Ofta, när man talar om evangelisation, uppstår det en olycklig obalans i framställningen. Vi börjar lätt fundera på nödvändigheten av att kunna kommunicera evangeliet verbalt på olika sätt, att så att säga kunna ”tala för vår vara” på ett effektivt och övertygande sätt.

Detta, i förening med den typ av appellartad förkunnelse, som är tänkt att väcka oss till insikt om att människor är på väg till helvetet, och det är vårt fel, om vi inte har berättat för dem om Jesus, så nu gäller det att svälja all blyghet och försagdhet, och frejdigt gå ut på gator och torg, har ofta resulterat i att människor känt sig anklagade och misslyckade, när de inte förmått leva upp till bilden av hur en kristen tydligen borde vara och göra.

Är det då så det är tänkt at vara? Är det verkligen så vi ska försöka göra varandra till människofiskare? Tillåt mig tvivla.

Jesus säger att det är han, som gör oss till människofiskare, så kanske vi inte ska hänga upp oss alltför mycket på tanken att vi skulle kunna göra oss själva och varandra till människofiskare, om vi bara lär oss de rätta greppen!

Sedan har vi det faktum, att apostlarnas undervisning inte innehåller några uppmaningar om att gå ut och evangelisera, vilket kan tyckas något förbryllande. Jesus befallde ju dem att gå ut och göra alla folk till lärjungar? Borde då inte deras brev vara fulla av uppmaningar och påstötningar om att fullgöra missionsbefallningen? Men det är de inte, åtminstone inte i den form, som vi är vana att höra!

Vad skola vi om detta tänka?

Kanske vi inte har läst missionsbefallningen tillräckligt noga?

Jesus säger att folken ska göras till lärjungar, och sedan säger han att nästa steg är att göra lärjungarna till folk!

”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er!”

Vi tenderar att säga att nu ska vi göra lärjungar, som sedan gör lärjungar, som sedan gör lärjungar, men då har vi hoppat över ett avgörande viktigt steg!

Evangelisation består nämlighen av två delar: budskap och bekräftelse.

Bekräftelsen kommer när lärjungarna har blivit gjorda till folk, alltså börjar leva evangeliet, ge ett synligt, påtagligt vittnesbörd om vad det innebär att leva det kristna livet!

Om inte den bekräftelsen finns, då kommer det muntliga, predikade budskapet att sakna den landningsplats, som bekräftelsen var tänkt att skapa.

Alltså, när apostlarna brev är fulla av anvisningar och uppmuntran att leva det kristna livet, och förmaningar till dem, som fortsätter att leva på gammalt manér, med elakhet och ondska och vandrande på egna vägar, då handlar det i högsta grad om evangelisation, den del av evangelisationen, som ska ge bekräftelse av budskapet!

Men vi känner inte igen det som evangelisation, eftersom vi är så fokuserade på det muntliga eller skrivna vittnandet och predikandet! Och alltså tror vi att vi kan mer eller mindre hoppa över den där jobbiga biten med att faktiskt ändra vårt liv och leverne, ställa oss under gudsrikets lag, kärlekens och sanningens lag.

Jesus säger att vi ska låta vårt ljus lysa inför människorna, så att de ser våra goda gärningar, och prisar vår himmelske Fader.

Petrus skriver att vi ska uppföra oss väl bland de, som inte tror, så att de ser alla goda gärningar vi gör, och prisar Gud på den dag, då han söker dem.

Kopplingen mellan det vi gör, och hur människorna sedan kommer att förhålla sig till evangeliet, den är solklar. Och här ser vi att alla faktiskt kan evangelisera, inte bara de verbalt begåvade och utåtriktade! Jag vill mena, att när det är fråga om bekräftelsen, det som ska vara grunden för evangeliets förkunnelse, där kan alla vara med!

Och alla är tänkta att vara med, för Jesus sade ju att alla, som kommer till tro, är tänkta att hålla hans befallningar, och gör vi det, då är vi med och bekräftar evangeliet!

Människorna runt oss är våra medmänniskor, de är inte evangelisationsobjekt!

Bara en sån sak som att faktiskt vara närvarande när man ungås med andra gör skillnad! Att lyssna, verkligen lyssna, istället för att tänka på vad man själv ska säga härnäst, bara den andre tystnar, det visar att jag bryr mig om den andre, respekterar honom!

Man skulle något tillspetsat kunna säga, att den viktigaste människa som finns för mig just i detta ögonblick, det är den människa som jag just nu har framför mig…

Kroppsspråket, om man hela tiden litet grann visar att man egentligen är på väg någon annanstans, tittar på klockan, på telefonen, och så vidare, det berättar så mycket mer än det man säger med munnen! Att äta lunch med någon som umgås mer med sin smartphone än med dig, det är at äta lunch med någon som tydligt visar att han inte tycker du är värd vare sig hans tid eller uppmärksamhet. Om denne någon sedan börjar lägga ut texten för dig om Guds kärlek i Kristus, då kolliderar det budskapet med det du redan har fått: att du inte alls är värd varken närvaro eller kärlek….

Och nu är det inte fråga om att lära sig en teknik, här är det fråga om att ge akt på sig själv för att lära sig något om sig själv: bryr jag mig på riktigt om dessa andra människor jag möter, eller avslöjar mitt beteende förbåde  mig själv och dem att jag inte gör det, och i så fall, varför?

Vi älskar ju som bekant för att Herren först har älskat oss.

