Så här på midsommardagen känns det lämpligt att plocka fram just honom igen – det var ju Döparen, som fick stå för den kristna fernissan, när den hedniska sommarsolståndsfesten skulle kristnas då det begav sig i forntiden!

Det berättas där i Joh 1 att det kom sändebud från Jerusalem för att ta reda på vad Johannes egentligen var för en figur – han var ju den förste riktige profet, som uppträtt i Israel sen Malaki, och det var fyrahundra år bakåt i tiden! Så det var nog ingen brist på rykten och spekulationer….

Sändebuden hängav sig dock inte åt spekulationer, de gick raka vägen till Johannes själv, och frågade honom vem han var.

”Vad säger du om dig själv? Vem är du? Är du Messias? Är du Elia? Är du Profeten?”

Antagligen var detta det huvudsakliga innehållet i ryktena och gissningarna, eftersom detta var de tre huvudgestalter, som Skrifterna nämnde skulle komma någon gång i framtiden.

Johannes svarar nej på alla tre frågorna, och sedan säger han också vem han är, nämligen ”rösten av en, som ropar i öknen” – en person, som Skrifterna i och för sig också nämnde, men som ingen tydligen hade kommit att tänka på.

Detta är det skäl att lägga märke till, alltså hur lätt vi missar något väsentligt i Bibeln, därför att vi redan bestämt oss för vilka alternativ som finns, och sedan slutar fråga och se efter om det möjligen finns mera att upptäcka och lära sig.

Men det finns också en annan sak i den här berättelsen, som jag fäster mig vid, nämligen hur säker, hur trygg Johannes är i sig själv, i sin identitet, i sin kallelse.

Han vet vad han inte är, och han vet vad han är, och han slösar ingen tid och ingen kraft på att försöka vara något som han inte är, varken inför sig själv eller inför andra!

Här har vi andra mycket att lära oss av honom!

Det brukar talas om hur viktigt det kan vara med goda rollmodeller, att ha någon att respektera, se upp till, ta modell av, försöka efterlikna. Och visst, Bibeln säger ju att vi inte ska följa dåliga föredömen, utan goda, så det ligger något i den här tanken. Det gäller dock att inte dra den för långt!

Fel blir det, om jag börjar försöka kopiera andra, vara något som de är, men som inte jag själv är tänkt att vara. Då tappar man bort sig själv, då börjar man slösa den kraft och den begåvning, som Gud har gett en, på att försöka vara något man inte är, i stället för att leva det liv man var tänkt att leva.

Jag hade en gång i tiden – vi talar om typ femti år bakåt i tiden – en hundrakilos arbetskamrat, som var framgångsrik styrkelyftare, han var på medaljnivå i finska mästerskapen.

Han berättade en gång med en suck, att några ivriga människor i hans hemstad hade försökt övertala honom att ställa upp i en löptävling av något slag, jag minns inte exakt vad det handlade om. Alltnog, han hade svarat dem att han inte var någon löpare. Varpå de hade genmält att han var ju så bra på styrkelyft, nog måste han ju då också klara sig bra i andra idrottsformer!

”Men fattar inte folk, att det är fråga om helt olika saker? Muskulaturen som behövs för att lyfta skrot är ju helt annorlunda än den, som behövs för långdistanslöpning!”

Det här är ett allmänt förekommande fenomen, inte bara i fråga om idrott.

”Du gör det där så bra, så visst kan du göra det här också?”

Då gäller det att likt Döparen veta både vad man är, och vad man definitivt inte är, annars blir man insnärjd i sådant, som man varken har glädje i eller fallenhet för, och som man gör av plikt och av önskan att vara andra till lags, inte för att det är något som flyter fram ur det man är och är kallad att göra!

Något axplock ska jag skriva då och då i alla fall, vartefter inspirationen kommer susande förbi….

I Lukas 9 finner vi en version av hur det gick till den dagen, då Jesus kallade publikanen Levi, mer känd som Matteus. De andra två versionerna finns i Matt 9 och Mark 2.

I alla tre säger Jesus: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, detta som svar på fariséernas klagomål på att han delade måltidsgemenskap med publikaner och syndare i Levis hus.

Här kan man ju stilla konstatera, att om inte Jesus hade varit villig att äta tillsammans med syndare, då hade han fått inta alla sina måltider ensam – det fanns, och finns, ju inte andra att äta tillsammans med i denna fallna värld!

