Så här är nu den tredje och sista delen av det jag försökte bidra med på evangelistkursen!

Den handlade om något, som rubriksatts som ”Evangelistens verktyg”, men som jag egenmäktigt ändrade till ”Evangelistens hjälpmedel”.

Nya Testamentet beskriver församlingens villkor i den här världen i tämligen krigiska termer. Det talas om att vara en god Kristi stridsman, det talas om den kamp vi har att utkämpa, det talas om de vapen vi strider med, om vapenrustning, och så vidare.

Vi, som tror på Jesus, har valt sida i den konflikt mellan ljus och mörker som pågått i den här världen från syndafallets dag tills nu, och som kommer att fortsätta till Jesus kommer tillbaka, så det är inte att undra på att ordvalet i apostlarnas brev är sådant det är! Första villkoret för att man ska kunna klara sig i krig är ju att man överhuvudtaget är medveten om att det pågår ett krig! Annars är man ju helt oförberedd.

I det föregående sade jag att evangelisation består av två huvuddelar, budskap och bekräftelse.

På samma sätt kan man dela in kampen, som vi har att utkämpa, i två delar: offensiv och defensiv, anfall och försvar.

Vi blir lätt så upptagna med det, som hustrun till Frälsningsarmén grundare kallade ”angripande kristendom”, att vi glömmer att ha försvaret i skick, och det har visat sig vara tämligen ödesdigert.

Jag vill alltså mena, att det kanske första och viktigaste hjälpmedel, som den som vill vara med och gå ut med evangeliet behöver ha, det är förebedjare!

När jag började jobba som heltids resande förkunnare för trettiosex år sedan, organiserade min arbesgivare en understödsring för mig och mitt arbete. Den bestod av människor, som dels stödde arbetet ekonomiskt, dels tog ett förbönsansvar för mig och min familj. Under hela tiden jag jobbade som resepredikant hade jag alltså mellan trettio och fyrtio människor, som regelbundet bad för mig och välsignade mitt arbete, och utan dem hade det aldrig gått väl.

Jag hade i snitt tjugo resdagar per månad, jag predikade eller undervisade mellan tvåhundratjugo och tvåhundrafyrtio gånger per år, sen tillkom själavård och skriftställeri och olika planeringar….ett tag var det så illa, att min arma hustru en gång undrade om hon måste ringa mig och boka tid för att jag skulle hinna prata med henne…. nej, utan förebedjare hade nog allt kraschat!

Så, tänk inte att du klarar dig ändå! Säg till dina vänner och syskon i Herren att du gärna vill att de ber en bön för dig då och då, och du, som läser det här, och inte själv känner någon speciell kallelse att evangelisera, be för dem som har det!

Då inställer ju sig frågan vad man då ska be om, när vi ber för evangelisten? Vad behövs? Och vad behöver han eller hon själv be om? Ska vi be om nådegåvor och kraft och tecken och under, så att Ordet blir bekräftat? Jodå, visst ska vi det! Men det är bara ena halvan av vad som behövs, det är ju allt saker, som handlar om offensiven!

Jag skulle föreslå att vi hämtar de böner, som är mer inställda på försvaret, på att stå emot den onde och hans anhang, direkt från Bibeln!

Först då bönen i Ef 1:15-19. Om inte evangelisten får mer av vishetens och uppenbarelsens Ande, så att han mer och mer får sina ögon öppnade för Jesu härlighet, hur stor och mäktig Han är, hur vi får höra ihop med Honom och vara delaktiga i Honom, och hur litet bekymmer vi behöver göra oss, när vi har en sådan Herre och Gud, då kommer han att tappa bort vilan i Gud, och sträva och kämpa i egen kraft. Vilket ger blottor för den onde att utnyttja. Han hjälper oss så gärna att bränna ut oss i tjänsten!

Sen har vi bönen i Ef 3:14-19. Den, som är rotad och grundad i Kristi kärlek, har ett mäktigt beskydd! Det är ju på den vägen en människa blir mer uppfylld av Guds fullhet, och ju mer det finns av den, desto mindre utrymme blir det för annat! Ljuset lyser som bekant i mörkret, och mörkret kan inte övervinna det….

Det här är också vägen till att ha en rätt motivation för sitt arbete i evangeliets tjänst. I 2 Kor 5:14 upplyser aposteln oss om vad som är hans motivation, vad som driver honom: Kristi kärlek!

Alla andra drivkrafter riskerar att föra oss vilse. Defensiven, försvaret mot sådant, som försöker sabotera vår tjänst för Herren, grundar sig alltid på uppenbarelsen av Guds kärlek till oss, på att vi lär känna den, kommer mer till tro på den. Det där med att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv kan bara förverkligas när vi själva lever i Guds kärlek till oss – vi älskar därför att han först har älskat oss!

Modellbönen i Ef 3 är given för vi ska be den, för att vi behöver det, som den sträcker sig efter!

Jag ska be att få småningom återkomma med ett uppdaterat skriveri om kärlekens rötter….

Sen har vi, naturligtvis, Ef 6, texten om Guds hela vapenrustning. Den är formulerad som en uppmaning, men den förverkligas i bön.

Vi har en ödesdiger svaghet i det faktum, att vi lever i ett samhälle, som präglas av individualistiskt tänkande. Det tänkesättet följer oss in i församlingen, och hindrar oss från att se vad den i verkligheten är: Kristi kropp, där alla lemmar är beroende av varandras stöd och hjälp!

Som resultat av det försöker nu enskilda kristna runtom i Norden klä sig själva i Guds vapenrustning, somliga då och då, andra varje morgon, och en del inte alls.

Men det var inte så det var tänkt! Vi skulle hjälpas åt, klä varandra i rustningen, be för varandra att vi skulle bli ledda på rätta vägar, så att vi lever i sanningen, vilar i Kristi rättfärdighet, bli fyllda av villighetens Ande, så att det skulle vara naturligt och spontant för oss att göra Guds vilja, och så vidare! Att vara kristen, eller att vara evangelist, är inte ett privatföretag!

En annan sak, som är viktig ur försvarssynpunkt, är det som engelmännen kallar accountability – det blir väl närmast redovisningsskyldighet på svenska. Vi brukar tala om ”blodets beskydd”, och be om det för oss själva och varandra. Men detta är ingen magisk formel, som fungerar per automatik, även om det alltför ofta används på det sättet!

Förutsättningen för att Jesu blod ska vara vårt beskydd är nämligen att vi vandrar i ljuset! 1 Joh 1:7

Och det gör vi bara, om vi bekänner våra synder, är ärliga inför Gud och varandra ifråga om våra svagheter. Nu menar jag inte att vi ska börja hålla offentliga syndabekännelser från talarstolen, det kan vara aktuellt om man först har syndat inför alla, visst, men inte alltid!

Jag tänker mer på något som Dietrich Bonhoeffer skriver i en av sina böcker, jag tror det är ”Liv i gemenskap”? ”När jag bekänner mina hemliga synder inför en kristen broder, då dör min gamla människa en smädlig död inför hans ögon”.

Den onde är en högmodsande.och han har infekterat mänskligheten med sin egen natur. Som resultat av detta styrs mycket av vårt handlande av stolthet och högmod. Detta visar sig bland annat i att vi nog till nöds kan bekänna våra synder för Gud, men inte inför någon medkristen, nej, bevare oss! Och så går vi med en fot i ljuset och den andra i mörkret, för Guds Ord säger klart att om vi vill bli botade, då ska vi också bekänna våra synder för varandra! Jak 5:16.

Samme Jakob skriver också at Gud står emot de högmodiga, det är de ödmjuka som får nåd! Så, att låta sig styras av stolthet och önskan att se frommare ut än man är, det är definivt så långt från ett gott försvar mot den onde som tänkas kan!

Vill man leva i under blodets fulla beskydd, då ska man alltså vandra i ljuset inför både Gud och människor. I praktiken går det till så, att man vänder sig till någon medkristen, som man har förtroende för, och säger att man behöver ha någon att i förtroende öppna sig för, vara helt ärlig inför, och detta på regelbunden basis. Mycket ont kan kvävas i sin linda på det sättet! Tro mig. Jag har erfarenhet av det…

Jag avstår från att skriva desto mer om den offensiva sidan av evangelisationen, många som är mer lämpade än mig har skrivit hela böcker om det. Det var den här defensiva sidan jag ville lyfta fram! Ni vill ju inte bli nedskjutna av den ondes brinnande pilar….

……………………………………………….

