Jag är framme vid andra Tessalonikerbrevet, och där finns en uppmaning i 2:3, som återkommer på många ställen i Skriften: ”Låt ingen bedra er på något sätt!”

Jag tog en snabb överblick över bibelställen, där vi varnas för bedrägerier, och lade då märke till att det talas om självbedrägeri lika ofta, som det talas om att bli bedragen av andra!

”Låt ingen bedra er” ska alltså förstås som ”Låt ingen bedra er, varken ni själva eller någon annan!”

I själva verket är det väl så, att många gånger, när man blir lurad av någon annan, finns där också ett element av självbedrägeri med: Man tror på den, som lurar en, därför att man vill tro på honom!

Bedragare spelar nämligen alltid på vår vinningslystnad, önskan att göra bra affärer, snabba klipp, att få något man vill ha på en mindre ljustålig genväg, eller så erbjuds vinsten i form av att man ska kunna undvika en förlust….osv.

Och så får vinningslystnaden oss att glömma det gamla talesätt, som säger att om något låter för bra att vara sant, då är det i alllmänhet inte sant!

Det här gäller också för de bedrägeriförsök vi utsätts för på det andliga området.

Här i 2 Tess 2 gäller varningen specifikt ett bedrägeri, som går ut på att få folk att bli rädda, och fatta beslut och göra vägval på basis av rädsla. Sånt leder i allmänhet till förhastade beslut och får dåliga följder. Sånt har vi sett exempel på i nutid också – tänk på de återkommande förutsägelserna om att jordens undergång står för dörren, eller att Jesus kommer tillbaka den eller den dagen, och då är det blodmåne, och det kommer att hända fruktansvärda saker, och då kommer planeterna att stå så och så…..

”Tappa inte fattningen!” Så säger aposteln, till dem, och också till oss.

Vi vet ju att Gud har allt under kontroll! Allt går enligt vad han har sagt, ”it goes by the book” som amerikanerna säger! Vi behöver inte veta allt som kommer att hända, vi behöver inte förstå allt som händer, vi behöver bara hålla oss till honom, lita på honom! Han vet vad han gör!

Fast nog är det ju bra för oss att veta litet vad som står i boken också, förstås!

Jag minns en syster i Herren, som var orolig för hur hon skulle kunna se skillnad på Jesus och Antikrist. ”Han ska ju se ut som en ljusets ängel när han kommer, tänk om jag blir lurad, och tror att han är Jesus?”

”Det är inga problem med den saken”, sade jag, ”Det står skrivet att när Jesus kommer, då blir vi uppryckta honom till mötes. Är du kvar här, och det kommer nån som ger sig ut för att vara Jesus, då är det en bedragare!”

”Var det så enkelt….”

Vinningslystnaden, ja. Den får vi se upp med!

Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är en stor vinning, stod det i 1917 års översättning. Den vinningen är det verkligen värt att sträva efter, för den ger beskydd mot alla möjliga andra försök att bedra oss, detta eftersom det vinstdrivna självbedrägeriet, som skulle öppna för det utifrån kommande bedrägeriet, har blivit neutraliserat!

Att lära sig att vara nöjd med det man har är kanske inte den lättaste läxan, men den blir lättare ifall man faktiskt får syn på det man har – alltså, det man har i frälsningen, i Kristus, i Guds löften, i den ljusnande framtid, som är vår!

Så här är nu den tredje och sista delen av det jag försökte bidra med på evangelistkursen!

Den handlade om något, som rubriksatts som ”Evangelistens verktyg”, men som jag egenmäktigt ändrade till ”Evangelistens hjälpmedel”.

Nya Testamentet beskriver församlingens villkor i den här världen i tämligen krigiska termer. Det talas om att vara en god Kristi stridsman, det talas om den kamp vi har att utkämpa, det talas om de vapen vi strider med, om vapenrustning, och så vidare.

Vi, som tror på Jesus, har valt sida i den konflikt mellan ljus och mörker som pågått i den här världen från syndafallets dag tills nu, och som kommer att fortsätta till Jesus kommer tillbaka, så det är inte att undra på att ordvalet i apostlarnas brev är sådant det är! Första villkoret för att man ska kunna klara sig i krig är ju att man överhuvudtaget är medveten om att det pågår ett krig! Annars är man ju helt oförberedd.

I det föregående sade jag att evangelisation består av två huvuddelar, budskap och bekräftelse.

På samma sätt kan man dela in kampen, som vi har att utkämpa, i två delar: offensiv och defensiv, anfall och försvar.

Vi blir lätt så upptagna med det, som hustrun till Frälsningsarmén grundare kallade ”angripande kristendom”, att vi glömmer att ha försvaret i skick, och det har visat sig vara tämligen ödesdigert.

Jag vill alltså mena, att det kanske första och viktigaste hjälpmedel, som den som vill vara med och gå ut med evangeliet behöver ha, det är förebedjare!

När jag började jobba som heltids resande förkunnare för trettiosex år sedan, organiserade min arbesgivare en understödsring för mig och mitt arbete. Den bestod av människor, som dels stödde arbetet ekonomiskt, dels tog ett förbönsansvar för mig och min familj. Under hela tiden jag jobbade som resepredikant hade jag alltså mellan trettio och fyrtio människor, som regelbundet bad för mig och välsignade mitt arbete, och utan dem hade det aldrig gått väl.

Jag hade i snitt tjugo resdagar per månad, jag predikade eller undervisade mellan tvåhundratjugo och tvåhundrafyrtio gånger per år, sen tillkom själavård och skriftställeri och olika planeringar….ett tag var det så illa, att min arma hustru en gång undrade om hon måste ringa mig och boka tid för att jag skulle hinna prata med henne…. nej, utan förebedjare hade nog allt kraschat!