I Lukas fortsätter han, och säger: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare!”

Detta är alltså Jesu sätt att inleda sin kallelse till omvändelse: han slår sig ner – i det här fallet lägger han sig till bords – i syndarnas sällskap, och umgås med dem över en bit mat.

Fariséerrna vägrade att umgås med såna individer, som deras syndakatalog dömde ut, sådana skulle man läsa lagen för från säkert avstånd, och sen konstatera att detta folk är under förbannelse, eftersom de inte känner och följer Guds lag! Så de begrep sig inte alls på Jesu tillvägagångssätt.

Men det är faktiskt i Matteusversionen, som en detalj, som saknas i de andra två, kommer fram:

”Gå ni och lär er vad detta ord betyder: jag har behag till barmhärtighet och inte till offer!”

Och detta är något, som alla vi, som identifierar oss som bibeltrogna kristna, har skäl att stanna upp inför. Själv känner jag mig träffad varje gång jag läser det!

Det står om Jesus att han var full av nåd och sanning.

Och detta, att förena nåd och sanning på ett rätt, uppbyggligt, barmhärtigt sätt, det är något av det svåraste i kristenlivet, åtminstone för undertecknad.

Någon har någonstans sagt, att det bor en liten fähundsvalp i oss alla, och får den bara möjlighet till det, då växer den upp och blir en stor fähund!

Byt ut ”fähund” mot ”farisé”…..

Och tyvärr förefaller det vara så, att farisévalpen får både mat och utrymme så snart en människa börjar tänka att jag har rätt bibelförståelse och lära, de andra har fel, och sedan av detta drar den slutsatsen att han därmed också är en bättre, mer rättfärdig människa än de andra, och därför har rätt att döma dem och ta avstånd från dem.

Jesus svävade inte på målet ifråga om synden, inte heller tvekade han att kalla syndarna för just syndare. Men han var barmhärtig mot dem, på så sätt att han inte såg ner på dem, tog avstånd från dem, eller visade avsky för dem!

Ibland undrar jag om vi tror att det är vår kristna plikt att bara ungås med likasinnade, att vi på det sättet på något sätt bevarar något slags rituell renhet.

Jag drar mig här till minnes en episod från när jag ännu jobbade i verkstadsindustrin för typ fyrtio år sedan. Tonen var rå, men hjärtlig i arbetskamratgänget, och förstärkningsord av den svavelosande sorten var i livligt bruk när saker gick på tok.

En gång svor en av gubbarna , en som jag haft en del samtal om Gud och Jesus med, en särdeles glödhet ramsa, och tittade sedan ursäktande på mig: ”Ja, jag borde väl inte svära sådär när du hör på!”

Varpå jag svarade, att mig skadar han inte ett dugg med sitt svärande, men sig själv nog, för om man kallar på den onde tillräckligt flitigt , kanske han hörsammar kallelsen!

När jag något år senare sade upp mig för att börja predika på heltid, kom samme kille och titade på mig med lessna ögon. ”Hörde att du ska sluta? Kuka nyt meitä paimentaa?” (Vem ska nu vara vår herde här?”) Själv var jag också litet lessen, för jag hade kommit att se både honom och flera andra där på jobbet som goda vänner, som jag gärna umgicks med.

Sen blev jag då predikant, och fastnade i den kristna bubblan.

Och har sedan hela tiden fått kämpa mot den där farisévalpen, som jag har med mig nånstans inombords. Den vill nämligen inte vara barmhärtig, den vill halka in på fel spår, och satsa på sanningen på bekostnad av nåden!

Det där ordet, som Jesus sade att vi skulle lära oss, det hör inte till de lättaste precis, men ordern är given, och det är bara att be om Guds hjälp att kunna lyda och följa den i, som det står i trafiklagen, alla uppkommande situationer….

Så nu skriver jag axplock istället.

I Markusevangeliet faller mina ögon på Herodias dotter – Salome lär hon ha hetat, men det står inte i bibeltexten. I Mark 6 finns den tarvliga, hämndgiriga berättelsen om hur Herodias via sin dotter lyckas få Johannes Döparen avrättad.

I Folkbibelns översättning kallas hon ”liten flicka”.

Man undrar ju då om både Herodes och hans stormän faktiskt var pedofiler hela bunten, eftersom de blev så betagna av hennes dans?

