Tanken på en tvåstaslösning, alltså att judarna och palestinierna skulle dela  landet mellan sig, och ha var och en sin självständiga stat, fanns redan i den FN-resolution, som ligger till grund för staten Israsls bildande 1948.

När Israel grundades 1948 utgjordes den nya statens territorium av det område som FN i sin resolution tilldelade judarna. Resten av det bibliska Israel tillföll araberna, för FN gick från början in för en tvåstatslösning. Och vi ska minnas att det inte fanns någon självständig stat alls där före 1948! Landet var ett brittiskt protektorat i mellankrigstiden.

Israel grundades alltså  inte på ”palestinskt territorium”, så som en del människor lurats att tro via propagandalögner!

Nu hade allt varit gott och väl om araberna visat samma vilja att följa FN:resolutionen som Israel. Då hade också en arabisk-palestinsk stat grundats 1948, och inget flyktingproblem hade uppstått! Istället för att följa FN:s resolution, delade dock Egypten och Jordanien det land, som den palestinska staten skulle ha upprättats på, mellan sig, och sedan överföll arabländerna Israel i det uttalade syftet att utplåna den nyfödda staten, och köra judarna i havet.

Det var alltså arabsidan, som från början förkastade tvåstatslösningen, detta av den enkla anledningen att de ville ha allt, inte bara en del. Under senare år har dock arabsidan visat intresse för att återuppliva den här tanken, och Israel har varit berett att göra långtgående eftergifter för att få en sådan här fredlig lösning till stånd. Det har dock hela tiden stått klart för var och en, som velat titta efter, att från palestinsk synvinkel har detta aldrig varit tänkt att vara någon permanent lösning, utan bara ett steg på väg mot det oförändrade slutmålet: att småningom ta över hela landet.

Vilket då Israel har varit fullt medvetet om, ständigt påminda om det av Hizbollah, Hamas, Muslimska brödraskapet, och allt vad de kallar sig. Man blir effektivt påmind om vad motparten egentligen har för avsikter, om det ständigt regnar raketer och granater över ens land, och barn får lära sig att kasta sten på israeliska soldater så fort de kan lyfta en. Man tvivlar inte på vad som menas, om ens land överhuvudtaget inte ens finns på kartan i de palestinska geografiböckerna!

Tanken om en fredlig tvåstatslösning är död, det är bara så. En tvåstatslösning kanske man får till stånd med internationellt lock och pock, men inte kommer den att leda till någon fred, inte med mindre än att det inrättas en kilometerbred skyddszon mellan dessa två stater, bemannad av femton brigader tungt beväpnade fredsbevarare, i alla fall!!

Sen skulle jag till slut vilja dela några tankar om det, som sker på marken i Gaza .

Det har ju varit ett ramaskri om hur IDF (Israeli Defence Forces) handhar utdelningen av hjälpsändningar där, att folk har blivit skjutna och dödade i matköerna, och så vidare. Ja, det tror jag säkert att har hänt!

Det har varit ett ramaksri också om varför inte de internationella hjälporganisationerna får sköta det här utan israelisk inblandning. Svaret på det är mycket enkelt: Israel har ingen anledning att lita på dem! UNRWA:s personal var med och planerade och genonförde Hamas´terrorangrepp mot Israel 2023, och hade också dessförinnan varit under misstankar för att syssla med helt andra saker än det, som den här FN-organisationen var till för.

Israel vet mycket väl, att den hjälp som sklulle bli sänd in i Gaza utan israelisk övervakning skulle gå direkt till Hamas, åtminstone till en stor del, och här har vi igen det här som jag nämnde i ett tidigare inlägg: kan man kräva att ena sidan i ett krig ska skicka bröd åt fiendearmén? På riktigt?

Men Israel vill inte svälta ut de vanliga Gazaborna, så alltså låter man utdelningarna ske, men under överinseende av IDF-personal.

Nu befinner ju sig de israeliska soldaterna i en krigszon, på fiendemark, när de ska göra det här jobbet. Vem som helst i folkskaran runt dem kan vara en Hamasterrorist. Vem som helst kan plötsligt plocka fram ett vapen eller en granat ur skjortan. När som helst kan en prickskytt på något hustak ha dem i telseskopsiktet. När som helst kan matkön förvandlas till en lynchmobb, som vill slita de hatade judarna i stycken. Under sådana omständigheter är det inget att undra på, om instinkten säger ”skjut först, och fråga sen”, om man ser något misstänkt i omgivningen! Framför allt inte för en, som har blivit tränad att överleva genom att snabbt identifiera hot, och agera! Resultatet blir ofrånkomligen att människor blir dödade, fast de egentligen inte hade gjort något för att förtjäna det.

Hade FN haft någon koll på vad deras anställda på Gazaremsan sysslade med, då hade vi kanske inte haft den här situationen idag! Det var där problemet uppkom. Men, vad säger propagandan? Jo, att allt är de omänskligt brutala, folkutrotande israelernas fel….

Inget av det jag har skrivit i mina tre ”propagandainlägg” borde vara främmande för någon, som brytt sig om att ta reda på fakta. Nyhetsredaktionernas folk har lika enkelt och enklare tillgång till alltsammans, som en vanlig människa som jag. Varför finns det då noll förståelse för hur situationen ter sig för en israelisk soldat, som försöker dela ut mat där på marken på Gazaremsan?

Jag kan inte tro annat. än att det helt enkelt beror på att man inte vill förstå. Man har sin uppfattning klar, och vill inte bli besvärad med fakta.  Man har för länge sedan svept in sin hjärna i en palestinaschal, och genom den svepningen tränger inget ljus. Man har ingen kärlek till sanningen, och sätter hellre sin tro till lögnen. Som Paulus skriver i 2 Tess 2:9-12….

Jag har haft rubriken ”propagandaoffer” över de här tre inläggen.

Vem är det största propagandaoffret i detta? Israel, naturligtvis. Det är de, som blir lidande på grund av att så många andra sväljer lögnerna, och agerar utifrån dem. Det är de, som blir demoniserade, och gjorda till syndabockar, än en gång – det här är ett mönster, som har upprepats så många gånger under historien, att man knappt kan räkna dem alla…. men förmågan att lära sig av historien är fortfarande noll på alltför många håll.

Så, hur är det? Vem vill ha fred, och vem vill ha krig?

För att få ett korrekt svar på den frågan behöver vi se litet längre än till nuläget för att få en rättvis(ande) bild.

1948 får vara en första utgångspunkt. Då angreps den nyfödda staten Israel från alla sidor av sina arabiska grannar i det uttalade syftet att utplåna den och kasta judarna i havet.

För att inte den arabiska befolkningen, som då bodde bland judarna,  skulle hamna i skottlinjen, uppmanades de från arabiskt håll att dra sig ur vägen så länge, så skulle de kunna flytta tillbaks igen, när upprensningen – läs: utrotningen -  väl var avslutad.

Nu gick det ju som det gick. Herren stred för Israel, och då hjälpte inte den väldiga arabiska övermakten, och kriget slutade i vapenvila – inte fred, det ville arabstaterna inte ha, men vapenvila. Israel skulle ha velat ha fred, men icke.

Efter den vapenvilan ingicks,  föstes alla de araber, som flytt undan striderna, samman i flyktingläger, och uppmanades att fortsätta kampen för ett ”fritt Palestina”, som det hette. Man kan ju annars bara se på dagsläget i t ex Saudiarabien, så får man en uppfattning om hur ”fritt” ett land under muslimsk diktatur kan tänkas vara….

(Jag inser naturligtvis att det är aningen laddat att säga att ”Herren stred för Israel”, men hur man annars ska förklara att Israel gick segrande ur ett trefrontskrig, där judarna hade sämre vapen, och de bättre beväpnade motståndarna dessutom hade ett numerärt övertag på tio mot en, det vet jag inte)

Det som kallas ”kampen för ett fritt Palestina” är för övrigt naturligtvis samma sak som kampen för att åstadkomma ett utplånat Israel, men ”kampen för ett fritt Palestina” låter ju litet bättre…

Det är kanske värt att notera att det var först på femtiotalet, som de arabiska flyktingarna från Israel började kalla sig palestinier.

Någon sådan benämning hade inte varit i allmänt bruk tidigare. De allra flesta av dem, som flydde från Israel i samband med överfallet 1948 var araber, som hade flyttat in dit under nittonhundratalets första hälft, samtidigt som den judiska inflyttningen pågick!

De var alltså inte mer urbefolkning än judarna där i landet!

På 1800-talet var landet en obeboelig ödemark, med träskmarker, malaria och öde hedar, vilket var följden av att alla de länder, som i tur och ordning härskat över landet, hade sugit ut och förstört det i grund.

Mark Twain, som reste genom landet vid den här tiden, beskriver det med orden: ”om ett land någonsin varit under Guds förbannelse, är det detta”.

