Kanske någon tänker nu, att man nog ska vara på en apas intelligensnivå för att se några möjligheter i det år, som just har börjat, så som det ser ut i världen, med mer eller mindre maktgalna stormaktsledare, vapenskrammel i alla knutar, och en fartblind civilisation, som raglar från den ena krisen till den andra som en gamla tiders berusad sjöman.

Och visst, ser man bara på det jordiska kanske det inte ser så hoppfullt ut. Men Herren har ju faktiskt explicit uppmanat oss att inte bara se på kaoset här i världen! Vi ska ju lyfta huvudet, se högre upp! ”Frälsningen är oss nu närmare än den var när vi kom till tro”, skriver aposteln, och då avsåg han den saliga dag när Jesus kommer tillbaka.

Det kommer att mörkna här i världen, det är så skrivet, och det kan vi inte ändra på, lika litet som en gravid kvinna kan ändra på det faktum att det inte går smärtfritt till, när ett barn ska födas till världen – oavsett om det sker på naturlig väg eller kejsarsnitt….. Jesus säger ju faktiskt att omvälvningarna före hans andra tillkommelse är att betrakta som födslovåndor!

Men han säger också, att när det nya har fötts, då kommer vi att glömma  vedermödorna som föreegick det. så, ja, den ljusnande framtid är vår, och inte bara som en möjlighet, utan som något som är oss givet av Gud själv!

Jag har haft glädjen att få ha ett riktigt pensionärsjullov, en hel månad har jag varit ledig från resande och förkunnelse nu. Det finns ju tack och lov yngre krafter, som tar över, när gamlingarna börjar tackla av!

Så småningom ska jag väl återgå till småskalig verksamhet nu, när de så kallade oxveckorna börjar – veckorna mellan trettondagsveckan och påsk kallades så i mina hemtrakter, åsyftande det faktum att då kom det inga extra helger som avbrott i det tunga vardagsslitet på länge. Nuförtiden har ju folk vintersemester, så den långa oxperioden är ett minne blott nu.

Stormen Johannes – Hannes kallad på den här sidan viken – ställde inte till någon större förödelse i min lilla skog, så jag får fortsätta att pyssla med litet vedhuggning i lugn och ro, istället för att stressa med att reda upp brötar av vindfällda granar, och det tackar jag för! Visserligen har Gud välsignat mig med god hälsa, så jag orkar fortfarande gå till skogs med motorsågen en stund då och då, men inte är man ju alls i skick som förr!

”Som förr” kan då tänkas betyda den tid i min ungdom i början av 70-talet,  då jag jobbade på heltid i skogen hela vintrarna, åttatinmmarsdagar, fem och sex dar i veckan, och ackordarbete var det, inte tim- eller månadslön. Jag har väl aldrig senare i livet varit i så god fysisk form som då….och som väl var förstörde jag inte ens ryggen, till skillnad från brorsan, som fått dras med ryggproblem hela livet efter de där skogshuggaråren. Det var ju ingen, som lärde oss något om ergonomi, så vi lyfte ju fel hela tiden, med ryggen istället för med benen….

En broder i bekantskapskretsen, som arbetat som skogsingenjör hela livet, sade en gång att han uppfattade skogen som Guds rygg. Då tänkte han på Mose, som fick se Guds rygg – ingen kan ju se Guds ansikte och leva. Jag kan förstå hans tanke. I skogen är man nära skapelsen, liksom ute på sjön, och Gud har vävt in något av sin egen härlighet i skapelsen för oss att se och ta in, bara man stannar upp och ger sig tid att faktiskt se efter.

Den möjligheten har jag också det här året! Utöver att se Guds härlighet i Ordet, i bönen, i att få ta emot hjälp och vägledning att tjäna Herren, får jag möta och se Gud också när jag är borta från allt det, som vi ofta uppfattar som specifikt kristet, med alla former av det vi kan kalla religionsutövning, borta från folksamlingar, ensam ute i skogen, ensam i båten.

Ibland tror jag att jag har en hel del eremitgener i mig. …

Under alla dessa år har vi aldrig varit på riktigt osams – syskongnabb, naturligtvis, men inget som har inkräktat på vare sig broderskap eller vänskap, och det får väl sägas vara både nåd och välsignelse! Till och med arvsskiftet efter föräldrarna gick smärtfritt, trots det gamla talesätt som säger att om man vill bjuda den onde till gårds, då ska man ställla till med arvsskifte….

Alltnog, brorsan håller sig också med en blogg, ”Notgubben” kallad. För någon dag sedan berättade han där att han nu hade kommit till slutet på ett decennielångt projekt: han hade skrivit av Bibeln i tre olika översättningar, två svenska och en spansk!

Jag läste det, och log brett. Mycket brett. ”Samma gener”, tänkte jag. ”Brorsan är tydligen litet galen han också, jag hade inte trott att det fanns någon fler än jag, som var tillräckligt egen för att sätta sig ner och börja skriva av Bibeln så där bara för egen uppbyggelse”….

Jag har nämligen också själv i långa tider sysslat med att skriva av Bibeln ord för ord, för det är ett så utomordentligt effektivt sätt att läsa utan att hoppa över ord, och utan att läsa vad man tror ska stå där, i stället för att läsa vad som verkligen där står.

Jag har inte, till skillnad från brodern, skrivit av Bibeln från pärm till pärm. Jag har istället skrivit av olika bibelböcker, vartefter ögonen och intresset har fallit på dem. I dagsläget är det väl bara  de tre första Moseböckerna, Kungaböckerna och Krönikeböckerna, och några av de mindre profeterna, som inte har blivit genomgångna på det här sättet.

För några år sedan skrev jag också  ihop en evangeliesynops med alla fyra evangelierna med, och det var en lärorik resa! Spännande att passa in Johannesevangeliets koronologi med de övriga tre….

När jag först började predika på finska, kom jag ihåg vad en av mina gamla mentorer, Gustav Norrback, sade en gång: ”Om man vill få grepp om ett nytt språk, då ska man läsa Bibeln på det språket”. Så då övergick jag till att skriva av den finska Bibeln istället, först från 1938 års översättning, sedan från den nya finska folkbibeln, Raamattu Kansalle, som kom för ett antal år sedan.

I söndags fick jag kvitto på att det arbetet tydligen har burit något slags frukt – jag predikade då i en finsk gudstjänst, och bad i början av predikan församlingen ha överseende med de oundvikliga språkfelen, jag har ju lärt mig finska som vuxen, och man ska vara ytterligt språkbegåvad om man ska lära sig ett nytt språk felfritt som vuxen!

Mötesledaren var en gammal bekant till mig. Efter predikan tittade han på mig med glimten i ögat, och sade ”Jo, ifråga om språkfelen: Du har gjort framsteg! Idag räknade jag bara till tjugotre grammatikfel i din predikan, och förr i tiden brukade det komma hundratals….”

Med tanke på vilka oändliga möjligheter det finns att blanda ihop alla ändelser och objektformer i finskan, kände jag mig ytterligt nöjd över det omdömet – bara tjugotre fel på en halvtimmes fri framställning! Sen drabbade mig eftertanken, Knappast hade han suttit och räknat fel, han behagade väl nog mest bara skämta litet med mig. Fast jag hoppas än att där fanns ens ett korn av sanning!

Alltnog, jag kan verkligen rekommendera det här med att skriva av bibeltexter! Man behöver ju inte ha ambitionen att skriva av hela Bibeln, det räcker med några verser som dagligt bröd att tugga på!

