Han är tämligen unik bland profeterna, den gode brodern Habackuk. Han riktar sig nämligen inte till folk och nationer med budskap från Gud, istället riktar han sig till Gud från början till slut, med frågor och klagan, och till slut, något oväntat, också med en lovsång – och Herren svarar honom, och det är på det vi märker att det här är en profet, en som har fått nåden att faktiskt höra vad Gud svarar!

Och det är just den avslutande lovsången jag fäster mig vid idag.

Den börjar i moll, och slutar i dur!

”Jag darrar där jag står, ty jag måste stilla vänta på olyckans dag, att den ska komma över det folk, som angriper oss. Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallen.

Men jag vill jubla i Herren, och glädja mig i min frälsnings Gud! Herren, Herren är min starkhet. Han gör mina fötter som hjortens, och låter mig gå fram över mina höjder!” 3:16-19

Om man översätter det här till dagens värld kunde det kanske bli så här?:

”Det är klimatkris och miljöförstöring, krigshotet hänger över oss, alla rustar bara upp meroch mer, bränslepriserna börjar vara ohållbara, arbetslösheten stiger och aktiekurserna sjunker, världen styrs av storhetsvansinniga gubbar, och nativiteten är i botten….och till råga på allt håller kyrkans ledning på att avfalla från Gud och hans Ord helt och totalt…”

Ja, så långt känner vi ju igen oss i klagovisorna!

Men hänger vi också med på fortsättningen?

”Men jag säger halleluja i alla fall, för Jesus är min Herre, och han har omsorg om mig, och när det mörknar i världen är det ett tecken på att den ljusnande framtiden närmar sig! Gud har allt under kontroll, it goes by the Book!”

Habackuk, han hade koll på det här redan sexhundra år innan Jesus uttalar de välkända orden om att vi ska lyfta upp huvudet och var förväntansfulla, i stället för att hänga med det och drabbas av panik, när kaoset bara tilltar i världen!

Mitt i alltsammans kan Herren göra våra fötter som hjortens – och har du sett en vitsvanshjort få brått nån gång? Vi har en hel del av dem här i trakten, och när de ger sig iväg med fart får man ett intryck av viktlöshet, att de knappt ens rör vid marken, när de flyger iväg i omöjligt långa språng….

”De som ser upp till honom ska stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av skam!”

Jona, troligen någon gång kring 780 f Kr, blev sänd dit för att profetera på ort och ställe, och då blev det väckelse och omvändelse där.

Men, som historien visar gång efter annan, det tenderar att vara kort halveringstid på väckelser.

Nu är det Nahums tur, typ 150 år efter Jona.

Han blir inte sänd till Nineve, han profeterar på avstånd, så att säga, och uttalar domen över staden. Den ska förintas, upphöra att existera.

Väckelsen i Nineve blev inte så långvarig, och sedan fortsatte man att fylla sina synders mått, och gör man det, då blir det fullt så småningom. Då kommer domen – eller amputationen, vad man ska kalla det.

Gud ser uppenbarligen mänskligheten som en helhet, där enskilda lemmar, som drabbats av kallbrand, måste skäras bort innan rötan sprider sig alltför långt….

I början av Uppenbaresleboken beskrivs en liknande situation, där det först kommer en profetisk varning, med besked om att det kommer att gå illa så småningom, om de inte omvänder sig. Där uttalas den kraftiga varningen till församlingen i Efesus, Uppb 2:5.

Och vad hände sedan?

Idag finns ingen församling i Efesus – och inget Efesus heller för den delen. Församlingen där tynade småningom långsamt bort under hundratals år, och staden med den.

Man får ett intryck av att varningen först togs på allvar, och det blev en omvändelse, men sedan gled man långsamt ner i de gamla hjulspåren igen….och till slut flyttade Herren ljusstaken.

Just det här med hur kortlivade väckelser och förnyelser många gånger är, det är något att ta på allvar! Den här mekanismen är på intet sätt slumpartad. Där finns tydliga orsak och verkan – sammanhang. Man kan läsa Galaterbrevet som en beskrivning av hur det går till att ta livet av en väckelse – eller förnyelse, om det är en sådan, som är utsatt för angreppet.