Det var de judiska inflyttarna som först köpte detta ödelagda, utsugna land, och sedan med en otrolig arbetsinsats så småningom började göra delar av landet beboeliga igen, och som följd av detta började sedan också den arabiska befolkningen öka! Det var alltså i verkligheten judarna, som var först.

Inte kan väl Israel anklagas för att vara krigiska imperialister, för att det judiska folket på detta sätt, genom att köpa värdelös mark, med blod, svett och tårar göra den beboelig och brukbar igen, och sedan bit för bit har skapat sig ett relativt välmående samhälle?

Inte heller kan väl Israel anklagas för att dess grannar överföll dem 1948, och genom detta skapade flyktingproblemet?

En sak som annars aldrig omtalas är att det då, 1948, var det lika många judar, ca 700000, som flydde till Israel från arabstaterna, som antalet  palestinier, som flydde från landet.

De judiska flyktingarna integrerades snabbt i det israeliska samhället, de arabiska hölls av de arabländer dit de hade  kommit i årtionde efter årtionde kvar i ghettoliknande kåkstäder, trots att de oljerika arabstaterna minsann skulle ha haft resurser att hjälpa dem på alla upptänkliga sätt!

Däremot  kan både de palestinska ledarna, samt arabsamfundet som helhet, med fog anklagas för att bära stort ansvar för palestiniernas nuvarande situation.

Kriget 1948 som de flydde undan startades av arabstaterna, vilka tydligen ansåg sig kallade att avsluta det som Hitler hade påbörjat.

Man utvecklade efter detta misslyckade judeutrotningsförsök, utan hänsyn till mänskligt lidande, en strategi, som gick ut på att hålla folket kvar i flyktingläger, låta dem ha det möjligast eländigt, uppvigla dem att bedriva en konstant terror mot Israel, vilket förstås har lett till återkommande israseliska motåtgärder, och sedan med hänvisande till allt detta elände engagera det internationella samfundet på sin sida, mot Israel.

När man ser åt vilket håll FN-resolutionerna brukar gå, märker man hur väl den taktiken har lyckats!

Inte har man heller ens när det gäller de självstyrda områdena, där den palestinska myndigheten och Hamas haft kontrollen, och där det funnits goda möjligheter att få internationell hjälp, gjort speciellt mycket för att bekämpa fattigdomen och utveckla sina områden.

Istället har anklagelser för korruption och allmän misskötsel av de internationella biståndspengarna kontinuerligt framförts mot de palestinska ledarna. Undersökningar som gjordes under slutet av nittiotalet visade att belopp motsvarande flera miljarder dåtida finska mark, motsvarande miljarder euro i dagens mynt,  försvunnit genom korruption, förskingring och andra oegentligheter. En hel del av denna korruption hade ägt rum i den palestinska ledningens absoluta toppskikt.

Och det här är ingen proisraelisk propaganda, det baserar sig på undersökningar gjorda av CPRS, Center for Palestinian Research & Studies!

Det kan också påpekas, att då den begåvade och färgstarka palestinska politikern Hanan Ashrawi vid ungefär samma tid lämnade den palestinska regeringen, gjorde hon det i protest mot att Arafat vägrade göra sig av med en lång rad korrumperade ministrar!

På senare år har Hamas använt biståndspemgarna till att gräva ut ett flera hundra kilometer långt tunnelsystem under Gaza, detta för strikt militära ändamål, inget som på något sätt förbättrar livet för invånana i Gaza. Ändå fortsäter omvärlden att ösa in pengar.

Vad det gäller palestinska terrororganisationer och biståndspengar, här är ett klipp från Wikipedia: ”According to a 1993 report by the British National Criminal Intelligence Service, the PLO was ”the richest of all terrorist organizations”, with $8–$10 billion in assets and an annual income of $1.5–$2 billion from ”donations, extortion, payoffs, illegal arms dealing, drug trafficking, money laundering, fraud, etc.”^[116] Estimates of the Palestine Liberation Organization’s alleged hidden assets vary wildly and only Arafat had the whole picture. A former PLO finance minister said it was $3 billion to $5 billion.^[117]”

Det brukar framhållas att det är synd om det här arabfolket, som går under namnet palestinier, och det är inte svårt att instämma i det! Att ha tvingats in i en sån här återvändsgränd av dels fanatiska religiösa ledare och dels korrumperade politiska ledare, det är en ren katastrof för det palestinska folket.

Dock kan jag inte låta bli att undra, varför gazaborna valde Hamas att leda sig. Hamas kom ju dock till makten i Gaza genom val, inte genom våldsamt maktövertagande! Det var ju inte precis obekant för någon, vad Hamas står för! Hade man velat leva i fred med Israel, och jobba på att utveckla tvåstatslösningen, då var nog Hamas det sämsta val man kunde ha gjort! Men, man vill inte leva i fred med Israel. Man vill ha allt, inte en del av landet.  Så, vem vill ha fred, och vem vill ha krig?

Det är när Israel, och inte de som i verkligheten är ansvariga, får bära hundhuvudet för den uppkomna situationen, som jag inte längre kan hålla med! Det är när propagandamaskineriet bit för bit underblåser antisemitismen, och smutskastar Israel, vägrar att säga rent ut vem det är, som inte vill ha någon fred, förvrider historien till att det skulle vara Israel, som saboterar freden, som det blir klart vad man i själva verket strävar efter: att vända opinionen fram till den punkt, när ett internationellt militärt ingripande mot Israel framstår som något legitimt och rättfärdigt! De som sysslar med sådant är antingen judehatare eller nyttiga idioter i judehatets tjänst. Varsågod och välj!

Nu ska vi gå vidare och fråga oss varför det blir så här.

Varför tvingas vi konstatera att palestinska och arabiska ledare, med undantag för de länder, som faktiskt har ingått fredsavtal med Israel, helt enkelt inte tycks vara intresserade av en fred, som innebär att staten Israel får fortsätta att existera?

Varför har arabstaterna, som dock har samma kultur och samma religion som flyktingarna, och som säger sig vara deras vänner, isolerat dem och gjort det så svårt som möjligt för dem att assimileras i de länder, dit de kom efter 1948?

Är det bara ett landområde av Nylands storlek det handlar om?

Är det ”bara” kravet på att flyktingarna – som nu har ökat i antal från 700.000 till fyra miljoner – ska få rätt att återvända, bli israeliska medborgare och få tillbaka allt de lämnade för femti år sedan, som behöver uppfyllas? (I och för sig ett totalt orimligt krav – där det fanns ett åkerstycke och en koja för åttio år sen finns det kanske en modern skyskrapa idag…)

Nej, det är fråga om betydligt större saker. Ska vi förstå varför knuten är olöslig, behöver vi också ta fram Islams betydelse för situationen i Mellanöstern.

I sin bok ”Den religiösa politiken” tar Sven Reichmann upp den här aspekten till grundlig diskussion.

Den information han där delger är alltför omfattande för att kunna återges här, men den intresserade kan läsa kapitlen 8-14 i boken!

När Muhammed i början av sin religiösa verksamhet tvingades fly från Mecka till Medina hamnade han i konflikt med judarna där.

Han rörde nämligen ihop begreppen något fruktansvärt när han skulle citera judiska och kristna skrifter, och judarna vederlade honom med eftertryck. Detta gick hans ära för när, så Mohammed gick i krig mot dem, vann, och kunde småningom också återvända till Mecka i spetsen för en arme stor nog att få meckaborna att ge sig utan strid.

Här finns då förebilden klar. Man ska återvända segrande, och judar och otrogna ska besegras, med vapen om nödvändigt!

Att erkänna staten Israel är otänkbart för de islamiska religiösa ledarna. Det vore detsamma som att erkänna att islam är besegrat!

Därför står det fortfarande i PLO:s stadgar att deras målsättning är att utplåna staten Israel, trots att man redan i Osloavtalet från 1993 förband sig att stryka den klausulen. Detta är nämligen inte en politisk målsättning, som skulle kunna omförhandlas, det är en religiös målsättning!

( Både PLO:s och Hamas grundstadgar finns på nätet, det är bara att läsa, om någon tvivlar! Och Wikipedia har som sagt, en lång, mycket informativ artikel om PLO, på engelska)

Arafat fick under sin livstid frågan huruvida han verkligen som muslim kunde ingå avtal med en judisk stat.

Han lär då ha svarat, att Muhammed själv träffade fredsavtal med ledarna i Mecka, som då var hans fiender, och vad Muhammed kunde, det kan också Arafat!

Han berättade dock inte vad som hände med detta avtal.

Det ingicks år 628, avsikten med det var att Muhammed ville ha ryggen fri för ett annat krigsföretag, och 630 angrep han sedan Mecka.

