Hans spontana reaktion: ”Herre, jag förstår inte att tala, jag är för ung!”

Salomo, som levde femhundra år före Jeremia, hade liknande självuppfattning. I 1 Kung 3:7 säger han till Gud, att han inte klarar av ledarrollen han just har tagit steget in, för han var ju bara en ung man.

Timoteus, femhundra år senare än Jeremia, hade tydligen också komplex för sin ungdom, för Paulus skriver till honom, att han inte ska låta någon förakta sig på grund av att han är ung till åren.

Att inse sina begränsningar är ingen dålig sak, tvärtom.

Att låta de egna begränsningarna också begränsa Gud, det är däremot inte så bra!

Herren säger till Jeremia att han inte ska hänga upp sig på antalet firade födelsedagar, utan i stället ta till sig det faktum, att det är Gud som sänder honom, Gud som är med honom, Gud som lägger orden han ska tala i hans mun!

Salomo får löfte om att få all den vishet en kung behöver för att utöva sitt ämbete på ett rätt sätt.

Timoteus blir påmind om att han faktiskt har fått en nådegåva från Gud att använda i sin tjänst!

Idag får vi alltså en påminnelse om att det är inte i kraft av egna kvalifikationer, egen vishet, eller antalet gråa hår, som vi kan tjäna Herren på ett rätt sätt!

Gud söker efter dem, som är villiga att ta emot hans kallelse och gå, och samtidigt ödmjuka nog att inse, att detta klarar jag inte utan Guds hjälp.

Dem som är villiga, dem kan han nog också göra skickliga och dugliga, det kan vi lita på!

Ungdom är ingen särskild merit, men den är heller inget hinder i Guds Rike.

Där kommer allt an på Honom, som kallar och sänder!

Så, säg inte att du är för ung!

Den uppmaningen sänder jag gärna vidare, för jag är gammal, och jag gläder mig över varenda ung människa jag ser stiga in i de uppgifter, som jag snart inte längre kan vara med och hjälpa till i…..

Jag har stannat för en text, som fördömer det, som med ett modernt ord brukar kallas ”gaslighting”.

Den finns i 5:20, och låter i all sin enkla klarhet så här: ”Ve dem, som kallar det onda gott och det goda ont, som gör bittert till sött, och sött till bittert, mörker till ljus, och ljus till mörker!”

För ett tag sedan publicerade jag en text om lögnprofeter och medlöparpräster här på sidan.

Det kom en kommentar ganska omgående:

”Bra skrivet och vad gott det gör att höra/läsa att också andra tycker som jag – att jag inte är ensam, inte en konstig figur som har alldeles galna åsikter……….för fast man vet vad det står, så är det så lätt att börja undra om det inte ändå är så, att man är för strikt, för dömande, för gammaldags…”

Detta är ett skolexempel på vad som händer med vanliga kristna människor i en situation, där många högljudda röster, och dessutom röster, som uttalar sig med stöd av sina ämbeten och titlar, ivrigt och envetet påstår att det, som den kristna församlingen i alla tider har trott och lärt, nu plötslgt är något förlegat, som vi absolut inte behöver bry oss om.

”För nu har det söta blivit bittert, och varje klok och modern människa spottar ut det, nu har ljuset blivit mörker, så vi behöver nya lampor, och nu har det goda blivit ont, och måste förkastas!”

Det är sånt här ”gasljus” som får vanliga goda kristna att börja tveka och undra!

En definition på gaslighting kunde låta så här: Det är en form av psykologisk manipulation, där någon försöker få dig att börja ifrågasätta din verklighetsuppfattning, dina hågkomster, och hur du uppfattar det som händer/har hänt, detta för att få inflytande över dig. Där ingår rena lögner, förnekande av sådant som hänt eller sagts, försök att få dig att se dig själv som ”fel” på olika sätt, som t ex elak, hård, dömande, gammalmodig, eller så blir du stämplad som överkänslig och instabil, allt detta för att få dig att bli förvirrad, börja tvivla på ditt eget sinnestillstånd, och börja tro mer på det den andre säger än på det, som du från början visste vara sant och verkligt, allt för att den andre ska kunna dominera och styra dig, ditt beteende, och dina ställningstaganden.

Ja, inte är det svårt at känna igen fingeravtrycken här, inte! Lögnens fader….

Vers 21 är också värd att nämna i sammanhanget: ”Ve dem, som är visa i sina egna ögon, och håller sig själva för kloka!”

Hur var det nu? Man gör Guds ljus till mörker, och ersätter det med egna lampor, egna ideologier, egen klokskap….ve dem, som sysslar med sådant, säger Herren!

De lamporna lär slockna, så det är nog säkrast att ta sig i akt för vilseledarnas ”alternativa fakta”!

Vi har ju fått lära oss med besked under senare år, att en alternativ sanning är detsamma som en lögn…

Den finska kristna rockgruppen Terapia sjunger i en av sina sånger så här: ”Älä usko mitään, älä usko mitään, älä usko mitään mikä ei ole totta!”

