Vad får en katolik lära sig att är nödvändigt för att få del i det eviga livet och saligheten?

För den här artikeln har jag främst hämtat material från James McCarthys ”Evangelium enligt Rom” och Luis Padrosas ”Varför jag lämnade katolicismen”.

Jag vill för övrigt varmt rekommendera McCarthys bok för den, som vill fördjupa sig ordentligt i vad den romersk-katolska kyrkan egentligen står för!

Naturligtvis har jag inte heller varit opåverkad av min bakgrund som predikant i en luthersk väckelserörelse – Konkordieformelns formuleringar ifråga om trons rättfärdighet är både bibliska och tydliga!

Den katolska kyrkan fastslår som en grundläggande sanning, att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan. Detta därför att man lär, att påven som Petri efterträdare innehar himmelrikets nycklar, och då är naturligtvis enda sättet att få himlaporten upplåst för sig, att underkasta sig påvens och den katolska kyrkans auktoritet.

Det som KK säger är alltså, att Jesus skulle ha sagt, eller åtminstone menat, att han ska ge nycklarna åt Petrus och hans efterträdare.

I Matt 16:18-20 säger dock Jesus inte ett knyst om några efterträdare till Petrus!

Går man till Joh 20:21-23 ser vi till yttermera visso, att de nycklar Jesus talar om i Matt 16 ingalunda ges enbart till Petrus, de ges till alla de lärjungar som här är samlade!

Alltså inte ens enbart till apostlarna, utan till lärjungarna, alla de troende!

Därmed faller KK:s anspråk på att sitta inne med nyckelmakten.

Vilken troende som helst kan förkunna syndernas förlåtelse för ”den som sig ångrar och tror”, och därmed visa på den öppna vägen till nådens tron!

Dock ska också påpekas, att Petrus faktiskt fick ett unikt uppdrag, han ensam.

Han var den, som först berättade om den öppnade himlaporten för judarna, när han höll sin predikan i Jerusalem den första pingstdagen, och sedan också för hedningarna i Kornelius hus. Sedan dess har porten stått öppen för både judar och hedningar, och det kommer den att göra så länge nådens tid varar.

Nåväl. Tillbaka till huvudfrågan. Vad får den, som föds in i ett katolskt samanhang, och växer upp där, lära sig att är nödvändigt för frälsningen?

Luis Padrosa, som var en framträdande medlem av jesuitorden före sin omvändelse till att tro på Jesus och inget annat, berättar så här: ”Från min tidigaste barndom hade jag blivit undervisad att det är våra gärningar, som antingen frälser eller fördömer oss. Våra fromma gärningar är oumbärliga för frälsningen, sådant som t ex tillbedjan av jungfru Maria, som man bestämt påstår är en säker väg till frälsning, helgondyrkan, olika andaktsövningar, böner för de döda, påvens välsignelse, etc etc…..”

Men är det faktiskt så illa? Kanske Padrosa, trots sin bakgrund som katolsk teolog, ändå har missuppfattat något här?

Vi får lov att kolla i KK:s egen lära.

Sifferhänvisningarna i det följande hänvisar till avsnitt i den katolska kyrkans katekes.

Den katolska kyrkans lära om vägen till frälsning börjar i dopet.

Där börjar rättfärdiggörelsen. 1262-1274

En vuxen måste dock förbereda sig för detta genom tro och goda gärningar! 1247-1249

I fortsättningen behövs sedan dels goda gärningar, dels sakramenten, för att rättfärdiggörelseprocessen ska gå vidare. 1212, 1392, 2010

Sakramenten sägs vara nödvändiga som kanaler för tillförsel av nåd. Utförs riterna på rätt sätt får man mer nåd, och rättfärdiggörelsen fortsätter. 1127-1129

Nåd är alltså något man ska förtjäna genom olika slags fromma och goda gärningar.2010, 2027

Man sägs alltså uppnå frälsningen genom en kombination av tro, goda gärningar, och regelbunden användning av sakramenten, vilket då sägs samverka med nåden. 183, 1129, 1815, 2002

Hur definierar då KK tro? Jo, tro, det är att tro på Gud och KK:s läror. 181.182, 1814

Nåden, då. KK talar om ”heliggörande nåd”. Den sägs bli tillförd vartefter åt den, som håller på att bli rättfärdiggjord, den är en själslig egenskap, en övernaturlig disposition att bli en bättre människa vartefter, som fullkomnar själen. 19897-1985, 1999-2000

Frälsningen från synd och evig död beskrivs alltså som en livslång process, som är beroende av att människan förtjänar nåden genom sina gärningar.

Någon frälsningsvisshet finns inte i KK:s lära. Ingen kan veta om han får evigt liv. 1036, 2005.

Evigt liv är nämligen en belöning för att man lyckats bli tillräckligt from och helig i jordelivet, 1821, 2010, och vem kan nu veta att man klarat ribban?

Det förefaller som om Luis Pedrosa nog visste vad han talade om, när han beskrev den katolska frälsningsvägen!

Vad säger då Guds Ord om dessa saker?

I Bibeln är rättfärdiggörelsen ett Guds verk från början till slut, och den sker av tro och inget annat. Rom 3:21-4:8.

Vi får del av Guds rättfärdighet, och detta sker helt och fullt när en människa kommer till tro.Rom 3:21-30

Den frälsande tron är att tro att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och bekänna honom som Herre. Rom 10:8-17

Nåden är en fri gåva, inget man förtjänar. Rom 11:6

Den som tror på Jesus har övergått från döden till livet, och kan således veta att han har evigt liv. 1 Joh 5:13

Det är onekligen en viss skillnad mellan KK:s katekes och Guds Ord!

Man kommer osökt att tänka på det Paulus säger om Sara, Hagar, och försöken att bli rättfärdig genom lagen, i Gal 4:21-5:9….

McCarthy beskriver den troende katolikens strävan efter frälsning så här: ( ett väldigt sammandraget sammandrag, läs boken!)

Det börjar alltså med dopet, som sker när barnet är några veckor gammalt.

Då sägs barnet ha blivit en ny skapelse, barnet sägs ha iklätt sig Kristus, och fått värdighet som Guds barn. Och barnet får tillsägelse att bevara sin helgade själ obefäckad genom livet.

Någon tro behöver barnet dock inte ha i det här skedet, det blir döpt på kyrkans tro.

Nu är det första steget på den långa vägen till frälsning taget.

Nästa steg kommer vid ca åtta års ålder, när barnet får ta emot nattvardsbrödet första gången. Före det ska man ha lärt sig vad kyrkan lär om sakramenten, man ska ha lärt sig de tio buden, och dessutom kunna svaren på tiotals frågor från katekesen.

Barnet ska också bikta sig första gången innan första kommunionen.

Greppet om själarna tas vid tidig ålder.

Barnen har t ex här redan fått lära sig att nattvardsbrödet är Gud, och därmed ska tillbes.

Samt, naturligtvis att be mariabönerna och vörda helgonen….

Från och med den första nattvarden ska man gå i mässan regelbundet, och bikta sig flera gånger i året, annars får man inget tillflöde av heliggörande nåd.

Vid tolv års ålder är det sedan dags för konfirmationen, det fjärde av KK:s sju sakrament.

(De övriga är dopet, boten, nattvarden, äktenskapet. vigningen ( till tjänst i kyrkan) och de sjukas smörjelse, det som förr hette den sista smörjelsen).

