Så står det i brevet till Filemon, vers 14.

Det här är en i min mening helt fantastisk vers, ett totalt befriande besked vad det gäller all tjänst i församling och kristen gemenskap. ”Inte av tvång, utan av fri vilja”.

I det sammanhang, där aposteln skriver det här, handlar det om att han inte har velat ställa Filemon inför fullbordat faktum: ”Så här har jag gjort nu, och du får bara finna dig i det”.

Ibland gör vi ju så, vi människor, istället för att prata med varandra och komma överens. Det kan förefalla som ett enkelt sätt att få sin egen vilja genom, men det innebär att man tvingar denna sin egna vilja på den andre, och så ska det ju inte gå till!

I stället är det meningen att vi ska hjälpa varandra till frihet, i det här fallet då genom att låta den andre komma till tals, ge utrymme för honom att göra det goda av fri vilja, inte för att han tvingats till det. Vi får också alltid komma ihåg, att det, som jag vill, inte alltid per automatik är lika med det, som är gott och rätt inför Gud!

Jag tänker också på det, som Jesus säger om bönen: ”Om två eller tre av er kommer överens om att be om något….”

Det ska alltså inte gå till så, att en bestämmer vad som ska bedjas, och sen får de andra rätta och packa sig efter det. Överenskommelse förutsätter samtal, att man delar sina tankar med varandra, och respekterar också det, som de andra säger, istället för att bara driva sina egna käpphästar.

”Inte färdas väl två tillsammans utan att ha kommit överens om det?” Den frågan ställs av Herren själv i Amos 3:3 i ett sammanhang där Israels avfall från Gud blir belyst i skarpa ordalag.

Samma sak där: om det inte finns en överenskommelse, om vi inte är överens med Gud om vilken väg vi ska gå, då kan vi inte heller räkna med att gå tillsammans med honom.

Men vi blir inte tvingade.

Vill vi inte göra det goda, alltså gå på Guds väg, då får vi gå vår egen väg istället. Men vi kan inte ta med oss Jesus på den vägen, han är ingen maskot, ingen good luck charm, som man hänger om halsen eller stoppar med i fickan. Det är vi som ska följa honom, inte tvärtom!

Och det ska ske av fri vilja, inte av tvång, annars blir det fel.

Ibland gör vi fel mot varandra i bästa välmening, vi kristna. (Annars, har du tänkt på vad mycket elände vi ställer till med i bästa välmening?)

Till exempel när det ges evangelisationsappeller från talarstolen, som får folk att krympa i kyrkbänkarna, och känna sig avslöjade och anklagade på grund av sin bristande evangelisationsglöd. Sen kanske någon av dem försöker ta nya tag, därför att man känner sig tvingad till det, därför att anklagelsen om att inte vara en tillräckligt bra kristen har landat i en som en annan brinnande pil. Det goda man försöker göra sker då inte av fri vilja, utan av ett tvång, som fötts ur rädsla, skam, och önskan att visa andra att man nog är allt vad som förväntas av en…

Av frukten känner man trädet, och vad är det för träd, som man plockar såna frukter från?

Det är som en bibellärare sade en gång: ”Det är illa, om vi tror att vi måste ta till Djävulens metoder för att försöka få fart på Guds folk!”

I morse läste jag i 2 Mos 25. Där ger Herren Mose anvisningar om allt, som ska samlas in för tillverkningen av tabernaklet, och alla dess tillbehör.

Han börjar med att säga så här: ”Säg till Israels barn att de samlar in en offergåva åt mig. Den ska samlas in från alla dem, som har ett hjärta som är villigt att ge.”

Redan där, genast när Gud började forma den där väldiga folkhopen, som just hade kommit ut ur Egypten, till ett gudsfolk, läggs den här principen om frivillighet fast. Gud får vi tjäna i frihet och med glädje, inte under tvång och med sura miner!

Annars vore evangeliet inte något glatt budskap…..

Eller så gör man en så kallad dynamisk översättning, där man försöker bibehålla samma mening i det sagda, men med delvis andra ord, och en satsbyggnad som stämmer med det språk man översätter till. Och då är det nästan omöjligt att undvika att något av översättarens egen förståelse av det som grundtexten säger smyger sig in. Vilket kan bli något som är helt korrekt, men ibland kan bli till något annat än det var från början…

Idag läser jag brevet till Titus, och där fäster jag mig vid 1:10, en vers som ser tämligen olika ut i olika översättningar!