Eller, var hon nu så liten?

1917 och Åkeson talar bara om ”flickan”.

Finska 1938 och Raamattu Kansalle talar också om ”tyttö”, ingen diminutiv där heller.

King James talar om ”damsel”, alltså en ung flicka eller ung dam av ädel börd.

Amplified, New American Standard och New International talar alla om ”girl”.

Så, vad står det då i den grekiska grundtexten?

Ja, enligt sakkunskapen kan faktiskt ”to korasio”, till flickan”, översättas på alla de ovannämnda sätten, det  är sammanhanget som avgör.

Samma ord används t ex om Jairus dotter, och hon var tolv…inte något småbarn, precis….

Sammanhanget avgör, som sagt.

Så, vad var då kontexten här?

Herodias dotter kommer in och dansar, och de närvarande halvrusiga männen blir alldeles till sig.

Herodes själv gillade uppenbarligen mogna kvinnor, inte småflickor, eftersom han hade snott åt sig sin brors fru, hon som var mor till danserskan, och således ingen ungdom längre!

Och han blir ändå så till sig över dansen att han är beredd att ge bort halva sitt kungarike – antagligen i hopp om att få göra mer än bara titta….nej, nån sjuåring var det nog inte, som dansade!

Knappast var det dansens balettkonstnärliga kvaliteter, som påverkade dem alla så starkt.

Enligt de kommemtatorer Studiebibeln citerar var det fråga om en oanständig dans, vilket verkar vara tämligen med verkligheten överensstämmande! Alltså en sådan dans som en av moraliska betänkligheter föga hindrad mor kan ha sett det lämpligt och nyttigt att instruera sin halvvuxna dotter i. Herodias hade ju själv kapat åt sig en mäktigare make än sin förste genom att förvrida huvudet på Herodes, så hon visste hur användbara såna färdigheter kunde vara!

Varför reder jag ut det här, då?

Jo, jag ser den här texten som en kraftig varning till alla medelålders män, som börjar gripas av gubbsjuka och se med begärelse på tjugo eller trettio år yngre kvinnor.

Herodes sålde sin själ den här dagen.

Fram till då hade han kallat på Johannes och lyssnat på honom då och då, suttit på gärdsgården och vägt sina optioner, villrådig, men ändå dragen till Johannes budskap och person.

Och Herodias hade med stigande oro sett vad som höll på att hända.

Hon riskerade att bli skickad tillbaka till Filippus, den bedragne äkta mannen, om det nu skulle gå så att Herodes bestämde sig för att Johannes hade rätt, och det skulle ha varit katastrof på alla plan för henne! Och dessutom hade hon ett horn i sidan till Johannes, som ju hade skämt ut henne genom att offentligt stämpla henne som äktenskapsbryterska.

Så hon lade ut den unga, vackra, frestande flickan som lockbete, och Herodes gick i fällan. Först i begärets fälla, sen i stolthetens fälla.

När han uttalade dödsdomen över Johannes, uttalade han samtidigt dödsdomen över sig själv.

Han valde sida, fel sida. När Jesus ett par år senare står inför honom, sänd av Pilatus, har allt det, som Johannes väckte i honom, dött och försvunnit. Nu hade han bara den förhärdades hån och förakt kvar att visa den, som kunde ha frälst honom.

”Idag, om du hör hans röst, så förhärda inte ditt hjärta!”

Herodes hörde, men tvekade för länge, och till slut var det för sent…

Johannes Döparen har alltid fascinerat mig. Han ger på något sätt intrycket av en naturkraft – hans andliga släktskap med profeten Elia är inget att ta miste på! Samma orubbliga ställningstagande för Gud och trohet till det budskap Gud hade gett honom, samma totala brist på anseende till personen, och samma vägran att godta halvhet och ljumhet som något acceptabelt.

I tredje kapitlet säger han åt de fariséerna och sadducéerna, alltså både höger- och vänsterflygel inom judendomen, att de inte skulle inbilla sig att det räckte med att komma till Jordan och bekänna en eller annan synd och bli döpta, de förväntades också att i fortsättningen bära en sådan frukt, som hörde till omvändelsen!

Elia sade på sin tid, åttahundra år tidigare, till folket att det var dags att sluta halta på båda fötterna, och bestämma sig för vem de skulle hålla sig till, Baal, eller Israels Gud.

