Gläd er med Jerusalem, fröjda er med henne, alla ni, som har henne kär!

Jubla högt med henne, alla ni, som har sörjt över henne!

Ty ni ska få dia er mätta vid hennes trösterika bröst, ni ska suga och njuta av hennes härlighets rikedom!

Ty så säger Herren: Se, jag leder frid till henne som en flod, och folkens rikedomar som en översvämmande älv. Ni ska få dia och bli burna på höften, och få sitta i knäet och bli smekta. Som en mor tröstar sin son, ska jag trösta er. Ja, i Jerusalem ska ni bli tröstade!

Era hjärtan ska glädja sig, när ni får se detta, era ben ska få livskraft likt spirande gräs. Herrens hand ska bli känd för hans tjänare, men på sina fiender ska han vredgas.

Ett direkt tilltal till dem, som har Jerusalem kärt, och som har sörjt över dess olyckor och motgångar.

De, som har sått med tårar ska få skörda med jubel, som det står i Ps 126!

Eller, som Jesus säger i Matt 5, saligprisningarna: ”Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade”.

Eller, som det också står i Ps 126: ”När Herren gjorde slut på Sions fångenskap, då var vi som drömmande! Då fylldes vår mun med skratt och vår tunga med jubel!”

Eller, som aposteln skriver om Israel i Rom 11: ”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad ska då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?”

Eller, som det står skrivet i Ps 122: ”Önska Jerusalem frid! Må det gå dem väl, som älskar dig!”

Här i Jesaja 66 är beskedet kristallklart: Ja, det kommer att gå dem väl, som har haft hjärta för Jerusalem. Mycket väl!

15-17

Ty se, Herren ska komma med eld, och hans vagnar ska vara som en stormvind. Han ska låta sin vrede drabba med hetta, och sitt straff med eldslågor. Ty med eld och med sitt svärd ska Heren gå till rätta med alla människor, och många ska bli slagna av Herren.

De, som låter sig invigas och renas till gudstjänst i trädgårdar, anförda av en, som står där i mitten, de som äter svinkött och andra styggelser, ja, också möss, de ska alla förgås, säger Herren.

Beskedet, som avfällingar och avgudadyrkare får, är inte fullt lika positivt, kan man säga.

Genom hela Jesaja går de här två berättelserna parallellt; Guds godhet, och Guds stränghet. Han godhet mot dem, som vill omvända sig, och fly till hans barmhärtighet, och hans stränghet mot dem, som framhärdar i att vägra lyssna.

I början av vers 18 – här är ett av otaliga exempel på hur versindelning poch kapitelindelning ibland hugger av sammanhang på mitten – påminner Gud oss om att han vet både vad vi gör och vad vi tänker, att ingenting är fördolt för honom. Något som David för övrigt presenterar utförligt i början av Ps 139…..

Domen kommer att vara rättvis, baserad på Herrens fullkomliga vetskap om oss var och en, vad vi har gjort, tänkt, och hurudan vår hållning till hans erbjudande om nåd har varit.

18-21

Jag känner deras gärningar och deras tankar! Den tid kommer, då jag ska samla alla hednafolk och tungomål, och de ska komma och se min härlighet.

Jag ska sätta ett tecken bland dem.

Några av dem, som blir räddade, ska jag sända som budbärare till hednafolken, till Tarsis, till Pul och Lud, bågskyttefolken, till Tubal och Javan, till kustländerna i fjärran, som inte har hört talas om mig eller har sett min härlighet.

De ska förkunna min härlighet bland hednafolken.

De ska som offergåva åt HERREN föra alla era bröder ut från alla hednafolk, på hästar, i vagnar och bärstolar, på mulåsnor och dromedarer, fram till mitt heliga berg i Jerusalem, säger HERREN, på samma sätt som som Israels folk i rena kärl för fram offergåvor till HERRENS hus! Och somliga av dem ska jag ta till mina präster, till mina leviter, säger Herren.

”Jag ska sätta ett tecken bland dem”.

Detta är exakt vad den gamle Simeon säger, när han välsignar Josef och Maria i templet. ”Denne är satt till fall och till upprättelse för många i Israel, och till ett tecken, som ska bli motsagt!”

Jesus är tecknet, som blev satt för Israel, och bland dem, som blev räddade genom honom, begav sig några ut för att predika evangeliet om Kristi härlighet för hednafolken, oss.

Till slut ska rörelsen vända, hednafolken ska i sin tur föra tillbaka Israels folk till Guds land och Guds stad. En första uppfyllelse av detta har vi sett, när andra folk på olika sätt har understött och hjälpt judarna att komma hem till Israel, men fortfarande är merparten av det judiska folket kvar ute i diasporan. Den slutliga uppfyllelsen ligger ännu i framtiden.

22-24

Ty liksom de nya himlarna och den nya jorden, som jag skapar, blir bestående inför mig, så ska ert namn och er avkomma bestå, säger Herren.

Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag ska alla människor komma och tillbe inför mig, säger Herren.

Och de ska gå ut och se liken efter de människor, som har avfallit från mig. Ders mask ska inte dö, och deras eld inte utsläckas. De ska vara en vämjelse för alla människor. 

Hur uppfyllelsen av verserna 22 och 23 kommer att se ut vågar jag inte säga så mycket om – de nya himlarna och den nya jorden är knappast bara en kopia av den gamla skapelsen!

I varje fall kommer den osäkerhet och obeständighet, som kännetecknar det nuvarande, att vara borta. Den nya jorden kommer att vara en plats av frid och trygghet, en plats där det goda består, och det onda inte har något utrymme.

Den kommer att vara en plats, där människan har kommit i rätt förhållande till både varandra och sin Gud, där tillbedjan är naturlig och glädjefylld, för inför Guds ansikte finns det glädje så det räcker och flödar över!

Så har vi då den sista versen, den som handlar om något, som vi i allmänhet litet ryggar tillbaka för, nämligen det eviga straffet.

Jesus citerar den här versen i Mark 9:48, när han varnar för risken av att hamna i det han kallar Gehenna, ”där deras mask inte dör, och elden inte släcks.”

Då och då får jag frågor kring detta, så denna sista vers i Jesaja ska jag nu kommentera litet utförligare!

Det här med förtappelse, helvete, och evig pina för de fördömda har varit och är fortfarande ett knepigt kapitel i den kristna läran.

Helvetet har ibland använts för att skrämma människor till lydnad och underkastelse, svavelpredikningar har gett folk både sömnlösa nätter och psykiska problem, och under allt detta ligger frågan vad detta med med talet om eviga plågor för dem, som inte vill tro, egentligen förmedlar för bild av Gud?

I vanliga tankar och undervisning om de eviga straffet finns också en hel del material, som definitivt varken är hämtat från Bibeln, eller stämmer med Bibeln, vilket nu inte precis har varit ägnat att minska förvirringen.

Kanske det är bäst att börja med att skilja på de olika begreppen.

Ordet ”helvete” är fornnordiskt, sammansatt av hel och vite.

Hel var dödsgudinnan i fornnordisk mytologi, och hon tänktes härska över dödsriket.

Vite är det gamla ordet för straff. Helvete betecknar alltså ursprungligen ungefär ”straff i dödsriket” – vilket gör begreppet vilsledande vad det gäller det eviga straffet, som vi ska se.

I NT är det främst Jesus själv, som talar om dels tillståndet mellan döden och den yttersta domen, dels om vad som händer efter den yttersta domen.

I Luk 16 har vi berättelsen om den rike mannen och Lasarus.

De dör båda, deras kroppar begravs, och deras själ och ande, det som är deras personlighet, minus det jordiska skalet, förflyttas till olika avdelningar av den tillvaro, som väntar oss människor efter döden, den plats där vi inväntar den slutliga domen över våra liv.

Lasarus kommer till den bättre avdelningen, som vi kan kalla paradiset, medan den rike mannen hamnar i den sämre, dödsriket.

Här skapar Folkbibelns översättning i mitt tycke en viss förvirring, för där står det att den rike mannen hamnade i helvetet – vilket i och för sig är korrekt, om man förstår det rätt, som ett straff i dödsriket, vilket vi ofta inte gör.

I grekiskan står det att det var Hades, dödsriket, han kom till. Och detta är, som sagt, ett mellantillstånd, inte en slutstation. Till den yttersta domen ska sedan alla döda kroppsligen uppstå, onda som goda, detta enligt Uppenbarelseboken, 20:12-15

Där sägs också att också döden och dödsriket ska upphöra att finnas till efter slutdomen, de ska kastas i eldsjön – helt logiskt, för efter att slutdomen är verkställd finns ju ingen död längre….

Det är alltså eldsjön, som är slutstationen, det eviga oföränderliga straff, som kallas den andra döden.

I Hebr 11:26-31 beskrivs den tid, som de, som med vett och vilja förkastar Jesus och frälsningen, ska tillbringa i dödsriket i väntan på den yttersta domen som en ”fruktansvärd väntan på domen och den förtärande eld, som ska uppsluka motståndarna.”

Här får vi en antydan om vad plågan i denna dödsrikets mörka halva åtminstone till någon del består i: man vet att domen kommer, man vet att det kommer att gå illa, och man har ingen chans att undkomma den längre. Litet som att sitta i dödscellen….

Enligt Luk 16 och Joh 5:24 är detta något, som de, som har ”övergått från döden till livet”, och sitter i det behagligare väntrummet, inte kommer att behöva frukta för. Deras väntan på domen är mer som en glad förväntan – från att ha haft det bra i paradiset ska de ju sedan få det ännu bättre, för då ska de få nya, förhärligade kroppar! 1 Joh 3:2

Varför kallar jag det paradiset? Jo, Jesus säger till rövaren på korset att han ska få vara med Jesus i paradiset samma dag….

Så här långt kan de flesta kristna hänga med – vårt sinne för rättvisa säger att det självklart behöver finnas både ett straff för dem, som har brutit mot Guds lag, och därmed gjort vad ont är mot sina medmänniskor, och någon form av konsekvenser för dem, som medvetet väljer att trampa Jesu offer för oss under fötterna.

Men sedan.

Då kommer frågan vad som är ett rimligt straff, och för att kunna säga något om den saken, skulle man behöva förstå hur allvarligt brottet egentligen är.

Och där kommer vi till korta. Vi begriper inte hur fruktansvärt, vedervärdigt, avskyvärt, hädiskt, den fallna människans beteende är sett från himlen. Vi får en aning om vi ser på Kristi kors, och kanske det var därför, som Jesus måste dö en sådan plågsam, utdragen död för våra synder – för att ge oss en aning om vad för slags brott vi har begått, som kunde förtjäna ett sådant straff….

