Att predika typ fem dagar i veckan – och ibland sju – är något helt annat än att vara ute en gång eller två per månad, som jag varit fram till dess. Och nog hade jag en liten aning om att det fanns både ett och annat utöver själva predikandet, som följde med en predikanttjänst!

Efter några månader började jag undra på allvar om jag inte spänt bågen för högt. Att predika tjugo till tjugofem gånger per månad, med allt vad det innebar av både förberedelser, resor och enskilda människokontakter höll i snabb takt på att göra slut på mig.

 Saken blev inte lättare av att våra tre barn var små då, och Lena hade dessutom tagit tre dagbarn för att vi skulle få ekonomin att gå ihop – har man lönen som huvudsak när man väljer jobb, då kommer nog predikantyrket väääldigt långt ner på listan! Huset vi bor i är rätt litet, och med sex småttingar surrande omkring i det, kändes det som att bo i en bikupa. Tiden för bön och studier i något som alls liknade lugn och ro inföll på nätterna efter att jag kommit hem – och då höll man inte ögonen öppna så länge!

Drömjobbet höll stillsamt på att förvandlas till en mardröm.

 Då och då gick jag ut på promenad på eftermiddagarna för att en stund för mig själv och samla tankarna inför kvällen – eller åtminstone överhuvudtaget hitta några tankar inför kvällen! Under en sådan promenad fick jag uppleva ett under, något som alltsedan dess inneburit en oas för mig, en oas som jag tidigare inte ens hade vetat om att fanns!

Det var som något inom mig hade öppnat sig, och plötsligt upptäckte jag att där inne fanns en plats där det var tyst! En plats av frid och stillhet, en mötesplats, där Gud fanns och gav vila. Dit kunde jag komma och få vad jag behövde för kvällarna – inte ord för ord färdiga predikningar, utan en ny, härlig förtröstan på att Han, som kallat, också ger vad som behövs för arbetet då när man behöver det!

Småningom upptäckte jag att tystnaden inom mig fanns tillgänglig också mitt i ståhej och sorl, likaväl som den fanns när jag var ensam och allt var tyst.

Det är en märklig tystnad. Ibland har den röst, en röst som inte hörs, men ändå talar om för mig att jag är ett Guds barn, att Jesus älskar mig, att ingen ska rycka mig ur Hans hand. Den säger inte att jag är bra, men ändå får den mig att känna mig bra – trygg, väl till mods, värdefull – just för att tystnaden är så full av kärlek.

Ibland får jag förmaningens ord från den, somliga gånger när jag läser Bibeln och fastnar på någon vers, andra medan jag sysslar med helt andra saker. Alltid innebär den tillhörighet, ett ”jag är min väns, och Han är min”!

Den här inre källan, som min Fader lät mig upptäcka då för länge sedan, den finns där fortfarande. Den bubblar fortfarande upp med evigt liv, och den gör också jordelivet mer levande!

Ibland blir jag otålig, låter mig luras att få för bråttom, glömmer tystnaden och rusar iväg. Och märker det snart på hur jag börjar må! Men källan finns kvar, oasen, dit jag får gå för att vila och möta mitt livs Gud i tystnaden.

Jag kan inte ens börja beskriva hur tacksam jag är för den!

 Jag hade predikat och bett för människor i ett möte uppe i Pedersöretrakten, och det hade varit en sådan där en kväll på tusen, då allt fungerade!

Predikan hade landat perfekt i sammanhanget, de tilltal jag fick till människorna som jag bad för hade träffat rätt, somliga blev så välsignade, att de var helt vimmelkantiga, och när jag skulle åka hem hade folk klappat om mig och uttryckt stor uppskattning av det jag sagt och gjort!

Så där satt jag nu i bilen, och kände mig som en katt som fått grädde. Minst en mediumsize profet var jag i mina egna ögon! Jag njöt av minnet av alla de goda orden och ryggdunkarna, och försökte komma ihåg och memorera allt jag hade sagt, så att jag skulle kunna säga det på nytt någon annanstans, för det hade ju varit så bra!