Vägen ut går inåt. Ger jag mig tid att stanna upp inför Guds godhet och kärlek? Är jag vänd till Jesus, eller till allt det jag tror att han vill jag ska göra? Aposteln skriver att han arbetar därför att Kristi kärlek tvingar och driver honom, inte rädsla eller pliktkänsla!

Ju mer en människa blir medveten om, kommer till tro på Guds kärlek, desto mer kommer hon också att bry sig om andra. Ju mer hon bryr sig om andra, desto mer kommer hon att vara med och lägga grund för det muntliga budskap, som sedan kanske någon annan kommer att ge, i predikan eller genom vittnesbörd. Det är fråga om sådd och skörd här, om att den ene sår och en annan skördar, men där ingen har sått ut bekräftelse blir det magert med skörd för förkunnaren!

Men om vi bara fokuserar på det förkunnade budskapet, då kommer vi många gånger att genom våra liv och vårt beteende ge en negativ bekräftelse, ett dubbelt budskap.

Vilket gör att människorna tänker: ”De kristna säger ett, men de gör något helt annat, och jag tror mer på det de gör än det de säger!”

När jag höll på med tältmöten hela somrarna under en tioårsperiod på nittiotalet, brukade jag gå runt i byarna där jag för tillfället befann mig, och prata med människor och bjuda indem till mötena. På de vandringarna lärde jag mig en hel del, bland annat då hur mycket av negativ bekräftelse människorna hade mött, både från vanligt folk, som bar det kristna namnet, och också från så kallade professionella religionsutövare – alltså präster och pastorer och andra församlingsarbetare, och hur svårt det kunde vara att komma förbi den barriär, som deras negtiva erfarenheter av kristna hade byggt upp inom dem.

I bästa fall kunde det vara som Kokkolabon sade: ”Jag har inget mot vår Herre, men jag begriper mig inte på hans markpersonal”, och i värsta fall ville de inte ha något att göra med vara sig markpersonal eller Gud längre.

Jag minns också en dam, som just hade kommit till tro, som berättade att hon varit sökt av Gud i många år, men envist hållit emot.

”Det var så, att i samma skola som våra barn gick fanns det barn från en troende familj, där framför allt mamman var väldigt församlingsaktiv och fanns med i allt möjligt, och gärna lade ut texten där hon kom åt. Men hon var så elak! På föräldramötena skällde hon på skolan och lärarna, och kritiserade och var nedlåtande mot oss andra föräldrar, och pikade och var sarkastisk, och jag tänkte, att blir man sån där att vara kristen, då vill jag inte bli det!”

Som väl var hade hon också sett att inte alla kristna var sådana….

Detta om bekräftelsen. Budskapet är enkelt: ”Jag tror på Jesus och det mår jag bra av!” Folk som du har att göra med märker nog om livet med Herren har haft en positiv inverkan på dig, de ser om någon bekräftelse finns där….

Sen har vi då de små sakerna, som vi kan göra för att berätta var vi står i förhållande till Jesus på ett sådant sätt, som inte är påträngande och får folk att gå i försvarsposition.

T ex göra som Jesus sade, önska frid över hemmen vi kommer in i. Att säga ”Frid vare med detta hus”, det gör inte ont, det kostar inget, det tar bara ett par sekunder, och det är väldigt sällan någon blir arg av det. Det berättar var du står, och kan öppna för en fortsättning, och fast det inte gör det, är det ändå en win-winsituation. Jesus säger ju att om huset tar emot friden blir den kvar där, och i annat fall vänder den tillbaka till dig själv, så du kan inte förlora!

Till slut: människorna noterar nogsamt hur vi kristna bär oss åt mot varandra. Vill vi vara med och ge en positiv bekräftelse av evangeliet, då ska vi ta Jesus på allvar, när han säger att det är vår inbördes kärlek, som ska vara det vittnesbörd inför världen, som hjälper människor att tro att han på riktigt blev sänd av Fadern till vår frälsning!

Du kanske ser, att någon annan är på en villoväg. Då ska du be för honom! Kanske tala med honom enskilt om saken. Men absolut inte ta heder och ära av honom på facebook och i tidningsspalterna!

”Se hur de kristna strider med varandra!”

Det var inte det, som de icketroende skulle säga om oss! Det, om något, är en negativ bekräftelse av fridens evangelium!

”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, mildhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet….”

Den frukten i de kristnas liv ger landningsplats för evangeliet i deras omgivning! Den ska vi söka och be om minst lika ivrigt som om Andens gåvor!

Så jag lovade att i stället skriva något om fallgroparna, och publicera det här, så kan de, som är intresserade, sedan ta del av mina tankar om saken i lugn och ro!

Utan att ha gjort någon inbördes gradering i mer eller mindre farliga fallgropar, har jag satt upp några punkter:

ATT FÖRSÖKA ÖVERTALA MÄNNISKOR TILL TRO

Ibland luras vi att tro att det är vår uppgift att genom god argumentation och vunna debatter få människor att acceptera Jesus.

Det finns ett gammalt engelskt talesätt, som ursprungligen i en litet annan form kommer från den engelske sextonhundratalspoeten Samuel Butler, och som sedan har använts i många senare publikationer: ”A man convinced against his will is of the same opinion still”. Den visheten är det skäl att lägga på minnet! Att den andre får slut på argument betyder inte att han ändrar sig. Man vinner inte sin medmänniska genom att vinna diskussionen…

Det är en sak att ge människor ärliga svar på ärliga frågor, det ska vi göra! Det står ju skrivet att vi ska vara beredda att svara dem, som frågar efter skäl till vår tro och vårt hopp. 1 Petr 3:15

Det är sedan något helt annat att börja gå in för att överbevisa människor om att de har fel och jag har rätt.