Där är då vad man skulle kunna kalla omvändelsen första frukt, att man inser att man inte kan tjäna både Gud och Mammon, det gäller att välja, och välja rätt!

Men, det sägs om fariséerna att de var penningkära, och inte var det bättre med det andra gänget heller, det var ju de som skodde sig på kommersen i templet, och då är det lätt hänt att omvändelsen blir halvfärdig, ljum, och utan frukt….

När Johannes såg att kung Herodes agerade stick i stäv med Guds lag, då gick han och skällde ut honom. ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru!”

Vilket småningom ledde till att han blev halshuggen, vilket var ungefär vad man kunde vänta sig, om man gick och höll offentlig straffpredikan för en envåldshärskare. Man undrar ju om Johannes inte begrep att han försatte sig i livsfara? Hur vågade han ha en sån total brist på anseende till personen?

Men, kanske vi istället borde fråga oss, både för hans del och vår egen, hur skulle han ha vågat låta bli? Hur vågar vi låta bli? Jag menar, om kungars Kung har sagt att något ska framföras, då hamnar nog alla jordiska småkungar i skymundan!

”När lejonet ryter, vem skulle då inte frukta? När Herren talar, vem skulle då inte profetera?” Så sade profeten Amos på sin tid.

Johannes var alltså som sagt  inte rädd för att säga ifrån till de inflytelserika inom religionen heller! ”Tro inte att ni kan säga: ”Vi har ju Abraham till fader!” Jag säger er att Gud kan av dessa stenar uppväcka barn åt Abraham!”

Tro inte att ni kan komma undan omvändelsekallelsen med att rada upp religiösa företräden! Här räcker det inte med att vara barndöpt, och inte med att vara vuxendöpt, och inte med att vara troendedöpt, inte med att vara konfirmerad i kyrkan, inte med att ha gått i skriftskola, inte med att vara gift i kyrkan – som Sahlberg sade, kanske både två och tre gånger – inte med att vara lutheran eller reformert, inte med att vara katolik eller ortodox. Sånt är bara ett religiöst arv från era förfäder, sånt kan Gud väcka upp av gråstenarna i skogsbacken!” Så skulle kanske hans förkunnelse ha varit idag?

Omvändelsen handlar om vem jag är, var jag är, inför Gud, inte vad mitt samfund eller mina föregångare är eller har varit.

Då och då får jag lov att ställa mig frågan:: ”Vem lever jag inför, egentligen? Vem vill jag vara till behag, vem eller vad är det som jag kan behöva välja bort, eller låta komma i andra hand, så att jag kan säga ja till Herren?

Elia sade till Ahab: ”Så sant Israels Gud lever, honom, som jag tjänar….”

Både King James och Amplified översätter … before whom I stand…..

Han levde vänd till Gud, tog intryck från Gud, tog befallning från Gud.

Frågan kan alltså också vara: ”Vem lever jag vänd till?”

Ibland uppmanar vi varandra att vi ska vända oss till Herren med det ena och det andra. I den uppmaningen finns antagandet att vi för det mesta vänder oss bort från honom liksom inbakat! Om vi levde vända till honom, då var vi ju färdigt vända åt rätt håll, hela tiden!

Kanske detta är den mest grundläggande omvändelsen: att börja leva vänd till Gud, istället för att vara vänd till sig själv, eller till andras tyckande och tänkande, eller till alla de hotbilder, som radar upp sig när man börjar konsekvensbedöma sin efterföljelse….

När man läser Malaki får man en ganska god bild av när han gav sitt budskap.

Templet var återuppbyggt, alltså kom boken till efter den babyloniska fångenskapen.

Det fuskades hejvilt med gudstjänsten och offren, alltså hade tydligen den första ivern över att vara ”back in business” som Guds folk i det land, som Gud hade gett dem, hunnit lägga sig – det brukar ju tyvärr vara rätt kort halveringstid på vår mänskliga hänförelse…

Och, de judiska männen hade också , helt i strid med Guds lag, börjat skilja sig från sina hustrur för att i stället ingå äktenskap med kvinnor från hednafolken.

Hela den här situationen beskrivs i målande ordalag i Nehemjas trettonde kapitel, och det är här Herren sänder sin profet att understryka och förstärka det, som ståthållaren Nehemja säger till folket vid sin återkomst från perserkungens hov.