När de kristna börjar fästa mer uppmärksamhet vid vad de själva gör, eller vill göra, eller inte gör, än de har fokus på Jesus, och vad han har gjort och gör, då är döden redan i grytan.

När det vi får uträttat som kristna börjar kopplas ihop med frälsningen från döden till livet, som Jesus har köpt åt oss, då har det som började i Anden slutat i köttet – och det är den praktiska innebörden i att ha övergett sin första kärlek.

Vi, precis som människorna i Nineve, är föremål för Guds omsorg och nåd, han vill ju inte att någon ska gå förlorad.

Vi, precis som människorna i Nineve, är tämligen ombytliga och glömska varelser, och det vet den onde att utnyttja.

Vi, liksom människorna i Nineve kallas till omvändelse, vi till och med gång efter annan.

Och precis som det gick för Nineve går det för alla länder och kulturer, som förkastar eller glömmer varningarna, och fortsätter på sin egen väg.

Precis som det gick för församlingen i Efesus går det för församlingar och samfund, som överger sin första kärlek till Jesus, och skaffar sig andra kärlekar – och sedan  vänder dövöra till, när Herren kallar till omvändelse.

Tänk att just Nineve, hednastaden, blodstaden, full av lögn och våld, idag får påminna oss om vad som händer, när Guds tålamod slutligen tar slut!

”Men jag, jag är full av kraft, av Herrens Ande, av rätt och styrka, så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse, för Israel hans synd!”

Det här ”men jag” syftar tillbaka på det som i verserna före har sagts om de falska profeter, som vid den här tiden förde Guds folk vilse:

”Så säger Herren om de profeter, som för mitt folk vilse, om dem, som ropar: ”Allt står väl till”, så länge de har något att tugga med sina tänder, men mot den, som inte ger dem något i gapet, blåser de upp till helig strid! En natt utan syner ska komma över er, och mörker utan spådomar. Solen ska gå ned över profeterna, och dagen bli mörk över dem! Siarna ska stå med skam, och spåmännen blygas. De ska alla täcka över sitt skägg, för inget svar kommer från Gud.” 2:5-7

Sedan kommer då i åttonde versen Mikas beskrivning av skillnaden mellan hans tjänst inför Gud, och det religiösa kvacksalveri, som de andra sysslade med. ”Men jag!”

Vad var det då, som han gjorde, men som de andra underlät att göra?

Jo, han sade inte att allt stod väl till, när det inte gjorde det.

Han sopade inte missförhållandena under mattan för att skaffa sig egna fördelar.

Och minst av allt gav han sig till att motarbeta dem, som ville stå för Gud och hans uttalade vilja!

Det här med att ”blåsa upp till strid” syftar på hur man gav signal att det var dags att samlas till strid mot en yttre fiende. I 4 Mos 10:9 finns befallningen att det var genom att blåsa larmsignal i silvertrumpeterna, som folket skulle kallas samman till strid.

Nu sägs det här, att de falska profeterna bådade upp – ”blåste upp” – folket till strid – på vad sätt det exakt gick till vet jag inte, men någon slags samlingssignal var det fråga om, eftersom det uttrycks på det här sättet.

De gick alltså in för att få folket, Guds folk, att uppfatta dem, som inte understödde deras verksamhet, som fiender, som behövde bekämpas.

Mika, den äkta profeten, den som framförde Guds budskap till avfällingarna, framställdes alltså som en fara för folket!

”Har de förföljt mig ska de förfölja er”, sade Jesus till sina lärjungar.

”Var glada när folk sanningslöst säger allt ont om er, på samma sätt gjorde deras fäder mot profeterna.” Så sade han också.

I det läget behöver man verkligen var fylld av Herrens Ande, av kraft och styrka, om man ska klara av att hålla fast vid uppdraget, om man har fått i uppdrag att vara den, som drar fram det som andra gömmer undan, eller att vara den, som underkänner det, som andra redan har godkänt.

”När den helige Ande kommer över er ska ni få kraft, och bli mina vittnen!” Så sade Herren strax före himmelsfärden. Han visste, att det skulle komma att behövas!

