Guds Ord, däremot, behöver jag inte ha några sådana tankar om. Det behövs, det tjänar alltid till något att lyfta fram det, att på något sätt bidra till att väcka och vidmakthålla de troendes intresse för det. Kan jag på något sätt bidra till att Guds barn inte fastnar i samma attityd, som en prästman jag en gång diskuterade med, då vill jag göra det! Han sade så här: ”Jag tänker inte börja sätta tid och krafter på något bibelstudium, jag har läst teologi i fem år, det får räcka!”

Litet som att säga att ”jag åt så det räckte i min ungdom, så nu tänker jag inte längre slösa nån tid på att äta” … Ingen god inställning för en kristen människa, som defintivt inte lever bara av bröd!

Så jag axplockar vidare!

Andra Korintierbrevet står i tur.

Där läser jag i början av femte kapitlet idag.

Där talas om den jordiska kroppen, den som vi har här i jordelivet, och om den himmelska, den som vi ska få sen, när vi har lagt av oss det här jordiska skalet.

Och där talas också om något, som man blir mer medveten om ju äldre man blir: ”Vi vill inte bli avklädda, utan överklädda, för att det som är dödligt ska bli uppslukat av livet!”

När jag var ung såg jag på äldre människor, och såg en gammal människa. Där var inget, som jag tyckte berörde mig personligt på något sätt. En del var gamla eller ännu äldre, och det var nu bara så. Nuförtiden ser jag på en åldring, som börjar vara böjd och ha svårt att röra sig, och jag ser mig själv om fem eller tio år, om jag lever så länge.

Det där avklädandet, som aposteln talar om, har plötsligt kommit nära, blivit något som i högsta grad har med mig själv att göra! En del människor försöker i det läget skjuta tanken på åldrande och död ifrån sig, försöker hålla fast illusionen om att nu inte vara så gammal, försöker klä sig ungdomligt, uppträda ungdomligt, hänga med i allt nytt, och så vidare.

Det är inte den väg, som Skriften anvisar.

”Vi längtar efter att få ikläda oss vår himmelska boning!” Så skriver han, Paulus. ”Vi skulle vilja flytta bort från kroppen, och vara hemma hos Herren!”

Att håret grånar och glesnar, att det knakar här och var när man ska upp ur sängen på morgonen, det är inte början till slutet, det är slutet på början! Det verkliga, eviga livet har knappt börjat än!

Avklädandet känns för stunden nog så jobbigt, visst håller jag med om det! Men innan man kan klä på sig festdräkten, får man ju lov att ta av sig vardagspaltorna! Det skulle just vara snyggt, om man var tvungen att släpa med sig det här skalet in i himlen, ungefär som om en fjäril skulle tvingas hålla fast vid puppan, istället för att flyga fri iväg, när han äntligen kommit ut ur den….

Här sitter jag och tittar på elfte kapitlet, där det sägs så här i vers nitton:

”Partier måste finnas bland er, för att det ska visa sig vilka det är, som håller provet.”

Det här med partibildning i kristenheten är ett fenomen, som är lika gammalt som den kristna församlingen själv. Vi håller oss till den ena eller andra ledaren, den ena eller andra teologin, det ena eller det andra samfundet – och detta är ett beteende, som vi har lättare att se hos andra än hos oss själva. Det var det där med bjälken och flisan….

Men här säger nu aposteln att detta är något som ”måste finnas”?

Varför i allsindar måste något så destruktivt finnas i den kristna gemenskapen, det tjänar ju bara till att slå sönder den? Det är nu i varje fall den första tanke som har kommit till mig, när jag har läst det här.

Sen fortsätter han, och anger orsaken: ”för att det ska bli uppenbart vilka det är, som håller provet”.

Jaha, vilket prov är det fråga om här?

Gäller det att lyckas ansluta sig till rätt parti?

Så tycks vi ju ofta resonera i praktiken: bara jag är med i rätt församling, rätt samfund, med i den grupp som har rätt lära, och så vidare, då har jag väl visat mig hålla provet?

Nja, det tycks nu inte vara så det är menat.

Det var ju just på den vägen de försökte komma rätt, de kristna i Korint. Endel höll sig till Paulus, andra till Petrus, somliga till Apollos – och endel sade att de höll sig till Kristus, vilket ju låter bra, men som i praktiken tydligen innebar att de tyckte att då kunde de strunta i både Paulus och Petrus och Apollos…..åtminstone i hela deras etiska undervisning….