Den här gången över den betraktelse, som tidningen ifråga är vänlig nog att publicera varje söndag, en spalt där olika skribenter får möjlighet att fundera kring söndagens kyrkliga teman och texter.

Den här gången citerades då Jesu ord om att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv, ett av de centrala bibelställena.

Och vad gör då dagens skribent? Jo, hon hoppar helt sonika över det där med att älska Gud över allt! Det har hon inget att säga om!

”Låt oss stanna vid det här att älska din nästa!” Underförstått: det där med att älska Gud över allt är väl inte så viktigt…

Sedan kommer en massa vackra ord om hur vi ska älska varandra och respektera varandra, och visst, det ska vi naturligtvis göra!

Men varför anser sig nutidsmänniskan så ofta ha råd med att strunta i det första och största budet? Enligt Jesus är det ju just budet om att älska Gud över allt, som är det första, största, och viktigaste?

Ja, svaret på det finns också att läsa i detta samma religiösa kåseri.

Där påstods nämligen: ”Människan är i grunden inte ond”. Här dyker det bibelstridiga hjärnspöke upp, som den ateistiska humanismen lyckats smuggla in i hjärnan på alltför måmga kristna människor! Nej, kantänka, vi är ju inte onda, så visst borde vi ju lyckas vara goda och snälla och kärleksfulla, och sluta kriga, och lösa alla våra konflikter på fredlig väg!

Ändå börjar skriveriet ifråga med frågan ”varför?”. Varför gör vi människor så mycket ont mot varandra?

Att det ska vara så svårt. Fiskar simmar därför att de är fiskar. Fåglar flyger därför att de fåglar. Gökar lägger sin ägg i andras bon därför att de är gökar. Mullvadar gräver därför att de är mullvadar. Alla varelser följer sin natur, så också människan!

Och människan är inte god, hon är ond alltifrån syndafallets dag, och därför gör hon ont.

Visst, vi kan göra en del bra saker, Jesus säger ju om oss att ni, som är onda, kan ju ändå ge era barn goda gåvor,  men detta ändrar inte på det faktum att vi är just onda. Till och med vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad inför Gud!

Den ondskan visar sig bland annat  i att vi inte vare sig vill eller kan älska Gud över allt, och i att vi därför gärna tar genvägen förbi detta det största av buden.

Och när vi gör det, då tar vi också samtidigt genvägen förbi Gud själv! Då sätter vi oss själva i Guds ställe, då går vi in för att förverkliga godhetsprojektet på egen hand, då kommer vi med uppmuntran och uppmaningar och peppande tillrop om att det bara är att försöka litet extra, så ska det nog bli bra med kärleken och respekten och den fredliga samlevnaden i både stort och smått!

Resultatet är att vi i stället för godhet får ondska förklädd till godhet. Detta därför att ingen är god utom Gud allena, och att på olika sätt förklä vår ondska till godhet är så långt vi kan komma, om inte kärleken till Gud, vördnaden för Gud, kapitulationen inför Guds omdöme om oss, och det behov av  frälsning och förvandling som den kapitulationen öppnar för, får någon plats i oss.

Genvägen för alltså inte dit vi vill komma, Det finns ingen genväg förbi Gud, bara återvändsgränder….

Vilket innebär, att antingen är de ett av de otaliga offren för den israelfientliga, terroristunderstödande propaganda, som massmedia flödar över av i dessa tider, eller så är de inte ett offer, utan en av förövarna. Jag hoppas på det förra.

Låt oss se nyktert på situationen på Gazaremsan!

Där pågår ett krig, där har pågått ett krig i snart två år. Är krig och folkmord synonyma begrepp? Nej, det är det inte.

Att folket fråm Läkare utan gränser har fått se fruktansvärda saker tvivlar jag inte alls på. I ett krig får man alltid se fasansfulla scener. Liknande scener utspelas i Ukraina, med den skillnaden att ryssarna fullt avsiktligt angriper så många civila mål de bara kan, dödar fullständigt urskillningslöst, medan Israel försöker strida mot en fiende, som gömmer sig bakom civilbefolkningen, använder palestinska kvinnor och barn som mänskliga sköldar, och sedan utnyttjar deras lidande för propagandasyften, när de oundvikligen kommer till skada i striderna.

Har världens samlade massmedier anklagat ryssarna för folkmord i Ukraina under de två år invasionen har pågått? Där skulle det ha funnits mer orsak! Men nej.  Israel däremot tycks det vara fullt accepatabelt att anklaga för folkmord, när de utkämpar ett krig mot en fiende, som har som uttalad målsättning att utplåna staten Israel. Hamas har alltså som målsättning att bedriva folkmord på de i Israel bosatta judarna!  Men det tycks det inte vara något fel med….

När Israel började sitt försök att rensa ut terroristerna från Gazaremsan efter Hamas ofattbart råa terrorangrepp mot den israeliska festivalen för två år sen, då uttalade sig en av hamasledarna så här: ”Nu har vi judarna precis där vi vill ha dem!”

Avsikten med terrorattacken var alltså att provocera fram en israelisk motaktion, ett scenario där Hamas visste, att de skulle kunna se till att det blev en mängd civila offer. Det blir det ju per automatik, om  man gömmer vapenlager och kommandocentraler under skolor och sjukhus, och de stridande förbanden bland civilbefolkningen.

Man visste, att det inte fanns någon utsikt att segra militärt, men här fanns igen en gång en propagandaseger att inkassera, och ju fler palestinska liv det skulle kosta, desto större skulle propagandasegern bli – förutsatt då, att omvärlden skulle låta lura sig ännu en gång, och göra Israel till syndabock. Visst, det skulle komma att kosta otaliga palestinier livet, men ju fler, desto bättre! Så tycks fanatikerna i Hamas resonera i alla fall.

Det förundrar mig en aning att journalisterna inte tycks vara intresserade av att lägga folkrättsliga aspekter på det hela – annat i form av fördömanden av Israel, då? Hamas bryter nämligen grovt mot folkrätten, när de gömmer sina stridande förband bland civilbefolkningen!

Därmed står organisationen ifråga också folkrättsligt sett ansvariga för vad som händer med nämnda civilbefolkning i följd av motpartens krigshandlingar!

Det är nämligen enligt internationella avtal  i krig förbjudet både att angripa civila och att låta de stridande förbanden ta skydd bland civila.

I Genèvekonventionen (Tilläggsprotokoll I från 1949 som rör skydd för offren i internationella konflikter) står det under artikel 51,  punkt 7 skrivet att:

”Civilbefolknings eller civilas närvaro eller förflyttningar får icke användas för att skydda vissa punkter eller områden från militära operationer, särskilt vid försök att skydda militära mål från anfall eller att skydda, främja eller hindra militära operationer. Parterna i konflikten skall icke leda civilbefolkningen eller civila personers förflyttningar i syfte att söka skydda militära mål från anfall eller skydda militära operationer.”

Den metoden används emellertid regelmässigt av terrorister, bland annat då av Hamas.

De gömmer sina raketavskjutningsramper i bostadsområden och sina vapenlager under sjukhus.

När såg du den här aspekten lyftas fram i massmedial rapportering senast?

