Judas brev, ja. Idag fäster jag mig vid det som sägs i verserna 8 – 10.

”Ändå skändar dessa drömmare på samma sätt sin kropp. Herren föraktar de, och höga makter smädar de, men när ärkeängeln Mikael tvistade med Djävulen om Moses kropp, vågade han inte uttala någon smädande dom över honom, utan sade bara ”Må Herren straffa dig!” Dessa däremot smädar allt som de inte känner till, liksom djur utan förnuft, och vad de med sina naturliga sinnen kan fatta, det förstör de sig med.”

Jag minns att jag länge var litet förbryllad över detta, att Mikael ”inte vågade”. Var ärkeängeln rädd för den onde?? Småningom insåg jag att det inte var det, som det handlade om. Mikael vågade helt enkelt inte gå över gränsen för sina befogenheter, och i dem ingick inte att förakta och döma någon, inte ens den onde. Hade han ändå börjat ta sig för att smäda och döma och straffa, då hade han ju själv gått in på samma väg som den onde, alltså upprorets väg, och det aktade han sig noga för! Något att tänka på, när man har lust att uttala hårda straffdomar över andra, kanske?

Sen har vi detta med att göra narr av andemakter.

Luther sade på sin tid en hel del bra saker, men ibland högg han i sten så det gnistrade om det.

Han uppmanade nämligen folk att, om den onde inte ville vika för något annat, att då börja smäda och begabba och göra narr av honom, för eftersom den onde är en högmodsande, skulle han kantänka inte kunna stå ut med att bli hånad, utan då skulle han ge sig av.

Nåväl. Om nu Guds Ord säger att vi inte ska göra så, och vi ändå gör det, vad gör det då oss till?

Ärkeängeln Mikael såg klart, att detta skulle innebära uppror mot vad Gud har förordnat.

Luther såg det tydligen inte, och inte heller alla de människor, som jag i nutid har hört använda diverse nedsättande öknamn, när de har åsyftat själafienden.

Vi kan lugnt förmoda, att den onde, långt ifrån att ta illa vid sig, när kristna försöker sig på att fördriva honom med hån och smädelser, istället är ytterst nöjd med händelseutvecklingen. Hela hans verksamhet går ju ut på att få oss med i sitt eget uppror mot Gud, och om vi handlar stick i stäv med vad Gud har befallt, då är det ju just det, som händer!

De benämningar på den onde som finns i bibeln räcker och blir över, vi behöver inte uppfinna fler för att klargöra vem vi syftar på, och att säga ”Herren må straffa dig” är mer effektivt som vapen i den andliga striden än all vår egen storordighet!

Det här är då en församling, som levde under tämligen svåra yttre omständigheter.

”Ni bor där Satan har sin tron”. Det låter ju verkligen inte som någon trevlig granne!

Så, vad var det frågan om?

Såvitt jag förstår är svaret tredelat.

Först av allt fanns där ett centrum för dyrkan av den grekiske högguden Zeus, med ett enormt altare på höjden ovanför staden. Sedan kan nämnas att kejsarkulten var stark här, de romerska kejsarna krävde ju i sitt storhetsvansinne tillbedjan.

Och så har vi det tredje, det som lätt glider förbi vår uppmärksamhet: här fanns ett av antikens största kunskapscentra, med ett bibliotek, som tävlade med det mer kända biblioteket i Alexandria.

Konkurrensen mellan dem var så hård, att alexandriaborna till slut lyckades få till stånd ett egyptiskt exportförbud på papyrus. Tanken var att Pergamus snart skulle hamna på efterkälken, om de inte hade något att skriva på. Men, de i Pergamus tog sig istället för att utveckla konsten att bereda djurhudar till skrivmaterial. Därav namnet ”pergament”..

Kunskap, mänsklig kunskap, är verkligen en del av den ondes tron här i världen? Ja det var genom att få människan att äta just av kunskapens träd, som han fick greppet om den här världen, och på det sättet har han också behållit greppet genom årtusendena.

Så det var sådana saker församlingen hade att tampas med där!

Först får församlingen dock erkänsla för det, som är i enlighet med Guds vilja och väg.

De håller fast vid Jesu namn, bekänner honom som Herre, och de har inte ens låtit sig skrämmas av att en av dem har lidit martyrdöden.

De har inte fortsatt att dyrka avguden Zeus, och de har inte heller gått med i tillbedjan av kejsaren – att de kristna inte ville tillbe diverse avgudar sågs inte som något större problem av romarna, men ack och ve om man inte ville tända rökelse framför kejsarens bild! Att ett Kristi vittne hade dödats tyder alltså på att det var just den saken, som var orsak.

Så då har vi den tredje delen av ”Satans tron”, alltså av grundvalen för hans makt kvar att se på, den som producerar de mindre uppenbara och mer svåridentifierade angreppen på kristen tro, alltså kunskapen.

Och där hade församlingen inte lyckats hålla emot lika bra.

”Jag har något emot dig”. Så måste Jesus säga till dem.

De hade nämligen smittats av två slags andliga infektioner, sådana som bildligt talat börjar som en liten förkylning, och kan sluta som en livshotande lunginflammation. Eller, med den bibliska bilden, två små surdegar, som småningom kommer att syra hela degen, om de inte avlägsnas. 1 Kor 5:6

Först nämns något, som kallas ”Bileams lära”.

Den sorgliga berättelsen om profeten Bileams fall finns i fjärde Mosebok.

I kapitlen 22-24 berättas om hur den moabitiske kungen Balak försöker leja Bileam för att han ska förbanna Israel, och hur Bileam på Guds befallning vägrar, och istället välsignar dem. Här framstår ju Bileam som en exemplarisk Herrrens tjänare!

I kapitel 25 berättas så hur Moabs unga kvinnor kommer in i Israels läger, och drar med sig Israels män till de sexorgier, som de firade till sina avgudars ära, vilket ledde till att israeliterna började dyrka avgudarna, och därmed drog Guds vrede över sig.

Och hur kom moabiterna på den mindre goda idén? Jo, det får vi veta i kapitel 31, vers 16. Det var på Bileams inrådan, som de hade gjort det! Och varför gjorde Bileam detta? Jo, han hade blivit erbjuden guld och ära av Balak, och låter man begäret efter pengar få insteg i sitt hjärta, då blir det trångt om rum för gudsfruktan…. på den stötestenen har mer än en gudsman genom tiderna snavat och fallit!

Nu hr alltså en del av de kristna i Pergamus börjat bedriva otukt, sexuell sådan får man anta, eftersom Bileams list mot Israel nämns. Hur kan då kristna människor fås att tro att sådant är OK?

Jo, man använder sig av ett lämpligt stycke kunskap bara, så är saken biff!

Det låter så här: ”allt är lovligt!”