Alla sakrament sägs tillföra nåd, hjälpande eller heliggörande, till den som tar emot dem – dock måste man befinna sig i nådens tillstånd, alltså redan ha tagit emot nåd, för att kunna ta emot nåden. (!)

Här kommer jag att tänka på dagens arbetsmarknad, där man helst ska vara tjugo år gammal och ha tjugo års arbetserfarenhet för att få jobb…. en omöjlig ekvation, också det.

Så ser alltså livet ut för den katolik, som tar sin tro på allvar. Han arbetar och är betungad med sin religion hela livet igenom, han ska hålla Guds bud och KK:s bud, be till Maria, be till helgonen, leva med i liturgin, ta emot sakramenten, och göra så många goda gärningar som möjligt, för hans frälsning beror av allt detta.

Orsaken till att det har blivit så här ligger i själva förståelsen av vad rättfärdiggörelse är. I katolsk teologi är rättfärdiggörelsen ett slags halvfärdigt tillstånd i människosjälen, något instabilt, som hela tiden måste stöttas och bevakas med de metoder och gärningar, som kyrkan föreskriver.

Det blir aldrig färdigt. Man måste hela tiden göra litet till.

Just så som det blir, när en människa söker Gud, men står under lagen.

Det tycks mig som om Jesu ord om att vi ska komma till honom för att få vila från allt det vi arbetat med och varit betungade av, har gått den katolska kyrkans teologer förbi.

Katolicismen tycks inte veta så mycket om att vila i Kristus.

Istället får en katolik jobba mer och hårdare, ju trognare han är sin kyrkas lära.

Syndar han, då ska han bekänna sin synd, och om det är sk dödssynder det handlar om, då ska de biktas, alltså bekännas för en präst.

Innan prästen uttalar förlåtelsens ord, ska man också be en ångerbön, och lova bättring för framtiden.

Sen kommer då förlåtelsen.

KK lär att det bara är Gud, som kan förlåta synder, men att han har valt att göra detta genom kyrkan, 1441-1445, så alltså kan prästen avgöra om syndaren ska få någon förlåtelse eller ej, och också på vilka villkor.

Villkoret består i botgöring. Syndaren förväntas gottgöra Gud för sin synd, alltså göra något bra som väger upp det dåliga.

Det vanliga är att syndaren blir ålagd att be ett visst antal Fader vår och Ave Maria, mern det kan också handla om att fasta, att ge pengar till de fattiga, elelr försaka sig själv på olika sätt.

När allt detta är uppfyllt sägs synden vara helt och fullt förlåten.

Också syndernas förlåtelse blir alltså något man ska förtjäna genom egna gärningar i det här konceptet.

Man undrar ju var den bibliska grunden för allt detta finns.

Vad blev det av 1 Joh 1:7-9?

Sen kommer då sanningens ögonblick för den trogne katoliken. Han har levt så gott han kunnat, levt upp till så mycket han klarat, men hur ska det nu gå, nu när han dör?

Ja, i värsta fall har han begått en dödsynd, som han inte hunnit bikta och göra bot för. Då går det åt – ja, ni kan fylla i själva.

Är han ett normalfall, då är han inte god nog för himlen, men inte heller ond nog för helvetet.

Då ska han till det katolikerna kallar skärselden, och där straffas och plågas så länge det behövs, innan synden är sonad och själen är renad, så att man kan anses vara god nog att få komma in i himlen.

Plågorna i skärselden är alltså den sista etappen på katolikens väg till frälsning.

Undantag finns – döpta småbarn som dör kommer direkt till himlen, liksom de människor, som varit så fromma och heliga här på jorden at de är goda nog för himlen direkt.

Men de flesta har skärselden att se fram emot efter döden.

Vad blev det av det som Skriften säger, att Jesus är försoningen för våra synder, och att Gud har förlåtit oss alla våra synder?

Nu avslutar jag mitt årslånga projekt med att försöka begripa mig på den romersk-katolska kyrkan. Jag har lärt mig mer, men det jag har lärt mig har inte precis gett mig någon glädje.

Åtminstone har jag förstått varför reformationen var en nödvändighet.

Hur det skulle ha sett ut i dagens kristenhet utan den, det vill jag inte ens tänka på.

Vad gäller t ex kristusbekännelsen är KK klarare än vad t ex de lutherska kyrkorna på många håll i praktiken är idag.

Den nuvarande biskopen i Rom (han som brukar kallas påven) får mer vettigt sagt än många protestantiska diton.

Vad är då problemet? Ska man säga det i ett ord är mitt problem det som traditionen har fört in i den katolska kyrkans lära och liv.

När Judas brev säger att tron en gång för alla har överlämnats åt de heliga, och Paulus säger ”Icke utöver vad skrivet är”, då har jag svårt att förstå detta på något annat sätt än att all senare lära och alla senare tillkomna sedvänjor är tänkta att prövas mot denna en gång för alla överlämnade och uppenbarade tro!

Samt att den prövningen måste resultera i ett förkastande av sådana läror och seder, som antingen saknar stöd i Skriften, eller också uttryckligt är förbjudna av den.

I KK:s tradition finns många saker, som efter att först ha blivit vedertaget bruk/ lära, sedan har upphöjts till dogm. En del av dessa har, vad jag kan se, övertagits direkt från hedendomen!

Det är sådana saker, som jag personligen inte kan tänka mig att godta.

(Den som intresserad av mina tankar kring traditionen kan ta en titt på mitt skriveri om
Traditioner och bundenhet och mer om det här med hedniska bruk som integrerats i KK:s lära har jag skrivit i Katolska kyrkan X – integrerad hedendom)

En sådan sak är personkulten kring påven, eller kanske man borde säga kring påveämbetet. Hans titlar och anspråk kan inte godtas som kristna och rätta!

Ta nu t ex titeln ”Pontifex Maximus” – ”den överste brobyggaren”

I engelska texter brukar påven benämnas ”the Pontiff”. Det kommer från denna latinska beteckning på, observera, inte någon kristen biskop, utan på den högste avgudaprästen i det forna hedniska Rom!

Varför inte kalla påven ”ayatolla” då också! Det är också en hög hednisk prästtitel, och betydligt mer i tiden…

Eller ”Vicarius Dei”. ”Guds ställföreträdare”. Sedan när har den Allsmäktige börjat behöva någon stand in?Den titeln snuddar vid förgudning av en människa.

Eller ”Hans Helighet”. Min kristne broder Benedictus är varken mer eller mindre helig än någon annan kristen broder. Han är köpt med och helgad i samma blod som jag.

Han har ett mycket ansvarsfullt jobb inom kristenheten, och han behöver alla de förböner han kan få i det jobbet.

Han förefaller mig också vara en god och ödmjuk kristen människa.

Men jag kan inte tänka mig att kalla honom ”Hans helighet”.

Det finns bara En, som vi ska ropa ”helig, helig, helig” inför!

……

Att kalla påven ”den helige fadern” skorrar också ganska illa mot bakgrund av att Jesus tydligt har sagt att vi inte ska kalla någon på jorden fader, för en är vår Fader i himlen, och med tanke på att Jesus använder just uttrycket ”helige Fader” när han vänder sig till sin himmelske Fader i sin översteprästerliga förbön bör vi nog akta oss väldigt noga för att använda det uttrycket om någon annan!

Det blir som att överföra Guds namn på en människa om vi gör det.

”Jag tror inte på Sola Scriptura-principen”, säger du, och sedan fortsätter du med att peka på nödvändigheten av att ha en trosregel och ett läroämbete.