Angående Catherine Booth, och hennes bok ”Aggressive Christianity”, ”Angripande kristendom” är titeln på den svenska översättningen, ska påpekas, att den ingalunda uppmananr till någon ensidig gåpåarevangelisation, hon talar om att gå ut med evangeliet så, att man tar både andligt och socialt ansvar för sina medmänniskor, och också ständigt ger akt på sig själv så att man söker djupare gemenskap med Herren, och mer helgelse i sitt eget liv! Jag skulle hellre kalla den boken”Active Christianity”, och det är exakt vad som behövs också i dag!

Ofta, när man talar om evangelisation, uppstår det en olycklig obalans i framställningen. Vi börjar lätt fundera på nödvändigheten av att kunna kommunicera evangeliet verbalt på olika sätt, att så att säga kunna ”tala för vår vara” på ett effektivt och övertygande sätt.

Detta, i förening med den typ av appellartad förkunnelse, som är tänkt att väcka oss till insikt om att människor är på väg till helvetet, och det är vårt fel, om vi inte har berättat för dem om Jesus, så nu gäller det att svälja all blyghet och försagdhet, och frejdigt gå ut på gator och torg, har ofta resulterat i att människor känt sig anklagade och misslyckade, när de inte förmått leva upp till bilden av hur en kristen tydligen borde vara och göra.

Är det då så det är tänkt at vara? Är det verkligen så vi ska försöka göra varandra till människofiskare? Tillåt mig tvivla.

Jesus säger att det är han, som gör oss till människofiskare, så kanske vi inte ska hänga upp oss alltför mycket på tanken att vi skulle kunna göra oss själva och varandra till människofiskare, om vi bara lär oss de rätta greppen!

Sedan har vi det faktum, att apostlarnas undervisning inte innehåller några uppmaningar om att gå ut och evangelisera, vilket kan tyckas något förbryllande. Jesus befallde ju dem att gå ut och göra alla folk till lärjungar? Borde då inte deras brev vara fulla av uppmaningar och påstötningar om att fullgöra missionsbefallningen? Men det är de inte, åtminstone inte i den form, som vi är vana att höra!

Vad skola vi om detta tänka?

Kanske vi inte har läst missionsbefallningen tillräckligt noga?

Jesus säger att folken ska göras till lärjungar, och sedan säger han att nästa steg är att göra lärjungarna till folk!

”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er!”

Vi tenderar att säga att nu ska vi göra lärjungar, som sedan gör lärjungar, som sedan gör lärjungar, men då har vi hoppat över ett avgörande viktigt steg!

Evangelisation består nämlighen av två delar: budskap och bekräftelse.

Bekräftelsen kommer när lärjungarna har blivit gjorda till folk, alltså börjar leva evangeliet, ge ett synligt, påtagligt vittnesbörd om vad det innebär att leva det kristna livet!

Om inte den bekräftelsen finns, då kommer det muntliga, predikade budskapet att sakna den landningsplats, som bekräftelsen var tänkt att skapa.

Alltså, när apostlarna brev är fulla av anvisningar och uppmuntran att leva det kristna livet, och förmaningar till dem, som fortsätter att leva på gammalt manér, med elakhet och ondska och vandrande på egna vägar, då handlar det i högsta grad om evangelisation, den del av evangelisationen, som ska ge bekräftelse av budskapet!

Men vi känner inte igen det som evangelisation, eftersom vi är så fokuserade på det muntliga eller skrivna vittnandet och predikandet! Och alltså tror vi att vi kan mer eller mindre hoppa över den där jobbiga biten med att faktiskt ändra vårt liv och leverne, ställa oss under gudsrikets lag, kärlekens och sanningens lag.

Jesus säger att vi ska låta vårt ljus lysa inför människorna, så att de ser våra goda gärningar, och prisar vår himmelske Fader.

Petrus skriver att vi ska uppföra oss väl bland de, som inte tror, så att de ser alla goda gärningar vi gör, och prisar Gud på den dag, då han söker dem.

Kopplingen mellan det vi gör, och hur människorna sedan kommer att förhålla sig till evangeliet, den är solklar. Och här ser vi att alla faktiskt kan evangelisera, inte bara de verbalt begåvade och utåtriktade! Jag vill mena, att när det är fråga om bekräftelsen, det som ska vara grunden för evangeliets förkunnelse, där kan alla vara med!

Och alla är tänkta att vara med, för Jesus sade ju att alla, som kommer till tro, är tänkta att hålla hans befallningar, och gör vi det, då är vi med och bekräftar evangeliet!

Människorna runt oss är våra medmänniskor, de är inte evangelisationsobjekt!

Bara en sån sak som att faktiskt vara närvarande när man ungås med andra gör skillnad! Att lyssna, verkligen lyssna, istället för att tänka på vad man själv ska säga härnäst, bara den andre tystnar, det visar att jag bryr mig om den andre, respekterar honom!

Man skulle något tillspetsat kunna säga, att den viktigaste människa som finns för mig just i detta ögonblick, det är den människa som jag just nu har framför mig…

Kroppsspråket, om man hela tiden litet grann visar att man egentligen är på väg någon annanstans, tittar på klockan, på telefonen, och så vidare, det berättar så mycket mer än det man säger med munnen! Att äta lunch med någon som umgås mer med sin smartphone än med dig, det är at äta lunch med någon som tydligt visar att han inte tycker du är värd vare sig hans tid eller uppmärksamhet. Om denne någon sedan börjar lägga ut texten för dig om Guds kärlek i Kristus, då kolliderar det budskapet med det du redan har fått: att du inte alls är värd varken närvaro eller kärlek….

Och nu är det inte fråga om att lära sig en teknik, här är det fråga om att ge akt på sig själv för att lära sig något om sig själv: bryr jag mig på riktigt om dessa andra människor jag möter, eller avslöjar mitt beteende förbåde  mig själv och dem att jag inte gör det, och i så fall, varför?

Vi älskar ju som bekant för att Herren först har älskat oss.

Vägen ut går inåt. Ger jag mig tid att stanna upp inför Guds godhet och kärlek? Är jag vänd till Jesus, eller till allt det jag tror att han vill jag ska göra? Aposteln skriver att han arbetar därför att Kristi kärlek tvingar och driver honom, inte rädsla eller pliktkänsla!

Ju mer en människa blir medveten om, kommer till tro på Guds kärlek, desto mer kommer hon också att bry sig om andra. Ju mer hon bryr sig om andra, desto mer kommer hon att vara med och lägga grund för det muntliga budskap, som sedan kanske någon annan kommer att ge, i predikan eller genom vittnesbörd. Det är fråga om sådd och skörd här, om att den ene sår och en annan skördar, men där ingen har sått ut bekräftelse blir det magert med skörd för förkunnaren!

Men om vi bara fokuserar på det förkunnade budskapet, då kommer vi många gånger att genom våra liv och vårt beteende ge en negativ bekräftelse, ett dubbelt budskap.

Vilket gör att människorna tänker: ”De kristna säger ett, men de gör något helt annat, och jag tror mer på det de gör än det de säger!”

När jag höll på med tältmöten hela somrarna under en tioårsperiod på nittiotalet, brukade jag gå runt i byarna där jag för tillfället befann mig, och prata med människor och bjuda indem till mötena. På de vandringarna lärde jag mig en hel del, bland annat då hur mycket av negativ bekräftelse människorna hade mött, både från vanligt folk, som bar det kristna namnet, och också från så kallade professionella religionsutövare – alltså präster och pastorer och andra församlingsarbetare, och hur svårt det kunde vara att komma förbi den barriär, som deras negtiva erfarenheter av kristna hade byggt upp inom dem.

I bästa fall kunde det vara som Kokkolabon sade: ”Jag har inget mot vår Herre, men jag begriper mig inte på hans markpersonal”, och i värsta fall ville de inte ha något att göra med vara sig markpersonal eller Gud längre.

Jag minns också en dam, som just hade kommit till tro, som berättade att hon varit sökt av Gud i många år, men envist hållit emot.

”Det var så, att i samma skola som våra barn gick fanns det barn från en troende familj, där framför allt mamman var väldigt församlingsaktiv och fanns med i allt möjligt, och gärna lade ut texten där hon kom åt. Men hon var så elak! På föräldramötena skällde hon på skolan och lärarna, och kritiserade och var nedlåtande mot oss andra föräldrar, och pikade och var sarkastisk, och jag tänkte, att blir man sån där att vara kristen, då vill jag inte bli det!”

Som väl var hade hon också sett att inte alla kristna var sådana….

Detta om bekräftelsen. Budskapet är enkelt: ”Jag tror på Jesus och det mår jag bra av!” Folk som du har att göra med märker nog om livet med Herren har haft en positiv inverkan på dig, de ser om någon bekräftelse finns där….

