I andra Johannesbrevet uttrycks detta mycket tydligt!

Det finns en tendens hos oss människor att betrakta kärlek som något tämligen känslobetonat och flummigt, men det stämmer nu inte alls med hur Gud beskriver saken!

”Detta är kärleken: att vi lever efter hans bud. Detta är det bud ni har hört från början, att ni ska leva i kärleken!”

Så står det i femte versen i detta korta brev, bara ett kapitel, bara tretton verser.

Men bara den här versen innehåller ett helt livsprogram!

Lära och liv hör ihop. Om man säger ett och sedan gör något helt annat, då har man kastat det sambandet överbord, och då har man också kastat något annat överbord på samma gång, nämligen sanningen!

Vi har hämtat vårt sanningsbegrepp mer från grekiskt filosofiskt tänkande än från bibelns tankevärld, vi västerlänningar, och därmed har vi en teoretisk sanningsuppfattning mer än en praktisk. Det här är farligt!

Det kan leda, och leder också i många fall, till ett synsätt där rätt teologi, rätt lära, blir något som har försteg framom ett liv i enlighet med vad Jesus lär oss om hur vi ska leva. Och går det så, då har vers nio något att säga oss:

”Den, som inte förblir i Kristi lära, utan går utöver den, han har inte Gud!”

Det ord, som översatts ”utöver” här, ”parabainon” har översatts på många olika sätt i olika biblar, antagligen beroende på att det följs av ett verb till i grundtexten, ”próagon”, vilket leder till något som kan se ut som tårta på tårta om man översätter båda: ”går utöver går framåt”.

Men ”parabainon” kan också översättas” ”överträder”, och då blir betydelsen något i stil med ”går framåt så, att han överträder Kristi lära”.

Och det är just vad man gör, om man bryter sambandet mellan lära och liv!

Aposteln, kärlekens apostel, är sträng i sitt omdöme om sådant: De, som kommer med en sådan lära, vägleder människor att tro att det inte spelar så stor roll hur man lever och handlar, dem ska man inte välkomna och ta emot, för om man välkomnar dem, då gör man sig medskyldig till deras onda gärningar!

Här får nog både konservativa och liberala i dagens kristenhet se sig i spegeln.

Den ena falangen riskerar att satsa på läran så att livet hamnar i baksätet, och den andra tappar alltsom oftast bort läran, den som skulle leda oss i livet, och tappar därmed också bort livet i Kristi efterföljd. Vårt moderna sätt att försöka ersätta förlåtelse med tolerans är ett gott exempel på hur borttappad lära leder till liv på villovägar.

Att ha sanningen är inte till någon större nytta om man inte lever i den, nej, men här i brevet har aposteln i alla fall kunnat konstatera att den församling han skriver till både har och lever i sanningen, eller, som han uttryckte saken i sitt första brev: ”Låt oss älska varandra, inte med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning!”

Man kommer osökt att tänka på Johannes Döparens handfasta vägledning till dem, som undrade vad de egentligen skulle göra för att göra bättring. Där undervisade han folket om hur det går till att leva i både sanning och kärlek! Älska varandra genom att dela med er åt dem som inte har vad de behöver, genom att inte lura varandra eller pressa pengar av varandra, genom att inte använda makt och våld mot varandra, och så vidare!

Som sagt, den här femte versen här i 2 Joh innehåller programmet för hela livet – ett liv som skulle bli så mycket mer uthärdbart för oss alla, om vi följde det…

Jg minns en gammal bibellärare, som en gång sade så här: ”Du har förstått just så mycket av Guds Ord, som, du har praktiserat i ditt eget liv, inte en millimeter mer!” Ja, Jesus sade ju faktiskt en gång, att den som vill göra min lära, han ska också förstå….

Men Mark Twain lär ha sagt en gång att han hade inga problem med allt det i Bibeln, som han inte förstod, däremot hade han stora problem med det han förstod! Där är det inte heller svårt att känna igen sig – eller hur?

Man kan höra och göra, ocn den vägen komma att börja förstå hur välsignat ett liv i sanningen är, eller man kan förstå att livet i sanningen skulle innebära att jag får lov att ändra på en hel del, och tycka att det verkar för jobbigt. Då kommer den förståelsen att blockera vägen.

Sjäv märker jag hur jag ofta går med en fot på var väg i detta, ibland är det den ena förståelsen, som har överhanden, och det är ljusare omkring mig, ibland sticker motsträvigheten upp trynet, och lyssnar jag på den, då har det noll välsignelse med sig.

Vilken av dessa sätt att förstå sanningen, Kristi lära, har överhanden i ditt liv?

Efter att jag blev pensionär inträffar det dock då och då att jag har söndagen ledig, och ju äldre jag blir nu, desto oftare inträffar det! Man tackar Gud att de yngre generationerna tar över!

I dag är jag alltså lös och ledig, och ska inte åka iväg nånstans, så jag sitter med Bibeln framför mig vid datorn, och ska skriva ett axplock från första Johannesbrevet, mest för egen uppbyggelse, men kanske till glädje för någon annan också, vem vet?

Han säger strax i början att han skriver sitt brev för att adressaternas glädje ska vara ”fullkomlig”,1:4.

Johannes brukar ju annars kallas kärlekens apostel, och visst talas det mycket om kärlek både i det evangelium, som han står som författare till, och i hans brev, men här inleder han alltså med att lyfta fram de troendes glädje som sitt huvudärende!

