Kusiner har jag annars gott om, senast jag fick någon tillförlitlig uppgift var de fyrtiosju stycken – det var min mor, salig i åminnelse, som höll reda på sånt. Jag gör det inte. Mitt intresse för släktforskning är inte noll, det är på minus….

Men när jag får höra att någon av dem är borta, kommer det en liten tanke om varför jag var så dålig på att hålla kontakt. När de är borta, då är det för sent.

Alltnog, när jag satt där i kyrkan under begravningsgudstjänsten, kom naturligtvis småningom det avsnitt i liturgin, när vi skulle resa oss och bekänna vår kristna tro. Under den bekännelsen kom jag återigen en gång att tänka på det trettiotre  år långa tomrummet i andra trosartikeln. Det finns mellan ”föddes av jungfru Maria” och ”led under Pontius Pilatus”.

Hela Jesu jordeliv i övrigt är utelämnat.

Man kan få det intrycket att hans uppgift här på jorden enbart bestod i att födas, lida och dö. Punkt.

Så, kanske det är skäl at försöka se på hur han själv uppfattade sin livsuppgift här på jorden?

Och också hur Gamla Testamentets profeter uttalade sig om vad den kommande Messias skulle göra här?

I Joel 2:23 sägs det så här: ”Fröjda er, ni Sions barn, var glada i Herren, er Gud, ty han har givit er Läraren, som ger rättfärdighet!”

Ännu längre bakåt i tiden, i 5 Mos 18:15, profeterar Mose om att det småningom ska komma en profet, som är lik honom, och säger att det är den profeten, som Israel ska lyssna till.

Och Mose, han var inte bara folkledare och profet, han var också lärare ut i fingerspetsarna!

Messias skulle alltså komma att vara lärare, han skulle vara en, som undervisade folket!

Detta förutsades vara en central del av hans uppgift!

Går vi vidare till Johannes Döparen, som man väl kan säga vara den siste av gamla förbundets gudasända profeter, och tar en titt på hur han uppfattar saken, då framställer han Jesus helt i enlighet med profeten Malakis beskrivning: När Herren kommer hit, då kommer han att vara som en guldsmeds eld och en valkares såpa, då kommer han att bränna rent, tvätta rent, spola rent! Mal 3:1-3

Johannes uttrycker det så här: ”Den, som kommer efter mig, är starkare än jag. Han ska döpa er i helig Ande och eld! Han ska rensa sin tröskplats och samla in sitt vete i logen, men agnarna ska han bränna upp i en eld, som aldrig släcks!”

Samma bild av eld och rening, således.

Hur går detta då ihop med bilden av läraren, den som har som uppgift att undervisa folket?

Ja, när man läser i evangelierna, då får man minsann läsa Jesu undervisning kapitel efter kapitel! Han ser det helt klart som sin uppgift att vara lärare, att förmedla undervisning!

När han såg att människorna var illa medfarna och uppgivna, lika får utan herde, då såg han människor, som saknade vägledning! Och då tog han inte bara itu med att bota deras sjukdomar opch göra bespisningsunder, han började också göra något åt grundproblemet, att de saknade den vägledning, den undervisning, som skulle kunna hjälpa dem på ett mer bestående sätt!

Han satsade största delen av sin offentliga verksamhet på att ”undervisa och predika i deras städer”. Matt 11:1 Därför uppfattades han också som rabbi, som just lärare.

Och han förmedlar inte bara undervisning i allmänna, neutrala ordalag, hans ord är riktade, personliga, de tränger in och träffar, de befriar många – och de retar också upp en del människor, de ger liv, men de slår också det felaktiga, det förvrängda, i spillror.

”Aldrig har någon talat som den mannen talar”, säger tempelvakterna till översteprästerna, när de kommer tillbaka tomhänta, utan att ha gripit Jesus. Varpå fariséerna exploderar i ilska…. Joh 7:32, 45-52

Man ser liksom innebörden i det som sägs i Hebr 4:12! ”Guds Ord är levande och kraftigt, och vassare än något tveeggat svärd! Det tränger igenom och skiljer åt märg och ben, själ och ande, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar!”

Där är den renande elden, där är det som visar vad som är säd och vad som är agnar!

Till en del kan man absolut säga att Jesus går i Mose fotspår. Man känner minsann av det tveggade svärdet också när Mose talar! Skillnaden är att medan Mose bara kunde undervisa människorna om rättfärdighetens väg, kunde Jesus, Läraren som ger rättfärdighet, också förlåta människorna deras synder och ge dem nytt liv, ny relation till Fadern, och ”en vilja ny och god”, som vi sjunger i psalmen.

Vill man ta ett steg närmare Jesus, då kan man inte bortse från detta, att han kommer till oss just som Läraren. Maria förstod det, hon satte sig vid hans fötter för at ta in det han sade. Marta hade så bråttom att tjäna honom, att hon inte hann.

Till läraren kommer man som elev, för att lyssna, ta in, begrunda, och sedan också omsätta det man fått lära sig i praktiken. Detta är att vara en lär-junge.