När man läser Mikas ord, får man en aning om vad den kraften, bland annat, behövs till….

Kusiner har jag annars gott om, senast jag fick någon tillförlitlig uppgift var de fyrtiosju stycken – det var min mor, salig i åminnelse, som höll reda på sånt. Jag gör det inte. Mitt intresse för släktforskning är inte noll, det är på minus….

Men när jag får höra att någon av dem är borta, kommer det en liten tanke om varför jag var så dålig på att hålla kontakt. När de är borta, då är det för sent.

Alltnog, när jag satt där i kyrkan under begravningsgudstjänsten, kom naturligtvis småningom det avsnitt i liturgin, när vi skulle resa oss och bekänna vår kristna tro. Under den bekännelsen kom jag återigen en gång att tänka på det trettiotre  år långa tomrummet i andra trosartikeln. Det finns mellan ”föddes av jungfru Maria” och ”led under Pontius Pilatus”.

Hela Jesu jordeliv i övrigt är utelämnat.

Man kan få det intrycket att hans uppgift här på jorden enbart bestod i att födas, lida och dö. Punkt.

Så, kanske det är skäl at försöka se på hur han själv uppfattade sin livsuppgift här på jorden?

Och också hur Gamla Testamentets profeter uttalade sig om vad den kommande Messias skulle göra här?

I Joel 2:23 sägs det så här: ”Fröjda er, ni Sions barn, var glada i Herren, er Gud, ty han har givit er Läraren, som ger rättfärdighet!”

Ännu längre bakåt i tiden, i 5 Mos 18:15, profeterar Mose om att det småningom ska komma en profet, som är lik honom, och säger att det är den profeten, som Israel ska lyssna till.

Och Mose, han var inte bara folkledare och profet, han var också lärare ut i fingerspetsarna!

Messias skulle alltså komma att vara lärare, han skulle vara en, som undervisade folket!

Detta förutsades vara en central del av hans uppgift!

Går vi vidare till Johannes Döparen, som man väl kan säga vara den siste av gamla förbundets gudasända profeter, och tar en titt på hur han uppfattar saken, då framställer han Jesus helt i enlighet med profeten Malakis beskrivning: När Herren kommer hit, då kommer han att vara som en guldsmeds eld och en valkares såpa, då kommer han att bränna rent, tvätta rent, spola rent! Mal 3:1-3

Johannes uttrycker det så här: ”Den, som kommer efter mig, är starkare än jag. Han ska döpa er i helig Ande och eld! Han ska rensa sin tröskplats och samla in sitt vete i logen, men agnarna ska han bränna upp i en eld, som aldrig släcks!”

Samma bild av eld och rening, således.

Hur går detta då ihop med bilden av läraren, den som har som uppgift att undervisa folket?

Ja, när man läser i evangelierna, då får man minsann läsa Jesu undervisning kapitel efter kapitel! Han ser det helt klart som sin uppgift att vara lärare, att förmedla undervisning!

När han såg att människorna var illa medfarna och uppgivna, lika får utan herde, då såg han människor, som saknade vägledning! Och då tog han inte bara itu med att bota deras sjukdomar opch göra bespisningsunder, han började också göra något åt grundproblemet, att de saknade den vägledning, den undervisning, som skulle kunna hjälpa dem på ett mer bestående sätt!

Han satsade största delen av sin offentliga verksamhet på att ”undervisa och predika i deras städer”. Matt 11:1 Därför uppfattades han också som rabbi, som just lärare.

Och han förmedlar inte bara undervisning i allmänna, neutrala ordalag, hans ord är riktade, personliga, de tränger in och träffar, de befriar många – och de retar också upp en del människor, de ger liv, men de slår också det felaktiga, det förvrängda, i spillror.

”Aldrig har någon talat som den mannen talar”, säger tempelvakterna till översteprästerna, när de kommer tillbaka tomhänta, utan att ha gripit Jesus. Varpå fariséerna exploderar i ilska…. Joh 7:32, 45-52

Man ser liksom innebörden i det som sägs i Hebr 4:12! ”Guds Ord är levande och kraftigt, och vassare än något tveeggat svärd! Det tränger igenom och skiljer åt märg och ben, själ och ande, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar!”