Det är knepigt, det här med kärlek. Den kan vara en källa till glädje, stor glädje, men den är ofta också en källa till bedrövelse.

Ta till exenpel den situation, där en man förälskar sig i en kvinna.

Om hans kärlek är besvarad, då blir kärleken en källa till glädje, om inte, då blir det kärlekssorg av det hela. Eller, om vi stryker den romantiska aspekten, och bara talar om hur vi ibland kan visa oss avvisande och kallsinniga mot andra, som kanske skulle vilja umgås med oss, lära känna oss, bli vänner med oss. Detta är då till föga glädje för dem!

Johannes lyfter fram den besvarade kärleken som förutsättning för gemenskap. Sådan tar sig uttryck i att man ”vandrar i ljuset”, alltså varken drar sig undan från varandra eller spelar teater inför varandra. Gemenskapen i sin tur blir orsak till glädje för dem, som ingår i den.

Han talar här i första kapitlet om hur vi behöver vara öppna och ärliga inför Gud, så att Jesu blod får rena oss från synd – det är ju den, som står mellan oss och Herren, och när den är borta, då är gemenskapen möjlig.Och han talar om hur vi också behöver vandra i ljuset med varandra, ha en ärligt och öppet förhållande till varandra, för att kunna ha den slags gemenskap, som ger utrymme för att både ge och ta emot varandras kärlek.

Och allt detta, säger han, behövs för att vår glädje ska vara fullkomlig.

Vad menar han då med ”fullkomlig”?

Jag tänker mig att han avser en glädje som är hel, odelad, och bestående.

Det här är något, som ofta klickar, både på det mänskliga planet och i vårt förhållande till Herren. Man kommer kanske helt enkelt inte att tänka på att utan investering blir det ingen avkastning.

I det här sammanhanget består en del av investeringen helt enkelt i att man avstår från lögnen, avstår från förställningen, avstår från alla de motsvarigheter till Adams och Evas fikonlöv och buskar, som vi är så vana att ta till, att vi inte ens märker längre, när vi gör det.

Det Johannes säger om glädje här, det har varit i säck innan det kom i påse. Jesus talar j också om fullkomlig glädje, i sitt avskedstal.

”Detta har jag talat till er, för att min glädje ska vara i er, och för att er glädje ska vara fullkomlig”.

Och vad är det då han har sagt? Jo, att de ska förbli i honom, förbli i hans kärlek!

Och hur ska det gå till? Jo, genom att de förblir i hans bud!

Och vilket är hans bud? Jo, att de ska älska varandra!

Samma besked igen. Glädjen är en frukt av gemenskapens besvarade kärlek, och den kommer både ur den gemenskap med Herren som vi förblir i, om vi vandrar i ljuset, och ur den gemenskap vi har med varandra, när vi älskar varandra som syskon, barn till samme Fader.

Den kristna glädjen är alltså något, som kommer ur ett sammanhang av orsak och verkan.

Gud vill att hans barn ska få leva i hans glädje, mitt i i en tämligen glädjelös värld – visst, det finns glädje i världen, liksom det också finns besvarad kärlek där, men den är som allt annat jordiskt, flyktig, osäker, och beroende av omständigheter.

Andens frukt är kärlek, står det i Gal 5:22, och allt det andra, som sedan räknas upp där, glädje, frid, tålamod, och så vidare, det är i princip att betrakta som funktioner av kärleken!

Och alla dessa kärlekens funktioner är ju både gemenskapsskapande och gemenskapsbevarande!

Undra på att glädje står som första punkt i uppräkningen!

Och här talar vi om något som varken är obeständigt eller flyktigt, det grundar sig nämligen på Guds oföränderliga, eviga kärlek. Förblir vi i den, då har vi också något att ge vidare, för vi älskar därför att han först har älskat oss – liksom vi kan ha gemenskap med varandra därför att han först har bjudit in oss alla till gemenskap med sig själv….

I förra inlägget skrev jag litet allmänt om vad det där uttrycket ”du har övergivit din första kärlek” kan tänkas betyda, och hur det går till när man gör det. Nu är det dags att se på vad som hade hänt specifikt där i Efesus!

De hade ju inte, som redan sagts, blivit öppna avgudadyrkare, något sådant nämns inte i brevet, som de fick, tvärtom, de hade stått emot villolärare och falska apostlar, och tagit avstånd från onda människor, och de fick beröm för det. Men vad var det då som hade hänt just där?

För att få ett hum om det ska vi se på denna församlings historia från dess grundande fram till dess Johannes får befallning om att skicka det förmanande brevet till dem.

Första gången Efesus nämns i NT är i Apg 18:19-21. Paulus gjorde ett kort uppehåll i staden när han var på väg tillbaka till Antiokia från sin andra missionsresa, vilket innebär att evangeliet först blev predikat i Efesus omkring år 52 e Kr.

Han hade sällskap av sina medarbetare Akvila och Priscilla, och de stannnade kvar i Efesus när han reste vidare, så som framgår av 18:18 och 24-26.

Efter att Paulus rest vidare kom Apollos dit, och fortsatte att predika Kristus, främst i synagogan.

Efter en tid fortsatte så Apollos till Korint, och Paulus kom på nytt till staden, nu i början av sin tredje missionsresa. Detta innebär att det bara kan ha varit några månader från det Apollos reste därifrån tills Paulus kom tillbaka, han gav sig ut på sin tredje resa år 52 eller 53.

