”Amos svarade Amasja: Jag är inte en profet, en yrkesprofet! Jag är en boskapsherde, som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden, och Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel!”

”Amos answered Amaziah: I was neither a prophet nor a prophet´s son, but I was a shepherd, and I also took care of sycamore-fig trees. But the Lord took me from tending the flock, and said to me: Go prophesy to my people Israel!” (NIV)

Han var en man, som hade haft ett vanligt jobb, alltså, han hade sysslat med jordbruk och boskapsskötsel. Han var ingen akademiker, ingen teolog, hade inget, som mänskligt sett skulle ha kvalificerat honom för ett så kallat andligt ämbete.

Det är i detta jag känner igen mig.

När folk frågar mig vad jag har för utbildning, brukar jag svara att jag är mittemellan olärd och självlärd. Nio års skolgång, plus skriftskola, en snabbutbildning till svetsare, och en fyramånaders bibelkurs. Det är allt jag kan visa upp i skolgångsväg. Ja, jag blev ju sjukvårdarutbildad i finska armén också, det ska vi inte glömma!

Jag har jobbat som fiskare, skogsarbetare, svetsare, och de sista åren som prototypbyggare på praktisk basnivå, innan Herren tog mig från MIG-svets och skärbrännare när jag var trettiofem år gammal, och gav mig i uppdrag att predika evangelium på heltid.

Paulus skriver i 1 Kor 1, att Gud utvalde det som ingenting var enligt mänsklig måttstock.

Det är något liknande, som Amos säger, när han ger svar på tal åt religionsproffset Amasja.

”I dina ögon är jag ingenting, men Herren har kallat mig, och det är det enda som egentligen betyder något.”

Ibland – långt ifrån alltid – har jag mött en något nedlåtande attityd från kristna bröder, som har innehaft akademisk bakgrund, prästvigningar och pastorsordinationer.

Jag minns en lärd broder, som med genuint förbryllat tonfall en gång frågade mig hur jag hade lärt mig engelska – ”du har ju inte gått på något universitet?”

Litet som att om man inte är minst kandidat i något akademiskt  ämne, då är man därmed antagligen per automatik  föga läskunnig och monumentalt okunnig….

Amos har varit en tröst och uppmuntran för mig i sådana situationer, och kanske han kan vara en tröst och en uppmuntran för dig också!

”Herren kallade mig!”

Har han kallat dig, då är det all legitimation du behöver för att få tjäna honom i den uppgift han har kallat dig till!

Det axet har jag plockat åt mig själv många gånger,och  idag har jag plockat det åt dig!

I 2:2 hittade jag dagens axplock. Där profeterar Joel om ”Läraren, som ger rättfärdighet”. Denne ska ha med sig en tid av upprättelse, sägs det – Guds folk ska få glädja sig i Herren, och det ska bli slut på torka och missväxt.

Detta är naturligtvis en Messiasprofetia, och den fokuserar på Messias som den, som gör människorna rättfärdiga.

Vi brukar i allmänhet då koncentrera oss på att framställa Jesus som den som rättfärdiggör oss, som tog våra synder och gav oss sin rättfärdighet. Joels fokus är här i hans andra kapitel på Messias som lärare, som den som undervisar folket om den väg de ska gå för att leva i Guds vilja.

Detta var ju de facto just det som Jesus ägnade en stor del av sin verksamhet åt. Han undervisade folket. Han kallades ”rabbi”, lärare, för han uppträdde som lärare!.

Det berättas om honom, att när han såg folket vara söndriga och uppgivna, då förbarmade han sig över dem, och började, inte bara bota sjuka och driva ut demoner, utan också undervisa dem om många saker.

Han såg alltså inte sin uppgift som enbart att komma hit, dö för oss, uppstå, och återvända till himlen, även om trosbekännelsen ger litet av det intrycket.

Han kom också som Läraren, den som fullbordade lagens undervisning, rensade bort alla tillägg och avdrag, och gav folket det rena, oförfalskade budskapet från Gud om hur vi människor är tänkta att leva och handla.

Eftersom han är densamme i går, idag, och i evighet, kan vi utgå från att han fortfarande vill båda dessa saker: både rättfärdiggöra oss, och vägleda oss till att leva rättfärdigt.