Så, tänk inte att du klarar dig ändå! Säg till dina vänner och syskon i Herren att du gärna vill att de ber en bön för dig då och då, och du, som läser det här, och inte själv känner någon speciell kallelse att evangelisera, be för dem som har det!

Då inställer ju sig frågan vad man då ska be om, när vi ber för evangelisten? Vad behövs? Och vad behöver han eller hon själv be om? Ska vi be om nådegåvor och kraft och tecken och under, så att Ordet blir bekräftat? Jodå, visst ska vi det! Men det är bara ena halvan av vad som behövs, det är ju allt saker, som handlar om offensiven!

Jag skulle föreslå att vi hämtar de böner, som är mer inställda på försvaret, på att stå emot den onde och hans anhang, direkt från Bibeln!

Först då bönen i Ef 1:15-19. Om inte evangelisten får mer av vishetens och uppenbarelsens Ande, så att han mer och mer får sina ögon öppnade för Jesu härlighet, hur stor och mäktig Han är, hur vi får höra ihop med Honom och vara delaktiga i Honom, och hur litet bekymmer vi behöver göra oss, när vi har en sådan Herre och Gud, då kommer han att tappa bort vilan i Gud, och sträva och kämpa i egen kraft. Vilket ger blottor för den onde att utnyttja. Han hjälper oss så gärna att bränna ut oss i tjänsten!

Sen har vi bönen i Ef 3:14-19. Den, som är rotad och grundad i Kristi kärlek, har ett mäktigt beskydd! Det är ju på den vägen en människa blir mer uppfylld av Guds fullhet, och ju mer det finns av den, desto mindre utrymme blir det för annat! Ljuset lyser som bekant i mörkret, och mörkret kan inte övervinna det….

Det här är också vägen till att ha en rätt motivation för sitt arbete i evangeliets tjänst. I 2 Kor 5:14 upplyser aposteln oss om vad som är hans motivation, vad som driver honom: Kristi kärlek!

Alla andra drivkrafter riskerar att föra oss vilse. Defensiven, försvaret mot sådant, som försöker sabotera vår tjänst för Herren, grundar sig alltid på uppenbarelsen av Guds kärlek till oss, på att vi lär känna den, kommer mer till tro på den. Det där med att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv kan bara förverkligas när vi själva lever i Guds kärlek till oss – vi älskar därför att han först har älskat oss!

Modellbönen i Ef 3 är given för vi ska be den, för att vi behöver det, som den sträcker sig efter!

Jag ska be att få småningom återkomma med ett uppdaterat skriveri om kärlekens rötter….

Sen har vi, naturligtvis, Ef 6, texten om Guds hela vapenrustning. Den är formulerad som en uppmaning, men den förverkligas i bön.

Vi har en ödesdiger svaghet i det faktum, att vi lever i ett samhälle, som präglas av individualistiskt tänkande. Det tänkesättet följer oss in i församlingen, och hindrar oss från att se vad den i verkligheten är: Kristi kropp, där alla lemmar är beroende av varandras stöd och hjälp!

Som resultat av det försöker nu enskilda kristna runtom i Norden klä sig själva i Guds vapenrustning, somliga då och då, andra varje morgon, och en del inte alls.

Men det var inte så det var tänkt! Vi skulle hjälpas åt, klä varandra i rustningen, be för varandra att vi skulle bli ledda på rätta vägar, så att vi lever i sanningen, vilar i Kristi rättfärdighet, bli fyllda av villighetens Ande, så att det skulle vara naturligt och spontant för oss att göra Guds vilja, och så vidare! Att vara kristen, eller att vara evangelist, är inte ett privatföretag!

En annan sak, som är viktig ur försvarssynpunkt, är det som engelmännen kallar accountability – det blir väl närmast redovisningsskyldighet på svenska. Vi brukar tala om ”blodets beskydd”, och be om det för oss själva och varandra. Men detta är ingen magisk formel, som fungerar per automatik, även om det alltför ofta används på det sättet!

Förutsättningen för att Jesu blod ska vara vårt beskydd är nämligen att vi vandrar i ljuset! 1 Joh 1:7

Och det gör vi bara, om vi bekänner våra synder, är ärliga inför Gud och varandra ifråga om våra svagheter. Nu menar jag inte att vi ska börja hålla offentliga syndabekännelser från talarstolen, det kan vara aktuellt om man först har syndat inför alla, visst, men inte alltid!

Jag tänker mer på något som Dietrich Bonhoeffer skriver i en av sina böcker, jag tror det är ”Liv i gemenskap”? ”När jag bekänner mina hemliga synder inför en kristen broder, då dör min gamla människa en smädlig död inför hans ögon”.

Den onde är en högmodsande.och han har infekterat mänskligheten med sin egen natur. Som resultat av detta styrs mycket av vårt handlande av stolthet och högmod. Detta visar sig bland annat i att vi nog till nöds kan bekänna våra synder för Gud, men inte inför någon medkristen, nej, bevare oss! Och så går vi med en fot i ljuset och den andra i mörkret, för Guds Ord säger klart att om vi vill bli botade, då ska vi också bekänna våra synder för varandra! Jak 5:16.

Samme Jakob skriver också at Gud står emot de högmodiga, det är de ödmjuka som får nåd! Så, att låta sig styras av stolthet och önskan att se frommare ut än man är, det är definivt så långt från ett gott försvar mot den onde som tänkas kan!

Vill man leva i under blodets fulla beskydd, då ska man alltså vandra i ljuset inför både Gud och människor. I praktiken går det till så, att man vänder sig till någon medkristen, som man har förtroende för, och säger att man behöver ha någon att i förtroende öppna sig för, vara helt ärlig inför, och detta på regelbunden basis. Mycket ont kan kvävas i sin linda på det sättet! Tro mig. Jag har erfarenhet av det…

Jag avstår från att skriva desto mer om den offensiva sidan av evangelisationen, många som är mer lämpade än mig har skrivit hela böcker om det. Det var den här defensiva sidan jag ville lyfta fram! Ni vill ju inte bli nedskjutna av den ondes brinnande pilar….