Det hade blivit en viss frukt av det arbete som utförts i hans frånvaro, där fanns några lärjungar när han kom tillbaka, 19:1, men de hade fått en tämligen ofullständig undervisning, 19:2-6

Nu tog Paulus itu med att avhjälpa bristerna, så grundligt, att han stannade där i närmare tre år!

Man kan läsa om vad som hände där under de åren i Apg 19, och det var inga småsaker, precis!

Daglig undervisning, given av en apostel, tecken och under av den ovanligare sorten, och så vidare – den här församlingen fick en så väl grundad start som möjligt var!

Sedan reste då Paulus vidare till Grekland, och tillbringade ca ett halvår där, innan han anträdde hemresan. På den kom han via Efesus hamnstad Miletus, och därifrån kallade han till sig de äldste i församlingen i Efesus. Apg 20:17-38.

I sitt avskedstal till dem ger han en inträngande varning: ni kommer att drabbas av ”vargar”, människor, som börjar dra de kristna bort från Jesus och istället locka dem att följa dem! Och dessa vilseledare kommer att komma fram ur just dessa äldstes krets, uppstå bland dem, som Paulus själv har utvalt och insatt under Andens ledning!

Den varningen ges alltså kring år 57.

Sedan går vi vidare till 1 Tim 1.

Där får vi veta att Paulus lämnade kvar sin medarbetare Timoteus där i Efesus, för att de skulle ha hjälp och stöd i att hållas på rätt köl i sin trosseglats, 1:3. Och han skulle framför allt vaka över att den första kärleken inte ginge förlorad, det var det, som var målet för all den förmaning han skulle ge! 1:5 Det här brevet skrev aposteln sannnolikt omkring år 64, sju år efter att han varnat efesierna för kommande elände, och lämnat kvar Timoteus till deras hjälp.

Och när man läser 1 Tim märker man att här har det redan börjart hända saker! 1:19-20. Villolärarna har börjat sticka upp sina förvända huvuden. Men, det kommer att bli värre, skriver aposteln! 1 Tim 4:1-3, och 1 Tim 6:3-10. ”Sånt här ska du se upp med, Timoteus!” Det ska vi i vår tid också!

Så kommer vi till andra Timoteusbrevet, som skrevs ytterligare tre år senare, tio år efter varningen i Apg 20. Här har stridigheterna i församlingen tagit musten ur Timoteus så till den grad, att Paulus ser sig föranlåten att skriva och uppmuntra och styrka honom! Att bli drabbad av modlöshetens ande är inget att längta efter, det är som att få ett vått täcke lagt över sig, där får man varken ljus eller luft, där flammar inte ens nådegåvor så värst klart!

2 Tim 2:16-18 visar att de falska lärorna har vuxit vidare och blivit värre, och dessutom metastaserat åt alla håll.

Upp till kamp mot villoläror och villolärare, alltså, innan allt går förlorat!

Det var vad de, som ännu höll fast vid sanningen i Efesus, gjorde, tydligen, eftersom det står som det står där i sändebrevet i Uppenbarelseboken. Men ändå gick den första kärleken förlorad, och det behöver vi se närmare på, för vi befinner oss i samma situation som dem här och nu, och vi vill ju inte att de ska gå för oss som det gick för dem!

Jag ska sticka ut hakan litet grann här, och säga att jag tror att det var en för långt driven renlärighet, som ställde till det för dem så till den grad, att Jesus tíll slut måste konstatera, att de hade övergett sin första kärlek.

Risken med en för långt driven renlärighet är nämligen, att Herren själv kommer i skymundan.
Läran blir viktigare än Jesus.

Jeus samtids religiösa elit ansåg sig vara helt och fullt renlärig, men ansåg de Jesus vara renlärig? Jag vågar tro, att vi kan vara överens om att Jesus minsann inte var någon irrlärare, ändå höll inte ens han måttet inför den form av extrem renlärighet, som fariséerna representerade.
Kristenheten navigerar alltid mellan två diken: laglöshet och lagiskhet.
Renlärigheten kämpar mot laglösheten, vilket är bra, men den har en tendens att i stället ge näring åt lagiskheten, vilket är ett annat ord för köttets rättfärdighet, och sådan tar sig uttryck i hårdhet, obarmhärtighet, avståndstagande från andra kristna, och en tendens att fälla förkastelsedomar över alla, som inte till alla delar omfattar den religiösa lag, som man själv har formulerat.
I stället för att bara ta avstånd från dem, som har börjat förkasta själva grunden för kristen tro, den som handlar om Jesu person och Jesu frälsningsverk, och i övrigt fortsätta att fördra varandra i kärlek trots olika uppfattningar i fråga om annat, börjar man kräva att läran ska vara lika ifråga om varje detalj, innan man kan se varandra som kristna syskon.

Visst är det märkligt?
Vi är alla överens om att vi inte blir frälsta av Mose lag.
Varför kan vi då inte gå vidare och dra den slutsatsen, att vi inte heller blir frälsta genom påvens lag, eller den lutherska ortodoxins lag, eller pingstlagen, eller baptistlagen, eller något annat religiöst renlärosystem, som vi kan tänkas koka ihop, och kräva av varandra att den andre ska följa, innan jag kan godta honom som broder i Herren?
Frälst blir man av tro på Jesus, den Jesus, som apostlarna predikade. Punkt. Inga tillägg.
Vi skulle bli betydligt mer fördragsamma, om vi ville hålla fast vid den renlärigheten….och vi skulle då också ha betydligt bättre chans att bli kvar i vår första kärlek, kärleken till Jesus, inte den andra kärleken, den till vår egen renläriga förträfflighet!