Malakis bok är kort, fyra korta kapitel, men innehållet räcker att tugga på, varje vers är laddad av det totala underkännandet av det som kallades gudstjänst, fast det inte längre var det, och av Guds kallelse till omvändelse, ni vet, det där som består av ånger plus bättring….

I det Malaki för fram fäster jag mig idag särskilt vid det som står i 1:10

”Om ändå någon av er ville stänga tempeldörrarna, så att ni inte förgäves tänder upp eld på mitt altare! Jag har inte behag till er, säger Herren, offergåvorna från er hand finner jag ingen glädje i!”

Om det i nutid finns ställen, där Malakis beskrivning av hurdant läget i Jerusalem var då passar in, skulle hans budskap kunna låta ungefär så här på nutidsspråk:

”Om ändå någon av er ville ta och spika igen kyrkdörrarna, så att ni skulle sluta gå dit för att hålla på med ceremonier som är tomma på verklig gudsfruktan och vördnad inför den Helige! Jag är trött på att lyssna på era sånger och jag bedrövas av att höra hur min Sons kors suddas ut från förkunnelsen! Jag vredgas över synden och ogudaktigheten, ja den rena avgudadyrkan, som fritt får florera, jag vämjs vid trolöshet, äktenskapsbrott och otukt, som allt blir välsignat av er istället för att ni skulle leda människorna på rätta vägar, ni, som är ledare i mitt hus! Jag ska förbanna era välsignelser, ja, jag har redan förbannat dem!”

”Bönfall nu inför Gud!”

Så står det i 1:9.

Den uppmaningen gäller än. När man ser att det går på tok, då för det oss ingenstans att enbart skälla och gnälla. Då behövs bön, bön för både vilseledare och vilseledda, för de är alla, enligt 2 Tim 2:25-26 , fångade i Djävulens snara, det är därför de gör som han vill.

Den kamp vi har att utkämpa är ju som bekant inte mot kött och blod, det är den osynliga världens onda andevarelser, som vi ska stå emot, och det kan vi bara göra med de andliga vapen, som Gud har gett oss!

”Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande”, säger Herren Sebaot.

Eller, som det stod i den gamla översättningen: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min Ande!”

Det vore verkligen kravfyllt och stressande att tvingas tro och tänka, att det är jag, som ska åstadkomma saker och ting i Guds Rike, att jag är utlämnad åt egna resurser, egen kunskap, egen begåvning, egen god vilja, och ve mig, om det inte räcker till!

Här ger nu Herren klart besked: Det är inte alls så det är tänkt att fungera!

Ibland är det svårt att ta det där steget bakåt och ge rum åt Anden att verka.

Istället fyller vi ofta den plats Anden skulle ha med våra egna ansträngningar, vårt eget prat, vår egen planering.

Kanske vi har litet svårt att lita på att Anden faktiskt ska komma vår svaghet till hjälp?

Sen har vi ju det faktum, att Anden enbart hjälper oss att göra det som är Guds vilja för oss.

Han hjälper oss inte med sådant som Gud inte har kallat oss till eller sanktionerat. Sysslar vi med sådant, då tar Anden ett steg bakåt – det där steget bakåt, som vi inte själva ville ta….

Sakarja profeterar in i samma situation som Haggai, de var ju samtida, och båda verksamma i Jerusalem. Folket hade fått lära sig av Haggai, att det inte var någon välsignelse i att syssla med egna projekt istället för att göra det, som var Guds uttalade vilja där och då.

Samt att Gud var beredd att välsigna, om de bara ville lyda.

Här kommer nu fortsättningen.

Byggandet av Herrens hus, om det sedan är fråga om GT:s tempel, eller nya förbundets församling, det arbetet kan bara ske genom Andens kraft och ledning. Det är människor som bygger, men kraften kommer från Gud.

Sen spelar det mindre roll fast början ser oansenlig ut.

Jesus berättade om senapskornet, som är så litet i början, men sedan blir störst av alla kryddväxter.

Paulus talar om kraften, som fullkomnas i svaghet.

”Vem vill förakta den ringa begynnelsens dag?”

Så frågar profeten här i vers 10

Ja, vi vet ju vem det är som sprider hån och förakt omkring sig, som gör narr av de kristna, hånar församlingen, och smädar Gud.

Allt sådant kommer från Åklagaren, Djävulen.

Alla, som upprepar det han säger, går hans ärenden, åtminstone på den punkten.