Och aposteln dömer ut hela det tänkesättet.

Men vem är det då som håller provet? Vad består provet i?

Ja, inte annat än jag kan begripa, så består provet i att inte låta sig frestas att partiansluta sig överhuvudtaget!

Jesus finns utanför våra ”läger”, alltid. Han är inte för det ena eller andra partiet, han säger ”följ mig!” I slutet av Hebreerbrevet upmanas vi att gå ut till honom, utanför lägret/lägren.

Missförstå mig inte nu. Vi behöver våra andliga hem, det är inte det, som det här handlar om.

Det är när vi förvandlar våra andliga hem till befästningar med kanontorn och skyttegravar, när vi börjar använda vår tid och kraft till att bekämpa varandra, när vi börjar stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin lärare, det är då vi inte består provet längre, det där provet, som måste finnas.

När vi gick i bibelskola, sade en av lärarna en gång att vi inte skulle vara rädda för att göra misstag, för det är då man lär sig något nytt.

Jag tror att det här provet finns, måste finnas, för att vi kan lära os något viktigt genom det. När vi misslyckas, när vi kommer till insikt om att nu har partisinnet invaderat mig, då lär vi oss något viktigt om oss själva, och kanske också om det sammanhang vi befinner oss i, nämligen hur lätt vi har att börja förlita oss på varandra, på andra människor, istället för att sätta hela vår tillit till Herren. Vi lär oss hur mycket av ond lust att känna oss bättre än andra vi bär på. Och vi lär oss att gamle Luther hade ack så rätt när han sade sitt: ”När jag gör mitt bästa gör jag synd!”

För det är ju i stort nit och bästa välmening vi partiansluter oss hit och dit –i mänskligt nit, och mänsklig välmening……

Det är bara när Gud själv får verka både viljan och gärningen i oss, som det blir rätt. Det går åt mycket nåd på vägen till himlen, och det finns också nåd för alla våra felsteg, så var inte rädd att erkänna att du har blivit lurad, kanske har lurat dig själv, att fastna med foten i partiklaveret! Vägen ut, dit utanför lägret, den finns alltid kvar!

Det här ”som Gud” syftar tillbaka på det som sagts i de föregående verserna, nämligen att Guds eviga makt och gudomliga natur är synliga i hans skapelse, och att människorna därför är absolut utan ursäkt, när de väljer att undertrycka sanningen för att få ägna sig åt orättfärdighet.

Det är alltså just inför Gud, himlens och jordens Skapare, som vi, hans skapade verk, ska böja oss i tacksamhet och tillbedjan.

Väljer vi att inte göra det, då har detta konsekvenser.

”Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud, eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.”

Vi ska lägga noga märke till vem aposteln talar om här!

Han talar inte om människor som gått vilse därför att de inte har haft någon kunskap om Gud, inte heller talar han om människor, som haft kunskap om Gud, och valt att förkasta den.

Han talar om människor, som har slutat prisa och tillbe den Gud, som de i och för sig nog känner till och tror på!

Det är sådana människor som förblindas, som får sitt förstånd förmörkat, som börjar välja att låta sig ledas av sin egna falska föreställningar!

Vi ber i bönen Fader Vår, att vi ska bli bevarade från det onda.

Det får väl definitivt sägas att det är något ont som invaderar en människa, om hon får sitt förstånd så förmörkat, att hon hamnar i den svindlande utförsbacke som resten av Rom 1 beskriver!

Den förmörkelsen tar sig ett första uttryck i att människan påstår sig själv vara vis – och det är i följd av den inbillningen som hon sedan börjar leva i enlighet med egna föreställningar.

Och när man gör det, då händer det som vers 24 beskriver: Gud tar bort en del av sitt beskydd, så att de makter, som man har valt att tjäna, får börja förslava en mer och mer, leda en vidare in i värre och värre gudsfrånvändhet, större och större förblindelse.

Hur undviker man då att hamna i den situationen?

Ja, en väsentlig beståndsdel i vårt försvar mot detta onda tycks ju då vara att vi inte låter oss luras att upphöra att  tillbe och prisa och tacka Gud, tacka honom och upphöja honom just som Gud!

Det är då vi får rätt fokus, får blicken fäst på honom, får honom mer uppenbarad för oss, ser hans härlighet, helt enkelt, ser hur stor han är och hur små vi är, och vilket obegripligt storhetsvansinne som kommer till synes, när människokrypen häver upp sitt ynkliga tyckande mot universums Skapare och Herre!