I 1917 talas det om människor, ”som inte vill veta av någon myndighet.”

I Folkbibeln talas det om ”orosstiftare”.

Hedegård talar om människor, som ”sätter sig upp mot Guds vilja”.

King James nämner ”many unruly”.

Amplified igen har ”many disorderly and unruly men”.

New American Standard: ”many rebellious men”-

NIV ha översatt ”many rebellious people”.

Finska 1938 talar om för oss att ”paljon on niskoittelevia”. Och så vidare….här hittar man omskrivningar av många slag!

Vad står det då i grekiskan? ”Anypotaktoi mataiologoi kai frenapatai”. Vilket direkt översatt blir ”trotsiga pratmakare och förförare”. En sån som jag, som befinner sig nånstans mellan olärd och självlärd, kan ju inte låta bli att undra varför man inte bara skriver det då, när man översätter?

Då skulle den här meningen i sin helhet, direkt översatt, bli ”Ty det finns många trotsiga pratmakare och förförare.” Enkelt, kort och klart!

Här är jag faktiskt litet besviken på Folkbibeln. ”Orosstiftare” ger inte tillräckligt klart besked om att det är just trots och upppror, som det handlar om.

Och det måste man ha med, om innebörden, varningen, ska bli klar!

Den, som är trotsig, är en som inte vill underordna sig, inte vill lyda.

Av den föregående versen, alltså 1:9, framgår vad det är, som dessa människor gör uppror mot, trotsar, inte vill underordna sig: en undervisning som baserar sig på Guds oförfalskade Ord!

Det här är en varning, som är synnerligen aktuell i vår tid, för vi lever i en tid som är full av auktoritetsförakt och upprorsanda.

Att trotsa, ifrågasätta, säga emot och förkasta det Gud säger anses ju mer eller mindre som något berömvärt i stora delar av dagens kristenhet, och jag tror att det här är något som är inspirerat direkt från avgrunden. Ursprunget till allt uppror mot Gud kommer ju från det ögonblick, när den strålande ängel, som blev Djävulen, valde att göra uppror mot sin Skapare. Allt uppror mot Gud är alltså något som står i samklang med den onde, och därmed placerar det upprorsmakarna i hans tjänst i fråga om det, som de gör uppror mot.

Guds Ord ger oss följande definition av var den, som väljer upprorets, trotsets väg står, Titus 1:16

”De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga, och odugliga till varje god gärning!”

Litet surdeg syrar som bekant så småningom hela degen…..

Jaha, tänker jag. Han var en ung man när Stefanus blev stenad strax efter att den kristna församlingen startat på pingstdagen. Det var nån gång mellan år 30 och 35.

Säg han var typ tjugofem, högst trettio år då? När 2 Tim skrivs befinner vi oss någonstans i mitten på sextiotalet, trettio år senare. Han var alltså typ sextio år gammal.

Och kallar sig en gammal man.

Suck. Jag är mer än tio år äldre än så! Då är jag väl en uråldrig man, då?

Nå, det om detta.

I 1:5 säger han så här: ”Jag tackar alltid Gud, som jag, liksom mina fäder, tjänar med rent samvete”. Här gäller det nog att tänka efter, så att man inte missförstår honom rätt – alltså förstår honom fel.

Han tjänar Gud. Det gjorde hans fäder också.

Men de tjänade inte Gud med ett rent samvete. Det är nämligen bara en kategori människor, som har förmånen att göra det, nämligen, de, som har fått sina samveten renade genom Jesu blod. Hebr 9:14, 10:22

Aposteln däremot, han hade gett upp företaget att försöka få ett rent samvete genom att tjäna Gud, och istället tagit emot reningen som nåd från Gud. Och då fick han det, som tjänsten i enlighet med Guds lag aldrig hade kunnat ge hans fäder: ett renat, rent samvete!

Man märker hur revolutionerande den tanken var, när man läser om det tillfälle när han ställs inför Stora Rådet, Apg 23.