Säg ja till Herren, säg ja till Anden, säg ja till att Guds verk inte kan slås ned, för Gud är större, alltid större! Och säg nej till allt, som vill få dig att känna förakt, eller likgiltighet, eller rentav få dig att skämmas över det Guds verk i ditt liv eller din församling, som kanske för tilllfället ter sig oansenligt och betydelselöst!

Bergen ska förvandlas till slät mark inför den helige Andes kraft – om vi blott väntar på honom, lyssnar in hans ledning, och släpper fram honom!

I 2:4 står det så här: ”Vilka är nu kvar bland er, som har sett detta hus i desss forna härlighet? Hur tycker ni att det ser ut nu? Är det inte som om vore det ingenting i era ögon?”

Judarna fick tillåtelse, ja, rentav order, att återvända från Babel och bygga upp templet i Jerusalem igen år 538 f Kr.

Arbetet stannade dock av ganska snart, och stod sedan stilla i sexton år, medan folket i stället satsade på att bygga upp samhället igen, med allt vad det innebar av att bygga hus, bygga upp affärsverksamhet, få igång jordbruk, och så vidare.

Orsaken till detta förefaller ha varit tredubbel.

Dels mötte man yttre motstånd, som man kan läsa om i Esra.

Dels fanns där en besvikelse över att det nya templet tedde sig att bli så futtigt jämfört med Salomos storslagna praktbygge, det som babylonierna hade förstört sjuttio år tidigare – det fanns fortfarande gamlingar, som kunde beskriva det, och de beskrivningarna hade knappast blivit sämre med åren!

Det är ju den inställningen, som profeten adresserar här i 2:4

Och dels fanns det ju så mycket med det jordiska, som det var mer bråttom med, så är det ju alltid!

”Mitt hus ligger i ruiner, medan ni har bråttom, var och en med sitt eget hus!” 1:9

Hur resonerade man, månne?

Kanske så här: ”Ja, altaret är ju på plats, och där offras det åt Gud igen, precis som förr, och det är väl det, som är det viktiga, själva huset tar vi sen när vi hinner!”

Litet av att minimum får räcka åt Gud, det mesta behövs ju mer på annat håll.

Guds folk har i alla tider haft svårare att handskas med det motstånd, som kommer inifrån oss själva, än med det, som kommer utifrån.

Tendensen att tycka att det, som vi har nu, ju inte är mycket att hänga i vare sig  julgran eller påskris jämfört med forna tiders stora väckelser, den är lika tydlig nu som då, för 2500 år sedan.

Dragningen till att satsa på allt sådant som Johannes så träffande beskriver som ”ögonens begärelse, köttets begärelse, och högfärd över detta livets goda”, medan det som hör till Gud och hans Rike inte just får mer än smulorna från bordet, den dragningen, den frestelsen, har inte heller minskat i styrka.

Och tanken att vi har ju kyrkor och bönhus och gudstjänster, vi har ju präster och pastorer, som sköter kontakten uppåt, så Gud får väl vad han ska ha, den tanken, knappt ens en färdigtänkt tanke ens, bara en attityd, en inställning, som man aldrig riktigt har ifrågasatt, för den ger ju så bra utrymme för en att ”förverkliga sig själv”, som det heter, den finns också kvar.

Och Guds uppmaning och Guds löfte, de finns också kvar!

”Gå upp till bergen, hämta trävirke, och bygg upp mitt hus, så skall jag glädja mig över det, och visa min härlighet, säger Herren!” 1:8

Sefanja var uppenbarligen av kunglig släkt, ättling i fjärde led till kung Hiskia, som alltså då var hans farfarsfarfar. De dåtida kungarna hade gott om hustrur och barn, så det var ingen brist på Davidsättlingar i Juda!

Och knappast hade alla någon speciellt hög ställning heller… men Sefanja, han fick hög ställning av annat slag, han blev betrodd att vara Guds språkrör i sin samtid!

Det var ingen lätt tid han kallades att verka i.

Eftersom han var verksam under Josias regering, men Josias reformation inte nämns, eller ens antyds på något sätt, får man förmoda att han var verksam under Josias första tid som kung i Juda rike.

Josia var bara åtta år, när han blev kung ca 640 f Kr, och det var först tolv år senare, när han var tjugo, som reformarbetet började. Sefanja var alltså verksam någon gång under dessa tolv år.