Och att ha en lärare, som vet precis var man befinner sig i sin förståelse och sin förmåga att ta in, en lärare som har ett oändligt tålamod med en, en lärare, som är beredd att ge vishet åt dem, som ber honom om vishet, en lärare, som omsluter en på alla sidor och håller en i sin hand – kort sagt, den bästa pedagogen i himlen och på jorden, det är en nåd och förmån, som man inte ska låta lura sig att gå miste om!

Nu kom jag att minnas en historia om en biologilärare, som hade en frimodigt bekännande kristen elev. En dag frågade han litet spydigt, om hon faktiskt trodde på berättelsen om Jona i den stora fiskens buk? ”Det måste du väl ändå begripa, att det inte kunde vara möjligt!”

”När jag kommer till himlen en gång ska jag fråga honom hur det gick till”, svarade flickan.

”Men tänk om Jona inte kom till himlen, vad händer då?”, flinade läraren.

Flickan tittade eftersinnande på läraren. ”Ja, då får du fråga honom!”

Skämt åsido.

Jonas bok har ärende till oss, på fler än ett sätt.

Nu sitter jag och tittar på början av det fjärde kapitlet, på en väckelsepredikant, som just har haft större framgång än kanske någon annan evangelist och profet i världshistorien.

Han kom för att ge ett budskap till en totalt hednisk stad, huvudstaden i det assyriska riket, som då till råga på allt låg i krig med Israel. Hans budskap var enkelt: ”Om fyrtio dagar kommer Gud att förstöra den här stan!”

Han väntade sig förmodligen inte mycket annat än att bli utskrattad och utkastad ur stan, och sen skulle Gud förstöra denna fiendens högborg, halleluja!

Men det gick inte så. Hela staden omvände sig och det här var ingen liten stad, den var den kända världens största på den tiden! Till och med kungen i Nineve ödmjukade sig inför Herren, och utlyste tre dagars fasta och bön! Vilken framgång! Vilken väckelse!

Och hur reagerar Jona på detta?

”Han tog mycket illa vid sig, och han blev arg”, står det.

Varför det, då?

Jo, Gud gjorde som han brukar, när folk ödmjukar sig och omvänder sig, då ger han dem nåd, för Gud vill ingen syndares död, han vill att de omvänder sig och får leva!

Och Jona, han ville inte alls att assyrierna skulle få någon nåd, han ville ha dem utplånade!

De var ju Fienden med stort F, det största hot som fanns mot Israel!

Så han blir arg, arg på Gud, som inte vill som Jona vill.

Hade det regnat eld och svavel över Nineve, då hade han varit nöjd!

”Rätt åt dem, det här har de förtjänat flera gånger om”, hade han förmodligen sagt för sig själv, och dansat en liten glädjedans på sin säkra utsiktspunkt utanför stan.

I axplocket från Obadja för två dagar sedan läste vi om hur edomiterna var skadeglada, när Jerusalem förstördes.

Här står nu Jona inför Gud och klagar över att han inte fick vara skadeglad, och det märks att han har sugit på karamellen på förhand, riktigt sett fram emot att få se katastrofen drabba, och sen få gå hem till Israel som en skadeglädjens budbärare.

Vi får se upp, så att vi inte plötsligt står där själva på samma plats som Jona!

”Herre, varför går det så bra för de ogudaktiga”, klagar psalmisten.

Litet som att alla världens olyckor borde ju drabba dem per omgående.

Jesus säger att Gud låter solen gå upp över både onda och goda, och regna över både fromma och mindre fromma – och uppmanar oss att ha samma inställning!

Att önska olycka över de ogudaktiga, och känna en viss besvikelse över att det till synes går bra för dem, och att skadeglädja sig när det någon gång går illa för dem, det är två sidor av samma mynt.

Han, som inte finner behag i någon syndares död, finner heller inget behag i att vi människor mer eller mindre uttalat önskar ont åt varandra!

”Be för alla som du är arg på, eller som irriterar dig, eller som du uppfattar som meningsmotståndare, då har du att be för!”

Så sade en äldre kristen åt en ung man, som förundrade sig över en del människor, som kunde vara i bön i timtal.

”Fem minuters bön, så har jag sagt allt vad jag har att säga åt Gud!” Så sade han, och fick det ovanciterade goda rådet som svar. Ett råd värt att ta på allvar!

Jona hade predikat för nineveborna, men hade han bett för dem?

Knappast, av hans reaktioner och uttalanden att döma…..han kunde ju ha lärt sig något av berättelsen om hur Abraham reagerade, när Gud sade att Sodom skulle bli utplånat, men nej….men kanske vi kan?

Han är svårplacerad historiskt – det finns visserligen en Obadja, som omnämns som en av Josafats hövdingar i andra Krönikeboken, men han sägs inte vara profet, så jag tror inte det är samme en, som den här profeten vi nu läser.

I hans profetia talas dessutom om ett tillfälle, när Jerusalem har blivit erövrat av fiender, och stadens alla rikedomar har förts bort, och något sådant hände inte förrän babylonierna angrep Juda, erövrade och plundrade Jerusalem, och brände templet år 586 f Kr.

