Och visst är det fascinerande att se vilken samstämmighet man kan finna hos de olika mänskliga språkrören i Bibeln! Det märks, att det är en och samme Ande, som har inspirerat dem alla!

Fast den här tolkningsmodellen förutsätter förstås att man tar sig tid att verkligen läsa Bibeln, sätta sig in i vad som sägs där. Låt mig bara säga, att den tiden är väl investerad!

Idag söker jag ax att plocka i första Petrusbrevet.

Jag ska predika i Vapaakirkko i Lillkyro idag, så det här är på samma gång predikoförberedelse!

I 1 Petr 1:3-5 står det så här: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han, genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv, som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna, och som är förvarat åt er i himlen.. Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning, som finns beredd, och skall uppenbaras i den sista tiden.”

Här talas alltså om ett hopp, om ett arv, och om Guds makt.

Går vi till Ef 1:15-19, där Paulus berättar om den bön, som han ber för sina trossyskon i Efesus, möter vi samma tre uttryck: Han ber om att deras hjärtans ögon ska öppnas, så att de ser och förstår vilket hopp Gud har kallat dem till, hur rikt på härlighet hans arv är, och hur oerhört stor hans makt är.

Ett steg till bakåt i Nya Testamentet, kan vi ta, till Rom 8. Där har vi en utförlig utläggning av de här tre begreppen! Där talas om hoppet som det, som gör att vi inte längre behöver leva i fruktan: vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar Abba, Fader! Vi har, med Petri ord, blivit födda på nytt till ett levande hopp, födda på nytt till att vara Guds barn.

”I hoppet är vi frälsta”, säger aposteln som avslutning på sin långa utläggning av hur både Guds barn och Guds skapelse en dag ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen, och nå fram till Guds barns härliga frihet. Rom 8:15-25

Arvet, som är förvarat åt oss i himlen, det är just detta, som Paulus beskriver i Rom 8, och som han ber i Ef 1, att de kristna ska få upp ögonen för, nämligen att Guds folk en dag ska förlossas, befrias, förhärligas, Guds härlighet till pris. Ef 1:14

”Genom Guds makt blir ni bevarade till den frälsning, som ska uppenbaras i den sista tiden!” Så skriver Petrus, och samma sak skriver Paulus om i Rom 8:31-39, där han förklarar att inget kan skilja oss från Kristi kärlek, att ingen har makt att anklaga och fördöma oss, för Gud har frikänt sina utvalda! ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”

Och Rom 8:28-30 understryks att allt kommer av Guds nåd, Guds kärlek, Guds goda vilja för oss. Inget kommer an på hur duktiga vi har varit, eller på att vi skulle på något sätt ha gjort oss förtjänta av vare sig hopp, arv, eller Guds kraft i våra liv.

Vi har inte utvalt Jesus, det är han som har utvalt oss, vi har inte åstadkommit något åt oss att hoppas på, det gjorde Jesus genom sin död och uppståndelse för oss, arvet får vi för att Gud i sin nåd har gjort oss till sina barn, och utan hans kraft, som bevarar oss i tron på Jesus, skulle vi gå miste om alltsammans, antagligen förr än senare.

Jag hörde en gång en gammal gudsman säga i en predikan, att vi av någon anledning inte längre talar så mycket om himlen, det är som om vi skulle ha flyttat fokus till att allt borde bli bättre redan här på jorden. Hoppet har flyttat från himlen till jorden, arvet förväntas komma redan här i detta livet, och Guds kraft har blivit något som förväntas synas i tecken och under och spektakulära händelser i möten och samlingar, istället för att primärt vara det, som vi förtröstar på att ska bevara oss för det kommande eviga livet i Guds härlighet.

Jag kan ganska långt hålla med honom. Inte så att jag har något emot tecken och under, eller något emot att människor får drägligare levnadsförhållande redan här, men i själva detta, att fokus har flyttat, att himlen fått en mer undanskymd plats i både förkunnelse och tänkesätt, finns en inbyggd svaghet: hur handskas en kristenhet, som börjat tänka på detta sätt, med en kommande tid av nöd och förföljelse?

Vi mår nog bäst, både nu och framdeles, om vi håller samma perspektiv som apostlarna!

I Hebr 6 finns svaret på en fråga, som många har ställt sig, och som en del också har ställt till mig: ”Hur kan jag veta om jag har begått den oförlåtliga synden, alltså det som Jesus kallar ”synd mot den helige Ande?”

”Ty de, som en gång har tagit mot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande, och smakat det goda gudsordet och den kommande världens krafter, men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de de själva på nytt korsfäster Guds Son, och öppet hånar honom.” 6:4-6

Här talas alltså om människor, som det är omöjligt att föra till ny omvändelse, och det här är ett av de mycket få ställen där det talas om människor som är räddningslöst förlorade.

Varför är det då just dessa, som inte kommer att få någon förlåtelse?

Jag tror att det beror på att de, genom eget handlande, helt enkelt har förhärdat sig så totalt, att de inte längre bryr sig om att söka någon förlåtelse.

Hebreerbrevet beskriver en mycket speciell situation. Det här handlar inte om världsmänniskor, vanliga smädare och hädare, som inte begriper vad de talar om, som inte har vare sig kunskap om eller erfarenhet i de saker de gör narr av. Inte heller om människor, som varit med ett tag i någon församling, men sedan glidit bort igen.

Och vi vet ju att det inte är någon brist på exempel på hur sådana människor småningom har kunnat omvända sig och komma till tro igen!