Hur ska vi då kunna säga något om hurdant straffet borde vara, om vi, förutom att ha levt våra liv i uppror mot Gud, dessutom vägrar att ta emot Guds erbjudande om benådning, en benådning som kostade hans Son livet?

I stället för att undra över vad detta med evigt straff förmedlar för bild av Gud, kanske vi borde försöka se vad det förmedlar för bild av oss människor…

Vad är det då egentligen som händer efter den yttersta domen?

Vad betyder det här med ”det brinnande Gehenna”, med eldsjön, med den andra döden?

Ska vi förstå det som att de, som går förlorade, ska tillbringa evigheten i en ändlös, fruktansvärd pina?

Eller ska vi förstå det som att de verkligen dör en andra död, en som inte bara dödar kroppen, utan också hela personligheten, att de som går förlorade helt enkelt upphör att existera?

Här går meningarna isär bland bibeltolkarna.

En skola menar att de förtappade ska just plågas i evighet, och en annan att de upphör att existera – och en tredje att alla nog på något sätt kommer att bli frälsta till slut, kanske efter att först ha tillbringat några miljoner straffår i någon slags skärseld…. och så vidare

Och här tror jag att vi får vara försiktiga med att uttala oss alltför tvärsäkert.

För det första vet vi inte ens vad begreppet ”evighet”på riktigt innebär!

Vi är fångar i vår tillvaros fyra dimensioner, och det finns inget i våra medvetanden, kunskap eller erfarenhet, som kan göra sig någon klar föreställning om hur en femte, sjätte, eller sjunde dimension skulle gestalta sig. Detta undandrar sig vår bedömning på ett fundamentalt plan.Vilket innebär att uttrycket ”evigt straff” också blir aningen svårbedömt!

Oftast tänker vi oss evigheten som en väldigt lång tid, men då talar vi ju fortfarande bara om tid, inte evighet

Sen försöker vi tänka oss evigheten som frånvaro av tid, ett slags ständigt nu, men det skulle innebära en tillvaro utan begrepp om vad som varit eller vad som kommer, litet som att vara totalt minneslös, och den beskrivningen passar dåligt in på den evige Guden!

Ser man evigheten i förhållande till tiden som att tiden är en linje, på vilken vi befinner oss på en bestämd punkt, medan den, som är utanför tiden kan landa var han vill  på linjen, ungefär som en tredimensionell varelse skulle förhålla sig till en tvådimensionell, då kanske man kommer litet närmare, och då kan man förstå hur Gud kan veta vad som ska hända i framtiden – ur hans synvinkel har den ju redan inträffat – men inget av detta hjälper oss att ta ställning till vad ett evigt straff i den brinnande sjön egentligen innebär för dem, som kommer att hamna där.

Vi ska också minnas, att ännu är ingen där!

Den är tillredd åt djävulen och hans änglar, och inte heller de är ännu där. Matt 25:41

Ibland föreställer sig folk att den onde är något slags tortyrmästare i helvetet, att han härskar där, men för den tanken finns inget bibliskt stöd. När han småningom blir kastad dit, då är det för att bli straffad, inte för att härska!

Att eldsjön primärt är tillredd åt djävulen och hans änglar innebär också, vad jag kan begripa, att det inte är Guds vilja att någon enda människa skulle behöva hamna där. Han vill att alla ska bli frälsta, men han tvingar oss inte…

Vad säger då Bibeln om slutdestinationen för dem, som går förlorade?

I Matt 5:29-30 säger Jesus, att man ska hellre göra sig av med öga och hand, om de inleder en i frestelse, än riskera att hela ens kropp kommer till Gehenna. Detta kan inte syfta på dödsriket, mellanstationen före yttersta domen, för dit kommer inte kroppen. Den ligger ju i graven, medan själ och ande är i väntrummet.

Först efter uppståndelsen och domen har de döda återfått en kropp, som kan hamna i Gehenna.

I Matt 10:28 uppmanar Jesus sina lärjungar att inte vara rädda för dem, som kan döda kroppen men inte själen. ”Frukta honom, som kan fördärva både kropp och själ i Gehenna!”

Här översätter alla mina engelska biblar grekiskans ”apolesai” med ”destroy” – vilket då låter mer som oåterkallelig förintelse än som oändlig plåga.

I Mark 9:43 beskriver Herren Gehenna som en plats, där elden aldrig släcks.

I Uppb 14:9-11 beskrivs det öde, som kommer att drabba dem, som öppet och medvetet tar ställning för Djävulen. De kommer att få samma straff, som den herre de har valt att tjäna kommer att drabbas av, precis som de, som har valt att följa Jesus, kommer att få del i hans härlighet.

I Uppb 20:9-10 sägs i klartext att djävulen, vilddjuret, och den falske profeten ska plågas dag och natt i evighet, medan de människor som den onde har lockat till ett sista uppror mot Gud, ska bli förtärda av eld från himlen, vilket då låter mer som ett slutgiltigt utplånande än som ett evigt straff.

I Luk 12:47-48 säger Jesus att den som vet sin Herres vilja, men struntar i den, kommer att straffas med många slag, medan den, som inte visste bättre, kommer att straffas med få slag.

Här kommer då en vinkel till på detta med Guds straff över de olydiga: det är inte så, att det går alla icke troende lika! Gud är rättvis. Han ser det inte lika allvarligt att människan inte rättar sig efter något, som hon inte har fått vetskap om, som när någon medvetet bryter mot Guds vilja.

När man läser dessa, och de andra texter, som på olika sätt talar om det här med dödsrike, paradis, himmelsk lön, och eviga straff, får man konstatera, att det inte låter sig göras att fixa till någon enkel och entydig ”förtappelseteologi”.

Vad vi kan veta är att den, som tror på Jesus som sin Herre och Frälsare, inte kommer under någon dom, utan har övergått från döden till livet.

Vi kan veta, att det kommer en dom, och att den kommer att vara rättvis.

Vi kan veta, att den, som medvetet väljer att förkasta Jesus för att i stället gå den ondes ärenden, till slut kommer att få dela sin herres öde.

Exakt vad bilden av eldsjön innebär kan vi bara ana. Själv föreställer jag mig att de mörkrets varelser, som till slut hamnar där, kommer att plågas av att hela tiden befinna sig i Guds ljus, utan att ha någonstans att gömma sig, medvetna om att de själva en gång valde bort det.

En andlig eld alltså, inte en svavelbrasa….

CS Lewis har en lysande beskrivning i slutet av ”Från helvetets brevskola”, av hur det känns för den demon, som haft i uppdrag att fresta och vilseleda en troende man, när denne dör, och möter Jesus och hans änglar: ”Det som är en förblindande, kvävande eld för dig, det är svalt ljus för honom, det är Klarheten själv, och det som för dig att storkna och förlamas, det är för honom en vindfläkt från själva himlen…” (mycket fri översättning).

Jag tror att det kanske är just så det blir, detta eviga straff, som vi undrar över.

Det kanske blir samma sak, som, möter oss alla, frälsta och förtappade lika.

Det är bara det, att vi kommer att uppfatta den tillvaro, där vi för alltid är exponerade för Guds ljus och härlighet, så olika. Det som är ljuvlighet vid livets källor för den, som sökt sig till ljuset, blir en outhärdlig plåga för dem, som valt mörkret som sin hemvist…

Då har jag slutligen kommit genom Jesaja. Det här har varit en givande resa för mig själv, åtminstone, så här grundligt har jag aldrig förr fördjupat mig i den här bibelboken! Hoppas det har gett er andra något också!

God och välsignad fortsättning på det nya året!

Så säger HERREN: Himlen är min tron, och jorden min fotapall.

Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?

Min hand har ju gjort allt detta, så att det har blivit till, säger HERREN!

Jag skådar ner till den, som har en förkrossad ande, och till den, som fruktar mitt ord.

Orden från 57:15 upprepas här, med en litet annorlunda formulering. Här säger Herren att han skådar ner till den förkrossade, i 57:15 att han bor hos den, som är förkrossad och har en ödmjuk ande. Gud är inte intresserad av attt bo i tempel och kyrkor, som vi har byggt. Han vill bo hos oss, i oss, ägna oss sin uppmärksamhet och omsorg!

Det kan vara vara värt att lägga märke till vad som står i 57:14 också. ”Bana och bered väg! Ta bort stötestenarna från mitt folks väg!” Det här med ståtliga kyrkbyggen och katedraler, och praktfulla gudstjänster och mässor, och invecklade liturgier av olika slag, kan i sämsta fall bli en stötesten på Guds folks väg, på så sätt att de blir något vi erbjuder Gud, och därmed något, som ställs mellan oss och vår Herre.

Ibland har jag tänkt att vi på ett sätt ställer upp en sköld mot Gud genom att utforma våra möten och gudstjänster som vi gör. Det är programpunkt efter programpunkt, det är vi, som talar och ber och sjunger, och reser oss och sätter oss, och spelar och uppträder för varandra så till den grad sammanhängande, att Gud liksom aldrig kommer till tals, aldrig får komma oss inpå livet.

Är detta att vara förkrossad inför sin Gud, att ha en ödmjuk ande?

3-4

Den, som slaktar en oxe, är lik en mandråpare, den som offrar ett lamm är lik den, som bryter nacken av en hund, den som bär fram ett matoffer är lik den, som bär fram svinblod, den som offrar rökelse är lik den, som hyllar en avgud.

Liksom dessa har valt att gå sina egna vägar, och har sin själs glädje i sina vidrigheter, så ska också jag välja deras ofärd, och låta det de fruktar komma över dem.

Ty ingen svarade när jag ropade, ingen hörde när jag talade. De gjorde det, som var ont i mina ögon, de valde att göra det, som misshagade mig.

Här i Jesajas sista kapitel kommer tonen från Jesajas första kapitel igen: ”Vad ska jag med era många slaktoffer till? Bär inte längre fram meningslösa matoffer! Jag står inte ut med ondska tillsammans med högtidsförsamlingar, min själ hatar era nymånader och högtider, de är en börda för mig….”

De, som kommer och erbjuder sina tjänster åt Gud, samtidigt som de håller fast vid att gå på sina egna vägar, kan inte skyla över sina synder med sina offer. De är inte en bit bättre än dem, som syndar öppet och utan att skämmas. Snarare tvärtom – Gud vill ju faktiskt hellre att vi ska vara antingen kalla eller varma, än att vi håller på med ljumhetens haltande på båda fötter…..