Där är den renande elden, där är det som visar vad som är säd och vad som är agnar!

Till en del kan man absolut säga att Jesus går i Mose fotspår. Man känner minsann av det tveggade svärdet också när Mose talar! Skillnaden är att medan Mose bara kunde undervisa människorna om rättfärdighetens väg, kunde Jesus, Läraren som ger rättfärdighet, också förlåta människorna deras synder och ge dem nytt liv, ny relation till Fadern, och ”en vilja ny och god”, som vi sjunger i psalmen.

Vill man ta ett steg närmare Jesus, då kan man inte bortse från detta, att han kommer till oss just som Läraren. Maria förstod det, hon satte sig vid hans fötter för at ta in det han sade. Marta hade så bråttom att tjäna honom, att hon inte hann.

Till läraren kommer man som elev, för att lyssna, ta in, begrunda, och sedan också omsätta det man fått lära sig i praktiken. Detta är att vara en lär-junge.

Och att ha en lärare, som vet precis var man befinner sig i sin förståelse och sin förmåga att ta in, en lärare som har ett oändligt tålamod med en, en lärare, som är beredd att ge vishet åt dem, som ber honom om vishet, en lärare, som omsluter en på alla sidor och håller en i sin hand – kort sagt, den bästa pedagogen i himlen och på jorden, det är en nåd och förmån, som man inte ska låta lura sig att gå miste om!

Nu kom jag att minnas en historia om en biologilärare, som hade en frimodigt bekännande kristen elev. En dag frågade han litet spydigt, om hon faktiskt trodde på berättelsen om Jona i den stora fiskens buk? ”Det måste du väl ändå begripa, att det inte kunde vara möjligt!”

”När jag kommer till himlen en gång ska jag fråga honom hur det gick till”, svarade flickan.

”Men tänk om Jona inte kom till himlen, vad händer då?”, flinade läraren.

Flickan tittade eftersinnande på läraren. ”Ja, då får du fråga honom!”

Skämt åsido.

Jonas bok har ärende till oss, på fler än ett sätt.

Nu sitter jag och tittar på början av det fjärde kapitlet, på en väckelsepredikant, som just har haft större framgång än kanske någon annan evangelist och profet i världshistorien.

Han kom för att ge ett budskap till en totalt hednisk stad, huvudstaden i det assyriska riket, som då till råga på allt låg i krig med Israel. Hans budskap var enkelt: ”Om fyrtio dagar kommer Gud att förstöra den här stan!”

Han väntade sig förmodligen inte mycket annat än att bli utskrattad och utkastad ur stan, och sen skulle Gud förstöra denna fiendens högborg, halleluja!

Men det gick inte så. Hela staden omvände sig och det här var ingen liten stad, den var den kända världens största på den tiden! Till och med kungen i Nineve ödmjukade sig inför Herren, och utlyste tre dagars fasta och bön! Vilken framgång! Vilken väckelse!

Och hur reagerar Jona på detta?

”Han tog mycket illa vid sig, och han blev arg”, står det.

Varför det, då?

Jo, Gud gjorde som han brukar, när folk ödmjukar sig och omvänder sig, då ger han dem nåd, för Gud vill ingen syndares död, han vill att de omvänder sig och får leva!

Och Jona, han ville inte alls att assyrierna skulle få någon nåd, han ville ha dem utplånade!

De var ju Fienden med stort F, det största hot som fanns mot Israel!

Så han blir arg, arg på Gud, som inte vill som Jona vill.

Hade det regnat eld och svavel över Nineve, då hade han varit nöjd!

”Rätt åt dem, det här har de förtjänat flera gånger om”, hade han förmodligen sagt för sig själv, och dansat en liten glädjedans på sin säkra utsiktspunkt utanför stan.

I axplocket från Obadja för två dagar sedan läste vi om hur edomiterna var skadeglada, när Jerusalem förstördes.

Här står nu Jona inför Gud och klagar över att han inte fick vara skadeglad, och det märks att han har sugit på karamellen på förhand, riktigt sett fram emot att få se katastrofen drabba, och sen få gå hem till Israel som en skadeglädjens budbärare.