Obadja synes alltså ha varit verksam efter denna nationella katastrof, och att döma av tonen i budskapet, kan han ha fått sitt budskap ganska snart efter att den inträffat.

Budskapet är i första hand riktat till Edom, Esaus ättlingar, som hade ett kungarike öster om Döda Havet, och i andra hand till alla hednafolk.

Det är budskapet till Edom jag fäster mig vid här.

Edomiterna har uppenbarligen varit rejält skadeglada, när det gick illa för judarna.

I verserna 10-14 beskrivs och fördöms deras attityd och handlingssätt när Jerusalem föll, och sedan varnas de för att förfölja och misshandla flyktingarna från Juda.

Vers 12: ”Se inte med lust på din broders dag, på hans olyckas dag! Gläd dig inte över Juda barn på deras undergångs dag! Spärra inte upp munnen så stort på nödens dag!”

Juda och Edom var brödrafolk, Esau och Jakob var ju bröder.

Tyvärr hade de en historia av långvarig fiendskap, alltifrån när Israel 900 år tidigare på väg till Kanaans land anhöll om tillstånd att få gå genom Edoms territorium och blev nekade och hindrade med våld, via ett antal krig mellan brödrafolken under kungatiden, och nu, till sist, blommar den gamla animositeten ut i ren och skär skadeglädje över att Juda har krossats.

Gud finner inget behag i att edomiterna är skadeglada.

Han finner överhuvudtaget aldrig något behag i att vi människor är skadeglada!

Skadeglädje är ett uttryck för obarmhärtighet och hämndlystnad.

”Det var lagom åt dem” är inte så lämpligt att säga för den, som själv inte skulle ha förtjänat bättre, men nu genom Guds obegripliga nåd ändå fått en respit innan ofärden drabbar!

Gud kallar oss att vara barmhärtiga mot varandra, att visa varandra medlidande, att hjälpa de nödställda, och Jesus motiverar detta med att förklara att den, som själv har fått oändligt mycket förlåtet, han ska i sin tur vara beredd att efterskänka småskulder!

Jag avser alltså liknelsen om kungen som efterskänkte en jätteskuld, och förmånstagaren, som sedan var beredd att sättta en medtjänare i fängelse på grund av en obetald struntsumma…

Skadeglädje är också ett uttryck för gammalt groll och fientlighet, som aldrig fått komma fram i ljuset och bli utplånat, utan som människan hållit fast vid och fortsatt att älta.

”Han fick vad han förtjänade till sist, även om det inte var jag, som fick ge honom det…”

Det är uppenbarligen vad Edom tänker och säger , när de i vers 11 står på avstånd och ser på hur olyckan drabbar Juda.

Jag tror också att vi här har en specifik varning riktad till oss kristna, som ju verkligen kan sägas vara ett judarnas broderfolk! Judarna har inte gjort de kristna en hundradel så mycket ont, som vi kristna har gjort mot judarna. Ändå finns det en judefientlighet strax under ytan på en del håll i kristenheten.

”Nu måste vi sätta press på judarna så att…..”

Hittills har judarna kunnat stå mot sina fiender rent militärt, men ska man tro Sakarja, då kommer nog den dag, då Jerusalem än en gång erövras, strax innan Jesus kommer tillbaka.

Vad gör vi då, vad gör du då?

Vad du än gör, gläd dig inte, säg inte att ”det var rätt åt dem, tänk vad mycket ont de har sysslat med på Västbank och Gazaremsa och i Libanon, nu får de igen, nu får de skörda vad de har sått….”

På Obadjas tid var det Guds straffdom som drabbade Juda, straffet för allt ont folket hade gjort – men inte behagade det Herren att broderfolket visade skadeglädje för det! Tvärtom! De förväntades ha medlidande, lindra nöden på vad sätt de kunde, inte göra ont värre!

Gör vi som edomiterna gjorde, då gäller det som sägs i vers 15 eventuellt fortfarande!

”Som du har gjort, så ska det göras mot dig! Dina gärningar ska komma tillbaka över ditt eget huvd!”

Ett sådant ax av dom över skadeglädje hittade jag i Obadja i dag….

”Amos svarade Amasja: Jag är inte en profet, en yrkesprofet! Jag är en boskapsherde, som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden, och Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel!”

”Amos answered Amaziah: I was neither a prophet nor a prophet´s son, but I was a shepherd, and I also took care of sycamore-fig trees. But the Lord took me from tending the flock, and said to me: Go prophesy to my people Israel!” (NIV)

Han var en man, som hade haft ett vanligt jobb, alltså, han hade sysslat med jordbruk och boskapsskötsel. Han var ingen akademiker, ingen teolog, hade inget, som mänskligt sett skulle ha kvalificerat honom för ett så kallat andligt ämbete.

Det är i detta jag känner igen mig.

När folk frågar mig vad jag har för utbildning, brukar jag svara att jag är mittemellan olärd och självlärd. Nio års skolgång, plus skriftskola, en snabbutbildning till svetsare, och en fyramånaders bibelkurs. Det är allt jag kan visa upp i skolgångsväg. Ja, jag blev ju sjukvårdarutbildad i finska armén också, det ska vi inte glömma!