……………………………………………….

Angående Catherine Booth, och hennes bok ”Aggressive Christianity”, ”Angripande kristendom” är titeln på den svenska översättningen, ska påpekas, att den ingalunda uppmananr till någon ensidig gåpåarevangelisation, hon talar om att gå ut med evangeliet så, att man tar både andligt och socialt ansvar för sina medmänniskor, och också ständigt ger akt på sig själv så att man söker djupare gemenskap med Herren, och mer helgelse i sitt eget liv! Jag skulle hellre kalla den boken”Active Christianity”, och det är exakt vad som behövs också i dag!

Ofta, när man talar om evangelisation, uppstår det en olycklig obalans i framställningen. Vi börjar lätt fundera på nödvändigheten av att kunna kommunicera evangeliet verbalt på olika sätt, att så att säga kunna ”tala för vår vara” på ett effektivt och övertygande sätt.

Detta, i förening med den typ av appellartad förkunnelse, som är tänkt att väcka oss till insikt om att människor är på väg till helvetet, och det är vårt fel, om vi inte har berättat för dem om Jesus, så nu gäller det att svälja all blyghet och försagdhet, och frejdigt gå ut på gator och torg, har ofta resulterat i att människor känt sig anklagade och misslyckade, när de inte förmått leva upp till bilden av hur en kristen tydligen borde vara och göra.

Är det då så det är tänkt at vara? Är det verkligen så vi ska försöka göra varandra till människofiskare? Tillåt mig tvivla.

Jesus säger att det är han, som gör oss till människofiskare, så kanske vi inte ska hänga upp oss alltför mycket på tanken att vi skulle kunna göra oss själva och varandra till människofiskare, om vi bara lär oss de rätta greppen!

Sedan har vi det faktum, att apostlarnas undervisning inte innehåller några uppmaningar om att gå ut och evangelisera, vilket kan tyckas något förbryllande. Jesus befallde ju dem att gå ut och göra alla folk till lärjungar? Borde då inte deras brev vara fulla av uppmaningar och påstötningar om att fullgöra missionsbefallningen? Men det är de inte, åtminstone inte i den form, som vi är vana att höra!

Vad skola vi om detta tänka?

Kanske vi inte har läst missionsbefallningen tillräckligt noga?

Jesus säger att folken ska göras till lärjungar, och sedan säger han att nästa steg är att göra lärjungarna till folk!

”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er!”

Vi tenderar att säga att nu ska vi göra lärjungar, som sedan gör lärjungar, som sedan gör lärjungar, men då har vi hoppat över ett avgörande viktigt steg!

Evangelisation består nämlighen av två delar: budskap och bekräftelse.

Bekräftelsen kommer när lärjungarna har blivit gjorda till folk, alltså börjar leva evangeliet, ge ett synligt, påtagligt vittnesbörd om vad det innebär att leva det kristna livet!

Om inte den bekräftelsen finns, då kommer det muntliga, predikade budskapet att sakna den landningsplats, som bekräftelsen var tänkt att skapa.

Alltså, när apostlarna brev är fulla av anvisningar och uppmuntran att leva det kristna livet, och förmaningar till dem, som fortsätter att leva på gammalt manér, med elakhet och ondska och vandrande på egna vägar, då handlar det i högsta grad om evangelisation, den del av evangelisationen, som ska ge bekräftelse av budskapet!

Men vi känner inte igen det som evangelisation, eftersom vi är så fokuserade på det muntliga eller skrivna vittnandet och predikandet! Och alltså tror vi att vi kan mer eller mindre hoppa över den där jobbiga biten med att faktiskt ändra vårt liv och leverne, ställa oss under gudsrikets lag, kärlekens och sanningens lag.

Jesus säger att vi ska låta vårt ljus lysa inför människorna, så att de ser våra goda gärningar, och prisar vår himmelske Fader.

Petrus skriver att vi ska uppföra oss väl bland de, som inte tror, så att de ser alla goda gärningar vi gör, och prisar Gud på den dag, då han söker dem.

Kopplingen mellan det vi gör, och hur människorna sedan kommer att förhålla sig till evangeliet, den är solklar. Och här ser vi att alla faktiskt kan evangelisera, inte bara de verbalt begåvade och utåtriktade! Jag vill mena, att när det är fråga om bekräftelsen, det som ska vara grunden för evangeliets förkunnelse, där kan alla vara med!

Och alla är tänkta att vara med, för Jesus sade ju att alla, som kommer till tro, är tänkta att hålla hans befallningar, och gör vi det, då är vi med och bekräftar evangeliet!

Människorna runt oss är våra medmänniskor, de är inte evangelisationsobjekt!

Bara en sån sak som att faktiskt vara närvarande när man ungås med andra gör skillnad! Att lyssna, verkligen lyssna, istället för att tänka på vad man själv ska säga härnäst, bara den andre tystnar, det visar att jag bryr mig om den andre, respekterar honom!

Man skulle något tillspetsat kunna säga, att den viktigaste människa som finns för mig just i detta ögonblick, det är den människa som jag just nu har framför mig…

Kroppsspråket, om man hela tiden litet grann visar att man egentligen är på väg någon annanstans, tittar på klockan, på telefonen, och så vidare, det berättar så mycket mer än det man säger med munnen! Att äta lunch med någon som umgås mer med sin smartphone än med dig, det är at äta lunch med någon som tydligt visar att han inte tycker du är värd vare sig hans tid eller uppmärksamhet. Om denne någon sedan börjar lägga ut texten för dig om Guds kärlek i Kristus, då kolliderar det budskapet med det du redan har fått: att du inte alls är värd varken närvaro eller kärlek….