Sen har vi då de små sakerna, som vi kan göra för att berätta var vi står i förhållande till Jesus på ett sådant sätt, som inte är påträngande och får folk att gå i försvarsposition.

T ex göra som Jesus sade, önska frid över hemmen vi kommer in i. Att säga ”Frid vare med detta hus”, det gör inte ont, det kostar inget, det tar bara ett par sekunder, och det är väldigt sällan någon blir arg av det. Det berättar var du står, och kan öppna för en fortsättning, och fast det inte gör det, är det ändå en win-winsituation. Jesus säger ju att om huset tar emot friden blir den kvar där, och i annat fall vänder den tillbaka till dig själv, så du kan inte förlora!

Till slut: människorna noterar nogsamt hur vi kristna bär oss åt mot varandra. Vill vi vara med och ge en positiv bekräftelse av evangeliet, då ska vi ta Jesus på allvar, när han säger att det är vår inbördes kärlek, som ska vara det vittnesbörd inför världen, som hjälper människor att tro att han på riktigt blev sänd av Fadern till vår frälsning!

Du kanske ser, att någon annan är på en villoväg. Då ska du be för honom! Kanske tala med honom enskilt om saken. Men absolut inte ta heder och ära av honom på facebook och i tidningsspalterna!

”Se hur de kristna strider med varandra!”

Det var inte det, som de icketroende skulle säga om oss! Det, om något, är en negativ bekräftelse av fridens evangelium!

”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, mildhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet….”

Den frukten i de kristnas liv ger landningsplats för evangeliet i deras omgivning! Den ska vi söka och be om minst lika ivrigt som om Andens gåvor!

Så jag lovade att i stället skriva något om fallgroparna, och publicera det här, så kan de, som är intresserade, sedan ta del av mina tankar om saken i lugn och ro!

Utan att ha gjort någon inbördes gradering i mer eller mindre farliga fallgropar, har jag satt upp några punkter:

ATT FÖRSÖKA ÖVERTALA MÄNNISKOR TILL TRO

Ibland luras vi att tro att det är vår uppgift att genom god argumentation och vunna debatter få människor att acceptera Jesus.

Det finns ett gammalt engelskt talesätt, som ursprungligen i en litet annan form kommer från den engelske sextonhundratalspoeten Samuel Butler, och som sedan har använts i många senare publikationer: ”A man convinced against his will is of the same opinion still”. Den visheten är det skäl att lägga på minnet! Att den andre får slut på argument betyder inte att han ändrar sig. Man vinner inte sin medmänniska genom att vinna diskussionen…

Det är en sak att ge människor ärliga svar på ärliga frågor, det ska vi göra! Det står ju skrivet att vi ska vara beredda att svara dem, som frågar efter skäl till vår tro och vårt hopp. 1 Petr 3:15

Det är sedan något helt annat att börja gå in för att överbevisa människor om att de har fel och jag har rätt.

Det första faller under kategorin vittnesbörd: ”därför tror jag så här.”

Det andra är att försöka tvinga den andre att börja tro som jag genom att intellektuellt tvinga in honom i ett hörn. Gör man det, då hindrar man i praktiken Andens verk i den människan. Jesus säger att vår uppgift är att vitttna, sen är det Anden, som ska sköta överbevisandet! Joh 15:27, 16:8

Om nu någon faktiskt kommer till tro genom vår goda argumentationsteknik, då är faran överhängande att det, som då blev fött, i verkligheten blev fött av kött, av mänsklig vilja, och således också förblev kött. Joh 3:3-6

Den andre tog visserligen emot läran om Kristus, men han tog aldrig mot Kristus själv, och det är bara den, som tar emot Kristus själv, som blir född på nytt av Gud Fader! Joh 1:12-13

Och det blir onekligen mycket mer avslappnat för oss själva, om vi är nöjda med att vittna, och sedan lämnar överbevisandet åt den helige Ande! Vi skulle slippa mycket prestationsångest, om vi bara höll oss till det, som är vår del i själavinnandet!

RESULTATFIXERING

Det här är ett av den ondes favorittrick att stjäla frimodigheten av dem, som vill vara Kristi vittnen.

”Vad håller du på med, det blir ju ingen frukt, det blir ju inga resultat! Du kan lika gärna sluta försöka, lämna det där åt dem, som faktiskt har nån gåva för det!”

Det här är ett angrepp, som jag själv har varit utsatt för i princip varenda gång jag försöker utvärdera vad det nu egentligen har blivit för frukt av alla dessa tiotals år jag har rest och predikat….

Jesus har bestämt om oss att vi ska bära frukt, det säger han i Joh 15:16.

När djävulen får tag på den versen, då får vi den här utläggningen: ”Se nu, Jesus kräver av dig att det ska bli resultat! Blir det ingen frukt, då är du oduglig och misslyckad….”

Vad vi då luras glömma, det är att Herren i det föregående i Joh 15 har talat om vad som är förutsätningen fär fruktbärandet: att vi förblir i honom, och inte går tillbaka till att stirra på oss själva!

En gren som är kvar i trädet bär frukt per automatik, alltså är det enda viktiga att vi vardagsevangelister har fokus på ympstället, så att säga. Gäller förstås också för dem, som har evangelistens speciella nådegåva….

JESUS I CENTRUM

Om vi börjar söka resultat, synliga resultat, av vårt evangeliserande, då kommer vi också att bli lurade att trampa i nästa klaver; vi börjar knyta resultaten till oss själva – kanske inte medvetet, men i alla fall. Istället för att ha vår identitet i Kristus, ha vår plats och vårt värde bestämt av Guds faderskärlek, kommer vi att börja bygga en ”ministryidentitet”, som bygger på våra egna religiösa prestationer. Sånt tjänar bara till att blåsa upp den köttsliga naturen, och blir ett hinder för oss i allt, som har med andlig mognad och gudsrelation att göra.

Det är inte jag och mina framgångar eller misslyckanden, inte min teologi och lära, inte att det blir väckelse i just mitt samfund eller min församling, som ska vara mitt fokus!

Det är Jesus, Jesus ensam!

Om någon vill berömma sig, då ska han berömma sig av Herren! Aldrig av sig själv, aldrig av andra människor…. 1 Kor 1:27-31

ÖVERDRIFTER

Det ena ger det andra ger det tredje. Om man börjar bygga både sin bild av sig själv och sin bild utåt på resultat och prestation, då kommer frestelsen att börja överdriva litet som ett brev på posten. Som en förkunnare en gång uttryckte det: ”Man börjar lägga på litet moms ”i tro” ”…..

Man berättar om det som Herren har gjort, men på ett sådant sätt, att det knyts till ens egen person också, och desssutom överdriver man det som har hänt. Bara litet grann, men i alla fall. Och varje gång man berättar om det, tenderar överdriften att växa litet, och till slut kanske den, som var med om det från börja,n inte längre ens känner igen berättelsen….

Det som då har hänt är att man har lurats in på lögnens område, och där har vi ingen välsignelse att hämta! Kanske man kan göra intryck på människor ett tag, boosta sin egen image, men Jesus är inte längre i centrum, och då finns det inget för Anden att bekräfta, för han förhärligar som bekant Jesus och ingen annan! Joh 16:14

En annan sak som gärna kommer in, när man blir för fixerad på resultaten, är att man börjar komma med ett annat slags överdrifter: man börjar, för att få snabba resultat, utlova mer än Gud lovar! ”Kom till Jesus, så löser sig alla dina problem, du får guld och gröna skogar, och blir ung och vacker och rik och frisk….”

Nå, det var väl en aning karikerat, men det drar ibland åt det hållet. Det man då gör är att man, istället för att komma med Guds frälsningserbjudande till människorna, försöker muta dem att bli kristna. Man kittlar den gamla syndanaturens vinningslystnad i stället för att ge budskapet om omvändelse och tro. Det här är inte att predika evangelium. Det här är inte det budskap, som Jesus sände sina lärjungar ut i världen att förkunna! Det kan locka människor att ansluta sig för ett tag, men det är i allmänhet ”stenåkersmänniskor”, Matt 13, som ger gensvar på den här sortens budskap. När verkligheten sedan knackar på, då faller de bort, och sedan är det verkligt svårt att få dem att komma tillbaka! De är så att säga immunvaccinerade mot det som de tror är kristendom….

PENGAR, SEX OCH MAKT

Dessa tre brukar ju ofta räknas upp som de tre fallgropar, som är farligast. De är kanske inte lika aktuella för vardagsevangelister, som för dem, som kommer in i en mer synlig tjänst, men de finns där!

Kanske man hamnar i ett svårt ekonomiskt läge, kanske man har en relation till en människa, som man har fått nåden att föra till tro, och den människan har det gott ställt med pengar. Då kan man frestas att nämna sitt trångmål i hopp om att den andre då ska erbjuda sig att hjälpa.