Vill man förstärka sitt andliga immunförsvar, och vill man på samma gång få mer syn på Herren, öppna för hans verk i sitt liv, då ska man göra som psalm 100 i Psaltaren säger, gå in i hans portar med tacksägelse, och vidare in i hans gårdar med lov…..

När man tittar på den grekiska originalversionen av första versen i den här bibelboken, säger Lukas att han i sin första skrift, alltså Lukasevangeliet, berättade om allt som Jesus började göra och lära, underförstått då att nu ska han fortsätta att berätta om samma sak, alltså vad Jesus fortsatte att göra och lära genom sin Ande och sina apostlar!

Det är alltså egentligen om Jesu fortsatta verksamhet efter sin uppståndelse och himmelsfärd, som den här bibelboken handlar. Tänker vi så, då blir ju den naturliga slutsatsen att det här är en berättelse, som tar slut först när Jesus kommer tillbaka – då börjar uppståndelseboken, om man så får säga!

Nå, det om detta.

Stället jag plockat som dagens ax finns i 3:1-10, berättelsen om hur Petrus får förmedla helande till den lame mannen vid Sköna Porten.

”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: i Jesu Kristi nasaréns namn, stig upp och gå!” Så sade han, och så skedde det.

Någonstans har jag läst en berättelse om hur den medeltida teologen och filosofen Thomas Aquinas tillsammans med en av sina vänner stod utanför en praktfull kyrkobyggnad någonstans i det dåtida Italien. Vännen, uppenbart tagen av ståten och rikedomen han såg, utbrast: ”Nu behöver vi inte längre säga som Petrus, att vi saknar silver och guld!”

Varpå Thomas genmälde: ”Men vi tycks inte heller längre kunna säga till den lame att han ska stiga upp och gå…”

Rikedom var inget främmmande för denne man – han föddes i en adelsfamilj, i ett slott, inom den mäktigaste grenen av dÁquino-släkten. Han valde dock för egen del bort rikedomen för hela sitt återstående liv, när han som nittonåring anslöt sig till dominikanerorden, och blev munk, och sedermera präst.

Han tycks alltså ha haft en klar blick för att det finns mycket, som inte kan köpas för pengar – och mycket, som pengarna kan hindra en människa från att uppnå!

Det kan svårligen förnekas, att vi kristna, både privat och i våra samfund och kyrkor i större eller mindre grad handskas på ett med Herrens bud och råd icke förenligt sätt med de jordiska tillgångar, som Gud har gett oss att förvalta. Inte går jag på något sätt fri själv heller på den punkten.

Hur ofta frågar vi oss själva och Herren i vilken utsträckning detta inverkar negativt på våra förutsättningar att kunna säga som Petrus, och också få se det sagda bli verklighet?

En sjuttiotalssång av Don Fransisco får illustrera något av det här: (min mycket fria översättning)

”Det räcker inte med en pastor som har nådegåvor

Jag struntar i om ert program alltid är nytt

jag bryr mig inte om att ni har asfalterat kyrkans parkeringsplats

jasg struntar i om ni har stoppning på era kyrkbänkar

det hjälper inte fast ert lovets offer är högt nog att väcka döda

vad nyttar det till att ert kyrktorn är högt om det står på en kyrkogård

det är meningslöst med en perfekt inramning om själva innehållet fattas

det jag bryr mig om och frågar är:

har ni gjort det som jag sade?”

Högt på listan över det som Herren sade är: ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon!”

Vi försöker ibland komma runt det budet genom att tänka och säga att vi låter ju mammon tjäna Gud, när vi satsar på dyra kyrkrenoveringar, och nybyggen, väldiga kyrkorglar, och diverse annat liknande, men har nu Herren Jesus nånsin sagt något om att det är sådant han vill ha?

Han var liksom mera in på att använda den orättrådige mammon på helt andra sätt, som t ex att dela med sig åt dem som har det sämre ställt…och visst gör vi ju det också nuförtiden, här och var och i någon utsträckning.

Någon huvudsaklig inriktning kan man väl ändå inte säga att detta är i all vår verksamhet…..och det är rätt sällan den lame står upp och går…..

Kanske vi kunde fråga litet mer efter vad Jesus vill fortsätta att lära och göra nu, här, mitt ibland oss, och litet mindre efter vilka projekt vi själva vill förverkliga härnäst?