Det är som Luther i tiden lär ha formulerat det: Det är meningen att vi ska bli det vi är, alltså rättfärdiga.  Inte människor som praktiserar en död rättfärdighet enligt fariséernas modell, utan människor, som lever den rättfärdighet, som Guds kärlek och Ord och Ande vill låta växa som frukt i våra liv, en frukt som är ätbar för vår omgivning, och inte består av surkartar, som man helst vill spotta ut igen…

Historiskt sett kommer dock Hosea ingalunda efter Daniel – han var nämligen verksam samtidigt med Jesaja, ca 150 år före Daniel. Jesaja var verksam i Sydriket, Juda, och Hosea verkade i Nordriket, Israel., under de sista tjugofem åren innan assyrierna erövrade landet och förstörde Samaria. Hans profetior är alltså Guds sista varning till det folket innan domen kom.

Gud hade minsann försökt föra det här folket till omvändelse. Elia verkade i Nordriket. Elisa verkade i Nordriket. Amos verkade i Nordriket. Jona verkade i Nordriket. Mika, Jimlas son, verkade i Nordriket. Och så vidare. Men, det tycks vara precis som Simon & Garfunkel sjunger i ”The Boxer”: ”A man hears what he wants to hear, and disregards the rest”.Vill man inte lyssna, då spelar det ingen roll hur många gånger det sägs….

Hosea är speciell så till vida, att han är den ende av Israels profeter, som, inte bara råkar ut för en otrogen hustru, som bedrar honom och ger sig iväg med en annan man, utan också får order från Gud att ta henne tillbaka!

”Herren sade till mig: Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan, och har begått äktenskapsbrott! Älska henne som jag Herren, älskar Israels barn, fastän de vänder sig till andra gudar….” Hos 3:1

Jag minns en gamma l prästman nere i Nyland, som kallade sig Anders-pastor. Han föreföll mig på grundval av det han skrev – jag träffade honom aldrig personligen – att vara en ”god och rättsinnig man”, som det hette förr. Ett återkommande tema för honom var det, som brukar kallas den kristna brudmystiken, alltså det speciella förhållande mellan Kristus och hans församling, som i Bibeln beskrivs i termer av brud och brudgum. Han föreföll anse att detta var något som vi nutidskristna varken förstår oss på, eller ens vill förstå….

Här i Hoseas tredje kapitel kommer denna brudmystik mycket tydligt fram. Gud ser på sitt avgudadyrkande folk som en bedragen äkta man ser på sin otrogna hustru. Profetens äktenskap får stå som ett visualiserat budskap till hans samtid, ett budskap både om hur långt tålamod Herren har haft med dem, ett budskap om att de får en sista chans – och, i vers 4, ett budskap om att nu håller Guds tålamod på att ta slut, nu är konsekvenserna på väg!

Vi varnas i Skriften från att missbruka Guds nåd. Här ser vi hur detta kan hända i praktiken.

Om en människa eller ett folk väljer att gå egna vägar, och får förlåtelse, om vi har andra gudar, och domen inte omedelbart drabbar, då kan vi dra den felaktiga slutsatsen, att tydligen bryr sig inte Gud om detta, vi kan fortsätta som förr, eftersom inget har hänt!

Trots att Guds Ords varningar är så tydliga, att inget kan missförstås, tycks vi ändå kunna inbilla oss att de inget betyder, eftersom Gud ju ändå inte tycks göra något, inte tycks verkställa något av det han säger kommer att vara syndens påföljd.

Och att lära oss av historien, se att även om verkan inte följer omedelbart på orsak i det andliga, så har nog våra handlingar och vägval ändå konsekvenser i långa loppet, det tycks vi inte heller vara så bra på….

Dagens axplock säger oss något om hur personligt, hur innerligt, och hur starkt Gud älskar sin församling. Det säger oss också att Herren aldrig kommer att gå med på att dela oss med någon annan. Vi är hans och han är vår, och där ryms inget och ingen annan in emellan!

De vägrar, och kungen hotar då att låta kasta dem i elden, i en stor ugn, som stod upphettad just för detta ändamål.

Deras svar: ”Vår Gud, som vi dyrkar, är mäktig att rädda oss ur elden och befria oss ur din hand, och även om han skulle välja att inte göra det, så vill vi ändå inte dyrka dina gudar elleer tillbe din staty!”