Det är här jag tror det gick fel i Efesus. Det är också här jag ser risken för att det ska gå fel i vår tids konservativa kristna kretsar…..

Den här gången ska jag ta det ur en annan synvinkel, nämligen vad formuleringarna i dessa sju brev kan tänkas berätta för oss om Herren Jesus själv, vad han känner, hur han tänker.

Återigen får jag lov att konstatera att detta naturligtvis är något i klass med att en bakterie skulle försöka förstå en människa – skillnaden mellan oss och Gud är förstås ännu större än så, men något ditåt i alla fall. Antingen väljer Gud att uppenbara sig för oss, och då kan vi förstå exakt så mycket han visar oss och inte ett uns mera, eller så väljer han att dölja sig, och då fattar vi noll.

Han har visat sig på många sätt genom den info han har gett oss i Bibeln, men inte ens det kan vi få en rätt förståelse av, om han inte hjälper oss.

Vårt tänkande är så belamrat av mänsklig vishet, att Guds vishet förefaller oss främmande och obegriplig, när vi försöker på egen hand….

Så man får ha med sig en god portion ödmjukhet, och en medvetenhet om hur lätt det är att tolka andliga ting fel, när man ska till att ta de här stegen närmare!

Vi börjar med det första av breven, det till den kristna församlingen i Efesus, Uppb 2:1-7

Där får församlingen först erkännande för mycket, men sedan kommer de välkända orden om att de har övergett sin första kärlek. ”Men det har jag emot dig….”

Och detta beskrivs som ett fall från något så viktigt, att antingen får de lov att omvända sig, eller så kommer församlingen att gå under!

Varför reagerar Herren så starkt på detta?

Jag tänker mig att när vi läser dessa sju brev, då läser vi brev som sänds av brudgummen till sin brud, av fästmannen till sin trolovade.

Reaktionen är den, som brudgummen upplever, när hans tilltänkta brud har börjat ge sin kärlek till annat, har börjat vända sin uppmärksamhet till annat, när han inte längre är i centrum för henne.

Man kan jämföra med texten i Jer 2:1-8.

Jer 2:2 ”Så säger Herren: Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid, och följde mig i öknen, i landet där man inte sår….”

Brudtid, det är väl ungefär detsamma som smekmånad?

Under uttåget från Egypten, under ökenvandringen, då fanns Gud för första gången synligt och påtagligt mitt ibland det folk, som han kallat att vara sitt eget. De fick bygga en tälthelgedom, ett tabernakel, för att Gud skulle bo i deras mitt. Gud försörjde dem med mat och dryck, och beskyddade dem mot yttre fiender. Allt detta är bilden av en äkta man, en familjefader, som har omsorg på allt sätt om den brud, som han har utvalt åt sig.

Och han presenterar sig mycket tydligt som en svartsjuk Gud – det är vad ”nitälskande” betyder – som inte kommer att godta några äktenskapsbrott i form av avgudadyrkan.

”Jag är Herren, din Gud, du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig”, det betyder samma som om där skulle stå: ”Jag är din äkta man, och du ska inte ha några älskare vid sidan av mig, för det är äktenskapsbrott och otrohet!”

Men de förstod inte, tog inte det på allvar. De blev avgudadyrkare i alla fall, de övergav sin första kärlek på det sättet. Jer 2:5 ”…de gick bort från mig och följde värdelösa avgudar, och blev själva värdelösa.”

Ibland tror vi att 1 Kor 13, kärlekens lov, bara är en vacker, poetisk text, som lämpar sig för att läsas vid bröllopshögtider, men då har vi missat budskapet. Det som den texten talar om för oss, det är detsamma som Jer 2:5 säger: den som överger kärleken, han blir värdelös, han är ingenting!

Det handlar nämligen imte bara, och inte ens i första hand, om kärleken till andra människor, det handlar om kärleken till Gud, kärleksrelationen till Herren Jesus!

Det är alltid ”Älska Herren, din Gud över allt, och din nästa som dig själv”, som gäller!

Min medmänniska kan bli en avgud för mig, och blir det också, om jag älskar honom mer än jag älskar Herren, om det blir viktigare för mig att vara min nästa till lags, än att vara Gud till lags.

Brudgummen sörjer, när bruden inte längre finns kvar i ”brudtidskärleken”.

Brudgummen vredgas, i svartsjuk vrede, när bruden går i säng med andra!

Läs kapitel 16 i Hesekiel, så får du se vad Gud har att säga om Israels avgudautsvävningar!

Heren Jesus vill att hans brud ska förbli i hans kärlek och i hans frihet.

Han vill oss väl, för han älskar oss!

När han säger sina kända ord om att vi får komma till honom för att få vila, att vi får lägga av våra tunga bördor och komma till honom, att vi får ta på oss hans ok, som är lätt, i stället, och lära oss av honom, då finns det en speciell betydelse i det han säger.

Den kan vi läsa om i Jes 46:1-4, där just avgudarna beskrivs som en börda, som människorna måste bära på, medan Gud är den, som bär oss! Och visst är det mer vila i att få bli buren än i att vara den, som måste bära?