Vi får se upp, så att vi inte plötsligt står där själva på samma plats som Jona!

”Herre, varför går det så bra för de ogudaktiga”, klagar psalmisten.

Litet som att alla världens olyckor borde ju drabba dem per omgående.

Jesus säger att Gud låter solen gå upp över både onda och goda, och regna över både fromma och mindre fromma – och uppmanar oss att ha samma inställning!

Att önska olycka över de ogudaktiga, och känna en viss besvikelse över att det till synes går bra för dem, och att skadeglädja sig när det någon gång går illa för dem, det är två sidor av samma mynt.

Han, som inte finner behag i någon syndares död, finner heller inget behag i att vi människor mer eller mindre uttalat önskar ont åt varandra!

”Be för alla som du är arg på, eller som irriterar dig, eller som du uppfattar som meningsmotståndare, då har du att be för!”

Så sade en äldre kristen åt en ung man, som förundrade sig över en del människor, som kunde vara i bön i timtal.

”Fem minuters bön, så har jag sagt allt vad jag har att säga åt Gud!” Så sade han, och fick det ovanciterade goda rådet som svar. Ett råd värt att ta på allvar!

Jona hade predikat för nineveborna, men hade han bett för dem?

Knappast, av hans reaktioner och uttalanden att döma…..han kunde ju ha lärt sig något av berättelsen om hur Abraham reagerade, när Gud sade att Sodom skulle bli utplånat, men nej….men kanske vi kan?

Han är svårplacerad historiskt – det finns visserligen en Obadja, som omnämns som en av Josafats hövdingar i andra Krönikeboken, men han sägs inte vara profet, så jag tror inte det är samme en, som den här profeten vi nu läser.

I hans profetia talas dessutom om ett tillfälle, när Jerusalem har blivit erövrat av fiender, och stadens alla rikedomar har förts bort, och något sådant hände inte förrän babylonierna angrep Juda, erövrade och plundrade Jerusalem, och brände templet år 586 f Kr.

Obadja synes alltså ha varit verksam efter denna nationella katastrof, och att döma av tonen i budskapet, kan han ha fått sitt budskap ganska snart efter att den inträffat.

Budskapet är i första hand riktat till Edom, Esaus ättlingar, som hade ett kungarike öster om Döda Havet, och i andra hand till alla hednafolk.

Det är budskapet till Edom jag fäster mig vid här.

Edomiterna har uppenbarligen varit rejält skadeglada, när det gick illa för judarna.

I verserna 10-14 beskrivs och fördöms deras attityd och handlingssätt när Jerusalem föll, och sedan varnas de för att förfölja och misshandla flyktingarna från Juda.

Vers 12: ”Se inte med lust på din broders dag, på hans olyckas dag! Gläd dig inte över Juda barn på deras undergångs dag! Spärra inte upp munnen så stort på nödens dag!”

Juda och Edom var brödrafolk, Esau och Jakob var ju bröder.

Tyvärr hade de en historia av långvarig fiendskap, alltifrån när Israel 900 år tidigare på väg till Kanaans land anhöll om tillstånd att få gå genom Edoms territorium och blev nekade och hindrade med våld, via ett antal krig mellan brödrafolken under kungatiden, och nu, till sist, blommar den gamla animositeten ut i ren och skär skadeglädje över att Juda har krossats.

Gud finner inget behag i att edomiterna är skadeglada.

Han finner överhuvudtaget aldrig något behag i att vi människor är skadeglada!

Skadeglädje är ett uttryck för obarmhärtighet och hämndlystnad.

”Det var lagom åt dem” är inte så lämpligt att säga för den, som själv inte skulle ha förtjänat bättre, men nu genom Guds obegripliga nåd ändå fått en respit innan ofärden drabbar!

Gud kallar oss att vara barmhärtiga mot varandra, att visa varandra medlidande, att hjälpa de nödställda, och Jesus motiverar detta med att förklara att den, som själv har fått oändligt mycket förlåtet, han ska i sin tur vara beredd att efterskänka småskulder!

