Visst hade jag predikat en del före det också, men inte mer än kanske en fyra-fem gånger per månad, så livet var ändå rätt normalt. Förändringen var total, när jag blev heltidsförkunnare. Nu jobbade jag plötsligt kvällar och helger, och skulle föreställa att vara ledig på dagarna, fast det var jag ju egentligen inte, för då skulle allt annat, som hörde till jobbet skötas.

Så, nu firar jag alltså min första lediga påskhelg på tjugosex år. Inga mötespredikningar, ingen själavård, inga resor hit eller dit. Jag är ledig! Vilket innebär att jag har tid att tänka.

Så nu ska jag drabba er med de tankar, som en gammal resepredikant tänker, när han är ledig på långfredagen!

En sak som hände, när jag blev ”professionell religionsutövare” (vilket fruktansvärt uttryck) var att det sociala livet kraschade, förstås. Jobbar man när andra är lediga, vem umgås man då med? När jag tittar i backspegeln nu, snart tretti år senare, inser jag att de nya omständigheterna mycket prydligt stängde in mig  i en bubbla, där jag i en alltför liten utsträckning kom i kontakt med andra än de kristna mötesbesökarna!

När jag jobbade i verkstadsindustrin, hade jag möjlighet att ventilera andliga frågor med icketroende arbetskamrater var och varannan dag. Nu befann jag mig plötsligt i en situation, där jag helt enkelt inte hade just några resurser alls att ägna mig åt något direkt utåtriktat längre, skulle jag ha gjort det, då hade det inte funnits nån tid alls över för familjen längre. Dessutom var jag helt enkelt för trött för att orka med något annat, sen jag skött det som hörde till arbetsbeskrivningen.

Nu undrar jag alltsomoftast, om det verkligen var detta, som Jesus dog för? Att vi skulle ägna så mycket tid åt att pyssla om varandra i slutna sällskap, vi kristna?

Jag läste en gång en stiliserad beskrivning av hur en genomsnittlig församling fungerar, som gjorde stort intryck på mig. Den bestod av tre koncentriska cirklar.

I den innersta cirkeln fanns de aktiva, engagerade, brinnande.

De ägnade typ 90% av sin tid och sina krafter på att betjäna dem, som fanns i nästa cirkel, den som omsluter den innersta kretsen. I denna nästa cirkel fanns då alla de, som visserligen uppfattar och bekänner sig som kristna, men som i Jesu liknelse om de fyra olika jordmånerna skulle få hänföras till stengrund och törnen. Dessa fungerar som ett i princip bottenlöst hål, dit man kan ösa hur mycket undervisning, själavård, och övrigt omhändertagande som helst, utan att det egentligen får någon märkbar effekt.

Ytterst fanns sedan den tredje cirkeln, den som bestod av alla de människor, som ännu inte har kommit till tro på Jesus, alla de, som församlingen är sänd till. Dem blev det då ynka tio procent av församlingens  insats kvar åt, och en stor del av de tio procenten neutraliserades av det negativa vittnesbörd, som alla de ljumma, halvhjärtade så kallade lärjungarna i andra cirkeln förmedlade utåt – för vittnesbördet blir negativt, om man visserligen nog vill ha Jesus som frälsare, men absolut inte vill ha honom som Herre.

Och jag frågar mig: var det detta som Jesus gick till korset för? Att vi skulle bygga upp ett sånt här självneutraliserande system, och sen vara nöjda med det? Att den kristna församlingen skulle bestå av en en mindre grupp producenter av religiösa tjänster, som sedan konsumeras av den större gruppen?

I Uppenbarelseboken berättas, att i himlen prisar man Jesus för att han har köpt människor åt Gud, människor av alla folk och stammar och språkgrupper. Köpt!

Den kristen är alltså köpt. Då är man inte längre sin egen. Då har man inte längre någon rätt att söka sitt eget, eller göra vad man själv vill. Då är det ens Herres vilja, som gäller.

Det var det, som Jesus gjorde på Golgata.

Han dog inte bara för våra synder, så att vi skulle få en biljett till himlen, och sen kunna fortsätta att göra vad vi själva vill här på jorden.

Han köpte oss med sitt blod, för att vi skulle vara hans!

Om vi skulle inse och underordna oss detta, då tror jag faktiskt att den innersta cirkeln skulle bli större, den här dämpande, kvävande kokongen, som utgör den andra cirkeln skulle bli bra mycket tunnare, och procenten insats som når ut dit, där den verkligen behövs, skulle öka avsevärt!

Välsignad fortsättning på påskfirandet, men fira med eftertanke!

Vilket ju är detsamma som Jesus säger i liknelsen om såningsmannen: stenåkersfolket är sådana, som först tar emot evangeliet med glädje, men om det blir motvind och jobbigt, då vill de inte vara med längre! Alltså, om Herren vill leda dem på obekväma vägar, då går de inte längre med!

En gång hörde jag en förkunnare förklara Guds kärlek så här: ”Om Gud skulle kalla mig att bli missionär i Mongoliet, och jag skulle säga något i stil med att nej, Gud, det vill jag faktiskt inte bli, då skulle Gud älska mig lika mycket ändå!”

Och sen tillade han: ”Och varje gång jag säger det här, då blir min fru arg, och säger att man inte får säga så!”

Men, visst har han rätt, om man inte tänker på några andra aspekter på hur vi och Gud förhåller oss till varandra!

Guds kärlek är en konstant, Jesus förliknar Guds godhet med solskenet, som skiner lika generöst över onda som över goda.

Det är sant, och det är en stor tröst också för mig att det är på det sättet, inte bara för den yrkesbroder som sade det här!

Men sedan finns det också en andra sida av saken, nämligen den att Guds vilja inte sker i de motsträviga lärjungarnas liv, även om Han förvisso älskar också de motspänstiga! Och om inte Guds vilja sker, då blir det inte heller någon frukt för Guds Rike av deras liv.

Det är inte svårt att följa Herren när Hans och min vilja sammanfaller. Ni vet, det går ju så lätt att tänka ”om Gud vill som jag vill, då gör jag som Gud vill”.

Det är då, när jag kallas att gå dit jag inte vill, som det blir svårt! Då reagerar gamle Adam med att tänka ”Om Gud inte vill som jag vill, då gör jag som jag vill!”

Trons fader Abraham, han hade inte haft några problem med att gilla och följa med i det Gud ville då, när han fick löfte om en son, tvärtom, han hade glatt sig storligen över Guds goda vilja när pojken föddes!

Litet svårare blev det, när det blev klart att den son han skaffat sig med Saras tjänstekvinna inte skulle få ärva tillsammans med Isak, men det går väl ändå an att avstå från det nästbästa, om man får behålla det bästa!

Men så kommer dråpslaget. Gud befaller honom att gå till Moria och offra Isak som brännoffer!

Dit jag inte vill…

Det är inget småbarn det är fråga om längre. Det är inga små mängder ved som går åt om man ska offra x kilo kött som brännoffer, och eftersom Abraham låter Isak bära vedbördan, och själv tar elden och kniven, måste ju Isak ha varit åtminstone tonåring för att klara av den vikten!

Isak var inte informerad om vad som ska hända, men han börjar få vissa farhågor under vägen, och Abrahams något kryptiska svar gör knappast saken bättre.

”Gud utser nog offret åt sig, min son…”

Man undrar ju, om tanken på att helt enkelt slänga veden och springa sin väg flög genom Isaks huvud i något skede? Det var nog inte bara Abraham, som fann sig på väg till något, som han inte var säker på att han ville gå till, den här dagen!