”Tro inte på något, tro inte på något, tro inte på något, som inte är sant!”

Alldeles oavsett vem det är, som säger det…..

En bibelbok med fler än en tolkning – dels handlar den om kärleken mellan man och kvinna, dels är den en allegorisk beskrivning av förhållandet mellan Kristus och församlingen.

I HV 5:2-6 beskriver bruden en situation där hon har gått och lagt sig och somnat, och då kommer hennes vän, brudgummen, och knackar på. Men hon är inte så där omedelbart inställd på at släppa in honom!

”Jag har tagit av mina kläder, skulle jag nu ta på dem igen? Jag har tvättat mina fötter, skulle jag nu smutsa ned dem igen?”’

Det är litet av: ”Gå din väg, och kom sen tillbaka vid ett lämpligare tillfälle” över det här.

Man kommer tämligen osökt att tänka på Uppb 3:14-20, och då särskilt vers 20, när man läser den här texten i Höga Visan!

”Se, jag står vid dörren och knackar på. Om någon hör min röst, och öppnar dörren, ska jag gå in till honom, och hålla måltid med honom, och han med mig!”

I båda fallen är det brudgummen som uppsöker bruden, i båda fallen har bruden ställt sig avvisande.

I Höga Visan tycker hon att brudgummen, vännen, ställer till med besvär för henne, i brevet till Laodicea har församlingen sagt att den har allt vad den behöver, och egentligen inte har något större behov av Herrens närvaro för tillfället.

”Jag har inte lämpligt att ta emot dig just nu, men kom senare!”

Undrar hur ofta Herren Jesus möts av den attityden, när han knackar på hos oss? Han är ju tämligen försynt, han slår inte in dörren, han knackar bara så där lagom, så att vi ska märka det, om vi vill.

Vi befinner oss i Stilla veckan, när jag skriver det här. Folket i Jerusalem tog inte vara på den tid då de var sökta, de öppnade inte när Herren knackade på – för han motsvarade inte deras förväntningar!

Vad har du och jag för förväntningar på Herren, som kan leda oss så vilse, att vi inte öppnar för honom? En vanlig orsak till att dörren förblir stängd är väl att han inte gör som vi vill, inte svarar på alla våra böner med ett rungande ja, inte beskyddar oss från alla livets motgångar och besvikelser.

En annan är, som i Laodicea, att vi tycker att vi har fixat till allt så bra själva, att vi inte längre känner något behov av hans direkta närvaro – han kan ju få finnas på avstånd, litet ute i periferin i våra liv, visst, men inte som centrum!

Eller så har vi det ställt som bruden i HV, vi vill helt enkelt inte ha något extra besvär för hans skull. Det ska fungera så som vi vill, vägen ska vara asfalterad och jämn, inga smala stigar och trånga portar, tack!

Men hon i Höga Visan, hon ångrade ju sig så småningom och gick för att öppna – men då var han försvunnen. Då sökte hon, och fann honom inte, då ropade hon, men han svarade inte, och till råga på allt råkade hon ut för några illasinnade typer, som misshandlade henne!

Nå, det framgår av den fortsatta texten att de nog hittade tillbaka till varandra, bruden och brudgummen, men hon hade kunnat bespara sig mycket nöd och smärta om hon bara hade bekvämat sig till att öppna när han knackade!

Vi gör många så kallade straffrundor vi också, när vi missar den tid när vi är sökta, vi som hon, precis som skidskyttarna också får lov att göra, när de har bommat på måltavlorna!

För typ trettio år sedan minns jag att det utkom en bok (ingen ände är ju på det myckna bokskrivandet, 12:12) där vi människor blev indelade i olika kategorier (ingenting nytt under solen, 1:9).

En av kategorierna kallades ”iakttagare”. Dit räknades då sådana, som hade en fallenhet utöver det vanliga för att lägga märke till vad som hände i deras omgivning. Jag kan tänka mig att om Salomo hade tagit testet i den boken, då hade han blivt just en iakttagare, för det råder ingen brist på träffsäkra iakttagelser i Predikaren!

En sådan ska vi plocka idag, nämligen 4:4.

”Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind!”

Ja, någon brist på avund är det ju inte i den här världen! ”Avundsjuk, jag är så avundsjuk… – den sångtexten är också baserad på en träffsäker iakttagelse av vad som driver människorna!

Men om man tar det hela ett släktled till bakåt? Om man frågar sig att om nu avunden är både ansträngningarnas och framgångarnas förälder, vem är då farfar eller mormor, hur man nu tar det?

När blir man avundsjuk, och börjar sträva efter att uppnå och helst överträffa det någon annan har åstadkommit?

Jo, det sker när man börjar jämföra sig själv och vad man uppnått med hur det har gått för andra!

