I Luk 24:27 sägs det att Jesus förklarade ”allt som var sagt om honom i Mose och alla profeterna och alla Skrifterna” för de två vandrarna på vägen till Emmaus, och eftersom jag då och då har fått frågan vad det egentligen var han sade då -  ”för inte finns det ju så många ställen, som talar om Jesus i GT, det är nu Jesaja 53 och Psalm 23, och Jesaja 9, förstås, men sen då?” – grep jag mig verket an med att skriva något om saken.

Det projektet bara växte och växte, så som det ofta blir, när man ska försöka gå på djupet med något bibliskt tema

Jesus ville att de två lärjungarna på vägen till Emmaus skulle lära känna honom på ett nytt och djupare sätt, och börja se som han ville att de skulle ska se, lära sig tänka som han ville att de ska tänka, och därigenom också mer börja handla som han vill – alltså som han. Därav det revolutionerande bibelstudiet han höll. Att börja se mer av vad GT har att säga om Herren Jesus är, vad jag kan förstå, alltså en viktig del i det som kallas sinnets förnyelse i Romarbrevets tolfte kapitel!

Jag inledde ovannämnda artikelserie med att konstatera att det, som GT visar oss om Jesus, för överskådlighetens skull kan delas in i tre kategorier:

 Det,  som har visats om honom, alltså förebilder

Här har vi de personer i den bibliska historien, som på olika sätt visar framåt mot Messias, och här har vi också hela tempeltjänsten, som den framställs i Mose lag.

Ingen av människorna i GT var fullkomlig, men många av dem har ändå drag, som visar något om hurudan den kommande Konungen kommer att vara, och hur hans levnadsbana här på jorden skulle komma att gestalta sig.

Undervisningen om offren i tredje Mosebok, som inte är så alldeles lättillgänglig, har ändå mycket att säga om hur relationen mellan Gud och människor ska återupprättas, och hur mångfacetterad den relationen verkligen är tänkt att vara!

Allt som har sagts om honom, alltså direkta förutsägelser

Under den här rubriken finns de talrika profetiska utsagorna om den kommande Frälsaren.

Sådana finns i Moseböckerna, de finns hos profeterna, de finns i Psaltaren, och några finns också i de historiska böckerna.

Och för det tredje har vi Herrens handlande med sitt folk i GT.

I nya förbundet framställs den kristna församlingen som brud, och Jesus själv är brudgummen. Samma ordning återfinner vi också i GT, där Herren är den äkta mannen, och Israel den otrogna hustrun. När Jesus i Matt 23:34-37 framställer sig själv som den, som genom tiderna gång på gång har försökt församla Jerusalem till sig genom att sända profeter och skriftlärda, då säger han ju samtidigt att han är den Herre, som i GT har verkat i Israels liv och historia!

Jag gick genom de två första kategorierna så grundligt jag kunde, men om den tredje har jag inte just sagt något alls – jag hade, som sagt, för mycket på gång på en gång just då, och sedan har hela projektet fått vila. Kanske det var lika bra så, ni som läser kanske också behövde vila litet efter all den information jag hade grävt fram och presenterat!

Nu ska jag ändå få be att återknyta till tanken om att det faktiskt är Jesus, som är den Herre, som är verksam genom hela Gamla Testamentet, och att allt det, som där sägs att Herren gör, det är de facto Jesu eget direkta handlande!

För rätt många år sedan, när jag var i bön, tyckte jag mig höra Herren säga till mig, klart och tydligt: ”Jag är inte den du tror att jag är!”

Ett sådant tilltal får ju en att haja till, inte sant? Vet inte jag vem jag tror på??

Vartefter kom jag att förstå, att det, som Gud ville fästa min uppmärksamhet vid, var det faktum, att min bild av Gud, min förståelse av vem och hurudan han är, hur han tänker och hur han handlar, inte på långa vägar var hel, och inte heller till alla delar korrekt. Jag får väl bara erkänna, att på den punkten har inte så värst mycket förändrats – det är som någon har sagt: ju mer man lär sig och förstår, desto mer börjar man inse hur litet man egentligen vet och förstår….