Dit jag inte vill…

Det blev en i sista ögonblicket-räddning den gången. Abraham får kontraorder, och far och son får klart för sig att det hela hade varit ett prov, Gud som testade var Abrahams djupaste lojalitet egentligen låg.

Men det går ju inte alltid så, när vi blir prövade!

Ibland får vi lov att löpa linan ut, att faktiskt gå den här vägen vi inte vill, göra det vi egentligen inte alls ville göra! Och det innebär alltid något slags obehag, rentav lidande för oss.

Inte är alltid fråga om fysiskt lidande, men jobbigt är det alltid på något sätt, när vi blir förda dit vi inte vill!

Finns det gemensamma nämnare i det här med att gå dit man inte vill för att kunna följa Herren?

En finns det åtminstone, nämligen att det oftast tycks handla om att avstå något!

Det kan vara att avstå från sin bekvämlighet. Ibland vill människan inte gå dit Herren kallar helt enkelt för att det är bekvämare och lättare att låta bli.

Eller det kan vara att avstå från sitt anseende i andras ögon. Andra kommer inte alltid att vare sig förstå eller godkänna den väg Gud kallar mig att gå på. Ibland vill vi inte gå av den anledningen. Det är så skönt och lockande att få fortsätta vara innesluten i sin grupp av likatänkare, att få klappa varandra på axeln, och övertyga varandra om att du är OK, jag är OK, vi är OK….

Ibland är det min trygghet, som hotas. ”Om jag gör det här, då kommer min ekonomiska, eller rentav min fysiska trygghet att utsättas för risk!” Det är en skrämmande tanke! Dit vill jag inte gå…

Njutningslystnaden kan vara svår att tampas med! När jag manas att gå åt ett håll, där jag får lov att avstå njutningar jag vant mig vid, och inte tycker mig kunna vara utan, då möter jag ett nytt ”dit jag inte vill”. Ta nu bara en sån enkel sak, som att Jesus självklart förutsätter att hans lärjungar ska fasta och be då och då….

Sedan har vi den egna rättfärdigheten. Den är kanske lömskast av allt i det här sammanhanget, för den är ju så bra i våra egna ögon, att vi inte alls vill göra oss av med den!

Vad är då egen rättfärdighet för något, egentligen?

Man skulle enkelt kunna beskriva den som summan av våra religiöst identitetsskapande prestationer, allt sånt vi gör för att ha en fin fasad och få stjärnor i kronan, och slippa erkänna att vi inte är bättre än vi är – syndare, som måste bli frälsta av nåd, om vi alls ska kunna bli räddade.

Det kan av den anledningen vara smärtsamt och jobbigt att t ex lägga ner eller ge vidare något projekt eller någon verksamhet man satsat mycket av tid och krafter på, om det skulle gå så, att Herren säger att det har haft sin tid.

Än värre blir det, om det är andra, som föreslår att man ska göra det! Då är det verkligen någon annan som ”kommer för att omgjorda en, och föra en dit man inte vill”! Det är svårt att börja göra något nytt i en församling, om alla är uppbundna i det gamla, och inget kan avslutas, för att det alltid är nån som blir lessen och sårad och arg….

Det kan också vara svårt att avstå från att kräva svar på alla sina frågor, sluta kräva av Gud att få förstå vad som händer och varför det händer, innan man är villig att lita på Honom och säga ett ”ske Din vilja”.

Att lugna och stilla sin själ i sig, så att den blir som ett avvant barn i sin moders famn, det innebär att ta steg på en väg, där vi intellektuellt inriktade människor, vi som tror att det alltid ska finnas ett för oss begripligt svar på allt, och som kräver att få se innan vi är villiga att tro, sällan är så där omedelbart villiga att gå!

Ännu kan vi nämna makt. Att ha varit van att ha något att säga till om, att kunna styra och ställa och få andra att göra som man vill, och sedan plötsligt tvingas avstå från den positionen – det kan vara som att offra älsklingssonen!

Men varför blir vi då ledda dit vi inte vill?

Ibland kan det handla om att vi har gjort vårt, någon annan ska träda till.

Jag tror ändå att det oftast handlar om befrielse, för allt det ovan nämnda är saker, som bildar stengrunden i våra liv, det som gör att vi aldrig blir riktigt rotade och grundade i Guds kärlek.

Allt det ovan nämnda är alltså också sådant, som den onde ivrigt sår ut i ”vårt kötts åker”! Släng tillräckligt många stenar på ett åkerstycke, så blir det dåligt med växtligheten!

Kanske det kan hjälpa, om vi ser alla de här sakerna, som är så viktiga för oss, och som vi inte skulle vilja avstå, som en gyllene bur – gyllene, visst, men dock en bur! Vi är kallade till frihet – vilket givetvis innebär att Herren kallar oss ut ur alla våra burar!

Vägen som går via det vi inte vill, det är också vägen som slutligen tar oss just dit vi vill mest av allt!

När det går på tok, då vill vi veta hur Gud kunde tillåta detta hända, och vem av oss har nu inte morrat, invärtes eller högljutt, över att Gud så ofta tycks strunta i att svara?

När man står inför någon besvärlig valsituation ligger det nära till för en kristen att försöka få direktiv ovanifrån. ”Gud, vad ska jag göra, hur ska jag välja?”

När man inte riktigt vet varken vem man är, eller vart man är på väg, då vill man att Herren ska tala om för en vad det är meningen att man ska göra av sitt liv – och det säger en hel del om oss människor, att det tycks ligga närmare till hands för oss att fråga vad vi ska göra, eller varför det ena eller det andra har hänt, än att fråga efter hjälp att förstå hur situationen kan leda oss fram till en större självkännedom, och en större förståelse av vem och hurudan Gud är!

I Matt 8 kan vi läsa berättelsen om hur Jesus stillar stormen. Samma berättelse återges på fler ställen, så den är tydligen viktig!

I Markusversionen av den berättelsen säger lärjungarna: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” när båten håller på att sjunka, och Jesus sitter och sover, bekvämt bakåtlutad i aktern.

Inte är det svårt att förstå dem, det här är ju verkligen ett krisläge! Var och en som varit ute på havet i hårt väder i en liten båt vet ju hur det känns!

Men Jesus svarar med en motfråga – det brukar ju inte anses artigt, men ibland är det nödvändigt!

”Varför är ni rädda? Så litet tro ni har!”

Vi människor finner det naturligt att begära skäl av Gud varför vi ska tro, men Gud, han vill veta vad vi anser oss ha för skäl att tvivla!

Jesu motfråga är i princip ett ”Vad skulle det där tvivlandet vara bra för?”

Det är alltså inte bara vi som ställer frågor till Gud.

Gud ställer också frågor till oss, och då är det meningen vi ska tänka efter!

Det kan man göra genom att börja ställa sig själv frågor, börja ifrågasätta om det tanke- och reaktionsmönster jag tagit för självklart rätt nu egentligen är så bra? Varifrån kommer egentligen alla våra: ”Men Jesus, bryr du dig inte om att jag…….” ?

Lärjungarna där i båten på Galileiska sjön för tvåtusen år sedan hade samma problem som vi sentida lärjungar fortfarande har.

När jag ställer mina frågor till Gud är de ofta bara ett uttryck för att jag, precis som de, inte känner Honom, som jag riktar mig till med mina frågetecken, eller att jag har glömt vem Han egentligen är!