”Vi är ju rättfärdiga i Kristus, Gud förlåter ju synder, vi blir frälsta av tro, så vi kan strunta i lagen, om något görs i kärlek måste det ju vara rätt!” Och allt är ju egentligen lovligt!” Och så vidare. På det viset kan man argumentera för i i princip vad som helst, utom möjligen väpnat rån och mordbrand. Man har ju en kunskap att stöda sig på, en tankebyggnad att bosätta sig i!

Det här fenomenet finns ingående beskrivet i första Korintierbrevet, kapitlen 5, 6, 8, 9 och 10. Det var inte bara i Pergamus, som en vinklad och vriden kunskap blev använd som vapen mot de kristna… Allt är tillåtet, ja, men allt är inte nyttigt, skriver Paulus. Det var hans undervisning om evangeliets frihet, som hade blivit förvänd till att att vara något som gav fribrev att synda, så man kan förstå att han reagerade!

Ett av de mest flagranta exempel från nutid jag själv har stött på var hur en kristen man hade försökt förföra en kristen kvinna – de var båda gifta, var och en på sitt håll. När hon protesterade, och sade att det är ju synd mot Herren, det här som du vill, då svarade han med oförstående min att ”det är väl inte så farligt, Gud förlåter ju!” Inte svårt att ana sig till vad slags undervisning som hade lett honom till att tänka på det sättet! Mänsklig kunskap, mänsklig vishet, Satans tron…..

Och får den kroppsliga otukten finnas och frodas, då kommer den andliga att följa efter. 1 Kor 6:12-20. Där sägs det att kroppen är den helige Andes tempel, att den som är förenad med Herren är en ande med honom, och att den, som begår otukt, syndar mot sin egen kropp. Ande, själ och kropp är en helhet, det som görs med kroppen påverkar hela människan! Bileams lära gör människor till avgudadyrkare utan att de ens begriper vad som händer….och då är det Kristi brud, som är otrogen mot sin brudgum! Detta är nu definitivt inte att ta steg närmare Herren! Vill man göra det, då får man lov att säga nej till såna här drifter och begär inom sig själv!

Sedan nämns nikolaiternas lära. Vad den bestod i har vi inga klara besked om, men själva namnet kan väl ge ett tips. Namnet Nikolaus betyder ”folkets seger”, eller ”seger åt folket”.

Herren säger att den här läran används på samma sätt som Bileams lära i församlingen, alltså kan vi anta att den utgavs för att vara något, som nog gick ihop med kristen tro!

Vad kallas det, när man går in för att folket ska få som det vill, att folket ska få bestämma? Jo, vi kallar det demokrati. Majoritetens vilja ska gälla, då är det folket som har segern!

Jaha, men om det talas om seger, vem eller vad är det då som ska besegras?

Vad är det som händer, när en församling börjar styras av mänsklig vilja, inte av Guds?

Jo, då övergår Guds hus till att vara ett Folkets hus!

I allmänhet kommer det rätt snart att gå så, att man då får en mänsklig maktstruktur i församlingen.

I stället för att folket skulle härska, får man människor som härskar över folket, i religiösa sammanhang då under förespegling av att vara litet heligare och närmare Gud än kreti och pleti.

Och folket vill tyvärr ofta ha det så. Det är ju bekvämt med starka ledare! Låt schamanen sköta kontakten till andevärlden… eller imamen, eller medicinmannen, eller prästen, eller pastorn, så kan vi andra göra vad vi vill….och så får alla utom Gud som de vill.

För det var Guds vilja, som skulle besegras och åsidosättas till förmån för vår egen!

Och detta är slutmålet för nikolaiternas lära, att åstadkomma ett ledarskap i församlingen som utövar makt, och binder och kuvar människorna under sig själva!

Då har Jesus blivit bestulen på sin brud. Hon har lurats att ta många långa steg bort från honom!

Så Herren sätter fingret på själva grundproblemet. Inte att Bileam och Nikolaus med tillhörande läror finns och försöker bryta sig in, förförelser måste ju finnas, utan på det faktum att församlingen tydligen inte griper in tillräckligt kraftfullt mot ogräset!

”Omvänd er!  Så säger han.

Kanske de kristna i Pergamus också hade blivit matade med den falska kunskap, som tutas ut också nuförtiden: att Jesus ju sade att både ogräs och god säd ska få växa tillsammans till skördetiden, och vi därför inte ska rensa bort något ur församlingen, hur fel det än är. Matt 13:24-30

De, som driver den tesen, undviker sorgfälligt att nämna att Jesus faktiskt också ger en uttydning av den liknelsen, i samma kapitel, alltså 13:36-43. Där säger han tydligt att åkern han talar om, det är världen. Inte den kristna församlingen, utan världen!

Se där, vad man kan tysta ner alla invändningar med den typ av vilseledande kunskap, som förmedlas med stöd av lösryckta bibelord…. den onde bygger så gärna sin tron ibland oss på det sättet!

Sen får ju allt som drar människor bort från Herren florera fritt, om vi går på hans lögner!

Ibland behövs det omvändelse, om man vill ta ett steg närmare Jesus – rätt ofta, till och med, när jag tänker efter….

Detta som en kommentar till att jag inte är ute och predikar lika ofta som förr i tiden….

Det kan väl också till en del handla om att det är höst nu, och om höstarna är jag i skogen en del, och skaffar ved för kommande vintrar! Det är något speciellt med kombinationen frisk luft, natur, och att få röja och gallra med motorsåg i händerna, så det här är en sysselsättning jag ägnar mig åt med glädje – och med tacksamhet över att jag fortfarande orkar!

Men nu är det helgdagsafton, och jag sitter med tredje Johannesbrevet uppslaget framför mig.

Där plockar jag elfte versen: ”Älskade broder, följ inte dåliga exempel, utan goda. Den, som gör det goda, tillhör Gud. Den, som gör det onda, har inte sett Gud.”

Detta är då detsamma, som Jesus säger i Bergspredikan: ”Av deras frukt ska ni känna dem!”

Här, i 3 Joh, ställer aposteln fram två föredömen, ett dåligt, Diotrefes, och ett gott, Demetrius.

Den korta beskrivningen av Diotrefes ger bilden av en maktmänniska, som försöker eliminera alla inflytanden utom sitt eget.

Det är tiotals år sen jag läste Edin Lövås korta bok ”Maktmänniskan i församlingen”, en av de mest inträngande varningar på området, som jag har stött på. Har du inte läst den, så försök få tag på den!

Där pekar han på orsaken, en av orsakerna, åtminstone, till att maktmänniskor ofta får alltför stort spelrum i kristna församlingar: vi är konflikträdda! Vi slätar över och blundar, och ska kantänka tänka och tyda allt till det bästa ut i det oändliga, oavsett hur illa människorna far, när de hamnar in under en maktmänniskas inflytande, när vi istället borde avslöja sådana såsom varande träd med dålig frukt, som vi enligt Jesu ord ska akta oss för att ha något att göra med! Matt 6:15-23

Det är ont att binda andra till sig själv.