Med tanke på hur klart besked Bibeln faktiskt ger ifråga om Jesu preexistens, alltså om att han fanns före han föddes hit till den här världen, är det aningen förvånande att vi har fäst så litet uppmärksamhet vid GT i de vida kristna kretsarna. Om nu Herren finns så rikt omvittnad i GT:s skrifter, då erbjuder det ju en fantastisk källa för oss att ösa ur, vad det gäller att lära känna honom!

”Vad då för klara besked?”, kanske någon frågar.

Vi kan ju börja med den fråga, som Jesus ställer till de skriftlärda i Matt 22:41-46. Han citerar Ps 110, där David förutsätter att Messias, Guds Son, redan finns. ”Herren sade till min Herre….” I hebreiskan är det JHWH som talar till Adonai i den här texten, och detta är de två vanliga gudsnamnen i GT.

Ps 110 var en av de messianska psalmerna! Jesus säger alltså att Messias, han som de skriftlärde menade var Davids son,  och Adonai, Herren, är en och samma person, och han gör det genom att citera en text ur GT.

Jag konstaterade redan, att när Jesus i Matt 23:34-37 framställer sig själv som den, som genom tiderna gång på gång har försökt församla Jerusalem till sig genom att sända profeter och skriftlärda, då säger han ju samtidigt att han är den Herre, som i GT har verkat i Israels liv och historia, den Herre, som JHWH talar till i Ps 110!

Det är svårt att tolka det Jesus säger på dessa och andra ställen på något annat sätt än att han faktiskt menar att GT handlar om honom, och då inte bara ifråga om profetior om framtiden, utan också som en närvarande person där och då, en Herre som både talar till och handlar med dåtidens människor!

Och kanske det är här vår svårighet uppstår, vad det gäller att se Jesus i GT. Mycket av det, som Herren där gör och säger, passar ju så innerligt dåligt ihop med den tillrättalagda glansbilden av den milde gode herden, som kommer med sin blå klädnad och sitt gyllene skägg, och bär det lilla ulliga lammet på sina axlar….

Dock är det ju sanningen, som ska göra oss fria, så jag ska försöka ta upp tråden igen, och skriva några inlägg om just Herren Jesus, som handlar i GT, och vad för ett evangelium vi där kan se!

Det är till texter som denna, som Petrus knyter an i Apg 3:19-21, när han hänvisar till hur profeterna har förutsagt att ”tider av vederkvickelse”, alltså tider av förnyelse, återställande och nytt liv ska komma, när Jesus kommer tillbaka till denna jord.

Att Jesus en dag ska komma tillbaka var en självklarhet för de första kristna. Jesus hade själv talat om sin återkomst vid många tillfällen, och änglarna hade bekräftat det vid himmelsfärden, när de sade: ”Denne Jesus ska komma tillbaka på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen”.

Denna deras starka förväntan präglade deras sätt att leva och prioritera på ett sätt, som egentligen ingenting annat kan åstadkomma.

Samma effekt har insikten om att Jesus faktiskt ska komma tillbaka fortfarande, och kunskapen om vad detta kommer att innebära för oss människor bara förstärker den! Därför är det viktigt att vi inte blir så upptagna med nuet, att vi glömmer vad Gud har lovat angående framtiden!

Återkomsten kommer att få helt olika följder för olika grupper människor, beroende på hur var och en har ställt sig till Herren under den så kallade nådens tid,  innan han kommer.

Sådana bibelställen som Jes 2:10-22 tecknar en dyster och skrämmande bild av Herrens dag, och det gäller att se efter vilka människor den här typen av profetior riktas till, om man inte ska bli rädd för Jesu återkomst!

(Om man känner igen sig i beskrivningen i Jes 2:6-8 är det naturligtvis allt skäl att bli förskräckt – och omvända sig så fort som möjligt! Att vara full av österlandets tänkande, och hemfallen åt total materialism, och den avgudadyrkan detta innebär, istället för att tro på Herren Jesus och följa honom, det är inget vägval, som står sig inför Gud på domens dag!)