Och här kan jag helt hålla med – förutsatt att vi använder en bibliskt försvarbar definition på vad en trosregel är, och vad lärarens utrustning, auktorisering och uppgift är för något!

Uttrycken ”trosregel” och ”sanningsregel” dyker såvitt jag vet inte upp i den kristna litteraturen förrän omkring år 200.

Hur innehållet skulle se ut var de tidiga kyrkofäderna inte helt överens om – jag har sett uttrycket ”mycket omtvistat” hos någon kyrkohistoriker…

Vad man dock förefaller ha varit överens om är att denna regel skulle vara kort och enkel, och sammanfatta det allra väsentligaste av kristen tro.

Tertullianus låter t ex trosregeln och dopbekännelsen vara samma sak, och den dopbekännelse som då användes (200-talet) har stora likheter med det vi idag kallar den apostoliska trosbekännelsen. Så här löd den tertullianska versionen:

”Jag tror på Gud Fader allsmäktig,

Jag tror ock på Jesus Kristus,

hans enfödde Son, vår Herre,

född av den helige Ande och jungfrun Maria,

under Pontius Pilatus korsfäst och begraven,

på tredje dagen uppstånden igen från de döda,

uppstigen till himmelen,

sittande på Faderns högra sida,

därifrån igenkommande

till att döma levande och döda.

Jag tror ock på den helige Ande,

en helig kyrka, syndernas förlåtelse,

och de dödas uppståndelse.”

Trosregeln i tidig kristen kyrka var alltså kort, enkel, grundad på apostlarnas undervisning, och den sammanfattade det viktigaste i Guds väsen och verk.

Och en sådan här kort och klar sammanfattning behövs, absolut! Redan i 1 Kor 15 lägger ju Herren genom Paulus fram en grundläggande trosregel åt oss !

Så länge vi håller den enkel, fokuserar det viktigaste, och håller den på klar biblisk grund är alltså en sådan här trosbekännelse ett livsviktigt hjälpmedel!

Men vad hände sedan, och hur ser dagsläget ut?

Inom de protestantiska kyrkorna – jag talar nu mest om den lutherska sidan, eftersom det är den jag något litet känner till – brottades man under 1500-talets senare hälft fram till det som idag kallas de lutherska bekännelseskrifterna, och lyckades därmed i någon mån överbrygga klyftan mellan Melanchtons linje å ena sidan och den tidens ”gnesiolutheraner” å andra. (Mycket förenklat uttryckt, medges, men det här är en kort hemsidesartikel, ingen doktorsavhandling).

Dessa skrifter talar utförligt om det som tvisterna gällde då, mindre utförligt om annat, och en del saker, som hålls fram tydligt i apostlarnas undervisning, ges i princip inget utrymme alls, som t ex den helige Andes gåvor och övernaturliga verk i församlingen.

Sedan lade man locket på, och förklarade sin teologiska tankebyggnad vara färdig.

Vilket naturligtvis innebar att från den tiden är det, grovt uttryckt, bekännelseskrifterna som i de lutherska sammanhangen har bestämt hur Bibeln ska tolkas, och som också har bestämt vad som ”får” stå i Bibeln!

Under sådana omständigheter frågar man ju sig vilken bok som är heligare för dem, som gör så?

Bibeln eller denna enormt expanderade trosregel, som dessutom inte är begriplig och användbar för så värst många andra än fackteologer?

Inom KK tycker jag mig se att man valt en annan väg. Här har man varit öppen för möjligheten att insikten ska kunna växa till, att Gud ska uppenbara nya vidder av livets Ord, som vi sjunger i psalmen. Tyvärr har den öppenheten tagit en steg för långt, så att man har börjat ösa ur andra brunnar än Bibeln.

Detta har tagit sig uttryck i att dogmhögen kontinuerligt har vuxit till sig under tidens gång. Den romersk-katolska katekesens tusentals paragrafer utgör en trosregel, som i likhet med den lutherska varianten är hanterbar bara för de lärda och visa…

Problemet där är också detsamma som det i praktiken är i den lutherska kyrkan: Inte heller inom KK är Skriften överordnad trosregeln! Traditionen jämställs med Bibeln, med den påföljd att nya läror, som bygger på äldre läror och traditioner, som bygger på ännu äldre läror, ett steg i taget har gått allt längre bort från biblisk grund.

Här kan allt slags villfarelse ta sig in, en liten bit i taget, och har också gjort det, precis på samma sätt som vi här i Finlands evangelisk-lutherska kyrka kan se hur det tas det ena lilla steget efter det andra bort fån apostlarnas och profeternas grund, i den takt som behövs för att folket ska hinna vänja sig.

Skillnaden är väl, att i ELFK går man i sin villfarelse mot sin egen bekännelse, medan man i KK vartefter har integrerat villfarelsen i bekännelsen och läran.

Jag vill alltså mena, att problemet på ömse håll i grunden är identiskt. Man har inte tillämpat Sola Scriptura-principen, man har inte låtit Bibeln vara högsta domare över sina trosregler, och följaktligen har dessa börjat leva sitt eget liv.

Och frågan blir då vad man sådär rent läromässigt vinner på att gå från det ena diket till det andra?

I och för sig kan man väl där svara, att själva kärnan idag är friskare i KK än i ELFK, och det kan så till vissa delar vara. Men det finns ju fler alternativ. Eller?

—

Sen har vi frågan om den hierarkiska strukturen, som du tar upp på förra tråden, S-O.

Att det finns en struktur i urförsamlingen är klart.

Där fanns församlingsföreståndare, där fanns äldste, där fanns diakoner.

Den öevrgripande översynen över församlingarna sköttes av apostlarna.

Ef 4 ger ett femdelat ledarskap, med apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.

Vilka krav som ställdes på ledarna framgår tydligt från pastoralbreven.

Vilka karismatiska gåvor som gavs – och ges – till de olika arbetarna framgår av 1 Kor 12.

Jag kan inte se att NT skulle utlova en automatisk succesion så, att vem man än lägger händerna på och insätter i ett ämbete därmed också skulle automatiskt vara smord och rustad av Gud.

Mer ser man då det motsatta, att man erkände och bejakade den kallelse och den karismatiska utrustning, som Gud gett en människa, men inte utan att också först pröva den människans personliga mognad och karaktär.

Läroämbetet i urförsamlingen byggde alltså på att Gud kallade en människa, gav de andegåvor som hörde ihop med tjänsten, fostrade till karaktärsmognad, och sedan, när församlingen hade prövat att han var kapabel att undervisa och vägleda på ett rätt sätt och att hans personliga vandel höll måttet, först då var det dags att avskilja den människan till tjänst i församlingen.

Här har åtminstone de protestantiska samfunden på det stora hela taget gått åt fel håll.

Att skicka en nybakad student till TF på fem år, och sedan prästviga honom – eller henne – och skicka ut honom i heltids församlingstjänst… och det enda han nuförtiden egentligen behöver tro på är kvinnliga präster… neej…

Inte kan jag se att situationen skulle vara så mycket bättre inom KK heller.

Successionen och vigningen är vad som gäller, den Guds kallelse som bekräftas av nådegåva och karaktär kommer i andra hand.

Jag tror faktiskt att Gud ville ge oss båda!

Inte att vi skulle ställa den inre kallelsen och nådegåvan mot den yttre kallelsen och avskiljandet till tjänst, utan att dessa skulle följas åt!