Där är det alltid Israel, som beskylls för att bryta mot folkrätten, om folkrätten nämns…

Sen har vi det här med anklagelserna om att Israel medvetet försöker svälta ihjäl Gazaremsans befolkning. I verkligheten kommer det nog in mat dit – kanske inte så mycket att alla behov fylls, men, handen på hjärtat, om det inte kom in någon mat, skulle det då finnas en levande människa kvar i Gaza idag? Efter två år av krig? Den mat, som fanns där när konflikten bröt ut, skulle ha räckt typ två månader, inte två år.

För ett par veckor sen såg jag en stor bild i lokaltidningen av ett förment svältande barn i Gaza, som enligt bildtexten äntligen lyckats få tag på några futtiga kikärter. Barnet på bilden hade runda kinder och dito armar, och såg lika välföttt ut som vilket finländskt barn som helst. Man hade inte ens brytt sig om att fotoshoppa bilden för att få den att stämma med artikeln. Övertygelsen om att narrativet om  svält och folkmord vid det här laget är så starkt, att såna små detaljer inte längre observeras, tycks vara total i journalistkåren….

Nu tvivlar jag inte på att det finns fall av undernäring på Gazaremsan! Krig och svält hör ihop, har alltid så gjort. Men att där skulle finnas någon av Israel planerad och genomförd massvält, som syftar till folkmord, det tvivlar jag starkt på!

Hamas lägger beslag på en stor del av maten, som kommer in, och säljer den del de inte själva behöver  dyrt åt folket. Det som händer när Israel släpper in hjälpkonvojer till Gazaremsan, är alltså i praktiken att de ger mat åt den fiende, som de ligger i krig med!

När har det nånsin förr hänt, att hela världen har förväntat sig att en krigförande part ska skicka mat åt dem, som de ligger i krig med?? Men nu händer det, i all sin orimlighet.

Alla Gazas sjukhus är sönderbombade, klagades det i brevet, som kom. Ja, det tror jag säkert stämmer! Alla sjukhus på Gazaremsan har  nämligen fungerat som militära stödjepunkter för Hamas. För dem har det här varit en win win-situation: Om Israel inte angriper dem där, då kan de ostört fortsätta med sin terroristverksamhet, och om Israel angriper, då kan de använda detta för att vända världsopinionen mot Israel. Men kom ihåg! Det som händer är på Hamas ansvar! Det är de, som bryter mot folkrätten, och placerar militär personal och utrustning bland de civila, och därmed förvandlar de dessa civila mål till militära sådana!

Själv vill jag påstå, att antalet civila offer, efter två år av fullt krig på ett mycket tättbefolkat område, är förvånansvärt lågt. Detta ger ett intryck av att Israel har bemödat sig om att faktiskt föra krig mot Hamas, inte mot palestinier i allmänhet! Om man hade agerat urskillningslöst, hade antalet döda varit tio gånger högre än nu, och mer. Folkmord? Give me a break, säger jänkarna….

Nu ska alltså den ”palestinska staten” erkännas, och största delen av världens länder har redan så gjort. Det som de då har gjort är att de har gett legitimitet åt terrorister – plus att de har så gjort utan att bry sig ett skvatt om de kriterier, som vanligtvis gäller, när en stat ska erkännas som suverän och fungerande.

Nu ska det ”sättas press på judarna”, sägs det, så att kriget tar slut.

Varför säger ingen att nu ska vi sätta press på Hamas, så att de lägger ner vapnen, släpper de några få av gisslan, som ännu lever, upplöser sin organisation, och därmed avslutar sin terrorverksamhet mot Israel? Då skulle ju kriget ta slut, och gazaborna få en chans att välja nytt styre, människor, som skulle ha något annat i sinnet för dem de styr, än att utsätta dem för gränslöst lidande för att uppnå sina ideologiska mål!

Men det skulle väl då vara, som brandmästaren sade, när han kom till branden, och elden redan var under kontroll genom frivillginsats: ”Det är fel släckt!”….

Ingen säger något om at sätta press på Hamas, därför att mer eller mindre alla har fallit för propagandalögnerna – för man vill uppenbarligen så gärna tro det värsta om Israel! Det kallas visst antisemitism…

”Palestine shall be free, from the river to the sea!” Så lyder slagordet. Hur är det? Förstår de som står och skanderar det, att de driver på en ny judeutrotning, att det är vad detta innebär? Från floden till havet, det är ju hela Israels territorium! Man ansluter sig, förhoppningsvis aningslöst, till Hamas målsättning, att Israel ska utplånas. Man lierar sig alltså med en terroristorganisation, och understöder deras målsättning: folkmord på judarna! Tala om nyttiga idioter…

Samma människor står sen och anklagar Israel för folkmord. Var är logiken? Var är förståndet? Var finns ens en gnutta av förmåga att se genom lögnridåerna?

Vad är det jag sysslar med. egentligen? Varför gör jag det här? Vad förväntar jag mig av det? Såna frågor kretsar runt mig som svarta gamar, och försöker äta upp känslan av att det är någon mening med alltihop. Litet som Derek Prince berättade en gång om sin tid som församlingspastor: ”Sometimes I would tell them just how bad they were, how wicked they were, and  at the end of the service they would shake my hand and say ”Wonderful sermon, pastor!” And I stood there wondering: ”Did you even hear what I said?”

Det är nog inte bara broder Prince som har undrat. Hur många pastorer och präster finns det, som  faktiskt orkar tro att församlingen verkligen lyssnar, lägger på minnet, tar på allvar det som blir sagt från predikstolen? Och om predikanten inte orkar tro att någon verkligen lyssnar, vad har det för inverkan på hans motivation, hans förberedelser, och så vidare?

Jag har samtalat med före detta pastorer, som har sagt rent ut åt mig, att de inte orkade fortsätta längre, för de tappade motivationen att förkunna ett budskap, som åhörarna ändå inte föreföll ta på allvar….

För ett bra tag sedan, kanske en trettiofem år, hörde jag en berättelse som gjorde starkt intryck på mig – och förhoppningsvis också ändrade en del på min egen inställning till kristen undervisning! Jag vågar inte gå i god för att storyn är till alla delar sann, för jag var inte med när det hände, men budskapet i den är värt att föra vidare!

En församling hade kallat ny pastor, och förväntningarna var stora inför första söndagens gudstjänst. Och inte kom förväntan på skam heller! Predikan var vad man brukar kalla stark och andefylld, och alla var eniga efter mötet: Just en sån här karl behövde vi få hit!

Så gick veckan, och nästa söndag närmade sig, och pastorn började arbeta med predikan. Han bad, och han studerade Guds Ord, men hur han än bar sig åt, så kom han ständigt tillbaka till samma text och samma tankar, som förra söndagen! Till slut kom han fram till att Gud tydligen ville, att han skulle hålla samma predikan en gång till!

Inte var han precis världens frimodigaste predikant denna den andra söndagen, som han steg upp i talarstolen i sin nya församling, men han gjorde det, som han trodde var rätt: han höll samma tal en gång till. Halva församlingen satt och skruvade på sig, andra halvan såg nöjd och salig ut.

Det var alltså de, som hade halvsovit under förra söndagens predikan, som fortfarande satt och såg nöjda ut…

Efter gudstjänsten hade äldstebröderna en improviserad synod utanför bönehuset. Efter diskussion beslöt man att ge pastorn syndernas förlåtelse för denna gång – ”Han har ju just flyttat och har säkert haft det jäktigt, han råkade väl bara få med sig fel utkast…”

Veckan gick och lördagen kom. I pastorsbostaden satt en förtvivlad man, som inte lyckades övertala Herren att ge honom något nytt budskap till församlingen. Ännu klockan tre på söndagsnatten brottades han med Gud, men sedan sade han likt drottning Ester: ”Ska jag dö så må det ske” – fast han bytte ut ”dö” mot ”få sparken”.