 Då kom ett sanningens svärd i form av en tanke så tydlig, att den var nästan hörbar, och skar alla mina självbelåtna känslor itu: ”Ingmar, i det som du sade och gjorde ikväll fanns tillräckligt mycket av dina egna tankar och ambitioner för att ge dig en enkelbiljett till helvetet, om det inte blir helgat genom Mig!” 

De första ögonblicken kände jag mig totalknäckt. Detta var ju det absolut bästa jag kunde åstadkomma! Jag hade bett, jag hade studerat Skriften, jag hade bett om Andens ledning, om att få stå i Herrens tjänst, och kvällen hade varit så välsignad som jag alls hade kunnat be eller tänka, och litet till!  Och så får jag detta besked från Herren!

Sedan landade bibelordet jag behövde för att förstå vad Jesus ville säga mig, ordet från 1 Petr. 2:5 om ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga  offer, som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje, eller som det står i 1917, ”andliga offer, vilka genom Jesus Kristus blir välbehagliga inför Gud”!

 Jag hade gjort det ack så vanliga misstaget att börja spalta upp mitt liv i bra saker, som jag kunde känna mig nöjd med, och dåliga saker, som jag behövde förlåtelse för. Här blev jag nu handfast påmind om att hela mitt liv behövde komma under korset, att det alltid finns ”kärlsmak” med i allt jag gör, och att hela mitt liv därför ständigt måste helgas genom Kristus, innan något av det kan bli välbehagligt och till glädje för Fadern!

Och vilken frihet som finns i den insikten! Där finns inget fotfäste för ängslig perfektionism, man får vara nöjd med att vara en styckverkare, och lita på att Jesu blod renar hela ens liv och gärning, och man får tro att de gudagivna guldkorn, som finns kvar efter den processen, verkligen är till glädje för Gud!

 Då finns det inte längre något man kan berömma sig av, för det som en Annan måste tvätta, innan det blir gångbart, det är inget att skryta med!

Då man inser att man inte kan ta åt sig äran för det som till synes går bra, då behöver man inte heller skämmas när det går åt pipan, för Han, som ska ha äran, har ju också burit skammen!

Genom det till synes bistra tilltal, som Gud gav mig den här kvällen, fick jag ta ett stort kliv till ut i Guds barns härliga frihet! Frihetens pris var helt enkelt den egna äran…

Så länge en människa inte på detta sätt ser, att allt behöver helgas genom Jesus, kommer hon att ta åt sig litet av äran när det går bra, och då blir hon också litet högmodig. Tar man äran när det går bra, då råkar man också ut för skammen när det går dåligt, och så blir man missmodig!

Det väl det här som kallas att gripas av högmod och falla i djävulens snara…

I ingetdera fallet blir man frimodig, och det är vad Gud vill att vi ska få vara!

Och det blir vi, allt mer, ju mer våra källor är i Honom…

 ”Under sång och dans ska man säga: ”Alla mina källor äro i Dig!”

”De som skåda upp till Honom ska stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av skam”

Ett par månader efter att jag kommit till tro var det nämligen dags för mig att åka till Nylands brigad i Dragsvik och påbörja militärtjänstgöringen. Jag hade i princip inte hunnit få någon grund alls i kristen tro – inget ont om hur Siion i Vasa tar hand om nyomvända, problemet var att det var en finsk församling och jag kunde finska väldigt dåligt på den tiden – och nu blev jag av med mina få kristna vänner. Följaktligen blev det si och så med hur jag levde ut min tro när känslorna började svalna och minnet av frälsningsupplevelsen bleknade!

Framemot sommaren började jag följa med de andra när de traskade iväg in till Ekenäs på kvällspermissionerna…och en öl blev två öl blev normal ranson.