Det första faller under kategorin vittnesbörd: ”därför tror jag så här.”

Det andra är att försöka tvinga den andre att börja tro som jag genom att intellektuellt tvinga in honom i ett hörn. Gör man det, då hindrar man i praktiken Andens verk i den människan. Jesus säger att vår uppgift är att vitttna, sen är det Anden, som ska sköta överbevisandet! Joh 15:27, 16:8

Om nu någon faktiskt kommer till tro genom vår goda argumentationsteknik, då är faran överhängande att det, som då blev fött, i verkligheten blev fött av kött, av mänsklig vilja, och således också förblev kött. Joh 3:3-6

Den andre tog visserligen emot läran om Kristus, men han tog aldrig mot Kristus själv, och det är bara den, som tar emot Kristus själv, som blir född på nytt av Gud Fader! Joh 1:12-13

Och det blir onekligen mycket mer avslappnat för oss själva, om vi är nöjda med att vittna, och sedan lämnar överbevisandet åt den helige Ande! Vi skulle slippa mycket prestationsångest, om vi bara höll oss till det, som är vår del i själavinnandet!

RESULTATFIXERING

Det här är ett av den ondes favorittrick att stjäla frimodigheten av dem, som vill vara Kristi vittnen.

”Vad håller du på med, det blir ju ingen frukt, det blir ju inga resultat! Du kan lika gärna sluta försöka, lämna det där åt dem, som faktiskt har nån gåva för det!”

Det här är ett angrepp, som jag själv har varit utsatt för i princip varenda gång jag försöker utvärdera vad det nu egentligen har blivit för frukt av alla dessa tiotals år jag har rest och predikat….

Jesus har bestämt om oss att vi ska bära frukt, det säger han i Joh 15:16.

När djävulen får tag på den versen, då får vi den här utläggningen: ”Se nu, Jesus kräver av dig att det ska bli resultat! Blir det ingen frukt, då är du oduglig och misslyckad….”

Vad vi då luras glömma, det är att Herren i det föregående i Joh 15 har talat om vad som är förutsätningen fär fruktbärandet: att vi förblir i honom, och inte går tillbaka till att stirra på oss själva!

En gren som är kvar i trädet bär frukt per automatik, alltså är det enda viktiga att vi vardagsevangelister har fokus på ympstället, så att säga. Gäller förstås också för dem, som har evangelistens speciella nådegåva….

JESUS I CENTRUM

Om vi börjar söka resultat, synliga resultat, av vårt evangeliserande, då kommer vi också att bli lurade att trampa i nästa klaver; vi börjar knyta resultaten till oss själva – kanske inte medvetet, men i alla fall. Istället för att ha vår identitet i Kristus, ha vår plats och vårt värde bestämt av Guds faderskärlek, kommer vi att börja bygga en ”ministryidentitet”, som bygger på våra egna religiösa prestationer. Sånt tjänar bara till att blåsa upp den köttsliga naturen, och blir ett hinder för oss i allt, som har med andlig mognad och gudsrelation att göra.

Det är inte jag och mina framgångar eller misslyckanden, inte min teologi och lära, inte att det blir väckelse i just mitt samfund eller min församling, som ska vara mitt fokus!

Det är Jesus, Jesus ensam!

Om någon vill berömma sig, då ska han berömma sig av Herren! Aldrig av sig själv, aldrig av andra människor…. 1 Kor 1:27-31

ÖVERDRIFTER

Det ena ger det andra ger det tredje. Om man börjar bygga både sin bild av sig själv och sin bild utåt på resultat och prestation, då kommer frestelsen att börja överdriva litet som ett brev på posten. Som en förkunnare en gång uttryckte det: ”Man börjar lägga på litet moms ”i tro” ”…..

Man berättar om det som Herren har gjort, men på ett sådant sätt, att det knyts till ens egen person också, och desssutom överdriver man det som har hänt. Bara litet grann, men i alla fall. Och varje gång man berättar om det, tenderar överdriften att växa litet, och till slut kanske den, som var med om det från börja,n inte längre ens känner igen berättelsen….

Det som då har hänt är att man har lurats in på lögnens område, och där har vi ingen välsignelse att hämta! Kanske man kan göra intryck på människor ett tag, boosta sin egen image, men Jesus är inte längre i centrum, och då finns det inget för Anden att bekräfta, för han förhärligar som bekant Jesus och ingen annan! Joh 16:14

En annan sak som gärna kommer in, när man blir för fixerad på resultaten, är att man börjar komma med ett annat slags överdrifter: man börjar, för att få snabba resultat, utlova mer än Gud lovar! ”Kom till Jesus, så löser sig alla dina problem, du får guld och gröna skogar, och blir ung och vacker och rik och frisk….”