På morgonen gick han till gudstjänsten, och höll med darrande knän samma predikan tredje söndagen i rad. Sedan halvsprang han hem för att inte behöva tala med någon,och gömde sig bakom fördragna gardiner resten av dagen. Samt klagade på Gud som en annan Jeremia, och frågade varför han hade tvingats ställa till det så tokigt för sig redan från första början på sin nya plats…

På måndagen blev han hemsökt av församlingens betrodda män. De var inte nådiga i vare sig uppsyn eller tonfall! ”Nog hade vi tänkt att du skulle ha mer än en predikan med dig, när vi kallade dig hit! Nu får du en chans i alla fall att förklara dig innan….”

Men kvällen innan hade Herren slutligen låtit pastorn förstå vad det hela handlade om, så han svarade med fritt mod:”Herren har sagt åt mig, att jag ska fortsätta att hålla denna samma predikan här i församlingen varenda söndag,  ända tills ni börjar göra det, som Han säger!”

När jag hörde den här berättelsen första gången, kom jag omedelbart att tänka på det som står i Hes 33, där Herren talar till profeten:

”Du människobarn, dina landsmän talar med varandra och säger: ”Kom och hör, vad det är för ett ord som nu kommer från Herren!” De kommer till dig som de brukar göra, och de sätter sig hos dig, som om vore de mitt folk. Och de hör dina ord, men de gör inte efter dem De talar ljuvliga ord med munnen, men deras hjärtan strävar efter orätt vinning. Och se, du är för dem lik en som sjunger kärleksvisor med vacker röst och spelar väl…”

Redan då, på Gamla Testamentets tid, tog man alltså undervisningen mer som underhållning, än som Guds Ords vägledning, tänkt att förvandla ens sätt att tänka och handla.

Och jag tvingades med röda öron inse, att just så hade jag själv många gånger gjort – lyssnat, kanske gjort anteckningar, samlat information, varit inställd på att lära mig mer -  utan att vara inställd på att faktiskt göra det som sades!

Dessutom tvingades jag inse, att jag ibland till och med hade bedömt kristna möten och predikningar lika mycket och mer efter deras underhållningsvärde, som efter deras sanningshalt!

Till råga på allt fick jag lov att erkänna,  att jag också hade väntat av både mig själv och andra, att det alltid skulle vara något nytt, nya vinklar, nya finurligheter, nya ”bortglömda skatter och dolda rikedomar” i förkunnelsen!

Det ligger så nära till för oss människor att tänka något i stil med ”Det där har jag hört förr, har han inget nytt att komma med?” Men ve den förkunnare, som försöker uppfinna något slags nytt evangelium för att lyckas fånga åhörarnas uppmärksamhet för en stund! Och kanske också ett litet ”ve oss åhörare, om  vi frågar efter nytt, innan vi har praktiserat det, som vi redan har hört.”…

Det var en modig man, den här pastorn i berättelsen, och alltför ovanlig, tyvärr.

Vi skulle behöva fler av den sorten, sådana som skulle påminna oss om att Guds Ord inte är oss givet till underhållning, eller till att tillfredsställa vår nyfikenhet på andliga ting, utan just för att åtlydas! Det är först när lydnaden kommer in, som förändringen kan börja….

Kanske någon undrar vad hans tre gånger upprepade predikan handlade om? Det här var huvudspåren:

”Var därför goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er… och kom inte till altaret med er gåva förrän ni har försonat er med er broder!”

Ja, varför fortsätter jag, trots gamflocken runt huvudet? Varför gör jag det här?

Hesekiel 2:7 har varit till stor hjälp för mig av och till, där sägs det: ”Du ska tala mitt ord till dem, vare sig de lyssnar eller inte….”

Det är den enda hållbara motivation jag har hittat.

Jag gör inte det här för min skull, för att jag tycker det är så roligt och givande – även om det emellanåt nog verkligen är det.

Inte för den positiva feedbackens skull, de gånger församlingen är med på noterna, och inte för de gånger, då jag har vaknat på rätsidan, inte på avigan, och det känns självklart vad jag ska säga i mötet..

Jag gör det för Guds skull. För att han vill att evangeliet ska förkunnas. För att Jesus har dött för att det skulle finnas ett evangelium att förkunna.

Och också för att jag fortfarande tror, att det nog ändå ofta finns någon, som faktiskt lyssnar ”på lärjungasätt”, även om de svarta tankegamarna försöker övertyga mig om motsatsen….

Det här hade jag då förstås med mig, när jag kom till tro, och skulle hitta min plats i de heligas gemenskap, och jag har fortfarande samma läggning, samma personlighet, samma benägenhet att tänka och handla så som jag uppfattar vara rätt och riktigt, utan att vilja låta mig pressas att godta sådant, som jag ser vara fel. Vilket naturligtvis färgar av sig på allt jag gör och säger – och allt, som jag skriver här! Det här är då förstås ett säkert sätt att emellanåt upplevas som besvärlig och jobbig…

I följd av det här har en och annan har undrat varför jag skriver som jag gör i en del inlägg här på sidan, framför allt när jag av och till har påtalat diverse missförhållanden i den finländska kristenheten.

”Varför kan du inte nöja mig med att skriva om trevliga, glada, positiva saker?” ”Det skulle vara mycket lättare att lyssna till dig, om du inte skulle  ta i så förskräckligt!” ”Ingen kommer att orka lyssna på dig i längden, om du inte dämpar dig litet!”

Sådana kommentarer har jag fått ibland på mitt predikande och skrivande, och kanske det är fler som undrar, fast inte så många har vågat eller velat ta kontakt!

Någon har tyckt att tonen i en del av det jag skriver är vass och argsint.

Och visst skriver jag ofta med engagemang när jag sätter mig vid datorn! Det är ju just när något har fått mig att reagera, som jag skriver den här typen av inlägg! Visserligen försöker jag undvika att skriva medan jag är så där initialt upprörd, en mans vrede åstadkommer inte sådant som är gott inför Gud, står det skrivet, men engagemanget finns där också när den första ilskan lagt sig!

Mitt engagemang gäller i grund och botten egentligen bara en enda sak, nämligen människors frälsning och fördjupning i frälsningen, och sådant, som enligt mitt förmenande ställs som hinder för detta, får mig naturligtvis på krigsstigen!.

En del människor reagerar med ledsenhet, när de ser och hör sådant, andra med sorg och besvikelse, någon kanske blir deprimerad, somliga byter samfund, när de ser att det,  som händer i det egna sammanhanget, inte längre har något med Guds vilja och väg att skaffa.

Jag reagerar med att bli arg. Sån är jag, bara. Visst blir jag också ledsen och besviken, framför allt om någon, som jag trott bättre om, en vacker dag har gått vilse i den allmänreligiösa dimbildning, som sprids av den där typen, som så gärna förklär sig till en ljusets ängel, men mest av allt blir jag arg. Man får hoppas att där finns ens någon procent helig vrede med….

Det finns ett andligt sökande i dag, precis som det fanns för hundra år sedan, och alltid har funnits, men skillnaden mellan förr och nu är att detta sökande har så många andra vägar att söka sig nuförtiden. Kraven på trovärdighet har alltså ökat för kristenhetens del, om sökarna ska se oss som något alternativ!