Det som beskrivs i Hebr 6 är människor, som en gång har kommit till tro, fått sina synder förlåtna, som har fått del av den helige Ande, som har fått vara verksamma i andliga nådegåvor – ”den kommande världens krafter” – , som fått kunskap i Guds Ord, kort sagt, fått uppleva och erfara Gud på alla sätt som en människa kan få här i detta livet, och sedan ändå väljer att inte bara öppet förkasta alltsammans, utan också bli aktiva motståndare till evangeliet – på annat sätt kan man knappast förstå orden om att de ”korsfäster Guds Son och öppet hånar honom”.

Detta resulterar då i en sådan grad av förhärdelse, att de inte längre är mottagliga för någon kallelse till omvändelse – det är omöjligt att föra dem till ny omvändelse, hur man än skulle försöka, för de struntar helt enkelt i hela saken. De har gjort sig blinda och döva för alltihop, likgiltiga och ointresserade.

Alltså: så länge en människa överhuvudtaget bekymrar sig om saken, ställer sig frågan och är orolig för om hon möjligen kan har gått och syndat mot Anden, kan man lugnt konstatera att nej, det har du inte! Då skulle nämligen saken inte överhuvudtaget vara av något intresse för dig längre!

Själv tror jag inte att jag nånsin personligen har stött på någon människa, som beskrivningen i Hebr 6 skulle passa in på., ingen, som först har kommit till tro på Jesus, blivit fylld av Andens kraft, så att hon har varit verksam i andliga nådegåvor, levt i syndernas förlåtelse, haft himmelskt ljus över Guds Ord, och sedan avfallit från alltihop, och till råga på allt aktivt börjat bekämpa kristendomen och göra narr av Jesus.

Att på det sättet vända ryggen åt Gud och frälsningen i fullt medvetande om vem och vad det är man förkastar, det är ovanligt, mycket ovanligt! De allra flesta, som har varit med på ett hörn i kristna sammanhang, och sedan fallit bort, är det helt och hållet möjligt att föra till ny omvändelse, och om du är en av dem, och känner med dig att du har tappat bort något viktigt, så vet att du är välkommen hem till Fadern igen! Han tar fortfarande emot förlorade söner och döttrar med öppna armar!

Så står det i brevet till Filemon, vers 14.

Det här är en i min mening helt fantastisk vers, ett totalt befriande besked vad det gäller all tjänst i församling och kristen gemenskap. ”Inte av tvång, utan av fri vilja”.

I det sammanhang, där aposteln skriver det här, handlar det om att han inte har velat ställa Filemon inför fullbordat faktum: ”Så här har jag gjort nu, och du får bara finna dig i det”.

Ibland gör vi ju så, vi människor, istället för att prata med varandra och komma överens. Det kan förefalla som ett enkelt sätt att få sin egen vilja genom, men det innebär att man tvingar denna sin egna vilja på den andre, och så ska det ju inte gå till!

I stället är det meningen att vi ska hjälpa varandra till frihet, i det här fallet då genom att låta den andre komma till tals, ge utrymme för honom att göra det goda av fri vilja, inte för att han tvingats till det. Vi får också alltid komma ihåg, att det, som jag vill, inte alltid per automatik är lika med det, som är gott och rätt inför Gud!

Jag tänker också på det, som Jesus säger om bönen: ”Om två eller tre av er kommer överens om att be om något….”

Det ska alltså inte gå till så, att en bestämmer vad som ska bedjas, och sen får de andra rätta och packa sig efter det. Överenskommelse förutsätter samtal, att man delar sina tankar med varandra, och respekterar också det, som de andra säger, istället för att bara driva sina egna käpphästar.

”Inte färdas väl två tillsammans utan att ha kommit överens om det?” Den frågan ställs av Herren själv i Amos 3:3 i ett sammanhang där Israels avfall från Gud blir belyst i skarpa ordalag.

Samma sak där: om det inte finns en överenskommelse, om vi inte är överens med Gud om vilken väg vi ska gå, då kan vi inte heller räkna med att gå tillsammans med honom.

Men vi blir inte tvingade.

Vill vi inte göra det goda, alltså gå på Guds väg, då får vi gå vår egen väg istället. Men vi kan inte ta med oss Jesus på den vägen, han är ingen maskot, ingen good luck charm, som man hänger om halsen eller stoppar med i fickan. Det är vi som ska följa honom, inte tvärtom!

Och det ska ske av fri vilja, inte av tvång, annars blir det fel.

Ibland gör vi fel mot varandra i bästa välmening, vi kristna. (Annars, har du tänkt på vad mycket elände vi ställer till med i bästa välmening?)

Till exempel när det ges evangelisationsappeller från talarstolen, som får folk att krympa i kyrkbänkarna, och känna sig avslöjade och anklagade på grund av sin bristande evangelisationsglöd. Sen kanske någon av dem försöker ta nya tag, därför att man känner sig tvingad till det, därför att anklagelsen om att inte vara en tillräckligt bra kristen har landat i en som en annan brinnande pil. Det goda man försöker göra sker då inte av fri vilja, utan av ett tvång, som fötts ur rädsla, skam, och önskan att visa andra att man nog är allt vad som förväntas av en…

Av frukten känner man trädet, och vad är det för träd, som man plockar såna frukter från?

Det är som en bibellärare sade en gång: ”Det är illa, om vi tror att vi måste ta till Djävulens metoder för att försöka få fart på Guds folk!”

I morse läste jag i 2 Mos 25. Där ger Herren Mose anvisningar om allt, som ska samlas in för tillverkningen av tabernaklet, och alla dess tillbehör.

Han börjar med att säga så här: ”Säg till Israels barn att de samlar in en offergåva åt mig. Den ska samlas in från alla dem, som har ett hjärta som är villigt att ge.”