Det är ont att beröva människor självförtroende och gudsförtroende, för att de sedan bara blint ska göra som de blir åtsagda.

Det är ont att, med en annan apostels ord, göra sina medkristna till sina slavar, utnyttja och utsuga dem, uppträda utmanande mot dem, och bildligt talat slå dem i ansiktet med förakt och nedsättande ord. Det är ont att upphöja och framhäva sig själv på bekostnad av andra. Och så vidare. 2 Kor 11:13-20

Följ inte dåliga exempel! Så säger Johannes, för så har hans Herre och Mästare sagt, och han har under ett långt liv fått pröva sanningen i det.

Se inte på verbal begåvning, inte på bibelkunskap, inte på nådegåvor, inte på den sortens omsorg om människor, som bara har rum för nåden, men inte för sanningen, inte på akademiska meriter, inte på titlar.

”If you saw him, would you know him?” Så sjöng vår framlidna syster i Herren, Dolly Parton.

I Matt 25:34-45 kan man läsa om vad hon menade. Jesus bedömer frukten i människornas liv, och där tycks tyngdpunkten ligga på hur vi har bemött våra medmänniskor.

Till det, som där nämns, kan man väl lägga till sådant som sägs på andra ställen i Skriften, som att bära sig hyfsat åt mot hustru och barn, att betala sina räkningar och sin skatt, vara hjälpsam mot andra, att vara ärlig och rättfram utan att vara elak, och annat sådant vardagligt och till synes inte så speciellt ”andligt”….

Se där föredömen, som är värda att följa!

Jag minns ett samtal jag hade en gång med en man, som beskrev sig själv som något mittemellan ateist och agnostiker. Han berättade då om hur han vid ett tillfälle hade hamnat i en situation, där han var i akut behov av hjälp med en byggnad, som delvis rasat ihop under tyngden av en massa blötsnö, och hur en av hans bekanta oombedd hade kommit och hjälpt honom två hela arbetsdagar, utan att ens vilja ha någon ersättning. Den mannen var medlem i en kristen friförsamling.

”Och det kan jag gå med på, att den mannen är en riktig Jesu lärjunge – om det nu finns något sådant!” Så sade han som avslutning på berättelsen. Han hade känt igen den goda frukten, mitt i sin påstådda ateism….

Själv var Jesus full av nåd och sanning, när han gick här på jorden, och är det något jag har funnit svårt i kristenlivet, så är det detta: hur förena nåd och sanning på ett rätt sätt, så att inte det ena eller det andra tar överhanden ?

Det är nämligen då, när vi möter varanda med både nåd och sanning, som den rätta frukten kan växa i våra liv, den frukt, som Jesus har bestämt om oss att vi ska bära…..

Jesus är helt klart nöjd med de kristna i Smyrna. Inte ett ord av klander får de, till skillnad från de i Efesus.

I Efesus hade man blivit fattig på det enda, som verkligen betyder något – den första kärleken hade gått förlorad. I Smyrna fick man lida och var fattig, men Herren säger att de är rika i alla fall. Tydligen hade man hållit kvar det, som hade gått förlorat i Efesus!

Här skulle jag vilja stanna upp litet, och undra vad som händer, när man, som i Efesus, blir en församling i ständig försvarsposition, upptagen med allt som man ska vara emot och försvara sig mot, annat än att brudens kärlek till brudgummen kommer på undantag, då? Åtminstone kan jag tänka mig att evangelisationen, det utåtriktade arbetet, blir lidande. Satsar man alltför ensidigt på försvaret kan det bli knappt om resurser för offensiven….

Och hur blir det med missionsivern, om Jesus fortsätter att vara i centrum, som i Smyrna?

Jag föreställer mig att vägen ut går inåt, att den församling, de kristna, som söker sig närmare Jesus i tider av trångmål, också kommer att fortsätta att nå ut med evangeliet.

Nu kanske någon invänder att såna grupper som de i Efesus nog också riktar sig utåt, och visst, ofta gör de det! Men frågan blir då: gör man lärjungar eller proselyter?

Jag menar då, att man kan arbeta på att omvända människor till det egna samfundet, den egna sekten, den egna läran, och göra det med stor iver, utan att verkligen trolova dem med Kristus och ingen och inget annat. Det blir ju till det, som har den första och största platsen i egna tankar och eget hjärta, som man också leder andra! Vad blir då föremål för dessa omvändas kärlek? Hamnar de i samma belägenhet, som de som ledde dem till omvändelse? Åtminstone är risken överhängande!

Kan det vara så, att Jesus är så glad över Smyrna, inte bara därför att de själva är kvar i sin första kärlek, utan också för att de leder andra in i den?

Slut på parentesen..

Här har vi alltså en församling, som har tagit ett steg närmare Herren, och lever nära honom.

I följd av detta har de också fått lida, helt i enlighet med Jesu varning om att hans lärjungar kommer at få lida betryck i den här världen. En del av det lidandet har bestått i att de har blivit hånade och förlöjligade, kanske också utsatta för falsk ryktesspridning, det brukar höra till paketet.

Det här angreppet är designat för att få de kristna att tappa modet och gå och gömma sig, alltså tystna. I Matt 5:11-12 ger Jesus oss besked om hur vi ska handskas med den situationen: vi ska glädja oss och jubla av fröjd över att vi får lida för hans skull! I slutet av Rom 12 får vi en komplettering: vi ska be för dem som förföljer oss och välsigna dem, som förbannar oss!

Det här är ett råd som de första kristna tog vara på. Både Petrus och Johannes inför stora Rådet, Apg 5, och Paulus och Silas i Filippis fängelse, Apg 16, är glada och prisar Gud över att de har aktats värdiga att få lida för Kristi skull!

Och då kan man undra vad det finns att vara glad för i att bli sönderpiskad och inspärrad?

Jo, Jesus säger ju där i Matt 5 att vår lön kommer att vara stor i himlen, när det går så här!

Vi talar alldeles för litet om himlen nuförtiden, fäster för litet avseende vid vad som kan tänkas vänta oss där, värdesätter det himmelska arvet alldeles för litet!

Därför har vi också så svårt att ta det på rätt sätt, när livet strular till sig här på jorden…. vi skulle vilja ha något att vara glada för här och nu och med detsamma, istället för att vänta på himlen, för det här jordelivet fyller våra synfält alldeles för effektivt!

Tänker vi i termer av att ta steg närmare Herren, då ska vi minnas vad Ps 100 i Psaltaren säger: vi går in i Herrens portar med tacksägelse, och in i hans gårdar med lov!

Utan tack och lov tycks man gå åt andra hållet….

Sedan sägs det om Smyrnaborna att de är rika mitt i sin fattigdom.