Lydnad är fortfarande bättre än offer!

Att de har valt fel väg är en sak. Det finns förlåtelse för den, som ångrar sig, Gud är barmhärtig mot var och en, som ödmjukar sig inför honom. Det blir sedan en helt annan sak, annan situation, när man vägrar lyssna till förmaning. ”Ingen svarade, när jag ropade…”

Först väljer man att gå sin egen väg, och det har vi enligt Jesaja 53 alla gjort.

Sedan har man roligt på den egna vägen ett tag – det hade ju den förlorade sonen i Luk 15 också!

Det är som en gammal gudsman sade en gång: ”Problemet med synd är att vi tycker det är roligt att synda, annars skulle ju inte en kotte komma på idén att göra det!” Man har alltså sin själs glädje i sånt som är vidrigt inför Gud.

Men, världens glädje har en tendens att komma till vägs ände i en eller annan svinstia, den lustfyllda vidrigheten är kanske inte så lustfylld längre efter ett tag, den börjar bara kännas allt mer som det den är.

I det läge kanske Herren då låter sin kallelse komma till människan – det är inte enda gången han kallar, men ibland gör han det just då – och om man då vägrar lyssna, då går man från att ha gjort det, som var ont där på den egna vägen, till att göra det, som verkligen misshagar Herren: man vägrar böja sig för hans kallelse till omvändelse.

I det läget ger då Gud det, som människan själv har valt: ett liv utan den sanne Guden och utan det levande hoppet i världen. Surrogaten får man sedan försöka hålla kvar greppet om så länge man förmår….

5.

Hör HERRENS ord, ni som fruktar för hans ord!

Era bröder, som hatar er, och stöter bort er för mitt namns skull, de säger: ”Må HERREN förhärliga sig, så att vi får se er glädje!”

Men de ska komma på skam!

Spänningen melllan dem, som är villiga att böja sig för Gud, och dem, som vill både ha sin kaka kvar och äta den, alltså ha kvar ett sken av gudsfruktan, samtidigt som man går sin egen väg och gör vad köttet och sinnet vill, den spänningen har alltid funnits, och den har alltid tagit sig ungefär samma uttryck. I botten på hatet och utstötningsmekanismerna finns samma avund, som fick Kain att ta livet av Abel, den avund, som den ytligt religiöse känner gentemot dem, som han mer eller minde omedvetet anar att lever mer till Guds ära, än han gör själv.

Åtminstone tänker jag mig att detta är vad Jakobs bror Judas tänker på, när han i sitt brev skriver just om den sortens människor: ”Ve dem, de har slagit in på Kains väg…”

Samma reaktion av avund och hat möter vi ju också i berättelsen om den förlorade sonen, som ju berättses just för det religiösa ledarskap, som  hade svårt att tåla att de ödmjuka, förkrossade, helt plötsligt fick himlen öppnad för sig.

6-9

Hör, hur det larmar i staden, hör en röst från templet! Hör, det är Herren, som vedergäller sina fiender vad de har gjort!

Innan Sion har känt någon födslovånda, föder hon barnet.

Innan kval kommer över henne, har hon fött ett gossebarn.

Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande? Kan ett land komma till liv på en enda dag, eller ett folk födas på en enda gång, eftersom Sion föder sina barn redan när födslovåndan börjar?

”Skulle jag öppna moderlivet, men inte ge kraft att föda?” säger Herren. ”Eller skulle jag ge kraft att föda, men sedan hålla fostret tillbaka?” säger din Gud.

Det, som skedde 14.5.1948 får väl sägas vara tämligen unikt i världshistorien. 1922 hade Storbritannien fått mandat över Palestina, tillldelat av Nationernas förbund. Fem år tidigare, genom Balfoureklarationen, hade judarna fått ett nationellt hemland där, och nu var det tänkt att det britttiska mandatet skulle stärka detta – vilket nu inte alltid gick som på Strömsö, som talesättet här i Österbotten går. Ändå tror jag att man kan säga, att landet så att säga gick havande med det, som sedan skulle födas 1948, under hela första halvan av 1900-talet. Moderlivet hade öppnats….

Den 14.5.1948 drog sig britterna tillbaka från mandatet, och samma dag förklarades Israel självständigt. Landet kom till på en enda dag, och de där bosatta judarna blev israeler, medborgare i en självständig nation, på en enda gång. Exakt uppfyllelse…

Men innan detta skedde, hade något annat hänt, något som var ett dråpslag av en helt annan kaliber mot Herrens fiender! Gossebarnet hade fötts. Rösten i templet, den gamle Simeons röst, hade proklamerat Jesus som Messias när han fyrtio dagar gammal bars fram i templet. Och i och med Messias födelse hade Herrens vedergällning mot hans fiender börjat, den ondes välde här på jorden hade utmanats av den Starkare, och började vackla….

Så säger Herren: Liksom man säger om en druvklase, när det finns saft i den: ”Fördärva den inte, det finns välsignelse i den”, så ska också jag göra för mina tjänares skull: Jag ska inte fördärva dem alla.

Jag ska låta en avkomma gå ut från Jakob, från Juda en arvinge till mina berg. Ty mina utvalda ska besitta landet, mina tjänare ska bo där. För mitt folk, som frågar efter mig, ska Saron bli en betesmark för får, och Akors dal en lägerplats för nötboskap.

Även om majoriteten hellre vandrade på egna vägar än på Guds, fanns det ännu människor kvar, som frågade efter Gud. Här har Folkbibeln en i mitt tycke mindre lyckad översättning, som de dessutom är tämligen ensamma om. Den gängse översättningslösningen talar om ”mitt folk som söker mig”, ”my people who seek me”, ”my people that have sought me”, eller, som Amplified skriver, ”my people who seek me, inquire of me, and require me”.

Dessa har Herren ingen avsikt att fördärva, tvärtom! Inte är de perfekta, inte är de syndfria, men de är vända till Gud, söker hans ansikte, söker svar från honom, och tar de svar de får på allvar.

I 2 Tim 3:1-5 finns en beskrivning av en sorts människor, som passar mycket bra in också på Jesajas samtid. Slutklämmen där i femte versen är: ”De har ett sken av gudsfruktan, men de vill inte veta av dess kraft!” De fyra föregående verserna är en lång uppräkning av handlingsmönster, som är totalt styrda av av vad köttet och sinnet vill, och som står i total opposition till vad Gud vill med sitt folk.

Men ändå ville de gälla för att vara Guds folk, både de som var samtida med Jesaja, och de, som Paulus profeterar om att ska komma i den sista tide!  Inget nytt under solen….

”Gudsfruktans kraft”, hur ska vi förstå det uttrycket?

Hur ska vi söka Gud för att göra det på rätt sätt?

Gud har gett oss en väg, som vi ska komma till honom på. En väg, inte många. Jesus är vägen. Vi kommer in på den vägen som syndare i behov av nåd. Gudsfruktans kraft finns i att leva av nåd, leva i syndernas förlåtelse, vandra i ödmjukhet inför Gud.

Jasg har tänkt mycket på något jag skulle vilja kalla renhetslängtan. Längtan efter att få leva renad från all den smuts, som räknas upp där i början av 2 Tim 3. En längtan, som driver oss till den Ende, som kan rena oss!

Davids bön i ps 51, ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta”, är ett uttryck för en sådan längtan, en längtan som föds ur insikten om hur hopplöst nedsmutsad man är, och hur detta tillstånd inte är vad människan är skapad för.

David levde på den tid, då människorna bar fram djur som syndoffer åt Gud, när de hade brutit mot hans bud.

Ändå ger han utryck för en andlig insikt, som vi i dagens kristenhet kan önska att vore mer allmän bland oss: ”Slaktoffren gläder dig inte, annars skulle jag ge dig sådana… .offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud!”

Det fanns fortfarande människor med den inställningen i Israel trehundra år senare, när Jesaja bar fram sitt budskap. Och Guds besked är oförändrat: de som kommer till mig, söker mig, ödmjukar sig inför mig, dem ska jag sannerligen inte kasta ut! De ska få besitta landet, jag ska sända en arvinge, som härstammar från Juda…”

 11-14

Men ni, som överger HERREN, och glömmer mitt heliga berg, ni, som dukar bort åt Gad, och häller upp blandat vin åt Meni, er har jag bestämt åt svärdet!

Ni ska få böja er ner för att slaktas, därför att ni inte svarade när jag kallade, inte hörde, när jag talade.

Ni gjorde det, som var ont i mina ögon, och valde det, som misshagade mig.

Därför säger Herren, HERREN så; Se, mina tjänare ska äta, men ni ska hungra, mina tjänare ska dricka, men ni ska törsta, mina tjänare ska jubla, men ni ska stå med skam!

Mina tjänare ska jubla i sitt hjärtas fröjd, men ni ska ropa i ert hjärtas plåga, och jämra er i förtvivlan!

Avgudarna Gad och Meni, då. Både New American Standard och New International talar om ”Fortune” och ”Destiny”. Amplified förklarar såhär: ”Gad, the Babylonian god of fortune”, ”Meni, the god of destiny”.

Lyckojakt och ödestro. Låter det bekant för oss, som lever i ett samhälle, där folk tror att livets mening är att bli lycklig, och strävar efter detta utan hänsyn till hur mycket, som trampas ned, och hur många som får lida för lyckojakten? Vi, som lever i en tid, när människorna dels förklarar sig tro på vetenskapen, dels läser sina horoskop varje morgon, och lyssnar på vad den isländska völvan månntro har för spådomar inför nästa år?

Jag dar mig till minnes en dam, som bestämt förklarade att hon inte trodde på något övernaturligt, men fem minuter senare aningslöst berättade att hon aktade sig för svarta katter och för att gå under stegar…. ska man skratta eller gråta? Ta i trä och knock on wood… det gäller att blidka ödet, om man ska behålla lyckan! Sånt här är avgudadyrkan, rätt och slätt.

”Ni gjorde det som var ont i mina ögon, och valde det som misshagade mig”, säger Herren om sådant.

”Ni vände er från avgudarna till att tjäna den levande och sanne Guden”, skriver aposteln i 1 Tess 1:9. För den som verkligen söker Gud finns det både ett ”från” och ett ”till”. Man kan inte tillbe Lyckan och Ödet, samtidigt som man tillber den levande och sanne Guden!

16-25

Den, som då välsignar sig i landet, ska välsigna sig vid Sanningens Gud, och den, som avlägger ed i landet, ska svärja vid Sanningens Gud, ty de förra bedrövelserna är då glömda och dolda för mina ögon.