Själv menade han att meckaborna först brutit freden, och att han därför också var fri från avtalet, vem som hade mer rätt lär vi inte få veta, men resultatet idag är att varken Arafat på sin tid, eller de nutida palestinska ledarna anser sig ha någon skyldighet att hålla avtal, som ingåtts med judar eller andra otrogna, vilket deras långa rad av svikna löften, lögner och avtalsbrott – där vägran att stryka målsättningen att Israels ska utplånas är ett av de mest flagranta löftesbrotten –  mer än tydligt bevisar.

Varför redovisar jag allt det här, då?  Jo jag är rädd för vad det kan leda till för Finlands del, om/när vår utrikespolitiska ledning strör antiisraeliska kommentarer kring sig, och väljer sida mot Israel i de internationella organen.

Jag är också oroad över möjligheten att fler och fler kristna människor ska låta sig påverkas av propagandan, vinklingarna, halvsanningarna, hellögnerna, och till slut ställa sig helt på Israels fienders  sida.

Exempel på sådan framgångsrik påverkan har vi mer än nog av redan nu!

Oroad är jag också därför att det inte bara är från arabisk sida, som detta handlar mer om religion än om politik.

Landet som konflikten gäller är nämligen Guds, och det judiska folket är Guds folk!

Det här området har givits av Herren själv åt Abrahams ättlingar till evig tid.

Nu har judarna återvänt dit i enlighet med flertusenåriga profetior om att så ska ske.

I takt med att det internationella samfundet blir mer och mer fientligt inställt till Israel, närmar sig den tid när en internationell styrka kan sättas in mot Israel. Också detta talar nämligen profetiorna om!

Vi står sannolikt på tröskeln till den tid, när Jerusalem ska bli en ”lyftesten för alla folk”, gjord därtill av Gud själv.

De folk och nationer, som går mot Israel i fientliga avsikter, kommer att dra förbannelse över sig, i enlighet med Guds löfte till Abraham: ”Jag ska välsigna den som välsignar dig, och jag skall förbanna den som förbannar dig!”

Kristenheten har dragit mycket av den förbannelsen över sig under de senaste 1700 åren.

Det är tid att vi slutar låta oss luras, det är dags att vi lär oss genomskåda lögnerna.

Ännu är det inte för sent för oss att välsigna Israel och be för Jerusalems frid!

Ibland undrar jag om Israel längre ens orkar hoppas på att det en dag ska bli fred, fred med arabländerna, de som ännu formellt är i lrig med Israel, fred med palestinierna. Under de snart åttio år sedan Israel grundades har de inte fått se annat än en tröstlös, oändlig rad av löftesbrott, terror, öppna krigshandlingar, och svek av alla de slag från de flesta av de stater och organisationer de försökt förlikas med. Gång på gång har de tvingats inse, att de bara har två saker att välja på i relation till omvärlden: försvara sig med vapen i hand eller utplånas. Det hjälper inte att den ena parten vill fred, om den andra partens uppfattning är att vi har fred först när ni inte existerar längre

Israel har sagt att de vill utplåna Hamas. Varför? För att Israel är så krigiskt och aggressivt? För att Israel är så hämndlystet?

Nej. Det är för att om Hamas vore ute ur bilden, då kanske det skulle komma ett annat, mer moderat ledarskap i stället, människor man kunde förhandla med, människor som skulle vilja ha fred, en fred där det finns utrymme för fler än en part att finnas. Något sådant är inte möjligt så länge terroristerna styr.

Så, alla ni, som vill att eländet i det krigshärjade Gaza ska ta slut, sluta understöda Hamas! Sluta tro på propagandalögnerna! Stöd dem, som faktiskt skulle vilja ha fred istället!

För bra länge sedan, närmare bestämt sommaren 1982 på Ralingsåsgården,  hörde jag en förkunnare fälla följande kommentar från talarstolen: ”Det finns många kristna, som var svåra på att festa innan de kom till tro, men sen de blev frälsta har de aldrig haft en fest! Och ändå säger ju Skriften, att det var när den förlorade sonen kom hem, som festen och glädjen började!”

Det är också bra länge sen jag första gången hörde berättelsen om pojken, som på promenad förbi hästhagen frågade sin mor om hästen på ängen månne var kristen?

”Nej, hur så?”

”Jo, den går ju och hänger med huvudet!”

Klassikern på området är väl ändå den finske ungdomsledaren, som skulle ha morgonsamling i högstadiet. ”I dag ska jag tala om ett litet ord som är väldigt centralt i kristen tro, har tre bokstäver och ett ”l” i mitten! Vilket ord tror ni att det är?”

Varpå högstadieiterna svarade ”ÄLÄ!” (finska för ”Du får inte”)

Det var uppenbarligen för dem ett ord, som de förknippade bra mycket mer med kristen tro än det ”ilo” (”glädje”), som andaktshållaren försökte få fram…

Hur har vi i de kristna leden då hamnat så på sidan om festen och glädjen, att andra människor förknippar oss mer med förbudens ”älä” än med frihetens ”ilo”?

Är det möjligen så, att också vi, som bär det kristna namnet, ibland är mer upptagna med det, som vi talar om för oss själva och varandra att vi inte får eller bör göra, än med allt det goda vi har i Kristus – och är vi alldeles för upptagna med att vakta på varandra, för att ingen ska säga eller göra något, som inte stämmer med alla de oskrivna paragraferna?

Det står ju faktiskt inte skrivet att vi ska vakta på varandra, vi kristna, det står att vi ska akta på varandra, detta för att kunna lägga märke till om någon behöver uppmuntras!

Jag minns också en gång, när en broder i Herren frågade mig vad jag gör för att hålla min fysiska kondition någotsånär i skick.

Jag berättade för honom att jag har en skivstång hemma,som jag brukar dra ett träningspass med ett par gånger i veckan, samt också diverse andra träningsredskap, boxningssäck inkluderad, att jag skogsjobbar en del, och så vidare.

Han stirrade på mig med förfärade ögon, och så sade han ”Men inte får du göra sådana saker, du är ju pastor!”

Vilket jag inte är, men det är nu en missuppfattning som är tämligen utbredd… jag är inte pastorsordinerad, och ingen församling har nånsin tagit risken att kalla mig som pastor, inte sen Georg Svensson anno 1983 hörde sig för om jag eventuellt skulle vara intresserad av pastorstjänsten i missionsförsamlingen i Landvetter, och inte ens det var ju en formell kallelse från församlingen!

Nåja, det om detta. Den här broderns uppfattning om  kristendom föreföll mig vara mer inriktad på ”älä” – ”du skall icke”  än på ”ilo” – ”glädje”, det måste jag medge…

Min digra boksamling har också framkallat höjda ögonbryn hos en och annan, tydligen borde inte en sån som jag läsa fantasy, scifi, och deckare! Inte ens de klassiker, som finns insprängda här och där i bokhyllorna, tycks vara riktigt hundraprocentigt rumsrena i en del kritiska ögon . Ändå är t ex ”Greven av Monte Cristo” en sån utsökt studie av vad hämndlystnad gör med en människa, för att inte tala om hur mycket av religiös insikt som finns i Mobergs utvandrarserie!

När jag skriver det här kommer jag också  ihåg en episod ur en av C S Lewis Narniaböcker – böcker, som jag också rekommenderar å det varmaste, tillsamman med hans scifi-trilogi, där framför allt den mittersta, ”Perelandra”, visar samma nivå av insikt i den ondes  metoder att tala omkull och förvirra människor, som också ”Från helvetets brevskola” kommer upp till.

Platsen är Arkenland, boken är ”Hästen och hans pojke”, en av delarna i Narniakrönikan.

De två talande hästarna Bri och Vin är, i sällskap med med ungdomarna de flydde tillsammans med från det onda kejsardömet Calormen, nu äntligen på väg att nå sina drömmars mål. Nu återstår bara för hästarna att gå över bergspasset mellan Arkenland och Narnia, sedan är de hemma hos sina sina släktingar och vänner igen!

Då drabbas hingsten Bri av en förfärlig tanke: Anses det månne passande för en talande häst i Narnia att rulla sig, när det kliar på ryggen? Tänk om de andra hästarna där kommer att tycka att han är löjlig, om han rullar sig? Tänk om han aldrig mer får ta sig en rullning efter att han gått över bergspasset där framme??

”Ja, jag kommer då att rulla mig”. säger Vin, när hon får höra hans farhågor. ”De får väl tycka vad de vill, det bryr jag mig inte om!”

Men stackars Bri har i sin angelägenhet om att göra ett gott intryck där i Narnia svårt att se saken från den synvinkeln. Han tar sig en sista rejäl rullning på marken, och sedan stiger han upp. ”Mot Narnia och Nordanlanden!” säger han, men han ser mer ut som en häst på väg till sin avrättning, än som en häst på väg till frihetens land, när han säger det…

Nå, här skriver väl Lewis till en del utifrån egen erfarenhet – han säger ju själv om den dag, då han slutligen kapitulerade inför Gud, att han förmodligen var den mest nedslagne och motvillige nyomvände i hela Storbritannien….