Det börjar alltså med jämförandet. Det är första släktledet.

Det är när man jämför sig med andra, som man blir missnöjd med både det man är och det man har, och sen ger missnöjet upphov till avund, som ger upphov till konkurrens, som sedan i sin tur innebär massor av möda och fåfänglighet.

Jag läste en gång en berättelse om en rik amerikansk turist, som kom i samspråk med en enkel fiskare på en ö i Karibien. Rikemannen hörde sig för om fiskarens egendom och framgång. När han fick höra att den andre bara hade några nät och en liten båt, började han ivrigt lägga ut texten om hur han borde skaffa större båt och mer redskap för att få större inkomster..

”Och sen då”, frågade fiskaren.

”Då kan du skaffa en båt till, och anställa någon, och tjäna ännu mer!”

”Och sen då?”

”Då kan du bygga en fiskförädlingsfabrik, och ta hem vinsten själv, istället för att ge den åt mellanhänderna!”

”Och sen då?”

”Då kan du börja ta det lugnare, då kan du kanske rentav sälja allt du skaffat dig, och få tid och råd att börja ägna dig åt din familj och dina vänner!”

”Men det gör jag ju redan!” svarade fiskaren…..

Den rike turisten i berättelsen har stora likheter med den onde, faktiskt. Han försöker också ständigt få oss att jämföra oss med andra, få oss att fundera på hur vi ska kunna skaffa os mer och bättre av allt det där, som ”alla andra har” ( det är inte bara skolbarnen, som lever med den tanken).

För om den tanken landar, då kommer vi att göra livet surt för både oss själva och varandra genom vårt ständiga jagande efter fåfänglighet och tom vind…..

Det är med saligprisningarna som en vacker blomma: man kan antingen plocka sönder dem bit för bit, litet som när man plockar bort kronbladen ett i taget för att undersöka blomstret, eller så kan man se på blomman hel, som den är, och ta in skönheten hos den.

Båda sätten att nalkas texten har sina fördelar, men lämnar man bort det senare, då tror jag man går miste om något väsentligt. Man riskerar nämligen att skaffa sig en uppsättning förhållningsorder, i stället för att ta till sig det, som Jesus vill ge!

Idag vill jag alltså försöka se på blomman utan att dissekera den, försöka se helheten.

Saligprisningarna beskriver ett fruktbärande liv, liv till Guds ära, och ett liv i Guds glädje.

Men de beskriver inte en samling krav, som Herren ställer på oss, och det är just där, som vi ofta missförstår dem!

Låt oss se på det som står i Gal 5:22! ”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, saktmod, återhållsamhet, godhet, mildhet, och trofasthet!”

Ser du likheten?

Det här är ju långt detsamma som det, som Jesus beskriver i saligprisningarna!

Andens frukt är frid – saliga är de, som skapar frid.

Det är de, som har frid, som skapar frid, inte de stridslystna och missnöjda!

Och friden, den är inte något vi ska klämma fram ur oss själva, den är en Andens frukt, något som Gud låter växa i oss!

Andens frukt är godhet och mildhet – saliga är de barmhärtiga.

Det är sällan en god och mild människa kännetecknas av obarmhärtighet, dessa Andens frukter tar sig ju uttryck i att människan blir mer förstående, mer barmhärtig, mer benägen att försöka förstå andra.

Också den här saligheten kommer alltså som en Guds gåva in i våra liv, den är inte en prestation vi förväntas klara av!

Andens frukt är saktmod – saliga är de ödmjuka, de ska ärva jorden!

Och så vidare.

Ser man på kärlekens lov i 1 Kor 13 då finner man samma mönster där.

Kärleken är tålig och mild – saliga är de ödmjuka.

Den avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst – saliga är de renhjärtade.

Den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp – saliga är de, som skapar frid.

Den tillräknar inte det onda – saliga är de, som blir förföljda för rätfärdighetens skull.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten – saliga är de, som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Den har sin glädje i sanningen – saliga är de, som är fattiga i anden.

Och varifrån kommer då denna kärlek?

”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss”. Rom 5:5

Återigen samma besked: Den kärlek, som gör oss till de saliga kristna, som Jesus beskriver i Matt 5, den är Guds gåva, den är Andens frukt.

När Jesus i Joh 15 säger att han har bestämt om sina lärjungar att de ska bära bestående frukt, då har han strax innan sagt att de är grenarna och han själv är trädet, och att detta fruktbärande bara kan ske om de förblir i honom, och då är det ju klart att han har för avsikt att själv stå för kärleken och kraften, livet och glädjen och allt annat som behövs, för att frukten ska växa fram!

I Ef 6 beskrivs något, som kallas hela Guds vapenrustning.

Där talas om att vi behöver ha på oss sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, trons sköld, frålsningens hjälm, och Andens svärd.

Inte är det heller här svårt at se likheterna med saligprisningarna

Den texten börjar ju med att vi ska bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft, inte i oss själva. Och det passar ihop med att vara fattig i anden!