Nå, det var väl en aning karikerat, men det drar ibland åt det hållet. Det man då gör är att man, istället för att komma med Guds frälsningserbjudande till människorna, försöker muta dem att bli kristna. Man kittlar den gamla syndanaturens vinningslystnad i stället för att ge budskapet om omvändelse och tro. Det här är inte att predika evangelium. Det här är inte det budskap, som Jesus sände sina lärjungar ut i världen att förkunna! Det kan locka människor att ansluta sig för ett tag, men det är i allmänhet ”stenåkersmänniskor”, Matt 13, som ger gensvar på den här sortens budskap. När verkligheten sedan knackar på, då faller de bort, och sedan är det verkligt svårt att få dem att komma tillbaka! De är så att säga immunvaccinerade mot det som de tror är kristendom….

PENGAR, SEX OCH MAKT

Dessa tre brukar ju ofta räknas upp som de tre fallgropar, som är farligast. De är kanske inte lika aktuella för vardagsevangelister, som för dem, som kommer in i en mer synlig tjänst, men de finns där!

Kanske man hamnar i ett svårt ekonomiskt läge, kanske man har en relation till en människa, som man har fått nåden att föra till tro, och den människan har det gott ställt med pengar. Då kan man frestas att nämna sitt trångmål i hopp om att den andre då ska erbjuda sig att hjälpa.

En gång är ingen gång, två gånger är en vana, brukar man säga, och man ska akta sig noga för att göra sånt till en vana! Du kan inte tjäna både Gud och Mammon! Matt 6:24

Och i samma ögonblick man börjar utnyttja en annan människa ekonomiskt, har man börjat tjäna Mammon.

När man fört en annan till tro, och kanske kommer in ett slags andligt föräldraskap, då skapas också ett känslomässigt band mellan dig och den andra. Ett sådant kan då ondskans andemakter försöka vända till något annat än ren syskonkärlek, om det är så att det är en man och en kvinna i fråga.

En tumregel kanske kunde vara, att i huvudsak ska män ta hand om män och kvinnor om kvinnor, om det är fråga om längre relationer av mentorskap och herdeskap. Billy Graham gick på sin tid så långt, att han aldrig var i enrum med någon kvinna, och det var väl en aning extremt, men det visar hur allvarligt han såg på saken! Och det är ju ingen brist på exempel på tillfällen när sånt här har gått överstyr…. och det är ett ytterligt negativt vittnesbörd inför världen! ”Ja, så där bär sig de kristna åt, och sen kommer de och håller moralpredikningar för oss andra…”

”För er skull blir Guds namn smädat bland hedningarna”, står det skrivet, Rom 2:23-24

Det vill vi ju definitivt inte ska ske!

En av gamle Adams begärelser är att ha inflytande över andra människor. Han gillar när andra ser upp till honom, lyssnar på honom, söker vägledning av honom! Och en kristen är förvisso kallad att utöva ett gott inflytande på sina medkristna! Men det får inte urarta till maktutövning, varken genom att man genom tvång och hot får andra att göra som man vill, eller om man i stället bara utövar makt genom olika manipulationstaktiker. Den andre är Guds tjänare, inte din! Du ska styrka honom till att komma närmare Jeus, mer in i hans vilja, inte försöka manövrera honom in under din vilja!

I liten skala tar sig maktutövning uttryck i osunda beroendeförhållanden, i större som sektbildning, splittring, och inbördes stridigheter kristna emellan. Det är samma valuta, fast valörerna är olika. Se upp med sånt, både så att du inte utövar makt över andra, och så att du inte underkastar sig andras maktutövning!

Det var nu några tankar om evangelistens fallgropar…

Var välsignade!

För ett år sedan blev jag tillfrågad om jag var intresserad att medverka i en evangelistkurs, som skulle hållas på Frank Mangs-centret i Närpes sommaren -26, och tackade då nej, med motiveringen att jag ju inte är någon evangelist, och på en evangelistkurs är det väl såna som behövs som lärare!

För någon dag sedan blev jag igen kontaktad av arrangörerna. Ingemar Helmner, som skulle ha varit huvudtalare, har blivit sjuk, och nu sökte man ersättare med ljus och lykta – kursen börjar i morgon måndag, så det fanns inte mycket tid att hitta lösningar!

I det läget kom jag fram till att jag ändå skulle tacka ja till att ta ett par lektioner och vara med där måndag-tisdag, sen hade de också hittat ett par andra ersättare, som delar på det övriga, som Helmner skulle ha haft.  Men jag är fortfarande ingen evangelist, så om det alls ska vara någon nytta med att jag åker dit, behöver jag förböner, om någon har tid och lust att skicka upp några sådana!

Kanske någon undrar vad jag menar med att jag inte är någon evangelist? Ja, i en mening är vi alla evangelister, i den meningen att vi på ett eller annat sätt är tänkta att vara med i arbetet för evangelium. Även om man inte är den typen som är kallad och utrustad att syssla med det, som i mötesannonserna förr i världen brukade kallas ”tal, sång och vittnesbörd”, så kan man kan be, man kan vittna med sitt sätt att leva och behandla sina medmänniskor, man kan stöda olika former av kristen mission och evangelisation ekonomiskt, och så vidare.

Vad jag menar är att jag inte har vare sig kallelse eller gåva att verka specifikt som evangelist i den klassiska meningen: en som har nådegåvan att presentera evangeliet för icketroende på ett sådant sätt och med en sådan Andens ledning som gör att folk faktiskt kommer till tro.

Och det är något, som man inte kan lära sig. Metoder och knep och psykologiska insikter i all ära, men det är fortfarande så, att det som är fött av kött är kött. Man kan inte föda människor på nytt till en levande tro genom att plocka frukter från kunskapens träd!