Hur många är det månne som tänker som hästen Bri, när de känner Guds kallelse att komma hem, att komma till Honom, inom sig?

”Men om jag blir kristen får jag väl aldrig ha något roligt mer…”

Jag minns en kristen broder, som berättade, att när hans fru kom hem och hade gått och blivit frälst, han omedelbart tänkte något i stil med ”jaha, nu är det slut på allt roligt här i huset!” Sen kom han också till tro, och fick till sin glädje (sic!) konstatera, att det var det inte alls!

Och hur många är det, som har ”gått över bergspasset till Narnia”, som har tagit ”a step across the line”, som Don Francisco sjunger, men som nu går där och känner sig för om de någon gång skulle våga vara fria mitt i Frihetens land, därför att de är så ängsligt angelägna om att bevara sitt anseende, att göra allting rätt, att vara så förbaskat (ursäkta uttrycket) fromma och fina och bra, att de aldrig vågar vara sig själva – vilket ju är en av grundförutsättningarna för att kunna vara glad?

Och så en slutvinjett för er, som gillar Tove Jansson:

”Men knyttets nya skor var mycket trånga

och kappsäcken var tung, och solen sken

När kvällen kom och skuggorna blev långa

fanns inte mycket kvar av knyttets ben

Han satte sig på kappsäcken och sa

den är nog ändå rysligt bra att ha!

 Då flög en vind från havet in med lockande musik

En mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik

Nån kappsäck har han aldrig haft, och inga trånga skor

han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor…”

Det är egentligen djup teologi, det här, och psykologi med, för den delen!

Är den nu så rysligt bra att ha, den attityd som får en människa att kånka omkring med sin tro som ett lass tegelsten på ryggen?

Är de nu så nödvändiga att ha på fötterna, den slags skor som är designade att tvinga ens arma tår in i exakt samma modell som alla andras?

Det är verkligen inte lätt att vara glad, om man ständigt ska gå omkring i ett par för trånga skor!

Det finns ju också en rolig historia om kvinnan, som hade lidit mycket för sin tro,  hon trodde nämligen att hon hade skonummer 37…  I det här sammanhanget blir den mer tragisk än rolig.

Jag är rätt säker på att de nya skor, som den förlorade sonen fick på sina fötter, när han kom hem, inte var för trånga!

Fadern visste nog vad sonen hade för skonummer!

Och Jesus, han sade ju till sina lärjungar, att de inte skulle ha några skor alls! Och inga kappsäckar heller, för den delen…

Men, vissa burar tycks vara av guld, att döma av vilket värde invånarna förefaller att sätta på dem, vissa trånga skor likaså…

”Skulle jag inte straffa dem för sådant?, säger Herren. ”Skulle jag inte hämnas på ett hednafolk som detta? Förfärliga och fruktansvärda ting sker i landet. Profeterna profeterar lögn, och prästerna styr efter deras råd. Så vill mitt folk ha det! Men vad ska ni göra, när slutet på detta kommer?”

Så vill mitt folk ha det!

Om inte folket hade haft en sådan beställning, då skulle inte vare sig lögnprofeterna eller medlöparprästerna ha haft någon plattform.

Lagen om tillgång och efterfrågan skulle ha eliminerat dem.

Men, uppenbarligen fanns där en efterfrågan!

I Jes 30:9-11 kan vi läsa mer i detalj om hur denna efterfrågan såg ut: ”Det är ett upproriskt folk, barn som ljuger, barn som inte vill höra Herrens undervisning, och som säger till siarna: ”Skåda inte!”, och till profeterna: ”Profetera inte för oss det som är sant! Tala smickrande ord till oss, profetera bedrägliga ting! Vik av från vägen, gå bort från stigen, låt oss slippa se Israels Helige!”

Den här benägenheten att själva vilja bestämma innehållet i förkunnelsen, och därienom få ett för upproriskheten och lögnen behagligare budskap, i stället för att lyssna till det Gud har att säga, den följde med Guds folk också in i det nya förbundet.

I 2 Tim 4:3 skriver aposteln så här: ”Det ska komma en tid, då människor inte längre ska stå ut med den sunda läran, utan efter sin egna begär ska de samla åt sig mängder med lärare, allt eftersom det kliar dem i öronen”.

Samma tendens ser vi i dagens kristenhet.

När det finns människor i den kristna församlingen, som jobbar för att påverka det som lärs ut från predikstolar och andra kristna plattformar åt det hållet, att det inte längre ska vara Guds Ords enkla, klara besked, utan istället ett virrvarr av människomeningar, som passar bättre ihop med vad folket vill höra, då är lögnprofeterna etablerade.

När församlingsledarna, prästerna, pastorerna, anpassar det de säger så, att det ska harmonierna med lögnprofeternas villoläror, då har vi fått präster som styr efter deras råd.

Och när människor, som bär det kristna namnet, lyssnar till dem, understöder dem, och uppmuntrar dem att gå bara längre i ogudaktighet, då har vi där ”folket, som vill ha det så”.

Och då blir Guds fråga i Jer 5 också en fråga till dagens finländska kristenhet: ””Vad ska ni göra, när slutet på detta kommer?”

”Låt oss slippa se Israels Helige!”

Det är vad det fortfarande handlar om.

Guds helighet talar till oss genom hans Ord, hans eviga besked till oss människor om vad han säger ja till, och vad han säger nej till.

Man vill inte ha den sanningen, för sanningen kallar till omvändelse. Den avslöjar synden och lögnen. Den låter inte människan fortsätta som förr, gå sin egen väg, och fortsätta att inbilla sig att allt är som det ska vara. Där Jesus säger: ”Omvänd er och tro evangelium!”, där säger alltför mycket av dagens förkunnelse bara ett ”tro evangelium”.

Vad det evangeliet består i efter att man har tagit bort synden och försoningen, det kan man ju undra – men det tycks ju klia i öronen, i alla fall!

Sen har vi då den fjärde kategorin, alltså möjliggörarna.

Den består av alla dem, och det är många, som inte tror på lögnprofeternas budskap, och sörjer över att så många präster och församlingsledare har valt att gå på deras linje.

Men de är tysta. De anpassar sig. De fortsätter att gå till gudstjänster, där Guds Ord förvanskas, där det firas nattvard utan att Jesu död till förlåtelse för våra synder blir rätt förklarad, där man gör sitt yttersta för att ingen ska behöva få syn på Israels Helige, och bli störd i sin syndasömn.

Och därigenom, genom att tiga och samtycka, är de med och understöder, uppehåller, och möjliggör eländet.

Det är på riktigt dags att rösta med fötterna, om man märker att man är med i en lokal gemenskap, där Kristi kors har skyfflats undan till förmån för yogamattor, regnbågsflaggor, och nåd utan sanning!

Psalm 1 ger klara besked: ”Salig är den, som inte följer de ogudaktigas råd, och inte går på syndares väg, eller sitter bland bespottare, utan har sin glädje i Herrens undervisning, och begrundar hans Ord dag och natt!”

Jag samtalade för ett tag sedan med en syster i Herren, som slutligen hade tagit steget ut från en församling, som hon inte längre för sitt samvetes skull kunde vara med i. ”När jag kom ut från pastorskansliet, och hade skrivit ut mig, var jag så glad och lättad, att om jag hade kunnat göra det en gång till, hade jag gjort det direkt!”

Det tycks mig vara så, att det är just de, som lider av sakernas tillstånd, som på många håll samtidigt utgör själva kärnan av gudstjänstbesökare och frivilliga i församlingen.

Som tiger, samtycker, och möjliggör.

Som inte hör till dem, som vill ha det på det här sättet, men som ändå i praktiken ger en signal om att det nog ändå på något sätt går för sig.

Man kanske inte själv följer de ogudaktigas råd, man går inte aktivt med på syndares väg, men man väljer att sitta kvar där bespottarna håller hov.

Det är inte ett saligt val! Det är inte ett val, som man kan vara så där alldeles säker på att det är behagligt inför Gud, om man uttrycker det försiktigt…..

Predikotexten fanns i Joh 16, där Jesus säger att Anden, när han kommer, ska överbevisa världen om synd, rättfärdighet, och dom. Jag har ibland undrat över det här. Inte förefaller världen vara så värst överbevisad, att döma av hur många, som vänder ryggen åt Jesus och frälsningsmöjligheten!

Men, Shakespeare har en förklaring till det här. Den låter så här: ”A man convinced against his will is of the same opinion still”….Och så är det ju oftast! Inte hjälper det att framställa överbevisande fakta åt någon, som menar att hans åsikt väger tyngre än alla fakta i världen!

Där har vi då en av de större orsakerna till att människan väljer att fortsätta på sin väg mot fördärvet, även om hon i och för sig har tillgång till info om att det bär just åt h-e, om riktningen inte ändrar!

Men sedan ställs vi inför en betydligt, för oss kristna, mer närgången fråga! Låter vi oss överbevisas, när Anden talar till oss om de här tre sakerna?