Sanningens bälte hör ihop med saliga är de renhjärtade, rättfärdighetens pansar och Andens svärd med att hungra och törsta efter rättfärdighet, trons sköld med det angrepp som förföljelse för rättfärdighetens skull innebär, frälsningens hjälm med den tröst, som Gud ger dem, som av olika orsaker har det jobbigt.

Det är fantastiskt att se hur samstämmig Skriften är ifråga om detta, att evangeliet är Guds budskap om att Jesus har kommit för att vara allt det vi inte är, för att ge allt det vi inte har, och för att göra allt det, som vi inte kan åstadkomma.

Vi har lätt, alltför lätt för att tolka in krav i allt som sägs i Bibeln och från talarstolarna. ”Sån här borde jag vara, det här måste jag leva upp till….”

Jag läste en gång en bok med titeln ”Let go, let God”.

Det var en av de bättre jag har läst.

Vi behöver en sak mer än allt annat i våra kristna liv: släppa taget om alla våra försök att göra det som Gud ensam klarar av, och acceptera att det på riktigt är så, att skilda från Jesus kan vi inget föra, så varför då streta och försöka?

Jag tror att det gläder Jesus när vi släpper taget och bara börjar söka oss till honom, lita på att han är den, som verkar vilja och gärning i oss, att vi på riktigt får tro, att han leder oss på rätta vägar och ger oss kraft och ljus att gå på dem.

Jag tror att han sörjer över att så många av hans barn går miste om den trygghet och glädje, som han har planerat för dem, därför att de fortfarande tror att Han kräver i stället för att ge.

Och jag är övertygad om att han vredgas varje gång det läggs tunga bördor av krav och måsten på dem, som han har dött för att göra fria!

Nu ser jag fram emot en period på elva dagar med summa ett inbokat möte, så det är dags att plocka litet ax i Skriften igen!

Ordspråksboken står i tur. Där har jag fastnat för 18:20-21 och 29:20.

”Av sin muns frukt blir var och en mättad, buken fylls av läpparnas skörd. Tungan har makt över liv och död, de som gärna brukar den får äta dess frukt!”

”Ser du en man, som snabbt tar till orda, det är mer hopp om dåren än om honom!”

Jag och min hustru brukar besöka simhallen en gång per vecka, simning är en utmärkt motionsform, och så får man ju steka sin gamla kropp i bastun på samma gång! För några veckor sedan satt jag med i en av de vanliga livliga diskussionerna på bastulaven där, det brukar handla om religion, politik, eller annat, som engagerar gubbarna, när bastuångan fått lösa tungornas band.

Jag lyssnade mer än jag pratade, och efter ett tag var det en som påpekade att jag inte tycktes ha någon lust att uttala mig i frågan som var uppe. Till det genmälde jag vänligt, att jag har kommit underfund med att man lär sig mer när man lyssnar på andra, än när man pratar själv…

Den kommentaren renderade mig en lång blick, och några små skratt.

Det är lätt att kläcka ur sig både det ena och det andra, men hur tar man det redan sagda tillbaka?

Att säga ”jag tar det där tillbaka” är ju bara löjligt. Det som är sagt är sagt, det man släppt ur sin mun, det är ute, det går inte tillbaka in dit. Det träffar andra, det blir ihågkommet, det kan antingen bygga upp eller riva ner, men man kan inte ta det tillbaka!

Därför ska man inte vara så snabb att ta till orda! Det är dåraktigt att handskas oövertänkt och ovarsamt med ord, ord kan liva upp, men de kan också dräpa, och det gäller att tänka efter före, för efter är det för sent!”Tungan har makt över liv och död….”

Jesus kom med en annan version av den här varningen, när han sade att munnen talar ut det som hjärtat är fullt av. Vi blir mättade av vår egen muns frukt, det vi avslöjar om oss själva, när vi pratar mycket och gärna och utan eftertanke, det noteras av omgivningen, och bidrar till att forma den bild andra har av oss. På den vägen kommer allt det lösa pratet tillbaka till avsändarna.

För egen del använder jag ibland det jag säger som spegel – de som känner mig vet att jag kastar sten i glashus när jag skriver det här, jag har nämligen lätt, alltför lätt för att prata! Är man snäll kallar man det att vara verbalt begåvad, är man elak kallar man det mundiarré…

Spegeleffekten kommer när jag minns vad jag har sagt i olika sammanhang, och skärskådar vad det säger om mig som människa, vad det avslöjar om vad mitt hjärta är fullt av! Det är hälsosamt att devalvera sin andlighet med jämna mellanrum, och här har man ett utmärkt tillfälle till det, om man hör till de pratglada!

Det finns situationer där det där med att snabbt ta till orda blir rena frestelsen, som t ex när någon retar en, förolämpar en, ifrågasätter en, och så vidare.