I Matt 5:2 säger Jesus att de, som är fattiga i anden, är saliga, för dem tillhör himmelriket. Låter i mina öron som att de har en större rikedom än både Musk och Bezos!

Här torde det handla om människans insikt om sin fattigdom inför Gud, sitt totala beroende av Gud.

Ibland förminskar vi halvt omedvetet detta till en tanke om att visst, vi är beroende av Gud för vår frälsning, men annars klarar vi väl oss själva?

Sanningen är dock att vi beror av Gud för varje hjärtslag, varje andetag.

Vi har ingenting, är ingenting utan honom. Allt är nåd, allt är gåva, både den jordiska existensen och den himmelska.

Psalm 86 i Psaltaren är mycket instruktiv vad det gäller detta. Där talar David, kungen, envåldshärskaren, en man som hade silver och guld och makt i överflöd. Han beskriver ändå sig själv som fattig, han ber om att Gud ska vara honom nådig, han tackar Gud av hela sitt hjärta, och han ber så här: ”Visa mig, Herre din väg, jag vill vandra i din sanning. Bevara mitt hjärta vid detta enda: att jag fruktar ditt namn!”

(Han kunde lika gärna ha sagt att han ville bli bevarad i sin första kärlek, för det är det man blir, när den här bönen blir besvarad…)

Så talar den, som har insett att jordisk rikedom och makt ingenting är värd i långa loppet, att man är lika beroende av sin Gud hur stora skatter och hur stor begåvning man än har fått att förvalta.

Detta är att vara fattig fast man till det yttre förefaller vara rik – och i Smyrna var förhållandet det motsattta, där var man fattig på allt det ytttre, tydligen, men ändå rik, för man levde i ett rätt förhållande till Herren.

Slutresultatet : Både David och folket i Smyrna, med tusen år emellan i tid, var fattiga på samma sätt och rika på samma sätt….. så hur du och jag än råkar ha det ställt med rykte, anseende, pengar på banken och intelligenskvot, så är vi ändå alltid fattiga inför Gud och kan bli rika endast genom att vara tacksamt beroende av honom för allt.

Sedan uppmanar Jesus församlingen att inte vara rädda, även om trångmålet blir värre framöver!

”Var inte rädd för vad du kommer att få lida!”

Fienden är förtjust i att använda sig av skrämseltaktik. Han vet, att om vi kan fås att börja måla honom på väggen, vara rädda för sådant, som kan tänkas komma att hända, då kommer vi att bli försiktiga och börja akta oss, så att inte hotbilderna ska förverkligas.

Men hur följer man Jesus på samma gång som man är rädd och försiktig och aktar sig hela tiden? Man kan ju knappast ta något steg närmare honom, om man inte går med honom, eller hur?

Det är värt att minnas, att Jesus faktiskt beskriver våra förföljare som tämligen maktlösa.

”Var inte rädda för dem, som visserligen har makt att döda kroppen, men sedan inte kan göra något mer!” Matt 10:28

Man kommer att tänka på den kristne man, som blev hotad med halshuggning av en officer i Etiopiens armé, det var under kommunist-tiden, nån gång i slutet på sjuttiotalet.

”Jag ska hugga av ditt usla huvud!”

”Jag har ett huvud, som inte kan huggas av!”, svarade den kristne.

Det har du också, om du tror på Jesus. Det har jag också. Herren Jesus är vårt huvud, och ingen kan skilja oss från honom!

Luther lär ha beskrivit Djävulen som Guds bandhund. Den onde kan gå så långt som kopplet räcker, men när Gud säger sitt ”Hit men inte längre”, då måste han stanna, så som första kapitlet i Jobs bok visar. Detta blir folket i Smyrna påminda om, när Jesus ger tidsbegränsningen ”tio dagar” – prövningen kommer inte att vara hur länge som helst!

Löftet i 1 Kor 10:13 gäller. Gud kommer inte att tillåta att prövningen blir övermäktig i det läge, där vi blir förföljda för Jesu namns skull. Vi kommer att få kraft så att vi kan härda ut så länge den varar, och den kommer inte att vara i oändlighet.

Till slut kommer så uppmaningen att vara trogna. ”Stanna kvar hos mig! Var trogen mot mig, så som bruden är trogen mot sin brudgum! Låt er inte varken luras elker skrämmas bort från er första kärlek! Då ska ni till slut få livets krona!”

Hur var det nu han sade där i Matt 5? ”Er lön är stor i himlen….”

I andra Johannesbrevet uttrycks detta mycket tydligt!

Det finns en tendens hos oss människor att betrakta kärlek som något tämligen känslobetonat och flummigt, men det stämmer nu inte alls med hur Gud beskriver saken!

”Detta är kärleken: att vi lever efter hans bud. Detta är det bud ni har hört från början, att ni ska leva i kärleken!”

Så står det i femte versen i detta korta brev, bara ett kapitel, bara tretton verser.

Men bara den här versen innehåller ett helt livsprogram!

Lära och liv hör ihop. Om man säger ett och sedan gör något helt annat, då har man kastat det sambandet överbord, och då har man också kastat något annat överbord på samma gång, nämligen sanningen!

Vi har hämtat vårt sanningsbegrepp mer från grekiskt filosofiskt tänkande än från bibelns tankevärld, vi västerlänningar, och därmed har vi en teoretisk sanningsuppfattning mer än en praktisk. Det här är farligt!

Det kan leda, och leder också i många fall, till ett synsätt där rätt teologi, rätt lära, blir något som har försteg framom ett liv i enlighet med vad Jesus lär oss om hur vi ska leva. Och går det så, då har vers nio något att säga oss:

”Den, som inte förblir i Kristi lära, utan går utöver den, han har inte Gud!”

Det ord, som översatts ”utöver” här, ”parabainon” har översatts på många olika sätt i olika biblar, antagligen beroende på att det följs av ett verb till i grundtexten, ”próagon”, vilket leder till något som kan se ut som tårta på tårta om man översätter båda: ”går utöver går framåt”.

Men ”parabainon” kan också översättas” ”överträder”, och då blir betydelsen något i stil med ”går framåt så, att han överträder Kristi lära”.

Och det är just vad man gör, om man bryter sambandet mellan lära och liv!

Aposteln, kärlekens apostel, är sträng i sitt omdöme om sådant: De, som kommer med en sådan lära, vägleder människor att tro att det inte spelar så stor roll hur man lever och handlar, dem ska man inte välkomna och ta emot, för om man välkomnar dem, då gör man sig medskyldig till deras onda gärningar!

Här får nog både konservativa och liberala i dagens kristenhet se sig i spegeln.

Den ena falangen riskerar att satsa på läran så att livet hamnar i baksätet, och den andra tappar alltsom oftast bort läran, den som skulle leda oss i livet, och tappar därmed också bort livet i Kristi efterföljd. Vårt moderna sätt att försöka ersätta förlåtelse med tolerans är ett gott exempel på hur borttappad lära leder till liv på villovägar.