En gång är ingen gång, två gånger är en vana, brukar man säga, och man ska akta sig noga för att göra sånt till en vana! Du kan inte tjäna både Gud och Mammon! Matt 6:24

Och i samma ögonblick man börjar utnyttja en annan människa ekonomiskt, har man börjat tjäna Mammon.

När man fört en annan till tro, och kanske kommer in ett slags andligt föräldraskap, då skapas också ett känslomässigt band mellan dig och den andra. Ett sådant kan då ondskans andemakter försöka vända till något annat än ren syskonkärlek, om det är så att det är en man och en kvinna i fråga.

En tumregel kanske kunde vara, att i huvudsak ska män ta hand om män och kvinnor om kvinnor, om det är fråga om längre relationer av mentorskap och herdeskap. Billy Graham gick på sin tid så långt, att han aldrig var i enrum med någon kvinna, och det var väl en aning extremt, men det visar hur allvarligt han såg på saken! Och det är ju ingen brist på exempel på tillfällen när sånt här har gått överstyr…. och det är ett ytterligt negativt vittnesbörd inför världen! ”Ja, så där bär sig de kristna åt, och sen kommer de och håller moralpredikningar för oss andra…”

”För er skull blir Guds namn smädat bland hedningarna”, står det skrivet, Rom 2:23-24

Det vill vi ju definitivt inte ska ske!

En av gamle Adams begärelser är att ha inflytande över andra människor. Han gillar när andra ser upp till honom, lyssnar på honom, söker vägledning av honom! Och en kristen är förvisso kallad att utöva ett gott inflytande på sina medkristna! Men det får inte urarta till maktutövning, varken genom att man genom tvång och hot får andra att göra som man vill, eller om man i stället bara utövar makt genom olika manipulationstaktiker. Den andre är Guds tjänare, inte din! Du ska styrka honom till att komma närmare Jeus, mer in i hans vilja, inte försöka manövrera honom in under din vilja!

I liten skala tar sig maktutövning uttryck i osunda beroendeförhållanden, i större som sektbildning, splittring, och inbördes stridigheter kristna emellan. Det är samma valuta, fast valörerna är olika. Se upp med sånt, både så att du inte utövar makt över andra, och så att du inte underkastar sig andras maktutövning!

Det var nu några tankar om evangelistens fallgropar…

Var välsignade!

Tanken på en tvåstaslösning, alltså att judarna och palestinierna skulle dela  landet mellan sig, och ha var och en sin självständiga stat, fanns redan i den FN-resolution, som ligger till grund för staten Israsls bildande 1948.

När Israel grundades 1948 utgjordes den nya statens territorium av det område som FN i sin resolution tilldelade judarna. Resten av det bibliska Israel tillföll araberna, för FN gick från början in för en tvåstatslösning. Och vi ska minnas att det inte fanns någon självständig stat alls där före 1948! Landet var ett brittiskt protektorat i mellankrigstiden.

Israel grundades alltså  inte på ”palestinskt territorium”, så som en del människor lurats att tro via propagandalögner!

Nu hade allt varit gott och väl om araberna visat samma vilja att följa FN:resolutionen som Israel. Då hade också en arabisk-palestinsk stat grundats 1948, och inget flyktingproblem hade uppstått! Istället för att följa FN:s resolution, delade dock Egypten och Jordanien det land, som den palestinska staten skulle ha upprättats på, mellan sig, och sedan överföll arabländerna Israel i det uttalade syftet att utplåna den nyfödda staten, och köra judarna i havet.

Det var alltså arabsidan, som från början förkastade tvåstatslösningen, detta av den enkla anledningen att de ville ha allt, inte bara en del. Under senare år har dock arabsidan visat intresse för att återuppliva den här tanken, och Israel har varit berett att göra långtgående eftergifter för att få en sådan här fredlig lösning till stånd. Det har dock hela tiden stått klart för var och en, som velat titta efter, att från palestinsk synvinkel har detta aldrig varit tänkt att vara någon permanent lösning, utan bara ett steg på väg mot det oförändrade slutmålet: att småningom ta över hela landet.

Vilket då Israel har varit fullt medvetet om, ständigt påminda om det av Hizbollah, Hamas, Muslimska brödraskapet, och allt vad de kallar sig. Man blir effektivt påmind om vad motparten egentligen har för avsikter, om det ständigt regnar raketer och granater över ens land, och barn får lära sig att kasta sten på israeliska soldater så fort de kan lyfta en. Man tvivlar inte på vad som menas, om ens land överhuvudtaget inte ens finns på kartan i de palestinska geografiböckerna!

Tanken om en fredlig tvåstatslösning är död, det är bara så. En tvåstatslösning kanske man får till stånd med internationellt lock och pock, men inte kommer den att leda till någon fred, inte med mindre än att det inrättas en kilometerbred skyddszon mellan dessa två stater, bemannad av femton brigader tungt beväpnade fredsbevarare, i alla fall!!

Sen skulle jag till slut vilja dela några tankar om det, som sker på marken i Gaza .

Det har ju varit ett ramaskri om hur IDF (Israeli Defence Forces) handhar utdelningen av hjälpsändningar där, att folk har blivit skjutna och dödade i matköerna, och så vidare. Ja, det tror jag säkert att har hänt!

Det har varit ett ramaksri också om varför inte de internationella hjälporganisationerna får sköta det här utan israelisk inblandning. Svaret på det är mycket enkelt: Israel har ingen anledning att lita på dem! UNRWA:s personal var med och planerade och genonförde Hamas´terrorangrepp mot Israel 2023, och hade också dessförinnan varit under misstankar för att syssla med helt andra saker än det, som den här FN-organisationen var till för.

Israel vet mycket väl, att den hjälp som sklulle bli sänd in i Gaza utan israelisk övervakning skulle gå direkt till Hamas, åtminstone till en stor del, och här har vi igen det här som jag nämnde i ett tidigare inlägg: kan man kräva att ena sidan i ett krig ska skicka bröd åt fiendearmén? På riktigt?

Men Israel vill inte svälta ut de vanliga Gazaborna, så alltså låter man utdelningarna ske, men under överinseende av IDF-personal.

Nu befinner ju sig de israeliska soldaterna i en krigszon, på fiendemark, när de ska göra det här jobbet. Vem som helst i folkskaran runt dem kan vara en Hamasterrorist. Vem som helst kan plötsligt plocka fram ett vapen eller en granat ur skjortan. När som helst kan en prickskytt på något hustak ha dem i telseskopsiktet. När som helst kan matkön förvandlas till en lynchmobb, som vill slita de hatade judarna i stycken. Under sådana omständigheter är det inget att undra på, om instinkten säger ”skjut först, och fråga sen”, om man ser något misstänkt i omgivningen! Framför allt inte för en, som har blivit tränad att överleva genom att snabbt identifiera hot, och agera! Resultatet blir ofrånkomligen att människor blir dödade, fast de egentligen inte hade gjort något för att förtjäna det.

Hade FN haft någon koll på vad deras anställda på Gazaremsan sysslade med, då hade vi kanske inte haft den här situationen idag! Det var där problemet uppkom. Men, vad säger propagandan? Jo, att allt är de omänskligt brutala, folkutrotande israelernas fel….

Inget av det jag har skrivit i mina tre ”propagandainlägg” borde vara främmande för någon, som brytt sig om att ta reda på fakta. Nyhetsredaktionernas folk har lika enkelt och enklare tillgång till alltsammans, som en vanlig människa som jag. Varför finns det då noll förståelse för hur situationen ter sig för en israelisk soldat, som försöker dela ut mat där på marken på Gazaremsan?

Jag kan inte tro annat. än att det helt enkelt beror på att man inte vill förstå. Man har sin uppfattning klar, och vill inte bli besvärad med fakta.  Man har för länge sedan svept in sin hjärna i en palestinaschal, och genom den svepningen tränger inget ljus. Man har ingen kärlek till sanningen, och sätter hellre sin tro till lögnen. Som Paulus skriver i 2 Tess 2:9-12….

Jag har haft rubriken ”propagandaoffer” över de här tre inläggen.

Vem är det största propagandaoffret i detta? Israel, naturligtvis. Det är de, som blir lidande på grund av att så många andra sväljer lögnerna, och agerar utifrån dem. Det är de, som blir demoniserade, och gjorda till syndabockar, än en gång – det här är ett mönster, som har upprepats så många gånger under historien, att man knappt kan räkna dem alla…. men förmågan att lära sig av historien är fortfarande noll på alltför många håll.