Jag märker alltför ofta en tendens hos mig själv att bli mer självupptagen än gudsupptagen.

Så snart det här tar överhanden i mitt liv, tappar jag bort vem Jesus är, vad Han har gjort, vad Han har lovat – och vad han inte har lovat! Sedan är det fritt fram för frågetecknen, för rädslan, för tvivlen.

Varför är ni så rädda? Jag är ju med er, alla dagar till tidens slut? När ni vet att jag är med i båten, varför då förtvivla? Har ni ännu ingen tro?

Herren ställer ärliga frågor, och sådana kräver ärliga svar!

Jag märker också en tendens hos mig själv att alltför lätt bli mer upptagen med detta jordelivet, och det som händer mig här, än med det kommande, himmelska livet. Då blir det också många frågetecken, för i den här världen lider Jesu lärjungar betryck, det är ofrånkomligt, det hör till spelreglerna! Något annat är inte utlovat, hur mycket än diverse lyckoprofeter försöker påstå något annat!

Vill man ha ett fäste för en tro på Jesus, som håller också de dåliga dagarna, då kan man inte hänga upp sig på om det för tillfället går som jag vill eller inte. Inte heller på hur det ser ut i världen, eller på hur mina vänner och bekanta råkar ha det.

Då är det bara korset som duger, för Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Så länge jag inte tappar bort korset ur synfältet behöver jag aldrig tvivla på att Gud bryr sig om mig. Även om det skulle dra ihop sig till oväder då och då, och båten känns mer än lovligt liten…

Jesu Kristi Gud och Fader kan vi bara lära känna genom korset.

Jesus själv kan vi bara komma till en trygg tro på genom korset.

Sig själv vågar man lära känna fullt ut först när korset har fått överbevisa en om att Han, som redan känner mig till fullo, sannerligen inte tänker kasta ut mig!

Så, varför är vi rädda, varför tvivlar vi, varför har vi så litet tro?

Kanske mest av allt för att vi har en alltför grund insikt i vad korset säger oss om Guds eviga kärlek till oss…

Jag minns när jag låg förlamad för tolv år sedan. Redan första dagen på sjukhuset stod det klart för mig, att jag låg där jag låg efter Guds vilja, och att jag först fick så lov att lära mig det, som det var meningen att jag skulle lära mig, och se det, som det var meningen att jag skulle se, genom det jag just då gick igenom, och först sedan skulle jag komma på fötter igen.

Detta visade sig vara en aningen främmande tanke för de flesta som kom för att hälsa på – de var helt inställda på att jag bara skulle bli frisk igen så fort som möjligt!

En god och mänsklig omtanke, visst. Vi vill ju inte att varken vi själva eller någon annan ska behöva ha det jobbigt, och då tror vi ju självklart att Gud inte heller nånsin skulle kunna låta oss krisa!

Men, vad hade det blivit av Josef om han aldrig hade blivit såld till slaveriet i Egypten? En bortskämd rikemansson, antagligen.

Vad hade det blivit av Mose utan de händelser, som förde honom landsflykt till Sinais öken? En assimilerad livstidsmedlem av det egyptiska hovet, kan man tänka.

Ibland kan man behöva få gå igenom en och annan kris, en och annan stormnatt, när Herren tycks ligga och sova, för att få ett bättre fotfäste på Golgata, och i det enda som till sist och slutligen bär… även om det innebär att man först får kämpa sig igenom alla de svåra varför-frågorna.

När vi hör det här, får vi lätt för oss att det, som Jesus här uppmanar till, är något i stil med att vi riktigt ska vältra oss i elände, och bli så självutplånande ursäkta-nu-att-jag-finns-till-personer som det bara är möjligt.

Men tänk om detta, att lära sig att säga nej till sig själv,  i själva verkat är vägen till att befrias från sådant vi mår bäst av att vara av med?

Tänk om det, som Herren vill att vi ska ta avstånd från, handlar om sådant som försöker få makt över oss, som vis första påseende kan verka nog så frestande, men som sedan leder till ofrihet, illamående, förvrängd självbild, förkrympt gudsbild och sådant elände?

Då kommer ju uppmaningen att säga nej till oss själva i ett helt nytt ljus!

Det är lätt hänt att man går och gömmer sig med sin rädsla, sina mindervärdeskänslor och sin känsla av misslyckande, och i det längsta försöker låtsas som om allt är som det ska vara.

Detta leder förstås inte till att någonting förändras.

Har Bibeln något att säga om det här? Har korset något att säga om det här? Kan det finnas frihet i att säga nej till sig själv?

Vi ska titta litet närmare på en känd biblisk gestalt, som började från att vara tämligen nertryckt i stövelskaften, och på hur det gick till när Herren gjorde honom fri!

Berättelsen om Gideon börjar i Domarbokens sjätte kapitel, och där kliver vi rakt in i en tid av nederlag för Israel. De förtrycktes av en grupp folkstammar som kallades midjaniter, och det hade blivit så illa att de inte ens fick behålla mat att äta längre.

Folket var nedtryckt, deprimerat och alla var rädda, alltför rädda för att ens tänka på motstånd.

När midjaniterna kom, gick alla och gömde sig i grottor och hålor i bergen.

Det här är bilden av ett gudsfolk på defensiven, ett folk som tar ett steg bakåt varje gång fienden tar ett steg framåt, det är den situationen, som målas upp för oss i början av Domarboken 6.

Det är inte svårt att dra vissa paralleller till dagsläget i den nordiska kristenheten!

Gideon är lika nedtryckt som alla andra, han sitter nere i ett hål i marken för att inte synas, och försöker tröska ur några veteax, när Herrens ängel kommer på besök.

Vetet skulle normalt ha tröskats ur uppe på tröskplatsen, i den friska vinden där agnarna blåste bort, men där kunde ju någon fiende få syn på honom, så han hade krupit ner i vinpressen i stället.

Guds första tilltal till honom är perfekt designat för att provocera fram allt hans mindervärde och självförakt. ”Herren är med dig, du tappre stridsman”

Då väller det fram ur Gideon hur eländigt allt är, hur obetydlig han själv är, hur oansenlig hans släkt är, hur övergivna av Gud israeliterna är.

 Detta är det första han ska lära sig att säga nej till, den falska självbild och den förvrängda gudsbild som midjaniterna klistrat på honom!

Alla är vi drabbade av ”midjaniter” av något slag.

Alla former av mobbning, allt förakt vi möter, all förkastelse, alla felaktiga, nedsättande uttalanden om oss själva som vi får höra – det är exempel på midjaniterna i vårt liv.

Kanske man fått höra från det man var liten, att man är dum, lat, feg, ful, har tummen mitt i handen, att det aldrig kommer att bli något av en, och så har man småningom börjat tänka om sig själv, att det nog säkert är sån man egentligen är. Så har den lögn som uttalats över en liksom blivit en del av en själv!

Psykologerna talar om ”internalisering”.

Bibeln kallar det ”att mättas av förakt”.

Då behöver vi säga nej till de påmålade tankarna och känslorna för att kunna börja bejaka Guds tilltal, ta till oss vad Skriften säger om dem som följer Jesus!