Att ha sanningen är inte till någon större nytta om man inte lever i den, nej, men här i brevet har aposteln i alla fall kunnat konstatera att den församling han skriver till både har och lever i sanningen, eller, som han uttryckte saken i sitt första brev: ”Låt oss älska varandra, inte med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning!”

Man kommer osökt att tänka på Johannes Döparens handfasta vägledning till dem, som undrade vad de egentligen skulle göra för att göra bättring. Där undervisade han folket om hur det går till att leva i både sanning och kärlek! Älska varandra genom att dela med er åt dem som inte har vad de behöver, genom att inte lura varandra eller pressa pengar av varandra, genom att inte använda makt och våld mot varandra, och så vidare!

Som sagt, den här femte versen här i 2 Joh innehåller programmet för hela livet – ett liv som skulle bli så mycket mer uthärdbart för oss alla, om vi följde det…

Jg minns en gammal bibellärare, som en gång sade så här: ”Du har förstått just så mycket av Guds Ord, som, du har praktiserat i ditt eget liv, inte en millimeter mer!” Ja, Jesus sade ju faktiskt en gång, att den som vill göra min lära, han ska också förstå….

Men Mark Twain lär ha sagt en gång att han hade inga problem med allt det i Bibeln, som han inte förstod, däremot hade han stora problem med det han förstod! Där är det inte heller svårt att känna igen sig – eller hur?

Man kan höra och göra, ocn den vägen komma att börja förstå hur välsignat ett liv i sanningen är, eller man kan förstå att livet i sanningen skulle innebära att jag får lov att ändra på en hel del, och tycka att det verkar för jobbigt. Då kommer den förståelsen att blockera vägen.

Sjäv märker jag hur jag ofta går med en fot på var väg i detta, ibland är det den ena förståelsen, som har överhanden, och det är ljusare omkring mig, ibland sticker motsträvigheten upp trynet, och lyssnar jag på den, då har det noll välsignelse med sig.

Vilken av dessa sätt att förstå sanningen, Kristi lära, har överhanden i ditt liv?

Efter att jag blev pensionär inträffar det dock då och då att jag har söndagen ledig, och ju äldre jag blir nu, desto oftare inträffar det! Man tackar Gud att de yngre generationerna tar över!

I dag är jag alltså lös och ledig, och ska inte åka iväg nånstans, så jag sitter med Bibeln framför mig vid datorn, och ska skriva ett axplock från första Johannesbrevet, mest för egen uppbyggelse, men kanske till glädje för någon annan också, vem vet?

Han säger strax i början att han skriver sitt brev för att adressaternas glädje ska vara ”fullkomlig”,1:4.

Johannes brukar ju annars kallas kärlekens apostel, och visst talas det mycket om kärlek både i det evangelium, som han står som författare till, och i hans brev, men här inleder han alltså med att lyfta fram de troendes glädje som sitt huvudärende!

Det är knepigt, det här med kärlek. Den kan vara en källa till glädje, stor glädje, men den är ofta också en källa till bedrövelse.

Ta till exenpel den situation, där en man förälskar sig i en kvinna.

Om hans kärlek är besvarad, då blir kärleken en källa till glädje, om inte, då blir det kärlekssorg av det hela. Eller, om vi stryker den romantiska aspekten, och bara talar om hur vi ibland kan visa oss avvisande och kallsinniga mot andra, som kanske skulle vilja umgås med oss, lära känna oss, bli vänner med oss. Detta är då till föga glädje för dem!

Johannes lyfter fram den besvarade kärleken som förutsättning för gemenskap. Sådan tar sig uttryck i att man ”vandrar i ljuset”, alltså varken drar sig undan från varandra eller spelar teater inför varandra. Gemenskapen i sin tur blir orsak till glädje för dem, som ingår i den.

Han talar här i första kapitlet om hur vi behöver vara öppna och ärliga inför Gud, så att Jesu blod får rena oss från synd – det är ju den, som står mellan oss och Herren, och när den är borta, då är gemenskapen möjlig.Och han talar om hur vi också behöver vandra i ljuset med varandra, ha en ärligt och öppet förhållande till varandra, för att kunna ha den slags gemenskap, som ger utrymme för att både ge och ta emot varandras kärlek.

Och allt detta, säger han, behövs för att vår glädje ska vara fullkomlig.

Vad menar han då med ”fullkomlig”?

Jag tänker mig att han avser en glädje som är hel, odelad, och bestående.

Det här är något, som ofta klickar, både på det mänskliga planet och i vårt förhållande till Herren. Man kommer kanske helt enkelt inte att tänka på att utan investering blir det ingen avkastning.

I det här sammanhanget består en del av investeringen helt enkelt i att man avstår från lögnen, avstår från förställningen, avstår från alla de motsvarigheter till Adams och Evas fikonlöv och buskar, som vi är så vana att ta till, att vi inte ens märker längre, när vi gör det.

Det Johannes säger om glädje här, det har varit i säck innan det kom i påse. Jesus talar j också om fullkomlig glädje, i sitt avskedstal.

”Detta har jag talat till er, för att min glädje ska vara i er, och för att er glädje ska vara fullkomlig”.

Och vad är det då han har sagt? Jo, att de ska förbli i honom, förbli i hans kärlek!

Och hur ska det gå till? Jo, genom att de förblir i hans bud!

Och vilket är hans bud? Jo, att de ska älska varandra!

Samma besked igen. Glädjen är en frukt av gemenskapens besvarade kärlek, och den kommer både ur den gemenskap med Herren som vi förblir i, om vi vandrar i ljuset, och ur den gemenskap vi har med varandra, när vi älskar varandra som syskon, barn till samme Fader.

Den kristna glädjen är alltså något, som kommer ur ett sammanhang av orsak och verkan.

Gud vill att hans barn ska få leva i hans glädje, mitt i i en tämligen glädjelös värld – visst, det finns glädje i världen, liksom det också finns besvarad kärlek där, men den är som allt annat jordiskt, flyktig, osäker, och beroende av omständigheter.

Andens frukt är kärlek, står det i Gal 5:22, och allt det andra, som sedan räknas upp där, glädje, frid, tålamod, och så vidare, det är i princip att betrakta som funktioner av kärleken!

Och alla dessa kärlekens funktioner är ju både gemenskapsskapande och gemenskapsbevarande!

Undra på att glädje står som första punkt i uppräkningen!

Och här talar vi om något som varken är obeständigt eller flyktigt, det grundar sig nämligen på Guds oföränderliga, eviga kärlek. Förblir vi i den, då har vi också något att ge vidare, för vi älskar därför att han först har älskat oss – liksom vi kan ha gemenskap med varandra därför att han först har bjudit in oss alla till gemenskap med sig själv….