”Paulus såg på Stora Rådet och sade: ”Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent sanvete intill denna dag!” Då befallde översteprästen Ananias dem, som stod bredvid, att de skulle slå Paulus på munnen….”

Blotta tanken på att någon skulle påstå något sådant var så främmande, att den måste tystas ner!

Men detta är Guds gåva till sina barn.

Nya förbundets startpunkt är det, som var gamla förbundets ouppnåeliga mål.

Den som tror på Jesus får ett gott, renat samvete som födelsegåva, när han blir född på nytt till att vara ett Guds barn.

Och som den onde hatar det här, och som han kämpar för att vi inte ska ta det till oss och leva i det! Som han jobbar på att ge oss skuldkänslor, binda upp oss i all slags upplevelse av brist och otillräcklighet, så att vi bara inte ska tjäna Herren i frihet och utan fruktan!

Han kan inte göra något åt det faktum, att Kristus har friköpt oss till frihet, men han kan försöka hålla oss i omedvetenhet om det – och alltför ofta lyckas han också….

Så alltså har vi 2 Tim att läsa, där vi ser hur den unge Timoteus har börjat tappa bort den grunden, och börjar slockna av, och behöver uppmuntras och påminnas om saken!

Det behöver vi också – alltså uppmuntra varandra till att se på Jesus och inte på oss själva!

Det som sägs i 4:16 har varit ett slags ledord för mig, som jag allt som oftast kommer tillbaka till:

”Ge akt på dig själv och din undervisning, och håll troget ut med den! När du gör det, frälser du både dig själv och dem, som lyssnar på dig!”

Det här ska då inte missförstås som någon slags självfrälsningslära! Jag tänker mig att här avses detsamma, som när Jesus säger till lärjungarna att de ska förbli i honom.

Världen, köttet och djävulen arbetar ständigt på att dra den troende bort från Jesus, få de kristna att börja fästa sin uppmärksanhet vid andra ting än det viktigaste av allt, att ha Jesus i centrum av sitt liv.

I fråga om vad ska vi ge akt på oss själva? Inte annat än jag kan förstår avses här två saker: Älskar jag Gud över allt, och älskar jag min nästa som mig själv?

Det är ju de två sakerna som ligger till grund för hela Bibelns undervisning om hur vi människor ska leva här på jorden!

Jag satt nyligen med i en samling, där en av deltagarna uttryckte bekymmer över det han kallade ”den kristna självcensuren”. Han avsåg då förkunnare, som inte vågar tala klarspråk ifråga om vad Guds Ord har att säga om olika företeelser i dagens samhälle av rädsla för olika former av repressalier. Går det så, då har man börjat älska sig själv, sin egen ställning, sin egen trygghet, sitt eget anseende, mer än man älskar Gud. Och det här är en bara alltför närvarande frestelse i dagens samhällsklimat!

”Ge akt på dig själv!”

Ordet varnar för ljumhet bland oss kristna. Herren säger att han hellre ser att människorna är kalla i förhållande till honom än ljumma! Och ljumhet, den kommer av att man delar sin lojalitet, försöker tjäna mer än en herre. Det slutar enligt Jesus alltid med att man trillar ner från staketet man försökte sitta på, och det finns ingen garanti för att man faller ner på rätt sida!

Elia uttyckte det här med orden ”Hur länge vill ni halta på båda sidor?” Alltså: ” Bestäm er hur ni ska ha det!”

För en som arbetar med predikande och undervisning är ljumhet rena giftet, ett gift, som man kommer att börja blanda i sin undervisning och servera församlingen. Inte alltid så, att man omedelbart börjar säga fel saker, men nog så, att man undviker att säga somliga saker! Och där har vi då självcensuren. Den, som i praktiken innebär att man skäms för Herren och hans ord. Detta är i sin tur något som kan leda till att Jesus skäms för oss, när han kommer i sin Faders härlighet med sina heliga änglar…

Går man in på den vägen hamnar man på det sluttande plan, där man småningom inte längre bara utelämnar somt, utan också aktivt börjar säga saker som står i direkt strid med vad Bibeln har att säga – vilket är detsamma som det, som Gud har att säga oss människor! Och då närmar sig kvarnstensdomen, den som ska drabba dem, som förför dem, som tror på Jesus.