Se, jag skapar nya himlar och en ny jord,och man ska inte mer komma ihåg det förgångna, eller tänka på det.

Men fröjda er och jubla till evig tid över det, som jag skapar, ty se, jag skapar Jerusalem till jubel, och dess folk till fröjd!

Jag ska jubla över Jerusalem, fröjda mig över mitt folk. Där ska ej mer höras gråt eller klagan.

Där ska inte mer finnas spädbarn, som lever endast några dagar, inte heller gamla män, som inte uppnår sina dagars mått!

Den, som dör vid hundra års ålder, är en ung man, och först vid hundra års ålder ska syndaren drabbas av förbannelsen.

De ska få bygga hus och bo i dem, plantera vingårdar och få äta deras frukt.

När de bygger hus ska andra inte bo i dem, när de planterar något, ska andra inte äta av det.

Som ett träds ålder ska mitt folks ålder bli, mina utvalda ska länge få njuta av sina händers verk!

Det ska ske, att innan de ropar ska jag svara, medan de ännu talar ska jag höra.

Vargar ska gå i bet med lamm, lejon ska äta halm som oxar, och stoft ska vara ormens föda.

Ingenstans på mitt heliga berg ska de göra något ont eller skadligt, säger Herren. 

Kapitlet avslutas med en lyrisk beskrivning av det kommande fridsriket, en tid, när den aronitiska välsignelsens böneord har fått sitt fulla svar. Så här blir det, när Heren välsignar och bevarar utan att fördärvsmakterna samtidigt river ner och förstör, när Herrens ansikte lyser över oss, och vi lever helt i hans nåd, när hans ansikte är vänt till oss utan att något skymmer, och hans schalom, hans perfekta skapelseordning äntligen har upprättats, så som det beskrivs i Rom 8:18-21….

Jag låter mig sökas av dem, som inte frågade efter mig, jag låter mig finnas av dem, som inte sökte mig.

Till ett folk, som inte åkallade mitt namn, sade jag: ”Här är jag, här är jag!”

Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg, som inte är god, som följer sina egna tankar, ett folk, som ständigt kränker mig rakt i ansiktet.

De bär fram offer i trädgårdar, och tänder offereld på tegelaltaren, de har sitt tillhåll bland gravar, och tillbringar nätter i undangömda nästen, äter svinkött, och har oren mat i sina kärl.

De säger: ”Håll dig för dig själv! Kom inte nära mig, för jag är heligare än du!”

De är som rök i min näsa, en eld, som brinner hela dagen!

Se, det står skrivet inför mig: Jag ska inte tiga förrän jag har gett dem vedergällning, ja, vedergällning i deras famn, både för deras egna missgärningar och deras fäders, säger Herren, de, som tände offereld på bergen, och hånade mig på höjderna. Jag ska mäta upp lönen i deras famn för vad de tidigare har gjort!

Idag, när jag skriver det här, är det 1.12 nådens år 2025. Eftersom jag publicerade första delen av mitt försök till Jesajakommentar 5.12.2021, har jag nu hållit på med det här projektet i nästan precis fyra år. Jag skrev då i början att jag hade för avsikt att ”under de närmaste åren” gå genom Jesaja här på min hemsida, men jag hade nog föreställt mig att det skulle ta två, högst tre år…..

Det ska finnas både tid, ork och inspiration, när man arbetar med sådant här, och helst alla tre på en gång! Och när man är sjuttio plus är det bara tiden, som fortfarande finns som förr, och till och med litet mer än förr…

1.12, ja. Igår var det första söndagen i advent, och Sakarjas profetia om hur Jesus skulle komma att rida in i Jerusalem på en åsna var en av de aktuella texterna. Jag predikade i en finsk gudstjänst, Vapaakirkko i Vähäkyrö, så jag satt inför Herren och funderade över det ordet i går morse.

Det blev inte riktigt någon adventspredikan, kanske, för jag fastnade totalt på orden ”Din konung kommer”.

Det här har varit en stötesten för Guds folk i alla tider, vår oförmåga att se Herren just som kung, kungars Kung och herrars Herre.

Vi ser gärna Herren som vår Frälsare, som den gode Herden, vi ser honom som Livets Bröd, som Guds Lamm, som tar bort världens synd, som Immanuel, Gud med oss, som Fridsfursten, som Översteprästen, som har medlidande med våra svagheter, som Herren, vår läkare, som syndares vän, som Herren, vår rättfärdighet, som vår himmelske brudgum….

Och allt det här är ju sant och bibliskt, tack och lov, och pris och ära!

Men. Allt det här handlar från början till slut om vad vi får, vad Herren ger oss, vad vi kan förvänta oss att få vara delaktiga i som kristna.

Vi glömmer så lätt, att det först som sist är Kungen, som kommer, när Jesus kommer!

Och en kung, han kommer inte för att passa upp sina undersåtar utan att förvänta sig något i gengäld. Guds folk förväntas älska sin Gud av allt sitt hjärta, hela sin själ, av all sin kraft och av allt sitt förstånd! Den kärleken ska inte ta sig utryck i vackra ord och fina ceremonier, den ska ta sig uttryck i lydnad, underordnande, vördnad, och respekt.

Det här formuleras med all önskvärd tydlighet i 5 Mos 10:12-13 och 20

”Vad begär Herren av dig annat än att du fruktar Herren, din Gd, att du vandrar på alla hans vägar, att du älskar honom, och att du tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ, så att du håller Herrrens bud och hans stadgar, som jag idag ger dig, för att det ska gå dig väl.”

”Herren, din Gud, ska du frukta, honom ska du tjäna, honom ska du hålla dig till….”

Det här är en befallning som visar hur ett folk ska förhålla sig till sin kung! Detta är vad Herren förväntar sig av sitt folk: att de ska vara lojala mot honom, lyda honom, och följa honom.

På den punkten har inget förändrats. Jesus är densamme igår, idag och i all evighet.

Sista kvällen han är hos sina lärjungar säger han så här:”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er!” ”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig!”

Där är det Kungen, som talar, han, som har rätt att förvänta sig lydnad av sitt folk.

Här i Jesaja 65 talar också Israels verklige konung till sitt folk, ett folk, som har tappat bort det faktum att Gud är just deras kung, deras härskare, den, som ser det som upproriskhet och bristande lojalitet, när de inte lyder honom, och som rent landsförräderi, när de lierar sig med främmande gudar.

Profeten Amos var verksam strax före Jesaja, de hade förmodligen till och med en liten överlappning i mitten av 700-talet f Kr. Det är hos honom vi finner de kända orden ”Bered dig, Israel, att möta din Gud!” Amos 4:12

Av sammanhanget framgår klart att det han menar är: Bered dig att möta din Gud – din Kung, som du har svikit och begått förräderi mot!

Det gamla Israel glömde, gkömde aktivt, för de ville också, precis som vi, helst se Herren enbart som den, som skulle beskydda dem, och välsigna dem, och hjälpa dem, när nöd hotade, men de ville inte se honom som sin Kung, de heller, för det skulle ju ha inneburit att orden från 5 Mos 10 skulle ha varit något, som de hade varit tvungna att ta på allvar! Här i de första sju verserna i Jes 65 får vi klart besked om hur Herren reagerar på det beteendet.

Det är mycket, som skulle vara annorlunda i kyrka och församlingar, om vi skulle ha ett allmänt medvetande om att det är Kungen, som kommer, att när han kommer nästa gång, då kommer han inte på en åsna, då kommer han på den vita häst, som beskrivs i Uppb 19:11, då kommer han i makt att regera, för att hålla dom.

Luther uppmanar oss att frukta och älska Gud. Den formuleringen är tagen rakt från 5 Mos 10!

Tyvärr har vi, reformationens ättlingar, tappat bort det, som var så klart för reformatorerna själva, att Jesus Kristus är Herre och Konung, med allt vad det innebär!

Precis som Israel på Jesajas tid, och redan långt före det, hade tappat bort det som Mose visste så glasklart, att Herren, vår Gud, är en konung i makt och ära, och att vi som hans undersåtar har att förhålla oss i enlighet med det!

Jesus har medlidande med våra svagheter, han är en nådig och barmhärtig Kung! Att vi misslyckas i vår efterföljelse, sviker, faller i synd av och till och alltför ofta, det förlåter han, det renar han oss från.

Det är det öppna, fräcka upproret, det trotsiga förkastandet av kungens befallningar, den otroliga förmätenhet, som här i Jesaja uttrycks med de avfälligas ”Kom inte hit, vi är heligare än du”, och som i nutid kommer till synes, när människor utan att darra på vare sig röst eller manschett förkastar Guds Ord med motivationen att vi nuförtiden minsann vet bättre än Gud, det är den attityden,  som är som en rök i Guds näsa, och som stänger för nåden och öppnar för vredesdomen.

O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig, som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt för dina ovänner, och hednafolken darrar inför dig!

När du gjorde fruktansvärda gärningar, som vi inte kunde vänta oss, då steg du ner, och bergen skälvde inför dig.

Aldrig någonsin har man hört, aldrig har något öra uppfattat, aldrig har något öga sett en annan gud än dig handla så mot dem, som väntar på honom!

Det här är en bön, som det inte är svårt för en nutidskristen att känna igen sig i. Profeten tänker på uttåget ur Egypten, på den väldiga gudsuppenbarelsen vid Sinai, på alla de stora under, som Israel fick se under ökenvandringen, på ryktet, som gick före Guds folk, och spred skräck bland de folk, som de skulle möta och besegra på sin väg mot Kanaan.

”Gud, gör det igen, visa din makt, injaga fruktan i våra motståndare, så att de börjar respektera oss och akta sig för att stöta sig med oss igen, som i forna tider!”

Nuförtiden ber vi Gud att han ska upprepa sina gärningar från då, när det var väckelsetider och hände saker….

5-7

Du kom för att hjälpa dem, som övade rättfärdighet med fröjd, dem, som på dina vägar tänkte på dig.

Men se, du blev vred, ty vi syndade mot dig.

Vi har gjort så länge, ska vi någonsin bli frälsta?

Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel.

Vi kommer alla att vissna som löv.

Som löv förs bort av vinden, så kommer vi att föras bort av våra missgärningar.

Det finns ingen som åkallar ditt namn, ingen som vaknar upp för att hålla sig till dig, ty du har dolt ditt ansikte för oss, du låter oss gå under genom vår missgärning.