Jesus, brudgummen, var villig att bära oss med sig upp på korset. Han bar våra synder, de som satt så oupplösligt ihop med oss, att det enda sättet för oss att bli fria från dem var att dö från dem, alltså bar han oss med sig i sin död.

Vi var så att säga gifta med synden, och för att vi i stället skulle kunna bli Kristi brud, måste vi dö från det äktenskapet. Allt det här kan vi läsa om i Rom 6 och 7.

Detta hade efesierna fått vara med om, den här kärleken hade de fått möta, den här trolovningen med Kristus hade de frivilligt gått in i.

Och nu hade de ändå blivit förledda till att överge kärleken, gå vidare till något annat. De hade dock inte blivit öppna avgudadyrkare, något sådant nämns inte, tvärtom, de har stått emot villolärare och falska apostlar, och får beröm för det. Men vad var det då som hade hänt just där?

Det ska vi se på i nästa inlägg!

Vi kan alltså vara med och påskynda Herrens tillkommelse, inte bara sitta och vänta på den, utan också påskynda händelseförloppet!

Ofta får man det intrycket av det som sägs och skrivs, att dagen för Jesu återkomst är fastställd, och oavsett vad som sker eller inte sker före det, kommer han ändå att komma ett visst datum och klockslag, men så tycks det inte vara, inte när man läser den här texten!

Det finns ju faktiskt saker, som Jesus säger måste hända, innan han kommer tillbaka: evangeliet ska vara predikat för alla folk först, Matt 24:14, och hedningarna ska komma in i Guds Rike i fullt antal, Rom 11:25.

Det är alltså inte så, att det räcker med att evangeliet blir predikat, strunt samma om någon kommer till tro, det ska både bli predikat, och människor från ”alla folk och folkslag och stammar och språk” ska komma till tro, Uppb 5:9-10!

Det är här det där med att vi kristna behöver leva ett liv som vittnar om Guds helighet och nåd kommer in. Det blir så mycket lättare för andra att tro på det vi säger, om det inte motsägs av våra liv!

En kristen broder berättade en gång för mig om ett samtal han kommit att höra från bordet bredvid på en lunchrestaurang, där en av lunchgästerna hade berättat om en bilaffär han hade gjort.

”Och det kändes så tryggt att köpa bilen av just honom, för han är ju troende, och (kraftuttryck) hederlig är han i alla affärer!”

Min bekanting hade suttit där och tänkt, att om ändå alla kristna skulle ha det ryktet om sig, att de är hederliga och ärliga och trygga att ha att göras med, vad lätt det då skulle bli att vittna om Jesus och få folk att faktiskt lyssna!”

Inte skadar det heller att vara medmänsklig och hjälpsam.

En annan berättar om en bilmekaniker i en by nånstans i Sverige, som var känd för att svära något kopiöst. Ortens präst kom med sin bil för att få den fixad. Han hade nyligen tagit sig an en föräldralös ungdom. När han skulle betala för arbetet svor mekanikern till av hjärtat, och sade: ”Här tar du hand om andras barn, och så skulle jag ta betalt av dig för det här? Kommer inte på fråga, ta bilen och försvinn!” Prästen åkte i väg och sade för sig själv: ”Den karln är inte förgylld, men guldet sitter på insidan!”

Om en total hedning kan, då ska väl vi kunna? Eller?

Men. Men. Jag samtalade en gång med en broder, som stod som ansvarig utgivare för en kristen tidskrift. Han berättade, att han då nyligen tagit del av en undersökning, där olika dags- och vecko- och månadstidningar hade uppgett hur stor procent av prenumeranterna, som lämnade sina tidningar obetalda. Det hade visat sig att det var de, som prenumererade på kristna tidningar, som var de värsta fuskarna vad det gällde betalandet.

”Tydligen är de kristna så vana att allt ska vara av nåd, att de tror att de inte ens ska behöva betala sin räkningar”, sade han med en suck….

Så ska det icke vara, mina bröder!

På det sättet påskyndar man inte Herrens tillkommelse, inte med någon annan laglöshet eller lagiskhet heller….

Och visst är det fascinerande att se vilken samstämmighet man kan finna hos de olika mänskliga språkrören i Bibeln! Det märks, att det är en och samme Ande, som har inspirerat dem alla!

Fast den här tolkningsmodellen förutsätter förstås att man tar sig tid att verkligen läsa Bibeln, sätta sig in i vad som sägs där. Låt mig bara säga, att den tiden är väl investerad!

Idag söker jag ax att plocka i första Petrusbrevet.

Jag ska predika i Vapaakirkko i Lillkyro idag, så det här är på samma gång predikoförberedelse!

I 1 Petr 1:3-5 står det så här: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han, genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv, som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna, och som är förvarat åt er i himlen.. Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning, som finns beredd, och skall uppenbaras i den sista tiden.”

Här talas alltså om ett hopp, om ett arv, och om Guds makt.

Går vi till Ef 1:15-19, där Paulus berättar om den bön, som han ber för sina trossyskon i Efesus, möter vi samma tre uttryck: Han ber om att deras hjärtans ögon ska öppnas, så att de ser och förstår vilket hopp Gud har kallat dem till, hur rikt på härlighet hans arv är, och hur oerhört stor hans makt är.