Så, hur är det? Vem vill ha fred, och vem vill ha krig?

För att få ett korrekt svar på den frågan behöver vi se litet längre än till nuläget för att få en rättvis(ande) bild.

1948 får vara en första utgångspunkt. Då angreps den nyfödda staten Israel från alla sidor av sina arabiska grannar i det uttalade syftet att utplåna den och kasta judarna i havet.

För att inte den arabiska befolkningen, som då bodde bland judarna,  skulle hamna i skottlinjen, uppmanades de från arabiskt håll att dra sig ur vägen så länge, så skulle de kunna flytta tillbaks igen, när upprensningen – läs: utrotningen -  väl var avslutad.

Nu gick det ju som det gick. Herren stred för Israel, och då hjälpte inte den väldiga arabiska övermakten, och kriget slutade i vapenvila – inte fred, det ville arabstaterna inte ha, men vapenvila. Israel skulle ha velat ha fred, men icke.

Efter den vapenvilan ingicks,  föstes alla de araber, som flytt undan striderna, samman i flyktingläger, och uppmanades att fortsätta kampen för ett ”fritt Palestina”, som det hette. Man kan ju annars bara se på dagsläget i t ex Saudiarabien, så får man en uppfattning om hur ”fritt” ett land under muslimsk diktatur kan tänkas vara….

(Jag inser naturligtvis att det är aningen laddat att säga att ”Herren stred för Israel”, men hur man annars ska förklara att Israel gick segrande ur ett trefrontskrig, där judarna hade sämre vapen, och de bättre beväpnade motståndarna dessutom hade ett numerärt övertag på tio mot en, det vet jag inte)

Det som kallas ”kampen för ett fritt Palestina” är för övrigt naturligtvis samma sak som kampen för att åstadkomma ett utplånat Israel, men ”kampen för ett fritt Palestina” låter ju litet bättre…

Det är kanske värt att notera att det var först på femtiotalet, som de arabiska flyktingarna från Israel började kalla sig palestinier.

Någon sådan benämning hade inte varit i allmänt bruk tidigare. De allra flesta av dem, som flydde från Israel i samband med överfallet 1948 var araber, som hade flyttat in dit under nittonhundratalets första hälft, samtidigt som den judiska inflyttningen pågick!

De var alltså inte mer urbefolkning än judarna där i landet!

På 1800-talet var landet en obeboelig ödemark, med träskmarker, malaria och öde hedar, vilket var följden av att alla de länder, som i tur och ordning härskat över landet, hade sugit ut och förstört det i grund.

Mark Twain, som reste genom landet vid den här tiden, beskriver det med orden: ”om ett land någonsin varit under Guds förbannelse, är det detta”.

Det var de judiska inflyttarna som först köpte detta ödelagda, utsugna land, och sedan med en otrolig arbetsinsats så småningom började göra delar av landet beboeliga igen, och som följd av detta började sedan också den arabiska befolkningen öka! Det var alltså i verkligheten judarna, som var först.

Inte kan väl Israel anklagas för att vara krigiska imperialister, för att det judiska folket på detta sätt, genom att köpa värdelös mark, med blod, svett och tårar göra den beboelig och brukbar igen, och sedan bit för bit har skapat sig ett relativt välmående samhälle?

Inte heller kan väl Israel anklagas för att dess grannar överföll dem 1948, och genom detta skapade flyktingproblemet?

En sak som annars aldrig omtalas är att det då, 1948, var det lika många judar, ca 700000, som flydde till Israel från arabstaterna, som antalet  palestinier, som flydde från landet.

De judiska flyktingarna integrerades snabbt i det israeliska samhället, de arabiska hölls av de arabländer dit de hade  kommit i årtionde efter årtionde kvar i ghettoliknande kåkstäder, trots att de oljerika arabstaterna minsann skulle ha haft resurser att hjälpa dem på alla upptänkliga sätt!

Däremot  kan både de palestinska ledarna, samt arabsamfundet som helhet, med fog anklagas för att bära stort ansvar för palestiniernas nuvarande situation.

Kriget 1948 som de flydde undan startades av arabstaterna, vilka tydligen ansåg sig kallade att avsluta det som Hitler hade påbörjat.

Man utvecklade efter detta misslyckade judeutrotningsförsök, utan hänsyn till mänskligt lidande, en strategi, som gick ut på att hålla folket kvar i flyktingläger, låta dem ha det möjligast eländigt, uppvigla dem att bedriva en konstant terror mot Israel, vilket förstås har lett till återkommande israseliska motåtgärder, och sedan med hänvisande till allt detta elände engagera det internationella samfundet på sin sida, mot Israel.

När man ser åt vilket håll FN-resolutionerna brukar gå, märker man hur väl den taktiken har lyckats!

Inte har man heller ens när det gäller de självstyrda områdena, där den palestinska myndigheten och Hamas haft kontrollen, och där det funnits goda möjligheter att få internationell hjälp, gjort speciellt mycket för att bekämpa fattigdomen och utveckla sina områden.

Istället har anklagelser för korruption och allmän misskötsel av de internationella biståndspengarna kontinuerligt framförts mot de palestinska ledarna. Undersökningar som gjordes under slutet av nittiotalet visade att belopp motsvarande flera miljarder dåtida finska mark, motsvarande miljarder euro i dagens mynt,  försvunnit genom korruption, förskingring och andra oegentligheter. En hel del av denna korruption hade ägt rum i den palestinska ledningens absoluta toppskikt.

Och det här är ingen proisraelisk propaganda, det baserar sig på undersökningar gjorda av CPRS, Center for Palestinian Research & Studies!

Det kan också påpekas, att då den begåvade och färgstarka palestinska politikern Hanan Ashrawi vid ungefär samma tid lämnade den palestinska regeringen, gjorde hon det i protest mot att Arafat vägrade göra sig av med en lång rad korrumperade ministrar!

På senare år har Hamas använt biståndspemgarna till att gräva ut ett flera hundra kilometer långt tunnelsystem under Gaza, detta för strikt militära ändamål, inget som på något sätt förbättrar livet för invånana i Gaza. Ändå fortsäter omvärlden att ösa in pengar.

Vad det gäller palestinska terrororganisationer och biståndspengar, här är ett klipp från Wikipedia: ”According to a 1993 report by the British National Criminal Intelligence Service, the PLO was ”the richest of all terrorist organizations”, with $8–$10 billion in assets and an annual income of $1.5–$2 billion from ”donations, extortion, payoffs, illegal arms dealing, drug trafficking, money laundering, fraud, etc.”^[116] Estimates of the Palestine Liberation Organization’s alleged hidden assets vary wildly and only Arafat had the whole picture. A former PLO finance minister said it was $3 billion to $5 billion.^[117]”

Det brukar framhållas att det är synd om det här arabfolket, som går under namnet palestinier, och det är inte svårt att instämma i det! Att ha tvingats in i en sån här återvändsgränd av dels fanatiska religiösa ledare och dels korrumperade politiska ledare, det är en ren katastrof för det palestinska folket.

Dock kan jag inte låta bli att undra, varför gazaborna valde Hamas att leda sig. Hamas kom ju dock till makten i Gaza genom val, inte genom våldsamt maktövertagande! Det var ju inte precis obekant för någon, vad Hamas står för! Hade man velat leva i fred med Israel, och jobba på att utveckla tvåstatslösningen, då var nog Hamas det sämsta val man kunde ha gjort! Men, man vill inte leva i fred med Israel. Man vill ha allt, inte en del av landet.  Så, vem vill ha fred, och vem vill ha krig?

Det är när Israel, och inte de som i verkligheten är ansvariga, får bära hundhuvudet för den uppkomna situationen, som jag inte längre kan hålla med! Det är när propagandamaskineriet bit för bit underblåser antisemitismen, och smutskastar Israel, vägrar att säga rent ut vem det är, som inte vill ha någon fred, förvrider historien till att det skulle vara Israel, som saboterar freden, som det blir klart vad man i själva verket strävar efter: att vända opinionen fram till den punkt, när ett internationellt militärt ingripande mot Israel framstår som något legitimt och rättfärdigt! De som sysslar med sådant är antingen judehatare eller nyttiga idioter i judehatets tjänst. Varsågod och välj!

Nu ska vi gå vidare och fråga oss varför det blir så här.

Varför tvingas vi konstatera att palestinska och arabiska ledare, med undantag för de länder, som faktiskt har ingått fredsavtal med Israel, helt enkelt inte tycks vara intresserade av en fred, som innebär att staten Israel får fortsätta att existera?

Varför har arabstaterna, som dock har samma kultur och samma religion som flyktingarna, och som säger sig vara deras vänner, isolerat dem och gjort det så svårt som möjligt för dem att assimileras i de länder, dit de kom efter 1948?