Men här i fortsättningen visar profeten att han förstår sambandet mellan orsak och verkan. Handlingar har konsekvenser, både i det jordiska och det andliga!

Gud kommer för att bistå dem, som med sina hjärtan ger sig hän åt honom, dem, som tillber honom i gärning och sanning, och inte bara med vackra ord.

Redan i Jesajas första kapitel läste vi en livlig beskrivning av hur gudstjänsten i Israel såg ut på Jesajas tid, och vad Gud tyckte om deras sätt att ”tjäna” honom.

Man kan med fog fråga, om vi nutidskristna ser sambandet mellan att ”öva rättfärdighet med fröjd”, ”att tänka på Gud på sina vägar”, och att kunna förvänta sig att Gud kommer för att hjälpa, lika klart som profeten ser det?

”Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft ska hjälpa dem, som med sina hjärtan ger sig hän åt honom”. Så sade en annan profet, Hanani, åt kung Asa i 2 Krön 16:9.

”Jamen, nu lever vi ju i nya förbundet!”, kanske någon säger. ”Visst hjälper väl Gud alla sina barn, inte hänger väl något alls på hur vi lever och beter oss?”

Det här är en vanlig missuppfattning.

Man tänker sig att nåden betyder att Gud ser mellan fingrarna med allt vi gör, så det där med att följa Herren i ödmjukhet och lydnad egentligen inte är så viktigt.

Men det är nu inte riktigt så det fungerar!

Herren har gett oss Jakobs brev som motgift till det laglöshetsgiftet.

Herren låter Paulus skälla ut församlingen i Korint i elva kapitel på raken, och förklara för dem vilka konsekvenser det får, om man väljer att leva efter vad köttet begär istället för att ödmjuka sig under Gud.

Båda de brev, som har Petrus som avsändare, lägger stor vikt vid att undervisa om hur de kristna ska leva här i världen.

Och Jesus själv lägger fram Guds Rikes grundlag i Bergspredikan, och där får vi som slutkläm veta, att den, som hör hans ord, men struntar i att lyda dem, är som mannen, som byggde sitt hus på sanden…..

Nåden innebär att vi får förlåtelse för vår synd, vi får bli renade i Jesu blod, vi får bli födda på nytt till att vara Guds barn, vi får en plats i himlen reserverad – men vi får definitivt ingen fullmakt in blanco att leva hur som helst!

Gör vi ändå det, då får det konsekvenser – inte så, att vi omedelbart förlorar vår frälsning, men så, att vi först går miste om den lön, som här i tiden består i att Gud ger de ödmjuka nåd och kraft att leva nära honom och på olika sätt vara hans vittnen, och sedan också mister den lön i den tillkommande världen, som vi ännu inte vet något om, och till slut får se hela vårt livsverk brinna upp. 1 Kor 3:10-23

”Det finns ingen, som åkallar ditt namn, ingen som vaknar upp för att hålla sig till dig”, klagar Jesaja. Då tänker jag, att det där har vi hört förr, från en profet, som levde hundra år före Jesaja, och som fick i Israel, Nordriket, tampas med en situation, som i mångt och mycket var ännu värre än den Jesaja levde i i Juda, Sydriket, där han var verksam.

Jag avser alltså Elia, han som fick ta match mot 450 avgudaprofeter på en gång. 1 Kung 18

Ett kapitel senare klagar han inför Gud och säger att han är den ende Herrens tjänare, som finns kvar i Israel, alla andra har blivit dödade, och nu vill de ta livet av honom också. 1 Kung 19:14

Guds svar: ”Jag har lämnat kvar i Israel 7000 man, som inte har böjt knä för Baal!”

Så är det också nu.

Gud ser alltid till att det finns det, som Bibeln brukar kalla en kvarleva, en rest, en minoritet som envisas med att hålla fast vid det, som Skriften säger är rätt och sant, fast majoriteten går åt ett annat håll.

Även om det finns mycket av avfall och upproriskhet bland Guds folk, så finns det också många kvar, som är hängivna Gud, som följer Jesus med uppriktiga hjärtan! Jag kan bara hoppas att Gud är mig nådig, så att jag skulle kunna få vara en av dem…

8-12

Men Herre, du är vår Fader!

Vi är leret, och du är den, som har danat oss, vi är alla verk av din hand.

Var då inte omåttligt vred, Herre, tänk inte för alltid på vår missgärning!

Tänk på att vi alla är ditt folk!

Dina heliga städer har blivit en öken, Sion har blivit en öken, Jerusalem en ödemark.

Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, har blvit ett byte för elden, allt som var dyrbart för oss ligger i ruiner.

Kan du trots detta hålla dig tillbaka, Herre?

Kan du tiga stilla, och låta oss lida så mycket?

Jag läste en gång en levnadsberättelse över Franciskus av Assisi. Där fick man bland annat veta hur det gick till, när han fick sin kallelse. Han hade gått in i ett förfallet litet kapell för att be, och fick följande tilltal från Herren: ”Gå, Franciskus, och bygg den kyrka du ser i ruiner omkring dig!”

Han tog det bokstavligt först, och tog itu med att renovera kapellet, men småningom förstod han att Herren menade en annan kyrka, alltså den kristna församlingen, som minsann också låg i ruiner på den tiden.

Gud höll sig tillbaka, så till vida att han inte välsignade förfallet. Men han agerade på ett annat sätt. Han kallade och sände en man, som med sitt livs exempel och sin gudshängivenhet verkligen rörde om i den kristna kyrkan, och återupprättade bilden av vad kristendom är tänkt att vara.

Det är vad vi ska be om och vara beredda på: att Gud ger oss den reformation och de reformatorer, som hans folk så förtvivlat behöver i den här tiden…..

Då tänkte hans folk på gamla tider, de tänkte på Mose: ”Var är nu han, som förde dem upp ur havet, tillsammans med herden för hans hjord? Var är han, som lade sin helige Ande i deras bröst, han, som lät sin härliga arm gå fram vid Mose högra sida, som klöv vattnet framför dem, och därmed gjorde sig ett evigt namn, han, som förde dem genom djupen, så att de, likt springare i öknen, inte stapplade?

Som när boskap förs ner i dalen, fördes de av Herrens Ande till ro.

Så ledde du ditt folk för att göra dig ett härligt namn.”

Textavsnittet 63:11-19 återger Israels klagan och bön till Gud, när de har drabbats av konsekvensen av det uppror, som beskrivs i vers 10. ”Vart har Gud tagit vägen, varför står han inte längre på tå för att passa upp oss? Varför blir vi inte beskyddade och välsignade som förr?”

Det här med orsak och verkan, handling och konsekvenser, är svårt för oss människor, svårt av en enkel anledning: Den första skörd från kunskapens träd, som människan bärgade, var att de lärde sig att skylla ifrån sig på andra, när något gick på tok.

Det finns på något sätt inbyggt i oss efter syndafallet, det här med att leta efter syndabockar, att exportera skulden för våra egna felsteg till någon annan.

Det är inte svårt att höra liknande tongångar i nutid heller.

”Varför har vi inte väckelse, varför sker det så litet tecken och under, varför blir inte folk andedöpta, varför har så mycket av nådegåvorna tystnat, varför är det inte som förr i tiden, när det var liv och rörelse i församlingarna, Gud, vad håller du på med??”

Tonen då och tonen nu blir något av ett ”Gud, du försummar ju dina plikter! Dessutom skämmer du ju ut dig, när du inte längre gör stora under och bevisar för folken vem du är!”

15-16

Skåda ner från himlen, se till oss från din härliga och heliga boning! Var är nu din nitälskan och din väldiga kraft, ditt hjärtas medkänsla och din barmhärtighet? De har dragit sig tillbaka.

Du är ju vår Fader! Abraham vet inte längre av oss, Israel känner oss inte. Men du, Herre, är vår Fader! Vår Återlösare av evighet är ditt namn

”Var är nu din nitälskan?” Ja, den var minsann närvarande mitt ibland, dem, rakt framför deras ögon. Knepigt ord annars, det här ”nitälskan”. Det hebreiska ordet är ”kinah”, bildat från verbet ”kana”, och det är ett ord som förmedlar starka känslor! Som t ex svartsjuka, stark längtan, avund, vara upptänd/upprörd, osv.

Engelsmännen översätter i allmänhet kinah med ”zeal”, alltså ”fervor for person, cause or object, eager desire or endeavor”, och Amplified har ”your zeal and your jealousy”.

Så när Bibeln beskriver Gud som en nitälskande Gud, då säger detta att Gud är en vulkan av starka känslor! Det, som Jakob skriver i Jak 4:1-10, visar en djup förståelse av vem Gud är!

Vi kan inte räkna med att Gud alltid ska bara hjälpa och välsigna, oavsett hur vi bär oss åt, och oberoende av var våra lojaliteter ligger! Vi kan i värsta fall göra oss till Guds ovänner genom vårt handlande!

Guds nitälskan tog sig tydliga uttryck i det gamla Israel, när de avföll från att lyda och följa honom, uttryck som beskrivs i till exempel Jes 42:18-25.

Nu, när konsekvenserna av deras handlande har kommit ikapp dem, vad gör de? Börjar de med att vända om, bekänner de sin synd, ödmjukar de sig inför Gud?

När jag läser det här textavsnittet får jag mer ett intryck av att de försöker manipulera Gud, få honom att känna sig skyldig för att han inte sköter om dem så, som en far enligt deras mening ska sköta sina barn.

”Gud, det är ju meningen att du ska vara medkännande och barmhärtig i alla väder, lev nu upp till det!”

Inte heller detta saknar motsvarigheter i nutid. Vi har ibland litet för lätt för att dra fram Guds löften i både böner och predikningar, utan att samtidigt också notera att Guds löften inte är villkorslösa…och sedan bli besvikna på Gud, när det inte tycks fungera som vi trodde och ville….

Gud älskar sitt folk, med en brinnande, svartsjuk kärlek, som inte godtar att dela oss med någon annan. Vi skulle eventuellt behöva komplettera bilden av Herren som den gode herden, som bär lammen på sina axlar i alla väder och under alla omständigheter, med bilden av den hängivet och trofast älskande äkta mannen, som inte vill, helt enkelt inte kan, ta lätt på hustruns snedsprång?

17-19

Varför, o Herre, låter du oss gå vilse från dina vägar, och varför förhärdar du våra hjärtan, så att vi inte fruktar dig? Vänd tillbaka för dina tjänares skull, för din arvedels stammars skull!

En liten tid ägde ditt heliga folk sitt land.

Våra fiender trampade ner vår helgedom.