I förra inlägget skrev jag litet allmänt om vad det där uttrycket ”du har övergivit din första kärlek” kan tänkas betyda, och hur det går till när man gör det. Nu är det dags att se på vad som hade hänt specifikt där i Efesus!

De hade ju inte, som redan sagts, blivit öppna avgudadyrkare, något sådant nämns inte i brevet, som de fick, tvärtom, de hade stått emot villolärare och falska apostlar, och tagit avstånd från onda människor, och de fick beröm för det. Men vad var det då som hade hänt just där?

För att få ett hum om det ska vi se på denna församlings historia från dess grundande fram till dess Johannes får befallning om att skicka det förmanande brevet till dem.

Första gången Efesus nämns i NT är i Apg 18:19-21. Paulus gjorde ett kort uppehåll i staden när han var på väg tillbaka till Antiokia från sin andra missionsresa, vilket innebär att evangeliet först blev predikat i Efesus omkring år 52 e Kr.

Han hade sällskap av sina medarbetare Akvila och Priscilla, och de stannnade kvar i Efesus när han reste vidare, så som framgår av 18:18 och 24-26.

Efter att Paulus rest vidare kom Apollos dit, och fortsatte att predika Kristus, främst i synagogan.

Efter en tid fortsatte så Apollos till Korint, och Paulus kom på nytt till staden, nu i början av sin tredje missionsresa. Detta innebär att det bara kan ha varit några månader från det Apollos reste därifrån tills Paulus kom tillbaka, han gav sig ut på sin tredje resa år 52 eller 53.

Det hade blivit en viss frukt av det arbete som utförts i hans frånvaro, där fanns några lärjungar när han kom tillbaka, 19:1, men de hade fått en tämligen ofullständig undervisning, 19:2-6

Nu tog Paulus itu med att avhjälpa bristerna, så grundligt, att han stannade där i närmare tre år!

Man kan läsa om vad som hände där under de åren i Apg 19, och det var inga småsaker, precis!

Daglig undervisning, given av en apostel, tecken och under av den ovanligare sorten, och så vidare – den här församlingen fick en så väl grundad start som möjligt var!

Sedan reste då Paulus vidare till Grekland, och tillbringade ca ett halvår där, innan han anträdde hemresan. På den kom han via Efesus hamnstad Miletus, och därifrån kallade han till sig de äldste i församlingen i Efesus. Apg 20:17-38.

I sitt avskedstal till dem ger han en inträngande varning: ni kommer att drabbas av ”vargar”, människor, som börjar dra de kristna bort från Jesus och istället locka dem att följa dem! Och dessa vilseledare kommer att komma fram ur just dessa äldstes krets, uppstå bland dem, som Paulus själv har utvalt och insatt under Andens ledning!

Den varningen ges alltså kring år 57.

Sedan går vi vidare till 1 Tim 1.

Där får vi veta att Paulus lämnade kvar sin medarbetare Timoteus där i Efesus, för att de skulle ha hjälp och stöd i att hållas på rätt köl i sin trosseglats, 1:3. Och han skulle framför allt vaka över att den första kärleken inte ginge förlorad, det var det, som var målet för all den förmaning han skulle ge! 1:5 Det här brevet skrev aposteln sannnolikt omkring år 64, sju år efter att han varnat efesierna för kommande elände, och lämnat kvar Timoteus till deras hjälp.

Och när man läser 1 Tim märker man att här har det redan börjart hända saker! 1:19-20. Villolärarna har börjat sticka upp sina förvända huvuden. Men, det kommer att bli värre, skriver aposteln! 1 Tim 4:1-3, och 1 Tim 6:3-10. ”Sånt här ska du se upp med, Timoteus!” Det ska vi i vår tid också!

Så kommer vi till andra Timoteusbrevet, som skrevs ytterligare tre år senare, tio år efter varningen i Apg 20. Här har stridigheterna i församlingen tagit musten ur Timoteus så till den grad, att Paulus ser sig föranlåten att skriva och uppmuntra och styrka honom! Att bli drabbad av modlöshetens ande är inget att längta efter, det är som att få ett vått täcke lagt över sig, där får man varken ljus eller luft, där flammar inte ens nådegåvor så värst klart!

2 Tim 2:16-18 visar att de falska lärorna har vuxit vidare och blivit värre, och dessutom metastaserat åt alla håll.

Upp till kamp mot villoläror och villolärare, alltså, innan allt går förlorat!

Det var vad de, som ännu höll fast vid sanningen i Efesus, gjorde, tydligen, eftersom det står som det står där i sändebrevet i Uppenbarelseboken. Men ändå gick den första kärleken förlorad, och det behöver vi se närmare på, för vi befinner oss i samma situation som dem här och nu, och vi vill ju inte att de ska gå för oss som det gick för dem!

Jag ska sticka ut hakan litet grann här, och säga att jag tror att det var en för långt driven renlärighet, som ställde till det för dem så till den grad, att Jesus tíll slut måste konstatera, att de hade övergett sin första kärlek.

Risken med en för långt driven renlärighet är nämligen, att Herren själv kommer i skymundan.
Läran blir viktigare än Jesus.

Jeus samtids religiösa elit ansåg sig vara helt och fullt renlärig, men ansåg de Jesus vara renlärig? Jag vågar tro, att vi kan vara överens om att Jesus minsann inte var någon irrlärare, ändå höll inte ens han måttet inför den form av extrem renlärighet, som fariséerna representerade.
Kristenheten navigerar alltid mellan två diken: laglöshet och lagiskhet.
Renlärigheten kämpar mot laglösheten, vilket är bra, men den har en tendens att i stället ge näring åt lagiskheten, vilket är ett annat ord för köttets rättfärdighet, och sådan tar sig uttryck i hårdhet, obarmhärtighet, avståndstagande från andra kristna, och en tendens att fälla förkastelsedomar över alla, som inte till alla delar omfattar den religiösa lag, som man själv har formulerat.
I stället för att bara ta avstånd från dem, som har börjat förkasta själva grunden för kristen tro, den som handlar om Jesu person och Jesu frälsningsverk, och i övrigt fortsätta att fördra varandra i kärlek trots olika uppfattningar i fråga om annat, börjar man kräva att läran ska vara lika ifråga om varje detalj, innan man kan se varandra som kristna syskon.

Visst är det märkligt?
Vi är alla överens om att vi inte blir frälsta av Mose lag.
Varför kan vi då inte gå vidare och dra den slutsatsen, att vi inte heller blir frälsta genom påvens lag, eller den lutherska ortodoxins lag, eller pingstlagen, eller baptistlagen, eller något annat religiöst renlärosystem, som vi kan tänkas koka ihop, och kräva av varandra att den andre ska följa, innan jag kan godta honom som broder i Herren?
Frälst blir man av tro på Jesus, den Jesus, som apostlarna predikade. Punkt. Inga tillägg.
Vi skulle bli betydligt mer fördragsamma, om vi ville hålla fast vid den renlärigheten….och vi skulle då också ha betydligt bättre chans att bli kvar i vår första kärlek, kärleken till Jesus, inte den andra kärleken, den till vår egen renläriga förträfflighet!