När Guds Ord i Efesierbrevet säger oss att vi är utvalda av Gud innan jordens grund blev lagd till att bli Hans barn, att vara välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelser, 1:3-5, att vi är skapade till goda gärningar som Gud har förutberett för att vi ska vandra i dem, 2:10, och att vi till vår invärtes människa är skapade till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet, 4:24, då är detta samma slags Guds tilltal, som när Gideon får höra att han i verkligheten, oavsett vad han för tillfället tänker om sig själv, är en tapper stridsman!

Gideon bejakar Guds tilltal, han bygger ett altare åt Herren, vilket är lika med att säga att han vill ha Herren som sin Gud. Han säger alltså nej till den gudsbild, som har fått honom att tro, att Gud inte vill varken honom eller Israel något gott. och då får han veta vad han härnäst ska säga nej till.

”Riv ner och hugg sönder avgudabilderna”, säger Herren.

Det blir lätt så, att man skaffar sig avgudar, eller åtminstone låter bli att reagera på de avgudar som finns i ens omgivning, när man är rädd och modet sviker.

Någon slags krycka tycker vi oss behöva, när självkänslan är i botten!

Det kan vara sprit, eller ett överdrivet samlande av pengar eller ägodelar och gilla-markeringar på Facebook, eller ett sjukligt bodybuildande, eller kanske att man knyter sig så totalt till en stark andlig ledare, att man i princip utplånar sig själv.

Men när Jesus säger att vi ska säga nej till oss själva, menar han inte att vi ska utplåna oss själva!

Han vill göra oss hela och starka och fria, inte att vi ska bli viljelösa slavar!

I Gideons familj var det pengar och egendom som blivit kryckan. Trots det yttre förtrycket hade Gideon tio tjänare, Dom 6:27, så riktigt utblottad var han inte!

Att riva ner Baals altare var detsamma som att ta avstånd från tillbedjan av ”Ägandets herre”.

Gideon uttalar ett stort nej till avguden i sin familj och i sitt eget liv när han gör det här!

Vi ser att Gideon går från förlamning och osäkerhet till en allt större frihet och handlingskraft, vartefter han börjar säga nej till det felaktiga och bejaka sanningen!

Nu kommer Herrens Ande över Gideon, och han blåser i basunen och kallar samman folket till strid.

Och det märkliga är att folket kommer!

För en dag sedan satt de alla och gömde sig och darrade av rädsla bara någon sade ”midjaniterna kommer”, nu samlas de till strid! Varför avfärdar de inte Gideon som en sinnesförvirrad fanatiker?

Helt plötsligt säger tiotusentals människor nej till ”inte kan vi, inte duger vi” – lögnen och gör sig stridsberedda! Och de gör det därför att nu finns där en man som har Guds auktoritet i sitt ledarskap, en som har fått lära sig att säga nej och ja på rätt ställe och till rätt saker!

Vid det här laget har Gideon redan fått och sett så mycket av Herren, att en ny frestelse gör sig påmind, som han behöver säga nej till, nämligen frestelsen att försöka låtsas som om det redan hänt mer med honom, än vad det i verkligheten har gjort!

Den frestelsen får vi också lov att säga nej till!

Kraften fullkomnas i svaghet, inte i vår låtsasstyrka!

Gideon är fortfarande litet osäker, och är klok nog att öppet erkänna det inför Gud. Han vill lägga ut ull åt Herren, för att få ytterligare bekräftelse, och det får han!

Ibland har jag hört sägas att det här var fel av Gideon, att han bara borde ha gått på det ord från Herren han redan hade, men jag håller inte med.

Att vara sann och ärlig är inte fel! Att låtsas,  och att hålla upp en fin  fasad, det hör däremot hemma på lögnens område. Sånt behöver vi definitivt säga nej till!

Sedan samlar han då en befrielsearme, och det går som sagt över förväntan.

32000 man får han med sig, och på samma gång får han en ny sak att säga nej till.

Det är ju så med oss människor, att vi känner oss säkra och väl till mods när vi har många på vår sida – eller när vi är på den sida där de flesta andra också är.

Det här kan bli en fälla för oss den dag, när majoriteten är på väg åt fel håll!

Sen kan vi också frestas att börja lita på mänskliga antal och resurser i stället för att lita på Gud och ge honom äran.

Alltså får Gideon order att minska på krigarskaran.

Först får alla som är rädda lov att gå hem, och då sticker 22000 iväg.

I förbifarten får vi här lära oss att Gud inte jagar ut människor i striden om de helst inte alls vill gå! Människor ska inte tvingas göra sånt de mår dåligt av genom att bli utsatta för grupptryck och andra slags påtryckningar!

Efter att de 22000 gått är fortfarande för många kvar i hären, och Gideon måste säga nej till antalets trygghet ännu en gång!

Det görs ännu ett urval, och bara de mest vaksamma och stridsdugliga klarar sig genom det nålsögat.

I krig på den här tiden, liksom också nu, var det av yttersta vikt att behärska höjderna.

Att ta hela armén på en gång ner i en dalgång till vattnet var militär dårskap.

Det här var en situation som krävde yttersta vaksamhet!

Den, som står på händer och knän med näsan i vattnet, vet inget om vad som händer i omgivningen – det vet däremot den, som tar upp vatten med handen!

300 man klarade vaksamhetstestet, och nu är antalet lämpligt för att Gud ska få hela äran för segern…

Och Gideon får lära sig att säga nej till sig själv på en av de svåraste punkterna.

Han måste åsidosätta vanligt sunt förnuft och ekonomiskt tänkande, och bara göra som Herren säger rakt av. Han och hans män måste alltså slå sönder trehundra krukor till ingen nytta.

De kunde ju lika gärna bara ha dragit ut facklorna ur krukorna!

Varför slå sönder värdefullt husgeråd?

Genom att Gideon här säger nej till sig själv och lyder Gud får vi en tydlig bild på vad Paulus menar när han i 2 Kor 4:7 säger att vi har frälsningens och gudslivets skatt i lerkärl!

Vi måste krossas, vårt hårda skal, vår egen önskan att var självständiga och oberoende av Gud, att få gå våra egna vägar i stället för hans, det måste brytas och krossas, innan elden Gud har lagt i oss kan lysa för människorna på ett sådant sätt, att de prisar Gud på den dag han söker dem!

Annars kommer vi att vifta med våra facklor på ett sånt sätt, att det är vi själva som syns.

Det här med fin fasad, snygg glasyr och vackra dekorationer på lerkärlet, är en av de kryckor vi tar till när osäkerheten och mindervärdet gnager på insidan.

Att säga nej till det kan verkligen kännas som att ”korsfästa sitt kött”.

Sedan, när segern är vunnen får Gideon säga nej en gång till.

Då kommer nämligen allihop travande och vill göra honom till kung över Israel!

Jag tycker det är fantastiskt att Gideon här klarar av att säga nej till sig själv, och den önskan att vara någon och betyda något, som alla bär på i större eller mindre utsträckning. Att säga nej till makt är att säga ja till att följa Jesus!

Tyvärr kom till och med denne föredömlige nejsägare till slut till korta, men kanske vi kan lära oss något också av det. 

Han klarade inte av att säga nej till guldets frestelse.

Han såg till så att han själv fick det dyrbaraste av krigsbytet.

Att ta betalt för det Gud gör, det är den sämsta tänkbara idé vi kan komma på.

Elisas tjänare Gehasi försökte sig på det, 2 Kon 5, och han fick överta Naamans spetälska på samma gång.

Gideon försöker sig på det, och det leder till att han blir en avgudadyrkare.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon.

Att säga ja till den ene betyder att man säger nej till den andre.