I Malakis tredje kapitel återges gudsfolkets bokslut över sina försök att  få Gud att göra som de vill: ”Det är meningslöst att tjäna Gud! Vad vinner vi på att hålla hans bud och gå sörjande inför Herren Sebaot? Nu prisar vi de högmodiga lyckliga! De som handlar ogudaktigt blir ju uppmuntrade, de sätter Gud på prov och slipper ändå undan!”

Vinsttänkande och vinstbegär tycks vara något mer eller mindre medfött hos människan. I alla sammanhang, och tyvärr då också i det som rör gudsförhållandet!

Den religiösa människan uppfattar sig ofta ha något slags avtal med Gud.

Man tänker sig, att om jag sköter mitt, om jag offrar tid, pengar, arbete eller vad jag nu ger som offer, om jag besöker kultplatsen, om jag deltar i ceremonierna, om jag visar vördnad för religionsproffsen, då har jag skött min del av avtalet, och då är det Guds plikt och skyldighet att sköta sin del av avtalet, och välsigna mig, och låta det gå bra för mig!

Om man sedan inte får den behandling, som man tyckte sig ha förtjänat, reagerar man lätt antingen som folket, som Malaki berättar om då på 400-talet f Kr. , eller så reagerar man som hemmasonen i Lukas 15, med besvikelse, ilska, bitterhet, och antingen vredens uppror mot, eller rädslans underkastelse under den Gud, som inte vill följa de religiösa spelregler, som vi människor försöker ställa upp.

Detta är uttryck för något av det mest onda, som finns i oss människor, nämligen vår önskan att på något sätt kunna komma på hur man manipulerar Gud till att göra som vi vill. Den ondskan visar sig i att vi blir missnöjda, när han inte gör det, och vem har nu aldrig klagat över Guds handlande – eller brist på handlande?!

Hela tanken på att vi skulle kunna ha något slags deal med Gud, att Han skulle kunna vara skyldiga oss något, är en följd av religionens/religionernas oförmåga att förstå hurudan människans ställning inför Gud är.  Vi har helt enkelt inte lyssnat, när Anden har talat till oss om synd, rättfärdighet och dom!

Gud är inte skyldig oss någonting. Det är vi som står skyldiga inför honom. Människans utgångspunkt är att vi alla står som syndare inför en rättfärdig och helig Gud, och kan därmed inte undgå att bli dömda. Det är vad Anden har att säga om och till var och en människa.

En av de nyttigare insikter livet har haft med sig för min del, det är att Gud ändå inte ger mig vad jag förtjänar, och tack och lov för det! Jag har fått del i det jag själv inte kunde åstadkomma, jag har fått nåd, fått bli delaktig i Kristi rättfärdighet, för jag tror på Honom!

Jag har varit kristen i femtiotvå år, och mer än halva den tiden har jag predikat evangelium på heltid.

Varje dag under dessa år har jag också förtjänat en enkeltur med expresshiss till den understa grytan i helvetet.

Syndens lön är nämligen döden och förtappelsen, och inte en enda dag under alla dessa år har jag levat syndfri!

Allt, som Gud ger mig, som är bättre än evig förtappelse, är alltså nåd! Det är ju bättre än jag har förtjänat!

I den här situationen, där du, jag, och alla människor befinner sig, hjälper inga botgöringar, inga offergåvor, inga goda gärningar.

Den religiöse tänker sig gärna att bra och dåligt tar ut varandra, så att om man gör två dåliga saker och tre bra, då kommer man på plus i himlens böcker, men detta är en total missuppfattning.

När vi gör det som är rätt, då gör vi bara vad vi inför Gud är skyldiga att göra. Det får vi inga pluspoäng för!

När vi syndar, då kommer det däremot minustecken!

Guds lag fungerar nämligen på samma sätt som Finlands lag.

Om du väntar på grönt ljus i tio korsningar på raken, och sedan kör mot rött i den elfte, då kan du ju sedan försöka förklara för farbror polisen, att de där tio gångerna, som du gjorde rätt, väl måste väga upp den där enda gången du gjorde fel!

Det vet vi alla, att det inte fungerar så. När vi stannar för rött, då gör vi bara det vi är skyldiga att göra. Det får vi inga pluspoäng för, inget som skulle jämna ut sig med de gånger vi bryter mot reglerna. Kör man mot rött blir det böter!

Så går det också när man bryter Guds lag. Det är bara det, att här har vi ingen valuta som duger att betala böterna med.

Här finns det inget, som vi kan göra för att få Gud på gott humör, så att Han river böterna, ännu mindre så att Han skulle ändra spelreglerna, och börja göra som vi vill.

Därför är religionen evangeliets fiende. Den får oss alltid att tro, att det är Guds nåd plus något annat, som ska frälsa oss. (Eller i värsta fall att någon nåd egentligen inte behövs, bara man uppfyller det som religionen stadgar, har man sitt på det torra.)

Och så fort det här andra plussas på, så är nästa steg att börja tänka i vinsttermer. ”Nu har jag skött mig bra, nu måste väl Gud…

Nej. Han måste ingenting. Ändå gav Han oss Jesus, och nåden, ändå gör Han den ogudaktige rättfärdig genom tro, om bara den ogudaktige vill ödmjuka sig till att tro!

Aposteln skriver så här  till sin unge medhjälpare Timoteus:”Om jag dröjer ska du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval”. 1 Tim 3:15

I en av dagens texter står det så här: ”Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och vårt hopp, som vi berömmer oss av!” Hebr 3:6

I brevet till Timoteus ger aposteln en mängd praktiska anvisningar för hur en kristen, och kanske framför allt en kristen ledare ska leva och handla, och han understryker att det, som görs i en kristen gemenskap, det görs i Guds hus – och därmed också inför Guds ansikte. Och han varnar inträngande för risken att hamna vilse på vandringen – ”lida skeppsbrott i tron”, som han uttrycker det.

Hebreerbrevets författare riktar sig till alla kristna, inte specifikt till ledarskapet. Här talar den helige Ande om vad som är grunden för att leva och verka i Guds hus: den grunden består i att vi också är Guds hus! Och för att vara och förbli det behövs då två saker, dels att vi håller fast vid vår frimodighet, och dels att vi håller fast vid vårt hopp.

De här två sakerna går som röda trådar genom hela brevet.

I Hebreerbrevets elfte kapitel kommer så en lång och exempelspäckad beskrivning av vad det är, som gör att en människa kan hålla fast vid frimodigheten och hoppet – det kapitlet brukar kallas ”trons kapitel”, och har rubriken ”Trons människor” i min bibel. Tron, människor som lever i en sund tro, är alltså det material, som Guds hus byggs av.

I början av åttiotalet, just då, när trosförkunnelsen landade i Norden, gick jag och min hustru på en allkristen bibelskola i Mölndal, där en av lärarna var utpräglad trosteolog. Som väl var fanns där också andra lärare, som gav balans åt undervisningen , annars hade det hela nog tippat över totalt.

Ändå fick jag lov att att lägga ner en hel del tid på att försöka skilja agnarna från vetet efter avslutad skola. Det här med stor  tro och liten tro, falsk tro och sann tro, övertro och undertro, framgångsteologi och bakgångsteologi – och tomgångsteologin inte att förglömma – är en djungel man lätt kan förvirras av och gå vilse i!

Bibeln var till stor hjälp, när man sökte väg genom nämnda djungel. Där finns till exempel en sådan pärla som berättelsen i Luk 7 om Jesu möte med den romerske centurionen! Den ger en så tydlig och praktisk bild av vad en sund tro är för något!

Det är inte många, som får så högt betyg av Jesus, som den romerske officeren får här !

Jag kan tänka mig att det inte var enbart glada miner bland Jesu judiska följeslagare, när de får höra att hedningens tro utklassar dem alla….

För det var ju det han var, romaren: En utböling, en ”hednisk hund”, och till råga på allt en miltär representant för ockupationsmakten!

Visserligen hade han visat sig välvilligt inställd till det judiska folket, han hade till och med donerat pengar till synagogbygget i den stad där han var stationerad, och det innebar att de judiska ledarna kunde tänka sig att ge honom ett visst erkännande, men det här var förmodligen ändå en litet för stor bit att svälja!

”I Israel har jag ingenstans funnit en så stor tro som hos den här romaren!”

Så, vad var det som var så speciellt med soldatens tro? Vad var det som gjorde just honom till en sunt troende man?

Nu ska jag sticka ut hakan litet grann, och föreslå att det speciella var att hans tro var just en soldats tro.

Det var hans yrke som hade lärt honom att tänka och fungera i de banor, som gjorde det lättare för honom att tro, än det var för många andra!

En yrkesmilitär ingår i en organisation, där man får sin auktoritet från det faktum att man själv står under lydnad.