Redan där, genast när Gud började forma den där väldiga folkhopen, som just hade kommit ut ur Egypten, till ett gudsfolk, läggs den här principen om frivillighet fast. Gud får vi tjäna i frihet och med glädje, inte under tvång och med sura miner!

Annars vore evangeliet inte något glatt budskap…..

Eller så gör man en så kallad dynamisk översättning, där man försöker bibehålla samma mening i det sagda, men med delvis andra ord, och en satsbyggnad som stämmer med det språk man översätter till. Och då är det nästan omöjligt att undvika att något av översättarens egen förståelse av det som grundtexten säger smyger sig in. Vilket kan bli något som är helt korrekt, men ibland kan bli till något annat än det var från början…

Idag läser jag brevet till Titus, och där fäster jag mig vid 1:10, en vers som ser tämligen olika ut i olika översättningar!

I 1917 talas det om människor, ”som inte vill veta av någon myndighet.”

I Folkbibeln talas det om ”orosstiftare”.

Hedegård talar om människor, som ”sätter sig upp mot Guds vilja”.

King James nämner ”many unruly”.

Amplified igen har ”many disorderly and unruly men”.

New American Standard: ”many rebellious men”-

NIV ha översatt ”many rebellious people”.

Finska 1938 talar om för oss att ”paljon on niskoittelevia”. Och så vidare….här hittar man omskrivningar av många slag!

Vad står det då i grekiskan? ”Anypotaktoi mataiologoi kai frenapatai”. Vilket direkt översatt blir ”trotsiga pratmakare och förförare”. En sån som jag, som befinner sig nånstans mellan olärd och självlärd, kan ju inte låta bli att undra varför man inte bara skriver det då, när man översätter?

Då skulle den här meningen i sin helhet, direkt översatt, bli ”Ty det finns många trotsiga pratmakare och förförare.” Enkelt, kort och klart!

Här är jag faktiskt litet besviken på Folkbibeln. ”Orosstiftare” ger inte tillräckligt klart besked om att det är just trots och upppror, som det handlar om.

Och det måste man ha med, om innebörden, varningen, ska bli klar!

Den, som är trotsig, är en som inte vill underordna sig, inte vill lyda.

Av den föregående versen, alltså 1:9, framgår vad det är, som dessa människor gör uppror mot, trotsar, inte vill underordna sig: en undervisning som baserar sig på Guds oförfalskade Ord!

Det här är en varning, som är synnerligen aktuell i vår tid, för vi lever i en tid som är full av auktoritetsförakt och upprorsanda.

Att trotsa, ifrågasätta, säga emot och förkasta det Gud säger anses ju mer eller mindre som något berömvärt i stora delar av dagens kristenhet, och jag tror att det här är något som är inspirerat direkt från avgrunden. Ursprunget till allt uppror mot Gud kommer ju från det ögonblick, när den strålande ängel, som blev Djävulen, valde att göra uppror mot sin Skapare. Allt uppror mot Gud är alltså något som står i samklang med den onde, och därmed placerar det upprorsmakarna i hans tjänst i fråga om det, som de gör uppror mot.

Guds Ord ger oss följande definition av var den, som väljer upprorets, trotsets väg står, Titus 1:16

”De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga, och odugliga till varje god gärning!”

Litet surdeg syrar som bekant så småningom hela degen…..

Jaha, tänker jag. Han var en ung man när Stefanus blev stenad strax efter att den kristna församlingen startat på pingstdagen. Det var nån gång mellan år 30 och 35.

Säg han var typ tjugofem, högst trettio år då? När 2 Tim skrivs befinner vi oss någonstans i mitten på sextiotalet, trettio år senare. Han var alltså typ sextio år gammal.

Och kallar sig en gammal man.

Suck. Jag är mer än tio år äldre än så! Då är jag väl en uråldrig man, då?

Nå, det om detta.

I 1:5 säger han så här: ”Jag tackar alltid Gud, som jag, liksom mina fäder, tjänar med rent samvete”. Här gäller det nog att tänka efter, så att man inte missförstår honom rätt – alltså förstår honom fel.

Han tjänar Gud. Det gjorde hans fäder också.

Men de tjänade inte Gud med ett rent samvete. Det är nämligen bara en kategori människor, som har förmånen att göra det, nämligen, de, som har fått sina samveten renade genom Jesu blod. Hebr 9:14, 10:22

Aposteln däremot, han hade gett upp företaget att försöka få ett rent samvete genom att tjäna Gud, och istället tagit emot reningen som nåd från Gud. Och då fick han det, som tjänsten i enlighet med Guds lag aldrig hade kunnat ge hans fäder: ett renat, rent samvete!

Man märker hur revolutionerande den tanken var, när man läser om det tillfälle när han ställs inför Stora Rådet, Apg 23.

”Paulus såg på Stora Rådet och sade: ”Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent sanvete intill denna dag!” Då befallde översteprästen Ananias dem, som stod bredvid, att de skulle slå Paulus på munnen….”

Blotta tanken på att någon skulle påstå något sådant var så främmande, att den måste tystas ner!

Men detta är Guds gåva till sina barn.

Nya förbundets startpunkt är det, som var gamla förbundets ouppnåeliga mål.

Den som tror på Jesus får ett gott, renat samvete som födelsegåva, när han blir född på nytt till att vara ett Guds barn.

Och som den onde hatar det här, och som han kämpar för att vi inte ska ta det till oss och leva i det! Som han jobbar på att ge oss skuldkänslor, binda upp oss i all slags upplevelse av brist och otillräcklighet, så att vi bara inte ska tjäna Herren i frihet och utan fruktan!