Men Herren hade satt sitt bomärke på mig, och det satt kvar.

Innerst inne kunde jag inte komma ifrån det jag visste var sanningen: att Jesus lever och frälser! Jag har efter det här alltid varit försiktig med att använda ordet ”avfälling”. Jag kan tänka mig att jag såg ut som en sådan den tid jag var borta från församlingsgemenskapen, men i hjärtat sade jag aldrig nej till Herren!

Efter ett par år började jag på nytt söka församlingsgemenskap, nu tillsammans med min nya flickvän Lena – som sedan blev min fästmö, och som också småningom blev min hustru.

Hon hade bakgrund i Evangeliska Unga, så nu blev det Evangeliföreningen som blev vårt andliga hem.

Och det var verkligen som att komma hem igen! Den förlorade sonen var välkommen tillbaka! Inte ett ont ord från Gud, ingen känsla av att jag borde känna mig väldigt syndig och dålig och göra bot och ångra mig i stoft och aska – bara kärlek och förlåtelse!

Jesus är fantastisk! När jag kom till tro, direkt från livet som hedning, var jag överväldigad över att Herren kom och sökte upp mig som han gjorde.

Men detta, att han kom en gång till, när jag redan så att säga hade haft min chans, och lotsade mig hem en gång till, det var nåd utöver nåd!

För övrigt kan jag inte tänka mig hur jag skulle ha kunnat få en bättre start för kristenlivet än att först få bli frälst i pingströrelsen och sedan få min grundläggande undervisning inom den evangeliska rörelsen! Ofta framställs ju dessa två som något slags motpoler inom kristenheten, men jag fick se från första början att Jesus finns och verkar på båda ställena!

Tack vare det har jag sedan hela tiden känt det på samma sätt, som en gammal troskämpe en gång beskrev sin inställning till de olika samfunden: ”Jag har aldrig kunnat bli varken 100% pingstvän eller 100% lutheran, det enda jag egentligen vill vara är 100% kristen”!

Så, vem vet? Kanske det jag ser som en extra krok på vägen i själva verket var något annat?  Det kom ju välsignelse ut av det så småningom…

Jag är en sådan, som alltid har läst kopiöst. Min bror lärde mig läsa när jag var typ fyra år gammal, och jag har läst sedan dess! Under uppväxten läste jag i princip allt jag kom över. I folkskolan läste jag allt som fanns i det lilla biblioteket, tills jag bara hade andra världskrigets historia i fem stora band kvar. Då läste jag den också. Noggrant, och två gånger. Jag är fortfarande rätt bra på andra världskrigets historia…

 Så när jag kom till tro, och upptäckte Bibeln, då började jag läsa den.  Det fanns ju en bok, då var det självklart att läsa!  Den här kvällen efter ungdomssamlingen på Klippan hade jag följaktligen redan de bibelställen i bakhuvudet, som sammantagna blev ett svar på frågan som ställdes.

I samma ögonblick som jag berättade hur jag tänkte, var det som om en glimt mot framtiden hade öppnat sig för mig, och jag visste  inom  mig att detta kommer jag att göra många gånger, och på många ställen än!  Den kvällen gav Gud mig riktningen för mitt liv.

 Först tog jag inte det hela så värst på allvar. Det fanns många saker som talade mot det, som jag hade upplevt inom mig!  Jag stammade så fort jag blev litet nervös, jag avskydde att uppträda inför andra efter att ha varit hackkyckling under skoltiden, och jag hade heller ingen utbildning som på något sätt skulle ha pekat åt det här hållet. Det verkade kort sagt omöjligt att detta skulle kunna bli verklighet!

Men tanken satt kvar som en kardborre. Snart  fick jag också ett alldeles nytt intresse för att börja läsa in mig mer på tyngre kristen litteratur, och när vi strax efter att vi hade gift oss flyttade till Smedsby, och där fick ansvar för en grupp ungdomar, verkade det som om jag ändå hade kommit på spåret med predikandet och undervisandet!