Det gamla rådet om att räkna till tio innan man svarar på sånt är värt att ta vara på. Jag skulle vilja tillägga att man kanske ska räkna till tio baklänges, långsamt, och på swahili, för att det ska hinna göra ordentlig verkan….

Men där finns ju också en härlig möjlighet, ett löfte om välsignelse, i texten jag funderar på idag! Tungan har inte bara död, utan också liv i sin makt! Man kan använda den till att säga goda saker, vänliga saker, uppmuntrande saker, kort sagt, till att välsigna andra – och också då får man äta av frukten som kommer från den. Likaväl som det stänker tillbaka på en själv när man missbrukar sitt talorgan, likaväl stänker det tillbaka på en själv när man välsignar andra, när man håller igen på de vassa svaren, när man istället väljer att vara en fridsstiftare, vara saktmodig, vara barmhärtig! Läs saligprisningarna i Matt 5, så får du se vad för slags kvaliteter, som Jesus säger ger den där djupa, bestående glädjen och friden, som han kallar salighet!

Där nämns just sådant, som bromsar talträngdheten, och gör dig och mig till människor, som är ”snara till att lyssna, sena till att tala, och sena till vrede”! Jak 1:19

Dagen axplock finns i psalm 85, verserna 10-14. ”Hans frälsning är nära dem, som fruktar honom, för att härlighet ska bo i vårt land. Nåd och sanning ska där mötas, rättfärdighet och frid kyssas. Sanning ska växa upp ur jorden, rättfärdighet blicka ner från himlen. Herren ska ge oss det som är gott, vårt land ska ge sin gröda.”

Här är det värt att lägga märke till att en del bibelöversättningar har valt att översätta vers 12 med  ”Trofasthet ska växa upp ur jorden,” så t ex 1917 års översättning. Varför har man gjort så? Jo, det hebreiska ordet är ”emeth”, bildat från ”aman”, tro. Det är alltså helt korrekt att här välja svenskans ord ”trofasthet” – men det är lika rätt att välja att översätta med ”sanning”.

Trofasthet och sanning är nämligen mycket nära besläktade begrepp i Gamla Testamentets grundspråk!

Vi tenderar att se sanning som ett teoretiskt, filosofiskt begrepp, ett sätt att beskriva något vi håller för sant och riktigt, influerade som vi är av det vi kan kalla grekiskt tänkande. I GT:s kultur var sanningen däremot något praktiskt, något som tog sig uttryck i hur man handlade. Trofasthet, trohet, pålitlighet, det var de synliga, påtagliga  uttrycken för sanning, för att en människa levde i sanningen.

Detta får mig att tänka, att nog är det lätt hänt att vi, likt Pilatus, missuppfattar det Jesus säger, när han uttalar sitt ”Jag är kommen i världen för att vittna om sanningen”. Pilatus tänker grekiskt, filosofiskt, och kommer med sin motfråga: ”Vad är sanning?”

Men Jesus tänker bibliskt, han är Ordet! Hela hans liv, hans lidande, och till slut hans död bär vittnesbörd om ett liv, som vittnade om sanningen, ett liv i trohet, i trofasthet, i absolut pålitlighet! Han var full av nåd och sanning, och den sanningen tog sig trohetens uttryck, trohet mot det, som var Guds vilja, som var gott och fullkomligt, och som behagade Fadern, och ett trofast fasthållande vid att ta hand om, beskydda och vägleda dem, som han kallat att följa honom.

Också i vers 11 i ps 85 har vi ordet ”emeth”, där Folkbibeln översätter ”sanning”.

Där Guds frälsning finns, där möter nåden vår brist på trohet, och kallar oss på det sättet till en djupare relation av trofashet gentemot Herren – ”hos dig är förlåtelse, för att man ska frukta dig”!

Där får vi frid med Gud, när vi genom tron får våra synder förlåtna, och får del i Kristi rättfärdighet – ”rättfärdighet och frid ska kyssas”. När vi tar den friden med oss in i våra relationer till andra människor, då kan ”härlighet bo i vårt land”, för så blir det, när trofasthetens levande rättfärdighet och fridens frihet från fördömelse får följas så nära åt, att det  blir som en kyss!

Och i ett land, som välsignas av att människor, som lever i frid med Gud, brukar och bevarar det, medan de i trohet gör vad rätt är, och vinnlägger sig om inbördes kärlek och barmhärtighet, där kan man också vänta sig att jorden ska ge sin gröda!

Job hade vänner, tre stycken, som kom för att trösta och hjälpa honom, efter att han hade drabbats av en lavin av olyckor i bokens början  4:6-8. Det gick nu inte så bra – man frestas tänka, att den som har såna här vänner behöver inga fiender, eller, som någon annan lär ha sagt: ”Gud, bevara mig från mina vänner, mina ovänner klarar jag själv!”