Han kan inte göra något åt det faktum, att Kristus har friköpt oss till frihet, men han kan försöka hålla oss i omedvetenhet om det – och alltför ofta lyckas han också….

Så alltså har vi 2 Tim att läsa, där vi ser hur den unge Timoteus har börjat tappa bort den grunden, och börjar slockna av, och behöver uppmuntras och påminnas om saken!

Det behöver vi också – alltså uppmuntra varandra till att se på Jesus och inte på oss själva!

Det som sägs i 4:16 har varit ett slags ledord för mig, som jag allt som oftast kommer tillbaka till:

”Ge akt på dig själv och din undervisning, och håll troget ut med den! När du gör det, frälser du både dig själv och dem, som lyssnar på dig!”

Det här ska då inte missförstås som någon slags självfrälsningslära! Jag tänker mig att här avses detsamma, som när Jesus säger till lärjungarna att de ska förbli i honom.

Världen, köttet och djävulen arbetar ständigt på att dra den troende bort från Jesus, få de kristna att börja fästa sin uppmärksanhet vid andra ting än det viktigaste av allt, att ha Jesus i centrum av sitt liv.

I fråga om vad ska vi ge akt på oss själva? Inte annat än jag kan förstår avses här två saker: Älskar jag Gud över allt, och älskar jag min nästa som mig själv?

Det är ju de två sakerna som ligger till grund för hela Bibelns undervisning om hur vi människor ska leva här på jorden!

Jag satt nyligen med i en samling, där en av deltagarna uttryckte bekymmer över det han kallade ”den kristna självcensuren”. Han avsåg då förkunnare, som inte vågar tala klarspråk ifråga om vad Guds Ord har att säga om olika företeelser i dagens samhälle av rädsla för olika former av repressalier. Går det så, då har man börjat älska sig själv, sin egen ställning, sin egen trygghet, sitt eget anseende, mer än man älskar Gud. Och det här är en bara alltför närvarande frestelse i dagens samhällsklimat!

”Ge akt på dig själv!”

Ordet varnar för ljumhet bland oss kristna. Herren säger att han hellre ser att människorna är kalla i förhållande till honom än ljumma! Och ljumhet, den kommer av att man delar sin lojalitet, försöker tjäna mer än en herre. Det slutar enligt Jesus alltid med att man trillar ner från staketet man försökte sitta på, och det finns ingen garanti för att man faller ner på rätt sida!

Elia uttyckte det här med orden ”Hur länge vill ni halta på båda sidor?” Alltså: ” Bestäm er hur ni ska ha det!”

För en som arbetar med predikande och undervisning är ljumhet rena giftet, ett gift, som man kommer att börja blanda i sin undervisning och servera församlingen. Inte alltid så, att man omedelbart börjar säga fel saker, men nog så, att man undviker att säga somliga saker! Och där har vi då självcensuren. Den, som i praktiken innebär att man skäms för Herren och hans ord. Detta är i sin tur något som kan leda till att Jesus skäms för oss, när han kommer i sin Faders härlighet med sina heliga änglar…

Går man in på den vägen hamnar man på det sluttande plan, där man småningom inte längre bara utelämnar somt, utan också aktivt börjar säga saker som står i direkt strid med vad Bibeln har att säga – vilket är detsamma som det, som Gud har att säga oss människor! Och då närmar sig kvarnstensdomen, den som ska drabba dem, som förför dem, som tror på Jesus.

”Ge akt på din undervisning!”

Det behöver man göra, för det här är något, som gäller både ens eget liv och andras!

Där, i det man säger inför andra, märks det nog vartåt ens eget hjärta är vänt, för munnen talar det som hjärtat är fullt av.

Så, vad är det man räddar både sig själv och andra från, om man håller ett vaksamt öga på sig själv och sin undervisning? Jag vill mena att det helt enkelt är fråga om den ondes listiga angrepp, att det är dem man då har ett beskydd mot, det är dem man kan känna igen och också hjälpa andra att avvärja.

Nu ska här sägas, att detta inte är något, som man ska försöka verkställa enbart på egen hand. Bjälken i det egna ögat är ökänt svår att få syn på!

Det räcker inte heller med att bara söka godkännande från dem, som tycker likadant som en själv.

Det är inte den, som ger sig själv ett gott betyg, som har sitt på det torra, så att säga, inte heller den, som får gott betyg av sina likasinnade. Det är den, som får ett gott betyg av Herren, som är på rätt spår, och det betyget ges bara åt dem som ger akt på att de gör och säger det som är rätt inför Gud, vinnlägger sig om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför sin Gud.

Om inte de tre kriterierna uppfylls, då kallas vi till omvändelse, att komma tillbaka till centrum, till Jesus! Jesus är inte sådan att han inte skulle ha medlidande med våra svagheter! Vi får komma för att få ny nåd och ny kraft.

Men om vi inte vill komma, inte vill omvända oss från olycksvägen, om vi tvärtemot rådet i Hebreerbrevet förhärdar våra hjärtan mot Guds förmaning och vägledning, hur går det då?

”Bröder, se till så att ingen bland er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från den levande Guden! Uppmuntra varandra istället, så länge det heter ”i dag”, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra!” Hbr 3:12-13

Att bara sitta hemma och vara rädd för att någon ska pröva ens liv och undervisning är inte heller att rekommendera. Prövning och förmaning är något man aktivt ska söka, fråga någon pålitlig kristen broder eller syster vad de ser i ens liv och hör i det man säger, som kanske behöver korrigeras för att kunna behaga Gud?

Och att ständigt vara beredd att gå i försvarsattityd och lägga ut taggarna, om någon konstruktiv förmaning skulle råka komma ens väg, det är den sämsta attityd man kan ha….