Och en kristenhet som inte är trogen ”den himmelska synen”, vilken trovärdighet har den? Om det blir som i monologen om pastor Jansson, han som inte hade några bestämda åsikter om någonting? Eller värre, man nog har bestämda åsikter, men åsikter som hämtats någon annanstans ifrån än Guds Ord?  Vart vilseleds människorna av en kristenhet, som inte längre följer Kristus?Alltså måste man ju säga ifrån, när det kastas loss från Guds uppenbarade vilja! Det finns tillfällen, när det blir som vi sjunger i psalmen: ”synd att tiga”!

Jag har också fått reaktioner på några inlägg, som upplevts ge en alltför negativt ensidig bild av den lutherska kyrkan.

Och den kritiken kan jag förstå! Det finns ju de facto gott om folk på gräsrotsnivå inom luherska kyrkan, både vanligt folk och församlingsanställda, som fortfarande tjänar sin Herre i trons lydnad! Den lutherska församlingen här på orten där jag bor är ett gott exempel på den saken! Jag är inte på något sätt ute efter sådana!

Men ser man på riksplanet, då ser man att där finns också både vilsenhet och villfarelse, och där sådan finns måste den påtalas, och de som ger upphov till den ställas till svars. Inte för att jag förväntar mig annat än en accelererande fortsättning på den process som beskrivs med orden ”litet surdeg syrar hela degen”.  Skriften säger dock att det ska ske ett stort avfall från tron i den yttersta tiden, så det är ofrånkomligt, men vi ska ändå försöka ge så många som möjligt en chans att se vad som håller på att hända, så att de inte dras med i det!

Någon har tyckt att jag är alltför misstrogen och misstänksam vad det gäller den goda viljan hos de kyrkliga beslutsfattarna.

Enligt mitt sätt att tänka är varje människa värd förtroende till dess hon har förbrukat sitt förtroendekapital. Från den punkten får man sedan så lov att börja förtjäna förnyat förtroende!

Som jag ser det har den sortens teologer och kyrkomän, som jag av och till har kritiserat här, förbrukat sitt förtroende genom att både initiera och på olika sätt bidra till den vilsenhet och villfarelse som nämndes här ovan!

Till dess jag ser några konkreta steg i riktning mot omvändelse på det hållet, finner jag det följaktligen vara mer än lovligt blåögt att bara fortsätta att lita på att de nog ändå på något obegripligt sätt ska leda Guds folk åt rätt håll, fast de själva går fel.

Vad beträffar den goda viljan, så visst tror jag att de handlar i bästa välmening! Det betyder nu inte att de handlar rätt. Har du tänkt på hur mycket elände, som ställts till med i världen av människor, som handlat i bästa välmening – utifrån ett snävt jordiskt perspektiv, då….. Den goda viljan blir en ond vilja när den inte längre följer Guds vilja!

Och någon har också tyckt att jag kunde gå och skälla under eget träd i stället för att skälla på ett kyrkosamfund jag inte ens är medlem i.

Och detta är en öm punkt, som jag är mycket medveten om. I och för sig har jag nog emellanåt framfört saltade synpunkter också på vad som sker inom frikyrkligheten, men jag har ju inte låtit mig nöja med det.

Vad har jag att göra med evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, jag som har lämnat det samfundet för många år sedan?

Borde jag inte hålla min mun stängd vad det gäller en annan kyrkas inre angelägenheter?

Borde jag inte bara rentav dra en suck av lättnad och tänka att det där angår mig inte längre?

Kanske det.

Men å andra sidan: Jesus har fortfarande bara en församling.

Inte alla pingstvänner och inte alla lutheraner hör dit, Herren ensam känner de sina, och Han vet vilka som både i sitt hjärta tror att han är uppstånden och levande, och till sin frälsning med sin mun bekänner Honom som Herre.

Mest av allt har jag min identitet i den församlingen, mest av allt tillhör och tjänar jag Kristi kyrka, inte det ena eller andra jordiska samfundet!

Därför blir det också så svårt för mig att rycka på axlarna och vända ryggen till, när jag ser att bröder och systrar far illa, blir vilsna, blir vilseledda, lurade bort från den uppriktiga troheten mot Kristus..

Jag beklagar om det jag skriver uppfattas som argsint kritik på gränsen till skäll, även om jag inser att det kan tolkas så.

Jag kan bara säga att de inlägg jag skrivit i de här frågorna, de har jag skrivit utifrån nöd för mina medmänniskor, nöd över det som håller på att gå oåterkalleligen fel, och också en nöd över att det är så få som som är villiga att säga ifrån!

Jag finner inget nöje i att göra det, jag bara känner att jag måste!

Nu inbillar jag mig inte för ett ögonblick att det jag skriver på den ena eller andra webbplatsen skulle ha någon inverkan på vad den ena eller andra kyrkoledningen tänker eller beslutar.

I deras ögon är jag bara en privatfilosof och knutpredikant, en fanatiker som ingen behöver ta på allvar – eller jag vore det, om de alls var medvetna om min existens.

Det är för gräsrötterna, sådana som jag själv, som jag skriver, för att de ska våga tänka tanken att allt vad biskopar, präster,  pastorer, och övriga prelater säger inte automatiskt är sant bara för att de har något slags titel.

Jag skriver för att åtminstone det hindret för väckelse ska undanröjas,  som består i att många, som kan läsa innantill i Bibeln,  och därmed ser åt vilket håll det vore rättast att gå, ändå av missriktad lojalitet känner sig tvingade att följa ledare som går fel.

Någon har också undrat hur jag vågar säga sånt som jag emellanåt har sagt.

”Begriper du inte att du straffar ut dig från sammanhang efter sammanhang på det här sättet?”

Jovisst inser jag att den risken finns. Förr kanske den oroade mig litet mer än nu – jag är dock av årsmodell 1954, och pensionär sen sex år tillbaka, så vad kan de göra mig? Sluta kalla mig att predika? Det är väl då ungefär allt…. och de, som känt sig stötta av det jag säger, har nu slutat anlita mina tjänster redan för länge sedan!

Men på frågan hur jag har vågat, och vågar, har jag ett mycket enkelt svar: Hur skulle jag våga låta bli? Jag sätter mer värde på min själ än så!

Hes 3:18-19 gäller fortfarande!

”Hjälp oss att ej kallt se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga, kom att våra läppar viga
och gör rösten varm av din kärleks harm.”  Ps 481 i psalmboken…

Det här har varit tillfällen, där sådana kristna, som inte känt sig väl till mods med att fira nattvard i sådana sammanhang, där Guds Ord öppet och flagrant åsidosätts, har kunnat komma samman och komma till nattvardsbordet. Nu vill man alltså få bort denna för de kyrkliga beslutsfattarnas uppenbart misshagliga verksamhet, och i förlängningen få dissidenterna att ta skeden i vacker hand och rätta sig i det allmänreligiösa ledet.

Nu kan man ju fråga sig varifrån biskopar och domkapitel menar sig ha fått rätten att bestämma var och när och hur Herrens måltid ska firas? Inte är det från Bibeln, i alla fall!

Vi har här ett klockrent exempel på hur det moderna Stora Rådet utan att darra på manschetten åsidosätter Guds Ord till förmån för sina egna stadgar. En verksamhet, som Jesus dömer ut totalt…..och som ingen kristen människa alltså behöver underkasta sig.

I brevet till församlingen i Pergamus, Uppb 2, sägs det at Jesus hatar något, som kallas ”nikolaiternas lära” .