För om de inte gör det, då ser jag inte att Skriften skulle ge några löften om att de lärare vi ställer upp åt oss skulle per automatik vara rätta lärare. Tvärtom, snarare.

Det finns ju också en profetia om den tid när de kristna ska börja enligt eget gottfinnande skaffa sig såna lärare som undervisar i enlighet med folkets önskemål – talar det som kliar folk i öronen… och om vi utformar vårt läroämbete, och vad som auktoriserar lärare i församlingen, på ett sådant sätt som nu görs på många håll, då ställer vi ju dörren vidöppen för en sådan utveckling!

Nästa sak, som jag har frågetecken inför, är den märkligt dubbla inställningen till jordiska rikedomar – ett frågetecken som nog kan sättas för de lutherska folkkyrkorna också! Dels hyllas asketiskt liv, munklöften, och sådana ideal som förkroppsligas t ex i Fransiscus av Assisi.

Kyrkan själv, däremot, har samlat guld på hög som en annan drake! Vatikanens skattkammare bågnar. Katolska kyrkan är ett stormrikt företag! Helt i strid med Jesu uppmaning att vi inte ska samla skatter här på jorden.

Jag har haft liknande problem vad det gäller ELFK här i landet. Här är det väl ingen som väntar att församlingsanställda ska leva speciellt enkelt, lutherdomen hyllar inga fattigdomsideal. Det är skillnaden.

Kyrkan i Finland har jordiska egendomar i mängd. Det är likheten. Gladeligen bygger man upp jättelika församlingscenter med en nyttjandegrad man helst håller hemlig, och lika gladeligt beställer man t ex kyrkorglar för hundratusentals euro, när en digitalorgel för tiondelen av pengarna skulle göra samma jobb.

Allt medan det finns människor i landet, som har det verkligt illa ställt, och som skulle behöva en hjälpande hand!

Den myckna från världen kopierade, ohyggligt kostsamma pompan och ståten får mig att må aningen illa, både vad gäller de lutherska kyrkorna och KK. Var det verkligen så här Kristus menade att Hans församling skulle bära sig åt?

”Ni har lagt beslag på tillgångar, som tillhör Kristus, och konsumerar dem planlöst”, skriver Johannes Chrysostomos. ”Förstår ni inte att ni ska ställas till svars för detta?”

Och han är en av katolska kyrkans kyrkolärare, till råga på allt…

I det här sammanhanget kunde man kanske också ställa frågetecken för KK som politisk maktfaktor, men om det vet jag för litet, så må det bara stå som ett frågetecken i marginalen. Vatikanens diplomati existerar och är mycket verksam, så mycket är i varje fall klart!

Klart är också, att Jesus inte avsåg att hans lärjungar skulle bli ett parti för utövande av världslig makt. Tvärtom, han säger tydligt ifrån när han talar om denna världens kungar och mäktiga.! ”Så är det inte bland er!”

Så detta skulle vara en stor och svår fråga för mig, den dag det skulle bli aktuellt med medlemskap i KK. Hur skulle jag kunna ställa mig in under en ordning, som självklart menar att den kristna kyrkan ska vara rik, samla pengar, egendomar och jordiskt inflytande? Vara med och med medlemskap och pengar understöda något, som jag inte hittar stöd i Skriften för, tvärtom?

Eller har jag missförstått något i den katolska hanteringen av pengar och makt?

]]> https://ironn.org/?feed=rss2&p=1320 0 https://ironn.org/?p=1379 https://ironn.org/?p=1379#comments Wed, 30 Jan 2013 06:54:51 +0000 admin http://www.ironn.org/wp/?p=1379 …

Innan jag går vidare med mina frågor kring katolicismen, vill jag understryka, att jag inte är ute efter att få fram att katolikerna skulle vara värre vilsefarna och sämre kristna än alla andra!

Det finns mindre lyckade bruk och traditioner litet varstans i kristenheten.

Det jag undrar över är specifikt hur det går till, när man som utifrån kommande, och således oanfäktad av hemmablindhet, lyckas hitta för sig själv acceptabla förklaringar till det som där finns av obiblisk tradition och lära?

För egen del skulle jag kunna föreställa mig att man i ett läge, där man vet sig vara manad av Gud att bosätta sig i ett visst andligt hem, skulle säga något i stil med: ”Detta är nu mitt hem, med de fel och brister som här finns. Jag tänker inte förneka att kranen droppar, att taket läcker litet grann, och att vedspisen ryker in. Jag tänker inte förneka, att det finns råttor i källaren. Men detta är nu mitt hem, och här ska jag vara, och jag vill göra det bästa av det. Grunden är i ju alla fall OK…”

Det är den här biten med frågorna kring det som faktiskt är på snett, som jag grubblar över. Det är ju sanningen som ska göra oss fria, inte förklaringarna…

Så jag kommer att fortsätta att skriva några inlägg till om katolska kyrkan.

Ville bara klargöra varför jag börjat jobba med de här frågorna!

Kommentarer: (Kopierade från min gamla hemsida)

• ingmar:

  03/04 2009 12:10:53

  Alltså, nog är det svårt att uttrycka sig tydligt! Jag ville ha sagt, att jag inte förstår om någon från ett protestantiskt sammanhang går över till KK av den orsaken, att KK skulle vara läromässigt mer på rätt spår, eller mer bibliskt i sina seder och bruk, än vad t ex de inomkyrkliga väckelserörelser är, som ännu vill hålla sig till Guds Ord, eller de frikyrkor, som på liknande sätt vill respektera och följa apostlarnas undervisning. Men att jag nog kan förstå, om någon rätt och slätt hittar sitt andliga hem i en katolsk församling…

   

• svenolavo:

  03/04 2009 23:45:51

  Jag tycker du för ett underligt resonemang. Du utgår från någon form av allmänprotestantism som norm, där det avgörande tycks vara ”viljan” att ”hålla sig till Guds Ord” – naturligvis i den tolkning som man själv har stannat för. Denna ”vilja” sträcker sig emellertid inte så långt att den skulle omfatta det katolska arv som, fastän i uttunnad form, ännu finns här och var t.ex. i Ev.-luth. kyrkan. Utifrån denna minsta-gemensamma-nämnarprotestantism bedömer du sedan Katolska kyrkan och finner att den inte håller måttet. Felet med Katolska kyrkan är alltså helt enkelt att den är katolsk. Detta cirkelresonemang kan bara övertyga dem som är inne i cirklarna från förr.

   

• ingmar:

  04/04 2009 09:45:35

  Du observerade väl at jag använder ordet ”mer”? (Mer på rätt spår”) Samt att jag säger att katolikerna inte är sämre eller mer vilsefarna än t ex de protestantiska samfunden? Samt att det finns mindre lyckade seder och bruk överallt?

  Mitt resonemang är följande: Om man har antagit/håller på att anta obibliska seder och bruk på ömse håll, då har jag svårt att förstå varför man skulle, observera, på läromässig grund byta samfund.

  Varför byta ut kvinnliga präster mot mariadyrkan?

  Varför byta ut lutherdyrkan mot helgondyrkan?

  Varför byta välsignelse av homosexuella par mot ett celibattvång, som har lett till känt resultat bland de katolska prästerskapet?

  Varför byta FELK:s maktspråk mot påvens ofelbarhetsanspråk? Vari ligger vinsten?

  Om den alltså är den annan, än att man helt enkelt hittat ett andligt hem, där man mår bra?