Vi har blivit lika dem, som du aldrig har varit herre över, dem, som inte har uppkallats efter ditt namn.

”Gud, varför låter du oss göra som vi själv vill? Varför tvingar du inte oss till ständig underkastelse?”

Vi är knepiga, vi människor. Vi vill tydligen bli tvingade till den lydnad, som vi inte frivilligt ville gå in i… en tendens som kommer fram t ex när Israel kom till Samuel, och ville att han skulle utse en kung åt dem.

”Ge oss en kung, gubbe, så att det blir någon ordning på torpet! Nu gör ju var och en som han själv behagar här!” De hade Guds lag, och de hade Guds profet, men lydnaden byggde på frivillighet, och då blev det ingen lydnad – för de ville inte! Men en kung ville de ha, tvånget ville de ha!  O heliga enfald….eller kanske hellre ”oheliga enfald”!

Och sen kommer då paradanklagelsen mot Gud: ”Det är för att du, Gud, förhärdar våra hjärtan, det är därför det har blivit si och så med gudsfruktan!”

Det här med den fria viljan har varit en evighetsdebatt i kristenheten. Ibland frestas jag tänka, att det där med trälbunden vilja är en tämligen bekväm lära för köttet: ”Det är klart att vi förhärdar oss och syndar, för vi kan ju inget annat! Gud har ju bestämt att det ska vara så här!”

Man undrar ju om de, som stenhårt håller fast vid den läran, någonsin har läst Romarbrevets sjätte kapitel?

I fråga om frälsningen är det förstås så, att det är Gud, som ger en människa förmågan att säga ja till honom, ingen kan komma till Herren om han inte blir dragen av Gud,  men Gud tar ju inte ifrån oss vår förmåga att säga nej! Han ger oss ett val också ifråga om detta! Enligt Rom 6 är den, som sagt sitt ja till Gud och blivt född på nytt till att vara ett Guds barn, inte längre en syndens slav. Han har ett val! Han kan välja Guds väg, eller sin egen, i alla vardagslivets ständigt kommande valsituationer…..

Om vi skulle byta ut ”vi kan ju inget annat” mot ”vi vill ju inget annat”, skulle vi alltså komma litet närmare sanningen. Fast den sanningen har nog inga större utsikter att bli populär….

”Det gamla Israel kunde väl i alla fall inte frukta Gud, de levde ju i gamla förbundet”, kanske någon säger.

Men där kom de facto i varje generation profeter, som var gudsmän ut i fingerspetsarna, där kom gudfruktiga kungar mellan varven, som rensade ut avgudarna och förnyade förbundet med Gud, där fanns sjutusen män i Israel på Elias tid, som inte hade böjt knä för Baal – inte var det omöjligt för dem att frukta Herren, de flesta bara ville inte! De gav hellre efter för vad köttet och sinnet ville. De ville inte säga nej till sig själva, de ville säga ja till sig själva, och när vi gör på det sättet, då förhärdar vi oss själva, för då lägger vi oss till med vanan att säga nej till Gud!  Ska man då sedan skylla på Gud, och säga att verkan kom före orsak?

Vi ska komma ihåg, att också gudfruktiga människor syndar, inte heller de väljer alltid rätt. Jag försöker inte predika någon syndfrihetslära här! Gudsfruktan är inte att vara perfekt, gudsfruktan är att hålla sig till Herren, och vandra i ljuset!

Och man kan inte både hålla sig till Herren, och också samtidigt strunta i vad han säger och konsekvent gå sina egna vägar.

Då blir slutresultatet att man blir lik dem, som aldrig haft Jesus som Herre, och aldrig har varit uppkallade efter hans namn – alltså kallats kristna…

 1-6

Vem är han, som komer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft?

”Det är jag, som talar i rättfärdighet, jag, som är mäktig att frälsa!

En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig.

Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring.

Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad.

Ty hämndens dag var i mitt hjärta, och året för min återlösning hade kommit.

Jag såg mig omkring, men det fanns ingen hjälpare.

Jag stod där i förundran, men det fanns ingen, som understödde mig.

Då hjälpte mig min egen arm, och min vrede understödde mig.

Jag trampade ned folken i min vrede, och gjorde dem druckna i min förbittring, jag lät deras blod rinna ner på jorden. 

Här möter vi Jesus som Domaren. Vi talar gärna om honom som Frälsare och Försonare, som broder och vän, som Fridsfurste och Rådgivare. ”Herren är min herde, mig ska inget fattas” – herdepsalmen är den kanske mest älskade och kända av alla Psaltarens 150 psalmer, för den förmedlar vila, trygghet, beskydd, ljus framtid, alltså allt det, som vi önskar oss och längtar efter.

Och Jesus är allt detta, han erbjuder allt detta, visst!

Men så kommer då texter som denna, där vi konfronteras med den för oss svåra och jobbiga sanningen att Jesus är något mer än allt detta för oss så positiva.

Texterna där vi plötsligt ser in i Domarens ansikte.

Här nämns hämndens dag och året för Herrens återlösning i samma vers! De här två sakerna hör ihop, följs åt, och de kan inte skiljas från varandra.

Den dag, när Jesus kommer tillbaka, kommer att vara en dag av ljus och glädje för hans efterföljare, men den kommer att vara en dag av mörker och skräck för alla, som har förkastat honom.

De förra blir befriade från allt, som förpestat deras tillvaro, medan de senare överlämnas helt och fullt åt det mörker, som de själva har valt.

Så det gäller att välja, och välja rätt, och att framför allt inte hänge sig åt några ogrundade önskedrömmar om att det nog kommer att gå bra för alla till sist!

Så här skriver profeten Amos: ”Ve dem, som längtar efter Herrens dag! Varför längtar ni efter den? Herrens dag är mörker och inte ljus! Det blir som när någon flyr för ett lejon, men möter en björn, och som, när han kommer hem., stöder handen mot väggen, och blir biten av en orm! Ja, Herrens dag är mörker och inte ljus, tjockt mörker utan en strimma av ljus!”

Vem är det han riktar sig till med detta föga trösterika budskap? Det framgår av de följande verserna:

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider!Ta bort från mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra! Men låt rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström!”

Det hjälper inte med trösterika budskap, om dt är omvändelse som behövs! Det vore som att smörja salva på cancer….

Amos var verksam i Nordriket strax innan Jesaja började sin verksamhet i Sydriket, vi har kung Ussias regeringstid som historisk fästpunkt för dem båda. Gud sände alltså samma budskap samtidigt till både Israel och Juda – det Amos säger här är ju detsamma, som Jesja förmedlar i sitt första kapitel!

Och det, som de båda säger, är att Gud inte har något intresse av religiös verksamhet av det slag, som bara är ett yttre skal utan verkligt innehåll. Tvärtom, Herren avskyr sådant! Han vill se sina barn leva ett liv i rätt och rättfärdighet, kärlek och barmhärtighet!

För dem, som menar att en yttre religiositet utan gudsfruktan och respekt för det heliga är tillräckligt, kommer Herrens dag inte att vara ljus, utan mörker. Den kommer att vara ett möte med Domaren, inte med Återlösaren.

Gudsfruktan är att ge Gud rätt i det han säger, att underordna sig hans omdöme om oss människor, att vi är syndare, som bara kan räddas genom Guds förlåtelse, och en praktisk respekt för det heliga är att ta emot kallelsen att vara heliga, så som Gud är helig, i enlighet med undervisningen i Titus 2:11-15

I måga stycken felar vi alla, det är ofrånkomligt, men Gud vet nog vad var och en har för hjärtelag och önskan, vem som vill leva av nåd, och i nåd, i stället för att trotsigt synda på nåden….

Hämndens dag är i Herrens hjärta, står det. Han väntar på den dag, när den här världsordningen tar slut, när det onda, och alla, som vill det onda, äntligen ska rensas bort, sopas ut, ur Guds värld, och ljusets tid ska börja!

Beskrivningen i Malakis sista kapitel kan man inte läsa utan att fyllas av förväntan inför det, som ska komma för dem, som fruktar Herrens namn…..

7-9

Herens nådegärningar vill jag förkunna, ja, Herrens lov, efter allt vad Herren har gjort mot oss, det överflödande goda mot Israels hus, som han har gjort mot dem efter sin barmhärtighet och sin nåds rikedom.

Ty han sade: ”De är ju mitt folk, barn, som inte ska svika!”

Och han blev deras frälsare.

I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem.

I sin kärlek och medömkan återlöste han dem, han lyfte alltid upp dem och bar dem i forna dagar.

Gud är god, och han gör gott. Visst, det finns massor med ondska i den här världen, men vi kan knappast skylla på Gud för att vi ger den onde och hans anhang så mycket spelrum som vi gör! Satan fick inträde i den här världen och makt över människorna för att människan valde att lyssna på honom i stället för på Gud, och varje gång vi väljer att strunta i vad Gud säger, och istället handlar i enlighet med vad värld, kött och djävul vill, upprepas det mönstret: återigen får ondskans andemakter möjlighet att slakta och stjäla och förstöra.

När Israels folk kom in i sitt förlovade land fick de allt det goda, som Gud hade lovat. Redan medan de var på å väg till landet fick de Guds hjälp att få mat och vatten, de försvarade sig segerrikt mot sina fiender – i det, som såg ut som nöd, var ingen verklig nöd! Men de valde bort honom, struntade i hans bud, och dyrkade andra gudar, och öppnade därmed dörren för fördärvsmakterna.

10

Men de var upproriska, och bedrövade hans helige Ande.

Därför blev han deras fiende, han själv stred mot dem!

Och inte nog med att de öppnade dörren för fördärvsmakterna, de gjorde dessutom Gud till sin fiende! Det går så, när man gör uppror mot Kungen, och det borde inte komma som någon överraskning att så sker….

Detta visade sig i att Gud helt enkelt tog bort sitt beskydd över folk och land, med de följder vi kan läsa om i både Domarboken, Samuelsböckerna, Kungaböckerna, och Krönikeböckerna. Dokumentationen är överväldigande!

”Men Ingmar, du tar ju bara exempel från Gamla Testamentet! Nu gäller ju helt andra ordningar!”

Gör det?

Nya Testamentet har ingen brist på varningar för vad som kan hända, om vi bedrövar den helige Ande!

Ef 4:25-32 beskriver i detalj sådant, som bedrövar Guds helige Ande, och varnar oss för att ägna oss åt sådant. För om vi bedrövar Anden, och envisas med det, utan att söka förlåtelse och omvända oss, då blir resultatet att vi utsläcker Anden! ! Tess 5:19 nämner den risken.