Gud själv säger i sista kapitlet av Job att vännerna bara har pratat smörja hela tiden, så om den saken är det ingen diskussion. Hur lät det då, när denna smörja kom ut ur deras mun? Vi tar ett plock,  5:17-18. Här är det Elifas från Teman, som lägger ut texten: ”Det är Gud som slår dig, och bara du omvänder dig och bekänner dina synder kommer Han nog att hela dig också.”

Men, samma uttalande finns också hos profeten Hosea, sjätte kapitlet, och där är det Gud som talar!  Hur kan det då vara smörja, när Elifas säger det?

Jo, det är helt enkelt olika adressater! I Hos 6 talar Gud till ett folk av avfälliga avgudadyrkare. Där uttrycker det här ordet sanningen, för det är verkligen Gud som tuktar dem. Här i Jobs bok, när samma ord riktas mot en rättfärdig man, som ansätts av Åklagaren, blir det totalt fel. Hur omvänder man sig, när man inte har gjort det, som man anklagas för? Och vad får en lidande människa för gudsbild, om han får höra att ”det här är Gud, som straffar dig”, när han inte har en aning om varför han skulle bli straffad av Herren?

Efesierbrevets sjätte kapitel beskriver Guds Ord som Andens svärd. Det innebär att det är bara Han som kan handskas med det! Därför måste han alltid tillfrågas. Börjar vi slänga ut bibelord som vi själva tycker det passar bäst, då kommer vi med all sannolikhet att gå den ondes ärenden lika prydligt som någonsin Elifas, och skapa förvirring och smärta istället för att trösta och hjälpa!

Det tycks vara så att vi alltid har något slags handledare när vi börjar strö bibelord omkring oss. Antingen har vi den Ande, som Jesus har sänt, eller också, om inte Han duger åt oss, anmäler nog sig samme vilseledare, som här sätter bibelcitat i munnen på Jobs vänner.

Paulus uttrycker saken så här i 2 Kor 3:4-6: ”Vi är inte dugliga att själva tänka ut det, det kommer inte från oss själva. Den förmåga vi har, den kommer från Gud. Det är Han som gjort oss dugliga att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som grundar sig på Anden, inte på bokstaven, för bokstaven dödar, men Anden ger liv!”

Jobs vänner, och det de säger, är ett skolexempel på hur man slår ihjäl en medmänniska med bokstavens hjälp.

Vi kan inte varken förstå eller utlägga Guds ord utan Andens hjälp. Inte heller räcker det alltid med att bara förmedla en allmän bibelkunskap åt människor, den enskilda vägledningen är i många fall avgörande för om människan verkligen ska bli  tröstad och upprättad eller ej.

Eftersom ingen av oss kan veta vad som finns i en annan människa, är vi verkligen i behov av en kompetent handledare! Och en sådan har vi fått, det vill bara till att vi inte blir så övermodiga, att vi tror att vi klarar oss utan Honom.

Elifas  försöker få Job att tro, att allt som har drabbat honom bara är ett uttryck för Guds välmening! Att Gud minsann sett alla Jobs hemliga synder, och att allt elände, som har drabbat honom, är en Guds tuktan till omvändelse! Job har, av begripliga orsaker, ganska svårt att förstå sig på den välmeningen!

Det här är ett mycket försåtligt och farligt angrepp. En av tjuvens mer sofistikerade metoder är att ta Bibeln till hjälp för att bryta sig in i våra tankar och känslor. Han kan Bibeln bättre än någon av oss, och han vet att det i allmänhet biter bra på de troende, om man kommer med bibelcitat. Får han oss att tro att ”nu är det Gud som talar!”, när han kommer med sina giftigheter, då har han oss på eldgaffeln! Så, vi ska göra som Skriften säger, pröva allt, och behålla det goda, och komma ihåg att den onde faktiskt använde bibelcitat, när han försökte få Jesus på fall i öknen….

Nu känns det dock som att det är dags att byta infallsvinkel, och också byta evangelist. Så jag ska hämta material främst från Matteusevangeliet nu ett tag!

Den nya infallsvinkeln ser ut så här: Om man kan få veta något om vad en annan person gläder sig över, vad han vredgas över, och vad han sörjer över, då säger det en hel del om hans personlighet!

I förlängningen är det naturligtvis också så, att om denna andra person är viktig för en, då vill man ju inte utsätta honom eller henne för sådant, som man vet gör den andre arg eller ledsen, i varje fall inte i onödan, och man vill gärna att han ska få vara glad! Det här är något som gäller i alla relationer, också i vår relation till Herren Jesus.

Att lära känna honom litet bättre handlar alltså inte om att tillfredsställa vår religiösa nyfikenhet, inte heller om det som är värre, nämligen att försöka klura ut hur jag ska kunna manipulera honom att göra som jag vill. Det handlar om att finna vägen in i en relation, som är präglad av kärlek och respekt, och som är till glädje för alla parter, både honom och oss.