”Det får kosta något att följa Herren!” Det är vad de säger. ”Det får till och med kosta livet, men vi tänker ändå följa Herren!”

De här tre unga männen har sett sitt land bli besegrat av babylonierna, och sett Gud, Israels Gud, låta detta ske. De har själva blivit deporterade till Babylon, och tvingats tjäna vid Nebukadnessars hov, och fått uppleva hur Gud hade låtit detta hända dem.

De hade också fått uppleva hur Gud varit med dem i allt detta, låtit dem få kunskaper och insikter, som gick utanpå allt vad omgivningen hade att komma med, och hur de i följd av detta fått höga positioner i den babyloniska förvaltningen.

Så de visste både att Gud kunde gripa in och hjälpa, och också att han inte alltid gjorde det!

Det var alltså inte det, att de förväntade sig att Gud alltid skulle ställa upp och jämna vägen för sina tjänare, som var orsaken till att de inför den hotande livsfaran valde att hålla fast vid honom.

De höll fast vid honom därför att han var deras Gud, och därmed värd att hålla fast vid, tro på, följa, oavsett om det fanns någon omedelbar vinst att kassera in som belöning för det eller ej!

De gjorde inget försök att få Gud att handla på något visst sätt, kom inte med något i stil med att: ”Släng oss i elden bara, Gud kommer att rädda oss!”

De lämnade sig bara i Guds hand, och sade ett ”Ske din vilja med oss, vi lämnar oss i din hand hellre än vi böjer oss för befallningen att dyrka avgudar!”

Vi har mycket att lära oss av deras attityd, vi som så lätt är missnöjda med Gud, när han inte gör som vi vill, och beskyddar oss från obehag och motgångar, och som ibland ligger lågt med vår kristna bekännelse i sammanhang, där vi kan möta vår brinnande ugn i form av hån och förakt….

Nu har jag i alla fall slagit upp Hesekiels första kapitel!

Hesekiel var bland dem, som hade förts bort till babylonisk fångenskap i den andra deportationen, 597 f Kr, alltså redan innan Jerusalem slutligen förstördes. Enligt tidsangivelsen i 1:2 fick han sedan sin första uppenbarelse 593 f Kr, sju år innan Juda rike slutligen gick under.

Han var av prästsläkt, och det är knappast något sammanträffande att han fick sin kallelse ”i det trettionde året” – de levitiska prästerna blev enligt Mose lag insatta i sin tjänst det år, då de fyllde trettio år! Hesekiel hade blivt bortförd från Jerusalem vid 26 års ålder, bort från den plats där han hade blivit tränad och utbildad att tjäna Gud i hans tempel, bortsliten från det han såg som sin livsuppgift, utan hopp om att någonsin få göra det, som han hade sett som sin kallelse.

Det är inte särskilt långsökt att tänka, att han var en av dem som ”satt och grät vid Babels strömmar”, Psalm 137. Man kan bli deprimerad för mindre!

I det läget, just vid den tid då han skulle ha börjat sin tjänst i templet, får han så en mycket större tjänst i stället: Herren kallar honom att tjäna som profet, och ger honom en uppenbarelse av en magnitud, som röjer undan varje tvivel på vad det är som händer!

Hesekiels syner hör till de märkligare i Bibeln . I min ungdom, när jag just hade kommit till tro, läste jag von Dänikens minst sagt fantasifulla tolkningar av dem, men kom också underfund med att författaren inte precis var av det trovärdigare slaget, så de förklaringarna gjorde inget bestående intryck på mig!

Faktum kvarstår dock: det är inte lätt att föreställa sig vad det var profeten såg när ”himlen öppnade sig, och han fick se syner från Gud”, även om han försöker beskriva det så gott han kan. Hur beskriver man himmelsk verklighet med jordiska ord? Att han blev totalt överväldigad står dock klart, och inte att undra på det! Den reaktionen är tämligen vanlig bland människor, som plötsligt får ett möte med det himmelska, för att inte säga med det gudomliga!

I slutet på första och början på andra kapitlet står det så här: ”Detta var den syn, som liknade Herrens härlighet. När jag såg den, föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon, som talade. Han sade till mig: ”Du människobarn, stå upp på dina fötter, så ska jag tala med dig!”