Jag har jobbat som fiskare, skogsarbetare, svetsare, och de sista åren som prototypbyggare på praktisk basnivå, innan Herren tog mig från MIG-svets och skärbrännare när jag var trettiofem år gammal, och gav mig i uppdrag att predika evangelium på heltid.

Paulus skriver i 1 Kor 1, att Gud utvalde det som ingenting var enligt mänsklig måttstock.

Det är något liknande, som Amos säger, när han ger svar på tal åt religionsproffset Amasja.

”I dina ögon är jag ingenting, men Herren har kallat mig, och det är det enda som egentligen betyder något.”

Ibland – långt ifrån alltid – har jag mött en något nedlåtande attityd från kristna bröder, som har innehaft akademisk bakgrund, prästvigningar och pastorsordinationer.

Jag minns en lärd broder, som med genuint förbryllat tonfall en gång frågade mig hur jag hade lärt mig engelska – ”du har ju inte gått på något universitet?”

Litet som att om man inte är minst kandidat i något akademiskt  ämne, då är man därmed antagligen per automatik  föga läskunnig och monumentalt okunnig….

Amos har varit en tröst och uppmuntran för mig i sådana situationer, och kanske han kan vara en tröst och en uppmuntran för dig också!

”Herren kallade mig!”

Har han kallat dig, då är det all legitimation du behöver för att få tjäna honom i den uppgift han har kallat dig till!

Det axet har jag plockat åt mig själv många gånger,och  idag har jag plockat det åt dig!

I 2:2 hittade jag dagens axplock. Där profeterar Joel om ”Läraren, som ger rättfärdighet”. Denne ska ha med sig en tid av upprättelse, sägs det – Guds folk ska få glädja sig i Herren, och det ska bli slut på torka och missväxt.

Detta är naturligtvis en Messiasprofetia, och den fokuserar på Messias som den, som gör människorna rättfärdiga.

Vi brukar i allmänhet då koncentrera oss på att framställa Jesus som den som rättfärdiggör oss, som tog våra synder och gav oss sin rättfärdighet. Joels fokus är här i hans andra kapitel på Messias som lärare, som den som undervisar folket om den väg de ska gå för att leva i Guds vilja.

Detta var ju de facto just det som Jesus ägnade en stor del av sin verksamhet åt. Han undervisade folket. Han kallades ”rabbi”, lärare, för han uppträdde som lärare!.

Det berättas om honom, att när han såg folket vara söndriga och uppgivna, då förbarmade han sig över dem, och började, inte bara bota sjuka och driva ut demoner, utan också undervisa dem om många saker.

Han såg alltså inte sin uppgift som enbart att komma hit, dö för oss, uppstå, och återvända till himlen, även om trosbekännelsen ger litet av det intrycket.

Han kom också som Läraren, den som fullbordade lagens undervisning, rensade bort alla tillägg och avdrag, och gav folket det rena, oförfalskade budskapet från Gud om hur vi människor är tänkta att leva och handla.

Eftersom han är densamme i går, idag, och i evighet, kan vi utgå från att han fortfarande vill båda dessa saker: både rättfärdiggöra oss, och vägleda oss till att leva rättfärdigt.

Det är som Luther i tiden lär ha formulerat det: Det är meningen att vi ska bli det vi är, alltså rättfärdiga.  Inte människor som praktiserar en död rättfärdighet enligt fariséernas modell, utan människor, som lever den rättfärdighet, som Guds kärlek och Ord och Ande vill låta växa som frukt i våra liv, en frukt som är ätbar för vår omgivning, och inte består av surkartar, som man helst vill spotta ut igen…

Historiskt sett kommer dock Hosea ingalunda efter Daniel – han var nämligen verksam samtidigt med Jesaja, ca 150 år före Daniel. Jesaja var verksam i Sydriket, Juda, och Hosea verkade i Nordriket, Israel., under de sista tjugofem åren innan assyrierna erövrade landet och förstörde Samaria. Hans profetior är alltså Guds sista varning till det folket innan domen kom.

Gud hade minsann försökt föra det här folket till omvändelse. Elia verkade i Nordriket. Elisa verkade i Nordriket. Amos verkade i Nordriket. Jona verkade i Nordriket. Mika, Jimlas son, verkade i Nordriket. Och så vidare. Men, det tycks vara precis som Simon & Garfunkel sjunger i ”The Boxer”: ”A man hears what he wants to hear, and disregards the rest”.Vill man inte lyssna, då spelar det ingen roll hur många gånger det sägs….

Hosea är speciell så till vida, att han är den ende av Israels profeter, som, inte bara råkar ut för en otrogen hustru, som bedrar honom och ger sig iväg med en annan man, utan också får order från Gud att ta henne tillbaka!