Så nu ska vi hålla till i Bergspredikan, Matt 5-7, ett tag, och se vad Herren där vill uppenbara för oss om sig själv! Naturligtvis blir det ingen heltäckande och uttömmande utläggning, det duger jag inte till, men en del iakttagelser och tankar ska jag försöka bidra med, i alla fall!

Vi börjar från början i kapitel fem. Där står det att Jesus gick upp på berget och började undervisa, främst sina lärjungar, men folkskarorna som fanns där, fick ju också lyssna, förstås.

Nu har vi en knorr här i texten, som tyvärr är helt borttappad i Folkbibeln. Där sägs det bara att ”han började tala och undervisa dem”. I 1917 och i Åkeson sägs det att ”han öppnade sin mun, och började undervisa/lära dem.”

Det verkar ju litet onödigt att understryka att han öppnade munnen, eller? Jag menar, hur skulle han ha kunnat börja undervisa utan att öppna munnen?

Studiebibeln ger förklaringen. Det grekiska verb, som översatt med ”öppnade sin mun” anger att någon verkligen utgjuter sitt hjärta, talar om något som är avgörande viktigt för honom!

Bergspredikan ger oss alltså en inblick i Jesu hjärta, i vad som på riktigt gläder honom, väcker hans vrede, och är honom till sorg i hans förhållande till oss människor.

Han börjar med det vi brukar kalla saligprisningarna, nio exempel på sådant, som ger salighet åt sina utövare. ”Salig”, grekiskans ”makarios”, anger en glädje, som kommer inifrån, som inte beror av yttre omständigheter, till skillnad från den sorts glädje, som den här världen ger.

”Saliga är de fattiga i anden, dem tillhör himmelriket!”

Vad är det att vara fattig i anden?

Och finns det egentligen någon, som inte är fattig i anden inför Gud?

En av mina engelska biblar säger ”blessed are those who realize their spiritual poverty!”

Det är väl det det handlar om – att inse och erkänna hur tom man är, hur svag man är andligt sett, att erkänna faktum: att man inte kan bli en fruktbärande kristen på något annat sätt än genom att förbli i vinträdet Kristus.

Det är med avbrutna grenar som med snittblommor: överlevnadsprognosen är dålig. Och det är just den bekända fattigdomen, som är vår möjlighet här att fortsätta att sitta fast på trädet !

Problemet är det, att vi också i de kristna sammanhangen ofta går i fällan att vilja vara starka, att lyckas, att ha framgång. Till och med Paulus ville ju till att börja med bli av med sin svaghet, som vi kan läsa i 2 Kor 12. Men Herren sade till honom: ”Nej du, det blir inget av med det, för jag vill att du ska vara fattig i anden, att du ska vara svag, att du ska låta min nåd vara tillräcklig för dig, för min kraft kan bara fullkomnas i dig när du är svag!” (Min parafrasering)

En gång, när jag undervisade om kraften som fullkomnas i svaghet, var det en åhörare, som kommenterade så här: ”Det är sällan man hör svaghet omtalas som något positivt, för det mesta går det som sägs ut på att vi ska ägna oss något slags andlig bodybuilding och bli starkare som kristna!”

Jag hr ägnat mig åt Galaterbrevet de senaste dagarna. Jag minns en bibellärare, som en gång sade om just det brevet, att det kan ses som en handbok i hur man tar livet av en väckelse. Och ja, om man granskar fällan, som galaterna hade gått i, litet närmare, så ser man ju att det handlade om att de ville bli bättre, starkare, mer rättfärdiga och duktiga än de hade blivit genom att ”bara” tro på Jesus.

Aposteln ställer en avslöjande fråga rakt på i Gal 4:15. ”När hör man nu er prisa er saliga?” (1917)

När man inte längre var nöjd med att vara svag och beroende av Jesus, när det började krävas att man dessutom skulle börja prestera både det ena och det andra för att duga, då blev det si och så med saligheten!

Det annars värt att lägga märke till att Jesus redan här, i början av sin verksamhet, understryker att han vill att hans lärjungar ska få vara glada – saliga, och sedan, tre år senare, ger han uttryck för samma sak i avskedstalet: ”Detta har jag talat till er för att min glädje ska vara i er, och för att er glädje ska vara fullkomlig.” Joh 15:11

Jag läste en gång ett uttalande, som fick mig att skaka på huvudet. Det lät så här: ”Min Gud är glad när jag är glad!” Det stämmer nu inte, inte så där per automatik och oberoende av vad det är jag är glad över. Min Gud är glad, när jag öppnar för hans glädje, när det är hans salighet, som får bo i mig! Han är inte fullt lika glad, när jag överger honom, och söker andra källor för min glädje – ni vet, den sorten som kallas ”usla brunnar” i Jer 2:13…..

Saligprisningarna är vägvisare, givna för att hjälpa oss att se skillnad på den glädje Gud ger, och den bedrägliga glädje vi tycker oss finna på annat håll.