Och nu är det inte fråga om att lära sig en teknik, här är det fråga om att ge akt på sig själv för att lära sig något om sig själv: bryr jag mig på riktigt om dessa andra människor jag möter, eller avslöjar mitt beteende förbåde  mig själv och dem att jag inte gör det, och i så fall, varför?

Vi älskar ju som bekant för att Herren först har älskat oss.

Vägen ut går inåt. Ger jag mig tid att stanna upp inför Guds godhet och kärlek? Är jag vänd till Jesus, eller till allt det jag tror att han vill jag ska göra? Aposteln skriver att han arbetar därför att Kristi kärlek tvingar och driver honom, inte rädsla eller pliktkänsla!

Ju mer en människa blir medveten om, kommer till tro på Guds kärlek, desto mer kommer hon också att bry sig om andra. Ju mer hon bryr sig om andra, desto mer kommer hon att vara med och lägga grund för det muntliga budskap, som sedan kanske någon annan kommer att ge, i predikan eller genom vittnesbörd. Det är fråga om sådd och skörd här, om att den ene sår och en annan skördar, men där ingen har sått ut bekräftelse blir det magert med skörd för förkunnaren!

Men om vi bara fokuserar på det förkunnade budskapet, då kommer vi många gånger att genom våra liv och vårt beteende ge en negativ bekräftelse, ett dubbelt budskap.

Vilket gör att människorna tänker: ”De kristna säger ett, men de gör något helt annat, och jag tror mer på det de gör än det de säger!”

När jag höll på med tältmöten hela somrarna under en tioårsperiod på nittiotalet, brukade jag gå runt i byarna där jag för tillfället befann mig, och prata med människor och bjuda indem till mötena. På de vandringarna lärde jag mig en hel del, bland annat då hur mycket av negativ bekräftelse människorna hade mött, både från vanligt folk, som bar det kristna namnet, och också från så kallade professionella religionsutövare – alltså präster och pastorer och andra församlingsarbetare, och hur svårt det kunde vara att komma förbi den barriär, som deras negtiva erfarenheter av kristna hade byggt upp inom dem.

I bästa fall kunde det vara som Kokkolabon sade: ”Jag har inget mot vår Herre, men jag begriper mig inte på hans markpersonal”, och i värsta fall ville de inte ha något att göra med vara sig markpersonal eller Gud längre.

Jag minns också en dam, som just hade kommit till tro, som berättade att hon varit sökt av Gud i många år, men envist hållit emot.

”Det var så, att i samma skola som våra barn gick fanns det barn från en troende familj, där framför allt mamman var väldigt församlingsaktiv och fanns med i allt möjligt, och gärna lade ut texten där hon kom åt. Men hon var så elak! På föräldramötena skällde hon på skolan och lärarna, och kritiserade och var nedlåtande mot oss andra föräldrar, och pikade och var sarkastisk, och jag tänkte, att blir man sån där att vara kristen, då vill jag inte bli det!”

Som väl var hade hon också sett att inte alla kristna var sådana….

Detta om bekräftelsen. Budskapet är enkelt: ”Jag tror på Jesus och det mår jag bra av!” Folk som du har att göra med märker nog om livet med Herren har haft en positiv inverkan på dig, de ser om någon bekräftelse finns där….

Sen har vi då de små sakerna, som vi kan göra för att berätta var vi står i förhållande till Jesus på ett sådant sätt, som inte är påträngande och får folk att gå i försvarsposition.

T ex göra som Jesus sade, önska frid över hemmen vi kommer in i. Att säga ”Frid vare med detta hus”, det gör inte ont, det kostar inget, det tar bara ett par sekunder, och det är väldigt sällan någon blir arg av det. Det berättar var du står, och kan öppna för en fortsättning, och fast det inte gör det, är det ändå en win-winsituation. Jesus säger ju att om huset tar emot friden blir den kvar där, och i annat fall vänder den tillbaka till dig själv, så du kan inte förlora!

Till slut: människorna noterar nogsamt hur vi kristna bär oss åt mot varandra. Vill vi vara med och ge en positiv bekräftelse av evangeliet, då ska vi ta Jesus på allvar, när han säger att det är vår inbördes kärlek, som ska vara det vittnesbörd inför världen, som hjälper människor att tro att han på riktigt blev sänd av Fadern till vår frälsning!

Du kanske ser, att någon annan är på en villoväg. Då ska du be för honom! Kanske tala med honom enskilt om saken. Men absolut inte ta heder och ära av honom på facebook och i tidningsspalterna!

”Se hur de kristna strider med varandra!”

Det var inte det, som de icketroende skulle säga om oss! Det, om något, är en negativ bekräftelse av fridens evangelium!

”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, mildhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet….”

Den frukten i de kristnas liv ger landningsplats för evangeliet i deras omgivning! Den ska vi söka och be om minst lika ivrigt som om Andens gåvor!

Så jag lovade att i stället skriva något om fallgroparna, och publicera det här, så kan de, som är intresserade, sedan ta del av mina tankar om saken i lugn och ro!

Utan att ha gjort någon inbördes gradering i mer eller mindre farliga fallgropar, har jag satt upp några punkter:

ATT FÖRSÖKA ÖVERTALA MÄNNISKOR TILL TRO

Ibland luras vi att tro att det är vår uppgift att genom god argumentation och vunna debatter få människor att acceptera Jesus.