  Trots dessa samfunds alla fel och brister är ju ändå Jesus fortfarande verksam inom dem…dvs mitt ibland alla, som ännu samlas i hans namn…

   

• ingmar:

  04/04 2009 17:08:01

  Sedan, Sven-Olav, skulle jag vara intresserad av att höra din kommentar till KK III. om du har tid någon gång! Det är ändå där sakens kärna ligger….

   

• svenolavo:

  04/04 2009 23:16:09

  Men nu förväxlar du vanliga fördomar med verkligheten. Mariadyrkan och helgondyrkan är mot vad Kyrkan lär som det riktiga. Se vad Katekesen säger om saken. Celibattvång gäller inte över hela linjen och kan inte knytas till det som du antyder. Det handlar om andra saker där; se t.ex. Michael Rose, Goodbye good men. Och varför skulle Katolska kyrkan vilja byta ut sin påve mot de tiotusen påvarna på protestantiskt håll?

   

• ingmar:

  05/04 2009 08:34:37

  Jodå, jag har faktiskt läst vad romersk-katolska katekesen säger om saken. Och jag kommer att komma till både Maria och helgonen här i kommande inlägg. Sedan kan vi fortsätta att samtala om huruvida det verkligen bara är fördomar jag ger uttryck för!

  Och käre broder, när har jag ens antytt att katolikerna borde byta sina irrvägar mot de lutherska folkkyrkornas?? När inte ens jag själv ville vara med i ELFK längre….

  Frågan jag arbetar med är den motsatta, alltså varför man skulle vilja gå från den lutherska fållan till den romerska.

• Och hur kan du så tvärsäkert säga att celibatet inte har något att göra med alla de fall av sexuellt utnyttjande, bedrivet av just katolska präster, som uppdagats – och där den kyrka de tjänar har varit mer angelägen om att sopa under mattan, hemlighålla och förtiga det skedda, än att få slut på eländet och ta hand om offren?
• Ta nu t ex det aktuella exemplet i Irland, med Ryan-rapporten och Vatikanens beklaganden…

Om vi följer apostelns uppmaning att vi inte ska gå utöver vad skrivet är, har vi åtminstone något slags utgångspunkt.

Från den grunden tycker jag mig förstå att man kan dra följande slutsatser:

Maria är värd stor heder. I Magnificat säger hon själv att alla släkten ska prisa henne salig, och med beaktande av omständigheterna tror jag nog att hon talar under Andens inspiration när hon säger det. Att en människa som fått nåden att utväljas till att vara inkarnationens redskap är värd att prisas salig har väl ingen något att invända emot.

Maria är värd lika stor heder som profeterna eller apostlarna, inte så att hon skulle ha bidragit till Kyrkans läromässiga grund, men så, att hon var det redskap genom vilket Ordet blev kött, liksom apostlarna och profeterna också var Ordets redskap och gjorde Honom hörbar och känd här i världen.

Maria är heder värd också för att hennes beredvillighet att ställa sig till Guds förfogande för en svår uppgift kan duga som exempel och föredöme för oss alla.

Det är vad vad slutsatser man kan dra på klar biblisk grund. Ska man ha mer än så blir det att läsa mellan raderna, eller ta ännu ett steg längre och börja ta till fria fantasier..

När jag studerar vad KK:s katekes har att säga om Maria (punkterna 963-975) blir jag bara sorgsen. Varifrån tar man allt detta??

Jo, jag vet svaret: kyrkans tradition…

Här presenteras Maria som ”kyrkans moder”. Någon sådan tanke finns ingenstans i NT.

Hon sägs vara förbunden med Jesus i frälsningsverket från början till slut – upphöjs till något slags ”medåterlöserska”.

Skriften är mycket tydlig ifråga om att Jesus ensam utförde frälsningsverket. Jesus ensam står som Medlare.

Man kan också minnas, att Jesus faktiskt vid ett tillfälle ställer sina lärjungar framom Maria och sina jordiska bröder, och med hänvisning till lärjungaskaran säger att det är de, som är hans moder och bröder och systrar…

Hon sägs vara syndfri.

Bibeln säger att alla människor är syndare.

Hon sägs vara upphöjd till ”himmelens drottning”.

Gamla Testamentet talar om dem som tillber himmelens drottning. Och definierar detta som avgudadyrkan.

Märkligt att inte apostlarna har ett enda ord att säga om allt detta, som KK:s katekes ger så mycket utrymme åt? Maria nämns ju överhuvudtaget inte efter Apg 1!

Nog skulle man ju vänta att en som KK beskriver som ”den allra främsta och helt unika medlemmen i kyrkan”, ja rentav ”det fullständiga förverkligandet av kyrkan” skulle ha fått litet mer uppmärksamhet än så i Nya Testamentet?

Sedan sägs det i den katolska katekesen att hon har ”ett frälsande uppdrag, som fortsätter tills alla de utvalda fullkomnats för evigt”, och att det är hon, ”som genom sin förbön för oss utverkar den eviga frälsningens gåvor”.

Ingen biblisk grund för detta heller. Marias väldiga uppdrag var, enligt Bibeln, att föda Frälsaren. Tillsammans med Josef gav hon honom också ett hem att växa upp i. Något annat uppdrag talar inte Skriften om.

Och mycker mer av samma slag finns där att beskådas och läsas i KKK.

Efter att ha påstått allt detta gör man så i romersk-katolska katekesen en formlig kovändning, och säger att ”Marias modersuppdrag gentemot människorna på intet sätt förminskar eller fördunklar Kristi medlarställning”.

Jag är nog av annan mening på den punkten! Om man i KK:s undervisning säger till sina medlemmar att de ska gå via Maria med sina böner för att Jesus ska bli mer välvilligt inställd till dem, vem tror ni då att de människorna börjar uppfatta som medlare??

Sedan kommer vi så till ”kulten av den heliga Jungfrun”.

Den sägs vara ”visserligen ensam i sitt slag, men väsensskild från den tillbedjan som tillkommer Gud”.

Nå, här har vi en kult. En kult innebär att man under gudstjänstliknande förhållanden åkallar, ber till, tackar och vördar någon, i detta fall Maria. Något sådant ska inte finnas i en kristen kyrka.

”Gud skall du tillbe!”. Punkt.

Det kan inte hjälpas, detta kan svårligen definieras som något annat än införande av en gud till.

Närmare bestämt en gudinna.

Till slut utnämns så Maria till ”Guds heliga Moder, den nya Eva, kyrkans moder”.

Vem blev Maria mamma till?

”Det heliga som blir fött ska kallas Guds Son”, säger ängeln vid bebådelsen.

Men Guds Son var ju Jesus från förr – ”Född av Fadern före all tid” bekänner vi ju.

Maria blev mor till Människosonen.

Hon är inte gudaföderska, hon födde Människan.

Jesus efter uppståndelsen, Han som med kraft är bevisad vara Guds Son, om Honom säger Gud Fadern: ”Du är min Son, Jag har i dag fött dig”.

När vi ser på Jesu bägge naturer, då är det Maria som föder människan, och Gud som föder Gud.

Hela tanken om Maria som Guds moder är skev. Den gör i praktiken Maria till en modergudinna av hedniskt snitt.

Och här vill jag understryka att inget av detta är Marias fel! Hon eftersträvade aldrig någon position eller särställning i den kristna urförsamlingen! Hon behåller all den heder jag talade om i början av inlägget! Det är den kyrka, som i efterhand har uppfunnit och antagit dessa obibliska läror, som också får stå för dem.

