”Och människan skapade Gud till sin avbild – längre än så räckte inte hennes fantasi!”
Jag minns inte om det var Hasse eller Tage, som myntade den formuleringen, och det spelar väl inte så stor roll. Sann är den i vilket fall, åtminstone vad det gäller den sorts gudar vi själva skapar. Varje gång människan ska till att göra sig en gud, eller gudar, utgår hon från sig själv!
Man kan bara se på antikens Grekland, och deras uppsättning av avgudar. De gamla grekerna projicerade alla sina egna mänskliga känslor och konflikter på sin gudavärld, och resultatet blev en knippe argsinta, svartsjuka, maktlystna, hämndlystna och lösaktiga gestalter… skapade till människans avbild, och skapade av människan själv.
Det förfarandet innebär då i sin tur, att ”gudamakarna” går bort från den Gud, som verkligen finns till, han, vars tankar och vägar är så mycket högre än våra, som himlen är högre än jorden!
Den vise Predikaren skrev redan för typ 2800 år sedan, att det inte var någon ände på det myckna bokskrivandet redan på hans tid. Undrar vad han hade haft att säga om vår tid, och den uppsjö av tryckalster, både profana och religiösa, som nu produceras?
Ett av de eländen, som följer i spåren på det myckna kristna bokskrivandet, är att de verkligt värdefulla alstren tenderar att drunkna i floden av trycksaker, och således glöms bort alldeles för snabbt. En sådan bok är Francis Schaeffers ”The God who is there”, på svenska ”Den Gud, som finns till”.
Den kom ut redan 1968, men har inte förlorat ett uns av sin aktualitet, tvärtom!
Den analys, som författaren gör av den situation, som den västerländska kristenheten då befann sig i, är rent briljant, och vad mer, den är också profetisk i sin skärpa. Om någon vill sätta sig in i vad det är för en sådd, som har gett den skörd vi ser i kyrkorna av idag, då är den här boken fortfarande väl värd mödan att läsa!
Vi kan lära oss mycket också av närhistorien!
I det här inlägget vill jag bara ta upp en enda sak av de många han nämner, nämligen det han kallar ”manipulerad semantisk mystik”.
Vad är då detta?
Jo, det är den metod, som används för att mata både samhället i stort, och i synnerhet oss aningslösa kristna, med ständigt nya varianter av godtyckliga normer, som dels motiveras med ett religiöst språkbruk, och dels står helt i strid med de normer, som Gud verkligen har gett oss människor!
Man kan motivera nästan vad som helst med användande av religiösa ord och symboler, bara man först ser till så att människorna inte längre kopplar ihop dessa ord och symboler med den Gud, som finns till, och med det han har sagt, och sedan medelst ihärdig upprepning av för ändamålet lämpliga lögner lägger in ett annat innehåll i dem, än de hade från början.
Detta fungerar då förstås allra bäst, om man kan få åhörare och läsare att istället börja koppla ihop orden och bilderna med en gud, som man själv har snickrat till så att den passar en! För att detta ska lyckas, behöver de förstås hållas tämligen okunniga om vem Gud verkligen är…
Det är alltså okunnighet som är den öppna dörren för den onde här. När de kristna inte längre har koll på sanningen, vare sig historiskt eller teologiskt, då är de kristna uttrycken och orden tömda på sitt ursprungliga innehåll, och färdiga att i stället fyllas med vad som än för tillfället är aktuellt och på modet i samhället!
Den okunnigheten är vad vi drabbas av, när informationen, undervisningen i församlingarna, fragmentiseras, eller ”snuttifieras”, som det heter nuförtiden.
Detta är desto lömskare, eftersom den, som har snappat upp några fragment av kristen lära, kan tro sig ha en insikt, som man i verkligheten saknar – det är nämligen först när man börjar se helheter, och känna igen orsak/verkan-sammanhang, som man har något verkligt försvar mot den religiösa språkmanipulationen.
Schaeffer skriver så här: ”Orden Jesus Kristus har blivit ett innehållslöst banér, som kan föras i vilken riktning som helst i sociologiska syften. Med andra ord: eftersom frasen ”Jesus Kristus” har skilts från sitt sanna historiska och bibliska innehåll, kan den nu användas till att sätta igång och legitimera religiöst motiverade sociala aktioner, som står i direkt motsats till Kristi egen undervisning. Detta märks redan i den så kallade ”nya moralen”, som idag förfäktas av en del inom Church of England.”
Märk väl, det här skrevs för femtiofem år sedan! Vi har gått en lång väg i nedförsbacken sedan dess!
De villoläror, som då just hade börjat förfäktas av en del extrema liberalteologer i England, är idag mainstream inom kristenheten i Norden, och det är bara en ständigt krympande minoritet, som ännu bekänner sig till den Gud, som finns till – jag säger ”ännu bekänner”, för man kan nämligen inte skilja Gud från Hans Ord!
Bekänner man sig till en gud, som godkänner och välsignar allt möjligt, som Herren och hans apostlar och profeter tar avstånd från och förbjuder, då bekänner man sig till en gud, som man själv har gjort – eller som någon annan har gjort och prackat på en, istället för den Gud som Är.
Och detta är just vad den draksådd, som det orwellianskt inspirerade religiösa nyspråket utgör, vill åstadkomma: få de kristna att skilja Gud från Ordet, och på den vägen göra just det Gud så kategoriskt har förbjudit, nämligen göra sig en egenhändigt tillyxad gud, och sätta upp den bilden istället för den Gud, som verkligen finns till!
När människan skapar sig en gud, som är vad hon vill ha, och som gör som människan vill, då har hon gjort sig en avgud. Det hjälper inte fast man fortfarande använder samma religiösa ord och uttryck som förr, för när innehållet i dem ändrar, då ändrar också betydelsen.
Dit vill ovännen med ogräsfröna ha oss, och han är bara alltför nära att lyckas.
”Ska väl Människosonen finna tro på jorden när han kommer?”
Detta är förvisso ett hårt tal, men nu är det inte något läge för överslätningar!
Dags att vakna!