 Någonstans i den vevan började ett tänkesätt, som det skulle ta Herren åratal att plocka ur mig, göra sig påmint inom mig.  ”Gud behöver mig!”

Den tanken, den attityden, kan bli till rena giftet för en kristen människa.

Sanningen är nämligen att Gud inte behöver mig!

Detta har nu varit en självklarhet för de kristna i gamla tider, en insikt som väckt vördnad och tillbedjan inför den Allsmäktiges alltillräcklighet.  I vår tid har läget förändrats drastiskt. Säger man i dag att Gud inte behöver oss, blir i allmänhet någon arg!  Jag har många gånger mött en slags blandning av ilska, förödmjukelse och sårad stolthet, när jag har sagt detta!

Nutidsmänniskan är i alla lägen så beroende av att hennes prestationer uppskattas, vårt värde är i vår föreställning så bundet till det vi kan och gör, att när vi får höra att Gud inte behöver vårt kunnande och vår hjälp, reagerar vi med ett ”Gud bryr sig alltså inte om oss då?”

Vi sätter instinktivt ett  likhetstecken mellan att ”behöva” och att ”bry sig om”, och när vi gör det, då tappar vi bort nåden…

Det händer mig fortfarande någon gång, att människor säger något i stil med ”Gud behöver såna som du!” Jag har ett standardsvar på det: ”Det där har du fått alldeles om bakfoten, käre vän! Det är inte Gud som behöver mig, det är jag som behöver Gud!”

 Jag minns en gång när en medbroder sade; ”Men Gud har ju inga andra händer än våra!”

Ungefär så tänkte jag själv, halvt omedvetet, då i början på åttiotalet. ”Nu ska vi hjälpa Gud, Gud behöver oss!”

Märkligt att jag så helt kunde förbise orden i Jes 45:9 ”Säger leret till den som formar det: ”Vad gör du”? Säger ditt verk: ”Han har inga händer!”

Det förbiseendet ledde till en flera år lång ökenvandring för min del, för Gud var så god, att Han vägrade öppna dörren för mig in till min livsuppgift, till dess Han plockat ur mig detta tänkesätt, som i annat fall hade lagt krokben för mig.

Mer om det i nästa avsnitt!

Så, efter diverse förvecklingar och hinder i vägen blev det bibelskola för oss, och och tiden där var förmodligen de bäst investerade månaderna i mitt liv. Det är onekligen lättare att förstå vad man läser, om man har någon som vägleder en!

Det var sen, när vi kom hem igen, som det började kärva till sig.

Jag kom hem till Finland med den föreställningen, att nu var all förberedelser undanstökade, och nu skulle då Gud öppna dörrarna för mig till arbetet i Hans vingård!

Det gick nu inte riktigt så. I stället för att något skulle ha öppnats, blev det så att alla dörrar småningom stängdes, och själv gick jag en bit i taget in i något jag skulle vilja kalla en andlig depression.

Ingenting blev som jag hade väntat, ingenting fungerade.

Åren gick och jag började alltmer tvivla på att jag verkligen hade en kallelse, att Gud hade någon användning för mig, och till slut var det nästan så jag började undra om jag ens var någon riktig kristen. Var alltsammans bara inbillning och önskedrömmar?

 I fem år var Gud tyst, så när som på en uppmaning att börja gå till församlingsgården i Smedsby och be för församlingen varje fredagkväll 22 – 24, vilket jag också gjorde i ett års tid.

Till slut en natt där i församlingsgården var jag helt desperat, jag ropade och skrek åt Gud och ville ha besked vad Han egentligen menade med mig och mitt liv. Den natten fick jag också svar, genom en stilla tanke som kom till mig: ”Om jag skulle ge dig en förebedjartjänst, du skulle få be för olika människor och sammanhang, och jag skulle ge dig stora bönesvar, och enda villkoret skulle vara att ingen människa någonsin skulle få veta att det är du som ber, skulle du vilja ha den tjänsten då?”