”Ge akt på din undervisning!”

Det behöver man göra, för det här är något, som gäller både ens eget liv och andras!

Där, i det man säger inför andra, märks det nog vartåt ens eget hjärta är vänt, för munnen talar det som hjärtat är fullt av.

Så, vad är det man räddar både sig själv och andra från, om man håller ett vaksamt öga på sig själv och sin undervisning? Jag vill mena att det helt enkelt är fråga om den ondes listiga angrepp, att det är dem man då har ett beskydd mot, det är dem man kan känna igen och också hjälpa andra att avvärja.

Nu ska här sägas, att detta inte är något, som man ska försöka verkställa enbart på egen hand. Bjälken i det egna ögat är ökänt svår att få syn på!

Det räcker inte heller med att bara söka godkännande från dem, som tycker likadant som en själv.

Det är inte den, som ger sig själv ett gott betyg, som har sitt på det torra, så att säga, inte heller den, som får gott betyg av sina likasinnade. Det är den, som får ett gott betyg av Herren, som är på rätt spår, och det betyget ges bara åt dem som ger akt på att de gör och säger det som är rätt inför Gud, vinnlägger sig om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför sin Gud.

Om inte de tre kriterierna uppfylls, då kallas vi till omvändelse, att komma tillbaka till centrum, till Jesus! Jesus är inte sådan att han inte skulle ha medlidande med våra svagheter! Vi får komma för att få ny nåd och ny kraft.

Men om vi inte vill komma, inte vill omvända oss från olycksvägen, om vi tvärtemot rådet i Hebreerbrevet förhärdar våra hjärtan mot Guds förmaning och vägledning, hur går det då?

”Bröder, se till så att ingen bland er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från den levande Guden! Uppmuntra varandra istället, så länge det heter ”i dag”, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra!” Hbr 3:12-13

Att bara sitta hemma och vara rädd för att någon ska pröva ens liv och undervisning är inte heller att rekommendera. Prövning och förmaning är något man aktivt ska söka, fråga någon pålitlig kristen broder eller syster vad de ser i ens liv och hör i det man säger, som kanske behöver korrigeras för att kunna behaga Gud?

Och att ständigt vara beredd att gå i försvarsattityd och lägga ut taggarna, om någon konstruktiv förmaning skulle råka komma ens väg, det är den sämsta attityd man kan ha….

Och undertecknad ska försöka komma ihåg att jag har skrivit det här, när något kristet syskon någon gång i framtiden har tillräckligt mycket omsorg om mig för att ställa mig mot väggen!

Jag är framme vid andra Tessalonikerbrevet, och där finns en uppmaning i 2:3, som återkommer på många ställen i Skriften: ”Låt ingen bedra er på något sätt!”

Jag tog en snabb överblick över bibelställen, där vi varnas för bedrägerier, och lade då märke till att det talas om självbedrägeri lika ofta, som det talas om att bli bedragen av andra!

”Låt ingen bedra er” ska alltså förstås som ”Låt ingen bedra er, varken ni själva eller någon annan!”

I själva verket är det väl så, att många gånger, när man blir lurad av någon annan, finns där också ett element av självbedrägeri med: Man tror på den, som lurar en, därför att man vill tro på honom!

Bedragare spelar nämligen alltid på vår vinningslystnad, önskan att göra bra affärer, snabba klipp, att få något man vill ha på en mindre ljustålig genväg, eller så erbjuds vinsten i form av att man ska kunna undvika en förlust….osv.

Och så får vinningslystnaden oss att glömma det gamla talesätt, som säger att om något låter för bra att vara sant, då är det i alllmänhet inte sant!

Det här gäller också för de bedrägeriförsök vi utsätts för på det andliga området.

Här i 2 Tess 2 gäller varningen specifikt ett bedrägeri, som går ut på att få folk att bli rädda, och fatta beslut och göra vägval på basis av rädsla. Sånt leder i allmänhet till förhastade beslut och får dåliga följder. Sånt har vi sett exempel på i nutid också – tänk på de återkommande förutsägelserna om att jordens undergång står för dörren, eller att Jesus kommer tillbaka den eller den dagen, och då är det blodmåne, och det kommer att hända fruktansvärda saker, och då kommer planeterna att stå så och så…..