Det grekiska ordet nikolait är sammansatt av ordet för att besegra och behärska, och ordet för folk.

Nikolaiterna var alltså tydligen sådana,  som ville behärska andra, utöva makt i församlingen.

För att uppnå detta drev man en lära som uttrycks t ex i det Ignatius av Antiokia skrev ca tjugo år efter att sändebrevet till Pergamus skrevs. Denne Ignatius var en av församlingsföreståndarna i församlingen i Antiokia, och han uttrycker sig så här: ” Ni ska underkasta er församlingsföreståndaren som om han vore Kristus själv, och att anse de äldste likvärdiga med apostlarna.” (!)

Detta är ett uttryck för nikolaiternas lära, den som Jesus säger att  han hatar, för den har kommit till för att de kristna ska få andra herrar, andra, som utövar makt över dem, andra, som kräver deras lojalitet och underkastelse, än Herren själv!

Men, den slog småningom igenom på bred front i den kristna kyrkan, och vartefter den slog igenom ledde den till följande utveckling:

I stället för den ursprungliga förebilden, alltså självständiga församlingar med ett delat ledarskap, fick man småningom församlingar  med allt mer passiverade medlemmar under präst- och biskopsvälde med en påve på toppen.

På en del håll, t ex i Antiokia, gick det hela så omärkligt och smidigt, att ingen protesterade desto mer, en av de äldste, presbytererna, fick/tog sig mer att säga till om än de andra, och så småningom blev en episkop, alltså församlingsförståndare, den redan citerade Ignatius, mogen att börja utforma det som blev början till våra dagars biskopsämbete. Fast då var det  inte ännu fråga om att en man skulle ha makt över många församlingar. Det kom som nästa steg.

På andra håll gick de, som ville ha makt i församlingen, mer bryskt tillväga, i Korint blev det mycket oro och strid med anledning av de nya ordningarna. – bl a tog de härskarlystna sig för att utan orsak avsätta några av de äldste. Det här känner vi till genom att Clemens skrev brev till Korint omkring år 100 och försökte lugna ner situationen.

Och redan här i urkyrkan användes nattvarden som maktinstrument! De, som inte underkastade sig ledarskapets påbud, ansågs ha begått en så grov försyndelse, att det var OK att utesluta dem från nattvarden, vilket då i praktiken innebar att de blev uteslutna från den kristna gemenskapen. Detta i förening med den lämpligt införda  lärosats, som sade att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan, gav i praktiken församlingsledarna rätt att bestämma vem som skulle bli frälst, och vem som skulle skickas till helvetet.

Tänk vilket fantastiskt redskap att få folk att hålla tyst, och göra som de blev åtsagda!

Samtida med Ignatius levde i Rom en viss Hermas. Han hade profetisk gåva, och tjänade församlingen där som profet. Någon gång kring 110 e Kr försöker han i en skrift bekämpa det han ser som främmande för församlingslivet, alltså just de hierarkiska maktstrukturer, som han ser håller på att bildas. Tydligen har man gjort försök att tysta ner honom, och andra profeter, för han säger bland annat att episkoperna försöker övervaka och styra profeterna.

Detta är vad Skriften kallar att utsläcka Anden.

Av årtalen ser vi att det här var något som blossade upp strax efter att den första generationen kristna med Kristi apostlar i spetsen hade lämnat detta jordeliv – det ,som hade hållit tillbaka på den här punkten, var borta.

Man kan säga att istället för apostlarna, profeterna, evangelisterna, herdarna och lärarna tog nu biskoparna över ledarskapet i församlingarna. Där de förra hade lett genom att själva vara ledda av Anden, och arbetat i kraft av den nåd och de gåvor Anden gav, ledde biskoparna nu genom mänsklig maktutövning, och genom en felaktig upphöjelse av dem, som enligt Jesu befallning bara skulle ha varit Guds mänskliga redskap, bröder bland andra bröder.

Eftersom detta nya ledarskap, det som ibland har kallas det monarkistiska episkopatet, kom att ställa sig som mellanlänk mellan Gud och den vanliga församlingsmedlemmen, kom också något som hade betänkligt stora likheter med det gammaltestamentliga prästämbetet åter i verksamhet.

Men sanningen är, att det i nya förbundet bara finns en medlare mellan Gud och människan, och det är Jesus Kristus. Alla andra, som försöker ta sig den platsen, är tjuvar och rövare.

Det finns bara en, som bjuder in till nattvardsmåltid, och det är Jesus Kristus. Alla andra, som försöker bestämma vem som ska få fira nattvard, försöker ta både värdens och brudgummens plats.

Det finns bara en, som är församlingens huvud, och det är Jesus Kristus. De, som försöker ta sig en maktposition i församlingen, och tvinga lärjungarna att följa sig, är upprorsmän och usurpatorer.

Följ inte onda föredömen, följ goda! Så sägs det i tredje Johannesbrevet. Ett råd värt att minnas och följa i dessa tider…..

Det, som nu håller på att hända, när greppet om nattvardsfirandet skärps – eller, får man hoppas, bara försöker bli skärpt, för jag vill ju tro att väckelserörelsernas folk inte kommer att underkasta sig dessa okristliga påbud – är alltså bara ännu ett dacapo på den gamla vanliga visan. Nikolaiternas lära kommer att finnas kvar så länge det finns människor, som vill tala maktspråk, vilket betyder att den kommer att finnas tills Herren kommer tillbaka.

Vi får göra som människorna i Pergamus: hata den läran, som också Jesus hatar! Dock inte hata människorna, som försöker härska genom den.  De behöver våra förböner, om de ska komma till någon omvändelse.

Då ska det till och med bland dem, som är utsedda att leda den kristna församlingen, komma fram ”vargar”, som inte ska skona hjorden, och då ska till slut den onde själv i Antikrists gestalt skaffa sig maktposition mitt i den kristna kyrkan.

Allmän laglöshet kan definieras som ett tillstånd, där de instanser i samhället, som har till uppgift att uppehålla lag och ordning, själva struntar blankt i de överenskomna spelreglerna, och istället agerar som de själva vill, och tycker sig ha mest nytta av. Ett sådant tillstånd kallas med ett annat ord anarki – alltså ett tillstånd där samhället saknar fungerande överhet, och därmed sjunker ner i ett kaos, där var och en gör som han själv tycker passar en bäst.

I slutet av Domarbokens tröstlösa beskrivningar av just ett sådant samhälle,  sägs det kort och gott att det då  inte fanns någon fungerande överhet i Israel, och att var och en därför hade möjlighet att göra vad han själv ansåg vara rätt.

Längre fram fanns det en fungerande överhet i landet, man hade slutligen kommit fram till att en sådan behövdes, så man valde en kung – men tyvärr fortsatte laglösheten, nu på ett nytt sätt. I stället för att var och en gjorde som han själv tyckte var rätt, var det nu kungarna, som styrde och ställde i enlighet med vad de tyckte var riktigast och bäst, och alltför många av dem gjorde detta med totalt förakt för den lag, som Gud hade gett sitt folk.

Man hade en världslig lag, som baserade sig på det kungliga godtycket, men man var laglös i förhållande till Gud.

Det fanns ett prästerskap, som kunde ha åtminstone försökt utgöra en motvikt till den världsliga makten, men i de flesta fall var de mer intresserade av att  berhålla sin egen postion och av sin egen säkerhet, än av att hävda Guds lag gentemot ogudaktigheterna. Den uppgiften föll då på profeterna – som oftast talade för döva öron.