I 2 Tim 1:6-7 beskrivs en situation., där elden höll på att slockna i den unge Timoteus, och orsaken nämns också: han hade visserligen inte börjat syssla med uppenbara syndakatalogsynder, men han hade släppt in försagdhetens ande i sitt liv, med resultatet att han hade börjat skämmas så smått för vittnesbördet om Jesus…..

I Uppb 3 har vi brevet till Sardes. De hade kvar det yttre skalet, allt såg tämligen bra ut, men den inre elden höll på att slockna totalt , de var nära att dö, står det. Samma sjuka där, som den som Jesja och Amos påtalar i det gamla Israel, alltså, och som Jesus pekar på, när han säger till lärjungarna att de ska akta sig för sadduceernas och fariseernas surdeg.

”De var upproriska, och bedrövade hans helige Ande”. Så skriver Jesaja.

”Det, som hände dem, tjänar som exempel, och skrevs ner för att varna oss, som har världens slut inpå oss!” 1 Kor 10:11

Till sist ett enkelt påpekande: vi blir inte frälsta av att leva ett helgat liv. Vi ska leva ett helgat liv därför att vi av nåd har fått bli frälsta.  Vi blir inte rättfärdiga av att leva rättfärdigt. Det blir man av tro på Jesus. Vi lever ett liv till Guds ära för att hedra vår himmelske Far, och för attt underlätta för våra medmänniskor att komma till tro! Jesus vill att vi ska följa honom, vi som tror på honom!

För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag inte unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken, och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss!

Ifråga om vad vill han inte tiga, och ifråga om vad vill han inte unna sig ro?

Och vem är det, som talar? Vad är hans uppgift?

Ett svar på den frågan finns i vers 6. Det är de, som där omtalas som ”väktare på Jerusalems murar”, som inte får tystna eller unna sig någon ro, och deras uppgift, vilken är den?

Här i Folkbibeln sägs det att de ska ”ropa till Herren” . Åkesson översätter ”Ni som påminner Jehova”.

Amplified: ”you who put the Lord in remembrance (of his promises)”, och New American Standard skriver ”You, who remind the Lord, take no rest for yourselves”.

Jag hörde en gång en bibellärare berätta, att när den moderna hebeiskan skapades, och man sökte ord och uttryck för de moderna företeelser, som inte fanns i den gamla hebreiskan, då sökte man bland annat ett ord för ”sekreterare”. Man stannade för det ord, som här i Jes 62:6 beskriver dem, som har till uppgift att ropa till Gud för att påminna honom…..

Det kan ju verka litet konstigt, det här. Gud behöver väl inte påminnas om något?

Han glömmer ju inte saker på samma sätt som vi!

Dels handlar detta om att vi har fått nåden och privilegiet att vara ett slags Guds medarbetare – inte på grund av vår kompetens för uppgiften, utan för att vi är Guds barn, och Fadern låter oss vara med som en del av vår fostran – dels handlar det om att vi behöver den här uppgiften för att vi själva ska komma ihåg vad och vilka Jerusalem och judafolket är!

Vilket är nog så nödvändigt i dessa tider, när den Israelfientliga propagandan bara växer i styrka, på samma gång som det internationella stödet för deras terroristledda fiender ökar.

Vi behöver komma ihåg att se framåt mot den tid, när, med Malakis ord, ”rättfärdighetens sol ska gå upp med läkedom under sina vingar”, något som kommer att hända den dag då Jesus från Nasaret, judarnas konung, kommer tillbaka och börjar regera från Sion.

Och det har vi bättre chans att göra, om vi håller ut med att be för Jerusalems frid, och välsigna Abrahams, Isaks och Jakobs ättlingar

2-5

Hednafolken ska se din rättfärdighet, och alla kungar din härlighet.

Du ska få ett nytt namn, som Herrens mun ska bestämma!

Du ska vara en härlig krona i Herrens hand, en kunglig huvudprydnad i din Guds hand.

Du ska inte mer kallas ”den övergivna”, ditt land ska inte mer kallas ”ödemark”, utan du ska heta ”min käraste”, och ditt land ”den äkta hustrun”, ty Herren har sin glädje i dig, ditt land har fått sin äkta man.

Ty som när en ung man gifter sig med en jungfru, så ska dina barn gifta sig med dig, och som en brudgum fröjdar sig över sin brud, så ska din Gud fröjda sig över dig!

Här beskrivs, vad jag kan förstå, en återgång till den ordning, som var bestämd av Gud från början, en ordning där människan i total samhörighet med skapelsen både brukade och bevarade den, med omsorg och kärlek och respekt. Samma slag av samhörighet, varsamhet och respekt, som också ska känneteckna ett äktenskap, alltså.

Människan har tappat bort både samspelet med skapelsen och tanken med äktenskapet, så vi får tänka en extra gång för att se vad vad bildspråket i en sådan här text faktiskt vill säga oss….

Men återgången till det ursprungliga stannar inte där!

Både judarna och mänskligheten i stort ska en gång få komma in i det förhållande till Herren, som var tänkt från begynnelsen: den där Herren Jesus tar oss till sig som sin brud, och fröjdar sig över oss som en brudgum gör.

Jag minns en frågestund i en lärjungaskola, där en ung dam frågade rakt på sak vad det är för slutmål med Guds frälsningsplan egentligen, som gör den värd så mycket lidande och möda och sorger, både för Gud själv och för dem, som tror på honom?

Jag svarade spontant, att slutmålet är, att Gud vill skaffa sin Son en brud, och när vi en dag får se och uppleva och ingå i Kristi brud i all hennes skönhet och härlighet, hela den fullhet, som Brudgummen klär henne i, då kommer vi att se att det var värt allt det kostade, och mer därtill!

Hon stirrade på mig med totalt oförstående ögon, och sen sade hon: ”Menar du allvar??”

Vi fick ta ett bibelstudium om brudmystiken i Bibeln på det köpet….

6-7

På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare.

Varken dag eller natt får de någonsin tystna!

Ni, som ropar till HERREN, unna er ingen ro, och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem, och gör det till en lovsång på jorden!

Tänk att det eviga stridsäpplet Jerusalem en gång ska bli en lovsång, och ett ämne till lovsång, här på jorden! I 3000 år har jebuisiter, judar, assyrier, babylonier, egyptier, romare, korsfarare, muslimer, och så vidare, slitit och slagits om den här arma staden, bränt och byggt upp, rivit och återställt, men det kommer att bli ett slut på striderna en gång.

Gud beskriver det så här i de fem sista verserna i Jes 62:

8-12

 Herren har svurit vid sin högra hand och sin starka arm: Jag ska inte mer ge din säd till mat åt dina fiender, och främlingar ska inte dricka ditt nya vin, frukten av din möda!

De, som samlar in säden, ska också äta den, och de som bärgar in vinet, ska dricka det i min helgedoms gårdar.

Drag ut, drag ut genom portarna, bered väg för folket!

Bana, ja, bana en väg, och röj bort stenarna, res upp ett baner för folken!

Se, HERREN förkunnar till jordens ände: Se, din frälsning kommer!

Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom.

Man ska kalla dem ”det heliga folket”, ”HERRENS återlösta”.

Och du ska kallas ”den eftersökta”, ”staden som inte blir övergiven”.

Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig

till att predika glädjens budskap för de ödmjuka!

 Han har sänt mig att förbinda dem, som har ett förkrossat hjärta,

att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna,

till att predika ett nådens år från HERREN, och en hämndens dag från vår Gud,

för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska,

glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande,

och de ska kallas rättfärdighetens terebinter, planterade av HERREN till hans förhärligande!

Här kommer då messiasprofetiorna från Jes 9, 11, 35, och 42:1-7 en gång till, i litet andra ordalag, men innehållet är i stora drag detsamma. Lägger man dem tillsammans blir helheten en strålande bild av en tillvaro, där Guds Rike blir förverkligat som ett rike av upprättelse och helande, ett rike där alla syndafallets följdverkningar är utplånade, där inte längre den mörka sida av tillvaron, som vi nu lever under, alltså att hela världen är i den ondes våld, längre finns, utan bara den ljusa sidan finns kvar och växer, alltså att hela jorden är full av Guds härlighet, och förvandlas av den.

När Jesus ger sin programförklaring i Luk 4, är det just den här texten han läser!

Han stannade då efter orden om ett nådens år, han läste inte vidare om hämndens dag.

Uppenbarligen ville han understryka att den tid, som  han då var här på jorden, var en tid när budskapet om nåd och förlåtelse förkunnades, när alla gudsrikets krafter var verksamma, och människor fick en försmak av vad orden i Jesaja i praktiken innebär.

Hämndens dag var något, som skulle komma först efter att hans första uppdrag här på jorden, att åstadkomma försoning för mänskligheten, var fullbordat. Nästa gång kommer han för att döma levande och döda! Fram till dess har vi fått en nådens tid, ett ”nådens år”, en möjlighet att omvända oss och tro evangelium.

4-6

De ska bygga upp gamla ruiner, upprätta tidigare ödelagda platser.

De ska åter bygga upp de ödelagda städerna, platser, som har legat öde släkte efter släkte.

Främlingar ska stå redo att föra era hjordar i bet, utlänningar ska åt er bruka era åkrar och vingårdar, och ni ska kallas ”Herrens präster”, man ska säga om er ”Vår Guds tjänare”.

Ni ska få njuta av hednafolkens skatter, och berömma er av deras härlighet!

De, som ska bygga upp och återställa är uppenbarligen just de fångna, bundna, blinda, och sörjande, som har fått ta emot helande och upprättelse – de som har trott på och tagit emot Guds Messias.

När Jesus sänder ut sina lärjungar för att ge vidare för intet av det, som de själva har fått, ge vidare genom att predika Guds Rike, är det en första uppfyllelse av det här ordet.

Den uppenbarelse, som Mose och profeterna hade tagit emot, var långt förvanskad och förstörd på Jesu tid, men nu började den sanna kunskapen om Gud återupprättas! Guds präster och Guds tjänare – de här utttrycken talar om att det är de, som lever nära Gud, de som har fått tillträde till honom, som kan vara med i arbetet att återupprätta allt det förstörda.

I Hebreerbrevet framhålls just detta, att vi, som tror på Jesus, genom honom har tillträde till Guds närhet, till det allra heligaste, till nådens tron, och i 1 Petr kallas de kristna ”ett heligt prästerskap” och ”ett konungsligt prästerskap”.