Och undertecknad ska försöka komma ihåg att jag har skrivit det här, när något kristet syskon någon gång i framtiden har tillräckligt mycket omsorg om mig för att ställa mig mot väggen!

Jag är framme vid andra Tessalonikerbrevet, och där finns en uppmaning i 2:3, som återkommer på många ställen i Skriften: ”Låt ingen bedra er på något sätt!”

Jag tog en snabb överblick över bibelställen, där vi varnas för bedrägerier, och lade då märke till att det talas om självbedrägeri lika ofta, som det talas om att bli bedragen av andra!

”Låt ingen bedra er” ska alltså förstås som ”Låt ingen bedra er, varken ni själva eller någon annan!”

I själva verket är det väl så, att många gånger, när man blir lurad av någon annan, finns där också ett element av självbedrägeri med: Man tror på den, som lurar en, därför att man vill tro på honom!

Bedragare spelar nämligen alltid på vår vinningslystnad, önskan att göra bra affärer, snabba klipp, att få något man vill ha på en mindre ljustålig genväg, eller så erbjuds vinsten i form av att man ska kunna undvika en förlust….osv.

Och så får vinningslystnaden oss att glömma det gamla talesätt, som säger att om något låter för bra att vara sant, då är det i alllmänhet inte sant!

Det här gäller också för de bedrägeriförsök vi utsätts för på det andliga området.

Här i 2 Tess 2 gäller varningen specifikt ett bedrägeri, som går ut på att få folk att bli rädda, och fatta beslut och göra vägval på basis av rädsla. Sånt leder i allmänhet till förhastade beslut och får dåliga följder. Sånt har vi sett exempel på i nutid också – tänk på de återkommande förutsägelserna om att jordens undergång står för dörren, eller att Jesus kommer tillbaka den eller den dagen, och då är det blodmåne, och det kommer att hända fruktansvärda saker, och då kommer planeterna att stå så och så…..

”Tappa inte fattningen!” Så säger aposteln, till dem, och också till oss.

Vi vet ju att Gud har allt under kontroll! Allt går enligt vad han har sagt, ”it goes by the book” som amerikanerna säger! Vi behöver inte veta allt som kommer att hända, vi behöver inte förstå allt som händer, vi behöver bara hålla oss till honom, lita på honom! Han vet vad han gör!

Fast nog är det ju bra för oss att veta litet vad som står i boken också, förstås!

Jag minns en syster i Herren, som var orolig för hur hon skulle kunna se skillnad på Jesus och Antikrist. ”Han ska ju se ut som en ljusets ängel när han kommer, tänk om jag blir lurad, och tror att han är Jesus?”

”Det är inga problem med den saken”, sade jag, ”Det står skrivet att när Jesus kommer, då blir vi uppryckta honom till mötes. Är du kvar här, och det kommer nån som ger sig ut för att vara Jesus, då är det en bedragare!”

”Var det så enkelt….”

Vinningslystnaden, ja. Den får vi se upp med!

Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är en stor vinning, stod det i 1917 års översättning. Den vinningen är det verkligen värt att sträva efter, för den ger beskydd mot alla möjliga andra försök att bedra oss, detta eftersom det vinstdrivna självbedrägeriet, som skulle öppna för det utifrån kommande bedrägeriet, har blivit neutraliserat!

Att lära sig att vara nöjd med det man har är kanske inte den lättaste läxan, men den blir lättare ifall man faktiskt får syn på det man har – alltså, det man har i frälsningen, i Kristus, i Guds löften, i den ljusnande framtid, som är vår!

Så här är nu den tredje och sista delen av det jag försökte bidra med på evangelistkursen!

Den handlade om något, som rubriksatts som ”Evangelistens verktyg”, men som jag egenmäktigt ändrade till ”Evangelistens hjälpmedel”.

Nya Testamentet beskriver församlingens villkor i den här världen i tämligen krigiska termer. Det talas om att vara en god Kristi stridsman, det talas om den kamp vi har att utkämpa, det talas om de vapen vi strider med, om vapenrustning, och så vidare.

Vi, som tror på Jesus, har valt sida i den konflikt mellan ljus och mörker som pågått i den här världen från syndafallets dag tills nu, och som kommer att fortsätta till Jesus kommer tillbaka, så det är inte att undra på att ordvalet i apostlarnas brev är sådant det är! Första villkoret för att man ska kunna klara sig i krig är ju att man överhuvudtaget är medveten om att det pågår ett krig! Annars är man ju helt oförberedd.

I det föregående sade jag att evangelisation består av två huvuddelar, budskap och bekräftelse.

På samma sätt kan man dela in kampen, som vi har att utkämpa, i två delar: offensiv och defensiv, anfall och försvar.

Vi blir lätt så upptagna med det, som hustrun till Frälsningsarmén grundare kallade ”angripande kristendom”, att vi glömmer att ha försvaret i skick, och det har visat sig vara tämligen ödesdigert.

Jag vill alltså mena, att det kanske första och viktigaste hjälpmedel, som den som vill vara med och gå ut med evangeliet behöver ha, det är förebedjare!

När jag började jobba som heltids resande förkunnare för trettiosex år sedan, organiserade min arbesgivare en understödsring för mig och mitt arbete. Den bestod av människor, som dels stödde arbetet ekonomiskt, dels tog ett förbönsansvar för mig och min familj. Under hela tiden jag jobbade som resepredikant hade jag alltså mellan trettio och fyrtio människor, som regelbundet bad för mig och välsignade mitt arbete, och utan dem hade det aldrig gått väl.