Vår romare kunde ge en order åt någon av sina soldater, och veta att den skulle bli utförd, på samma sätt som hans överordnade kunde beordra honom att göra något, och han skulle komma att utföra ordern. Ingen av dem behövde ängsligt komma tassande för att se om nu ordern faktiskt blev utförd!

Så länge han själv lydde de order som han fick, stod han nämligen i en befälskedja som fick sin auktoritet från kejsaren i Rom, och den auktoriteten fanns också bakom de order, som han själv sedan gav.

De här två sakerna, auktoritet och lydnad, att den som själv står under lydnad kan förvänta sig att också bli åtlydd, de fanns inbäddade i hans ryggmärg, de var en del av hans militära träning.

Och den träningen, den insikten, fanns med den dag när han möter Jesus. Han ser, anar, att Jesus i sin tjänst fungerar på samma sätt som han själv i sin. Han vet, att Jesus inte behöver komma och se efter att hans order blir åtlydda, lika litet som han själv behöver göra det!

Han vet, att eftersom Jesus står under lydnad, gör det Fadern visar honom, så har han också auktoriteten att befalla!

Och det säger han ut, klart och tydligt: ”Säg bara ett ord. så blir min tjänare frisk! Jag är själv en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till en av dem ”gå”, så går han, och säger jag till en annan ”kom”, så kommer han!”

Det var en trosbekännelse som hette duga!

Det var den trosbekännelsen som utlöste Jesu erkännsamma svar, ett svar som fritt omskrivet kunde låta så här:

”Ingen i Israel har förstått hur det här med  tro och lydnad fungerar, men du har gjort det!”

Vi brukar i allmänhet självklart anse, att Romarbrevets huvudbudskap är att vi blir rättfärdiga genom tro. Men har vi då uppfattat vad det är, som aposteln avser att få fram, både när han skriver, och när han förkunnar, predikar, evangeliserar?

Vi ska lägga märke till att Romarbrevet börjar med att aposteln säger, att hans uppdrag är att upprätta trons lydnad bland hednafolken, 1:5, och att Romarbrevet slutar med att aposteln upprepar, att evangeliet förkunnas för att upprätta trons lydnad bland hednafolken! 16:25-26

Det förefaller då en aning märkligt att just Romarbrevet så ofta i praktiken mer eller mindre har tagits som ursäkt för att kasta loss från lydnaden för Gud?

Men, samme apostel säger i brevet till Titus, att det finns många som inte vill veta av någon auktoritet – inte är intresserade av något liv i lydnad för någon annan. Den situationen har inte precis förbättrats med åren.

Vägen till den kvalitet av tro, som Herren berömmer i  texten om centurionen, har dock inte förändrats. Alla de trons människor, som nämns i Hebr 11, har det gemensamt, att de ställde sina liv under Guds vilja, också när det innebar att de fick lov att säga nej till sig själva. Det får man lov att göra, om man ska hålla fast vid sin frimodighet, och bevara sitt hopp, och fortsätta att vara en del av Guds hus!

Till sist får bara konstateras, att vill vi vi inte leva i trons lydnad, då kan vi inte heller förvänta oss att ha någon sådan auktoritet, som Guds hus här i tiden är tänkt att ha. Om vi inte vill underordna oss Gud, inte vill att Kristus ska vara vårt huvud, då tar vi ju oss själva platsen som huvud, och den människa eller kyrka, som vill vara huvud i förhållande till Gud, kommer alltid att vara svans i förhållande till världen och Djävulen!

Han var tydligen filosofiskt lagd, han Pilatus, för det här är en fråga som har sysselsatt filosoferna i alla tider. Man har grubblat över hur vi människor ska kunna vara säkra på att det, som vi tror oss veta, faktiskt är sant och riktigt, och man har, naturligtvis, också försökt tänka ut metoder att komma fram till en sådan säkerhet.

Angående sanningen lär Luther ha sagt så här: ”Om jag med hög röst och tydlig redogörelse bekänner mig till varje del av Guds sanning, bortsett från just den lilla del av den, som världen och Satan för tillfället angriper, då bekänner jag i verkligheten inte Kristus, hur frimodigt jag än bekänner mig till Kristus. Där striden rasar som värst, där visar sig soldatens lojalitet, och att stå stadigt på andra delar av slagfältet är enbart flykt och vanära, om man ryggar tillbaka där det verkligen gäller!”

Här ger broder Martin tydligt uttryck för sin medvetenhet om ett skeende, som bara har accelerat under de femhundra år, som gått sedan han levde och verkade, alltså ondskans grundläggande taktik mot oss kristna – och mot hela vår kultur, för den delen.  Jag avser då det ständigt pågående angreppet mot sanningen.

På Luthers tid tänkte man i termer av sanning och lögn.

Om en sak var sann, då kunde inte något, som klart motsade det, också vara sant, Uppfattningen om vad som var sant, vissheten om att det fanns något sådant som objektiv sanning, hämtade man från det, som citatet ovan hänvisar till, alltså Guds uppenbarade sanning.

Men så kom den så kallade upplysningstiden, då Guds sanning kastades överbord, och man började söka efter en annan grund för själva sanningsbegreppet – med ”man” avser jag då upplysningstidens filosofer. Den, som vill skrapa litet mer på den ytan, kan med fördel läsa Francis Schaeffers ”Den Gud som finns”.

Nu kanske du tänker att filosofer, det är såna där överintellektuella typer, som sitter instängda nånstans och bygger tankeslott, som ingen vanlig människa varken begriper eller behöver bry sig om. Jag kan hålla med om det första, men inte om det andra!  Vi behöver bry oss om dem, för deras tankar har format också vanliga människors tankevärld, jag tror inte någon av oss går helt fri från dem!

Det låter ju tämligren självklart, det här att att  A och B inte är samma sak, och om A är sant, då är B det inte.

Men hur vet du att det är just A som är sanning, och B är lögn? Var finns måttstocken? För en bibeltroende kristne är det här så självklart, att själva frågan verkar idiotisk, men hur är det för dem, som inte delar vår tro? Varifrån hämtar de sin sanningsuppfattning? Svar: från just de där filosoferna, som du kanske tänker att man kan strunta i. Och om inte massmedier, politiker, och så vidare , har någon annan utgångspunkt än de ovannämnda tankeslotten, hur går det då med Guds sannings plats i samhället? Och om till och med de kristna, och de kristna ledarna, börjar sväva på målet ifråga om vad som är sanning, och vad som därmed inte kan vara sanning, har vi då inte gett vika på just den lilla punkt, som världen och Djävulen angriper?

Och om det går så, befinner vi oss då inte just i den situationen, att vi nog står fasta på andra delar av slagfältet, men inte just där striden står?

Vi står fasta ifråga om den sociala delen av evangeliet, vi hjälper nödställda, gör diakonala insatser, vi håller igång en kyrklig verksamhet, anordnar möten och konserter och samlingar av alla de slag, allt gott och väl. Men så kommer de där situationerna, där Guds sanning kolliderar med världens uppfattningar, och det blir obekvämt och jobbigt att säga att det där kan inte vara sant, för det stämmer inte med Sanningen. Hur gör vi då?

Hur har vi då hannat här? När förändrades själva sanningsbegreppet från att vara något objektivt till att vara något subjektivt? Ja, grunden lades förstås, när Guds Ord blev förkastat som sanningsgrund. Men det var kanske Hegel, som mer än någon annan, förändrade sättet att se på sanningen, vad som är sanning, och hur vi ska fastställa  gränserna för vad som kan kallas sanning.

Han kom nämligen på den mindre goda idén, att själva utgångspunkten att både A och B inte samtidigt kunde vara sanna, inte nödvändigtvis behövde stämma. Han sade, översatt till vanlig svenska, att tänk om lösningen är att vi gör en kompromiss, där både A och B ingår! Ni vet. det där välkända slagordet om att vi har en tes, sen har vi en antites, och så gör vi en syntes, och det är det, som är sanningen.

”Väggen är vit”, säger den ene,” nej, den är svart”, säger den andre, ”men vi kompromissar, och säger att den är grå, och sen är vi överens om att det är det, som är sant!” Det är bara det, att det är ju inte sant, väggen är antingen vit eller svart i alla fall…..

Det här är vad som händer, när kristenheten tar in element från tidsandan, och tänker att det är ju bara på den här punkten, som vi frångår uppenbarelsen i Bibeln. Vi ändrar i själva verket inte på sanningen, den står fast. Vi går bara bort från den, och börjar bygga på en gråtonad lögn i stället.

Syntes-tänkandet genomsyrar hela vårt samhälle. Som ett exempel ur högen: den förra Trump-regimens ”alternativa fakta” hade varit en otänkbarhet före Hegel. Då var det ännu en klar skillnad mellan fakta och fiktion. Nu för tiden kan man ljuga friskt, och komma undan med det.