Den enkla frågan klädde av mig totalt. Jag insåg nämligen omedelbart att erbjudandet om att få tjäna Gud helt i det fördolda inte lockade mig ett dugg! I samma ögonblick fick jag också syn på vad jag egentligen hade önskat mig och längtat efter, på samma gång som jag hade velat tjäna Herren.

Jag hade velat ha en plats i solen och talarstolen, där alla skulle kunna se mig och höra mig!

Jag hade velat bli en, som alla skulle tycka var andlig och vis, och klappa på axeln, och ta intryck av och beundra! Jag hade hela min tid som kristen sett till sådant som varit synligt för ögonen.

Alla mina föredömen hade varit personer med offentliga tjänster i Kristi församling!

Så hade jag också blivit sådan jag var på insidan – utan att ens själv ha vetat om det.

 Det tog mig flera dagar innan jag var färdig att lämna över mina egna ambitioner till Gud och säga ja tack till vad Han än ville med mitt liv. Under de dagarna dog jag, det finns inget bättre sätt att beskriva det. Det var som en dödsprocess inom mig, när mina egna planer och önskedrömmar måste falla i jorden och dö. Sedan dröjde det bara några veckor, innan jag fick första inbjudan att komma och tala i ett möte, och på den vägen är jag fortfarande!

 Bibelskolan var bra, men den skulle inte ha räckt. Guds skola var suverän – jobbig, men suverän!

Han visste vad jag mest av allt behövde få lära mig!

”Hur känns det egentligen, att vara en sådan ”Herrens tjänare och gudsman” som du? Hur känns det att vara den som syns och hörs, den som människor ser upp till och lyssnar på?”

Nå, låt mig till att börja med säga, att ”gudsmannen Rönn” i betydelsen speciellt helgad Herrens tjänare, han finns inte, annat än möjligen som en illusion hos en och annan medmänniska.

Ibland har människor sagt till mig något i stil med ”Gud behöver dig!”

Jag har ett standardsvar på det, nämligen: ”Det där har du fått om bakfoten. Det är inte Gud som behöver mig, det är jag som behöver Gud!”

”Gudsmannen Rönn” är en fantasifigur. Han är en kuliss, som jag inte har någon önskan att upprätthålla, men som ändå ibland tycks finnas där för dem, som inte känner mig personligt, utan bara ser glansbilden från mötessammanhangen.

I verkligheten är jag en vanlig kristen människa, som förhoppningsvis genom Guds nåd och tålamod håller på att bli litet mera ”färdig och skickad för allt gott verk”, men det är långt kvar innan jag är färdig!

Ibland händer det saker, som hjälper en att devalvera sin andlighet och komma ner på jorden, låt mig berätta en sådan händelse, så får jag på samma gång berätta vad det kan betyda när kulissen försvinner!

 De första åren jag reste och predikade, råkade jag och min bättre hälft regelbundet ut för något vi så småningom började kalla tjugominuters-syndromet. Detta yttrade sig i att vi, ungefär tjugo minuter innan jag skulle åka iväg någonstans, drabbade samman och grälade om någon fullständigt ovidkommande småsak.

 Till detta kom det faktum att Bertel Häger, som alltifrån starten på sextitalet varit Inremissionens anställde förkunnare, och vars yngre kollega jag nu blev, var en man med exceptionell arbetskapacitet – han hade skött predikanttjänsten, varit verksamhetsledare, samt fungerat som redaktör för föreningens tidning, allt på en gång, och gjort det med den äran i tjugofem års tid!

Jag fick alltså  snabbt den uppfattningen,  att som resande förkunnare gäller det att vara beredd att ta sig an vad som än kommer på, utan att tänka på såna ovidkommande saker som arbetstid! Så jag reste och predikade, försökte mig som själasörjare och äktenskapsrådgivare, skrev och författade, arrangerade barn- och ungdomsläger – tog mig före med allt vad tänkas kan i den ”andliga branschen”. Ganska snart började jag både tänka på mig själv och presentera mig själv som ”andlig diversearbetare”!