Det finns ett gammalt engelskt talesätt, som ursprungligen i en litet annan form kommer från den engelske sextonhundratalspoeten Samuel Butler, och som sedan har använts i många senare publikationer: ”A man convinced against his will is of the same opinion still”. Den visheten är det skäl att lägga på minnet! Att den andre får slut på argument betyder inte att han ändrar sig. Man vinner inte sin medmänniska genom att vinna diskussionen…

Det är en sak att ge människor ärliga svar på ärliga frågor, det ska vi göra! Det står ju skrivet att vi ska vara beredda att svara dem, som frågar efter skäl till vår tro och vårt hopp. 1 Petr 3:15

Det är sedan något helt annat att börja gå in för att överbevisa människor om att de har fel och jag har rätt.

Det första faller under kategorin vittnesbörd: ”därför tror jag så här.”

Det andra är att försöka tvinga den andre att börja tro som jag genom att intellektuellt tvinga in honom i ett hörn. Gör man det, då hindrar man i praktiken Andens verk i den människan. Jesus säger att vår uppgift är att vitttna, sen är det Anden, som ska sköta överbevisandet! Joh 15:27, 16:8

Om nu någon faktiskt kommer till tro genom vår goda argumentationsteknik, då är faran överhängande att det, som då blev fött, i verkligheten blev fött av kött, av mänsklig vilja, och således också förblev kött. Joh 3:3-6

Den andre tog visserligen emot läran om Kristus, men han tog aldrig mot Kristus själv, och det är bara den, som tar emot Kristus själv, som blir född på nytt av Gud Fader! Joh 1:12-13

Och det blir onekligen mycket mer avslappnat för oss själva, om vi är nöjda med att vittna, och sedan lämnar överbevisandet åt den helige Ande! Vi skulle slippa mycket prestationsångest, om vi bara höll oss till det, som är vår del i själavinnandet!

RESULTATFIXERING

Det här är ett av den ondes favorittrick att stjäla frimodigheten av dem, som vill vara Kristi vittnen.

”Vad håller du på med, det blir ju ingen frukt, det blir ju inga resultat! Du kan lika gärna sluta försöka, lämna det där åt dem, som faktiskt har nån gåva för det!”

Det här är ett angrepp, som jag själv har varit utsatt för i princip varenda gång jag försöker utvärdera vad det nu egentligen har blivit för frukt av alla dessa tiotals år jag har rest och predikat….

Jesus har bestämt om oss att vi ska bära frukt, det säger han i Joh 15:16.

När djävulen får tag på den versen, då får vi den här utläggningen: ”Se nu, Jesus kräver av dig att det ska bli resultat! Blir det ingen frukt, då är du oduglig och misslyckad….”

Vad vi då luras glömma, det är att Herren i det föregående i Joh 15 har talat om vad som är förutsätningen fär fruktbärandet: att vi förblir i honom, och inte går tillbaka till att stirra på oss själva!

En gren som är kvar i trädet bär frukt per automatik, alltså är det enda viktiga att vi vardagsevangelister har fokus på ympstället, så att säga. Gäller förstås också för dem, som har evangelistens speciella nådegåva….

JESUS I CENTRUM

Om vi börjar söka resultat, synliga resultat, av vårt evangeliserande, då kommer vi också att bli lurade att trampa i nästa klaver; vi börjar knyta resultaten till oss själva – kanske inte medvetet, men i alla fall. Istället för att ha vår identitet i Kristus, ha vår plats och vårt värde bestämt av Guds faderskärlek, kommer vi att börja bygga en ”ministryidentitet”, som bygger på våra egna religiösa prestationer. Sånt tjänar bara till att blåsa upp den köttsliga naturen, och blir ett hinder för oss i allt, som har med andlig mognad och gudsrelation att göra.

Det är inte jag och mina framgångar eller misslyckanden, inte min teologi och lära, inte att det blir väckelse i just mitt samfund eller min församling, som ska vara mitt fokus!

Det är Jesus, Jesus ensam!

Om någon vill berömma sig, då ska han berömma sig av Herren! Aldrig av sig själv, aldrig av andra människor…. 1 Kor 1:27-31

ÖVERDRIFTER

Det ena ger det andra ger det tredje. Om man börjar bygga både sin bild av sig själv och sin bild utåt på resultat och prestation, då kommer frestelsen att börja överdriva litet som ett brev på posten. Som en förkunnare en gång uttryckte det: ”Man börjar lägga på litet moms ”i tro” ”…..

Man berättar om det som Herren har gjort, men på ett sådant sätt, att det knyts till ens egen person också, och desssutom överdriver man det som har hänt. Bara litet grann, men i alla fall. Och varje gång man berättar om det, tenderar överdriften att växa litet, och till slut kanske den, som var med om det från börja,n inte längre ens känner igen berättelsen….

Det som då har hänt är att man har lurats in på lögnens område, och där har vi ingen välsignelse att hämta! Kanske man kan göra intryck på människor ett tag, boosta sin egen image, men Jesus är inte längre i centrum, och då finns det inget för Anden att bekräfta, för han förhärligar som bekant Jesus och ingen annan! Joh 16:14

En annan sak som gärna kommer in, när man blir för fixerad på resultaten, är att man börjar komma med ett annat slags överdrifter: man börjar, för att få snabba resultat, utlova mer än Gud lovar! ”Kom till Jesus, så löser sig alla dina problem, du får guld och gröna skogar, och blir ung och vacker och rik och frisk….”

Nå, det var väl en aning karikerat, men det drar ibland åt det hållet. Det man då gör är att man, istället för att komma med Guds frälsningserbjudande till människorna, försöker muta dem att bli kristna. Man kittlar den gamla syndanaturens vinningslystnad i stället för att ge budskapet om omvändelse och tro. Det här är inte att predika evangelium. Det här är inte det budskap, som Jesus sände sina lärjungar ut i världen att förkunna! Det kan locka människor att ansluta sig för ett tag, men det är i allmänhet ”stenåkersmänniskor”, Matt 13, som ger gensvar på den här sortens budskap. När verkligheten sedan knackar på, då faller de bort, och sedan är det verkligt svårt att få dem att komma tillbaka! De är så att säga immunvaccinerade mot det som de tror är kristendom….