Är det bara ett landområde av Nylands storlek det handlar om?

Är det ”bara” kravet på att flyktingarna – som nu har ökat i antal från 700.000 till fyra miljoner – ska få rätt att återvända, bli israeliska medborgare och få tillbaka allt de lämnade för femti år sedan, som behöver uppfyllas? (I och för sig ett totalt orimligt krav – där det fanns ett åkerstycke och en koja för åttio år sen finns det kanske en modern skyskrapa idag…)

Nej, det är fråga om betydligt större saker. Ska vi förstå varför knuten är olöslig, behöver vi också ta fram Islams betydelse för situationen i Mellanöstern.

I sin bok ”Den religiösa politiken” tar Sven Reichmann upp den här aspekten till grundlig diskussion.

Den information han där delger är alltför omfattande för att kunna återges här, men den intresserade kan läsa kapitlen 8-14 i boken!

När Muhammed i början av sin religiösa verksamhet tvingades fly från Mecka till Medina hamnade han i konflikt med judarna där.

Han rörde nämligen ihop begreppen något fruktansvärt när han skulle citera judiska och kristna skrifter, och judarna vederlade honom med eftertryck. Detta gick hans ära för när, så Mohammed gick i krig mot dem, vann, och kunde småningom också återvända till Mecka i spetsen för en arme stor nog att få meckaborna att ge sig utan strid.

Här finns då förebilden klar. Man ska återvända segrande, och judar och otrogna ska besegras, med vapen om nödvändigt!

Att erkänna staten Israel är otänkbart för de islamiska religiösa ledarna. Det vore detsamma som att erkänna att islam är besegrat!

Därför står det fortfarande i PLO:s stadgar att deras målsättning är att utplåna staten Israel, trots att man redan i Osloavtalet från 1993 förband sig att stryka den klausulen. Detta är nämligen inte en politisk målsättning, som skulle kunna omförhandlas, det är en religiös målsättning!

( Både PLO:s och Hamas grundstadgar finns på nätet, det är bara att läsa, om någon tvivlar! Och Wikipedia har som sagt, en lång, mycket informativ artikel om PLO, på engelska)

Arafat fick under sin livstid frågan huruvida han verkligen som muslim kunde ingå avtal med en judisk stat.

Han lär då ha svarat, att Muhammed själv träffade fredsavtal med ledarna i Mecka, som då var hans fiender, och vad Muhammed kunde, det kan också Arafat!

Han berättade dock inte vad som hände med detta avtal.

Det ingicks år 628, avsikten med det var att Muhammed ville ha ryggen fri för ett annat krigsföretag, och 630 angrep han sedan Mecka.

Själv menade han att meckaborna först brutit freden, och att han därför också var fri från avtalet, vem som hade mer rätt lär vi inte få veta, men resultatet idag är att varken Arafat på sin tid, eller de nutida palestinska ledarna anser sig ha någon skyldighet att hålla avtal, som ingåtts med judar eller andra otrogna, vilket deras långa rad av svikna löften, lögner och avtalsbrott – där vägran att stryka målsättningen att Israels ska utplånas är ett av de mest flagranta löftesbrotten –  mer än tydligt bevisar.

Varför redovisar jag allt det här, då?  Jo jag är rädd för vad det kan leda till för Finlands del, om/när vår utrikespolitiska ledning strör antiisraeliska kommentarer kring sig, och väljer sida mot Israel i de internationella organen.

Jag är också oroad över möjligheten att fler och fler kristna människor ska låta sig påverkas av propagandan, vinklingarna, halvsanningarna, hellögnerna, och till slut ställa sig helt på Israels fienders  sida.

Exempel på sådan framgångsrik påverkan har vi mer än nog av redan nu!

Oroad är jag också därför att det inte bara är från arabisk sida, som detta handlar mer om religion än om politik.

Landet som konflikten gäller är nämligen Guds, och det judiska folket är Guds folk!

Det här området har givits av Herren själv åt Abrahams ättlingar till evig tid.

Nu har judarna återvänt dit i enlighet med flertusenåriga profetior om att så ska ske.

I takt med att det internationella samfundet blir mer och mer fientligt inställt till Israel, närmar sig den tid när en internationell styrka kan sättas in mot Israel. Också detta talar nämligen profetiorna om!

Vi står sannolikt på tröskeln till den tid, när Jerusalem ska bli en ”lyftesten för alla folk”, gjord därtill av Gud själv.

De folk och nationer, som går mot Israel i fientliga avsikter, kommer att dra förbannelse över sig, i enlighet med Guds löfte till Abraham: ”Jag ska välsigna den som välsignar dig, och jag skall förbanna den som förbannar dig!”

Kristenheten har dragit mycket av den förbannelsen över sig under de senaste 1700 åren.

Det är tid att vi slutar låta oss luras, det är dags att vi lär oss genomskåda lögnerna.

Ännu är det inte för sent för oss att välsigna Israel och be för Jerusalems frid!

Ibland undrar jag om Israel längre ens orkar hoppas på att det en dag ska bli fred, fred med arabländerna, de som ännu formellt är i lrig med Israel, fred med palestinierna. Under de snart åttio år sedan Israel grundades har de inte fått se annat än en tröstlös, oändlig rad av löftesbrott, terror, öppna krigshandlingar, och svek av alla de slag från de flesta av de stater och organisationer de försökt förlikas med. Gång på gång har de tvingats inse, att de bara har två saker att välja på i relation till omvärlden: försvara sig med vapen i hand eller utplånas. Det hjälper inte att den ena parten vill fred, om den andra partens uppfattning är att vi har fred först när ni inte existerar längre

Israel har sagt att de vill utplåna Hamas. Varför? För att Israel är så krigiskt och aggressivt? För att Israel är så hämndlystet?

Nej. Det är för att om Hamas vore ute ur bilden, då kanske det skulle komma ett annat, mer moderat ledarskap i stället, människor man kunde förhandla med, människor som skulle vilja ha fred, en fred där det finns utrymme för fler än en part att finnas. Något sådant är inte möjligt så länge terroristerna styr.

Så, alla ni, som vill att eländet i det krigshärjade Gaza ska ta slut, sluta understöda Hamas! Sluta tro på propagandalögnerna! Stöd dem, som faktiskt skulle vilja ha fred istället!

För bra länge sedan, närmare bestämt sommaren 1982 på Ralingsåsgården,  hörde jag en förkunnare fälla följande kommentar från talarstolen: ”Det finns många kristna, som var svåra på att festa innan de kom till tro, men sen de blev frälsta har de aldrig haft en fest! Och ändå säger ju Skriften, att det var när den förlorade sonen kom hem, som festen och glädjen började!”

Det är också bra länge sen jag första gången hörde berättelsen om pojken, som på promenad förbi hästhagen frågade sin mor om hästen på ängen månne var kristen?

”Nej, hur så?”

”Jo, den går ju och hänger med huvudet!”

Klassikern på området är väl ändå den finske ungdomsledaren, som skulle ha morgonsamling i högstadiet. ”I dag ska jag tala om ett litet ord som är väldigt centralt i kristen tro, har tre bokstäver och ett ”l” i mitten! Vilket ord tror ni att det är?”

Varpå högstadieiterna svarade ”ÄLÄ!” (finska för ”Du får inte”)

Det var uppenbarligen för dem ett ord, som de förknippade bra mycket mer med kristen tro än det ”ilo” (”glädje”), som andaktshållaren försökte få fram…

Hur har vi i de kristna leden då hamnat så på sidan om festen och glädjen, att andra människor förknippar oss mer med förbudens ”älä” än med frihetens ”ilo”?

Är det möjligen så, att också vi, som bär det kristna namnet, ibland är mer upptagna med det, som vi talar om för oss själva och varandra att vi inte får eller bör göra, än med allt det goda vi har i Kristus – och är vi alldeles för upptagna med att vakta på varandra, för att ingen ska säga eller göra något, som inte stämmer med alla de oskrivna paragraferna?

Det står ju faktiskt inte skrivet att vi ska vakta på varandra, vi kristna, det står att vi ska akta på varandra, detta för att kunna lägga märke till om någon behöver uppmuntras!

Jag minns också en gång, när en broder i Herren frågade mig vad jag gör för att hålla min fysiska kondition någotsånär i skick.

Jag berättade för honom att jag har en skivstång hemma,som jag brukar dra ett träningspass med ett par gånger i veckan, samt också diverse andra träningsredskap, boxningssäck inkluderad, att jag skogsjobbar en del, och så vidare.

Han stirrade på mig med förfärade ögon, och så sade han ”Men inte får du göra sådana saker, du är ju pastor!”