Kanske det var hans väckelsebudskap, som ledde till den unge kungens andliga uppvaknande?

Alltnog. När han började profetera i Jerusalem var det mörkt, mörkare än kanske någonsin förr i nationens historia. De två kungarna före Josia, Manasse och Amon, hade varit två av de värsta regenterna i Juda historia, de införde all slags avgudadyrkan och hedniska seder och bruk man kan tänka sig, och förledde folket till en total synkretism, där Israels Gud jämställdes med alla de avgudar, som man kunde hitta att importera.

Detta framgår tydligt av verserna 4-6 i första kapitlet.

Det är dock först i tredje kapitlet jag har hittat dagens ax!

Där finns först en utsaga om Jerusalem och dess invånare, styresmän, domare, profeter, och präster, verserna ett till fyra. De lyssnar inte, de tar inte emot tillrättavisning, de bryr sig inte om Gud, de sysslar med maktmissbruk, rättsväsendet är korrumperat, profeterna är högfärdiga skrävlare, och prästerna vanhelgar det som är heligt och förvränger Guds lag.

Sedan kommer då fjärde versen, dagens ax: ”Herren är rättfärdig därinne, han gör inget orätt. Morgon efter morgon låter han sin rätt gå fram i ljuset, den uteblir aldrig. Men den orättfärdige vet inte av någon skam.”

Orättfärdighet är alltså något, som det vore naturligt att känna skam över.

Något man tar avstånd ifrån, vill ha bort från sig, vill bli av med

När en rättfärdig människa, en som vill gå på Guds väg, luras eller lurar sig själv att bedriva något orättfärdigt, då känner han skam över det, då vill han bli renad från det.

När en orättfärdig människa bedriver sin orättfärdighet, då känner han ingen skam, tvärtom, då är han stolt över det, då skryter han med det!

”De har sin ära i det, som är deras skam”, skriver aposteln i Fil 3:19

När människor öppet stoltserar med sitt förakt för Guds vilja och lag, då vänder de ryggen åt ljuset och väljer mörkret.

Och vad gör Gud då? Jo, han ger nådatid, och kallar till omvändelse, ger ännu en möjlighet till dem, som just har spottat honom i ansiktet! Där kan man tala om både ödmjukhet och tålamod av ett slag, som är nästintill obegripligt i sin generositet!

Sef 3:7 ”Jag sade: O, att du ville frukta mig och ta emot tuktan! Då skulle stadens boning inte utplånas, den skulle inte drabbas av allt det, som jag har bestämt till straff!”

Men vad var folkets reaktion på det erbjudandet?

”Men istället steg de tidigt upp för att hinna med sina fördärvliga gärningar.”

Så, vad är vår reaktion idag, när Gud kallar till omvändelse, vi som bor i republiken Finland – eller i konungariket Sverige med, för den delen?

Känner vi någon skam över den orättfärdighet vi bedriver, eller är vi stolta över den, skyltar med den, eller, även om vi inte direkt bedriver den själva, är vi med och undestöder den?

Svaret på den frågan är på samma gång svaret på frågan om vilken väg vi befinner oss på – rättfärdighetens eller orättfärdighetens?

Han är tämligen unik bland profeterna, den gode brodern Habackuk. Han riktar sig nämligen inte till folk och nationer med budskap från Gud, istället riktar han sig till Gud från början till slut, med frågor och klagan, och till slut, något oväntat, också med en lovsång – och Herren svarar honom, och det är på det vi märker att det här är en profet, en som har fått nåden att faktiskt höra vad Gud svarar!

Och det är just den avslutande lovsången jag fäster mig vid idag.

Den börjar i moll, och slutar i dur!

”Jag darrar där jag står, ty jag måste stilla vänta på olyckans dag, att den ska komma över det folk, som angriper oss. Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallen.

Men jag vill jubla i Herren, och glädja mig i min frälsnings Gud! Herren, Herren är min starkhet. Han gör mina fötter som hjortens, och låter mig gå fram över mina höjder!” 3:16-19

Om man översätter det här till dagens värld kunde det kanske bli så här?:

”Det är klimatkris och miljöförstöring, krigshotet hänger över oss, alla rustar bara upp meroch mer, bränslepriserna börjar vara ohållbara, arbetslösheten stiger och aktiekurserna sjunker, världen styrs av storhetsvansinniga gubbar, och nativiteten är i botten….och till råga på allt håller kyrkans ledning på att avfalla från Gud och hans Ord helt och totalt…”

Ja, så långt känner vi ju igen oss i klagovisorna!