Jag hade i snitt tjugo resdagar per månad, jag predikade eller undervisade mellan tvåhundratjugo och tvåhundrafyrtio gånger per år, sen tillkom själavård och skriftställeri och olika planeringar….ett tag var det så illa, att min arma hustru en gång undrade om hon måste ringa mig och boka tid för att jag skulle hinna prata med henne…. nej, utan förebedjare hade nog allt kraschat!

Så, tänk inte att du klarar dig ändå! Säg till dina vänner och syskon i Herren att du gärna vill att de ber en bön för dig då och då, och du, som läser det här, och inte själv känner någon speciell kallelse att evangelisera, be för dem som har det!

Då inställer ju sig frågan vad man då ska be om, när vi ber för evangelisten? Vad behövs? Och vad behöver han eller hon själv be om? Ska vi be om nådegåvor och kraft och tecken och under, så att Ordet blir bekräftat? Jodå, visst ska vi det! Men det är bara ena halvan av vad som behövs, det är ju allt saker, som handlar om offensiven!

Jag skulle föreslå att vi hämtar de böner, som är mer inställda på försvaret, på att stå emot den onde och hans anhang, direkt från Bibeln!

Först då bönen i Ef 1:15-19. Om inte evangelisten får mer av vishetens och uppenbarelsens Ande, så att han mer och mer får sina ögon öppnade för Jesu härlighet, hur stor och mäktig Han är, hur vi får höra ihop med Honom och vara delaktiga i Honom, och hur litet bekymmer vi behöver göra oss, när vi har en sådan Herre och Gud, då kommer han att tappa bort vilan i Gud, och sträva och kämpa i egen kraft. Vilket ger blottor för den onde att utnyttja. Han hjälper oss så gärna att bränna ut oss i tjänsten!

Sen har vi bönen i Ef 3:14-19. Den, som är rotad och grundad i Kristi kärlek, har ett mäktigt beskydd! Det är ju på den vägen en människa blir mer uppfylld av Guds fullhet, och ju mer det finns av den, desto mindre utrymme blir det för annat! Ljuset lyser som bekant i mörkret, och mörkret kan inte övervinna det….

Det här är också vägen till att ha en rätt motivation för sitt arbete i evangeliets tjänst. I 2 Kor 5:14 upplyser aposteln oss om vad som är hans motivation, vad som driver honom: Kristi kärlek!

Alla andra drivkrafter riskerar att föra oss vilse. Defensiven, försvaret mot sådant, som försöker sabotera vår tjänst för Herren, grundar sig alltid på uppenbarelsen av Guds kärlek till oss, på att vi lär känna den, kommer mer till tro på den. Det där med att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv kan bara förverkligas när vi själva lever i Guds kärlek till oss – vi älskar därför att han först har älskat oss!

Modellbönen i Ef 3 är given för vi ska be den, för att vi behöver det, som den sträcker sig efter!

Jag ska be att få småningom återkomma med ett uppdaterat skriveri om kärlekens rötter….

Sen har vi, naturligtvis, Ef 6, texten om Guds hela vapenrustning. Den är formulerad som en uppmaning, men den förverkligas i bön.

Vi har en ödesdiger svaghet i det faktum, att vi lever i ett samhälle, som präglas av individualistiskt tänkande. Det tänkesättet följer oss in i församlingen, och hindrar oss från att se vad den i verkligheten är: Kristi kropp, där alla lemmar är beroende av varandras stöd och hjälp!

Som resultat av det försöker nu enskilda kristna runtom i Norden klä sig själva i Guds vapenrustning, somliga då och då, andra varje morgon, och en del inte alls.

Men det var inte så det var tänkt! Vi skulle hjälpas åt, klä varandra i rustningen, be för varandra att vi skulle bli ledda på rätta vägar, så att vi lever i sanningen, vilar i Kristi rättfärdighet, bli fyllda av villighetens Ande, så att det skulle vara naturligt och spontant för oss att göra Guds vilja, och så vidare! Att vara kristen, eller att vara evangelist, är inte ett privatföretag!

En annan sak, som är viktig ur försvarssynpunkt, är det som engelmännen kallar accountability – det blir väl närmast redovisningsskyldighet på svenska. Vi brukar tala om ”blodets beskydd”, och be om det för oss själva och varandra. Men detta är ingen magisk formel, som fungerar per automatik, även om det alltför ofta används på det sättet!

Förutsättningen för att Jesu blod ska vara vårt beskydd är nämligen att vi vandrar i ljuset! 1 Joh 1:7

Och det gör vi bara, om vi bekänner våra synder, är ärliga inför Gud och varandra ifråga om våra svagheter. Nu menar jag inte att vi ska börja hålla offentliga syndabekännelser från talarstolen, det kan vara aktuellt om man först har syndat inför alla, visst, men inte alltid!

Jag tänker mer på något som Dietrich Bonhoeffer skriver i en av sina böcker, jag tror det är ”Liv i gemenskap”? ”När jag bekänner mina hemliga synder inför en kristen broder, då dör min gamla människa en smädlig död inför hans ögon”.

Den onde är en högmodsande.och han har infekterat mänskligheten med sin egen natur. Som resultat av detta styrs mycket av vårt handlande av stolthet och högmod. Detta visar sig bland annat i att vi nog till nöds kan bekänna våra synder för Gud, men inte inför någon medkristen, nej, bevare oss! Och så går vi med en fot i ljuset och den andra i mörkret, för Guds Ord säger klart att om vi vill bli botade, då ska vi också bekänna våra synder för varandra! Jak 5:16.

Samme Jakob skriver också at Gud står emot de högmodiga, det är de ödmjuka som får nåd! Så, att låta sig styras av stolthet och önskan att se frommare ut än man är, det är definivt så långt från ett gott försvar mot den onde som tänkas kan!