”Tappa inte fattningen!” Så säger aposteln, till dem, och också till oss.

Vi vet ju att Gud har allt under kontroll! Allt går enligt vad han har sagt, ”it goes by the book” som amerikanerna säger! Vi behöver inte veta allt som kommer att hända, vi behöver inte förstå allt som händer, vi behöver bara hålla oss till honom, lita på honom! Han vet vad han gör!

Fast nog är det ju bra för oss att veta litet vad som står i boken också, förstås!

Jag minns en syster i Herren, som var orolig för hur hon skulle kunna se skillnad på Jesus och Antikrist. ”Han ska ju se ut som en ljusets ängel när han kommer, tänk om jag blir lurad, och tror att han är Jesus?”

”Det är inga problem med den saken”, sade jag, ”Det står skrivet att när Jesus kommer, då blir vi uppryckta honom till mötes. Är du kvar här, och det kommer nån som ger sig ut för att vara Jesus, då är det en bedragare!”

”Var det så enkelt….”

Vinningslystnaden, ja. Den får vi se upp med!

Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är en stor vinning, stod det i 1917 års översättning. Den vinningen är det verkligen värt att sträva efter, för den ger beskydd mot alla möjliga andra försök att bedra oss, detta eftersom det vinstdrivna självbedrägeriet, som skulle öppna för det utifrån kommande bedrägeriet, har blivit neutraliserat!

Att lära sig att vara nöjd med det man har är kanske inte den lättaste läxan, men den blir lättare ifall man faktiskt får syn på det man har – alltså, det man har i frälsningen, i Kristus, i Guds löften, i den ljusnande framtid, som är vår!

Så står det i 1 Tess 2:4, den vers från första Tessalonikerbrevet, som jag har plockat idag.

Det gick så där mänskligt sett inte så bra för Paulus och Silas, när de kom till Tessalonika på sin andra missionsresa, det kan man kan läsa i Apg 17:1-14.

De blev utsatta för regelrätt förföljelse från de där bosatta judarnas sida, anklagade för att predika uppror mot kejsaren, och fick lov att lämna staden tämligen hals över huvud.

De var nämligen inte dem till lags.

De predikade Kristus för människor, som inte ville ha någon predikan om Kristus, de överbevisade människor, som inte ville bli överbevisade om sanningen, och till råga på allt hade de sedan framgång bland grekerna, sådana greker, som redan tidigare hade visat intresse för Israsels Gud.

Vill man vara folk till lags, då ska man undvika sånt!

”Kom inte här och påstå att vi skulle behöva omvända oss, vi är minsann bra som vi är!”

”Nej tack, vi har vår åsikt färdig, så kom inte och stör oss med fakta!”

”Inte kan vi godta att det överhuvudtaget finns några, som tror på sånt, som vi har förkastat!”

Evangeliet har både förenande och åtskiljande verkan, så har det alltid varit.

Det förenar dem, som tror det, och det skiljer åt dem, som tror det, och dem som förkastar det.

Och det där åtskiljandet, det är jobbigt. Det tar sig uttryck i motsättningar, i debatter, i fiendskap, och, som här i texten i Apostlagärningarna, ibland i regelrätt förföljelse.

Så frestelsen att vara människor till lags finns alltid där för oss kristna.

Frestelsen att tona ner det, som stör, som skapar motsättningar, som väcker debatt, som kan leda till tråkigheter av olika slag.

Men, vad är det egentligen som stör och skiljer åt?

Svar: det är själva evangeliet. Vill vi slippa den åtskiljande effekten, det som Bibeln kallar ”korsets stötesten”, då måste vi alltså sluta predika själva evangeliet! Då måste vi ersätta det med något som är människorna mera till lags, något som behagar lyssnarna!

Men det är evangeliet, som är Guds kraft till frälsning. Det är evangeliet, som han vill ha predikat här på jorden. Det är när budskapet om Jesus, om frälsningen, om omvändelsen, om Guds nåd och förlåtelse genom tro på Kristus blir förkunnat, som det som blir sagt eller skrivet behagar Gud.