”Herren sade till mig: Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan, och har begått äktenskapsbrott! Älska henne som jag Herren, älskar Israels barn, fastän de vänder sig till andra gudar….” Hos 3:1

Jag minns en gamma l prästman nere i Nyland, som kallade sig Anders-pastor. Han föreföll mig på grundval av det han skrev – jag träffade honom aldrig personligen – att vara en ”god och rättsinnig man”, som det hette förr. Ett återkommande tema för honom var det, som brukar kallas den kristna brudmystiken, alltså det speciella förhållande mellan Kristus och hans församling, som i Bibeln beskrivs i termer av brud och brudgum. Han föreföll anse att detta var något som vi nutidskristna varken förstår oss på, eller ens vill förstå….

Här i Hoseas tredje kapitel kommer denna brudmystik mycket tydligt fram. Gud ser på sitt avgudadyrkande folk som en bedragen äkta man ser på sin otrogna hustru. Profetens äktenskap får stå som ett visualiserat budskap till hans samtid, ett budskap både om hur långt tålamod Herren har haft med dem, ett budskap om att de får en sista chans – och, i vers 4, ett budskap om att nu håller Guds tålamod på att ta slut, nu är konsekvenserna på väg!

Vi varnas i Skriften från att missbruka Guds nåd. Här ser vi hur detta kan hända i praktiken.

Om en människa eller ett folk väljer att gå egna vägar, och får förlåtelse, om vi har andra gudar, och domen inte omedelbart drabbar, då kan vi dra den felaktiga slutsatsen, att tydligen bryr sig inte Gud om detta, vi kan fortsätta som förr, eftersom inget har hänt!

Trots att Guds Ords varningar är så tydliga, att inget kan missförstås, tycks vi ändå kunna inbilla oss att de inget betyder, eftersom Gud ju ändå inte tycks göra något, inte tycks verkställa något av det han säger kommer att vara syndens påföljd.

Och att lära oss av historien, se att även om verkan inte följer omedelbart på orsak i det andliga, så har nog våra handlingar och vägval ändå konsekvenser i långa loppet, det tycks vi inte heller vara så bra på….

Dagens axplock säger oss något om hur personligt, hur innerligt, och hur starkt Gud älskar sin församling. Det säger oss också att Herren aldrig kommer att gå med på att dela oss med någon annan. Vi är hans och han är vår, och där ryms inget och ingen annan in emellan!

De vägrar, och kungen hotar då att låta kasta dem i elden, i en stor ugn, som stod upphettad just för detta ändamål.

Deras svar: ”Vår Gud, som vi dyrkar, är mäktig att rädda oss ur elden och befria oss ur din hand, och även om han skulle välja att inte göra det, så vill vi ändå inte dyrka dina gudar elleer tillbe din staty!”

”Det får kosta något att följa Herren!” Det är vad de säger. ”Det får till och med kosta livet, men vi tänker ändå följa Herren!”

De här tre unga männen har sett sitt land bli besegrat av babylonierna, och sett Gud, Israels Gud, låta detta ske. De har själva blivit deporterade till Babylon, och tvingats tjäna vid Nebukadnessars hov, och fått uppleva hur Gud hade låtit detta hända dem.

De hade också fått uppleva hur Gud varit med dem i allt detta, låtit dem få kunskaper och insikter, som gick utanpå allt vad omgivningen hade att komma med, och hur de i följd av detta fått höga positioner i den babyloniska förvaltningen.

Så de visste både att Gud kunde gripa in och hjälpa, och också att han inte alltid gjorde det!

Det var alltså inte det, att de förväntade sig att Gud alltid skulle ställa upp och jämna vägen för sina tjänare, som var orsaken till att de inför den hotande livsfaran valde att hålla fast vid honom.

De höll fast vid honom därför att han var deras Gud, och därmed värd att hålla fast vid, tro på, följa, oavsett om det fanns någon omedelbar vinst att kassera in som belöning för det eller ej!

De gjorde inget försök att få Gud att handla på något visst sätt, kom inte med något i stil med att: ”Släng oss i elden bara, Gud kommer att rädda oss!”

De lämnade sig bara i Guds hand, och sade ett ”Ske din vilja med oss, vi lämnar oss i din hand hellre än vi böjer oss för befallningen att dyrka avgudar!”

Vi har mycket att lära oss av deras attityd, vi som så lätt är missnöjda med Gud, när han inte gör som vi vill, och beskyddar oss från obehag och motgångar, och som ibland ligger lågt med vår kristna bekännelse i sammanhang, där vi kan möta vår brinnande ugn i form av hån och förakt….

Jag har svårt att föreställa mig, att någon skulle kunna göra det, utan att också samtidigt börja förändras på något sätt!

Jesu reaktioner på de olika situationer och företeelser han möter är en spegel, som vi ska och bör se oss själva i. Hur skulle jag reagera i motsvarande situationer – och hur har jag reagerat, när jag ser bakåt?

Och varifrån har mina reaktioner kommit, varför har jag känt som jag har känt, handlat som jag har handlat?

Jesus konstaterar vid ett tilfälle, att det vi tänker, säger och gör kommer inifrån, från hjärtat, från själva centrum av vår personlighet. Här kanske man inte behöver tänja begreppen så värst långt för att säga, att det är från vår självuppfattning, vår identitet, som vårt sätt att tänka och handla kommer.

Och vad är det då, som formar oss, ger oss identitet?