De här verserna har alltid talat till mig, ända sedan jag läste dem de första gångerna för länge sedan. Ett människokryp ödmjukar sig inför den allsmäktige Guden – och får besked om att han får resa sig, ska resa sig, för Gud vill att han står på sina fötter, medan han lyssnar till det som Gud vill säga!

Gud är inte intresserad av att vi ska krypa inför Honom, tydligen!

Han vill att hans tjänare ska vara ödmjuka inför honom, att vi ska vara villiga at underordna oss honom, att vi ska vara medvetna om att han är Gud, och vi är bara människor, men han vill inte att vi ska krypa inför honom!

Tyranner och despoter vill att folk ska krypa inför dem, bocka och buga och skrapa med foten. Maktmänniskor njuter av att andra är rädda för dem, och i sin skräck låter sig styras och behärskas och förslavas av dem.

En av Guds mest överraskande egenskaper är att han själv är ödmjuk. Att han inte har något behov av att härska med makt och våld, av att överväldiga oss med sin gudomlighet till en punkt, där vi inte vågar annat än underkasta oss.

När han säger till Hesekiel att resa sig, att stå inför honom och lyssna, då ser jag en inbjudan till gemenskap, till vänskap, till relation, helt enkelt! En slav kan man befalla medan han ligger platt på mage inför en, men någon man vill ha ett kompanjonskap med, en vänskap med, behandlar man inte på det sättet!

Jesus säger i Joh 15 till sina lärjungar att han inte kallar dem tjänare, han kallar dem vänner. Jag hör något av det tilltalet, när jag läser om Hesekiels första möte med Herren. Han blir definitivt behandlad mer som en vän, än som en slav!

Och jag blir glad av att se att det är så….

”Svårt har Jerusalem syndat, därför ses hon som oren. Alla, som ärade henne, föraktar henne, ty de ser hennes nakenhet. Själv suckar hon och vänder sig bort. Orenhet fläckar fållen på hennes kläder, hon tänkte inte på vad slutet skulle bli. Hon har sjunkit ofattbart djupt, och ingen finns, som tröstar henne:”

I King James och Amplified finns ett ord, som saknas i Folkbibelsn översättning – ”därför”.

”She remembereth not her last end, therefore she came down…”. ”She did not seriously and earnestly consider her final end, therefore she has come down…”

I den engelska texten kommer alltså sambandet mellan orsak och verkan tydligt fram.

Det var något som hände: Jerusalem tänkte inte på konsekvenserna av sitt handlande, och därför kom fallet, från att trona som en folkens drottning till att föras bort i fångenskap.

Det här med konsekvensbedömning är vi inte alltid så bra på, vi människor.

Man brukar tala om att inte tänka längre, inte se längre, än vad näsan är lång, och då är man verkligen närsynt!

Man kan med fördel, åtminstone ibland, se livet som ett parti schack: om jag flyttar den där pjäsen dit, vad händer då sedan? Har jag någon plan för fortsättningen, och hur kommer den andre månne att reagera, om jag gör det här draget?

Jerusalem gjorde sitt drag utan att ha någon plan desto mer för fortsättningen. De ville ha rikedom och makt, de ville njuta av livet, och de ville inte ha de begränsningar, som de upplevde att Israels Guds lag tvingade på dem. Så de gjorde sitt drag: de kastade loss från Gud och gjorde istället som de själva ville.

Gud sände profeter som varnade dem för följderna av denna katastrofala felbedömning, men de höll fast vid sitt val – och därmed höll de naturligtvis också fast vid konsekvenserna av det!

Det här är också en del av helheten, som vi inte alltid ser, detta att man också håller fast vid konsekvensen av sitt val, när man håller fast vid valet. Det är svårt att skilja orsak från verkan!

Det är som Frank Mangs skriver i en av sina böcker: ”Förr ska du lyckas klyva atomen med ett stämjärn, innan du lyckas skilja synden från dess förbannelse!”

