Så har vi då kommit fram till gåvan att skilja mellan andar, en nog så nödvändig och alltför sällsynt gåva i församlingarna.
Eller, kanske den inte är så sällsynt, det är bara sällsynt att den blir använd…
Vilka andar är det då fråga om här?
Å ena sidan har vi förstås den helige Ande, han som verkar genom alla de andliga nådegåvorna, och i allt gott verk, som sker enligt Guds vilja.
Men vad ska vi sätta in på den andra sidan?
Här är det vanliga svaret att det förstås är demonerna, ondskans andemakter, som försöker infiltrera församlingen, som den här gåvan ska avslöja och skydda oss mot.
Detta är en del av svaret, ja, men det är inte hela svaret.
Vi behöver också ta med i beräkningen att också vi människor har en ande!
Enligt 1 Tess 5:23 är vi människor ande, själ och kropp.
Om vi ser på t ex profeten Elisa, så hänvisar han till kunskap, som han hade fått i sin ande, när han avslöjar Gehasis lögner. 2 Kon 5:26, och Bibeln hänvisar på tjogtals ställen till människans ande.
När Jesus i Joh 3 säger att vi behöver bli födda på nytt, födda av Anden, säger han att detta beror på att det som är fött av kött är kött, det är bara det, som är fött av Anden, som är ande.
En pånyttfödd kristen har alltså en levandegjord ande!
I Ef 2 konstateras att människan är död i sin synd tills vi blir gjorda levande i Kristus, vilket då uppenbarligen syftar på den gudsfrånvändhet, som syndafallet förde med sig för mänskligheten.
Människan har alltså en andlig dimension, en ande, och kan därmed vara i kontakt med andevärlden.
När andliga uppenbarelsegåvor, som t ex profetians gåva, är i funktion, finns alltid risken där att det mänskliga redskapet försöker hjälpa till – den helige Ande talar i människans innersta, men så tar sig människans egen ande för att lägga till och dra ifrån i budskapet, med resultat att det inte längre är ett rent tilltal från Herren.
Säg nu t ex att någon överentusiastisk evangelist profeterar att tretton människor kommer att bli frälsta i kvällsmötet. Sen kommer nio till tro. Eller sex.
Var då budskapet falskt?
Kanske inte helt och hållet, men överdriften kom från människans egen ande.
Eller någon får höra en profetia om att han ska få gå ut och arbeta som förkunnare av evangelium, att han ännu har många goda år framför sig.
Veckan efter dör han knall och fall.
Där kom budskapet helt och hållet från människan själv, föddes ur en önskan om att få uppmuntra och hjälpa till större frimodighet – men resulterade i att folk, som hörde budskapet uttalas och sedan såg vad som verkligen hände, kanske gick vidare med en misstro mot allt vad profeterande heter.
Här kan gåvan att skilja mellan andar känna av benägenheten att lägga till och överdriva, och då kan man också få förmedla en varning till personen ifråga: Guds Rike byggs inte med sådana metoder!
En tredje version av budskap, som kommer från en människa, inte från Gud, är när profeterandet används som ett redskap för att upphöja sig själv, och/eller få andra att underkasta sig och göra som man själv vill.
Där är det inte längre fråga om att man sig själv ovetandes går över gränsen i sin önskan att hjälpa och uppmuntra, där är det fråga om ett medvetet övertramp i stil med det, som beskrivs i 2 Kor 11.
Gåvan att skilja mellan andar vore i varje fall ett effektivt beskydd mot allt vad sektbildning heter, om den bleve använd och respekterad, och den skulle kunna hjälpa oss att på ett tidigt stadium upptäcka om någon börjar försöka införa en annan Jesus, ett annat evangelium, eller en främmande ande!
Sen har vi då naturligtvis också den situation, där budskapen, lärorna, och handlingarna är direkt demoninspirerade. Eftersom den onde gärna klär ut sig till en ljusets ängel, är det inte alltid så lätt att se vad som håller på att hända, framför allt inte i ett läge, där bibelkunskapen är svag bland de troende.
Man kan nämligen räkna med att det nästan alltid finns ett element av ”skulle då Gud ha sagt” med i det, som är inspirerat av mörkrets makter.
Det elementet försöker då den onde dölja genom att istället överbetona något annat, som han kan framhålla som bibliskt och riktigt – 10% lögn slinker med, om den döljs i 90% sanning.