En tidtabell för hur mariadogmerna och -lärorna har tillkommit kan väl också vara på sin plats.

Den äldsta kända bönen till Maria som finns bevarad går tillbaka till ca 120 e Kr.

Ökenfadern Antonius, ca 350, lärde att all nåd som någonsin skänkts människor kom genom Maria.

Johannes Chrysostomos, 347 – 407, lärde att syndare får förlåtelse endast genom Marias förbön. (Han är en av KK:s officiella kyrkolärare)

Ca 380 började man tillbe Maria under titeln ”Guds Moder”.

Efter att detta fått rota sig under ett par hundra år blev det så dags att börja förvandla traditionerna till dogmer. Detta skedde först vid det tredje konciliet i Efesus 431. Här ärades Maria med titeln Gudaföderska.

I slutet på 400-talet kommer så första berättelsen om en Maria-uppenbarelse. En viss Romanus fick den i en dröm…

År 553 var det så dags att vid femte konciliet i Konstantinopel ge Maria titeln Evig Jungfru. Att NT berättar om Jesu bröder och systrar, barn till Maria och Josef, hade i det sammanhanget tydligen ingen betydelse.

Omkring 650 började man ära Maria vid särskilda kyrkliga högtider. Vid ungefär samma tid, 649, fastslog man dogmen om Marias eviga jungfrulighet.

Hundra år efter erkännandet av traditionens”riktighet” kom alltså dogmen…

Omkring år 800 började man tillbe bilder av både Maria och helgon. ”Du ska inte göra dig någon bild, inte heller be till sådana” hade kommit ur modet…

Hundra år senare var det dags att börja vörda Marias man Josef!

På 1500-talet började man använda bönen ”Ave Maria”, en bön som idag bes mera inom KK än Fader vår och Herrens välsignelse sammantagna. Proportionerna när man ber rosenkransen är tio Ave Maria på en Fader vår…

1854 proklamerade påven Pius IX dogmen om Marias obefläckade avlelse…

Hundra år senare antogs dogmen om Marias kroppsliga himmelsfärd.

Hela denna långa rad av mariaförhärliganden har en sak gemensam: de saknar grund i Jesu undervisning, och de saknar stöd i apostlarnas undervisning.

Och de har en sak till gemensam:  vi behöver dem inte. Jesus älskar oss. Han tar emot var och en som kommer till Honom. ”Den som kommer till Mig ska jag sannerligen inte kasta ut!”.

Vi behöver inte Marias förböner. Det är Jesus själv, som enligt Skriften är vår Förespråkare i himmelen!

KK anvisar en omväg via Maria, en omväg som är en återvändsgränd, där Bibeln anvisar en ny och levande väg till Fadern: Vägen Jesus, Han, som är Vägen, Sanningen och Livet.

Jag har i något sammanhang offentligt utalat att jag har svårt för det här åkallandet av Maria.

Här har jag nu försökt redogöra för orsaken till detta. Det här är också definitivt en sak som skulle omöjliggöra ett medlemskap i KK för min personliga del. Om priset är att man måste omfatta läror av det här slaget, då är priset för högt.

I den katolska mässan bekänner man sig tro på ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”.

Här har man alltså preciserat med ”enda” och ”apostolisk”, och går sedan vidare med att säga, att den romersk-katolska kyrkan är den enda kyrka som har dessa fyra kännetecken, och därmed också är den enda rätta kyrkan, och den kyrka, som alla kristna egentligen bekänner sig tro på.

Man grundar detta anspråk på följande sätt:

Romkyrkan sägs vara en enda, eftersom alla där godtar påvens auktoritet, accepterar den romerska trosläran, sådan den är framställd i katolska kyrkans katekes, deltar i samma mässa, och har samma syn på och bruk av sakramenten.

Romkyrkan säger sig också vara helig, emedan den har kallelsen att samla alla kristna, dess frukt är sådan som Gud vill ha, dess målsättningar är rätta, och den har fått sig givet att förvalta sakramenten, främst mässoffret.

Romkyrkan ger sig ut för att vara allmännelig, för den säger sig gå tillbaka till apostlarnas och Kristi jordelivs dagar, och sträcka sig över hela jorden och in i evigheten.

Och den menar sig vara apostolisk, eftersom den sägs vara grundad av apostlarna, den styrs av en man som kallas Petri efterträdare, den undervisar i och fungerar i enlighet med vad som utges för att vara apostlarnas lära, och den har biskopar som genom succession menas vara direkta efterträdare till apostlarna.

Och om de här anspråken är med sanningen överensstämmande, då ska vi bli katoliker hela bunten!

Då är ju romkyrkan den enda sanna kyrkan. Det gäller då bara att granska hållbarheten. Är den romerska kyrkan verkligen vad den ger sig ut för att vara i dessa fyra hänseenden?

För om den inte är det, då är den inte den enda sanna kyrkan, då är den bara ett samfund bland övriga kristna samfund, varken mer eller mindre. Och då finns det ingen större anledning att dra till Rom än vad det finns anledning att ansluta sig till något annat kristet samfund! Faktiskt mindre, om det skulle visa sig att inslaget av främmande läror är mindre på annat håll än där…

Så nu ska jag fortsätta min serie om katolicismen med att till börja med fundera på följande frågor:

Är den romersk-katolska kyrkan identisk med den kristna urkyrkan?

Är den katolska läran identisk med apostlarnas undervisning om vägen till frälsning och livet som kristen sådan vi har den i Nya Testamentet?

På vilka grunder skapas nya dogmer i den romerska läran?

Är påven verkligen Petri efterträdare, och var aposteln Petrus i Nya testamentet det Rom säger att han var?

Hur ser vägen till frälsning ut i den romerska versionen?

Om svaren jag har kommit fram till intresserar är det bara att läsa vidare i min serie om katolska kyrkan!

Liknar den katolska kyrkan den församling vi ser beskriven i Nya testamentet?

Och om inte, vilka är förändringarna och på vad sätt har de kommit till stånd?

Vad säger kyrkohistorien från de första århundradena om det här?

Första frågan kan tveklöst besvaras med ett rungande nej.

Där finns inte mycket som stämmer överens.

Den nytestamentliga församlingen hade ingen hierarkisk maktstruktur av romerskt snitt, ingen påve, inga kyrkofurstar, inga biskopsstift. Den hade inget mässoffer, inget liturgiskt prästerskap som levde i celibat, inga praktfulla ceremonier, ingen himladrottning den tillbad, inga speciella helgon, och inga jordiska rikedomar.

Kort sagt, den hade inget av allt det som konstituerar dagens romersk-katolska kyrka.

Samma sak kan för övrigt sägas om den lutherska folkkyrkan av idag – där finns mer av Rom än vi kanske skulle vilja erkänna!

Andra frågan, då.

Den mest grundläggande förändringen kom ifråga om hur församlingarna och kyrkan leds.

Där sattes både Ordet och Anden på undantag, och har där förblivit sedan dess. I följd av detta blev det mänsklig vishet och mänskligt godtycke, som blev den framväxande romerska kyrkoorganisationens verklige herre.

Där omyndigförklarades också församlingsmedlemmarna och blev nedtystade, genom att den ödesdigra uppdelningen i ”präster” och ”lekmän” kom till stånd.