Vill man leva i under blodets fulla beskydd, då ska man alltså vandra i ljuset inför både Gud och människor. I praktiken går det till så, att man vänder sig till någon medkristen, som man har förtroende för, och säger att man behöver ha någon att i förtroende öppna sig för, vara helt ärlig inför, och detta på regelbunden basis. Mycket ont kan kvävas i sin linda på det sättet! Tro mig. Jag har erfarenhet av det…

Jag avstår från att skriva desto mer om den offensiva sidan av evangelisationen, många som är mer lämpade än mig har skrivit hela böcker om det. Det var den här defensiva sidan jag ville lyfta fram! Ni vill ju inte bli nedskjutna av den ondes brinnande pilar….

……………………………………………….

Angående Catherine Booth, och hennes bok ”Aggressive Christianity”, ”Angripande kristendom” är titeln på den svenska översättningen, ska påpekas, att den ingalunda uppmananr till någon ensidig gåpåarevangelisation, hon talar om att gå ut med evangeliet så, att man tar både andligt och socialt ansvar för sina medmänniskor, och också ständigt ger akt på sig själv så att man söker djupare gemenskap med Herren, och mer helgelse i sitt eget liv! Jag skulle hellre kalla den boken”Active Christianity”, och det är exakt vad som behövs också i dag!

Ofta, när man talar om evangelisation, uppstår det en olycklig obalans i framställningen. Vi börjar lätt fundera på nödvändigheten av att kunna kommunicera evangeliet verbalt på olika sätt, att så att säga kunna ”tala för vår vara” på ett effektivt och övertygande sätt.

Detta, i förening med den typ av appellartad förkunnelse, som är tänkt att väcka oss till insikt om att människor är på väg till helvetet, och det är vårt fel, om vi inte har berättat för dem om Jesus, så nu gäller det att svälja all blyghet och försagdhet, och frejdigt gå ut på gator och torg, har ofta resulterat i att människor känt sig anklagade och misslyckade, när de inte förmått leva upp till bilden av hur en kristen tydligen borde vara och göra.

Är det då så det är tänkt at vara? Är det verkligen så vi ska försöka göra varandra till människofiskare? Tillåt mig tvivla.

Jesus säger att det är han, som gör oss till människofiskare, så kanske vi inte ska hänga upp oss alltför mycket på tanken att vi skulle kunna göra oss själva och varandra till människofiskare, om vi bara lär oss de rätta greppen!

Sedan har vi det faktum, att apostlarnas undervisning inte innehåller några uppmaningar om att gå ut och evangelisera, vilket kan tyckas något förbryllande. Jesus befallde ju dem att gå ut och göra alla folk till lärjungar? Borde då inte deras brev vara fulla av uppmaningar och påstötningar om att fullgöra missionsbefallningen? Men det är de inte, åtminstone inte i den form, som vi är vana att höra!

Vad skola vi om detta tänka?

Kanske vi inte har läst missionsbefallningen tillräckligt noga?

Jesus säger att folken ska göras till lärjungar, och sedan säger han att nästa steg är att göra lärjungarna till folk!

”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er!”

Vi tenderar att säga att nu ska vi göra lärjungar, som sedan gör lärjungar, som sedan gör lärjungar, men då har vi hoppat över ett avgörande viktigt steg!

Evangelisation består nämlighen av två delar: budskap och bekräftelse.

Bekräftelsen kommer när lärjungarna har blivit gjorda till folk, alltså börjar leva evangeliet, ge ett synligt, påtagligt vittnesbörd om vad det innebär att leva det kristna livet!

Om inte den bekräftelsen finns, då kommer det muntliga, predikade budskapet att sakna den landningsplats, som bekräftelsen var tänkt att skapa.

Alltså, när apostlarna brev är fulla av anvisningar och uppmuntran att leva det kristna livet, och förmaningar till dem, som fortsätter att leva på gammalt manér, med elakhet och ondska och vandrande på egna vägar, då handlar det i högsta grad om evangelisation, den del av evangelisationen, som ska ge bekräftelse av budskapet!

Men vi känner inte igen det som evangelisation, eftersom vi är så fokuserade på det muntliga eller skrivna vittnandet och predikandet! Och alltså tror vi att vi kan mer eller mindre hoppa över den där jobbiga biten med att faktiskt ändra vårt liv och leverne, ställa oss under gudsrikets lag, kärlekens och sanningens lag.

Jesus säger att vi ska låta vårt ljus lysa inför människorna, så att de ser våra goda gärningar, och prisar vår himmelske Fader.

Petrus skriver att vi ska uppföra oss väl bland de, som inte tror, så att de ser alla goda gärningar vi gör, och prisar Gud på den dag, då han söker dem.

Kopplingen mellan det vi gör, och hur människorna sedan kommer att förhålla sig till evangeliet, den är solklar. Och här ser vi att alla faktiskt kan evangelisera, inte bara de verbalt begåvade och utåtriktade! Jag vill mena, att när det är fråga om bekräftelsen, det som ska vara grunden för evangeliets förkunnelse, där kan alla vara med!

Och alla är tänkta att vara med, för Jesus sade ju att alla, som kommer till tro, är tänkta att hålla hans befallningar, och gör vi det, då är vi med och bekräftar evangeliet!

Människorna runt oss är våra medmänniskor, de är inte evangelisationsobjekt!

Bara en sån sak som att faktiskt vara närvarande när man ungås med andra gör skillnad! Att lyssna, verkligen lyssna, istället för att tänka på vad man själv ska säga härnäst, bara den andre tystnar, det visar att jag bryr mig om den andre, respekterar honom!