Så här på midsommardagen känns det lämpligt att plocka fram just honom igen – det var ju Döparen, som fick stå för den kristna fernissan, när den hedniska sommarsolståndsfesten skulle kristnas då det begav sig i forntiden!

Det berättas där i Joh 1 att det kom sändebud från Jerusalem för att ta reda på vad Johannes egentligen var för en figur – han var ju den förste riktige profet, som uppträtt i Israel sen Malaki, och det var fyrahundra år bakåt i tiden! Så det var nog ingen brist på rykten och spekulationer….

Sändebuden hängav sig dock inte åt spekulationer, de gick raka vägen till Johannes själv, och frågade honom vem han var.

”Vad säger du om dig själv? Vem är du? Är du Messias? Är du Elia? Är du Profeten?”

Antagligen var detta det huvudsakliga innehållet i ryktena och gissningarna, eftersom detta var de tre huvudgestalter, som Skrifterna nämnde skulle komma någon gång i framtiden.

Johannes svarar nej på alla tre frågorna, och sedan säger han också vem han är, nämligen ”rösten av en, som ropar i öknen” – en person, som Skrifterna i och för sig också nämnde, men som ingen tydligen hade kommit att tänka på.

Detta är det skäl att lägga märke till, alltså hur lätt vi missar något väsentligt i Bibeln, därför att vi redan bestämt oss för vilka alternativ som finns, och sedan slutar fråga och se efter om det möjligen finns mera att upptäcka och lära sig.

Men det finns också en annan sak i den här berättelsen, som jag fäster mig vid, nämligen hur säker, hur trygg Johannes är i sig själv, i sin identitet, i sin kallelse.

Han vet vad han inte är, och han vet vad han är, och han slösar ingen tid och ingen kraft på att försöka vara något som han inte är, varken inför sig själv eller inför andra!

Här har vi andra mycket att lära oss av honom!

Det brukar talas om hur viktigt det kan vara med goda rollmodeller, att ha någon att respektera, se upp till, ta modell av, försöka efterlikna. Och visst, Bibeln säger ju att vi inte ska följa dåliga föredömen, utan goda, så det ligger något i den här tanken. Det gäller dock att inte dra den för långt!

Fel blir det, om jag börjar försöka kopiera andra, vara något som de är, men som inte jag själv är tänkt att vara. Då tappar man bort sig själv, då börjar man slösa den kraft och den begåvning, som Gud har gett en, på att försöka vara något man inte är, i stället för att leva det liv man var tänkt att leva.

Jag hade en gång i tiden – vi talar om typ femti år bakåt i tiden – en hundrakilos arbetskamrat, som var framgångsrik styrkelyftare, han var på medaljnivå i finska mästerskapen.

Han berättade en gång med en suck, att några ivriga människor i hans hemstad hade försökt övertala honom att ställa upp i en löptävling av något slag, jag minns inte exakt vad det handlade om. Alltnog, han hade svarat dem att han inte var någon löpare. Varpå de hade genmält att han var ju så bra på styrkelyft, nog måste han ju då också klara sig bra i andra idrottsformer!

”Men fattar inte folk, att det är fråga om helt olika saker? Muskulaturen som behövs för att lyfta skrot är ju helt annorlunda än den, som behövs för långdistanslöpning!”

Det här är ett allmänt förekommande fenomen, inte bara i fråga om idrott.

”Du gör det där så bra, så visst kan du göra det här också?”

Då gäller det att likt Döparen veta både vad man är, och vad man definitivt inte är, annars blir man insnärjd i sådant, som man varken har glädje i eller fallenhet för, och som man gör av plikt och av önskan att vara andra till lags, inte för att det är något som flyter fram ur det man är och är kallad att göra!

Något axplock ska jag skriva då och då i alla fall, vartefter inspirationen kommer susande förbi….

I Lukas 9 finner vi en version av hur det gick till den dagen, då Jesus kallade publikanen Levi, mer känd som Matteus. De andra två versionerna finns i Matt 9 och Mark 2.

I alla tre säger Jesus: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, detta som svar på fariséernas klagomål på att han delade måltidsgemenskap med publikaner och syndare i Levis hus.

Här kan man ju stilla konstatera, att om inte Jesus hade varit villig att äta tillsammans med syndare, då hade han fått inta alla sina måltider ensam – det fanns, och finns, ju inte andra att äta tillsammans med i denna fallna värld!

I Lukas fortsätter han, och säger: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare!”