PENGAR, SEX OCH MAKT

Dessa tre brukar ju ofta räknas upp som de tre fallgropar, som är farligast. De är kanske inte lika aktuella för vardagsevangelister, som för dem, som kommer in i en mer synlig tjänst, men de finns där!

Kanske man hamnar i ett svårt ekonomiskt läge, kanske man har en relation till en människa, som man har fått nåden att föra till tro, och den människan har det gott ställt med pengar. Då kan man frestas att nämna sitt trångmål i hopp om att den andre då ska erbjuda sig att hjälpa.

En gång är ingen gång, två gånger är en vana, brukar man säga, och man ska akta sig noga för att göra sånt till en vana! Du kan inte tjäna både Gud och Mammon! Matt 6:24

Och i samma ögonblick man börjar utnyttja en annan människa ekonomiskt, har man börjat tjäna Mammon.

När man fört en annan till tro, och kanske kommer in ett slags andligt föräldraskap, då skapas också ett känslomässigt band mellan dig och den andra. Ett sådant kan då ondskans andemakter försöka vända till något annat än ren syskonkärlek, om det är så att det är en man och en kvinna i fråga.

En tumregel kanske kunde vara, att i huvudsak ska män ta hand om män och kvinnor om kvinnor, om det är fråga om längre relationer av mentorskap och herdeskap. Billy Graham gick på sin tid så långt, att han aldrig var i enrum med någon kvinna, och det var väl en aning extremt, men det visar hur allvarligt han såg på saken! Och det är ju ingen brist på exempel på tillfällen när sånt här har gått överstyr…. och det är ett ytterligt negativt vittnesbörd inför världen! ”Ja, så där bär sig de kristna åt, och sen kommer de och håller moralpredikningar för oss andra…”

”För er skull blir Guds namn smädat bland hedningarna”, står det skrivet, Rom 2:23-24

Det vill vi ju definitivt inte ska ske!

En av gamle Adams begärelser är att ha inflytande över andra människor. Han gillar när andra ser upp till honom, lyssnar på honom, söker vägledning av honom! Och en kristen är förvisso kallad att utöva ett gott inflytande på sina medkristna! Men det får inte urarta till maktutövning, varken genom att man genom tvång och hot får andra att göra som man vill, eller om man i stället bara utövar makt genom olika manipulationstaktiker. Den andre är Guds tjänare, inte din! Du ska styrka honom till att komma närmare Jeus, mer in i hans vilja, inte försöka manövrera honom in under din vilja!

I liten skala tar sig maktutövning uttryck i osunda beroendeförhållanden, i större som sektbildning, splittring, och inbördes stridigheter kristna emellan. Det är samma valuta, fast valörerna är olika. Se upp med sånt, både så att du inte utövar makt över andra, och så att du inte underkastar sig andras maktutövning!

Det var nu några tankar om evangelistens fallgropar…

Var välsignade!

För ett år sedan blev jag tillfrågad om jag var intresserad att medverka i en evangelistkurs, som skulle hållas på Frank Mangs-centret i Närpes sommaren -26, och tackade då nej, med motiveringen att jag ju inte är någon evangelist, och på en evangelistkurs är det väl såna som behövs som lärare!

För någon dag sedan blev jag igen kontaktad av arrangörerna. Ingemar Helmner, som skulle ha varit huvudtalare, har blivit sjuk, och nu sökte man ersättare med ljus och lykta – kursen börjar i morgon måndag, så det fanns inte mycket tid att hitta lösningar!

I det läget kom jag fram till att jag ändå skulle tacka ja till att ta ett par lektioner och vara med där måndag-tisdag, sen hade de också hittat ett par andra ersättare, som delar på det övriga, som Helmner skulle ha haft.  Men jag är fortfarande ingen evangelist, så om det alls ska vara någon nytta med att jag åker dit, behöver jag förböner, om någon har tid och lust att skicka upp några sådana!

Kanske någon undrar vad jag menar med att jag inte är någon evangelist? Ja, i en mening är vi alla evangelister, i den meningen att vi på ett eller annat sätt är tänkta att vara med i arbetet för evangelium. Även om man inte är den typen som är kallad och utrustad att syssla med det, som i mötesannonserna förr i världen brukade kallas ”tal, sång och vittnesbörd”, så kan man kan be, man kan vittna med sitt sätt att leva och behandla sina medmänniskor, man kan stöda olika former av kristen mission och evangelisation ekonomiskt, och så vidare.

Vad jag menar är att jag inte har vare sig kallelse eller gåva att verka specifikt som evangelist i den klassiska meningen: en som har nådegåvan att presentera evangeliet för icketroende på ett sådant sätt och med en sådan Andens ledning som gör att folk faktiskt kommer till tro.

Och det är något, som man inte kan lära sig. Metoder och knep och psykologiska insikter i all ära, men det är fortfarande så, att det som är fött av kött är kött. Man kan inte föda människor på nytt till en levande tro genom att plocka frukter från kunskapens träd!

Så be också gärna en bön för kursen i sin helhet, att den får bli något som för deltagarna närmare Honom, som de sedan ska vittna om, gör dem mer beroende av honom!

Det är sist och slutligen bara han, som kan göra oss till människofiskare…..

Så står det i 1 Tess 2:4, den vers från första Tessalonikerbrevet, som jag har plockat idag.

Det gick så där mänskligt sett inte så bra för Paulus och Silas, när de kom till Tessalonika på sin andra missionsresa, det kan man kan läsa i Apg 17:1-14.

De blev utsatta för regelrätt förföljelse från de där bosatta judarnas sida, anklagade för att predika uppror mot kejsaren, och fick lov att lämna staden tämligen hals över huvud.

De var nämligen inte dem till lags.