Ett steg till bakåt i Nya Testamentet, kan vi ta, till Rom 8. Där har vi en utförlig utläggning av de här tre begreppen! Där talas om hoppet som det, som gör att vi inte längre behöver leva i fruktan: vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar Abba, Fader! Vi har, med Petri ord, blivit födda på nytt till ett levande hopp, födda på nytt till att vara Guds barn.

”I hoppet är vi frälsta”, säger aposteln som avslutning på sin långa utläggning av hur både Guds barn och Guds skapelse en dag ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen, och nå fram till Guds barns härliga frihet. Rom 8:15-25

Arvet, som är förvarat åt oss i himlen, det är just detta, som Paulus beskriver i Rom 8, och som han ber i Ef 1, att de kristna ska få upp ögonen för, nämligen att Guds folk en dag ska förlossas, befrias, förhärligas, Guds härlighet till pris. Ef 1:14

”Genom Guds makt blir ni bevarade till den frälsning, som ska uppenbaras i den sista tiden!” Så skriver Petrus, och samma sak skriver Paulus om i Rom 8:31-39, där han förklarar att inget kan skilja oss från Kristi kärlek, att ingen har makt att anklaga och fördöma oss, för Gud har frikänt sina utvalda! ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”

Och Rom 8:28-30 understryks att allt kommer av Guds nåd, Guds kärlek, Guds goda vilja för oss. Inget kommer an på hur duktiga vi har varit, eller på att vi skulle på något sätt ha gjort oss förtjänta av vare sig hopp, arv, eller Guds kraft i våra liv.

Vi har inte utvalt Jesus, det är han som har utvalt oss, vi har inte åstadkommit något åt oss att hoppas på, det gjorde Jesus genom sin död och uppståndelse för oss, arvet får vi för att Gud i sin nåd har gjort oss till sina barn, och utan hans kraft, som bevarar oss i tron på Jesus, skulle vi gå miste om alltsammans, antagligen förr än senare.

Jag hörde en gång en gammal gudsman säga i en predikan, att vi av någon anledning inte längre talar så mycket om himlen, det är som om vi skulle ha flyttat fokus till att allt borde bli bättre redan här på jorden. Hoppet har flyttat från himlen till jorden, arvet förväntas komma redan här i detta livet, och Guds kraft har blivit något som förväntas synas i tecken och under och spektakulära händelser i möten och samlingar, istället för att primärt vara det, som vi förtröstar på att ska bevara oss för det kommande eviga livet i Guds härlighet.

Jag kan ganska långt hålla med honom. Inte så att jag har något emot tecken och under, eller något emot att människor får drägligare levnadsförhållande redan här, men i själva detta, att fokus har flyttat, att himlen fått en mer undanskymd plats i både förkunnelse och tänkesätt, finns en inbyggd svaghet: hur handskas en kristenhet, som börjat tänka på detta sätt, med en kommande tid av nöd och förföljelse?

Vi mår nog bäst, både nu och framdeles, om vi håller samma perspektiv som apostlarna!

I Hebr 6 finns svaret på en fråga, som många har ställt sig, och som en del också har ställt till mig: ”Hur kan jag veta om jag har begått den oförlåtliga synden, alltså det som Jesus kallar ”synd mot den helige Ande?”

”Ty de, som en gång har tagit mot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande, och smakat det goda gudsordet och den kommande världens krafter, men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de de själva på nytt korsfäster Guds Son, och öppet hånar honom.” 6:4-6

Här talas alltså om människor, som det är omöjligt att föra till ny omvändelse, och det här är ett av de mycket få ställen där det talas om människor som är räddningslöst förlorade.

Varför är det då just dessa, som inte kommer att få någon förlåtelse?

Jag tror att det beror på att de, genom eget handlande, helt enkelt har förhärdat sig så totalt, att de inte längre bryr sig om att söka någon förlåtelse.

Hebreerbrevet beskriver en mycket speciell situation. Det här handlar inte om världsmänniskor, vanliga smädare och hädare, som inte begriper vad de talar om, som inte har vare sig kunskap om eller erfarenhet i de saker de gör narr av. Inte heller om människor, som varit med ett tag i någon församling, men sedan glidit bort igen.

Och vi vet ju att det inte är någon brist på exempel på hur sådana människor småningom har kunnat omvända sig och komma till tro igen!

Det som beskrivs i Hebr 6 är människor, som en gång har kommit till tro, fått sina synder förlåtna, som har fått del av den helige Ande, som har fått vara verksamma i andliga nådegåvor – ”den kommande världens krafter” – , som fått kunskap i Guds Ord, kort sagt, fått uppleva och erfara Gud på alla sätt som en människa kan få här i detta livet, och sedan ändå väljer att inte bara öppet förkasta alltsammans, utan också bli aktiva motståndare till evangeliet – på annat sätt kan man knappast förstå orden om att de ”korsfäster Guds Son och öppet hånar honom”.

Detta resulterar då i en sådan grad av förhärdelse, att de inte längre är mottagliga för någon kallelse till omvändelse – det är omöjligt att föra dem till ny omvändelse, hur man än skulle försöka, för de struntar helt enkelt i hela saken. De har gjort sig blinda och döva för alltihop, likgiltiga och ointresserade.

Alltså: så länge en människa överhuvudtaget bekymrar sig om saken, ställer sig frågan och är orolig för om hon möjligen kan har gått och syndat mot Anden, kan man lugnt konstatera att nej, det har du inte! Då skulle nämligen saken inte överhuvudtaget vara av något intresse för dig längre!