Så be också gärna en bön för kursen i sin helhet, att den får bli något som för deltagarna närmare Honom, som de sedan ska vittna om, gör dem mer beroende av honom!

Det är sist och slutligen bara han, som kan göra oss till människofiskare…..

Så står det i 1 Tess 2:4, den vers från första Tessalonikerbrevet, som jag har plockat idag.

Det gick så där mänskligt sett inte så bra för Paulus och Silas, när de kom till Tessalonika på sin andra missionsresa, det kan man kan läsa i Apg 17:1-14.

De blev utsatta för regelrätt förföljelse från de där bosatta judarnas sida, anklagade för att predika uppror mot kejsaren, och fick lov att lämna staden tämligen hals över huvud.

De var nämligen inte dem till lags.

De predikade Kristus för människor, som inte ville ha någon predikan om Kristus, de överbevisade människor, som inte ville bli överbevisade om sanningen, och till råga på allt hade de sedan framgång bland grekerna, sådana greker, som redan tidigare hade visat intresse för Israsels Gud.

Vill man vara folk till lags, då ska man undvika sånt!

”Kom inte här och påstå att vi skulle behöva omvända oss, vi är minsann bra som vi är!”

”Nej tack, vi har vår åsikt färdig, så kom inte och stör oss med fakta!”

”Inte kan vi godta att det överhuvudtaget finns några, som tror på sånt, som vi har förkastat!”

Evangeliet har både förenande och åtskiljande verkan, så har det alltid varit.

Det förenar dem, som tror det, och det skiljer åt dem, som tror det, och dem som förkastar det.

Och det där åtskiljandet, det är jobbigt. Det tar sig uttryck i motsättningar, i debatter, i fiendskap, och, som här i texten i Apostlagärningarna, ibland i regelrätt förföljelse.

Så frestelsen att vara människor till lags finns alltid där för oss kristna.

Frestelsen att tona ner det, som stör, som skapar motsättningar, som väcker debatt, som kan leda till tråkigheter av olika slag.

Men, vad är det egentligen som stör och skiljer åt?

Svar: det är själva evangeliet. Vill vi slippa den åtskiljande effekten, det som Bibeln kallar ”korsets stötesten”, då måste vi alltså sluta predika själva evangeliet! Då måste vi ersätta det med något som är människorna mera till lags, något som behagar lyssnarna!

Men det är evangeliet, som är Guds kraft till frälsning. Det är evangeliet, som han vill ha predikat här på jorden. Det är när budskapet om Jesus, om frälsningen, om omvändelsen, om Guds nåd och förlåtelse genom tro på Kristus blir förkunnat, som det som blir sagt eller skrivet behagar Gud.

Den, som vill vara människor till lags, han vill vara världens vän. Det kan man inte sträva efter att vara, om man vill vara kvar i Guds vänskap. Jakob 4:4

Det visste de första kristna.

Därför talade de som de gjorde, även om det resulterade i ryktesspridning, fientlighet,spöstraff, fängelse, stenkastning, eller, som i Paulus fall, slutligen med halshuggning.

”Var inte rädda för dem, som kan döda kroppen, men som sedan inte kan göra något mer!”

Så sade han, Jesus, uppdragsgivaren……

Man får ju också passa på att vara ute i skog och mosse nu, medan man ännu orkar, ingen vet hur det står till med en nästa sommar!

Kolosserbrevet, då.

I andra kapitlet, verserna 16-23, talas det om olika slag av religiösa prestationer och upplevelser, och i den djungeln växer det många slags ogräs!

Jag stannar inför apostelns slutomdöme om allt sådant, det finns i vers 23:

”…det har inget värde, utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet.”

Vad är det i den köttsliga naturen, den fallna, syndiga natur, som vi alla har fått i arv från våra första förfäder, som får tillfredsställelse av religiösa upplevelser och uppfyllelse av diverse religiösa plikter?? Varför är det så lätt att få de troende med på alla slags religiösa galenskaper, om det sen är fråga om diverse märkliga, bibelstridiga upplevelser och uppenbarelser, blind lydnad inför maktgalna sektledare, eller slavisk underkastelse under människogjorda regler om vad som är tillåtet eller ej i fråga om kläder och mat och dryck?

Det där, som vi brukar kalla den köttsliga naturen, är inte så lätt att få grepp om, men man kommer en bit på väg genom att se på vad den har för målsättningar, och förstås också vad den använder för metoder att uppnå dessa.

”Köttet” vill t ex njuta. Det vill ha det bekvämt. Det vill ha trygghet. Det vill vara viktigt, betyda något. Det vill ha makt. Och, det vill se rättfärdigt ut inför andra!

Har du lagt märke till hur mycket energi vi människor lägger ner på att rättfärdiga oss själva? Vi skyller från oss. Vi vitmålar oss genom att omskriva våra synder till något som låter mer acceptabelt. Vi ljuger och slingrar oss. Vi vinklar saker genom att utelämna sånt som är ofördelaktigt för os själva. Vi framhäver det, som vi vill att omgivningen ska lägga märke till – och just den biten brukar vi ibland kalla ”holier than you-komplexet”.