Detta är alltså Jesu sätt att inleda sin kallelse till omvändelse: han slår sig ner – i det här fallet lägger han sig till bords – i syndarnas sällskap, och umgås med dem över en bit mat.

Fariséerrna vägrade att umgås med såna individer, som deras syndakatalog dömde ut, sådana skulle man läsa lagen för från säkert avstånd, och sen konstatera att detta folk är under förbannelse, eftersom de inte känner och följer Guds lag! Så de begrep sig inte alls på Jesu tillvägagångssätt.

Men det är faktiskt i Matteusversionen, som en detalj, som saknas i de andra två, kommer fram:

”Gå ni och lär er vad detta ord betyder: jag har behag till barmhärtighet och inte till offer!”

Och detta är något, som alla vi, som identifierar oss som bibeltrogna kristna, har skäl att stanna upp inför. Själv känner jag mig träffad varje gång jag läser det!

Det står om Jesus att han var full av nåd och sanning.

Och detta, att förena nåd och sanning på ett rätt, uppbyggligt, barmhärtigt sätt, det är något av det svåraste i kristenlivet, åtminstone för undertecknad.

Någon har någonstans sagt, att det bor en liten fähundsvalp i oss alla, och får den bara möjlighet till det, då växer den upp och blir en stor fähund!

Byt ut ”fähund” mot ”farisé”…..

Och tyvärr förefaller det vara så, att farisévalpen får både mat och utrymme så snart en människa börjar tänka att jag har rätt bibelförståelse och lära, de andra har fel, och sedan av detta drar den slutsatsen att han därmed också är en bättre, mer rättfärdig människa än de andra, och därför har rätt att döma dem och ta avstånd från dem.

Jesus svävade inte på målet ifråga om synden, inte heller tvekade han att kalla syndarna för just syndare. Men han var barmhärtig mot dem, på så sätt att han inte såg ner på dem, tog avstånd från dem, eller visade avsky för dem!

Ibland undrar jag om vi tror att det är vår kristna plikt att bara ungås med likasinnade, att vi på det sättet på något sätt bevarar något slags rituell renhet.

Jag drar mig här till minnes en episod från när jag ännu jobbade i verkstadsindustrin för typ fyrtio år sedan. Tonen var rå, men hjärtlig i arbetskamratgänget, och förstärkningsord av den svavelosande sorten var i livligt bruk när saker gick på tok.

En gång svor en av gubbarna , en som jag haft en del samtal om Gud och Jesus med, en särdeles glödhet ramsa, och tittade sedan ursäktande på mig: ”Ja, jag borde väl inte svära sådär när du hör på!”

Varpå jag svarade, att mig skadar han inte ett dugg med sitt svärande, men sig själv nog, för om man kallar på den onde tillräckligt flitigt , kanske han hörsammar kallelsen!

När jag något år senare sade upp mig för att börja predika på heltid, kom samme kille och titade på mig med lessna ögon. ”Hörde att du ska sluta? Kuka nyt meitä paimentaa?” (Vem ska nu vara vår herde här?”) Själv var jag också litet lessen, för jag hade kommit att se både honom och flera andra där på jobbet som goda vänner, som jag gärna umgicks med.

Sen blev jag då predikant, och fastnade i den kristna bubblan.

Och har sedan hela tiden fått kämpa mot den där farisévalpen, som jag har med mig nånstans inombords. Den vill nämligen inte vara barmhärtig, den vill halka in på fel spår, och satsa på sanningen på bekostnad av nåden!

Det där ordet, som Jesus sade att vi skulle lära oss, det hör inte till de lättaste precis, men ordern är given, och det är bara att be om Guds hjälp att kunna lyda och följa den i, som det står i trafiklagen, alla uppkommande situationer….

Så nu skriver jag axplock istället.

I Markusevangeliet faller mina ögon på Herodias dotter – Salome lär hon ha hetat, men det står inte i bibeltexten. I Mark 6 finns den tarvliga, hämndgiriga berättelsen om hur Herodias via sin dotter lyckas få Johannes Döparen avrättad.

I Folkbibelns översättning kallas hon ”liten flicka”.

Man undrar ju då om både Herodes och hans stormän faktiskt var pedofiler hela bunten, eftersom de blev så betagna av hennes dans?

Eller, var hon nu så liten?

1917 och Åkeson talar bara om ”flickan”.

Finska 1938 och Raamattu Kansalle talar också om ”tyttö”, ingen diminutiv där heller.

King James talar om ”damsel”, alltså en ung flicka eller ung dam av ädel börd.