Jag var till och med litet stolt över denna självtagna titel! Den innehöll mer än en antydan om att jag ansåg mig kapabel att ta mig an vilka utmaningar som helst…och den innehöll också potential för en kommande kraschlandning.

 Varningssignaler fattades inte. En del saker gav mig ångest och vånda flera veckor på förhand, och gav mig både huvudvärk och lös mage under planering och verkställande, samtidigt som jag märkte att det nog också fanns sådana sidor av mitt jobb, som gav mig mer än de tog!

Men istället för att börja dra några vettiga slutsatser av detta, kom jag in i ett slags gungor och karuselltänkande -” jag tar av överskottet på ett håll och försöker täcka upp underskottet på de andra”.

”Vi tar igen på gungorna det vi förlorar på karusellen”, som förra cirkusdirektören sa…

 Efter tio år insåg jag slutligen att jag stod på gränsen till att köra slut på mig.  Ständigt trött och irriterad, minnesluckor, svårt att få associationskedjorna att hålla,  problem i relationer…

Den våren var jag en av dem som hade huvudansvaret för en femveckors lärjungaskola i Nykarleby. Planerandet och genomförandet av denna tog ut det sista ur mig.

Hur jag, i det skick jag då var, klarade av att undervisa femti lektioner under de fem veckorna, plus allt annat som hörde till, det är mig fortfarande en gåta!

 Två månader senare skulle vi ha en outreach på Jakobsdagarna med ett team ungdomar, där stommen bestod av deltagarna i lärjungaskolan. Inför den veckan hade jag beslutat, att detta skulle få vara avskedsföreställning för min del!  Jag skrev brev till Inremissionens ordförande, och bad om arbetsintyg, och meddelade samtidigt att jag säger upp mig, så snart jag hittat en vanligt jobb åt mig.

 Jag bestämde mig också för att avsluta min sejour i predikantskrået med stil, så jag gick in för att fasta och be hela veckan vi var i Jakobstad.  Femte dagen stannade jag kvar i vårt högkvarter i Kyrkostrands församlingshem för att utgöra bönestöd, när de andra gick in till centrum. Och tog under bönen också upp det faktum, att jag var slut, totalt slut, och inte såg mig någon annan utväg än att sluta resa.

 Då försvann rummet runt mig, och jag befann mig mitt i en scen från filmatiseringen av ”Quo Vadis”, den scen där  Petrus är på väg att fly från förföljelsen i Rom, och möter Jesus på vägen.

”Quo vadis, Domine?” frågar Petrus, ”Vart går du, Herre?”

Och får till svar: ”När du överger mitt folk, går jag till Rom för att åter korsfästas!”

Nu var det jag som fick det tilltalet, rakt in i mitt hjärta.

”Du tänker överge mitt folk? Lämna den kallelse jag har gett dig? Gå tillbaka till det jag kallade ut dig från?”

 Det är sällan jag gråter, men den förmiddagen grät jag.

När synen försvann visste jag att jag inte kunde lämna min post, men jag visste också att jag inte orkade stanna på den. Inte utan någon slags förändring! Men Herren gav mig den förändringen, han gav mig både förklaringen till varför jag tagit slut, och anvisningar om hur jag skulle gå vidare!

 Den förmiddagen dog den andliga diversearbetaren. Han som skulle orka och hinna och kunna allt.

Kvar blev en liten människa, som fick frihet att ägna sig åt den lilla bit, som hans begåvning och kallelse räckte för, och som fick lämna allt det andra åt andra, som var bättre lämpade för det.

Och vet ni, det här var ett dödsfall, som inte orsakade mig någon som helst sorg!