De predikade Kristus för människor, som inte ville ha någon predikan om Kristus, de överbevisade människor, som inte ville bli överbevisade om sanningen, och till råga på allt hade de sedan framgång bland grekerna, sådana greker, som redan tidigare hade visat intresse för Israsels Gud.

Vill man vara folk till lags, då ska man undvika sånt!

”Kom inte här och påstå att vi skulle behöva omvända oss, vi är minsann bra som vi är!”

”Nej tack, vi har vår åsikt färdig, så kom inte och stör oss med fakta!”

”Inte kan vi godta att det överhuvudtaget finns några, som tror på sånt, som vi har förkastat!”

Evangeliet har både förenande och åtskiljande verkan, så har det alltid varit.

Det förenar dem, som tror det, och det skiljer åt dem, som tror det, och dem som förkastar det.

Och det där åtskiljandet, det är jobbigt. Det tar sig uttryck i motsättningar, i debatter, i fiendskap, och, som här i texten i Apostlagärningarna, ibland i regelrätt förföljelse.

Så frestelsen att vara människor till lags finns alltid där för oss kristna.

Frestelsen att tona ner det, som stör, som skapar motsättningar, som väcker debatt, som kan leda till tråkigheter av olika slag.

Men, vad är det egentligen som stör och skiljer åt?

Svar: det är själva evangeliet. Vill vi slippa den åtskiljande effekten, det som Bibeln kallar ”korsets stötesten”, då måste vi alltså sluta predika själva evangeliet! Då måste vi ersätta det med något som är människorna mera till lags, något som behagar lyssnarna!

Men det är evangeliet, som är Guds kraft till frälsning. Det är evangeliet, som han vill ha predikat här på jorden. Det är när budskapet om Jesus, om frälsningen, om omvändelsen, om Guds nåd och förlåtelse genom tro på Kristus blir förkunnat, som det som blir sagt eller skrivet behagar Gud.

Den, som vill vara människor till lags, han vill vara världens vän. Det kan man inte sträva efter att vara, om man vill vara kvar i Guds vänskap. Jakob 4:4

Det visste de första kristna.

Därför talade de som de gjorde, även om det resulterade i ryktesspridning, fientlighet,spöstraff, fängelse, stenkastning, eller, som i Paulus fall, slutligen med halshuggning.

”Var inte rädda för dem, som kan döda kroppen, men som sedan inte kan göra något mer!”

Så sade han, Jesus, uppdragsgivaren……

Man får ju också passa på att vara ute i skog och mosse nu, medan man ännu orkar, ingen vet hur det står till med en nästa sommar!

Kolosserbrevet, då.

I andra kapitlet, verserna 16-23, talas det om olika slag av religiösa prestationer och upplevelser, och i den djungeln växer det många slags ogräs!

Jag stannar inför apostelns slutomdöme om allt sådant, det finns i vers 23:

”…det har inget värde, utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet.”

Vad är det i den köttsliga naturen, den fallna, syndiga natur, som vi alla har fått i arv från våra första förfäder, som får tillfredsställelse av religiösa upplevelser och uppfyllelse av diverse religiösa plikter?? Varför är det så lätt att få de troende med på alla slags religiösa galenskaper, om det sen är fråga om diverse märkliga, bibelstridiga upplevelser och uppenbarelser, blind lydnad inför maktgalna sektledare, eller slavisk underkastelse under människogjorda regler om vad som är tillåtet eller ej i fråga om kläder och mat och dryck?

Det där, som vi brukar kalla den köttsliga naturen, är inte så lätt att få grepp om, men man kommer en bit på väg genom att se på vad den har för målsättningar, och förstås också vad den använder för metoder att uppnå dessa.

”Köttet” vill t ex njuta. Det vill ha det bekvämt. Det vill ha trygghet. Det vill vara viktigt, betyda något. Det vill ha makt. Och, det vill se rättfärdigt ut inför andra!

Har du lagt märke till hur mycket energi vi människor lägger ner på att rättfärdiga oss själva? Vi skyller från oss. Vi vitmålar oss genom att omskriva våra synder till något som låter mer acceptabelt. Vi ljuger och slingrar oss. Vi vinklar saker genom att utelämna sånt som är ofördelaktigt för os själva. Vi framhäver det, som vi vill att omgivningen ska lägga märke till – och just den biten brukar vi ibland kalla ”holier than you-komplexet”.

Det är sorgligt att höra hur vi ibland kan tävla om vem som är rättfärdigast i de heligas gemenskap. Hur vi lägger ut texten för varandra om hur mycket vi ber, hur många gånger vi har varit till Israel, hur många möten vi bevistar, vad vi har fått vara med om i Herrens tjänst, och så vidare. Men det är sällan vi skryter med hur mycket pengar vi ger bort! Vilket till en del beror på att vi har fått lära oss att det inte alltid ger några rättfärdighetspoäng från den religiösa omgivningen att göra så, och till en del på att vi kanske inte alltid ger bort så mycket att det är något att skryta med…..

Nu säger alltså Skriften att allt sånt här saknar värde, helt och totalt. Och vad som är värre, det fungerar som gödning för den köttsliga naturen, det där inom oss som enligt Galatebrevet bör berövas all handlingsfrihet i våra liv! Det är nämligen vad uttrycket ”korsfästa sitt kött med dess lustar och begär” betyder.

Vi är kallade till frihet, och det, som den här texten vill hjälpa oss med, är just att bevara och försvara vår frihet i Kristus! Den börjar nämligen gå förlorad så snart vi börjar göra saker för att uppfattas som rättfärdiga och fromma av vår omgivning…..

I min gamla 1917- bibel hade det till och med gått hål på en sida – detta beroende på min vana att strecka under, och skriva minnesanteckningar i marginalen….att bara läsa har inte lika stor inverkan på bokmaterialet.