Jag avser alltså liknelsen om kungen som efterskänkte en jätteskuld, och förmånstagaren, som sedan var beredd att sättta en medtjänare i fängelse på grund av en obetald struntsumma…

Skadeglädje är också ett uttryck för gammalt groll och fientlighet, som aldrig fått komma fram i ljuset och bli utplånat, utan som människan hållit fast vid och fortsatt att älta.

”Han fick vad han förtjänade till sist, även om det inte var jag, som fick ge honom det…”

Det är uppenbarligen vad Edom tänker och säger , när de i vers 11 står på avstånd och ser på hur olyckan drabbar Juda.

Jag tror också att vi här har en specifik varning riktad till oss kristna, som ju verkligen kan sägas vara ett judarnas broderfolk! Judarna har inte gjort de kristna en hundradel så mycket ont, som vi kristna har gjort mot judarna. Ändå finns det en judefientlighet strax under ytan på en del håll i kristenheten.

”Nu måste vi sätta press på judarna så att…..”

Hittills har judarna kunnat stå mot sina fiender rent militärt, men ska man tro Sakarja, då kommer nog den dag, då Jerusalem än en gång erövras, strax innan Jesus kommer tillbaka.

Vad gör vi då, vad gör du då?

Vad du än gör, gläd dig inte, säg inte att ”det var rätt åt dem, tänk vad mycket ont de har sysslat med på Västbank och Gazaremsa och i Libanon, nu får de igen, nu får de skörda vad de har sått….”

På Obadjas tid var det Guds straffdom som drabbade Juda, straffet för allt ont folket hade gjort – men inte behagade det Herren att broderfolket visade skadeglädje för det! Tvärtom! De förväntades ha medlidande, lindra nöden på vad sätt de kunde, inte göra ont värre!

Gör vi som edomiterna gjorde, då gäller det som sägs i vers 15 eventuellt fortfarande!

”Som du har gjort, så ska det göras mot dig! Dina gärningar ska komma tillbaka över ditt eget huvd!”

Ett sådant ax av dom över skadeglädje hittade jag i Obadja i dag….

”Amos svarade Amasja: Jag är inte en profet, en yrkesprofet! Jag är en boskapsherde, som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden, och Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel!”

”Amos answered Amaziah: I was neither a prophet nor a prophet´s son, but I was a shepherd, and I also took care of sycamore-fig trees. But the Lord took me from tending the flock, and said to me: Go prophesy to my people Israel!” (NIV)

Han var en man, som hade haft ett vanligt jobb, alltså, han hade sysslat med jordbruk och boskapsskötsel. Han var ingen akademiker, ingen teolog, hade inget, som mänskligt sett skulle ha kvalificerat honom för ett så kallat andligt ämbete.

Det är i detta jag känner igen mig.

När folk frågar mig vad jag har för utbildning, brukar jag svara att jag är mittemellan olärd och självlärd. Nio års skolgång, plus skriftskola, en snabbutbildning till svetsare, och en fyramånaders bibelkurs. Det är allt jag kan visa upp i skolgångsväg. Ja, jag blev ju sjukvårdarutbildad i finska armén också, det ska vi inte glömma!

Jag har jobbat som fiskare, skogsarbetare, svetsare, och de sista åren som prototypbyggare på praktisk basnivå, innan Herren tog mig från MIG-svets och skärbrännare när jag var trettiofem år gammal, och gav mig i uppdrag att predika evangelium på heltid.

Paulus skriver i 1 Kor 1, att Gud utvalde det som ingenting var enligt mänsklig måttstock.

Det är något liknande, som Amos säger, när han ger svar på tal åt religionsproffset Amasja.

”I dina ögon är jag ingenting, men Herren har kallat mig, och det är det enda som egentligen betyder något.”

Ibland – långt ifrån alltid – har jag mött en något nedlåtande attityd från kristna bröder, som har innehaft akademisk bakgrund, prästvigningar och pastorsordinationer.

Jag minns en lärd broder, som med genuint förbryllat tonfall en gång frågade mig hur jag hade lärt mig engelska – ”du har ju inte gått på något universitet?”

Litet som att om man inte är minst kandidat i något akademiskt  ämne, då är man därmed antagligen per automatik  föga läskunnig och monumentalt okunnig….