Jag läste för något år sedan om en man, som hade fått besök av en god vän, som hade varit synnerligen upprörd, för han hade läst om något bedrövligt missförhållande nånstans på nätet.  Nå, det hela var bara ett totalt ogrundat rykte, som redan hade blivit vederlagt och motbevisat flera gånger om, så han hade upplyst sin vän om att det där aldrig hade hänt, det var bara en lögnhistoria, som folk delat vidare på Facebook. Vännen tittade på honom och funderade några sekunder, och sen sade han: ”Men det är ju i alla fall för bedrövligt!”

Det var inte sant, men i hans huvud var det fortfarande sant, för han hade inte längre något sunt begrepp om vad som är sanning! Och i det läget, när allt känns som ett gungfly, och min sanning är lika sann som din sanning, där upphör ju människor av att vara intresserade av vad som egentligen är sannning, objektiv sanning, för de tror ju inte längre att något sådant finns!  I stället försöker alla bara föra fram och driva genom sin egen, subjektiva ”sanning”.

Undra sen på att samhället bara blir mer splittrat hela tiden.  Utan en gemensam uppfattning om vad som är sanning och vad som är lögn, kan det knappast gå på något annat sätt. Vi får se noga upp, vi som följer Jesus, så att inte den här filosofin infiltrerar oss ännu värre än den redan har gjort

Jesus bad för oss: ”Helga dem i sanningen, ditt Ord är sanning”. Det var sista gången han vittnade om sanningen, Guds Ords sanning,  under sitt jordeliv -  ett slags testamente, kan man väl säga. Man kan ana att det blir smått om helgelse, där sanningen sätts på undantag…..

Varför har människor så få andliga upplevelser i församlingarna, varför uppenbarar sig inte Gud tydligare, varför sker det så få tecken och under, varför har vi inte väckelse, varför, varför, varför?

Jag har också hört och läst en hel del försök till svar.

Ett av standardsvaren är att vi inget har, därför att vi inte ber, då hänvisande till Jakobs fjärde kapitel. Det här svaret blir alltså lätt ett ”Skyll er själva, om det inte blir något andligt genombrott, ni har ju inte brytt er om att göra vad som krävs!”

(Man kanske inte lika ofta lägger märke till att det i vers 3 står: ”Ni vill ha, men får inget”, och i vers 4: ”Ni ber, men får inget”. Lägger man ihop de två sakerna, får man resultatet att det kanske inte är så konstruktivt att enbart be utifrån vad man vill ha…..)

Ett annat vanligt svar är att vi inte är tillräckligt öppna för den helige Ande, att det ju står skrivet i Apg 5:32 att Gud ger Anden åt dem, som är lydiga mot honom, och att vi alltså borde öppna för Anden genom att vara mer lydiga. Underförstått: ”gör bättre från er i era kristna liv, så kanske det kan bli något!”

Ibland hänvisas det till Akans synd i Josua 7. ”Det är för att det finns dold synd i församlingarna, som Gud vägrar välsigna oss med andeutgjutelse och stora ting!” Resultatet blir då att det riktas anklagelser både hit och dit – än är vi för lagiska, än för släpphänta, än för tillåtande, än för obarmhärtiga, och bara ”de andra” skulle omvända sig, skulle det nog bli härliga tider!

Avgudadyrkan är också en av de vanliga förklaringarna. ”Det är naturligtvis för att vi kristna tjänar två herrar, dyrkar Mammon lika mycket som Gud, som allt har gått i stå! Jesus varnar ju uttryckligen för det i Matt 6! Skulle vi vara mer helhjärtade, och göra oss mindre bekymmer, då skulle Gud nog också kunna välsigna oss med mer överflöd i det andliga livet!”

Det finns förstås sanning i allt detta, det har ju biblisk grund, men jag tror ändå inte att vi har gått tillräckligt djupt, om vi nöjer oss med enbart dessa svar! Dessutom är jag illa rädd att de många gånger leder oss bara längre in i återvändsgränden, alltså tanken att det är vi, som borde åstadkomma någonting !

Vi -  läs: den köttsliga naturen – har bara alltför lätt att börja se praktiserad kristendom som en funktion. Om det då inte ”fungerar” blir förstås frågan vad det är, som vi ska göra för att få det att fungera bättre?

Men kristen tro är inte en funktion. Den är relation!

Funktion utan relation kommer alltid att resultera i prestation för att hålla igång funktionen.

Och det, som vi uppfattar som de  rätta prestationerna, det plockar vi då från kunskapens träd – som man lätt kan märka, när vi kristna leker leken fråga och svar, alltså söker svar på våra varför, varför, varför….

Frukten blir därefter.

Låt oss först nu av allt erkänna, att våra ”varför” ofta är ett uttryck för missnöje, en besvikelse över hur Gud handlar – eller inte handlar. Alla våra ”varför” blir ockå till ett missnöje med både oss själva och varandra, en besvikelse över att vi inte har lyckats bättre med ”det kristna projektet”.

Och missnöje och besvikelse innehåller alltid en anklagelse av något slag, en anklagelse mot den eller dem, som man är besviken på!

Anklagelser är i sin tur det, som Ef 6 beskriver som Djävulens brinnande pilar.

Så lyckas själafienden vända själva vår önskan efter att Guds Rike ska gå fram, både i församlingarna och i våra egna liv, till ett vapen mot oss, något som får oss att bli mer upptagna med upplevelsen av egen brist och misslyckande, än med Guds godhet och kärlek och nåd!

Om de ovanbeskrivna svaren resulterar i krav, krav som vi ställer på oss själva och varandra, krav om att vi ska rycka upp oss och bli bättre för att förtjäna mer välsignelse från Gud, då har vi rätt och slätt fallit ur nåden. Det är vad prestation för att åstadkomma önskad funktion leder till.Gal 5:4

Hela Galaterbrevet handlar för övrigt om detta, hur det går till när kristna människor faller ur nåden!

Och har man fallit ur nåden, kommit på sidan om den strömmen, då hjälper inga egna ansträngningar! De är ju bara mer av det samma, som från början kom en att hamna fel!

Jesus visste förstås om att det här är en svag punkt för oss, så han gav oss klara anvisningar om hur vi ska försvara oss mot det här angreppet.

I Luk 10 berättas om hur Jesus sänder ut sjuttio lärjungar, och ger dem en andlig utrustning av just det slag, som vi nu klagar över att vi saknar. De kunde både bota sjuka och driva ut onda andar, medan de var ute på den resan!

Och glada är de, när de kommer tillbaka, det kan vi läsa i vers 17.

Just så glada, som vi tänker oss att vi skulle bli, om det bara bleve saliga möten med tecken och under och påtaglig gudsnärvaro!

Men Jesus säger direkt i vers 20 att de behöver en bättre grund, en bättre orsak att glädja sig!

”Gläd er över att era namn är skrivna i himlen!”

De var på väg att falla ur nåden så snart de började fokusera på hur de själva hade lyckats, hur bra det hade gått för dem. Jesus styr dem tillbaka till Guds nåd, detta att de hade fått bli frälsta, hade fått bli Guds barn, hade fått sina synder förlåtna. Där fanns en källa till glädje och tacksamhet, som inte kunde tas ifrån dem, som inte var beroende av hur det för tillfället gick för dem här i världen!

En människa, som är glad över nåden, är inte så mottaglig för missnöje och besvikelse.

Detta är trons sköld, som vänder bort de brinnande pilarna.

Hade lärjungarna tagit den undervisningen till sig, då hade de inte behövt bli så missmodiga och ledsna, som de sedan blev, när det, som hade gått så lekande lätt i Luk 9:1-6, sedan helt plötsligt inte fungerade längre i Matt 17:14-20….

Vi är inte alltid medvetna om hur lätt vi har för att tappa bort nåden ur tanke och medvetande.

I Gal 2:18 säger aposteln att om han igen bygger upp det, som han har rivit ner, då kommer han att stå där som en överträdare.

Vad var det då han hade rivit ner? Det berättar han i Fil 3. Han hade rivit ner och kastat bort sin egen rättfärdighet, sitt arbete på att vara en fin och präktig människa med gott anseende, en gudsman, som förtjänade sin plats i Guds Rike. Detta hade han gjort för att vinna Kristus – vilket är detsamma som att vinna nåden, leva i nåden, förbli i nåden.

Men synden, som bor i oss, den köttsliga naturen, vill fortfarande se rättfärdig ut, också sedan vi har kommit till tro, så den gör vad den kan för att lura oss att åter börja bygga upp något eget, något att litet grann berömma oss av.

Till och med Petrus och Barnabas gick tillfälligtvis i just den fällan, Gal 2:11-13, så ingen ska inbilla sig att han är osårbar på den här punkten!

Och så snart vi har tagit några steg på den vägen, börjat tänka om oss själva att vi nu inte är så totalt genomfördärvade ändå, börjar nästa tanke smyga sig på: nog skulle vi väl ändå på något sätt förtjäna att bli litet mer välsignade än så här?