Ju sämre bibelkunskapen är, desto mer kan naturligtvis procenten lögn höjas…
Gåvan att skilja mellan andar låter dock inte lura sig av sådana dimridåer! Även om det som sägs, låter bra, och det, som görs, ser bra och kristligt ut, kan inte anden bakom det hela döljas för Guds Ande.
I regel kan inte den, som har den här gåvan, sätta fingret på exakt vad som är fel, han bara vet att det är fel någonstans. Ungefär som när man känner en konstig lukt, som ingen annan märker, och inte vet var den kommer ifrån.
Det kan vara svårt att bli tagen på allvar då, både i det andliga och i det jordiska!
När det onda är inblandat i det, som händer i församlingen, kan man urskilja två huvudspår.
Ibland känns det kallt och hotfullt, budskapet väcker rädsla, förvirring, och fördömelse hos åhörarna.
Det kan man ju vänta sig , för djävulen är ju Åklagaren, och här räcker det ganska långt att helt enkelt pröva budskapet utifrån vilken frukt det åstadkommer redan på kort sikt.
Andra gånger delar budskapet åhörarna – en del upplever en slags upprymd förväntan, en entusiasm inför det, som sägs, medan andra blir modfällda och nedslagna, och då kan det vara svårare att identifiera det som en mörkrets beröring. Då behövs gåvan att skilja mellan andar, som kan ge varning för att detta inte är vad det verkar att vara.
När man känner av den inre varningen, känner att detta inte har den rätta doften av Kristus, och börjar söka Herren för att få insikt i vad som är fel, då kommer man snart att få upptäcka, att orsaken till att budskapet väcker glädje och förväntan på¨en del håll är, att det öppnar för människan att känna sig stor och viktig, medan behovet av Gud och hans nåd tenderar att bli mindre.
Det var alltså fråga om ett budskap, som gav glädje och uppmuntran till köttet, och om ett sådant tas emot, då kommer frukten småningom att bli därefter.
Här kan gåvan att skilja mellan andar bespara de troende all den smärta och förvirring och besvikelse, som blir resultatet av att tro på budskap, som lovar mer än de håller – även om den, som fungerar i gåvan i fråga, ofta får uppleva att han blir ansedd som en oandlig glädjedödare, bromskloss och bakåtsträvare. Människorna vill nämligen ha den här sortens budskap!
Jag tror för övrigt att det bästa sätt vi har att beskriva hur den här gåvan fungerar är att säga att den är ett slags andligt luktsinne. Denna ”andliga näsa” känner Kristusdoften när det går rätt till, när vittnesbördet om Jesus, nåden, och förlåtelsen finns med, men den känner också svavellukten, när den onde finns i närheten!
Det ligger i sakens natur, att den, som har den här gåvan ofta tvivlar på sig själv och sina förnimmelser. Mycket få av oss undgår att påverkas av grupptrycket, åtminstone i någon mån.
”Alla andra säger ju halleluja, inte kan väl alla andra ha fel och jag ensam rätt?”
I verkligheten finns det ju nästan alltid fler, som har sina tvivel, men om ingen säger något, då tror ju alla att ”det är bara jag…”
Vi ska minnas, att i Bibeln är de falska profeterna alltid i majoritet, se t ex 1 Kung 18:22, 2 Krön 18, Jer 5:31, så det gäller minsann att ta vara på all hjälp Herren ger oss, när det gäller att pröva!
Ett litet varningens ord till sist: Om du blir irriterad och illa till mods för att musiken i mötet är för högljudd, bänkarna för obekväma, för att talaren harklar sig hela tiden, eller talar genom näsan, eller rentav kommer med direkt bibelstridiga uttalanden, eller om du reagerar negativt av någon annan påtaglig anledning, då är det inte gåvan att skilja mellan andar, som är i funktion.
Den är till för att hjälpa oss att få syn på sådant, som inte är direkt påtagligt, som inte kan identifieras bara genom en enkel prövning mot vad Guds Ord säger, men som inte är i enlighet med Guds vilja, och därför behöver dras fram i ljuset och avslöjas!
Obekväma bänkar och usel mikrofonteknik behöver man ingen gåva att skilja mellan andar för att upptäcka, inte heller behövs den för att man ska inse att en obiblisk predikan är just obiblisk.
Här finns en reell risk för att förväxla sin egen lust att kritisera och klaga på det ena och det andra med det, som Guds Ande identifierar som mörker och ondska, så den, som ska pröva andra, har inte råd att glömma självprövningen!