Amos har varit en tröst och uppmuntran för mig i sådana situationer, och kanske han kan vara en tröst och en uppmuntran för dig också!

”Herren kallade mig!”

Har han kallat dig, då är det all legitimation du behöver för att få tjäna honom i den uppgift han har kallat dig till!

Det axet har jag plockat åt mig själv många gånger,och  idag har jag plockat det åt dig!

I 2:2 hittade jag dagens axplock. Där profeterar Joel om ”Läraren, som ger rättfärdighet”. Denne ska ha med sig en tid av upprättelse, sägs det – Guds folk ska få glädja sig i Herren, och det ska bli slut på torka och missväxt.

Detta är naturligtvis en Messiasprofetia, och den fokuserar på Messias som den, som gör människorna rättfärdiga.

Vi brukar i allmänhet då koncentrera oss på att framställa Jesus som den som rättfärdiggör oss, som tog våra synder och gav oss sin rättfärdighet. Joels fokus är här i hans andra kapitel på Messias som lärare, som den som undervisar folket om den väg de ska gå för att leva i Guds vilja.

Detta var ju de facto just det som Jesus ägnade en stor del av sin verksamhet åt. Han undervisade folket. Han kallades ”rabbi”, lärare, för han uppträdde som lärare!.

Det berättas om honom, att när han såg folket vara söndriga och uppgivna, då förbarmade han sig över dem, och började, inte bara bota sjuka och driva ut demoner, utan också undervisa dem om många saker.

Han såg alltså inte sin uppgift som enbart att komma hit, dö för oss, uppstå, och återvända till himlen, även om trosbekännelsen ger litet av det intrycket.

Han kom också som Läraren, den som fullbordade lagens undervisning, rensade bort alla tillägg och avdrag, och gav folket det rena, oförfalskade budskapet från Gud om hur vi människor är tänkta att leva och handla.

Eftersom han är densamme i går, idag, och i evighet, kan vi utgå från att han fortfarande vill båda dessa saker: både rättfärdiggöra oss, och vägleda oss till att leva rättfärdigt.

Det är som Luther i tiden lär ha formulerat det: Det är meningen att vi ska bli det vi är, alltså rättfärdiga.  Inte människor som praktiserar en död rättfärdighet enligt fariséernas modell, utan människor, som lever den rättfärdighet, som Guds kärlek och Ord och Ande vill låta växa som frukt i våra liv, en frukt som är ätbar för vår omgivning, och inte består av surkartar, som man helst vill spotta ut igen…

Historiskt sett kommer dock Hosea ingalunda efter Daniel – han var nämligen verksam samtidigt med Jesaja, ca 150 år före Daniel. Jesaja var verksam i Sydriket, Juda, och Hosea verkade i Nordriket, Israel., under de sista tjugofem åren innan assyrierna erövrade landet och förstörde Samaria. Hans profetior är alltså Guds sista varning till det folket innan domen kom.

Gud hade minsann försökt föra det här folket till omvändelse. Elia verkade i Nordriket. Elisa verkade i Nordriket. Amos verkade i Nordriket. Jona verkade i Nordriket. Mika, Jimlas son, verkade i Nordriket. Och så vidare. Men, det tycks vara precis som Simon & Garfunkel sjunger i ”The Boxer”: ”A man hears what he wants to hear, and disregards the rest”.Vill man inte lyssna, då spelar det ingen roll hur många gånger det sägs….

Hosea är speciell så till vida, att han är den ende av Israels profeter, som, inte bara råkar ut för en otrogen hustru, som bedrar honom och ger sig iväg med en annan man, utan också får order från Gud att ta henne tillbaka!

”Herren sade till mig: Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan, och har begått äktenskapsbrott! Älska henne som jag Herren, älskar Israels barn, fastän de vänder sig till andra gudar….” Hos 3:1

Jag minns en gamma l prästman nere i Nyland, som kallade sig Anders-pastor. Han föreföll mig på grundval av det han skrev – jag träffade honom aldrig personligen – att vara en ”god och rättsinnig man”, som det hette förr. Ett återkommande tema för honom var det, som brukar kallas den kristna brudmystiken, alltså det speciella förhållande mellan Kristus och hans församling, som i Bibeln beskrivs i termer av brud och brudgum. Han föreföll anse att detta var något som vi nutidskristna varken förstår oss på, eller ens vill förstå….