Ett mycket föenklat svar kunde vara, att vi bygger vår identitet på det vi kan och det vi presterar. Men det är så förenklat, att mycket utelämnas!

I profeten Jonas bok i GT, första kapitlet, får vi en liten provkarta på sådant, som är identitetsskapande. Där frågar sjömännen Jona vad hans ärende är, vilket land han kommer från, och vilket folk han tillhör. Yrke, etnisk tillhörighet, och nationalitet, alltså.

När Jona svarar, lägger han till sin religion. Där kom en fjärde faktor.

Sen har vi grupptillhörighet, kön, språk, utseende, livshistoria, livsåskådning, politisk tillhörighet, och så vidare, som allt bidrar till att forma vår uppfattning både om oss själva, vår omgivning, vad som är rätt och vad som är fel, och så vidare.

Allt det här har vi inom oss, och från summan av allt detta kommer sedan våra reaktioner på det som händer och sägs runt oss, och naturligtvis också våra känsloreaktioner.

Och seadn har vi då det djupaste, det som vi alla har med oss från början, och som färgar av sig på hur vi handskas med allt det här andra, nämligen det faktum att det som är fött av kött, det är kött. Vi är alla fallna människor, vi har alla förlorat härligheten från Gud.

Jag har av och till grubblat över det här.

Vad var det som gick förlorat, när vi förlorade härligheten från Gud?

Vi brukar säga, att det var gudsgemenskapen, som förlorades. Vi blev främmande för Gud, vår synd skilde oss från Gud.

Men vad var det då, som hände med oss?

Jag tror att vi helt enkelt förlorade grunden för vår identitet.

Och eftersom vi inte kan leva utan något slags självuppfattning, blev vi människor tvungna att hitta något nytt att pussla ihop en identitet av, alltså allt det ovanstående – där grupptillhörighet då står för vårt behov av kärlek, av accepterande, av att bli sedda, och så vidare, alltså det, som människan före syndafallet hade i gudsgemenskapen, i vissheten av att vara älskade och sedda och omslutna på alla sidor av den levande Guden. Den härligheten levde de i och av, och den kom från Gud.

I följd av denna förlust kommer då gruppens, kulturens, folkets, och religionens uppfattningar och läror att bli det, som finns i vårt inre, och som kommer till synes som vårt sätt att förhålla oss till det som händer runt oss.

Jag blir arg, glad och lessen av det, som de identitetsskapande faktorer. som jag har tagit in, har lärt mig att jag ska bli arg, glad eller lessen av. Det här visar sig i hur olika vi människor kan reagera på samma företeelser. Det den ene tycker är bra, och något som är värt att glädja sig över och arbeta för, det ser den andre som något helt förkastligt, och som bör motarbetas på alla sätt. Och tvärtom.

Och vad värre är, vi upplever ofta varandra som hot, som fiender, för om vi har byggt vår identitet på olika grund, då upplevs olikheterna som ett hot mot den egna identiten!

Det är därför vi har så svårt att skilja på sak och person.

Det är sånt här vi kan behöva vara medvetna om, när vi börjar spegla oss i Jesus, och hans sätt att handla och reagera!

Varför är han så annorlunda?

Jo, han har ju kvar härligheten från Gud!

Han har inte pusslat ihop ett lapptäcke till identitet åt sig av hundra olika faktorer, han har sin identitet i Faderns kärlek och inget annat.

Man kan säga att han har en absolut identitet, och därmed är han också immun mot allt sådant, som gör människor i allmänhet så sårbara för manipulation, för hot om uteslutning ur gruppen, påverkbara av cancelkulturens emotionella utpressning, och så vidare.

”Syndafallsidentitetn”, den hemmagjorda varianten, är alltid ofulllkomlig. Den behöver ständigt lappas på, stärkas, ommålas och förbättras med hjälp av fler identitetsskapande prestationer, mer kunskap, fler försäkringar om att man nog hör till nog, och får vara med i gänget…

”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, men inte söker den ära, som kommer från honom, som ensam är Gud?” Så frågar Jesus vid ett tillfälle. Byt ut ”ära” mot ”bekräftelse”….

Som jag förstår det försöker Jesus visa, att de inte kan både ha den gamla identiten kvar, fortsätta att bevaka den, på samma gång som de går in i den nya, den som de, som tror på Jesus och tar emot honom, välkomnas in i, den ursprungliga identitet, som vi människor är tänkta att ha!

Jag var i del 14 inne på det här med att Jesus manar oss att vara fullkomliga, och tog Guds uppmaning till Abraham som exempel: att det inte var meningen att han skulle vara perfekt, utan att han skulle vara hel, helgjuten i sin vandring inför Herren.

Här har vi nu förutsättningen för att kunna börja gå den vägen. Utan identitetsbyte går det bara inte! Så länge människan lever i det gamla kommer hon att styras av det gamla, och då är man en människa med delad håg, som inte kan tillgodogöra sig detta grundläggande goda, som vi har i Kristus, livet där Guds kärlek och barnaskapet hos honom är allt vi behöver för att veta vem vi är, vart vi hör, och vilken vår plats i tillvaron är!