Utvecklingen såg ut så här: Vittnesbörden om hur urkristendomens församlingar såg ut och fungerade finns i Apostlagärningarna och i apostlarnas brev, och kommer alltså från tiden 33 e Kr – 65 e Kr.

När Johannes får i uppdrag att skriva sändebreven till de sju församlingarna i Uppenbarelsebokens början befinner vi oss nästan trettio år framåt i tiden, någon gång mellan år 90 och år 95. Här har då redan en hel del avarter börjat tränga in i församlingarna! Här finns både Laodiceas folkvälde och nikolaiternas maktsträvanden, lös sexualmoral, avgudadyrkan, och Efesus’ döda renlärighet nämnda.

Det jag finner intressant här är just övergången från självständiga församlingar med ett delat ledarskap till präst- och biskopsvälde med en påve på toppen.

På en del håll, t ex i Antiokia, gick det hela så omärkligt och smidigt, att ingen protesterade desto mer, en av de äldste, presbytererna, fick mer att säga till om än de andra, och så småningom blev en episkop, alltså församlingsförståndare, vid namn Ignatius mogen att börja utforma det som blev början till våra dagars biskopsämbete. Fast då gällde det inte ännu makt över många församlingar.

På andra håll gick de som ville ha makt i församlingen mer bryskt tillväga, i Korint blev det mycket oro och strid med anledning av de nya ordningarna. – bl a tog de härskarlystna sig för att utan orsak avsätta några av de äldste. Det här känner vi till genom att Clemens skrev brev till Korintomkring år 100 och försökte lugna ner situationen.

Av årtalen ser vi att det här var något som blossade upp strax efter att den första generationen kristna med Kristi apostlar i spetsen hade lämnat detta jordeliv – det som hade hållit tillbaka på den här punkten var borta.

Den redan nämndeIgnatius skrev omkring år 110 ett brev till församlingarna i Mindre Asien, alltså samma församlingar som Johannes femton år tidigare riktat sändebreven till,och uppmanar dem att underkasta sig biskopen som om han vore Kristus själv, och att anse de äldste likvärdiga med apostlarna. (!)

Detta kan verkligen sägas vara ett motbrev till de som tidigare sänts – och till råga på allt sägs denne Ignatius ha varit lärjunge till Johannes, och hade således auktoriteten som apostlalärjunge att rida på, när han spridde sina läror!

Man kan säga att istället för apostlarna, profeterna, evangelisterna, herdarna och lärarna tog nu biskoparna över ledarskapet i församlingarna. Där de förra hade lett genom att själva vara ledda av Anden, och arbetat medden nåd och de gåvor Anden gav, ledde biskoparna genom mänsklig maktutövning, och genom en upphöjelse av dem som bara skulle ha varit Guds mänskliga redskap.

Eftersom detta nya ledarskap, det som kallas det monarkistiska episkopatet, kom att ställa sig som mellanlänk mellan Gud och den vanliga församlingsmedlemmen kom också något som hade betänkligt stora likheter med det gammaltestamentliga prästämbetet åter i verksamhet.

Dessutom hade det också betänkligt stora likheter med det prästsystem som fanns i andra samtida religioner och kulter.

Och här var grunden till den romersk-katolska kyrkan, och till alla samfund som är uppbyggda på liknande sätt lagd.

Samtida med Ignatius levde i Rom en viss Hermas. Han hade profetisk gåva, och tjänade församlingen där som profet. Någon gång kring 110 e Kr försöker han i en skrift bekämpa det han ser som främmande för församlingslivet, alltså just de hierarkiska maktstrukturer, som han ser håller på att bildas. Tydligen har man gjort försök att tysta ner honom, och andra profeter, för han säger bland annat att biskoparna försöker övervaka och styra profeterna.

Detta är vad Skriften kallar att utsläcka Anden.

Man kan alltså konstatera, att om den romerska kyrkan är arvtagare och efterföljare till någon, så är det till Ignatius och de andra, som i strid med apostlarnas och Jesu klara undervisning införde ett hierarkiskt och maktutövande ledarskap i den kristna församlingen!

Så var det med det anspråket på att vara urkristendomens sanna efterföljare…

och då blir det inte lätt att förstå varför man heller av den här anledningen skulle gå över till katolicismen!

Först av allt vill jag säga, att jag med rubriken inte menar att den katolska kyrkan är att betrakta som hedendom! Vad jag vill påvisa i det här inlägget är att det finns en hel del vitmålad hedendom som smugits in där, och också visa på hur den med kyrkans lednings goda minne har kunnat komma dit!

(Mycket av den hedendomen finns också insmugglad i andra kristna samfund, och det mesta av den kan spåras bakåt till KK, tyvärr.)

Alltsedan jag för många år sedan läste en bok med titeln ”Mystery Religion of Babylon” har jag funderat över hur mycket vi egentligen har av hedniska seder och bruk i olika delar av den kristna kyrkan, alltså sådant som egentligen från början är fråga om tillbedjan av avgudar och onda andar.

Och jag har undrat över hur det egentligen gick till, när detta tog sin början? Vilken var tanken bakom, när man började ”kristna” hedendomen, ta in den i kyrkan och integrera den i det kristna gudstjänstlivet?

Nå, vartefter man läser och undrar hittar man ju ett och annat.

Den katolske kardinalen John Henry Newman har skrivit ett verk med titeln ”The Developement of Christian Doctrine”, och där skriver han så här i åttonde kapitlet: (jag har översatt den här texten från engelska, den var för tungläst på originalspråket, meningarna var kilometerlånga…originaltexten finns längst ner i artikeln, om någon är intresserad!)

”Kyrkans ledare har ända från de äldsta tider varit beredda att vid behov tillämpa, efterlikna eller tillåta de redan existerande riterna och sederna hos de breda befolkningslagren, och också de filosofiska tankegångarna hos den högre utbildade delen av befolkningen.

Man har gjort detta i förvissning om att kristendomens kraft är stor nog att motstå inflytandet från det onda, och att omvandla själva instrumenten och tillbehören för tillbedjan av onda andar så att de kan användas i evangeliets tjänst.

Man har tänkt sig att de hedniska bruken ursprungligen har kommit från en primitiv uppenbarelse och en naturlig instinkt, även om de sedan har blivit förvrängda.

Här har också den tanken funnits, att om man inte använder vad som finns måste man uppfinna nytt, och att om nu kyrkan besitter det ursprungliga av vilket hedendomens bruk i själva verket bara är skuggor, då kan skuggorna återföras till det ursprungliga.

Det tidigaste vittnesbörd vi har om detta tillvägagångsätt kommer från Gregorius Thaumaturgus.

Han var biskop i Neocesarea i Mindre Asien på 300-talet e Kr, och Gregorius av Nyssa, en kristen ledare som levde samtidigt som han, har berättat följande om hans metoder att leda en motspänstig befolkning:

”Efter att han åter hade besökt landsbygden återvände till staden började han för att öka fromheten bland folket införa traditionen att hålla högtismöten till ära för dem som kämpat för tron. Martyrernas kroppar fördes ut till olika platser, och folket samlades till årliga fester för att hedra dem.

Detta var sannerligen ett bevis på hans stora vishet, att han insåg att folket genom sin naturliga bekvämlighet var så bundna i sina hedniska villfarelser, att det viktigaste till varje pris måste tillförsäkras dem.