Jesus säger att vi människor egentligen bara har två alternativ: antingen församlar vi tillsammans med honom, eller så förskingrar vi – då i samarbete med hans motståndare, förstås. Matt 12:30

Att församla tillsammans med Jesus är detsamma som att i gärning och sanning vara med i hans överlåtelse till att Faderns vilja ska ske, som den är uttalad t ex här i Jes 61!

Här i texten får vi också en glimt av en framtid, när gudsfolket har fått sin rätta plats bland nationerna – huvud och inte svans!

7-8

För er skam ska ni få dubbelt igen, och de som förödmjukade ska nu jubla över sin del. Därför ska de få en dubbel lott i sitt land, evig glädje ska de få!

Ty jag, HERREN, älskar det rätta, och hatar orättfärdigt rov. Jag ska ge dem deras lön i trofasthet, och sluta ett evigt förbund med dem.

Ja, minsann har judafolket fått lida skam och förödmjukelse, och minsann har det tagits orättfärdigt rov, när de har blivit förföljda och plundrade! Gud har sett allt, han vet allt, han minns allt. Om han säger att de ska bli dubbelt så ärade i framtiden, som de sammmanlagt, under årtusenden, har blivit föraktade, då är det just så det kommer att gå!

Gud älskar det rätta. Det rätta är att ta Gud på allvar, och lyssna till och lyda hans Ord och befallningar. Att göra något annat, det är att syssla med sådant som Gud hatar.

Om nu Gud har sagt att han ska välsigna dem som välsignar Abraham, och förbanna dem, som förbannar honom, och människorna, trots att den informationen har funnits tillgänglig i tretusen år, ändå väljer att förbanna Abrahams ättlingar, hur kan man då vänta sig annat än att allt det, som man försöker hålla samman, ändå ska förskingras mer och mer?

9-10

Deras släkte ska bli känt bland hednafolken, deras avkomma bland folkslagen.

Alla som ser dem ska förstå att de är släktet, som HERREN har välsignat!

Jag gläder mig storligen i HERREN, min själ fröjdar sig i min Gud, ty han har klätt mig i frälsningens klädnad, och svept in mig i rättfärdighetens mantel, lik en brudgum med högtidsbindeln på sitt huvud, lik en brud, som pryder sig med sina smycken.

Ty liksom jorden låter sina växter spira fram, och en trädgård låter sin sådd växa upp, så ska Herren, HERREN  låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk!

Här kommer så en version av det frälsta Israels lovsång, kanske den vackraste och mest talande av dem.

I Jes 12 fanns en annan, i 2 Mos 15 en tredje…. men här, i Jes 61, får vi möta brudgummen och bruden, en brud som gläder sig över sin brudgum, och en brudgum, som smyckar sin brud!

Och detta är något, som vi talar alltför litet om, åtminstone i min mening!

I Bibelns sista kapitel, Uppb 22:17, läser vi så här: ”Och Anden och bruden säger ”kom”, och den, som hör det, må säga ”kom”, och den, som törstar, må komma! Ja, den, som vill, må ta emot livets vatten för intet!”

Inbjudan till Guds Rike, inbjudan till frälsning, till att komma till Jesus och dricka av det vatten, som han ger, ska alltså komma från Anden och bruden tillsammans.

Vi kan då förmoda, att om inte församlingen längre uppfattar sig som Kristi brud, med vad det innebär av innerlighet och närhet, av kärleksförhållande till brudgummen, av ovillkorlig kallelse till trohet mot honom, som älskar oss med en kärlek, som inte har för avsikt att dela oss med någon annan, då kommer den kallelse, som vi skulle gå ut med till världen, att försvagas på ett avgörande sätt!

Glädjen över Jesus, rättfärdigheten och lovsången, den tilldragande härlighet, som Gud ville låta bli synlig i församlingen, den kan bara växa fram där bruden och brudgummen möts!

När vi undrar och frågar varför vi inte lever i Apostlagärningarnas tjugonionde kapitel idag, vad det är för skillnad mellan oss och urförsamlingen, kanske det är detta, som är svaret…

1-4

Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS härlighet går upp över dig.

Se, mörker ska övertäcka jorden, och töcken folken, men över dig ska HERREN gå upp, hans härlighet ska uppenbaras över dig!

Hednafolken ska vandra i ditt ljus, och kungar i glansen som går upp över dig.

Lyft dina ögon och se dig omkring: Alla samlas och kommer till dig!

Dina söner kommer fjärran ifrån, dina döttrar bärs fram på armen!

Då ska du se det, och stråla av fröjd, ditt hjärta ska bäva och vidga sig!

Ty havets rikedomar ska föras till dig, folkens rikedomar ska tillfalla dig!

Ännu en profetia om det kommande fridsriket, och mera specifikt, om Jerusalems ställning i det.

Jag kom för övrigt för ett tag sedan att använda uttrycket ”tusenårsriket” i ett bibelstudium.

Detta togs inte väl upp av alla närvarande… det är ju tyvärr så, att Jehovas vittnen mer eller mindre har monopoliserat den benämningen, och i följd av det ger den många kristna negativa associationer. (Ja, jag vet, jag borde väl ha skrivit ”negativa vibbar”, men jag är gammal, och trivs med de gamla uttrycken….)

Det är sant att det är bara i slutet av Uppenbarelseboken, 20:2, 4 och 6, som vi hittar tidsangivelsen tusen år, när det är tal om den här tidsperioden efter Jesu återkomst, när han ska upprätta allt, och härska över folken, som t ex Psalm 2 också talar om.

Det kommande fridsriket talas det däremot om på otaliga ställen i Skriften, och på ett sådant sätt att det, vad jag kan begripa, är fullkomligt klart att det kommer att upprättas här på jorden – på en renad och förnyad jord!

Det blir en slags sabbatsperiod för skapelsen, när den får vila från alla de syndafallets följder, som har plågat den genom tidsåldrarna, åtminstone är det så jag förstår Rom 8:18-21!

Det här är något som Gud har låtit sina sändebud nöta in hos sitt folk i tusentals år, genom både profeterna och apostlarna, Apg 3:19-21, och det är ett budskap som vi behöver ta till oss, inte visa från oss, i dessa kaotiska tider! För det ger både tröst och hopp!

11-12

Dina portar ska ständigt hållas öppna – varken dag eller natt ska de stängas – så att folkens rikedomar kan föras till dig, och deras kungar föras med i tåget. Ty det hednafolk eller rike, som inte vill tjäna dig, skall förgås. Ja, sådana hednafolk ska i grund förgöras.

14

Bugande ska dina förtryckares söner komma till dig, de, som föraktade dig, ska alla falla ner för dina fötter. Och de ska kalla dig ”Herrens stad”, ”Israels Heliges Sion”.

”Dina förtryckares söner”. Här åsyftas ättlingarna till alla folk och nationer, som under historien har förföljt och förtryckt det folk, som Gud har bestämt till att ha Jerusalem som sin huvudstad.

Man får bara konstatera att Jesu ord till fariseerna i Matt 23:29-36 : ”Nåväl, fyll då era fäders mått” passar bara alltför väl in på det som händer i världen idag – judehatet sticker upp ormhuvudet överallt! Förtryckarnas söner fyller sina fäders mått, men den dag kommer då de ska få lov att ödmjuka sig inför Guds vilja, och erkänna Jerusalem som Israels Guds stad – eller i grund förgöras, precis som det i enlighet med Jesu ord gick för Jerusalem, när man hade förkastat och dödat Jesus.

Något, som naturligtvis kommer att få en tydlig uppfyllelse, när jordens folk till slut församlas till strid mot Israel, och går under…..inte bara en gång, utan två! Uppb 19:19-21, 20:7-9

17-18

Jag ska låta guld komma istället för koppar, silver istället för järn, koppar istället för trä, och järn istället för sten.

Jag ska sätta friden till din överhet, och rättfärdigheten till din härskare.

Man ska inte mer höra talas om våld i ditt land, eller ödeläggelse och förstörelse inom dina gränser, utan du ska kalla dina murar för frälsning och dina portar för lovsång!

Den upprättelse, som Apg 3:19-21 talar om, kommer alltså inte bara att bestå i att det, som har blivit ”slaktat, stulet och dödat”, kommer att komma tillbaka sådant som det var, här utlovas att allt ska bli bättre än det var från början!

Friden till överhet, och rättfärdigheten som härskare – en situation, som det är väldigt svårt att tänka sig in i! Hela vårt samhälle är uppbyggt för att på något sätt kunna handskas med en situation, där orättfärdighet och ofrid, våld, ohederlighet, bedrägeri, och så vidare, med maktmedel måste hållas inom något slags gränser för att vi ska kunna existera.

Vi behöver poliser och domstolar, tjocka lagböcker, advokater och bindande avtal, bötesstraff och fängelser, lösenord och krypteringar, och allt annat, som vi skyddar oss från varandras orättfärdighet med.

Hur skulle ett samhälle se ut där alla var ärliga och hederliga, alla höll ord, ingen lurade någon annan, eller tvingade någon annan till något, ingen begick några våldsdåd, inga äktenskapsbrott famns, ingen ens hade begärelse till något som tillhörde någon annan? Det bleve bra många samhällsinstiutioner, som fick läggas ner som obehövliga där!

Så kommer det att var, när det är friden och rättfärdigheten som styr oss alla!

”Du ska kalla dina murar för frälsning och dina portar för lovsång!”

Läs Ps 100 i Psaltaren! Där är det omvänd ordföljd: man går in i Herrens portar med tacksägelse och in i hans gårdar med lovsång. Så är det i den här tiden! Vägen in i det beskydd, som frälsningen ger, går genom den lovsång till Gud, som bekännelsen till Jesus som Frälsare är…..och så länge man fortsätter att tacka Gud för allt gott han har gjort, blir man också kvar i tryggheten, som tron ger!

20-22

Din sol ska inte mer gå ner, din måne inte mera avta, ty HERREN ska vara ditt eviga ljus, och dina sorgedagar ska upphöra!

Då ska alla i ditt folk vara rättfärdiga, och för evigt besitta landet, som ett skott av min plantering, som ett verk av mina händer, för att förhärliga mig.

Av den minste ska det bli tusen, av den ringaste ett stort folk.

Jag HERREN, ska med hast låta detta ske, när dess tid kommer!

Ingen långsam, stadig, linjär utveckling, alltså. När det händer, då händer det på en gång! Jesu återkomst innebär en total, drastisk, snabb omvandling av allt! There will be peace in the valley!