Slutresultatet blev en laglöshet, som bara förökades mer och mer, fram till den punkt, när Guds tålamot tog slut, och Israel gick under som nation, Jerusalem revs, och templet förstördes.

När jag läste morgontidningen idag, kunde jag bara konstatera att den här historien återigen upprepar sig. Där fanns ett helt uppslag, som beskrev de finska biskoparnas senaste tilltag: att i suveränt förakt för både kyrkomötets beslut, sina egna  prästlöften, och värst av allt, Guds Ord, välja att göra som de själva anser vara bäst – för att ”utvecklingen i kyrka och samhälle kräver det”

Detta är ett sådant övermod, en sådan fräckhet, ett sådant självupphöjamde, att det nästan tar andan ur en att läsa om det. ”Vi behöver inte bry oss om varken kyrkolag, ämbetslöften, Bibel, eller kyrkans högsta beslutande organ, vi är biskopar, så vi kan göra och bestämma vad vi vill!”

På samma gång uppmuntrar de också de präster, som de är satta att fungera som herdar för, att följa dem i spåren i deras upproriska ogudaktighet, bryta mot Guds ordning, och istället göra som världen och djävulen vill.

I förlängningen förför de också alla de vanliga kristna, som ärligt tror, att det som biskoparna säger ju måste vara rätt och gott, ”för de är ju biskopar”.

”Förförelser måste ju komma”, säger Jesus, ”men ve den människa, genom vilken förförelsen kommer! För den människan vore det bättre attt få en kvarnsten om halsen och sänkas i havets djup…”  Tror man att detta är ett tomt ord i Skriften?

Nu har kyrkan alltså en ytterligare accelererad oordning, som baserar sig på biskoparnas uttalade godtycke, inte på vad Gud har förordnat. Det här är inte första gången, som  jag känner en stor lättnad över att jag ine längre är med och med kyrkoskatt och medlemskap understöder denna alltmer avfallna kyrka. Inte heller är det första gången jag känner sorg över att det upproriskhetens ogräs, som har såtts in i den, bara får fortsätta att växa fritt, och nu till och med vattnas och skyddas av dem, som skulle ha stått för rensningen.

Och om någon nu vill invända, att Jesus ju sade att båda sorterna skulle få växa tillsammans till skördetiden, ska jag b e att få påpeka, att han faktiskt sade, när han förklarade den liknelsen,  att den åker han då talade om var världen, inte församlingen! Så lätt slipper vi inte undan befallningarna om församlingstukt!

För ett tag sedan var det biskopsvisitation här i trakten, och eftersom jag är äldstebroder i den församling jag tillhör, och vi har haft ett gott ekumeniskt samarbete med den lutherska församlingen, var jag en av dem som fick inbjudan till lunch med biskopen. Inom mig sade det klart och tydligt nej. ”Gå inte dit!” Så jag höll mig borta.

Jsg har tänkt på det här då och då, och nu idag igen: så illa är det alltså, att Herren inte vill att jag ska sätta mig ner och ha måltidsgemenskap med den här mannen. Men, det är ju helt i enlighet med vad Jesus och apostlarna sade: om någon vägrar att lyssna till förmaning, vare sig enskilt eller från församlingen, då ska han betraktas som en hedning eller publikan, och om en, som kallas broder, framhärdar i synd och uppror mot Gud, då ska man inte dela måltidsgemenskap med en sådan….

Men, man får ju fortsätta att be för sådana, i alla fall!

Och en ljuspunkt fanns det ändå i nyhetsrapporteringen: Två av biskoparna hade reserverat sig mot ogudaktigheten. Kanske inte allt hopp ändå är ute för Finlands evangelisk-lutherska kyrka?

Ja, det var det här med att utvecklingen i kyrka och samhälle kräver att man tar beslut i strid med Guds Ord. C S Lewis har en notis om det här tänkesättet  i ”The Screwtape letters”, där han låter den gamle överdjävul, som skriver studiebreven, säga så här: ”Only today I have found a passage in a Christian writer, where he recommends his own version of Christianity on the ground that ”only such a faith can outlast the death of old cultures and the birth of new civilisations”. You see the little rift? ”Believe this, not because it is true, but for some other reason!” That´s the game!”

Ja, det är väl klart vem det är som spelar det här spelet med oss. Det är inte bara biskoparna, som vill att vi ska ta till oss deras version av kristendomen -  av en annan orsak att den är sann. Det är inte bara så att biskoparna uppenbarligen själva har missat ”the little rift”, den lilla blottan i logiken, och i förlängningen också gör så att andra förbiser den. I verkligheten är de  sist och slutligen bara ”nyttiga idioter”, som tjänar andras syften….kampen vi har att utkämpa är fortsättningsvis inte mot kött och blod….

Jag hör t ex inte till dem, som vintern kommer och överraskar kring den tjugonde oktober varje år. Vinterdäcken ska vara granskade och vid behov förnyade inom september i det här huset – själva bytet sköter jag sen på en halvtimme, när behovet verkar närma sig.

Inte hör jag heller till dem, som betraktar elräkningen som en oförutsedd utgift, så jag har tydligen inga utpräglade bohemiska anlag .  Nån hyra att betala har vi inte, annars brukar det ju vara den klassiska definitionen på en bohem: en person för vilken hyran är en oförutsedd utgift.

Efter fullgjord amorteringsplikt är vi nuförtiden i den lyckliga ställningen att vi äger vårt lilla gamla hus, därav hyresfriheten….. Jag fick en gång annars höra följande omdöme om vår anspråkslösa boning: ”Det huset är för stort för att vara ödmjukt, men det är för litet att bo i!” Man undrar ju när det är lagom?

Vi vill också att det ska finnas en slant på kontot, min hustru och jag, så att en på riktigt oförutsedd utgift inte betyder omedelbart katastrofläge i ekonomin. Kan jag bara undvika det, så vill jag inte leva helt ur hand i mun – så nej, nån sangviniker är jag inte! Definitionen på det temperamentet är ju visst ”livligt, växlande och sorglöst”

Jag är alltså en sån, som gärna vill vara beredd på litet av varje, som kan hända! Och det är jag långtifrån ensam om. De flesta av oss har ju t ex försäkringar, om något skulle hända med våra ägodelar – eller med oss själva. Eller, som en av mina vänner sade, vi tar ju försäkringar för att inget ska hända!

Han trodde på Murphys lag, alltså den som säger att allt, som kan gå på tok, också kommer att gå på tok, och allt, som inte kan gå fel kommer också att gå fel, och dessutom vid värsta möjliga tidpunkt…  så, om man säger upp sin brandförsäkring, då kommer enligt det synsättet huset att brinna nästa dag!

Fullt så extrem är inte jag, men ändå, nog vill man ju vara beredd ens i någon utsträckning!

Märkligt nog tycks dock denna människans önskan att vara beredd ofta bara gälla den här tillvaron och det här livet.

Vi vet ju alla, att vi kommer att dö en dag! Det borde således inte komma som någon överraskning! Ändå tycks det vara med den saken som med bilisternas vinterdäck på hösten – något, som alla i och för sig vet komer att hända, kommer ändå som en överraskning för många!

Detta visar sig i att man inte gör sig beredd – kanske man är beredd att dö, om man varit länge sjuk och har hunnit vänja sig vid tanken, men man är ändå många gånger inte beredd för det som kommer sen, då när man ska möta sin Gud!