Det är sorgligt att höra hur vi ibland kan tävla om vem som är rättfärdigast i de heligas gemenskap. Hur vi lägger ut texten för varandra om hur mycket vi ber, hur många gånger vi har varit till Israel, hur många möten vi bevistar, vad vi har fått vara med om i Herrens tjänst, och så vidare. Men det är sällan vi skryter med hur mycket pengar vi ger bort! Vilket till en del beror på att vi har fått lära oss att det inte alltid ger några rättfärdighetspoäng från den religiösa omgivningen att göra så, och till en del på att vi kanske inte alltid ger bort så mycket att det är något att skryta med…..

Nu säger alltså Skriften att allt sånt här saknar värde, helt och totalt. Och vad som är värre, det fungerar som gödning för den köttsliga naturen, det där inom oss som enligt Galatebrevet bör berövas all handlingsfrihet i våra liv! Det är nämligen vad uttrycket ”korsfästa sitt kött med dess lustar och begär” betyder.

Vi är kallade till frihet, och det, som den här texten vill hjälpa oss med, är just att bevara och försvara vår frihet i Kristus! Den börjar nämligen gå förlorad så snart vi börjar göra saker för att uppfattas som rättfärdiga och fromma av vår omgivning…..

I min gamla 1917- bibel hade det till och med gått hål på en sida – detta beroende på min vana att strecka under, och skriva minnesanteckningar i marginalen….att bara läsa har inte lika stor inverkan på bokmaterialet.

I dag kommer jag ihåg en av de många gånger, när min arma hustru antagligen har undrat om det har hänt nu: har den där skruven, som ska hålla fast alla de andra, slutligen lossnat nu?

Jag satt nämligen den dagen vid köksbordet i den radhuslägenhet i Smedsby, där vi bodde på den tiden, vi talar alltså om tidigt åttiotal, och läste i Efesierbrevets första kapitel.

Sjunde versen: ”I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom”.

Fram till den dagen hade jag ställt mig litet frågande till Watchman Nees beskrivning av sin reaktion, när han först upptäckte att han hade fått dö med Kristus: han hade rusat ut på gatan och ropat: ”Halleluja, jag är död!”

Nu upplevde jag samma sak själv, glädjen över att plötsligt ha fått syn på något grundläggande, något som ändrade min förståelse av frälsningen till något oändligt mycket bättre än jag dittills hade förstått!

Så jag hoppade jämfota på köksgolvet och ropade: ”I honom har vi!”

Jag behövde plötsligt inte kunna en massa, veta en massa, prestera en massa, åstadkomma några stjärnor i kronan åt mig, vara from och duktig – allt jag nånsin behöver finns i Kristus, och om jag håller mig till honom, förblir i honom, då behövs inget annat, för i honom har jag allt!

Jag hade ju hört det, och läst det, och stuvat undan det bland all den övriga teologiska kunskapen i mitt huvud, utan att ha upplevt vare sig stor glädje, eller stor befrielse, eller lust att hoppa av fröjd på köskgolvet för det. Nu fick helt plötsligt orden liv, blev liv, i mig!

Och då blev det liv i mig!

Det här är en nåd att be om, verkligen, att Guds Ande ska göra Ordet levande för oss!

Ibland har jag hört kristendomen sägas vara en ”bokreligion”.

Och visst, vi har en bok, en bok som är Guds Ord, som innehåller den sanning, som vår tro bygger på. Men kristendomen är mer än en bokreligion: den är en uppenbarelsereligion! Den är direktkontakt med den levande Guden, den är gemenskap med hans Son Jesus Kristus, livsgemenskap, likt den grenarna har med trädet och lemmarna med kroppen.

”I honom har vi!”

”Förbli i mig, så förblir jag i er!” Ja, vi är döda med Kristus, halleluja, och det är vi för att vi ska vara fria att leva med honom, i honom! Halleluja!

Det som de ”falska bröder”, som nämns i 2:4, sysslade med, är vad jag ska skriva dagens axplock om. Ska man förklara det kort, blir det ungefär att de försökte få de galatiska församlingarna att ersätta tron på Jesus, Jesus allena, med tron på Jesus plus något annat – just det fallet omskärelse enligt Mose lag.

Men, sådana falska bröder dyker upp i varje skede av kyrkohistorien, och även om det där, som de påstår måste plussas på för att det ska bli ”riktig” kristendom, varierar från tid till tid och sammanhang till sammanhang, är grundprincipen alltid densamma: man försöker få Jesu lärjungar att tro att det behövs något annat, något mer, försöker intala dem att den enkla tron på Jesus, att bara följa honom, inte räcker.

C S Lewis är inne på samma sak i ”The Screwtape Letters”, kapitel 15.

Där låter han den gamle överdjävulen instruera den unge frestardemonen så här:

”Det som vi vill åstadkomma, om nu en människa blir kristen, är att få dem in i inställningen att de behöver omfatta en ”Kristendom Och”.

Det kan vara kristendomen och världskriserna, kristendomen och den ena eller andra psykologin, kristendomen och den nya ordningen, kristendom och helande genom tro, kristendom och forskning, kristendom och vegetarianism – det duger fast med kristendomen och stavningsreformen! Om de nu envisas med att vara kristna, se då till att de är kristna på ett sätt, som skiljer dem från andra kristna! Se till att ersätta själva tron med något slags modefluga med kristen fernissa! Se till att utnyttja deras rädsla för fastna i Det Gamla Vanliga!” (Min översättning)

Det är på det här sättet alla möjliga olika sekter och grupperingar och partier uppstår, och det är på det här sättet vi kastar bort den frihet, som Kristus har frigjort oss till, och hamnar in i slaveri igen.