Gideon föll på den här punkten, och den som menar sig stå må se till så att inte också han faller!

Att säga nej till sig själv ifråga om de här sakerna kan vara smärtsamt nog – ordet om att ta sitt kors på sig pekar inte på någon alltigenom behaglig resa – men den som är villig att gå på den vägen kommer inte att gå miste om sin lön!

Vi är kallade till frihet, och den friheten kommer till många delar just genom att säga nej till sig själv!

Berättelsen om det som hände på förklaringsberget, det lärjungarna fick se där, den tilltalar oss. Där blev ju Jesus förvandlad, härlig och strålande, där kom de två verkliga tungviktarna från gamla förbundets tid, Mose och Elia, och visade sig i himmelsk glans för de yrvakna lärjungarna, där kom ”shekina”, molnet av Guds härlighet, svepande ner över dem, och de fick höra Guds egen stämma ge erkännande åt Jesu ställning som Guds Son…

Det här var en härlighet som de närvarande kunde känna igen som härlighet!

Och de blev så begeistrade, Petrus och Jakob och Johannes, att de lämnade in ansökan om bygglov på stubben! De skulle ha velat stanna kvar där i glansen för alltid, långt borta från dalens krävande människor och grälsjuka fariséer.

Men Gud hade tänkt att de skulle få något mycket bättre än det, så det blev inga hyddor byggda på det berget.

Har du någon gång sett barn utan pengar stå vid godishyllan i varuhuset, längtansfullt stirrande på all den härlighet de inte har någon möjlighet att bli delaktiga i? Den situationen hade blivit lärjungarnas öde på förklaringsberget, om de hade fått lov att stanna där. De såg och hörde allt som hände, visst, men de var inte delaktiga. De var bara åskådare.

Härligheten, kraften, skönheten där på berget var något som bara fanns utanför dem!

De skulle vidare till ett annat berg innan de kunde bli delaktiga.

På det berget fanns ingen synlig härlighet. Det sägs om Honom som var huvudperson också där: ”Han hade ingen gestalt eller fägring, när vi såg på Honom kunde hans utseende inte behaga oss.”

Det berget såg Jesus lida, och det såg honom dö.

Det berget såg såren öppnas, där vi skulle ympas in!

Där, och bara där, genom att på detta sätt bli delaktiga i Jesus, genom att i tro ta emot Honom och det han gjorde på Golgata, kan vi få möjlighet att bli delaktiga också i förklaringsbergets härlighet.

Jesus uppmanar oss upprepade gånger att vaka, att hållas andligen vakna. Den vakan innebär delaktighet, både med Jesus, och med andra som vakar. Och den innebär smärta.

Man kan inte vara verkligt delaktig med en annan, och tänka sig att man bara ska dela det roliga, lätta och härliga.

Delar man på djupet, då delar man allt!

Den, som vill vara delaktig med Jesus, får vara beredd att dela allt med honom, lidandet och döden likaväl som uppståndelsen och härligheten!

Det här är inget man bestämmer sig för, det här är något att be om.

De flesta kristna har erfarenhet av hur det är när vi får ett ryck och ska bli ”bättre människor”.

Man hör eller läser om hur viktigt det är att vi ber, läser bibeln, vittnar, tar oss an nödställda, ger tionde, söker Andens gåvor och så vidare ut i det oändliga. Och när man bestämt sig för att ta itu med sitt böneliv och sitt offrande, eller sitt bibbelläsande, eller sina diakonala insatser, eller något av allt det andra en kristen uppenbarligen borde ägna sig åt, då blir varaktigheten i beslutet något mellan tre dar och tre månader, beroende dels på hur envis man är, och dels på hur snart något som känns ännu viktigare – eller mer intressant – dyker upp…

Paulus var en människa som visste vad han ville. Han hade insett faran i att hålla på att byta fokus hela tiden, satsa än på det ena, än på det andra, det märks när han varnar för ”vindkast i läran” i Efesierbrevets fjärde kapitel.

Han visste hur lätt hans arbete hade kunnat bli till slag i luften. Så han hade en övergripande målsättning för sitt liv, en målsättning som kontinuerligt  justerade hans prioriteringar vad det gällde allt annat, och han delar den med oss i Fil 3:10.

”Jag vill lära känna Jesus och kraften från Hans uppståndelse.

Jag vill känna delaktighet i Hans lidande.

Och jag vill bli Honom lik genom en död sådan som Hans.”

Nyckelorden är ”lära känna” och ”delaktighet”. Han vill inte ha mer teologisk, teoretisk kunskap om Jesus. Han längtar efter mer delaktighet, efter att känna Herren, efter mer av ”Jesus i mig och jag i Honom”!

När vi frågar:”Hur kan jag komma därhän att jag verkligen längtar efter att leva Gudsrikets liv? Att jag verkligen söker Guds Rike och Hans rättfärdighet utan några baktankar på allt det andra som ska tillfalla mig? Hur kan jag få en rätt längtan, rätt kärlek, rätt motiv?”, då ser jag bara ett svar på alla dessa frågor: Delaktighet med Jesus.

”Jag vill känna delaktighet i Hans lidanden”. Hur kan någon människa känna detta? Svaret måste bli: Genom delaktighet med Honom själv, genom att så förenas med Honom att Hans sorg blir min, att jag känner något av Hans smärta, att jag längtar efter det Han längtar efter, gläder mig över det Han har sin glädje i.

I samma mån som jag blir mer ett med Honom kommer allt det andra också att börja komma på plats. Det som inga planer, inga föresatser, inga metoder, inga tekniker i världen kan åstadkomma, det gör Fadern när vi ber Honom om det. Han kan forma oss till likhet med Kristus, inte på utsidan enbart, utan framför allt på insidan. Han kan göra oss till ”Kristusbrev, skrivna på människohjärtan med den levande Gudens Ande”.

En hel del av kärlekens uttryckssätt kan läras in och imiteras, men det håller inte hela vägen fram. Förr eller senare tvingas vi erkänna att det behövs något mer än bara beteendeträning, att det behövs mer än det finns material till i oss människor, om utsidan och insidan ska stämma med varandra, för Guds kärlek finns bara i Gud, och i den som är delaktig i Honom!

Gamle Paulus delar sitt hjärtas bön till Herren med oss. Han berättar om vad han sträckt sig efter, bett om, och vi kan se i det vi vet om hans liv, att han minsann blev bönhörd, både ifråga om att få dela härligheten och kraften, och att dela lidandena och svagheten.

Det var den här bönen, och den delaktighet han levde i som svar på den, som gjorde att han fick vara till en sån otrolig välsignelse. ”Kristi kärlek tvingar mig” skriver han som  förklaring till sitt otroliga engagemang.

Vi har ju haft stort pådrag under senare tider vad det gäller att bli mer delaktiga i uppståndelsekraften! Pådraget har kanske inte varit lika markant ifråga om att bli mer delaktiga i lidandet och döden…

Men det är fortfarande så, att kraften, Guds kraft,  fullkomnas i svaghet, vår svaghet.

Så länge vi stirrar oss blinda på härligheten, och gärna skulle vilja bosätta oss där det känns som saligast och bäst, når vi inte fram till det vi är kallade till.

Dit kommer vi bara genom att gå vidare till det berg, där det inte finns någon annan att se än Jesus – och honom som korsfäst.

”Nja”, svarade jag, ”det där har ju Gud faktiskt redan prövat, och det gick inte så bra!”

”Hur då, vad menar du?”