Det är här jag tror det gick fel i Efesus. Det är också här jag ser risken för att det ska gå fel i vår tids konservativa kristna kretsar…..

Den här gången ska jag ta det ur en annan synvinkel, nämligen vad formuleringarna i dessa sju brev kan tänkas berätta för oss om Herren Jesus själv, vad han känner, hur han tänker.

Återigen får jag lov att konstatera att detta naturligtvis är något i klass med att en bakterie skulle försöka förstå en människa – skillnaden mellan oss och Gud är förstås ännu större än så, men något ditåt i alla fall. Antingen väljer Gud att uppenbara sig för oss, och då kan vi förstå exakt så mycket han visar oss och inte ett uns mera, eller så väljer han att dölja sig, och då fattar vi noll.

Han har visat sig på många sätt genom den info han har gett oss i Bibeln, men inte ens det kan vi få en rätt förståelse av, om han inte hjälper oss.

Vårt tänkande är så belamrat av mänsklig vishet, att Guds vishet förefaller oss främmande och obegriplig, när vi försöker på egen hand….

Så man får ha med sig en god portion ödmjukhet, och en medvetenhet om hur lätt det är att tolka andliga ting fel, när man ska till att ta de här stegen närmare!

Vi börjar med det första av breven, det till den kristna församlingen i Efesus, Uppb 2:1-7

Där får församlingen först erkännande för mycket, men sedan kommer de välkända orden om att de har övergett sin första kärlek. ”Men det har jag emot dig….”

Och detta beskrivs som ett fall från något så viktigt, att antingen får de lov att omvända sig, eller så kommer församlingen att gå under!

Varför reagerar Herren så starkt på detta?

Jag tänker mig att när vi läser dessa sju brev, då läser vi brev som sänds av brudgummen till sin brud, av fästmannen till sin trolovade.

Reaktionen är den, som brudgummen upplever, när hans tilltänkta brud har börjat ge sin kärlek till annat, har börjat vända sin uppmärksamhet till annat, när han inte längre är i centrum för henne.

Man kan jämföra med texten i Jer 2:1-8.

Jer 2:2 ”Så säger Herren: Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid, och följde mig i öknen, i landet där man inte sår….”

Brudtid, det är väl ungefär detsamma som smekmånad?

Under uttåget från Egypten, under ökenvandringen, då fanns Gud för första gången synligt och påtagligt mitt ibland det folk, som han kallat att vara sitt eget. De fick bygga en tälthelgedom, ett tabernakel, för att Gud skulle bo i deras mitt. Gud försörjde dem med mat och dryck, och beskyddade dem mot yttre fiender. Allt detta är bilden av en äkta man, en familjefader, som har omsorg på allt sätt om den brud, som han har utvalt åt sig.

Och han presenterar sig mycket tydligt som en svartsjuk Gud – det är vad ”nitälskande” betyder – som inte kommer att godta några äktenskapsbrott i form av avgudadyrkan.

”Jag är Herren, din Gud, du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig”, det betyder samma som om där skulle stå: ”Jag är din äkta man, och du ska inte ha några älskare vid sidan av mig, för det är äktenskapsbrott och otrohet!”

Men de förstod inte, tog inte det på allvar. De blev avgudadyrkare i alla fall, de övergav sin första kärlek på det sättet. Jer 2:5 ”…de gick bort från mig och följde värdelösa avgudar, och blev själva värdelösa.”

Ibland tror vi att 1 Kor 13, kärlekens lov, bara är en vacker, poetisk text, som lämpar sig för att läsas vid bröllopshögtider, men då har vi missat budskapet. Det som den texten talar om för oss, det är detsamma som Jer 2:5 säger: den som överger kärleken, han blir värdelös, han är ingenting!

Det handlar nämligen imte bara, och inte ens i första hand, om kärleken till andra människor, det handlar om kärleken till Gud, kärleksrelationen till Herren Jesus!

Det är alltid ”Älska Herren, din Gud över allt, och din nästa som dig själv”, som gäller!

Min medmänniska kan bli en avgud för mig, och blir det också, om jag älskar honom mer än jag älskar Herren, om det blir viktigare för mig att vara min nästa till lags, än att vara Gud till lags.

Brudgummen sörjer, när bruden inte längre finns kvar i ”brudtidskärleken”.

Brudgummen vredgas, i svartsjuk vrede, när bruden går i säng med andra!

Läs kapitel 16 i Hesekiel, så får du se vad Gud har att säga om Israels avgudautsvävningar!

Heren Jesus vill att hans brud ska förbli i hans kärlek och i hans frihet.

Han vill oss väl, för han älskar oss!

När han säger sina kända ord om att vi får komma till honom för att få vila, att vi får lägga av våra tunga bördor och komma till honom, att vi får ta på oss hans ok, som är lätt, i stället, och lära oss av honom, då finns det en speciell betydelse i det han säger.

Den kan vi läsa om i Jes 46:1-4, där just avgudarna beskrivs som en börda, som människorna måste bära på, medan Gud är den, som bär oss! Och visst är det mer vila i att få bli buren än i att vara den, som måste bära?

Jesus, brudgummen, var villig att bära oss med sig upp på korset. Han bar våra synder, de som satt så oupplösligt ihop med oss, att det enda sättet för oss att bli fria från dem var att dö från dem, alltså bar han oss med sig i sin död.

Vi var så att säga gifta med synden, och för att vi i stället skulle kunna bli Kristi brud, måste vi dö från det äktenskapet. Allt det här kan vi läsa om i Rom 6 och 7.

Detta hade efesierna fått vara med om, den här kärleken hade de fått möta, den här trolovningen med Kristus hade de frivilligt gått in i.

Och nu hade de ändå blivit förledda till att överge kärleken, gå vidare till något annat. De hade dock inte blivit öppna avgudadyrkare, något sådant nämns inte, tvärtom, de har stått emot villolärare och falska apostlar, och får beröm för det. Men vad var det då som hade hänt just där?

Det ska vi se på i nästa inlägg!

Vi kan alltså vara med och påskynda Herrens tillkommelse, inte bara sitta och vänta på den, utan också påskynda händelseförloppet!

Ofta får man det intrycket av det som sägs och skrivs, att dagen för Jesu återkomst är fastställd, och oavsett vad som sker eller inte sker före det, kommer han ändå att komma ett visst datum och klockslag, men så tycks det inte vara, inte när man läser den här texten!