Vilket jag inte är, men det är nu en missuppfattning som är tämligen utbredd… jag är inte pastorsordinerad, och ingen församling har nånsin tagit risken att kalla mig som pastor, inte sen Georg Svensson anno 1983 hörde sig för om jag eventuellt skulle vara intresserad av pastorstjänsten i missionsförsamlingen i Landvetter, och inte ens det var ju en formell kallelse från församlingen!

Nåja, det om detta. Den här broderns uppfattning om  kristendom föreföll mig vara mer inriktad på ”älä” – ”du skall icke”  än på ”ilo” – ”glädje”, det måste jag medge…

Min digra boksamling har också framkallat höjda ögonbryn hos en och annan, tydligen borde inte en sån som jag läsa fantasy, scifi, och deckare! Inte ens de klassiker, som finns insprängda här och där i bokhyllorna, tycks vara riktigt hundraprocentigt rumsrena i en del kritiska ögon . Ändå är t ex ”Greven av Monte Cristo” en sån utsökt studie av vad hämndlystnad gör med en människa, för att inte tala om hur mycket av religiös insikt som finns i Mobergs utvandrarserie!

När jag skriver det här kommer jag också  ihåg en episod ur en av C S Lewis Narniaböcker – böcker, som jag också rekommenderar å det varmaste, tillsamman med hans scifi-trilogi, där framför allt den mittersta, ”Perelandra”, visar samma nivå av insikt i den ondes  metoder att tala omkull och förvirra människor, som också ”Från helvetets brevskola” kommer upp till.

Platsen är Arkenland, boken är ”Hästen och hans pojke”, en av delarna i Narniakrönikan.

De två talande hästarna Bri och Vin är, i sällskap med med ungdomarna de flydde tillsammans med från det onda kejsardömet Calormen, nu äntligen på väg att nå sina drömmars mål. Nu återstår bara för hästarna att gå över bergspasset mellan Arkenland och Narnia, sedan är de hemma hos sina sina släktingar och vänner igen!

Då drabbas hingsten Bri av en förfärlig tanke: Anses det månne passande för en talande häst i Narnia att rulla sig, när det kliar på ryggen? Tänk om de andra hästarna där kommer att tycka att han är löjlig, om han rullar sig? Tänk om han aldrig mer får ta sig en rullning efter att han gått över bergspasset där framme??

”Ja, jag kommer då att rulla mig”. säger Vin, när hon får höra hans farhågor. ”De får väl tycka vad de vill, det bryr jag mig inte om!”

Men stackars Bri har i sin angelägenhet om att göra ett gott intryck där i Narnia svårt att se saken från den synvinkeln. Han tar sig en sista rejäl rullning på marken, och sedan stiger han upp. ”Mot Narnia och Nordanlanden!” säger han, men han ser mer ut som en häst på väg till sin avrättning, än som en häst på väg till frihetens land, när han säger det…

Nå, här skriver väl Lewis till en del utifrån egen erfarenhet – han säger ju själv om den dag, då han slutligen kapitulerade inför Gud, att han förmodligen var den mest nedslagne och motvillige nyomvände i hela Storbritannien….

Hur många är det månne som tänker som hästen Bri, när de känner Guds kallelse att komma hem, att komma till Honom, inom sig?

”Men om jag blir kristen får jag väl aldrig ha något roligt mer…”

Jag minns en kristen broder, som berättade, att när hans fru kom hem och hade gått och blivit frälst, han omedelbart tänkte något i stil med ”jaha, nu är det slut på allt roligt här i huset!” Sen kom han också till tro, och fick till sin glädje (sic!) konstatera, att det var det inte alls!

Och hur många är det, som har ”gått över bergspasset till Narnia”, som har tagit ”a step across the line”, som Don Francisco sjunger, men som nu går där och känner sig för om de någon gång skulle våga vara fria mitt i Frihetens land, därför att de är så ängsligt angelägna om att bevara sitt anseende, att göra allting rätt, att vara så förbaskat (ursäkta uttrycket) fromma och fina och bra, att de aldrig vågar vara sig själva – vilket ju är en av grundförutsättningarna för att kunna vara glad?

Och så en slutvinjett för er, som gillar Tove Jansson:

”Men knyttets nya skor var mycket trånga

och kappsäcken var tung, och solen sken

När kvällen kom och skuggorna blev långa

fanns inte mycket kvar av knyttets ben

Han satte sig på kappsäcken och sa

den är nog ändå rysligt bra att ha!

 Då flög en vind från havet in med lockande musik

En mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik

Nån kappsäck har han aldrig haft, och inga trånga skor

han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor…”

Det är egentligen djup teologi, det här, och psykologi med, för den delen!

Är den nu så rysligt bra att ha, den attityd som får en människa att kånka omkring med sin tro som ett lass tegelsten på ryggen?

Är de nu så nödvändiga att ha på fötterna, den slags skor som är designade att tvinga ens arma tår in i exakt samma modell som alla andras?

Det är verkligen inte lätt att vara glad, om man ständigt ska gå omkring i ett par för trånga skor!

Det finns ju också en rolig historia om kvinnan, som hade lidit mycket för sin tro,  hon trodde nämligen att hon hade skonummer 37…  I det här sammanhanget blir den mer tragisk än rolig.

Jag är rätt säker på att de nya skor, som den förlorade sonen fick på sina fötter, när han kom hem, inte var för trånga!

Fadern visste nog vad sonen hade för skonummer!

Och Jesus, han sade ju till sina lärjungar, att de inte skulle ha några skor alls! Och inga kappsäckar heller, för den delen…

Men, vissa burar tycks vara av guld, att döma av vilket värde invånarna förefaller att sätta på dem, vissa trånga skor likaså…

”Skulle jag inte straffa dem för sådant?, säger Herren. ”Skulle jag inte hämnas på ett hednafolk som detta? Förfärliga och fruktansvärda ting sker i landet. Profeterna profeterar lögn, och prästerna styr efter deras råd. Så vill mitt folk ha det! Men vad ska ni göra, när slutet på detta kommer?”

Så vill mitt folk ha det!

Om inte folket hade haft en sådan beställning, då skulle inte vare sig lögnprofeterna eller medlöparprästerna ha haft någon plattform.

Lagen om tillgång och efterfrågan skulle ha eliminerat dem.

Men, uppenbarligen fanns där en efterfrågan!

I Jes 30:9-11 kan vi läsa mer i detalj om hur denna efterfrågan såg ut: ”Det är ett upproriskt folk, barn som ljuger, barn som inte vill höra Herrens undervisning, och som säger till siarna: ”Skåda inte!”, och till profeterna: ”Profetera inte för oss det som är sant! Tala smickrande ord till oss, profetera bedrägliga ting! Vik av från vägen, gå bort från stigen, låt oss slippa se Israels Helige!”

Den här benägenheten att själva vilja bestämma innehållet i förkunnelsen, och därienom få ett för upproriskheten och lögnen behagligare budskap, i stället för att lyssna till det Gud har att säga, den följde med Guds folk också in i det nya förbundet.

I 2 Tim 4:3 skriver aposteln så här: ”Det ska komma en tid, då människor inte längre ska stå ut med den sunda läran, utan efter sin egna begär ska de samla åt sig mängder med lärare, allt eftersom det kliar dem i öronen”.

Samma tendens ser vi i dagens kristenhet.

När det finns människor i den kristna församlingen, som jobbar för att påverka det som lärs ut från predikstolar och andra kristna plattformar åt det hållet, att det inte längre ska vara Guds Ords enkla, klara besked, utan istället ett virrvarr av människomeningar, som passar bättre ihop med vad folket vill höra, då är lögnprofeterna etablerade.

När församlingsledarna, prästerna, pastorerna, anpassar det de säger så, att det ska harmonierna med lögnprofeternas villoläror, då har vi fått präster som styr efter deras råd.

Och när människor, som bär det kristna namnet, lyssnar till dem, understöder dem, och uppmuntrar dem att gå bara längre i ogudaktighet, då har vi där ”folket, som vill ha det så”.

Och då blir Guds fråga i Jer 5 också en fråga till dagens finländska kristenhet: ””Vad ska ni göra, när slutet på detta kommer?”

”Låt oss slippa se Israels Helige!”

Det är vad det fortfarande handlar om.

Guds helighet talar till oss genom hans Ord, hans eviga besked till oss människor om vad han säger ja till, och vad han säger nej till.

Man vill inte ha den sanningen, för sanningen kallar till omvändelse. Den avslöjar synden och lögnen. Den låter inte människan fortsätta som förr, gå sin egen väg, och fortsätta att inbilla sig att allt är som det ska vara. Där Jesus säger: ”Omvänd er och tro evangelium!”, där säger alltför mycket av dagens förkunnelse bara ett ”tro evangelium”.