”Jo, han släppte ju ner två stenlappar på Sinai, men inte hjälpte det så värst”, svarade jag…

Jag fick en fråga om det här med fariséernas och sadducéernas surdeg för ett par veckor sen, och det här inlägget är då andra halvan av mitt svar.

Fariseismen har ju förklarats på många sätt, så jag tänkte egentligen bara ta upp en aspekt på detta mångfacetterade komplex. Men jag tror att det är en viktig aspekt!

Fariseismen startade som en väckelserörelse inom judendomen efter att folket kommit tillbaka till Israel efter den babyloniska fångenskapen. De skriftlärda var mycket medvetna om att den olycka, som drabbat folket, hade kommit som följd av folkets vägran att lyda Guds lag, och de drog den slutsatsen att något måste göras för inget sådant skulle hända igen – folket måste lära sig Mose lag, och de måste lära sig att hålla lagen!

Man skulle alltså kunna säga att det var rädsla och trygghetsbehov som gav startskottet till fariseismen. Man ville säkerställa att man skulle veta att göra rätt, och att folket skulle få undervisning om vad som var rätt, så att ingen ny straffdom skulle komma!

Som en extra försäkring började man småningom också arbeta på det som kom att kallas ”de äldstes stadgar”, detta för att ingen ens skulle komma i närheten av att bryta mot Guds bud!

Tanken var, att innan någon kom så långt att man bröt mot Guds bud, skulle man redan ha brutit mot någon av stadgarna, och blivit vederbörligen korrigerad. På Jesu tid, när det här arbetet redan pågått i typ 400 år,  fanns det över sexhundra sådana stadgar!

Man hade alltså från början försökt skapa en slags ram runt buden, där stadgarna var ramen, och buden själva tavlan. Tyvärr blev så småningom ramen viktigare än tavlan.

Det som gjorde de här reglerna tilltalande, var att de gav ett slags trygghet! Allt var så inrutat och begränsat,  att man kunde känna sig säker på att ha allt rätt ställt med Gud, och inte riskera att någonsin komma på kant med Honom – bara man höll stadgarna!

Man skulle ju då vänta sig, att när Gud själv småningom kom för att besöka sitt folk, då skulle dessa ivriga gudsdyrkare vara hans främsta bundsförvanter. I verkligheten gick det tvärtom, och det är den aspekten, alltså varför det gick så, och fortfarande går så, som jag ska försöka skriva något om.

Jesus höll nämligen inte stadgarna, tvärtom, han avslöjade dem för vad de var, och därför upplevdes han som ett hot!

Trygghetsbehovet är något väldigt djupt och starkt i oss. Går man och petar på människors trygghet, då får man räkna med reaktioner, och värst blir det om man börjar peta på någons falska trygghet!

Stadgarnas trygghet var nämligen falsk. Långt ifrån att fylla det tänkta syftet, hade de i stället lett till att man hade gjort Guds bud om intet för sina stadgars skull! Ramen hade blivit viktigare än tavlan.

Långt ifrån att förstärka Guds lag, den som var tänkt att vägleda människor att leva på ett sådant sätt, att de inte hade sönder sig själva eller varandra, hade de lett till en situation där de, som höll i de religiösa tömmarna, lade bördor på andra utan att hjälpa till att lyfta dem!

Och Jesus river ner den falska tryggheten. Kallar den en surdeg, och varnar för den.

Eftersom trygghetsbehovet finns kvar i människan, lever också fariseismen vidare i nya skepnader också i de kristna sammanhangen. Det här grunddraget, en trygghet som baserar sig på lärosystem i stället för på Jesus, det finns fortsättningsvis kvar i varje ny skepnad, som fariseismen dyker upp i.

Kravet på att alla, som vill bli godkända, ska hålla de uppställda stadgarna, det finns också kvar. Oviljan att vara med och lyfta bördan finns också kvar – fortfarande vill man inte vare sig lyssna eller försöka förstå andras sätt att tänka och känna.

Kärleken som uppbygger är fortfarande ersatt av kunskapen som uppblåser, där den här jäsningen har kommit igång.  Guds bud blir fortfarande satta på undantag – aldrig alla, men alltid några.

Och de hårda reaktionerna, när någon petar på stadgetryggheten, de finns också kvar.

Vad händer då med korset, och vårt förhållande till korset, när församlingsdegen kommer i fariseisk jäsning? Jo, det skyms bort, och vårt förhållande till det förvänds. Som väntat.

Det skyms bort av den falska tryggheten, där man inte längre i verkligheten litar uteslutande på Guds nåd i Kristus, litar så helt på den att man har råd att visa Kristi sinne mot sina medmänniskor.

Det skyms bort, där man själv avskiljer sig från andra för att inte riskera att på något sätt bli ”besmittad”, och också vill avskilja sina anhängare från andra, för att de med desto större iver ska hålla sig till en själv – ett beteende, som Paulus i Gal 4:17 inte har något gott att säga om.

Det försvinner i den ära, som man söker och får av varandra inom den likasinnade gruppen, försvinner därför att man inte längre söker och är nöjd med den ära, som kommer från Honom som ensam är Gud, äran att få kallas Hans barn och kristen! Joh 5:44

Det försvinner i den egna rättfärdighet som visar sig i uppblåsthet över den egna kunskapen och insikten, en attityd där man aldrig kommer fram till den kapitulation inför Herren, som säger. ”Allt det som förut var mig en vinning, det räknar jag nu som avskräde för att vinna Kristus, lära känna Honom, och bli delaktig i kraften från Hans uppståndelse!” Fil 3:7-9

Och lever man inte under korset, då har man ingen sann vila för egen del, och inte heller har man längre den äkta tryggheten i Honom, som kallar oss till sig för att vi ska få ro, varken för egen del eller att erbjuda andra.

Evangelium har nämligen ingen annan trygghet att erbjuda än den, som blev fullbordad för oss på Golgata, och det frågar inte efter något annat än att man tror på Honom som dog där, tror att Gud har uppväckt honom från de döda, och bekänner honom som Herre!

Stentavlorna hjälpte inte. Papperslappar från himlen hjälper inte. Stadgar hjälper inte. Det hjälper inte, fast människan har än så klart systematiserat precis vad Gud vill, för vi saknar förmågan att göra det goda så perfekt och fullkomligt att det skulle duga inför Gud!

Den vinning, som Paulus säger han har räknat som avskräde, det var just alla hans religiösa företräden, hela hans försök att i egen kraft leva ett liv till Guds ära.

Luther hade förstått hur det här ligger till, när han uttalade de kända orden: ”När jag gör mitt bästa gör jag synd”.

När en farisé kommer till en hjärtats insikt om detta, då upphör han omedelbart att vara en farisé.

Men så länge man delar upp sitt liv i goda gärningar, som man kan känna sig belåten över och litet grann glänsa med, och dåliga saker, som man kan behöva förlåtelse för, så länge håller man också dörren på glänt för fariséernas surdeg.

Fariséernas visa kan tänkas gå så här:

”Hos oss är man försiktig, och håller väl ihop

vår lära, den är riktig, hos oss hörs inga rop

på förnyelse och bättring – jodå, för de andra!

som i sitt mörker vandra,

och inte vill förstå

att de ju borde gå

till oss för att få ljus!