Den, som vill vara människor till lags, han vill vara världens vän. Det kan man inte sträva efter att vara, om man vill vara kvar i Guds vänskap. Jakob 4:4

Det visste de första kristna.

Därför talade de som de gjorde, även om det resulterade i ryktesspridning, fientlighet,spöstraff, fängelse, stenkastning, eller, som i Paulus fall, slutligen med halshuggning.

”Var inte rädda för dem, som kan döda kroppen, men som sedan inte kan göra något mer!”

Så sade han, Jesus, uppdragsgivaren……

Man får ju också passa på att vara ute i skog och mosse nu, medan man ännu orkar, ingen vet hur det står till med en nästa sommar!

Kolosserbrevet, då.

I andra kapitlet, verserna 16-23, talas det om olika slag av religiösa prestationer och upplevelser, och i den djungeln växer det många slags ogräs!

Jag stannar inför apostelns slutomdöme om allt sådant, det finns i vers 23:

”…det har inget värde, utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet.”

Vad är det i den köttsliga naturen, den fallna, syndiga natur, som vi alla har fått i arv från våra första förfäder, som får tillfredsställelse av religiösa upplevelser och uppfyllelse av diverse religiösa plikter?? Varför är det så lätt att få de troende med på alla slags religiösa galenskaper, om det sen är fråga om diverse märkliga, bibelstridiga upplevelser och uppenbarelser, blind lydnad inför maktgalna sektledare, eller slavisk underkastelse under människogjorda regler om vad som är tillåtet eller ej i fråga om kläder och mat och dryck?

Det där, som vi brukar kalla den köttsliga naturen, är inte så lätt att få grepp om, men man kommer en bit på väg genom att se på vad den har för målsättningar, och förstås också vad den använder för metoder att uppnå dessa.

”Köttet” vill t ex njuta. Det vill ha det bekvämt. Det vill ha trygghet. Det vill vara viktigt, betyda något. Det vill ha makt. Och, det vill se rättfärdigt ut inför andra!

Har du lagt märke till hur mycket energi vi människor lägger ner på att rättfärdiga oss själva? Vi skyller från oss. Vi vitmålar oss genom att omskriva våra synder till något som låter mer acceptabelt. Vi ljuger och slingrar oss. Vi vinklar saker genom att utelämna sånt som är ofördelaktigt för os själva. Vi framhäver det, som vi vill att omgivningen ska lägga märke till – och just den biten brukar vi ibland kalla ”holier than you-komplexet”.

Det är sorgligt att höra hur vi ibland kan tävla om vem som är rättfärdigast i de heligas gemenskap. Hur vi lägger ut texten för varandra om hur mycket vi ber, hur många gånger vi har varit till Israel, hur många möten vi bevistar, vad vi har fått vara med om i Herrens tjänst, och så vidare. Men det är sällan vi skryter med hur mycket pengar vi ger bort! Vilket till en del beror på att vi har fått lära oss att det inte alltid ger några rättfärdighetspoäng från den religiösa omgivningen att göra så, och till en del på att vi kanske inte alltid ger bort så mycket att det är något att skryta med…..

Nu säger alltså Skriften att allt sånt här saknar värde, helt och totalt. Och vad som är värre, det fungerar som gödning för den köttsliga naturen, det där inom oss som enligt Galatebrevet bör berövas all handlingsfrihet i våra liv! Det är nämligen vad uttrycket ”korsfästa sitt kött med dess lustar och begär” betyder.

Vi är kallade till frihet, och det, som den här texten vill hjälpa oss med, är just att bevara och försvara vår frihet i Kristus! Den börjar nämligen gå förlorad så snart vi börjar göra saker för att uppfattas som rättfärdiga och fromma av vår omgivning…..

I min gamla 1917- bibel hade det till och med gått hål på en sida – detta beroende på min vana att strecka under, och skriva minnesanteckningar i marginalen….att bara läsa har inte lika stor inverkan på bokmaterialet.

I dag kommer jag ihåg en av de många gånger, när min arma hustru antagligen har undrat om det har hänt nu: har den där skruven, som ska hålla fast alla de andra, slutligen lossnat nu?