Själv tror jag inte att jag nånsin personligen har stött på någon människa, som beskrivningen i Hebr 6 skulle passa in på., ingen, som först har kommit till tro på Jesus, blivit fylld av Andens kraft, så att hon har varit verksam i andliga nådegåvor, levt i syndernas förlåtelse, haft himmelskt ljus över Guds Ord, och sedan avfallit från alltihop, och till råga på allt aktivt börjat bekämpa kristendomen och göra narr av Jesus.

Att på det sättet vända ryggen åt Gud och frälsningen i fullt medvetande om vem och vad det är man förkastar, det är ovanligt, mycket ovanligt! De allra flesta, som har varit med på ett hörn i kristna sammanhang, och sedan fallit bort, är det helt och hållet möjligt att föra till ny omvändelse, och om du är en av dem, och känner med dig att du har tappat bort något viktigt, så vet att du är välkommen hem till Fadern igen! Han tar fortfarande emot förlorade söner och döttrar med öppna armar!

Så står det i brevet till Filemon, vers 14.

Det här är en i min mening helt fantastisk vers, ett totalt befriande besked vad det gäller all tjänst i församling och kristen gemenskap. ”Inte av tvång, utan av fri vilja”.

I det sammanhang, där aposteln skriver det här, handlar det om att han inte har velat ställa Filemon inför fullbordat faktum: ”Så här har jag gjort nu, och du får bara finna dig i det”.

Ibland gör vi ju så, vi människor, istället för att prata med varandra och komma överens. Det kan förefalla som ett enkelt sätt att få sin egen vilja genom, men det innebär att man tvingar denna sin egna vilja på den andre, och så ska det ju inte gå till!

I stället är det meningen att vi ska hjälpa varandra till frihet, i det här fallet då genom att låta den andre komma till tals, ge utrymme för honom att göra det goda av fri vilja, inte för att han tvingats till det. Vi får också alltid komma ihåg, att det, som jag vill, inte alltid per automatik är lika med det, som är gott och rätt inför Gud!

Jag tänker också på det, som Jesus säger om bönen: ”Om två eller tre av er kommer överens om att be om något….”

Det ska alltså inte gå till så, att en bestämmer vad som ska bedjas, och sen får de andra rätta och packa sig efter det. Överenskommelse förutsätter samtal, att man delar sina tankar med varandra, och respekterar också det, som de andra säger, istället för att bara driva sina egna käpphästar.

”Inte färdas väl två tillsammans utan att ha kommit överens om det?” Den frågan ställs av Herren själv i Amos 3:3 i ett sammanhang där Israels avfall från Gud blir belyst i skarpa ordalag.

Samma sak där: om det inte finns en överenskommelse, om vi inte är överens med Gud om vilken väg vi ska gå, då kan vi inte heller räkna med att gå tillsammans med honom.

Men vi blir inte tvingade.

Vill vi inte göra det goda, alltså gå på Guds väg, då får vi gå vår egen väg istället. Men vi kan inte ta med oss Jesus på den vägen, han är ingen maskot, ingen good luck charm, som man hänger om halsen eller stoppar med i fickan. Det är vi som ska följa honom, inte tvärtom!

Och det ska ske av fri vilja, inte av tvång, annars blir det fel.

Ibland gör vi fel mot varandra i bästa välmening, vi kristna. (Annars, har du tänkt på vad mycket elände vi ställer till med i bästa välmening?)

Till exempel när det ges evangelisationsappeller från talarstolen, som får folk att krympa i kyrkbänkarna, och känna sig avslöjade och anklagade på grund av sin bristande evangelisationsglöd. Sen kanske någon av dem försöker ta nya tag, därför att man känner sig tvingad till det, därför att anklagelsen om att inte vara en tillräckligt bra kristen har landat i en som en annan brinnande pil. Det goda man försöker göra sker då inte av fri vilja, utan av ett tvång, som fötts ur rädsla, skam, och önskan att visa andra att man nog är allt vad som förväntas av en…

Av frukten känner man trädet, och vad är det för träd, som man plockar såna frukter från?

Det är som en bibellärare sade en gång: ”Det är illa, om vi tror att vi måste ta till Djävulens metoder för att försöka få fart på Guds folk!”

I morse läste jag i 2 Mos 25. Där ger Herren Mose anvisningar om allt, som ska samlas in för tillverkningen av tabernaklet, och alla dess tillbehör.

Han börjar med att säga så här: ”Säg till Israels barn att de samlar in en offergåva åt mig. Den ska samlas in från alla dem, som har ett hjärta som är villigt att ge.”

Redan där, genast när Gud började forma den där väldiga folkhopen, som just hade kommit ut ur Egypten, till ett gudsfolk, läggs den här principen om frivillighet fast. Gud får vi tjäna i frihet och med glädje, inte under tvång och med sura miner!

Annars vore evangeliet inte något glatt budskap…..

Eller så gör man en så kallad dynamisk översättning, där man försöker bibehålla samma mening i det sagda, men med delvis andra ord, och en satsbyggnad som stämmer med det språk man översätter till. Och då är det nästan omöjligt att undvika att något av översättarens egen förståelse av det som grundtexten säger smyger sig in. Vilket kan bli något som är helt korrekt, men ibland kan bli till något annat än det var från början…

Idag läser jag brevet till Titus, och där fäster jag mig vid 1:10, en vers som ser tämligen olika ut i olika översättningar!

