag, ty fostren har kommit fram till födelsen, men det finns ingen kraft att föda.
Kanske ska HERREN, din Gud, höra Rab-Sakes ord. som hans herre, kungen i Assyrien, har sänt för att håna den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord, som HERREN, din Gud, har hört.
Bed en bön för den kvarleva, som ännu finns!”
Om man förenklar detta poetiska språk blir det ungefär så här: ”Vi klarar inte av det här själva, fienden har försatt oss i nöd och hånat och skämt ut oss, och vi har inget att sätta emot! Men Gud, de har ju gjort narr av dig också, och du kan göra vad du vill med dem!”
Hiskia avsäger sig alla mänskliga strategier, alla försök att reda upp det hela på egen hand, och lämnar allt i Guds hand – man kan säga att han nu äntligen följer uppmaningen i Jes 30:15 till punkt och pricka, även om han först försökte med diplomati och eftergifter.
Jag minns när de första hemdatorerna kom, och man ännu fick med en pappersmanual vid inköpet. Det fanns ett talesätt då: ”When everything else fails, read the manual!”
Folk envisades nämligen i allmänhet med att först försöka klura ut själva hur det hela var tänkt att fungera, och dåförtiden, när det skulle arbetas med kilometerlånga DOS-kommandon, var det ingen enkel nöt att knäcka! Sen, när allt annat hade misslyckas, var man äntligen redo att ödmjuka sig och titta efter i manualen.
Detta har vissa likheter med Guds folks historia genom tiderna….
Nåväl, assyrierna fick lov att göra sig redo att avbryta belägringen av Jerusalem, när de fick höra att krig hotade på annat håll, 7-9, men Sanheribs stolthet tillät honom inte att bara ge sig av. Han bara måste skriva ett brev till till Hiskia, och den här gången var han inte bara ute för att ifrågasätta Guds förmåga att skydda Jerusalem. Den här gången anklagar han Gud för att vara en lögnare och bedragare, som försöker få Hiskia att tro på räddning, fast Gud kantänka inte har någon hjälp att ge mot Assyriens makt! Så här skrev han i sitt brev till Hiskia:
10-12
Så ska ni säga till Hiskia, kungen i Juda: ”Låt inte din Gud, som du förtröstar på, bedra dig, så att du tänker: Jerusalem ska inte falla i den assyriske kungens hand. Du har ju hört vad kungarna i Assyrien har gjort med alla länder, hur grundligt de har förstört dem. Och du skulle bli räddad? Har de folk, som mina fäder fördärvade, Gozan, Haran, Resef, och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?”
14-20
När Hiskia hade tagit emot brevet av budbärarna och läst det, gick han upp i HERRENS hus, och bredde ut det inför HERRENS ansikte
Och Hiskia bad till HERREN och sade: ”Herre Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden!
Du har gjort himmelen och jorden.
Herre, böj ditt öra och hör!
Herre, öppna dina ögon och se!
Hör alla Sanheribs ord, som han har talat för att håna den levande Guden!
Det är sant, Herre, att kungarna i Assyrien har ödelagt alla länder, också sitt eget land, och de har kastat deras gudar i elden, ty de var inga gudar, utan verk av människohänder, trä och sten.
Därför kunde de förgöra dem.
Men nu, Herre, vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är HERREN, endast du!”
När man läser det här, kan man inte låta bli att dra parallellen till Apg 4:1-31, där Stora Rådet hotar apostlarna, och försöker skrämma dem till tystnad, och där vi sedan har den bön, som församlingen i det läget ber till Gud.
Samma inledande bekännelse till Guds storhet och allmakt.
Samma hänvisning till vad Guds fiender har gjort och sagt mot Gud och hans Smorde.
Samma bön till Herren om att han ska göra hotelserna om intet, genom att räcka ut sin hand och visa sin makt.
Samma trosvissa förväntan att Gud ska hjälpa sina tjänare, och därigenom låta sitt namn bli ärat.
En annan sak, som jag lägger märke till i den här texten, är att Hiskia överlåter åt Gud att försvara både sig själv och sitt folk – han ger sig inte in i någon debatt med Sanherib om vilken Gud som är störst, utan han överlämnar den assyriske härskaren åt Guds rättvisa, och därmed jämt. Vilket naturligtvis är helt i linje med slutet av Rom 12. ”Hämnden är min, säger Herren”.
Det förefaller vara så, att det mesta, som finns i NT:s påse, har varit i GT:s säck först….
36
Och HERRENS ängel gick ut och slog 185000 i assyriernas läger, och när man steg upp följande morgon, se, då låg där fullt av döda kroppar. Då bröt Sanherib, kungen i Assyrien, upp, och vände tillbaka. Han stannade sedan i Nineve.
Uppenbarligen hade assyrierna återvänt för att återuppta belägringen vid det här laget. Eftersom det står att man steg upp i lägret på morgonen efter den här ödesdigra natten, får vi utgå från att hela hären inte dog, ”bara” tillräckligt många för att det skulle vara omöjligt att fortsätta belägringen.
För Sanherib själv gick det sedan som Herren hade sagt i v 7: han blev dödad med svärd i sitt eget land, dessutom av sina egna söner…