Jag satt nämligen den dagen vid köksbordet i den radhuslägenhet i Smedsby, där vi bodde på den tiden, vi talar alltså om tidigt åttiotal, och läste i Efesierbrevets första kapitel.

Sjunde versen: ”I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom”.

Fram till den dagen hade jag ställt mig litet frågande till Watchman Nees beskrivning av sin reaktion, när han först upptäckte att han hade fått dö med Kristus: han hade rusat ut på gatan och ropat: ”Halleluja, jag är död!”

Nu upplevde jag samma sak själv, glädjen över att plötsligt ha fått syn på något grundläggande, något som ändrade min förståelse av frälsningen till något oändligt mycket bättre än jag dittills hade förstått!

Så jag hoppade jämfota på köksgolvet och ropade: ”I honom har vi!”

Jag behövde plötsligt inte kunna en massa, veta en massa, prestera en massa, åstadkomma några stjärnor i kronan åt mig, vara from och duktig – allt jag nånsin behöver finns i Kristus, och om jag håller mig till honom, förblir i honom, då behövs inget annat, för i honom har jag allt!

Jag hade ju hört det, och läst det, och stuvat undan det bland all den övriga teologiska kunskapen i mitt huvud, utan att ha upplevt vare sig stor glädje, eller stor befrielse, eller lust att hoppa av fröjd på köskgolvet för det. Nu fick helt plötsligt orden liv, blev liv, i mig!

Och då blev det liv i mig!

Det här är en nåd att be om, verkligen, att Guds Ande ska göra Ordet levande för oss!

Ibland har jag hört kristendomen sägas vara en ”bokreligion”.

Och visst, vi har en bok, en bok som är Guds Ord, som innehåller den sanning, som vår tro bygger på. Men kristendomen är mer än en bokreligion: den är en uppenbarelsereligion! Den är direktkontakt med den levande Guden, den är gemenskap med hans Son Jesus Kristus, livsgemenskap, likt den grenarna har med trädet och lemmarna med kroppen.

”I honom har vi!”

”Förbli i mig, så förblir jag i er!” Ja, vi är döda med Kristus, halleluja, och det är vi för att vi ska vara fria att leva med honom, i honom! Halleluja!

Det som de ”falska bröder”, som nämns i 2:4, sysslade med, är vad jag ska skriva dagens axplock om. Ska man förklara det kort, blir det ungefär att de försökte få de galatiska församlingarna att ersätta tron på Jesus, Jesus allena, med tron på Jesus plus något annat – just det fallet omskärelse enligt Mose lag.

Men, sådana falska bröder dyker upp i varje skede av kyrkohistorien, och även om det där, som de påstår måste plussas på för att det ska bli ”riktig” kristendom, varierar från tid till tid och sammanhang till sammanhang, är grundprincipen alltid densamma: man försöker få Jesu lärjungar att tro att det behövs något annat, något mer, försöker intala dem att den enkla tron på Jesus, att bara följa honom, inte räcker.

C S Lewis är inne på samma sak i ”The Screwtape Letters”, kapitel 15.

Där låter han den gamle överdjävulen instruera den unge frestardemonen så här:

”Det som vi vill åstadkomma, om nu en människa blir kristen, är att få dem in i inställningen att de behöver omfatta en ”Kristendom Och”.

Det kan vara kristendomen och världskriserna, kristendomen och den ena eller andra psykologin, kristendomen och den nya ordningen, kristendom och helande genom tro, kristendom och forskning, kristendom och vegetarianism – det duger fast med kristendomen och stavningsreformen! Om de nu envisas med att vara kristna, se då till att de är kristna på ett sätt, som skiljer dem från andra kristna! Se till att ersätta själva tron med något slags modefluga med kristen fernissa! Se till att utnyttja deras rädsla för fastna i Det Gamla Vanliga!” (Min översättning)

Det är på det här sättet alla möjliga olika sekter och grupperingar och partier uppstår, och det är på det här sättet vi kastar bort den frihet, som Kristus har frigjort oss till, och hamnar in i slaveri igen.

I 4:17 skriver aposteln så här: ”Dessa människor är ivriga att vinna er, men har inte en rätt iver, utan vill skilja er från oss för att ni med så mycket större iver ska hålla er till dem”.