Amplified, New American Standard och New International talar alla om ”girl”.

Så, vad står det då i den grekiska grundtexten?

Ja, enligt sakkunskapen kan faktiskt ”to korasio”, till flickan”, översättas på alla de ovannämnda sätten, det  är sammanhanget som avgör.

Samma ord används t ex om Jairus dotter, och hon var tolv…inte något småbarn, precis….

Sammanhanget avgör, som sagt.

Så, vad var då kontexten här?

Herodias dotter kommer in och dansar, och de närvarande halvrusiga männen blir alldeles till sig.

Herodes själv gillade uppenbarligen mogna kvinnor, inte småflickor, eftersom han hade snott åt sig sin brors fru, hon som var mor till danserskan, och således ingen ungdom längre!

Och han blir ändå så till sig över dansen att han är beredd att ge bort halva sitt kungarike – antagligen i hopp om att få göra mer än bara titta….nej, nån sjuåring var det nog inte, som dansade!

Knappast var det dansens balettkonstnärliga kvaliteter, som påverkade dem alla så starkt.

Enligt de kommemtatorer Studiebibeln citerar var det fråga om en oanständig dans, vilket verkar vara tämligen med verkligheten överensstämmande! Alltså en sådan dans som en av moraliska betänkligheter föga hindrad mor kan ha sett det lämpligt och nyttigt att instruera sin halvvuxna dotter i. Herodias hade ju själv kapat åt sig en mäktigare make än sin förste genom att förvrida huvudet på Herodes, så hon visste hur användbara såna färdigheter kunde vara!

Varför reder jag ut det här, då?

Jo, jag ser den här texten som en kraftig varning till alla medelålders män, som börjar gripas av gubbsjuka och se med begärelse på tjugo eller trettio år yngre kvinnor.

Herodes sålde sin själ den här dagen.

Fram till då hade han kallat på Johannes och lyssnat på honom då och då, suttit på gärdsgården och vägt sina optioner, villrådig, men ändå dragen till Johannes budskap och person.

Och Herodias hade med stigande oro sett vad som höll på att hända.

Hon riskerade att bli skickad tillbaka till Filippus, den bedragne äkta mannen, om det nu skulle gå så att Herodes bestämde sig för att Johannes hade rätt, och det skulle ha varit katastrof på alla plan för henne! Och dessutom hade hon ett horn i sidan till Johannes, som ju hade skämt ut henne genom att offentligt stämpla henne som äktenskapsbryterska.

Så hon lade ut den unga, vackra, frestande flickan som lockbete, och Herodes gick i fällan. Först i begärets fälla, sen i stolthetens fälla.

När han uttalade dödsdomen över Johannes, uttalade han samtidigt dödsdomen över sig själv.

Han valde sida, fel sida. När Jesus ett par år senare står inför honom, sänd av Pilatus, har allt det, som Johannes väckte i honom, dött och försvunnit. Nu hade han bara den förhärdades hån och förakt kvar att visa den, som kunde ha frälst honom.

”Idag, om du hör hans röst, så förhärda inte ditt hjärta!”

Herodes hörde, men tvekade för länge, och till slut var det för sent…

Johannes Döparen har alltid fascinerat mig. Han ger på något sätt intrycket av en naturkraft – hans andliga släktskap med profeten Elia är inget att ta miste på! Samma orubbliga ställningstagande för Gud och trohet till det budskap Gud hade gett honom, samma totala brist på anseende till personen, och samma vägran att godta halvhet och ljumhet som något acceptabelt.

I tredje kapitlet säger han åt de fariséerna och sadducéerna, alltså både höger- och vänsterflygel inom judendomen, att de inte skulle inbilla sig att det räckte med att komma till Jordan och bekänna en eller annan synd och bli döpta, de förväntades också att i fortsättningen bära en sådan frukt, som hörde till omvändelsen!

Elia sade på sin tid, åttahundra år tidigare, till folket att det var dags att sluta halta på båda fötterna, och bestämma sig för vem de skulle hålla sig till, Baal, eller Israels Gud.

Där är då vad man skulle kunna kalla omvändelsen första frukt, att man inser att man inte kan tjäna både Gud och Mammon, det gäller att välja, och välja rätt!

Men, det sägs om fariséerna att de var penningkära, och inte var det bättre med det andra gänget heller, det var ju de som skodde sig på kommersen i templet, och då är det lätt hänt att omvändelsen blir halvfärdig, ljum, och utan frukt….