Men hänger vi också med på fortsättningen?

”Men jag säger halleluja i alla fall, för Jesus är min Herre, och han har omsorg om mig, och när det mörknar i världen är det ett tecken på att den ljusnande framtiden närmar sig! Gud har allt under kontroll, it goes by the Book!”

Habackuk, han hade koll på det här redan sexhundra år innan Jesus uttalar de välkända orden om att vi ska lyfta upp huvudet och var förväntansfulla, i stället för att hänga med det och drabbas av panik, när kaoset bara tilltar i världen!

Mitt i alltsammans kan Herren göra våra fötter som hjortens – och har du sett en vitsvanshjort få brått nån gång? Vi har en hel del av dem här i trakten, och när de ger sig iväg med fart får man ett intryck av viktlöshet, att de knappt ens rör vid marken, när de flyger iväg i omöjligt långa språng….

”De som ser upp till honom ska stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av skam!”

Jona, troligen någon gång kring 780 f Kr, blev sänd dit för att profetera på ort och ställe, och då blev det väckelse och omvändelse där.

Men, som historien visar gång efter annan, det tenderar att vara kort halveringstid på väckelser.

Nu är det Nahums tur, typ 150 år efter Jona.

Han blir inte sänd till Nineve, han profeterar på avstånd, så att säga, och uttalar domen över staden. Den ska förintas, upphöra att existera.

Väckelsen i Nineve blev inte så långvarig, och sedan fortsatte man att fylla sina synders mått, och gör man det, då blir det fullt så småningom. Då kommer domen – eller amputationen, vad man ska kalla det.

Gud ser uppenbarligen mänskligheten som en helhet, där enskilda lemmar, som drabbats av kallbrand, måste skäras bort innan rötan sprider sig alltför långt….

I början av Uppenbaresleboken beskrivs en liknande situation, där det först kommer en profetisk varning, med besked om att det kommer att gå illa så småningom, om de inte omvänder sig. Där uttalas den kraftiga varningen till församlingen i Efesus, Uppb 2:5.

Och vad hände sedan?

Idag finns ingen församling i Efesus – och inget Efesus heller för den delen. Församlingen där tynade småningom långsamt bort under hundratals år, och staden med den.

Man får ett intryck av att varningen först togs på allvar, och det blev en omvändelse, men sedan gled man långsamt ner i de gamla hjulspåren igen….och till slut flyttade Herren ljusstaken.

Just det här med hur kortlivade väckelser och förnyelser många gånger är, det är något att ta på allvar! Den här mekanismen är på intet sätt slumpartad. Där finns tydliga orsak och verkan – sammanhang. Man kan läsa Galaterbrevet som en beskrivning av hur det går till att ta livet av en väckelse – eller förnyelse, om det är en sådan, som är utsatt för angreppet.

När de kristna börjar fästa mer uppmärksamhet vid vad de själva gör, eller vill göra, eller inte gör, än de har fokus på Jesus, och vad han har gjort och gör, då är döden redan i grytan.

När det vi får uträttat som kristna börjar kopplas ihop med frälsningen från döden till livet, som Jesus har köpt åt oss, då har det som började i Anden slutat i köttet – och det är den praktiska innebörden i att ha övergett sin första kärlek.

Vi, precis som människorna i Nineve, är föremål för Guds omsorg och nåd, han vill ju inte att någon ska gå förlorad.

Vi, precis som människorna i Nineve, är tämligen ombytliga och glömska varelser, och det vet den onde att utnyttja.

Vi, liksom människorna i Nineve kallas till omvändelse, vi till och med gång efter annan.

Och precis som det gick för Nineve går det för alla länder och kulturer, som förkastar eller glömmer varningarna, och fortsätter på sin egen väg.

Precis som det gick för församlingen i Efesus går det för församlingar och samfund, som överger sin första kärlek till Jesus, och skaffar sig andra kärlekar – och sedan  vänder dövöra till, när Herren kallar till omvändelse.

Tänk att just Nineve, hednastaden, blodstaden, full av lögn och våld, idag får påminna oss om vad som händer, när Guds tålamod slutligen tar slut!