Det är som en norsk predikant en gång sade: ”Det finns glädje i världen, de må vi ikke förneke! Men den änder opp på grisebingen!” Herren vill ha oss med till fadershusets eviga glädje, inte att vi till slut ska finna oss själva sittandes i en eller annan svinstia, när världens temporära fröjd har tagit slut….

Han levde själv i den salighet han här talar om, för han accepterade att vara svag, helt beroende av Fadern. När han vid ett tillfälle säger, att Fadern har uppenbarat glädjens budskap för de små och fattiga, Luk 10:21, då jublar han av fröjd! Jadå, Herren är glad när han får göra oss glada, när han får vara källan till vår glädje, inte tu tal om den saken!

Ester är en märklig bibelbok så till vida, att Gud inte nämns direkt en enda gång.

Han finns med, underförstådd, hela tiden, men inte direkt uttalat…

Vad kan man då hitta här?

Jag fastnar idag på det som står i Ester 6:13. ”Om Mordokai, som du har börjat stå tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du ingenting mot honom. Han kommer att bli ditt fall!”

Det är agagiten Hamans rådgivare, som säger detta.

Haman var judarnas bittraste fiende i det dåtida perserriket, och hans ställning som kungens närmaste man gjorde det möjligt för honom att utverka ett dekret om att judarna skulle utrotas i hela riket. Detta kan man läsa om i Ester, kapitlen 3 och 4, och där finns också berättelsen om hur judinnan Ester, drottning i riket, riskerar livet för att kunna rädda sina landsmän.

Men, innan hon riskerar sitt liv med att gå till kungen utan att ha blivit kallad, fastar hon i tre dagar. Det sägs inte rakt ut att hon söker Guds hjälp, men vad kunde annars ha varit tanken bakom denna gest av ödmjukelse?

Bönesvaret kommer på ett något oväntat sätt: kungen får en sömnlös natt, och låter därför hämta krönikan, där minnesvärda händelser var nedskrivna. 6:1-3.

I den krönikan fanns berättelsen om hur juden Mordokai hade avslöjat en sammansvärjning mot kungen, vilket naturligtvis var ägnat att stämma kungen vänlig mot Mordokai i synnerhet och judar i allmänhet. Så han ger Haman i uppdrag att bevisa Mordokai den yttersta heder som var möjlig, och detta inför hela huvudstaden.

Det är efter att Haman tvingats bita i detta ytterst sura äpple, som Hamans fru och rådgivare ger honom den ovannämnda varningen.

Judarna hade nämligen ett vid det här laget tämligen grundmurat rykte som dugliga och framgångsrika tjänstemän och makthavare i både det babyloniska och senare det persiska riket, börjandes från Daniel och hans tre vänner, vilka var verksamma hundra år tidigare!

Och att de hade haft en sådan exceptionell framgång tillskrevs i det dåtida samhället inte enbart personlig duglighet, utan också övernaturlig hjälp… tänk bara på Daniels vänner i den brinnande ugnen, eller Daniel själv i lejongropen! Sådana händelser glöms inte i brådrasket!

Man kan nog också dra den slutsatsen, att händelserna under Ahasveros regering, de som beskrivs här i Ester, hade stor inverkan på efterträdaren Artasastas välvilliga sätt att förhålla sig till Esra och Nehemja!

Det var ju med all rätt man trodde att judarna lyckades så väl därför att deras Gud var med dem!

Med tanke på hur det hade gått för de persiska adelsmän, som hade lockat Daniel i en fälla för att få honom avrättad, Dan 6, var det inget att undra på att Hamans rådgivare nu såg sin herres undergång närma sig! ”Om Mordokai, som du har börjat stå tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du ingenting mot honom. Han kommer att bli ditt fall!”

Och så gick det ju också.

Det här är en historia, som har upprepat sig många gånger om, och en historia, som den övriga mänskligheten tycks ha ytterst svårt att lära sig något av. Alla riken och imperier, som har tagit sig för att motarbeta, förfölja, eller rentav försöka utrota judafolket, har fått sota för det. Så gick det för spanska imperiet, så gick det för brittiska imperiet, så gick det för Nazityskland, så gick det för Sovjetunionen…..men lär vi os något?

Antisemitismen lever och frodas i dag som är, och fortsätter att dra förbannelse över sina anhängare, om det sedan är fråga om nationer, partier, eller enskilda människor, och kommer så att göra till tidens slut. Detta är nämligen inte bara fråga om en fördom eller en ideologi. Detta är en andemakt, som sprider oresonligt hat, förblindar, sprider falska rykten, spelar på människans avundsjuka och behov av syndabockar, och själv drivs av djävulens eget hat mot Gud och hans folk!

1 Mos 12:1-3 gäller fortfarande.”Jag ska välsigna dem, som välsignar dig, och förbanna dem, som förbannar dig, och i dig ska alla släkten på jorden bli välsignade!”