Det där med att ta varning, att ta emot goda råd och vägledning, det är vi inte heller så värst bra på, vi nutidsmänniskor. ”Här ska ingen komma och lägga sig i hur jag flyttar mina pjäser, framför allt inte hästarna, för på snabba hästar vill vi rida åstad!” (Jes 30:15-16)

Man börjar inte tänka på konsekvenser, förrän man kommer ihåg att det faktiskt kommer ett ”sedan”. Den som kommer ihåg att snabblånet faktiskt ska betalas tillbaka så småningom är inte fullt lika snabb att ta det, som den som bara vill ha en extra slant idag utan att tänka på fortsättningen.

Den som kommer ihåg att det kan bli skilsmässa i morgon om jag hoppar över skaklarna idag, han kanske motiveras att avstå från sin omedelbara behovstillfredsställelse.

”Carpe diem” kan behöva balanseras av ett ”allt är lovligt, men allt är inte nyttigt!”

Jerusalem tänkte inte framåt, tänkte inte på följderna, och slutade som en ruinhög.

Det fins en uppsjö av exempel på ruinerade ekonomier, relationer, äktenskap, och så vidare, som kunde ha räddats av ett litet komihåg då och då – kom ihåg att handlingar har konsekvenser, och att vad människan sår, det får hon också skörda!

Gud vill inte att vi ska behöva sjunga klagovisor, därför är han villig att lära oss och undervisa oss om den väg vi ska gå! Frågan är bara om vi vill lära oss, och om vi är villiga att låta oss undervisas….

Hans spontana reaktion: ”Herre, jag förstår inte att tala, jag är för ung!”

Salomo, som levde femhundra år före Jeremia, hade liknande självuppfattning. I 1 Kung 3:7 säger han till Gud, att han inte klarar av ledarrollen han just har tagit steget in, för han var ju bara en ung man.

Timoteus, femhundra år senare än Jeremia, hade tydligen också komplex för sin ungdom, för Paulus skriver till honom, att han inte ska låta någon förakta sig på grund av att han är ung till åren.

Att inse sina begränsningar är ingen dålig sak, tvärtom.

Att låta de egna begränsningarna också begränsa Gud, det är däremot inte så bra!

Herren säger till Jeremia att han inte ska hänga upp sig på antalet firade födelsedagar, utan i stället ta till sig det faktum, att det är Gud som sänder honom, Gud som är med honom, Gud som lägger orden han ska tala i hans mun!

Salomo får löfte om att få all den vishet en kung behöver för att utöva sitt ämbete på ett rätt sätt.

Timoteus blir påmind om att han faktiskt har fått en nådegåva från Gud att använda i sin tjänst!

Idag får vi alltså en påminnelse om att det är inte i kraft av egna kvalifikationer, egen vishet, eller antalet gråa hår, som vi kan tjäna Herren på ett rätt sätt!

Gud söker efter dem, som är villiga att ta emot hans kallelse och gå, och samtidigt ödmjuka nog att inse, att detta klarar jag inte utan Guds hjälp.

Dem som är villiga, dem kan han nog också göra skickliga och dugliga, det kan vi lita på!

Ungdom är ingen särskild merit, men den är heller inget hinder i Guds Rike.

Där kommer allt an på Honom, som kallar och sänder!

Så, säg inte att du är för ung!

Den uppmaningen sänder jag gärna vidare, för jag är gammal, och jag gläder mig över varenda ung människa jag ser stiga in i de uppgifter, som jag snart inte längre kan vara med och hjälpa till i…..

Jag har stannat för en text, som fördömer det, som med ett modernt ord brukar kallas ”gaslighting”.

Den finns i 5:20, och låter i all sin enkla klarhet så här: ”Ve dem, som kallar det onda gott och det goda ont, som gör bittert till sött, och sött till bittert, mörker till ljus, och ljus till mörker!”

För ett tag sedan publicerade jag en text om lögnprofeter och medlöparpräster här på sidan.

Det kom en kommentar ganska omgående:

”Bra skrivet och vad gott det gör att höra/läsa att också andra tycker som jag – att jag inte är ensam, inte en konstig figur som har alldeles galna åsikter……….för fast man vet vad det står, så är det så lätt att börja undra om det inte ändå är så, att man är för strikt, för dömande, för gammaldags…”

Detta är ett skolexempel på vad som händer med vanliga kristna människor i en situation, där många högljudda röster, och dessutom röster, som uttalar sig med stöd av sina ämbeten och titlar, ivrigt och envetet påstår att det, som den kristna församlingen i alla tider har trott och lärt, nu plötslgt är något förlegat, som vi absolut inte behöver bry oss om.