Här i Hoseas tredje kapitel kommer denna brudmystik mycket tydligt fram. Gud ser på sitt avgudadyrkande folk som en bedragen äkta man ser på sin otrogna hustru. Profetens äktenskap får stå som ett visualiserat budskap till hans samtid, ett budskap både om hur långt tålamod Herren har haft med dem, ett budskap om att de får en sista chans – och, i vers 4, ett budskap om att nu håller Guds tålamod på att ta slut, nu är konsekvenserna på väg!

Vi varnas i Skriften från att missbruka Guds nåd. Här ser vi hur detta kan hända i praktiken.

Om en människa eller ett folk väljer att gå egna vägar, och får förlåtelse, om vi har andra gudar, och domen inte omedelbart drabbar, då kan vi dra den felaktiga slutsatsen, att tydligen bryr sig inte Gud om detta, vi kan fortsätta som förr, eftersom inget har hänt!

Trots att Guds Ords varningar är så tydliga, att inget kan missförstås, tycks vi ändå kunna inbilla oss att de inget betyder, eftersom Gud ju ändå inte tycks göra något, inte tycks verkställa något av det han säger kommer att vara syndens påföljd.

Och att lära oss av historien, se att även om verkan inte följer omedelbart på orsak i det andliga, så har nog våra handlingar och vägval ändå konsekvenser i långa loppet, det tycks vi inte heller vara så bra på….

Dagens axplock säger oss något om hur personligt, hur innerligt, och hur starkt Gud älskar sin församling. Det säger oss också att Herren aldrig kommer att gå med på att dela oss med någon annan. Vi är hans och han är vår, och där ryms inget och ingen annan in emellan!

De vägrar, och kungen hotar då att låta kasta dem i elden, i en stor ugn, som stod upphettad just för detta ändamål.

Deras svar: ”Vår Gud, som vi dyrkar, är mäktig att rädda oss ur elden och befria oss ur din hand, och även om han skulle välja att inte göra det, så vill vi ändå inte dyrka dina gudar elleer tillbe din staty!”

”Det får kosta något att följa Herren!” Det är vad de säger. ”Det får till och med kosta livet, men vi tänker ändå följa Herren!”

De här tre unga männen har sett sitt land bli besegrat av babylonierna, och sett Gud, Israels Gud, låta detta ske. De har själva blivit deporterade till Babylon, och tvingats tjäna vid Nebukadnessars hov, och fått uppleva hur Gud hade låtit detta hända dem.

De hade också fått uppleva hur Gud varit med dem i allt detta, låtit dem få kunskaper och insikter, som gick utanpå allt vad omgivningen hade att komma med, och hur de i följd av detta fått höga positioner i den babyloniska förvaltningen.

Så de visste både att Gud kunde gripa in och hjälpa, och också att han inte alltid gjorde det!

Det var alltså inte det, att de förväntade sig att Gud alltid skulle ställa upp och jämna vägen för sina tjänare, som var orsaken till att de inför den hotande livsfaran valde att hålla fast vid honom.

De höll fast vid honom därför att han var deras Gud, och därmed värd att hålla fast vid, tro på, följa, oavsett om det fanns någon omedelbar vinst att kassera in som belöning för det eller ej!

De gjorde inget försök att få Gud att handla på något visst sätt, kom inte med något i stil med att: ”Släng oss i elden bara, Gud kommer att rädda oss!”

De lämnade sig bara i Guds hand, och sade ett ”Ske din vilja med oss, vi lämnar oss i din hand hellre än vi böjer oss för befallningen att dyrka avgudar!”

Vi har mycket att lära oss av deras attityd, vi som så lätt är missnöjda med Gud, när han inte gör som vi vill, och beskyddar oss från obehag och motgångar, och som ibland ligger lågt med vår kristna bekännelse i sammanhang, där vi kan möta vår brinnande ugn i form av hån och förakt….