De första kristna kände ingen skräck inför Jesu återkomst, tvärtom, de kände glädje och förväntan! De visste med sig att de hade fått förlåtelse för sina synder, de ”öste med fröjd ur frälsningens källor”, som det står i Jesaja 12, och de såg fram emot det kommande fridsriket som uppfyllelsen av allt de hoppades och trodde.

Ibland har förkunnelsen om Jesu tillkommelse spårat ur, så att de, som Herren vill ska känna glädje och förväntan, istället upplevt förkunnelsen som ångestladdad och jobbig. Detta visar hur viktigt det är att evangeliet blir förkunnat så tydligt, att ingen, som tror på Jesus, nånsin behöver tvivla på att frälsningen kommer att räcka, att Guds nåd faktiskt är oss nog, när Jesus kommer tillbaka till denna jord!

I Sak 14:1-9 får vi veta vart på jorden Jesus kommer, alltså till Oljeberget i Jerusalem, vi får veta vem som kommer tillsammans med honom, nämligen de himmelska härarna, samt de som i Judas brev beskrivs som hans ”mångtusen heliga”, och vi får veta vad som händer med motståndarna, de förintas.

I Jes 14 får vi en kort profetisk beskrivning av hur det gick till, när den strålande andevarelse, som blev Djävulen, föll från sin höga ställning, och vi får veta vad som till slut händer med honom: han fängslas i dödsriket. Enligt Upp 20 sker detta vid Jesu återkomst – ännu ett skäl att se fram mot den! Tänk dig en värld, där den andliga atmosfären inte ständigt förpestas av den onde och hans anhang!

Så kommer då det som apostlarna frågar efter i Apg 1, alltså vid vilken tidpunkt riket ska upprättas åt Israel!

I Hes 34:11-15 och Hes 39:28 har vi ett par exempel på de profetior i GT, som talar om Israels kommande guldålder, och här får vi också en hållpunkt på när riket verkligen kan sägas ha upprättats: det är när varje israelit har samlats från folken och kommit tillbaka till Israels land. Inte förr.

Till slut har vi så de profetior, som talar om det kommande fridsriket. Det är ett rike, där Jesus regerar som konung, och härskar över alla jordens länder och folk. Det är dessa profetiska utsagor, som Petrus hänvisar till i Apg 3.

Han ska regera från Jerusalem, den staden kommer alltså tydligen att vara jordens huvudstad efter återkomsten. Jes 2:2-4, Jes 24:23, Jes 33:20-21

I Kristi rike ska den ursprungliga skapelseordningen från tiden före syndafallet återupprättas. Jes 11:6-9.

(Jag när en kanske barnslig dröm om att få sova middag med en tiger, när vi kommer dit….)

Det ska vara befolkat dels av människor, som uppstått och/eller förvandlats vid Jesu återkomst, dels av vanliga människor, som dock kommer att vara friska och uppnå mycket hög ålder – det står ju skrivet, att den som dör ung i fridsriket ska dö vid hundra års ålder, och i övrigt ska människor uppnå samma ålder som träd. Jes 65: 18-25

Eftersom de, som har uppstått eller blivit förvandlade vid Jesu återkomst,  aldrig mer kommer att dö, så kan texten i Jes 65  inte gärna betyda något annat än att det också ska finnas ”vanliga människor” i fridsriket.

Efter fridsrikets tid kommer sedan den yttersta domen, när alla de människor, som gör uppror mot Konungen i fridsrikets sista tid, ställs inför Guds domarsäte tillsammans med dem, som inte hade dött i tron på Jesus, och alltså inte uppstått vid hans tillkommelse, men då kommer att uppväckas till dom. Om detta har vi en något beslöjad profetia i Ps 2, och en annan i Dan 12:2, och klartext i Uppb 20:7-15

Det här får, som sagt, vara sista avsnittet i den här serien på ett tag. Jag har naturligtvis inte tagit upp alla messianska profetior som finns i GT, det finns med säkerhet många, som jag inte överhuvudtaget ens har upptäckt, men jag hoppas att jag i alla fall har kunnat ge en aning om något av vad Jesus syftar på , när han säger att det står skrivet om honom i Mose lag, hos profeterna, och i psalmerna!