Det finns ju faktiskt saker, som Jesus säger måste hända, innan han kommer tillbaka: evangeliet ska vara predikat för alla folk först, Matt 24:14, och hedningarna ska komma in i Guds Rike i fullt antal, Rom 11:25.

Det är alltså inte så, att det räcker med att evangeliet blir predikat, strunt samma om någon kommer till tro, det ska både bli predikat, och människor från ”alla folk och folkslag och stammar och språk” ska komma till tro, Uppb 5:9-10!

Det är här det där med att vi kristna behöver leva ett liv som vittnar om Guds helighet och nåd kommer in. Det blir så mycket lättare för andra att tro på det vi säger, om det inte motsägs av våra liv!

En kristen broder berättade en gång för mig om ett samtal han kommit att höra från bordet bredvid på en lunchrestaurang, där en av lunchgästerna hade berättat om en bilaffär han hade gjort.

”Och det kändes så tryggt att köpa bilen av just honom, för han är ju troende, och (kraftuttryck) hederlig är han i alla affärer!”

Min bekanting hade suttit där och tänkt, att om ändå alla kristna skulle ha det ryktet om sig, att de är hederliga och ärliga och trygga att ha att göras med, vad lätt det då skulle bli att vittna om Jesus och få folk att faktiskt lyssna!”

Inte skadar det heller att vara medmänsklig och hjälpsam.

En annan berättar om en bilmekaniker i en by nånstans i Sverige, som var känd för att svära något kopiöst. Ortens präst kom med sin bil för att få den fixad. Han hade nyligen tagit sig an en föräldralös ungdom. När han skulle betala för arbetet svor mekanikern till av hjärtat, och sade: ”Här tar du hand om andras barn, och så skulle jag ta betalt av dig för det här? Kommer inte på fråga, ta bilen och försvinn!” Prästen åkte i väg och sade för sig själv: ”Den karln är inte förgylld, men guldet sitter på insidan!”

Om en total hedning kan, då ska väl vi kunna? Eller?

Men. Men. Jag samtalade en gång med en broder, som stod som ansvarig utgivare för en kristen tidskrift. Han berättade, att han då nyligen tagit del av en undersökning, där olika dags- och vecko- och månadstidningar hade uppgett hur stor procent av prenumeranterna, som lämnade sina tidningar obetalda. Det hade visat sig att det var de, som prenumererade på kristna tidningar, som var de värsta fuskarna vad det gällde betalandet.

”Tydligen är de kristna så vana att allt ska vara av nåd, att de tror att de inte ens ska behöva betala sin räkningar”, sade han med en suck….

Så ska det icke vara, mina bröder!

På det sättet påskyndar man inte Herrens tillkommelse, inte med någon annan laglöshet eller lagiskhet heller….

Och visst är det fascinerande att se vilken samstämmighet man kan finna hos de olika mänskliga språkrören i Bibeln! Det märks, att det är en och samme Ande, som har inspirerat dem alla!

Fast den här tolkningsmodellen förutsätter förstås att man tar sig tid att verkligen läsa Bibeln, sätta sig in i vad som sägs där. Låt mig bara säga, att den tiden är väl investerad!

Idag söker jag ax att plocka i första Petrusbrevet.

Jag ska predika i Vapaakirkko i Lillkyro idag, så det här är på samma gång predikoförberedelse!

I 1 Petr 1:3-5 står det så här: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han, genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv, som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna, och som är förvarat åt er i himlen.. Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning, som finns beredd, och skall uppenbaras i den sista tiden.”

Här talas alltså om ett hopp, om ett arv, och om Guds makt.

Går vi till Ef 1:15-19, där Paulus berättar om den bön, som han ber för sina trossyskon i Efesus, möter vi samma tre uttryck: Han ber om att deras hjärtans ögon ska öppnas, så att de ser och förstår vilket hopp Gud har kallat dem till, hur rikt på härlighet hans arv är, och hur oerhört stor hans makt är.

Ett steg till bakåt i Nya Testamentet, kan vi ta, till Rom 8. Där har vi en utförlig utläggning av de här tre begreppen! Där talas om hoppet som det, som gör att vi inte längre behöver leva i fruktan: vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar Abba, Fader! Vi har, med Petri ord, blivit födda på nytt till ett levande hopp, födda på nytt till att vara Guds barn.

”I hoppet är vi frälsta”, säger aposteln som avslutning på sin långa utläggning av hur både Guds barn och Guds skapelse en dag ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen, och nå fram till Guds barns härliga frihet. Rom 8:15-25

Arvet, som är förvarat åt oss i himlen, det är just detta, som Paulus beskriver i Rom 8, och som han ber i Ef 1, att de kristna ska få upp ögonen för, nämligen att Guds folk en dag ska förlossas, befrias, förhärligas, Guds härlighet till pris. Ef 1:14

”Genom Guds makt blir ni bevarade till den frälsning, som ska uppenbaras i den sista tiden!” Så skriver Petrus, och samma sak skriver Paulus om i Rom 8:31-39, där han förklarar att inget kan skilja oss från Kristi kärlek, att ingen har makt att anklaga och fördöma oss, för Gud har frikänt sina utvalda! ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”

Och Rom 8:28-30 understryks att allt kommer av Guds nåd, Guds kärlek, Guds goda vilja för oss. Inget kommer an på hur duktiga vi har varit, eller på att vi skulle på något sätt ha gjort oss förtjänta av vare sig hopp, arv, eller Guds kraft i våra liv.

Vi har inte utvalt Jesus, det är han som har utvalt oss, vi har inte åstadkommit något åt oss att hoppas på, det gjorde Jesus genom sin död och uppståndelse för oss, arvet får vi för att Gud i sin nåd har gjort oss till sina barn, och utan hans kraft, som bevarar oss i tron på Jesus, skulle vi gå miste om alltsammans, antagligen förr än senare.

Jag hörde en gång en gammal gudsman säga i en predikan, att vi av någon anledning inte längre talar så mycket om himlen, det är som om vi skulle ha flyttat fokus till att allt borde bli bättre redan här på jorden. Hoppet har flyttat från himlen till jorden, arvet förväntas komma redan här i detta livet, och Guds kraft har blivit något som förväntas synas i tecken och under och spektakulära händelser i möten och samlingar, istället för att primärt vara det, som vi förtröstar på att ska bevara oss för det kommande eviga livet i Guds härlighet.

Jag kan ganska långt hålla med honom. Inte så att jag har något emot tecken och under, eller något emot att människor får drägligare levnadsförhållande redan här, men i själva detta, att fokus har flyttat, att himlen fått en mer undanskymd plats i både förkunnelse och tänkesätt, finns en inbyggd svaghet: hur handskas en kristenhet, som börjat tänka på detta sätt, med en kommande tid av nöd och förföljelse?

Vi mår nog bäst, både nu och framdeles, om vi håller samma perspektiv som apostlarna!