Det var alltså för att de skiulle lära sig att söka Gud i stället för att fortsätta med sina tomma ritualer, som han tillät dem att samlas för att ha roligt, festa och vara glada vid monumenten över martyrerna. Han hoppades att de med tiden skulle börja förändras till ett större allvar och ordning, att tron skulle leda dem till detta, och detta har också verkligen skett bland folket: det köttsliga festandet har ersatts av en mer andlig form av glädjeyttringar”

Det finns ingen anledning att misstänka att den tillåtelse som här omtalas gick över gränsen till oskyldigt, om än folkligt och grovt firande.

Man kan också lägga märke till att också Origenes, Gregorius´lärare, anger samma orsak, alltså behovet av att inrätta helgfestdagar för den stora hopen, när han förklarar inrättandet av söndagen som Herrens dag, och firandet av påsk- och pingsthögtider, vilka ju aldrig har blivit ifrågasatta.

Och man bör lägga märke till att folket ju verkligen, enligt vad som sägs, vandes av från sina dåliga vanor genom hans överseende politik – en sådan framgång hade han inte kunnat ha om tillvägagångssättet varit felaktigt.

Det exempel som på detta sätt gavs av Gregorius i en tid av förföljelse blev sedan överdrivet tillämpat också när förföljelserna upphörde. Under det fjärde århundradet spred sig två olika rörelser snabbt över hela kristenheten, den ena asketisk, den andra rituell och ceremoniell.

Eusebius berättar bl a att kejsar Konstantin, för att underlätta övergången till den nya religionen för hedningarna, till kristendomen överförde de ytte kultföremål de varit vana med i sin gamla religion.

Det är inte nödvändigt att mera i detalj gå in på ett ämne, som flitiga protestantiska författare redan har gjort känt för de flesta av oss.

Användandet av tempelbyggnader, att dedikera sådana till olika helgon, att smycka dem med löv och trädgrenar, att bränna rökelse, lampor, och vaxljus, att lova att ge offer för att tillfriskna från sjukdom, vigvatten, helgdagar och särskilda tider, processioner, välsignelse av åkerfält, liturgiska prästdräkter, tonsurer, vigselringar, att vända sig mor öster, användandet av bilder, och kanske också den liturgiska sången, allt detta är av hedniskt ursprung, och har blivit helgat genom att upptas som kyrkliga bruk”.

Åtminstone är det uppriktigt och rakt på sak skrivet av denne store katolske kyrkoman! Men håret reser sig i min nacke, när jag tänker på vad för en invasion av mörker detta synsätt öppnar för.

Ingen behöver ju egentligen omvända sig från avgudarna för att tjäna den levande Guden där detta praktiseras!

Det blir samma sammanblandning av Herren och Baal som i gamla Testamentet – kanske inte för de mera lärda och kunniga, men nog för ”fotfolket”. Det räcker inte med att några teologer i toppen, typ kardinal Newman, kan skilja på vad som är ursprunglig kristendom och vad som är vitmålad hedendom!

Kontrasten till vad Herren säger till Israel om att utplåna all avgudadyrkan, och förstöra allt som till den hörde, annars kommer den att bli till en snara för dem, och vad Paulus säger om omöjligheten i att både tjäna Kristus och Beliar, och om att vi inte kan dricka både Kristi bägare och onda andars bägare, den kontrasten är nog så skärande här att jag inte kan begripa hur man kan vägra att se den!

Inte finns det någonstans i Guds ord några löften eller ens antydningar om att avgudadyrkans yttre uttryck ska kunna helgas och användas i den kristna församlingens arbete!

Allt som Skriften har att säga om saken går åt rakt motsatt håll! Suck…

Tilläggas kan att en gode kardinalen presenterar en tämligen ofullständig uppräkning av alla de slag av ”kristnad” hedendom som finns – men det säger han ju själv också, att han ”inte finner det nödvändigt” att mer i detalj gå in på detta ämne.

Så jag står fortfarande här med min ursprungliga fråga: Varför skulle någon, som inte är uppvuxen i den här traditionen och därmed hemmablind, köpa det här paketet, erkänna det som riktigt och rätt, och ställa sig under det katolska läroämbetets auktoritet?

Man kan välja att tro på något av många orsaker, men inför Gud finns det bara en orsak, som är giltig, nämligen att man tror på något för att det är sant!

Det blir allt klarare ju mer man gräver, att den romerska kyrkan är att betrakta som ett kristet kyrkosamfund bland andra kristna kyrkosamfund. Den har inget som helst försteg i fråga om varken ursprung, lära eller liv. Går det åt något håll så är det åt andra hållet.

Här är Newmans engelska originaltext:

”Confiding then in the power of Christianity to resist the infection of evil, and to transmute the very instruments and appendages of demon-worship to an evangelical use, and feeling also that these usages had originally come from primitive revelations and from the instinct of nature, though they had been corrupted; and that they must invent what they needed, if they did not use what they found; and that they were moreover possessed of the very archetypes, of which paganism attempted the shadows; the rulers of the Church from early times were prepared, should the occasion arise, to adopt, or imitate, or sanction the existing rites and customs of the populace, as well as the philosophy of the educated class.

St. Gregory Thaumaturgus supplies the first instance on record of this economy.

He was the Apostle of Pontus, and one of his methods for governing an untoward population is thus related by St. Gregory of Nyssa. ”On returning,” he says, ”to the city, after revisiting the country round about, he increased the devotion of the people everywhere by instituting festive meetings in honour of those who had fought for the faith.

The bodies of the Martyrs were distributed in different places, and the people assembled and made merry, as the year came round, holding festival in their honour. This indeed was a proof of his great wisdom … for, perceiving that the childish and untrained populace were retained in their idolatrous error by creature comforts, in order that what was of first importance should at any rate be secured to them, viz. that they should look to God in place of their vain rites, he allowed them to be merry, jovial, and gay at the monuments of the holy Martyrs, as if their behaviour would in time undergo a spontaneous change into greater seriousness and strictness, since faith would lead them to it; which has actually been the happy issue in that population, all carnal gratification having turned into a spiritual form of rejoicing.” (Vit. Thaum. p. 1006. )

There is no reason to suppose that the licence here spoken of passed the limits of harmless though rude festivity; for it is observable that the same reason, the need of holydays for the multitude, is assigned by Origen, St. Gregory’s master, to explain the establishment of the Lord’s Day also, and the Paschal and the Pentecostal festivals, which have never been viewed as unlawful compliances; and, moreover, the people were in fact eventually reclaimed from their gross habits by his indulgent policy, a successful issue which could not have followed an accommodation to what was sinful.

The example set by St. Gregory in an age of persecution was impetuously followed when a time of peace succeeded. In the course of the fourth century two movements or developments spread over the face of Christendom, with a rapidity characteristic of the Church; the one ascetic, the other ritual or ceremonial.
We are told in various ways by Eusebius (V. Const. iii. 1, iv. 23, etc.), that Constantine, in order to recommend the new religion to the heathen, transferred into it the outward ornaments to which they had been accustomed in their own.
It is not necessary to go into a subject which the diligence of Protestant writers has made familiar to most of us. The use of temples, and these dedicated to particular saints, and ornamented on occasions with branches of trees; incense, lamps, and candles; votive offerings on recovery from illness; holy water; asylums; holydays and seasons, use of calendars, processions, blessings on the fields; sacerdotal vestments, the tonsure, the ring in marriage, turning to the East, images at a later date, perhaps the ecclesiastical chant, and the Kyrie Eleison (According to Dr. E. D. Clarke, Travels, vol. i. p. 352. ), are all of pagan origin, and sanctified by their adoption into the Church.”