En sådan läxa lärde mig en gång att Gud vill att jag ska satsa hundra procent, oberoende av om åhörarskaran är stor eller liten!

Året var 1992, om jag minns rätt, och jag var på väg en vardagskväll till ett  möte i en byskola en bit utanför Vasa, där jag skulle predika.

Det var mörkt, det regnade, det blåste, kort sagt, det var novemberkväll i kvadrat.

 Jag minns att när jag kånkade in gitarr och övriga tillbehör i skolsalen, gjorde jag det med ganska låga förhoppningar. Skulle någon verkligen ta sig ut ur stugvärmen i detta hundväder en tisdagskväll för att besöka ett knutmöte i byskolan?

Ett par minuter före nitton, då mötet skulle börja, kom första och enda mötesbesökaren in.

Hon fällde ihop paraplyet och såg sig om i rummet.  ”Är jag den enda, som har kommit?” suckade hon.

Så vi väntade en stund, och samtalade så smått. Ingen kom, klockan var redan tio över, och damen började se litet besvärad ut. ”Inte kan du väl ha möte med bara en människa heller, jag ska kanske gå hem igen…”

 Jag tänkte på Lena och barnen därhemma, och tillät mig att känna efter att jag nog var litet besviken – här hade jag förberett mig och kommit körande långa vägar, och så kommer inga människor till mötet, och vem har nu hört talas om att hålla möte med en deltagare? Så jag instämde med henne, och föreslog att vi kunde läsa ett bibelord, och be en bön för de obotfärdiga byborna, förrän vi gick.

 På hemvägen tog Herren fram riset för att tukta sin självupptagne tjänare.

”När Nikodemus kom till mig, var jag inte för stor och viktig för att tillbringa halva natten med honom, men du tycker dig vara en så stor profet, att du inte hade en timme att ge denna min dotter, som kom för att få andlig mat och gemenskap??”

Efter den kvällen har jag inte räknat mötesbesökare och låtit antalet påverka mitt engagemang.

Den som får äran och förtroendet att betjäna kungabarn ska inte syssla med sådant!

Inför Gud är vi människor  inte en ansiktslös, grå massa, som Han sätter mer värde på ju fler vi är – och tvärtom. Han känner oss var och en vid namn, Han har till och med räknat håren på våra huvuden!

Där två eller tre av Hans lärjungar är församlade, där är Han mitt ibland dem.

Den, som frestas att syssla med folkräkning, ska ta det med i beräkningen!

Någon gång i mitten på nittiotalet var jag kallad att undervisa på en bibelkurs i Lappfjärd, och i bilen på väg dit kom den tanken till mig, att jag skulle fasta under tiden som kursen pågick!

Den tanken sade jag ganska omgående ja och amen till, och resten av vägen ställde jag in mig på att ha några matfria dagar. Så kom jag då fram, vi ställde allt i ordning på eftermiddagen, vi hade första samlingen, och sedan blev det då tid för kvällste och smörgås.

När man fastar, och samtidigt ska umgås med andra människor, finns det två sätt att handskas med situationen. Det ena är att man obemärkt försvinner ut på promenad när det drar ihop sig  till mattid. Det andra är att man tar ett glas vatten, sätter sig tillsammans med de andra vid matbordet, sitter där och smuttar på sitt vatten och konverserar så smått, och efter en stund kommer någon ofelbart att fråga, om man inte ska äta något? Och då har man ju blivit tillfrågad, så då kan man sådär lagom anspråkslöst svara att Herren har manat en att fasta och bedja i dagarna tre! På det sättet får ju alla reda på vilken sällsynt andlig och gudshängiven människa de har förmånen att få vara tillsammans med…

 Den här gången gick det så illa, att jag valde alternativ två. Alla lyssnade med vördnad till den svältande profetens ord, och jag kände mig inte alls illa berörd av den respekt som kom mig till del!

Hela kursen gick sedan helt enligt ritningarna – ända tills allt var färdigt, och jag började åka hemåt.