”För nu har det söta blivit bittert, och varje klok och modern människa spottar ut det, nu har ljuset blivit mörker, så vi behöver nya lampor, och nu har det goda blivit ont, och måste förkastas!”

Det är sånt här ”gasljus” som får vanliga goda kristna att börja tveka och undra!

En definition på gaslighting kunde låta så här: Det är en form av psykologisk manipulation, där någon försöker få dig att börja ifrågasätta din verklighetsuppfattning, dina hågkomster, och hur du uppfattar det som händer/har hänt, detta för att få inflytande över dig. Där ingår rena lögner, förnekande av sådant som hänt eller sagts, försök att få dig att se dig själv som ”fel” på olika sätt, som t ex elak, hård, dömande, gammalmodig, eller så blir du stämplad som överkänslig och instabil, allt detta för att få dig att bli förvirrad, börja tvivla på ditt eget sinnestillstånd, och börja tro mer på det den andre säger än på det, som du från början visste vara sant och verkligt, allt för att den andre ska kunna dominera och styra dig, ditt beteende, och dina ställningstaganden.

Ja, inte är det svårt at känna igen fingeravtrycken här, inte! Lögnens fader….

Vers 21 är också värd att nämna i sammanhanget: ”Ve dem, som är visa i sina egna ögon, och håller sig själva för kloka!”

Hur var det nu? Man gör Guds ljus till mörker, och ersätter det med egna lampor, egna ideologier, egen klokskap….ve dem, som sysslar med sådant, säger Herren!

De lamporna lär slockna, så det är nog säkrast att ta sig i akt för vilseledarnas ”alternativa fakta”!

Vi har ju fått lära oss med besked under senare år, att en alternativ sanning är detsamma som en lögn…

Den finska kristna rockgruppen Terapia sjunger i en av sina sånger så här: ”Älä usko mitään, älä usko mitään, älä usko mitään mikä ei ole totta!”

”Tro inte på något, tro inte på något, tro inte på något, som inte är sant!”

Alldeles oavsett vem det är, som säger det…..

En bibelbok med fler än en tolkning – dels handlar den om kärleken mellan man och kvinna, dels är den en allegorisk beskrivning av förhållandet mellan Kristus och församlingen.

I HV 5:2-6 beskriver bruden en situation där hon har gått och lagt sig och somnat, och då kommer hennes vän, brudgummen, och knackar på. Men hon är inte så där omedelbart inställd på at släppa in honom!

”Jag har tagit av mina kläder, skulle jag nu ta på dem igen? Jag har tvättat mina fötter, skulle jag nu smutsa ned dem igen?”’

Det är litet av: ”Gå din väg, och kom sen tillbaka vid ett lämpligare tillfälle” över det här.

Man kommer tämligen osökt att tänka på Uppb 3:14-20, och då särskilt vers 20, när man läser den här texten i Höga Visan!

”Se, jag står vid dörren och knackar på. Om någon hör min röst, och öppnar dörren, ska jag gå in till honom, och hålla måltid med honom, och han med mig!”

I båda fallen är det brudgummen som uppsöker bruden, i båda fallen har bruden ställt sig avvisande.

I Höga Visan tycker hon att brudgummen, vännen, ställer till med besvär för henne, i brevet till Laodicea har församlingen sagt att den har allt vad den behöver, och egentligen inte har något större behov av Herrens närvaro för tillfället.

”Jag har inte lämpligt att ta emot dig just nu, men kom senare!”

Undrar hur ofta Herren Jesus möts av den attityden, när han knackar på hos oss? Han är ju tämligen försynt, han slår inte in dörren, han knackar bara så där lagom, så att vi ska märka det, om vi vill.

Vi befinner oss i Stilla veckan, när jag skriver det här. Folket i Jerusalem tog inte vara på den tid då de var sökta, de öppnade inte när Herren knackade på – för han motsvarade inte deras förväntningar!

Vad har du och jag för förväntningar på Herren, som kan leda oss så vilse, att vi inte öppnar för honom? En vanlig orsak till att dörren förblir stängd är väl att han inte gör som vi vill, inte svarar på alla våra böner med ett rungande ja, inte beskyddar oss från alla livets motgångar och besvikelser.