Där kommer själva kärnan i det hela: de falska bröderna vill inte leda människor till att enbart hålla sig till Jesus, följa honom, de vill att människorna också ska följa dem, lyda dem, upphöja dem, underkasta sig dem!

I 4:15 ställer så aposteln den fråga, som det kan vara nyttigt att ställa sig själv då och då.

”Var hör man nu er lovprisning” I 1917: ”När hör man nu eder prisa eder saliga?”

Det blir trångt om utrymme för glädjen över frälsningen och barnaskapet och Guds faderskärlek om man hela tiden ska kämpa med de där tilläggen, som man fått höra måste till, som man måste leva upp till, för att kunna tro sig vara en riktig kristen….

Detta beror på att så snart man går in under lagen, i vilken form det sedan vara må, börjar acceptera den som en del av vägen till frälsning, då blir man också slav under synden igen. Synden har ju som bekant sin kraft i lagen….1 Kor 15:55-56

Om inte det, som Jesus har gjort räcker, då finns det inget som räcker!

Men om det räcker – och det gör det! – då behövs inga tillägg!

Då får vi gå med honom och växa från våra olater en bit i taget under vandringen, vi precis som hans första lärjungar. Han har mycket att säga oss alla, men han vet vad vi kan ta emot idag, och vad som måste få vänta tills i morgon, eller nästa år, eller tills vi är hemma hos honom….

Guds Ord, däremot, behöver jag inte ha några sådana tankar om. Det behövs, det tjänar alltid till något att lyfta fram det, att på något sätt bidra till att väcka och vidmakthålla de troendes intresse för det. Kan jag på något sätt bidra till att Guds barn inte fastnar i samma attityd, som en prästman jag en gång diskuterade med, då vill jag göra det! Han sade så här: ”Jag tänker inte börja sätta tid och krafter på något bibelstudium, jag har läst teologi i fem år, det får räcka!”

Litet som att säga att ”jag åt så det räckte i min ungdom, så nu tänker jag inte längre slösa nån tid på att äta” … Ingen god inställning för en kristen människa, som defintivt inte lever bara av bröd!

Så jag axplockar vidare!

Andra Korintierbrevet står i tur.

Där läser jag i början av femte kapitlet idag.

Där talas om den jordiska kroppen, den som vi har här i jordelivet, och om den himmelska, den som vi ska få sen, när vi har lagt av oss det här jordiska skalet.

Och där talas också om något, som man blir mer medveten om ju äldre man blir: ”Vi vill inte bli avklädda, utan överklädda, för att det som är dödligt ska bli uppslukat av livet!”

När jag var ung såg jag på äldre människor, och såg en gammal människa. Där var inget, som jag tyckte berörde mig personligt på något sätt. En del var gamla eller ännu äldre, och det var nu bara så. Nuförtiden ser jag på en åldring, som börjar vara böjd och ha svårt att röra sig, och jag ser mig själv om fem eller tio år, om jag lever så länge.

Det där avklädandet, som aposteln talar om, har plötsligt kommit nära, blivit något som i högsta grad har med mig själv att göra! En del människor försöker i det läget skjuta tanken på åldrande och död ifrån sig, försöker hålla fast illusionen om att nu inte vara så gammal, försöker klä sig ungdomligt, uppträda ungdomligt, hänga med i allt nytt, och så vidare.

Det är inte den väg, som Skriften anvisar.

”Vi längtar efter att få ikläda oss vår himmelska boning!” Så skriver han, Paulus. ”Vi skulle vilja flytta bort från kroppen, och vara hemma hos Herren!”

Att håret grånar och glesnar, att det knakar här och var när man ska upp ur sängen på morgonen, det är inte början till slutet, det är slutet på början! Det verkliga, eviga livet har knappt börjat än!

Avklädandet känns för stunden nog så jobbigt, visst håller jag med om det! Men innan man kan klä på sig festdräkten, får man ju lov att ta av sig vardagspaltorna! Det skulle just vara snyggt, om man var tvungen att släpa med sig det här skalet in i himlen, ungefär som om en fjäril skulle tvingas hålla fast vid puppan, istället för att flyga fri iväg, när han äntligen kommit ut ur den….