När Johannes såg att kung Herodes agerade stick i stäv med Guds lag, då gick han och skällde ut honom. ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru!”

Vilket småningom ledde till att han blev halshuggen, vilket var ungefär vad man kunde vänta sig, om man gick och höll offentlig straffpredikan för en envåldshärskare. Man undrar ju om Johannes inte begrep att han försatte sig i livsfara? Hur vågade han ha en sån total brist på anseende till personen?

Men, kanske vi istället borde fråga oss, både för hans del och vår egen, hur skulle han ha vågat låta bli? Hur vågar vi låta bli? Jag menar, om kungars Kung har sagt att något ska framföras, då hamnar nog alla jordiska småkungar i skymundan!

”När lejonet ryter, vem skulle då inte frukta? När Herren talar, vem skulle då inte profetera?” Så sade profeten Amos på sin tid.

Johannes var alltså som sagt  inte rädd för att säga ifrån till de inflytelserika inom religionen heller! ”Tro inte att ni kan säga: ”Vi har ju Abraham till fader!” Jag säger er att Gud kan av dessa stenar uppväcka barn åt Abraham!”

Tro inte att ni kan komma undan omvändelsekallelsen med att rada upp religiösa företräden! Här räcker det inte med att vara barndöpt, och inte med att vara vuxendöpt, och inte med att vara troendedöpt, inte med att vara konfirmerad i kyrkan, inte med att ha gått i skriftskola, inte med att vara gift i kyrkan – som Sahlberg sade, kanske både två och tre gånger – inte med att vara lutheran eller reformert, inte med att vara katolik eller ortodox. Sånt är bara ett religiöst arv från era förfäder, sånt kan Gud väcka upp av gråstenarna i skogsbacken!” Så skulle kanske hans förkunnelse ha varit idag?

Omvändelsen handlar om vem jag är, var jag är, inför Gud, inte vad mitt samfund eller mina föregångare är eller har varit.

Då och då får jag lov att ställa mig frågan:: ”Vem lever jag inför, egentligen? Vem vill jag vara till behag, vem eller vad är det som jag kan behöva välja bort, eller låta komma i andra hand, så att jag kan säga ja till Herren?

Elia sade till Ahab: ”Så sant Israels Gud lever, honom, som jag tjänar….”

Både King James och Amplified översätter … before whom I stand…..

Han levde vänd till Gud, tog intryck från Gud, tog befallning från Gud.

Frågan kan alltså också vara: ”Vem lever jag vänd till?”

Ibland uppmanar vi varandra att vi ska vända oss till Herren med det ena och det andra. I den uppmaningen finns antagandet att vi för det mesta vänder oss bort från honom liksom inbakat! Om vi levde vända till honom, då var vi ju färdigt vända åt rätt håll, hela tiden!

Kanske detta är den mest grundläggande omvändelsen: att börja leva vänd till Gud, istället för att vara vänd till sig själv, eller till andras tyckande och tänkande, eller till alla de hotbilder, som radar upp sig när man börjar konsekvensbedöma sin efterföljelse….

När man läser Malaki får man en ganska god bild av när han gav sitt budskap.

Templet var återuppbyggt, alltså kom boken till efter den babyloniska fångenskapen.

Det fuskades hejvilt med gudstjänsten och offren, alltså hade tydligen den första ivern över att vara ”back in business” som Guds folk i det land, som Gud hade gett dem, hunnit lägga sig – det brukar ju tyvärr vara rätt kort halveringstid på vår mänskliga hänförelse…

Och, de judiska männen hade också , helt i strid med Guds lag, börjat skilja sig från sina hustrur för att i stället ingå äktenskap med kvinnor från hednafolken.

Hela den här situationen beskrivs i målande ordalag i Nehemjas trettonde kapitel, och det är här Herren sänder sin profet att understryka och förstärka det, som ståthållaren Nehemja säger till folket vid sin återkomst från perserkungens hov.

Malakis bok är kort, fyra korta kapitel, men innehållet räcker att tugga på, varje vers är laddad av det totala underkännandet av det som kallades gudstjänst, fast det inte längre var det, och av Guds kallelse till omvändelse, ni vet, det där som består av ånger plus bättring….

I det Malaki för fram fäster jag mig idag särskilt vid det som står i 1:10

”Om ändå någon av er ville stänga tempeldörrarna, så att ni inte förgäves tänder upp eld på mitt altare! Jag har inte behag till er, säger Herren, offergåvorna från er hand finner jag ingen glädje i!”