I 1917 talas det om människor, ”som inte vill veta av någon myndighet.”

I Folkbibeln talas det om ”orosstiftare”.

Hedegård talar om människor, som ”sätter sig upp mot Guds vilja”.

King James nämner ”many unruly”.

Amplified igen har ”many disorderly and unruly men”.

New American Standard: ”many rebellious men”-

NIV ha översatt ”many rebellious people”.

Finska 1938 talar om för oss att ”paljon on niskoittelevia”. Och så vidare….här hittar man omskrivningar av många slag!

Vad står det då i grekiskan? ”Anypotaktoi mataiologoi kai frenapatai”. Vilket direkt översatt blir ”trotsiga pratmakare och förförare”. En sån som jag, som befinner sig nånstans mellan olärd och självlärd, kan ju inte låta bli att undra varför man inte bara skriver det då, när man översätter?

Då skulle den här meningen i sin helhet, direkt översatt, bli ”Ty det finns många trotsiga pratmakare och förförare.” Enkelt, kort och klart!

Här är jag faktiskt litet besviken på Folkbibeln. ”Orosstiftare” ger inte tillräckligt klart besked om att det är just trots och upppror, som det handlar om.

Och det måste man ha med, om innebörden, varningen, ska bli klar!

Den, som är trotsig, är en som inte vill underordna sig, inte vill lyda.

Av den föregående versen, alltså 1:9, framgår vad det är, som dessa människor gör uppror mot, trotsar, inte vill underordna sig: en undervisning som baserar sig på Guds oförfalskade Ord!

Det här är en varning, som är synnerligen aktuell i vår tid, för vi lever i en tid som är full av auktoritetsförakt och upprorsanda.

Att trotsa, ifrågasätta, säga emot och förkasta det Gud säger anses ju mer eller mindre som något berömvärt i stora delar av dagens kristenhet, och jag tror att det här är något som är inspirerat direkt från avgrunden. Ursprunget till allt uppror mot Gud kommer ju från det ögonblick, när den strålande ängel, som blev Djävulen, valde att göra uppror mot sin Skapare. Allt uppror mot Gud är alltså något som står i samklang med den onde, och därmed placerar det upprorsmakarna i hans tjänst i fråga om det, som de gör uppror mot.

Guds Ord ger oss följande definition av var den, som väljer upprorets, trotsets väg står, Titus 1:16

”De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga, och odugliga till varje god gärning!”

Litet surdeg syrar som bekant så småningom hela degen…..

Jaha, tänker jag. Han var en ung man när Stefanus blev stenad strax efter att den kristna församlingen startat på pingstdagen. Det var nån gång mellan år 30 och 35.

Säg han var typ tjugofem, högst trettio år då? När 2 Tim skrivs befinner vi oss någonstans i mitten på sextiotalet, trettio år senare. Han var alltså typ sextio år gammal.

Och kallar sig en gammal man.

Suck. Jag är mer än tio år äldre än så! Då är jag väl en uråldrig man, då?

Nå, det om detta.

I 1:5 säger han så här: ”Jag tackar alltid Gud, som jag, liksom mina fäder, tjänar med rent samvete”. Här gäller det nog att tänka efter, så att man inte missförstår honom rätt – alltså förstår honom fel.

Han tjänar Gud. Det gjorde hans fäder också.

Men de tjänade inte Gud med ett rent samvete. Det är nämligen bara en kategori människor, som har förmånen att göra det, nämligen, de, som har fått sina samveten renade genom Jesu blod. Hebr 9:14, 10:22

Aposteln däremot, han hade gett upp företaget att försöka få ett rent samvete genom att tjäna Gud, och istället tagit emot reningen som nåd från Gud. Och då fick han det, som tjänsten i enlighet med Guds lag aldrig hade kunnat ge hans fäder: ett renat, rent samvete!

Man märker hur revolutionerande den tanken var, när man läser om det tillfälle när han ställs inför Stora Rådet, Apg 23.

”Paulus såg på Stora Rådet och sade: ”Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent sanvete intill denna dag!” Då befallde översteprästen Ananias dem, som stod bredvid, att de skulle slå Paulus på munnen….”

Blotta tanken på att någon skulle påstå något sådant var så främmande, att den måste tystas ner!

Men detta är Guds gåva till sina barn.

Nya förbundets startpunkt är det, som var gamla förbundets ouppnåeliga mål.

Den som tror på Jesus får ett gott, renat samvete som födelsegåva, när han blir född på nytt till att vara ett Guds barn.

Och som den onde hatar det här, och som han kämpar för att vi inte ska ta det till oss och leva i det! Som han jobbar på att ge oss skuldkänslor, binda upp oss i all slags upplevelse av brist och otillräcklighet, så att vi bara inte ska tjäna Herren i frihet och utan fruktan!

Han kan inte göra något åt det faktum, att Kristus har friköpt oss till frihet, men han kan försöka hålla oss i omedvetenhet om det – och alltför ofta lyckas han också….

Så alltså har vi 2 Tim att läsa, där vi ser hur den unge Timoteus har börjat tappa bort den grunden, och börjar slockna av, och behöver uppmuntras och påminnas om saken!

Det behöver vi också – alltså uppmuntra varandra till att se på Jesus och inte på oss själva!