Man skulle något tillspetsat kunna säga, att den viktigaste människa som finns för mig just i detta ögonblick, det är den människa som jag just nu har framför mig…

Kroppsspråket, om man hela tiden litet grann visar att man egentligen är på väg någon annanstans, tittar på klockan, på telefonen, och så vidare, det berättar så mycket mer än det man säger med munnen! Att äta lunch med någon som umgås mer med sin smartphone än med dig, det är at äta lunch med någon som tydligt visar att han inte tycker du är värd vare sig hans tid eller uppmärksamhet. Om denne någon sedan börjar lägga ut texten för dig om Guds kärlek i Kristus, då kolliderar det budskapet med det du redan har fått: att du inte alls är värd varken närvaro eller kärlek….

Och nu är det inte fråga om att lära sig en teknik, här är det fråga om att ge akt på sig själv för att lära sig något om sig själv: bryr jag mig på riktigt om dessa andra människor jag möter, eller avslöjar mitt beteende förbåde  mig själv och dem att jag inte gör det, och i så fall, varför?

Vi älskar ju som bekant för att Herren först har älskat oss.

Vägen ut går inåt. Ger jag mig tid att stanna upp inför Guds godhet och kärlek? Är jag vänd till Jesus, eller till allt det jag tror att han vill jag ska göra? Aposteln skriver att han arbetar därför att Kristi kärlek tvingar och driver honom, inte rädsla eller pliktkänsla!

Ju mer en människa blir medveten om, kommer till tro på Guds kärlek, desto mer kommer hon också att bry sig om andra. Ju mer hon bryr sig om andra, desto mer kommer hon att vara med och lägga grund för det muntliga budskap, som sedan kanske någon annan kommer att ge, i predikan eller genom vittnesbörd. Det är fråga om sådd och skörd här, om att den ene sår och en annan skördar, men där ingen har sått ut bekräftelse blir det magert med skörd för förkunnaren!

Men om vi bara fokuserar på det förkunnade budskapet, då kommer vi många gånger att genom våra liv och vårt beteende ge en negativ bekräftelse, ett dubbelt budskap.

Vilket gör att människorna tänker: ”De kristna säger ett, men de gör något helt annat, och jag tror mer på det de gör än det de säger!”

När jag höll på med tältmöten hela somrarna under en tioårsperiod på nittiotalet, brukade jag gå runt i byarna där jag för tillfället befann mig, och prata med människor och bjuda indem till mötena. På de vandringarna lärde jag mig en hel del, bland annat då hur mycket av negativ bekräftelse människorna hade mött, både från vanligt folk, som bar det kristna namnet, och också från så kallade professionella religionsutövare – alltså präster och pastorer och andra församlingsarbetare, och hur svårt det kunde vara att komma förbi den barriär, som deras negtiva erfarenheter av kristna hade byggt upp inom dem.

I bästa fall kunde det vara som Kokkolabon sade: ”Jag har inget mot vår Herre, men jag begriper mig inte på hans markpersonal”, och i värsta fall ville de inte ha något att göra med vara sig markpersonal eller Gud längre.

Jag minns också en dam, som just hade kommit till tro, som berättade att hon varit sökt av Gud i många år, men envist hållit emot.

”Det var så, att i samma skola som våra barn gick fanns det barn från en troende familj, där framför allt mamman var väldigt församlingsaktiv och fanns med i allt möjligt, och gärna lade ut texten där hon kom åt. Men hon var så elak! På föräldramötena skällde hon på skolan och lärarna, och kritiserade och var nedlåtande mot oss andra föräldrar, och pikade och var sarkastisk, och jag tänkte, att blir man sån där att vara kristen, då vill jag inte bli det!”

Som väl var hade hon också sett att inte alla kristna var sådana….

Detta om bekräftelsen. Budskapet är enkelt: ”Jag tror på Jesus och det mår jag bra av!” Folk som du har att göra med märker nog om livet med Herren har haft en positiv inverkan på dig, de ser om någon bekräftelse finns där….

Sen har vi då de små sakerna, som vi kan göra för att berätta var vi står i förhållande till Jesus på ett sådant sätt, som inte är påträngande och får folk att gå i försvarsposition.

T ex göra som Jesus sade, önska frid över hemmen vi kommer in i. Att säga ”Frid vare med detta hus”, det gör inte ont, det kostar inget, det tar bara ett par sekunder, och det är väldigt sällan någon blir arg av det. Det berättar var du står, och kan öppna för en fortsättning, och fast det inte gör det, är det ändå en win-winsituation. Jesus säger ju att om huset tar emot friden blir den kvar där, och i annat fall vänder den tillbaka till dig själv, så du kan inte förlora!

Till slut: människorna noterar nogsamt hur vi kristna bär oss åt mot varandra. Vill vi vara med och ge en positiv bekräftelse av evangeliet, då ska vi ta Jesus på allvar, när han säger att det är vår inbördes kärlek, som ska vara det vittnesbörd inför världen, som hjälper människor att tro att han på riktigt blev sänd av Fadern till vår frälsning!

Du kanske ser, att någon annan är på en villoväg. Då ska du be för honom! Kanske tala med honom enskilt om saken. Men absolut inte ta heder och ära av honom på facebook och i tidningsspalterna!

”Se hur de kristna strider med varandra!”

Det var inte det, som de icketroende skulle säga om oss! Det, om något, är en negativ bekräftelse av fridens evangelium!

”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, mildhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet….”

Den frukten i de kristnas liv ger landningsplats för evangeliet i deras omgivning! Den ska vi söka och be om minst lika ivrigt som om Andens gåvor!