Detta är hemmasonsmentalitet, Luk 15, och den får allt att gå i baklås.

Den ser inte längre vilken otrolig kärlek och nåd Fadern redan har bevisat oss, den känner ingen större tacksamhet över frälsningen, den ser bara det, som den inte har, och är missnöjd över det.

Istället kan det bli så, att vi börjar ställa krav på Gud!

”Du har ju lovat det och detta, nu får du vara så god och göra det också!”

”Sådana stora ting som vi har hört att du gör ute på missionsfälten förväntar vi oss att du ska göra här också!”

Kanske inte sagt rent ut, men om det är vad vi känner och tänker inom oss, då hörs det lika bra i himlen som våra ord.

Jesus har hört det här förr, när han kom hem till Nasaret,, var det den här inställningen han möttes av. Lägger man ihop Luk 4 och Mark 6 får man veta att de ställde just sådana här krav på Jesus – och detta resulterade i att han inte kunde göra någon kraftgärning där. Total blockering, alltså! Hemmasonsmentalitet, som sagt….

Ingen är en större syndare än du.

Ingen är en större syndare än jag.

Inte på just mitt eget speciella sätt, i alla fall!

Skulle vi se oss själva sådana vi verkligen är i oss själva, då skulle vi prisa Gud dag och natt så länge vi lever över att det kunde finnas frälsning för en så totalt fördärvad varelse som jag!

Vi skulle se på Kristus som korsfäst, och inse att det var ju jag, som skulle ha hängt fastspikad där, vridit mig av smärta och vrålat ut min pina tills stämbanden brast, om Gud hade gett mig vad jag förtjänade, istället för att låta det drabba Jesus.

Vi skulle se på Kristi uppståndelse, och se oss själva av nåd på väg mot att bli förhärligade med Kristus, i stället för att få oss vänstra utgången ur tillvaron anvisad, den som leder till den eviga eld, som är tillredd för djävulen och hans anhang. Matt 25:33

Vi skulle se på Livets Bok, med våra namn skrivna med Jesu blod – och vi skulle be Gud om förlåtelse på våra bara knän för den otacksamhet, som avslöjas i så mycket av vårt missnöje över hans handlande, vårt gnäll över att vi inte har blivit mer välsignade än vi redan är.

Kort sagt, vi skulle värdesätta nåden på ett helt annat sätt än vi gör nu!

Jag vill alltså mena, att vi kanske inte alltid frågar efter det, som vi mest av allt behöver, när vi kommer med våra varför-frågor…. som vi ska se i nästa inlägg, när vi börjar läsa Efesierbrevet!

Det här kan väl sägas vara ett skolexempel på felaktiga prioriteringar!

Det är också ett skolexempel på vad det är, som leder till felaktiga prioriteringar, nämligen att man inte har tillräckligt mycket av bilden klar för sig.

Det här har, naturligtvis, tillämpningar i kristenlivet. Den kristna församlingen får hela tiden se upp, så att vi inte kommer fel i viktighetsordningarna, för det slutar i allmänhet med att vi blir de som står till tjänst med önskad färgsättning (läs: vitmålning) på vårt folks fasad, medan nationen i själva verket håller på att antändas av helvetets eld!

I 1 Petr. 4 kan vi läsa följande uppmaning: ”Slutet på allt är nu nära. Var därför förståndiga och nyktra så att ni kan be!”

I all den övriga undervisning, som vi översvämmats av de senaste decennierna, har det också funnits en portion av tal om tidens tecken. Det tycks råda en bred samstämmighet bland bibeltroende kristna om att Jesu tillkommelse inte kan vara alltför långt borta, den åsikten stöter jag mest varje vecka.

Men . Råder det en lika bred samstämmighet bland oss om vad detta innebär – eller åtminstone borde innebära – för de kristnas prioriteringar?

Om vi ska tro på vad Ordet säger – och det ska vi – då är saken solklar. Om slutet på allt är nära, då har bönearbetet högsta prioritet!

Om slutet på allt är nära, då är också  laglöshetens hemlighet verksam, då är det stora avfallet redan på gång, då satsar den onde just nu, just här, allt han har på att få till stånd så mycket ont som möjligt på den korta tid han har kvar!

Då så  är fallet behövs det väktare på muren, då behövs människor som är beredda att stiga fram som förebedjare till försvar för folket, människor som täpper till bräscherna i de andliga försvarsverken, så att inte Gud, när han kommer, måste konstatera att det inte finns någon tro(fasthet) på jorden längre, och slår allt med tillspillogivning!

Allt detta framgår ju klart från Guds Ord!

Vad gör vi då i våra församlingar?

Skulle vi se och förstå tidstecknen, då skulle det inte finnas några församlingar, som inte har regelrätta, regelbundna och välbesökta bönemöten. Då skulle vi samlas, inte bara olika lokala kotterier var för sig, utan Guds folk skulle komma samman över alla samfundsgränser, till gemensam bön och fasta för vårt land och vårt folk! Inte bara någon gång då och då, pliktskyldigast, utan åter och åter igen, drivna av nöd både för de delar av Kristi kyrka som är på väg bort från den uppriktiga troheten mot Kristus, och för alla ofrälsta i detta land!

Det står var och en fritt att studera församlingarnas annonsering.

Där står det om musikaftnar och konserter, det är vanliga möten och lovsångsmöten, helandemöten och predikomöten, söndagsmöten och vardagsmöten, ungdomsmöten och pensionärssamlingar, israelmöten och missionsmöten, men bönemötena är i regel  få, och där de finns är de i allmänhet rätt glest besökta.

Vad vi nu skulle behöva är bönemöten som vore hela församlingens angelägenhet, möten där människor skulle samlas av ingen annan orsak än att de känner behovet, kallelsen, att stå på knä och ropa till himlens Gud, och be för sin stad och sitt land så som Abraham bad för Sodom och Gomorra!

Här är det inte fråga om att samlas för att be för oss själva eller varandra. Sådana möten finns nog både här och var. Nu är det fråga om att be för det Sodom och Gomorra vi bor mitt i!

Det predikas ibland om hur Gud nog skonar staden om bara en på tusen där följer Honom.

Men det är inte det som berättelsen om Sodom säger! Vad den säger är att där i grannskapet fanns en förebedjare, en gudsmänniska som var villig att ta tiden och besväret att lägga sig ut för staden, fast han inte ens bodde där, och därför hade Gud varit villig att skona en stad som levde i en pöl av smuts och liderlighet och själviskhet, om där bara hade funnits tio rättfärdiga.

De rättfärdiga hade räddats i vilket fall, och det var inte dem Abraham bad för! Han bad för staden! Gud räddar alltid sina barn, om inte från den fysiska döden, så i varje fall från den eviga! Staden, det gudlösa samhället, däremot, den behöver förebedjare, om den ska komma till försoning med den Gud, som har makt att både dräpa och kasta i Gehenna!

Tidstecknen talar sitt tydliga språk. Vad Gud har för tilltal och uppdrag åt sitt folk i en tid som denna är lika klart.

Det kommer inte att hjälpa varken Finland eller Sverige om vi ändrar gudstjänstordningar och mötesstil, det hjälper inte heller hur vi än importerar nya metoder och konster från söder och väster och öster.

Det här landet får ingen nådatid av att vi har pastorer med nådegåvor och fantastiska predikningar, inte av att vi har asfalterade parkeringsplatser och nyrenoverade församlingsutrymmen med stoppning på bänkarna, inte ens av att vi prisar Gud så högt att de som sitter närmast högtalarna behöver öronproppar.

Vad som nu behövs är den nykterhet och den besinning som får oss att se att vårt land står i lågor, som får oss att strunta i fasadmåleriet och börja släcka!

Slutet på allt är nära, tack och lov! Nu är det dags att vakna till en rätt besinning, och ändra våra viktighetsordningar så de stämmer med Guds!

Jag läste Jona bok nu idag på morgonen. Den fick mig att undra, igen en gång,  är vi mer lika Jona än Abraham? Han ville inte gå till Nineve, han ville inte ge dem som bodde där chansen till omvändelse, för han tyckte att de där syndarna gott kunde fara till helvetet allihop, där passade de! Sen blev han besviken och arg,  när de gick och omvände sig, och Gud som resultat av detta inte förstörde staden! Stor väckelsepredikant, men inte mycket till förebedjare, kan man säga….

Vid ett tillfälle frågade ett par av Jesus lärjungar om de skulle be eld komma ner från himlen och bränna upp en hop fientliga samariter. ”Ni vet inte vad för en andes barn ni är!”, svarade Jesus. Jona hade släktingar i lärjungaskaran, tydligen…

Vårt sätt att prioritera i det vi gör eller lämnar ogjort, som enskilda och som församlingar, visar vilken andes barn vi är. Och utgör därmed också i många fall en kallelse till bättring, om Jonas ande är påtagligt närvarande bland oss!