(Fast vi umgås ej med skurkar, och hedningar och turkar)

Bristerna, dem gömmer vi bak putsade fasader

och syndarna, dem dömer vi just efter lagens rader

och syndare är alla, som inte är som vi

på alla sorters villoandar kan vi sätta pli

Myggorna, dem väljer vi att noga sila bort

kamelerna, dem sväljer vi, om de är av den sort

som vi inte kom ihåg

i vår syndakatalog”

”Ni har gått bort från korset” blev svaret.

Och mycket riktigt, när de började granska innehållet i det som predikats insåg de att där hade skett en glidning, inte så att de gått bort från Bibeln, utan så att de mer och mer hade börjat predika ämnen och teman som inte direkt berörde korset. Då ”stannade oljan av”.

Vi i den västerländska kristenheten skulle, kanske mer än något annat, behöva på riktigt stanna upp inför korset, och det  inte bara en gång i året, på långfredagen!

Men, det passar väl bra att börja idag!

Det är hög tid för envar att påminna sig om hur Jesus hängde uppspikad på en stolpe under plågor, som ingen mjukskinnad västerlänning ens kan föreställa sig, hängde där medan livet rann ur honom droppe för droppe, hängde där med kramp i bröst och axlar så att han var tvungen att ta spjärn på fastspikade fötter för att överhuvudtaget få luft i lungorna.

Det är dags för oss att minnas att han hängde där en hel dag, innan han äntligen fick släppa taget och dö, hängde där för att det skulle finnas ett förlåtelsens budskap att förkunna i kraft av försoningen, ett evangelium att föra ut till en mänsklighet, som är på väg att dö i sina synder och fara käpprätt till helvetet!

Det är dags att komma ihåg att det är allas vår uppgift, som kallar oss kristna, att förkunna just det budskapet, utan uppblandning med främmande läror!

För som det nu är drar vi en dom över sig!

Vi har kommit snubblande nära gränsen till att Hebreerbrevet 10:26-31 börjar passa in alltför väl på både den kristna kyrkan i Finland, och en stor del av dess tjänare.

Det finns inga löften om förlåtelse åt dem, som framhärdar i sina synder, istället för att bekänna dem! Omvänd er, och tro evangelium, sade Jesus!

Inte är den finländska kristenhetens tjänare kallade att förkunna något slags självuttänkt ansiktslös och åsiktslös och viljelös ”kärleksgud”, som dyker upp en gång i veckan på söndag förmiddag och sprayar ut lite billig nåd över församlingen, så att den, som så har lust, sedan kan gå ut och vandra sin egen väg en vecka igen, tills nästa söndag kommer med en ny överslätning!

Visst är det just en sån predikan som kliar i öronen på många, som gärna vill hålla kvar syndens njutning och kortsiktiga nytta, men det är inte de kristna lärarnas uppdrag att leda människor vilse!

Vi försöker komma framåt på många vägar och med många idéer, men en väg tycks vi ha svårt för: knävägen.

Hur ofta ser du en församling på knä inför Gud, annat än möjligen vid nattvarden, då?

Hur ofta är du själv på knä inför din Herre och Gud?

Vi har bra minne, men kort.

Vi tappar bort korset, glömmer bort korset bland alla våra liturgiska ordningar, lovsångs-CD:er, fyrstämmiga koraler av Bach och Händel, decibelstarka massmöten och (o)kristliga nätforum.

Därför är vi så sällan på knä.

Därför försvinner Uppdraget någonstans under alla andra ”viktigheter”.

Inför Golgata finns det bara en kroppsställning som passar för en syndare, som med sitt liv och sina gärningar var med och höll i hammaren, och det är på knä!

Inför Golgata finns det bara en sinnesstämning som passar för den, som genom Guds nåd fick en chans att slippa kvittera ut syndens lön, och det är tacksamhet!

Inför Golgata finns det bara ett godtagbart gensvar till Honom, som där köpte oss med sitt blod, och det är lydnad.

Jo, du läste rätt.

Lydnad.

Lyder, det gör man då man säger ”Ske inte min vilja, utan Din, och sedan handlar därefter!

Hon såg sig som bekant tillbaka på den stad hon just hade lämnat, där hon hade haft hela sitt liv, och förvandlades omedelbart till natriumklorid.

Jag var nyligen på en bönesamling där en av de närvarande delgav följande ord från Herren: ”Rädda mitt folk!” ”Befria mitt folk!”

Vilket ju i princip är den marschorder Mose fick vid den brinnande busken. Folket skulle räddas från egyptierna, och befrias ur Egypten.

Det gick också enligt ritningarna, ända till dess både räddningen och befrielsen var ett faktum, och folket befann sig utanför Egyptens gränser, ute i Sinaihalvöns ödemarker. Då tittade folket i backspegeln, och då såg plötsligt Egypten ut som ett bra mycket trevligare ställe, än det hade gjort bara några veckor tidigare!

Och visst, Egypten var ett bra land, med tillgång på bröd och fisk, kött och grönsaker! Rena hälsokostbutiken!

Det kan man förstå att de kom ihåg.

Men uppenbarligen var tillbakablicken av det mer selektiva slaget, för de såg inte längre egyptierna!

De såg inte längre slaveriet, förnedringen, männen med piskor, som obevekligt krävde fullgjorda arbetskvoter, de såg inte Faraos hejdukar, som tog livet av alla nyfödda israelitiska pojkar, de kom inte ihåg det de hade blivit räddade från!

Och då såg de ju inte heller längre befrielsen som något att ta vara på och hålla fast vid. Det gick till slut så långt att de ville avskeda Mose och Aron, och välja nya ledare åt sig, ledare, som skulle ta dem tillbaka till Egypten!

Det är så det fungerar, när vi ser i den backspegel den onde tillhandahåller, och lyssnar till hans förslag.

”Gå tillbaka till Egypten bara, du kan ju ha det bästa från två världar, du kan ha både mannat från himlen, och köttgrytorna från jorden!”

Men i Egypten finns egyptierna kvar, och går du dit, då är du på deras territorium!

”Rädda mitt folk!”

Det finns många, som har hört om Jesus, tagit steget att bli en i hans folk, men aldrig gått ut ur ”Egypten”, aldrig riktigt lämnat det världssystem, som befinner sig i uppror mot Gud, och är i den ondes våld, de som aldrig omvänt sig från sina onda vägar, kanske inte ens fått höra att detta är nödvändigt, utan nu fortsatt att leva som förr, ungefär.

Man bor kvar på törnåkern, så att säga och den kommer att kväva en, bara den får tid på sig.

Den som går för att rädda människor från förtappelsen får inte lämna jobbet halvvägs, och säga att ”vad fint, nu är du frälst, allt klart!”

De behöver räddas från ”egyptierna”, de behöver bli fria från all slags träldom, innan frälsningen också är en synlig verklighet i deras liv!

”Befria mitt folk!”

Det finns också de, som tagit steget vidare in i befrielsen, lämnat Egypten med friskt mod för att börja leva det nya livet i Kristus, men så har det blivit jobbigt på olika sätt, det här med att följa Jesus visade sig kosta mer än man riktigt ville betala, och så har man gått tillbaka till det mera lagom-artade livet i Egypten.

Där väntar då ”egyptierna” för att se till att det inte blir någon frukt av återvändarnas liv! Stengrund, stengrund.

Det gäller för befrielseförkunnarna att inte måla upp någon guld och gröna skogar-bild av efterföljelsen!

Jesus säger till människorna att de ska beräkna kostnaden, att det finns ett kors med i efterföljelsen, att den här världen, ”Egypten”, kommer att hata dem som lämnat den! Det är inte meningen att det ska komma som någon total överraskning, när det blir hett och torrt och dammigt ute i öknen!