En annan är, som i Laodicea, att vi tycker att vi har fixat till allt så bra själva, att vi inte längre känner något behov av hans direkta närvaro – han kan ju få finnas på avstånd, litet ute i periferin i våra liv, visst, men inte som centrum!

Eller så har vi det ställt som bruden i HV, vi vill helt enkelt inte ha något extra besvär för hans skull. Det ska fungera så som vi vill, vägen ska vara asfalterad och jämn, inga smala stigar och trånga portar, tack!

Men hon i Höga Visan, hon ångrade ju sig så småningom och gick för att öppna – men då var han försvunnen. Då sökte hon, och fann honom inte, då ropade hon, men han svarade inte, och till råga på allt råkade hon ut för några illasinnade typer, som misshandlade henne!

Nå, det framgår av den fortsatta texten att de nog hittade tillbaka till varandra, bruden och brudgummen, men hon hade kunnat bespara sig mycket nöd och smärta om hon bara hade bekvämat sig till att öppna när han knackade!

Vi gör många så kallade straffrundor vi också, när vi missar den tid när vi är sökta, vi som hon, precis som skidskyttarna också får lov att göra, när de har bommat på måltavlorna!

För typ trettio år sedan minns jag att det utkom en bok (ingen ände är ju på det myckna bokskrivandet, 12:12) där vi människor blev indelade i olika kategorier (ingenting nytt under solen, 1:9).

En av kategorierna kallades ”iakttagare”. Dit räknades då sådana, som hade en fallenhet utöver det vanliga för att lägga märke till vad som hände i deras omgivning. Jag kan tänka mig att om Salomo hade tagit testet i den boken, då hade han blivt just en iakttagare, för det råder ingen brist på träffsäkra iakttagelser i Predikaren!

En sådan ska vi plocka idag, nämligen 4:4.

”Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind!”

Ja, någon brist på avund är det ju inte i den här världen! ”Avundsjuk, jag är så avundsjuk… – den sångtexten är också baserad på en träffsäker iakttagelse av vad som driver människorna!

Men om man tar det hela ett släktled till bakåt? Om man frågar sig att om nu avunden är både ansträngningarnas och framgångarnas förälder, vem är då farfar eller mormor, hur man nu tar det?

När blir man avundsjuk, och börjar sträva efter att uppnå och helst överträffa det någon annan har åstadkommit?

Jo, det sker när man börjar jämföra sig själv och vad man uppnått med hur det har gått för andra!

Det börjar alltså med jämförandet. Det är första släktledet.

Det är när man jämför sig med andra, som man blir missnöjd med både det man är och det man har, och sen ger missnöjet upphov till avund, som ger upphov till konkurrens, som sedan i sin tur innebär massor av möda och fåfänglighet.

Jag läste en gång en berättelse om en rik amerikansk turist, som kom i samspråk med en enkel fiskare på en ö i Karibien. Rikemannen hörde sig för om fiskarens egendom och framgång. När han fick höra att den andre bara hade några nät och en liten båt, började han ivrigt lägga ut texten om hur han borde skaffa större båt och mer redskap för att få större inkomster..

”Och sen då”, frågade fiskaren.

”Då kan du skaffa en båt till, och anställa någon, och tjäna ännu mer!”

”Och sen då?”

”Då kan du bygga en fiskförädlingsfabrik, och ta hem vinsten själv, istället för att ge den åt mellanhänderna!”

”Och sen då?”

”Då kan du börja ta det lugnare, då kan du kanske rentav sälja allt du skaffat dig, och få tid och råd att börja ägna dig åt din familj och dina vänner!”

”Men det gör jag ju redan!” svarade fiskaren…..

Den rike turisten i berättelsen har stora likheter med den onde, faktiskt. Han försöker också ständigt få oss att jämföra oss med andra, få oss att fundera på hur vi ska kunna skaffa os mer och bättre av allt det där, som ”alla andra har” ( det är inte bara skolbarnen, som lever med den tanken).

För om den tanken landar, då kommer vi att göra livet surt för både oss själva och varandra genom vårt ständiga jagande efter fåfänglighet och tom vind…..