Jag vill här till sist påpeka, att det här inte är någon frälsningsfråga, det här handlar om grundförutsättningen för efterföljelse, för att kunna följa Jesus i frihet och glädje, och utan fruktan!

Don Francisco uttrycker det så väl i en av sina sånger:

”Like the bubbling brook on its way down the hill now it´s the natural thing to be doing your will, and everywhere that I go I just have to show all the love that you´re giving to me…”

Petrus skriver i sitt andra brev om att få del av gudomlig natur.

Detta, att få del av samma grund för sin identitet som Jesus själv visade under sitt jordeliv, det är ju verkligen att börja få del av gudomlig natur redan här och nu!

Jag ser mig själv i spegeln, som Jesu liv och sätt att handla och reagera håller upp för mig, och inser att jag har en lång väg än att gå, innan jag har kastat loss från varje påverkan av alla denna världens identitetsfaktorer, men åtminstone ser jag ljuset i tunneln!

Nu har jag i alla fall slagit upp Hesekiels första kapitel!

Hesekiel var bland dem, som hade förts bort till babylonisk fångenskap i den andra deportationen, 597 f Kr, alltså redan innan Jerusalem slutligen förstördes. Enligt tidsangivelsen i 1:2 fick han sedan sin första uppenbarelse 593 f Kr, sju år innan Juda rike slutligen gick under.

Han var av prästsläkt, och det är knappast något sammanträffande att han fick sin kallelse ”i det trettionde året” – de levitiska prästerna blev enligt Mose lag insatta i sin tjänst det år, då de fyllde trettio år! Hesekiel hade blivt bortförd från Jerusalem vid 26 års ålder, bort från den plats där han hade blivit tränad och utbildad att tjäna Gud i hans tempel, bortsliten från det han såg som sin livsuppgift, utan hopp om att någonsin få göra det, som han hade sett som sin kallelse.

Det är inte särskilt långsökt att tänka, att han var en av dem som ”satt och grät vid Babels strömmar”, Psalm 137. Man kan bli deprimerad för mindre!

I det läget, just vid den tid då han skulle ha börjat sin tjänst i templet, får han så en mycket större tjänst i stället: Herren kallar honom att tjäna som profet, och ger honom en uppenbarelse av en magnitud, som röjer undan varje tvivel på vad det är som händer!

Hesekiels syner hör till de märkligare i Bibeln . I min ungdom, när jag just hade kommit till tro, läste jag von Dänikens minst sagt fantasifulla tolkningar av dem, men kom också underfund med att författaren inte precis var av det trovärdigare slaget, så de förklaringarna gjorde inget bestående intryck på mig!

Faktum kvarstår dock: det är inte lätt att föreställa sig vad det var profeten såg när ”himlen öppnade sig, och han fick se syner från Gud”, även om han försöker beskriva det så gott han kan. Hur beskriver man himmelsk verklighet med jordiska ord? Att han blev totalt överväldigad står dock klart, och inte att undra på det! Den reaktionen är tämligen vanlig bland människor, som plötsligt får ett möte med det himmelska, för att inte säga med det gudomliga!

I slutet på första och början på andra kapitlet står det så här: ”Detta var den syn, som liknade Herrens härlighet. När jag såg den, föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon, som talade. Han sade till mig: ”Du människobarn, stå upp på dina fötter, så ska jag tala med dig!”

De här verserna har alltid talat till mig, ända sedan jag läste dem de första gångerna för länge sedan. Ett människokryp ödmjukar sig inför den allsmäktige Guden – och får besked om att han får resa sig, ska resa sig, för Gud vill att han står på sina fötter, medan han lyssnar till det som Gud vill säga!

Gud är inte intresserad av att vi ska krypa inför Honom, tydligen!

Han vill att hans tjänare ska vara ödmjuka inför honom, att vi ska vara villiga at underordna oss honom, att vi ska vara medvetna om att han är Gud, och vi är bara människor, men han vill inte att vi ska krypa inför honom!

Tyranner och despoter vill att folk ska krypa inför dem, bocka och buga och skrapa med foten. Maktmänniskor njuter av att andra är rädda för dem, och i sin skräck låter sig styras och behärskas och förslavas av dem.

En av Guds mest överraskande egenskaper är att han själv är ödmjuk. Att han inte har något behov av att härska med makt och våld, av att överväldiga oss med sin gudomlighet till en punkt, där vi inte vågar annat än underkasta oss.

När han säger till Hesekiel att resa sig, att stå inför honom och lyssna, då ser jag en inbjudan till gemenskap, till vänskap, till relation, helt enkelt! En slav kan man befalla medan han ligger platt på mage inför en, men någon man vill ha ett kompanjonskap med, en vänskap med, behandlar man inte på det sättet!

Jesus säger i Joh 15 till sina lärjungar att han inte kallar dem tjänare, han kallar dem vänner. Jag hör något av det tilltalet, när jag läser om Hesekiels första möte med Herren. Han blir definitivt behandlad mer som en vän, än som en slav!

Och jag blir glad av att se att det är så….