I dag kommer jag ihåg en av de många gånger, när min arma hustru antagligen har undrat om det har hänt nu: har den där skruven, som ska hålla fast alla de andra, slutligen lossnat nu?

Jag satt nämligen den dagen vid köksbordet i den radhuslägenhet i Smedsby, där vi bodde på den tiden, vi talar alltså om tidigt åttiotal, och läste i Efesierbrevets första kapitel.

Sjunde versen: ”I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom”.

Fram till den dagen hade jag ställt mig litet frågande till Watchman Nees beskrivning av sin reaktion, när han först upptäckte att han hade fått dö med Kristus: han hade rusat ut på gatan och ropat: ”Halleluja, jag är död!”

Nu upplevde jag samma sak själv, glädjen över att plötsligt ha fått syn på något grundläggande, något som ändrade min förståelse av frälsningen till något oändligt mycket bättre än jag dittills hade förstått!

Så jag hoppade jämfota på köksgolvet och ropade: ”I honom har vi!”

Jag behövde plötsligt inte kunna en massa, veta en massa, prestera en massa, åstadkomma några stjärnor i kronan åt mig, vara from och duktig – allt jag nånsin behöver finns i Kristus, och om jag håller mig till honom, förblir i honom, då behövs inget annat, för i honom har jag allt!

Jag hade ju hört det, och läst det, och stuvat undan det bland all den övriga teologiska kunskapen i mitt huvud, utan att ha upplevt vare sig stor glädje, eller stor befrielse, eller lust att hoppa av fröjd på köskgolvet för det. Nu fick helt plötsligt orden liv, blev liv, i mig!

Och då blev det liv i mig!

Det här är en nåd att be om, verkligen, att Guds Ande ska göra Ordet levande för oss!

Ibland har jag hört kristendomen sägas vara en ”bokreligion”.

Och visst, vi har en bok, en bok som är Guds Ord, som innehåller den sanning, som vår tro bygger på. Men kristendomen är mer än en bokreligion: den är en uppenbarelsereligion! Den är direktkontakt med den levande Guden, den är gemenskap med hans Son Jesus Kristus, livsgemenskap, likt den grenarna har med trädet och lemmarna med kroppen.

”I honom har vi!”

”Förbli i mig, så förblir jag i er!” Ja, vi är döda med Kristus, halleluja, och det är vi för att vi ska vara fria att leva med honom, i honom! Halleluja!

Det som de ”falska bröder”, som nämns i 2:4, sysslade med, är vad jag ska skriva dagens axplock om. Ska man förklara det kort, blir det ungefär att de försökte få de galatiska församlingarna att ersätta tron på Jesus, Jesus allena, med tron på Jesus plus något annat – just det fallet omskärelse enligt Mose lag.

Men, sådana falska bröder dyker upp i varje skede av kyrkohistorien, och även om det där, som de påstår måste plussas på för att det ska bli ”riktig” kristendom, varierar från tid till tid och sammanhang till sammanhang, är grundprincipen alltid densamma: man försöker få Jesu lärjungar att tro att det behövs något annat, något mer, försöker intala dem att den enkla tron på Jesus, att bara följa honom, inte räcker.

C S Lewis är inne på samma sak i ”The Screwtape Letters”, kapitel 15.

Där låter han den gamle överdjävulen instruera den unge frestardemonen så här:

”Det som vi vill åstadkomma, om nu en människa blir kristen, är att få dem in i inställningen att de behöver omfatta en ”Kristendom Och”.

Det kan vara kristendomen och världskriserna, kristendomen och den ena eller andra psykologin, kristendomen och den nya ordningen, kristendom och helande genom tro, kristendom och forskning, kristendom och vegetarianism – det duger fast med kristendomen och stavningsreformen! Om de nu envisas med att vara kristna, se då till att de är kristna på ett sätt, som skiljer dem från andra kristna! Se till att ersätta själva tron med något slags modefluga med kristen fernissa! Se till att utnyttja deras rädsla för fastna i Det Gamla Vanliga!” (Min översättning)

Det är på det här sättet alla möjliga olika sekter och grupperingar och partier uppstår, och det är på det här sättet vi kastar bort den frihet, som Kristus har frigjort oss till, och hamnar in i slaveri igen.

I 4:17 skriver aposteln så här: ”Dessa människor är ivriga att vinna er, men har inte en rätt iver, utan vill skilja er från oss för att ni med så mycket större iver ska hålla er till dem”.

Där kommer själva kärnan i det hela: de falska bröderna vill inte leda människor till att enbart hålla sig till Jesus, följa honom, de vill att människorna också ska följa dem, lyda dem, upphöja dem, underkasta sig dem!

I 4:15 ställer så aposteln den fråga, som det kan vara nyttigt att ställa sig själv då och då.

”Var hör man nu er lovprisning” I 1917: ”När hör man nu eder prisa eder saliga?”

Det blir trångt om utrymme för glädjen över frälsningen och barnaskapet och Guds faderskärlek om man hela tiden ska kämpa med de där tilläggen, som man fått höra måste till, som man måste leva upp till, för att kunna tro sig vara en riktig kristen….

Detta beror på att så snart man går in under lagen, i vilken form det sedan vara må, börjar acceptera den som en del av vägen till frälsning, då blir man också slav under synden igen. Synden har ju som bekant sin kraft i lagen….1 Kor 15:55-56

Om inte det, som Jesus har gjort räcker, då finns det inget som räcker!

Men om det räcker – och det gör det! – då behövs inga tillägg!

Då får vi gå med honom och växa från våra olater en bit i taget under vandringen, vi precis som hans första lärjungar. Han har mycket att säga oss alla, men han vet vad vi kan ta emot idag, och vad som måste få vänta tills i morgon, eller nästa år, eller tills vi är hemma hos honom….