”Bered dig att möta din Gud!” Så säger redan en av de gamla profeterna i Bibeln.

Den som vill följa det rådet, den uppmaningen, får rätt och slätt lov att flytta det mötet in i det här livet. Vi har inget att välja på vad det gäller det faktum, att vi en gång ska möta vår Gud. Det är människan, varje människa,  förelagt att en gång dö, och sedan dömas.

I fråga om när vi ska möta vår Gud har vi däremot valfrihet! Detta avgörande möte kan vi flytta från evigheten in i tiden, in i den tid vi lever här på jorden! När jag säger ”det avgörande mötet” avser jag den härliga möjlighet som Gud har gett oss, möjligheten att reda upp våra mellanhavande med honom, få förlåtelse, bli benådade, och därmed också sedan kunna se fram emot en frikännande dom, när vi har levt våra liv till slut på det här stället, och går in i den eviga tillvaron.

Vi bereder oss för mötet med Domaren genom att välja att möta och börja följa Frälsaren först. Svårare än så är det inte.

En man sade en gång till sin kristne vän: ”Jag tror inte att det finns någon Gud eller någon dom!”

”OK”, svarade den andre, ”du tror det inte, men kan du vara 100% säker? Vetenskapen, som du hänvisar till, kan varken bevisa att det finns någon Gud, eller att det inte finns, den saken ligger utanför vetenskapens område. Så, du kan inte veta, det är precis som du just själv sade: du tror, precis som jag, även om vi tror motsatta saker. Är du i vetenskapens namn beredd att ge  mig en procents chans att det finns en Gud?”

”Nå, det måste jag ju göra, efter som jag inte har några absoluta bevis för Guds icke-existens!”

”Nåväl”, sade den kristne. ”Du vet ju också att det finns en chans, och den är mycket mindre än en procent, att ditt hus kommer att brinna. Ändå har du tecknat brandförsäkring, fast risken är så liten! Och det gäller bara ditt hus! Det jag talar om gäller dig själv, var du ska tillbringa din evighet! Om du erkänner, att det finns 1% chans att det finns en Gud, vore det då inte skäl för dig att försäkra dig också för den eventualiteten?”

Ibland förefaller det mig, som om människor låter känslor och löst grundat tyckande avgöra frågor, där en liten bit förnuft och logik skulle ge klart svar. Finns det en möjlighet att det finns en Gud, och att jag därmed kan komma att stå ansvarig för mitt liv och mina gärningar inför Någon, som jag ofrånkomligen kommer att möta förr eller senare, då är det väl ändå rena idiotin (ursäkta uttrycket) att inte bry sig om att göra sig beredd på den möjligheten!

Var inte en grundligt genomtänkt, väl förberedd och välgrundad flegmatiker när det gäller det jordiska, och sedan en total låt gå-sangviniker vad det gäller evigheten!

Mina föräldrar var småbrukare, så fähuslukten var mig väl bekant. Vad jag inte var van vid, det var att möta den lukten med full kraft, när jag steg in i ett boningshus. Medan jag satt där och samtalade med mannen, som bodde där, fick jag det intrycket att han var så trött och deprimerad, att han helt enkelt inte orkade bry sig om att städa eller byta kläder, eller något annat som hade med renlighet och hygien att göra. Utöver  fähuslukten låg där ett blått moln av tobaksrök i rummet – han kedjerökte under hela den tid, som jag satt där.  Man kunde ha skurit bitar av luften med kniv – nästan, i alla fall.

Det var med en intensiv känsla av lättnad, som jag klev ut i den friska luften och solskenet på utsidan igen. Kontrasten var överväldigande! Och jag tyckte intensivt synd om gubben, som satt därinne och bolmade i stanken – han kunde ju åtminstone ha suttit ute på farstutrappan och rökt, tänkte jag! Sen tänkte jag att han väl förmodligen var så van, att han inte ens märkte hur eländigt det var därinne….

I Filipperbrevets andra kapitel beskrivs hur Jesus avstod från sin gudomliga makt och himlens härlighet för att komma hit till oss, och leva bland oss som människa, underställd människans villkor. Och inte bara det, utan också för att dö, som människor dör. Och inte bara det,  han kom ju inte  för att dö sin egen död, utan allas vår död, för att vi alla skulle få möjlighet att få del i hans liv!

Kontrasten mellan den verklighet han lämnade,  och den, som han kom till, när han kom hit till jorden, den kontrasten är ofattbar. Obeskrivlig.

Vi som är födda av kött och från början tillhör  den här världen, vi vet inte om något annat. Vi är som den äldre mannen i sin stinkande stuga,  så vana vid den andliga stanken av synd och ondska, uppror mot Gud, och mörkret som sprids av kringflackande demoner, att vi inte ens märker den alla gånger. Det är som att vara född i en svinstia och aldrig ha varit ut i friska luften – fast oändligt mycket värre!

Men Jesus, han kom utifrån, från heligheten, renheten och ljuset i Guds himmel, in i den mörka, stinkande svinstia som denna värld utgör i andligt hänseende. Han, som haft sin gemenskap med Fadern och Anden, han som befallt över änglahärarnas renhet och styrka, fick nu till sällskap den här världens förvridna och förstörda karikatyrer av de människor, om vilka han vid skapelsen kunde  säga: ”Det är mycket gott”.

Hur skulle vi kunna förstå eller beskriva ett sådant utblottande av sig själv, vad han måste uthärda under hela sitt jordeliv?

Bo Giertz gör dock i sin bok ”Med deras ögon” ett av de bästa försök jag har hört eller läst, när han beskriver den situation Jesus mötte i Lukas 9, när han kommer ner från förklaringsberget, där han för en stund fått komma ut ur ”svinstian” och andas den himmelska atmosfären.

” ….”Å, ni otrogna och förvända människor”, sade han, ”hur länge ska jag behöva vara hos er? Hur länge ska jag härda ut med er? För honom hit till mig!”

Pojkens far skyndade iväg upp mot bygatan. Det var mycket tyst i hela skaran.

Aldrig förr hade Johannes hört Mästaren tala så skarpt till sina egna!

Aldrig hade han så tydligt anat  att det verkligen kunde vara en plåga för Guds Messias att vandra omkring  tillsammans med dem.

Vanligen hade man bara intryck av en stor glädje, som strömmade ur en aldrig sinande källa, men kanske det låg något annat där bakom? Johannes tänkte på det, som han sett uppe på berget.

Det hade varit som att blicka in genom dörrspringan till en festsal, full av en härlighet, som aldrig skådats på jorden!

Så såg han sig omkring på hopen, som nu skockades kring Mästaren. Grova, smutsiga ansikten med dumt stirrande ögon, trasiga mantlar, som styvnat av intorkad smuts, en tung lukt av svett och otvättade livklädnader, den heta vinden, som virvlade upp landsvägsdamm och torkad spillning över dem – och så, till råga på allt, dessa maktlösa och misslyckade lärjungar.

Motsatsen mellan berget och dalen blev nästan outhärdlig. Han orkade inte riktigt tänka tanken till slut, han kände bara att han snuddade vid ett offer och en självutblottning, som låg långt bortom gränsen för det fattbara… ”

Ta en stund och tacka Herren!

Det var för att du en dag ska få andas den himmelska luften, komma ut i Guds solsken, och hoppa av glädje som en nyutsläppt kalv på våren, som han utblottade sig själv, och var lydig intill döden på korset….