Då, när jag blev ensam, började jag sakteligen märka hur jag kände mig.

Faktiskt var Herren så nådig, att Han gav mig en bild av hur jag kände mig!

Jag fick bilden av ett påskägg. Grant målat på utsidan, och fullständigt urblåst på insidan!

 Jag hade i enlighet med spelreglerna i Matt 6 fått ut min lön, och den fattiga lön jag hade fått, det var att några andra människor hade tyckt att jag var andlig och bra. Det här är en lön som bara fastnar på utsidan. Det finns inget himmelskt i den!

Det, som jag var med om då, var totalt i enlighet med det Jesus säger i Matt 6, nämligen att den, som fastar, eller ber, eller ger gåvor för att bli sedd och ärad av andra människor, han har fått ut sin lön.

Det stället hade jag läst hundra gånger så visst som en, jag hade hört andra predika om det, men tydligen är det så, att man ibland är villig att lära av andras misstag först när man har begått dem själv!

 Den här kakan kan man inte både ha och äta upp, den lärdomen fick jag med mig från den bibelveckan.  Man kan inte få ut både jordisk ära och himmelsk lön, så det gäller att välja vilket man sätter mera värde på!

Jag kom nyligen att minnas ett sådant budskap, ett som drabbade mig själv med en sådan tyngd, att jag skrev upp det ordagrant direkt, medan jag hade det i färskt minne!

Herren, vår Gud är ingen anhängare av s k fri uppfostran!

Han ”tuktar med riset var son Han har kär…”

Det är bra länge sedan det här hände nu. Vi började närma oss slutet på kvällsmötet, ett hundratal deltagare hade tagit del av god undervisning (det var inte jag, som predikade) bett tillsammans, och prisat Gud i den vackra sommarkvällen. Då började jag känna att något började växa inom mig, något som ville komma ut och kläs i ord. Så när det blev tyst en stund steg jag upp och talade i tungor en stund – bönespråk med uttydning är ett av de sätt som Bibeln talar om, vad det  gäller profetiska tilltal från Herren, och då och då har jag fått vara med om det. När så uttydningen började komma stod jag bara och talade ut den vartefter orden kom för mig:

 ”Var stilla, och besinna att jag är Gud!

Ni sjunger era sånger, och proklamerar att jag har all makt, men ni ger er inte tid att besinna detta!

Var stilla och besinna att jag är Gud, att det är jag, som för stjärnorna fram i ordnade hopar, att Jag är den som gör jordens stormän till idel tomhet!

Jag är Gud, den allsmäktige! var stilla och besinna att  jag är Gud!

Ni sjunger om hur alla hinder ska vika för min Andes kraft, och på samma gång gör ni så många saker i er egen kraft. Sedan förundrar ni er över att hindren inte viker!

Ni har inte förstått vad mitt Ord säger: att allt som inte sker av tro är synd!

Ni har inte besinnat detta.

Också ni, mina tjänare, som jag har kallat till lärare och herdar i min församling, också ni gör ännu många ting i er egen kraft, efter egna tankar och era egna hjärtans ingivelser!

Också du, som nu tjänar mig som mun, också du gör ännu alltför många saker i din egen kraft!

Var stilla och besinna att jag är Gud!

Jag är vinträdet, ni är grenarna.

Ni beror av mig för varje andetag, varje hjärtslag!

Skilda från mig kan ni ingenting göra!

I Mig är det som ni lever er, rör er, och är till!

Var alltså stilla, och besinna att jag är Gud!”

 Fram till dess jag hörde mig själv säga ”Också du, du som nu tjänar mig som mun…” kände jag bara glädjen och den lätta berusningen i att få vara fylld av Guds Ande. Men då kom förkrosselsen.

Jag minns än i dag hur det kändes.  Och hur nyttigt det var – och är – att få vara föremål för den uppfostran som ges av Honom, som tuktar oss för vårt eviga väl…