Vi fortsätter ett tag till i Matt 5. I verserna 21-26 får vi veta något om vad som väcker Jesu misshag och också något om vad som får honom att vredgas.

Först är det fråga om att vredgas på sin broder. Detta är inte bra, men inte heller något som får Jesus att ta till det grova artilleriet. Man kan nämligen bli arg på en annan, och ändå fortsätta att respektera honom, betrakta honom som en jämlike! Det är innebörden i ”vredgas men synda inte, låt inte solen gå ner över din vrede”, som det står i Ef 4:26

Sedan blir det fråga om att förolämpa och nedvärdera en annan, och då blir tonen en annan. Här är det klart och tydligt så, att detta är något som väcker Herrens misshag! Här är det nämligen fråga om att visa förakt för en annan, och det är något, som Gud inte godtar från oss. Jag föreställer mig att när Jesus längre fram i Bergspredikan säger sitt ”döm inte, så ska ni inte bli dömda”, då är det en fortsättning på varningen för att komma med nedsättande och föraktfulla omdömen om andra.

Som sammanfattning säger han sedan rent ut, att om vi vet med oss att vi har burit oss åt på ett sätt, som väckt Herrens vrede, då ska vi inte komma dragande med någon gåva till hans altare – översatt till våra förhållanden: då ska vi inte komma t ex med lovets offer – förrän vi har rett upp saken med vår medmänniska! Man undrar hur många lovsångsmöten som med fördel kunde inledas med en undervisning om den saken…

Sen är det ju så, att den som säger ”du din idiot”, eller ”du din dumskalle” till en annan, han har enligt Skriftens ord därmed bekänt sig vara just detta, som han försökte kleta fast på den andre!

Ordspr 11:12 ”Den som är utan vett föraktar sin nästa…”

I Matt 5:44-48 säger Jesus så här: ”Jag säger er: älska era ovänner, och be för dem, som förföljer er!Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga! Ty om ni älskar dem, som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikanerna också det? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningarna det också? Var alltså fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig!”

Hur ska vi nu förstå detta? Först av allt, är man inte Guds barn, om man inte älskar sina ovänner och ber för sina förföljare?

Som jag förstår det, är det inte det, som det är fråga om här. Herren talar om att vara Faderns barn i den meningen, att man handlar på samma sätt som han, tror jag, åtminstone! Det är därför Guds sätt att bemöta alla lika nämns så tydligt. Första kapitlet i Johannesevangeliet säger också att var och en, som tar emot Jesus blir ett Guds barn, och född på nytt av Gud!

Istället tror jag att vi får ta det här som en påminnelse om att vanartiga barn visserligen fortfarande är barn, men inte är de till någon större glädje för sina föräldrar!

I Jesajas första kapitel, fjärde versen, fyrar profeten på Guds uppdrag av en fruktansvärd salva mot Israels folk. Där talas bland annat just om ”vanartiga barn”, som har vikit bort från Israels Helige…

Herren Jesus gläder sig över oss, när vi är villiga att älska och förlåta våra ovänner – och jag tänker mig här, att den kärlekens praktiska uttryck är just att vara villig att förlåta istället för att förbanna och söka hämnd.

Han sörjer, när vi väljer den andra vägen, för den är inte hans väg, inte Andens väg, utan köttets.

Sen då andra frågan, som väcks av den här texten. ”Kräver Jesus på fullt allvar fullkomlighet av oss? Fordras det att vi ska vara perfekta och felfria? Vem kan då bli frälst?”

Det här är faktiskt inte första gången i Skriften, som Herren uppmanar en människa till fullkomlighet!

I 1 Mos 17:1 säger Gud så här till Abraham: ”Vandra inför mig och var fullkomlig!”

”Fullkomlig” – det låter lika oöverkomligt där som här i Matt 5!

Fast när man ser på det hebreiska ordets betydelser blir det litet mer överkomligt!

”Tamim” har nämligen betydelserna felfri, helhjärtad, och hel.

Det är alltså inte perfekt syndfrihet, som Herren begär, han vill helt enkelt att både trons fader Abraham och alla de troende, som sedan kommit efter honom, ska vara helhjärtade i sin efterföljelse, så att vi gör som han gjorde, vandrar i gemenskap med Herren, och vinnlägger oss om att leva på ett sätt som behagar och gläder honom! Då gläder sig Fadern över oss, och Sonen och Anden också, även om det inte alltid lyckas så där hundraprocentigt för oss!

Sen har vi Matt 6:1-8, och 16-18

Där talar Jesus om vikten av att avstå från att använda sina goda gärningar, böner, eller fastor för att söka beröm och bekräftelse från andra människor. Gör man det, då har man fått ut sin lön, säger han, och den lönen bestod då uppenbarligen i att man fick litet uppmärksamhet från omgivningen.

Låter man bli att syssla med sådant, då får man lön i hinlen istället!

Herren blir alltså glad, om vi tycker att det är viktigare att han ser oss, än att vi blir sedda av människorna!

Och han blir mindre glad, om vi tycker det är viktigare att söka ära av varandra, än att söka den ära, som kommer från Honom, som ensam är Gud….Joh 5:44

J