I 4:17 skriver aposteln så här: ”Dessa människor är ivriga att vinna er, men har inte en rätt iver, utan vill skilja er från oss för att ni med så mycket större iver ska hålla er till dem”.

Där kommer själva kärnan i det hela: de falska bröderna vill inte leda människor till att enbart hålla sig till Jesus, följa honom, de vill att människorna också ska följa dem, lyda dem, upphöja dem, underkasta sig dem!

I 4:15 ställer så aposteln den fråga, som det kan vara nyttigt att ställa sig själv då och då.

”Var hör man nu er lovprisning” I 1917: ”När hör man nu eder prisa eder saliga?”

Det blir trångt om utrymme för glädjen över frälsningen och barnaskapet och Guds faderskärlek om man hela tiden ska kämpa med de där tilläggen, som man fått höra måste till, som man måste leva upp till, för att kunna tro sig vara en riktig kristen….

Detta beror på att så snart man går in under lagen, i vilken form det sedan vara må, börjar acceptera den som en del av vägen till frälsning, då blir man också slav under synden igen. Synden har ju som bekant sin kraft i lagen….1 Kor 15:55-56

Om inte det, som Jesus har gjort räcker, då finns det inget som räcker!

Men om det räcker – och det gör det! – då behövs inga tillägg!

Då får vi gå med honom och växa från våra olater en bit i taget under vandringen, vi precis som hans första lärjungar. Han har mycket att säga oss alla, men han vet vad vi kan ta emot idag, och vad som måste få vänta tills i morgon, eller nästa år, eller tills vi är hemma hos honom….

Guds Ord, däremot, behöver jag inte ha några sådana tankar om. Det behövs, det tjänar alltid till något att lyfta fram det, att på något sätt bidra till att väcka och vidmakthålla de troendes intresse för det. Kan jag på något sätt bidra till att Guds barn inte fastnar i samma attityd, som en prästman jag en gång diskuterade med, då vill jag göra det! Han sade så här: ”Jag tänker inte börja sätta tid och krafter på något bibelstudium, jag har läst teologi i fem år, det får räcka!”

Litet som att säga att ”jag åt så det räckte i min ungdom, så nu tänker jag inte längre slösa nån tid på att äta” … Ingen god inställning för en kristen människa, som defintivt inte lever bara av bröd!

Så jag axplockar vidare!

Andra Korintierbrevet står i tur.

Där läser jag i början av femte kapitlet idag.

Där talas om den jordiska kroppen, den som vi har här i jordelivet, och om den himmelska, den som vi ska få sen, när vi har lagt av oss det här jordiska skalet.

Och där talas också om något, som man blir mer medveten om ju äldre man blir: ”Vi vill inte bli avklädda, utan överklädda, för att det som är dödligt ska bli uppslukat av livet!”

När jag var ung såg jag på äldre människor, och såg en gammal människa. Där var inget, som jag tyckte berörde mig personligt på något sätt. En del var gamla eller ännu äldre, och det var nu bara så. Nuförtiden ser jag på en åldring, som börjar vara böjd och ha svårt att röra sig, och jag ser mig själv om fem eller tio år, om jag lever så länge.

Det där avklädandet, som aposteln talar om, har plötsligt kommit nära, blivit något som i högsta grad har med mig själv att göra! En del människor försöker i det läget skjuta tanken på åldrande och död ifrån sig, försöker hålla fast illusionen om att nu inte vara så gammal, försöker klä sig ungdomligt, uppträda ungdomligt, hänga med i allt nytt, och så vidare.

Det är inte den väg, som Skriften anvisar.

”Vi längtar efter att få ikläda oss vår himmelska boning!” Så skriver han, Paulus. ”Vi skulle vilja flytta bort från kroppen, och vara hemma hos Herren!”

Att håret grånar och glesnar, att det knakar här och var när man ska upp ur sängen på morgonen, det är inte början till slutet, det är slutet på början! Det verkliga, eviga livet har knappt börjat än!

Avklädandet känns för stunden nog så jobbigt, visst håller jag med om det! Men innan man kan klä på sig festdräkten, får man ju lov att ta av sig vardagspaltorna! Det skulle just vara snyggt, om man var tvungen att släpa med sig det här skalet in i himlen, ungefär som om en fjäril skulle tvingas hålla fast vid puppan, istället för att flyga fri iväg, när han äntligen kommit ut ur den….

Här sitter jag och tittar på elfte kapitlet, där det sägs så här i vers nitton:

”Partier måste finnas bland er, för att det ska visa sig vilka det är, som håller provet.”

Det här med partibildning i kristenheten är ett fenomen, som är lika gammalt som den kristna församlingen själv. Vi håller oss till den ena eller andra ledaren, den ena eller andra teologin, det ena eller det andra samfundet – och detta är ett beteende, som vi har lättare att se hos andra än hos oss själva. Det var det där med bjälken och flisan….

Men här säger nu aposteln att detta är något som ”måste finnas”?

Varför i allsindar måste något så destruktivt finnas i den kristna gemenskapen, det tjänar ju bara till att slå sönder den? Det är nu i varje fall den första tanke som har kommit till mig, när jag har läst det här.

Sen fortsätter han, och anger orsaken: ”för att det ska bli uppenbart vilka det är, som håller provet”.

Jaha, vilket prov är det fråga om här?

Gäller det att lyckas ansluta sig till rätt parti?