För kommer detta som en överraskning, då ligger nog titten i backspegeln alltför nära till!

Med förutsägbart resultat. Man ser allt det lockande och åråvärda som ”Egypten” har att erbjuda, men ”egyptierna”, världens förslavande makter, dem ser man inte längre!

Rädda mitt folk. Befria mitt folk. Där finns det både kallelse och utmaning så det räcker!

 Jag hade predikat och bett för människor i ett möte uppe i Pedersöretrakten, och det hade varit en sådan där en kväll på tusen, då allt fungerade!

Predikan hade landat perfekt i sammanhanget, de tilltal jag fick till människorna som jag bad för hade träffat rätt, somliga blev så välsignade, att de var helt vimmelkantiga, och när jag skulle åka hem hade folk klappat om mig och uttryckt stor uppskattning av det jag sagt och gjort!

Så där satt jag nu i bilen, och kände mig som en katt som fått grädde. Minst en mediumsize profet var jag i mina egna ögon! Jag njöt av minnet av alla de goda orden och ryggdunkarna, och försökte komma ihåg och memorera allt jag hade sagt, så att jag skulle kunna säga det på nytt någon annanstans, för det hade ju varit så bra!

 Då kom ett sanningens svärd i form av en tanke så tydlig, att den var nästan hörbar, och skar alla mina självbelåtna känslor itu: ”Ingmar, i det som du sade och gjorde ikväll fanns tillräckligt mycket av dina egna tankar och ambitioner för att ge dig en enkelbiljett till helvetet, om det inte blir helgat genom Mig!” 

De första ögonblicken kände jag mig totalknäckt. Detta var ju det absolut bästa jag kunde åstadkomma! Jag hade bett, jag hade studerat Skriften, jag hade bett om Andens ledning, om att få stå i Herrens tjänst, och kvällen hade varit så välsignad som jag alls hade kunnat be eller tänka, och litet till!  Och så får jag detta besked från Herren!

Sedan landade bibelordet jag behövde för att förstå vad Jesus ville säga mig, ordet från 1 Petr. 2:5 om ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga  offer, som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje, eller som det står i 1917, ”andliga offer, vilka genom Jesus Kristus blir välbehagliga inför Gud”!

 Jag hade gjort det ack så vanliga misstaget att börja spalta upp mitt liv i bra saker, som jag kunde känna mig nöjd med, och dåliga saker, som jag behövde förlåtelse för. Här blev jag nu handfast påmind om att hela mitt liv behövde komma under korset, att det alltid finns ”kärlsmak” med i allt jag gör, och att hela mitt liv därför ständigt måste helgas genom Kristus, innan något av det kan bli välbehagligt och till glädje för Fadern!

Och vilken frihet som finns i den insikten! Där finns inget fotfäste för ängslig perfektionism, man får vara nöjd med att vara en styckverkare, och lita på att Jesu blod renar hela ens liv och gärning, och man får tro att de gudagivna guldkorn, som finns kvar efter den processen, verkligen är till glädje för Gud!

 Då finns det inte längre något man kan berömma sig av, för det som en Annan måste tvätta, innan det blir gångbart, det är inget att skryta med!

Då man inser att man inte kan ta åt sig äran för det som till synes går bra, då behöver man inte heller skämmas när det går åt pipan, för Han, som ska ha äran, har ju också burit skammen!

Genom det till synes bistra tilltal, som Gud gav mig den här kvällen, fick jag ta ett stort kliv till ut i Guds barns härliga frihet! Frihetens pris var helt enkelt den egna äran…

Så länge en människa inte på detta sätt ser, att allt behöver helgas genom Jesus, kommer hon att ta åt sig litet av äran när det går bra, och då blir hon också litet högmodig. Tar man äran när det går bra, då råkar man också ut för skammen när det går dåligt, och så blir man missmodig!

Det väl det här som kallas att gripas av högmod och falla i djävulens snara…

I ingetdera fallet blir man frimodig, och det är vad Gud vill att vi ska få vara!

Och det blir vi, allt mer, ju mer våra källor är i Honom…

 ”Under sång och dans ska man säga: ”Alla mina källor äro i Dig!”

”De som skåda upp till Honom ska stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av skam”

Så, efter diverse förvecklingar och hinder i vägen blev det bibelskola för oss, och och tiden där var förmodligen de bäst investerade månaderna i mitt liv. Det är onekligen lättare att förstå vad man läser, om man har någon som vägleder en!

Det var sen, när vi kom hem igen, som det började kärva till sig.

Jag kom hem till Finland med den föreställningen, att nu var all förberedelser undanstökade, och nu skulle då Gud öppna dörrarna för mig till arbetet i Hans vingård!

Det gick nu inte riktigt så. I stället för att något skulle ha öppnats, blev det så att alla dörrar småningom stängdes, och själv gick jag en bit i taget in i något jag skulle vilja kalla en andlig depression.

Ingenting blev som jag hade väntat, ingenting fungerade.

Åren gick och jag började alltmer tvivla på att jag verkligen hade en kallelse, att Gud hade någon användning för mig, och till slut var det nästan så jag började undra om jag ens var någon riktig kristen. Var alltsammans bara inbillning och önskedrömmar?

 I fem år var Gud tyst, så när som på en uppmaning att börja gå till församlingsgården i Smedsby och be för församlingen varje fredagkväll 22 – 24, vilket jag också gjorde i ett års tid.

Till slut en natt där i församlingsgården var jag helt desperat, jag ropade och skrek åt Gud och ville ha besked vad Han egentligen menade med mig och mitt liv. Den natten fick jag också svar, genom en stilla tanke som kom till mig: ”Om jag skulle ge dig en förebedjartjänst, du skulle få be för olika människor och sammanhang, och jag skulle ge dig stora bönesvar, och enda villkoret skulle vara att ingen människa någonsin skulle få veta att det är du som ber, skulle du vilja ha den tjänsten då?”

Den enkla frågan klädde av mig totalt. Jag insåg nämligen omedelbart att erbjudandet om att få tjäna Gud helt i det fördolda inte lockade mig ett dugg! I samma ögonblick fick jag också syn på vad jag egentligen hade önskat mig och längtat efter, på samma gång som jag hade velat tjäna Herren.

Jag hade velat ha en plats i solen och talarstolen, där alla skulle kunna se mig och höra mig!

Jag hade velat bli en, som alla skulle tycka var andlig och vis, och klappa på axeln, och ta intryck av och beundra! Jag hade hela min tid som kristen sett till sådant som varit synligt för ögonen.

Alla mina föredömen hade varit personer med offentliga tjänster i Kristi församling!

Så hade jag också blivit sådan jag var på insidan – utan att ens själv ha vetat om det.

 Det tog mig flera dagar innan jag var färdig att lämna över mina egna ambitioner till Gud och säga ja tack till vad Han än ville med mitt liv. Under de dagarna dog jag, det finns inget bättre sätt att beskriva det. Det var som en dödsprocess inom mig, när mina egna planer och önskedrömmar måste falla i jorden och dö. Sedan dröjde det bara några veckor, innan jag fick första inbjudan att komma och tala i ett möte, och på den vägen är jag fortfarande!

 Bibelskolan var bra, men den skulle inte ha räckt. Guds skola var suverän – jobbig, men suverän!

Han visste vad jag mest av allt behövde få lära mig!