Vad det evangeliet består i efter att man har tagit bort synden och försoningen, det kan man ju undra – men det tycks ju klia i öronen, i alla fall!

Sen har vi då den fjärde kategorin, alltså möjliggörarna.

Den består av alla dem, och det är många, som inte tror på lögnprofeternas budskap, och sörjer över att så många präster och församlingsledare har valt att gå på deras linje.

Men de är tysta. De anpassar sig. De fortsätter att gå till gudstjänster, där Guds Ord förvanskas, där det firas nattvard utan att Jesu död till förlåtelse för våra synder blir rätt förklarad, där man gör sitt yttersta för att ingen ska behöva få syn på Israels Helige, och bli störd i sin syndasömn.

Och därigenom, genom att tiga och samtycka, är de med och understöder, uppehåller, och möjliggör eländet.

Det är på riktigt dags att rösta med fötterna, om man märker att man är med i en lokal gemenskap, där Kristi kors har skyfflats undan till förmån för yogamattor, regnbågsflaggor, och nåd utan sanning!

Psalm 1 ger klara besked: ”Salig är den, som inte följer de ogudaktigas råd, och inte går på syndares väg, eller sitter bland bespottare, utan har sin glädje i Herrens undervisning, och begrundar hans Ord dag och natt!”

Jag samtalade för ett tag sedan med en syster i Herren, som slutligen hade tagit steget ut från en församling, som hon inte längre för sitt samvetes skull kunde vara med i. ”När jag kom ut från pastorskansliet, och hade skrivit ut mig, var jag så glad och lättad, att om jag hade kunnat göra det en gång till, hade jag gjort det direkt!”

Det tycks mig vara så, att det är just de, som lider av sakernas tillstånd, som på många håll samtidigt utgör själva kärnan av gudstjänstbesökare och frivilliga i församlingen.

Som tiger, samtycker, och möjliggör.

Som inte hör till dem, som vill ha det på det här sättet, men som ändå i praktiken ger en signal om att det nog ändå på något sätt går för sig.

Man kanske inte själv följer de ogudaktigas råd, man går inte aktivt med på syndares väg, men man väljer att sitta kvar där bespottarna håller hov.

Det är inte ett saligt val! Det är inte ett val, som man kan vara så där alldeles säker på att det är behagligt inför Gud, om man uttrycker det försiktigt…..

Predikotexten fanns i Joh 16, där Jesus säger att Anden, när han kommer, ska överbevisa världen om synd, rättfärdighet, och dom. Jag har ibland undrat över det här. Inte förefaller världen vara så värst överbevisad, att döma av hur många, som vänder ryggen åt Jesus och frälsningsmöjligheten!

Men, Shakespeare har en förklaring till det här. Den låter så här: ”A man convinced against his will is of the same opinion still”….Och så är det ju oftast! Inte hjälper det att framställa överbevisande fakta åt någon, som menar att hans åsikt väger tyngre än alla fakta i världen!

Där har vi då en av de större orsakerna till att människan väljer att fortsätta på sin väg mot fördärvet, även om hon i och för sig har tillgång till info om att det bär just åt h-e, om riktningen inte ändrar!

Men sedan ställs vi inför en betydligt, för oss kristna, mer närgången fråga! Låter vi oss överbevisas, när Anden talar till oss om de här tre sakerna?

I Malakis tredje kapitel återges gudsfolkets bokslut över sina försök att  få Gud att göra som de vill: ”Det är meningslöst att tjäna Gud! Vad vinner vi på att hålla hans bud och gå sörjande inför Herren Sebaot? Nu prisar vi de högmodiga lyckliga! De som handlar ogudaktigt blir ju uppmuntrade, de sätter Gud på prov och slipper ändå undan!”

Vinsttänkande och vinstbegär tycks vara något mer eller mindre medfött hos människan. I alla sammanhang, och tyvärr då också i det som rör gudsförhållandet!

Den religiösa människan uppfattar sig ofta ha något slags avtal med Gud.

Man tänker sig, att om jag sköter mitt, om jag offrar tid, pengar, arbete eller vad jag nu ger som offer, om jag besöker kultplatsen, om jag deltar i ceremonierna, om jag visar vördnad för religionsproffsen, då har jag skött min del av avtalet, och då är det Guds plikt och skyldighet att sköta sin del av avtalet, och välsigna mig, och låta det gå bra för mig!

Om man sedan inte får den behandling, som man tyckte sig ha förtjänat, reagerar man lätt antingen som folket, som Malaki berättar om då på 400-talet f Kr. , eller så reagerar man som hemmasonen i Lukas 15, med besvikelse, ilska, bitterhet, och antingen vredens uppror mot, eller rädslans underkastelse under den Gud, som inte vill följa de religiösa spelregler, som vi människor försöker ställa upp.

Detta är uttryck för något av det mest onda, som finns i oss människor, nämligen vår önskan att på något sätt kunna komma på hur man manipulerar Gud till att göra som vi vill. Den ondskan visar sig i att vi blir missnöjda, när han inte gör det, och vem har nu aldrig klagat över Guds handlande – eller brist på handlande?!

Hela tanken på att vi skulle kunna ha något slags deal med Gud, att Han skulle kunna vara skyldiga oss något, är en följd av religionens/religionernas oförmåga att förstå hurudan människans ställning inför Gud är.  Vi har helt enkelt inte lyssnat, när Anden har talat till oss om synd, rättfärdighet och dom!

Gud är inte skyldig oss någonting. Det är vi som står skyldiga inför honom. Människans utgångspunkt är att vi alla står som syndare inför en rättfärdig och helig Gud, och kan därmed inte undgå att bli dömda. Det är vad Anden har att säga om och till var och en människa.

En av de nyttigare insikter livet har haft med sig för min del, det är att Gud ändå inte ger mig vad jag förtjänar, och tack och lov för det! Jag har fått del i det jag själv inte kunde åstadkomma, jag har fått nåd, fått bli delaktig i Kristi rättfärdighet, för jag tror på Honom!

Jag har varit kristen i femtiotvå år, och mer än halva den tiden har jag predikat evangelium på heltid.

Varje dag under dessa år har jag också förtjänat en enkeltur med expresshiss till den understa grytan i helvetet.

Syndens lön är nämligen döden och förtappelsen, och inte en enda dag under alla dessa år har jag levat syndfri!

Allt, som Gud ger mig, som är bättre än evig förtappelse, är alltså nåd! Det är ju bättre än jag har förtjänat!

I den här situationen, där du, jag, och alla människor befinner sig, hjälper inga botgöringar, inga offergåvor, inga goda gärningar.

Den religiöse tänker sig gärna att bra och dåligt tar ut varandra, så att om man gör två dåliga saker och tre bra, då kommer man på plus i himlens böcker, men detta är en total missuppfattning.

När vi gör det som är rätt, då gör vi bara vad vi inför Gud är skyldiga att göra. Det får vi inga pluspoäng för!

När vi syndar, då kommer det däremot minustecken!

Guds lag fungerar nämligen på samma sätt som Finlands lag.

Om du väntar på grönt ljus i tio korsningar på raken, och sedan kör mot rött i den elfte, då kan du ju sedan försöka förklara för farbror polisen, att de där tio gångerna, som du gjorde rätt, väl måste väga upp den där enda gången du gjorde fel!

Det vet vi alla, att det inte fungerar så. När vi stannar för rött, då gör vi bara det vi är skyldiga att göra. Det får vi inga pluspoäng för, inget som skulle jämna ut sig med de gånger vi bryter mot reglerna. Kör man mot rött blir det böter!

Så går det också när man bryter Guds lag. Det är bara det, att här har vi ingen valuta som duger att betala böterna med.

Här finns det inget, som vi kan göra för att få Gud på gott humör, så att Han river böterna, ännu mindre så att Han skulle ändra spelreglerna, och börja göra som vi vill.

Därför är religionen evangeliets fiende. Den får oss alltid att tro, att det är Guds nåd plus något annat, som ska frälsa oss. (Eller i värsta fall att någon nåd egentligen inte behövs, bara man uppfyller det som religionen stadgar, har man sitt på det torra.)

Och så fort det här andra plussas på, så är nästa steg att börja tänka i vinsttermer. ”Nu har jag skött mig bra, nu måste väl Gud…

Nej. Han måste ingenting. Ändå gav Han oss Jesus, och nåden, ändå gör Han den ogudaktige rättfärdig genom tro, om bara den ogudaktige vill ödmjuka sig till att tro!