Om det i nutid finns ställen, där Malakis beskrivning av hurdant läget i Jerusalem var då passar in, skulle hans budskap kunna låta ungefär så här på nutidsspråk:

”Om ändå någon av er ville ta och spika igen kyrkdörrarna, så att ni skulle sluta gå dit för att hålla på med ceremonier som är tomma på verklig gudsfruktan och vördnad inför den Helige! Jag är trött på att lyssna på era sånger och jag bedrövas av att höra hur min Sons kors suddas ut från förkunnelsen! Jag vredgas över synden och ogudaktigheten, ja den rena avgudadyrkan, som fritt får florera, jag vämjs vid trolöshet, äktenskapsbrott och otukt, som allt blir välsignat av er istället för att ni skulle leda människorna på rätta vägar, ni, som är ledare i mitt hus! Jag ska förbanna era välsignelser, ja, jag har redan förbannat dem!”

”Bönfall nu inför Gud!”

Så står det i 1:9.

Den uppmaningen gäller än. När man ser att det går på tok, då för det oss ingenstans att enbart skälla och gnälla. Då behövs bön, bön för både vilseledare och vilseledda, för de är alla, enligt 2 Tim 2:25-26 , fångade i Djävulens snara, det är därför de gör som han vill.

Den kamp vi har att utkämpa är ju som bekant inte mot kött och blod, det är den osynliga världens onda andevarelser, som vi ska stå emot, och det kan vi bara göra med de andliga vapen, som Gud har gett oss!

”Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande”, säger Herren Sebaot.

Eller, som det stod i den gamla översättningen: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min Ande!”

Det vore verkligen kravfyllt och stressande att tvingas tro och tänka, att det är jag, som ska åstadkomma saker och ting i Guds Rike, att jag är utlämnad åt egna resurser, egen kunskap, egen begåvning, egen god vilja, och ve mig, om det inte räcker till!

Här ger nu Herren klart besked: Det är inte alls så det är tänkt att fungera!

Ibland är det svårt att ta det där steget bakåt och ge rum åt Anden att verka.

Istället fyller vi ofta den plats Anden skulle ha med våra egna ansträngningar, vårt eget prat, vår egen planering.

Kanske vi har litet svårt att lita på att Anden faktiskt ska komma vår svaghet till hjälp?

Sen har vi ju det faktum, att Anden enbart hjälper oss att göra det som är Guds vilja för oss.

Han hjälper oss inte med sådant som Gud inte har kallat oss till eller sanktionerat. Sysslar vi med sådant, då tar Anden ett steg bakåt – det där steget bakåt, som vi inte själva ville ta….

Sakarja profeterar in i samma situation som Haggai, de var ju samtida, och båda verksamma i Jerusalem. Folket hade fått lära sig av Haggai, att det inte var någon välsignelse i att syssla med egna projekt istället för att göra det, som var Guds uttalade vilja där och då.

Samt att Gud var beredd att välsigna, om de bara ville lyda.

Här kommer nu fortsättningen.

Byggandet av Herrens hus, om det sedan är fråga om GT:s tempel, eller nya förbundets församling, det arbetet kan bara ske genom Andens kraft och ledning. Det är människor som bygger, men kraften kommer från Gud.

Sen spelar det mindre roll fast början ser oansenlig ut.

Jesus berättade om senapskornet, som är så litet i början, men sedan blir störst av alla kryddväxter.

Paulus talar om kraften, som fullkomnas i svaghet.

”Vem vill förakta den ringa begynnelsens dag?”

Så frågar profeten här i vers 10

Ja, vi vet ju vem det är som sprider hån och förakt omkring sig, som gör narr av de kristna, hånar församlingen, och smädar Gud.

Allt sådant kommer från Åklagaren, Djävulen.

Alla, som upprepar det han säger, går hans ärenden, åtminstone på den punkten.

Säg ja till Herren, säg ja till Anden, säg ja till att Guds verk inte kan slås ned, för Gud är större, alltid större! Och säg nej till allt, som vill få dig att känna förakt, eller likgiltighet, eller rentav få dig att skämmas över det Guds verk i ditt liv eller din församling, som kanske för tilllfället ter sig oansenligt och betydelselöst!

Bergen ska förvandlas till slät mark inför den helige Andes kraft – om vi blott väntar på honom, lyssnar in hans ledning, och släpper fram honom!