Så tycks vi ju ofta resonera i praktiken: bara jag är med i rätt församling, rätt samfund, med i den grupp som har rätt lära, och så vidare, då har jag väl visat mig hålla provet?

Nja, det tycks nu inte vara så det är menat.

Det var ju just på den vägen de försökte komma rätt, de kristna i Korint. Endel höll sig till Paulus, andra till Petrus, somliga till Apollos – och endel sade att de höll sig till Kristus, vilket ju låter bra, men som i praktiken tydligen innebar att de tyckte att då kunde de strunta i både Paulus och Petrus och Apollos…..åtminstone i hela deras etiska undervisning….

Och aposteln dömer ut hela det tänkesättet.

Men vem är det då som håller provet? Vad består provet i?

Ja, inte annat än jag kan begripa, så består provet i att inte låta sig frestas att partiansluta sig överhuvudtaget!

Jesus finns utanför våra ”läger”, alltid. Han är inte för det ena eller andra partiet, han säger ”följ mig!” I slutet av Hebreerbrevet upmanas vi att gå ut till honom, utanför lägret/lägren.

Missförstå mig inte nu. Vi behöver våra andliga hem, det är inte det, som det här handlar om.

Det är när vi förvandlar våra andliga hem till befästningar med kanontorn och skyttegravar, när vi börjar använda vår tid och kraft till att bekämpa varandra, när vi börjar stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin lärare, det är då vi inte består provet längre, det där provet, som måste finnas.

När vi gick i bibelskola, sade en av lärarna en gång att vi inte skulle vara rädda för att göra misstag, för det är då man lär sig något nytt.

Jag tror att det här provet finns, måste finnas, för att vi kan lära os något viktigt genom det. När vi misslyckas, när vi kommer till insikt om att nu har partisinnet invaderat mig, då lär vi oss något viktigt om oss själva, och kanske också om det sammanhang vi befinner oss i, nämligen hur lätt vi har att börja förlita oss på varandra, på andra människor, istället för att sätta hela vår tillit till Herren. Vi lär oss hur mycket av ond lust att känna oss bättre än andra vi bär på. Och vi lär oss att gamle Luther hade ack så rätt när han sade sitt: ”När jag gör mitt bästa gör jag synd!”

För det är ju i stort nit och bästa välmening vi partiansluter oss hit och dit –i mänskligt nit, och mänsklig välmening……

Det är bara när Gud själv får verka både viljan och gärningen i oss, som det blir rätt. Det går åt mycket nåd på vägen till himlen, och det finns också nåd för alla våra felsteg, så var inte rädd att erkänna att du har blivit lurad, kanske har lurat dig själv, att fastna med foten i partiklaveret! Vägen ut, dit utanför lägret, den finns alltid kvar!

Det här ”som Gud” syftar tillbaka på det som sagts i de föregående verserna, nämligen att Guds eviga makt och gudomliga natur är synliga i hans skapelse, och att människorna därför är absolut utan ursäkt, när de väljer att undertrycka sanningen för att få ägna sig åt orättfärdighet.

Det är alltså just inför Gud, himlens och jordens Skapare, som vi, hans skapade verk, ska böja oss i tacksamhet och tillbedjan.

Väljer vi att inte göra det, då har detta konsekvenser.

”Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud, eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.”

Vi ska lägga noga märke till vem aposteln talar om här!

Han talar inte om människor som gått vilse därför att de inte har haft någon kunskap om Gud, inte heller talar han om människor, som haft kunskap om Gud, och valt att förkasta den.

Han talar om människor, som har slutat prisa och tillbe den Gud, som de i och för sig nog känner till och tror på!

Det är sådana människor som förblindas, som får sitt förstånd förmörkat, som börjar välja att låta sig ledas av sin egna falska föreställningar!

Vi ber i bönen Fader Vår, att vi ska bli bevarade från det onda.

Det får väl definitivt sägas att det är något ont som invaderar en människa, om hon får sitt förstånd så förmörkat, att hon hamnar i den svindlande utförsbacke som resten av Rom 1 beskriver!

Den förmörkelsen tar sig ett första uttryck i att människan påstår sig själv vara vis – och det är i följd av den inbillningen som hon sedan börjar leva i enlighet med egna föreställningar.

Och när man gör det, då händer det som vers 24 beskriver: Gud tar bort en del av sitt beskydd, så att de makter, som man har valt att tjäna, får börja förslava en mer och mer, leda en vidare in i värre och värre gudsfrånvändhet, större och större förblindelse.

Hur undviker man då att hamna i den situationen?

Ja, en väsentlig beståndsdel i vårt försvar mot detta onda tycks ju då vara att vi inte låter oss luras att upphöra att  tillbe och prisa och tacka Gud, tacka honom och upphöja honom just som Gud!

Det är då vi får rätt fokus, får blicken fäst på honom, får honom mer uppenbarad för oss, ser hans härlighet, helt enkelt, ser hur stor han är och hur små vi är, och vilket obegripligt storhetsvansinne som kommer till synes, när människokrypen häver upp sitt ynkliga tyckande mot universums Skapare och Herre!

Vill man förstärka sitt andliga immunförsvar, och vill man på samma gång få mer syn på Herren, öppna för hans verk i sitt liv, då ska man göra som psalm 100 i Psaltaren säger, gå in i hans portar med tacksägelse, och vidare in i hans gårdar med lov…..