Under den här rubriken ska vi börja se på de profetior, på vilka Israels folk  på Jesu tid hade byggt sin förståelse av vem Messias var, och vad han skulle göra när han kom.

Profeterna insåg uppenbarligen aldrig själva, att de profeterade om att Messias skulle komma två gånger, först fattig och utan gudomlig härlighet, sedan andra gången i makt och för att regera.

1 Petr 1:10-12 säger att GT:s profeter visserligen försökte förstå de budskap de fick frambära, men att det enda de fick uppenbarat för sig var att de tjänade dem, som skulle komma efter dem, inte sig själva, med sina profetior. Inte att undra på att man hade svårt att känna igen Jesus som Messias!

 1. Från ringhet till höghet

Först ser vi på Ps 8:6-10 Här beskrivs hur Messias går från en ställning där han lagt av sig sin makt och ära, till att vara Herre över hela Guds skapelse!

I Ps 16:9-11 beskrivs hur Messias efter sin upphöjelse kommer att få platsen på Faderns högra sida, och där mättas av ljuvlighet för evigt.

 Ps 2:7-12 beskriver en situation, där Sonen, Messias, har högre ställning än alla jordens härskare, och Hebr 2:6-9 vidareutvecklar i Nya Testamentet den tanken genom att presentera Jesus som segerherre över djävulen och döden.

2. Himmelsfärden

 Ps 47:6 ”Gud har farit upp under jubel!” Man kan inte ens föreställa sig jublet i de himmelska rymderna, när änglaskarornas Herre återkommer från jorden, återvänder till sitt hem och sin tron!

 I Ps 68:19  sägs att Herren, Messias, steg upp i höjden för att Gud skulle kunna bo bland människorna.

Helt i linje med detta säger sedan Jesus till sina lärjungar, att han måste gå bort för att den helige Ande ska kunna komma, och vara hos dem för alltid!  Joh 14:6, 16:7

3.  Jesus, konung och överstepräst

 Ps 110 Här beskrivs Messias som Herre, och som överstepräst – och som evigt vaksam, den som vakar över sitt folk. Åtminstone är det så jag tolkar de avslutande orden om att han ska lyfta huvudet när han dricker ur bäcken – det var ju så de 300 krigare, som Gideon slutligen tog med sig ut i strid valdes ut! De, som inte släppte av på vaksamheten medan de drack, fick godkänt…

 Jes 9:6 Av beskrivningen här framgår att Messias kommer inte att vara en kung, som härskar från toppen av en maktpyramid. Han kommer tvärtom att bära allt han härskar över. ”På hans skuldror ska herradömet vila”

Så kommer vi till Dan 7:13-14. Här beskrivs det ögonblick, då Jesus kommer upp till himlen, och träder fram inför Fadern, och får bestiga sin tron.

Ganska anmärkningsvärt, eller hur, att Gamla Testamentet berättar om hur Jesus kommer in i den himmelska tronsalen vid sin himmelsfärd, medan Nya Testamentet sedan i Apg 1 berättar om hur han lämnar jorden, tas bort av en sky… man skulle på något sätt ha väntat sig en annan ordningsföljd här… men, profetiorna kommer inte i kronologisk ordning.

 Sak 6:12-13.  Också i den här texten beskrivs Jesus som både kung och präst.

Översteprästen skulle gå in i det allraheligaste i tabernaklet en gång om året, på den stora försoningsdagen, och ha med sig blod från offret.

Jesus gick in i det allraheligaste i himlen med sitt eget blod, sägs det i Hebr 9:11-12, och uppfyllde därmed sin tjänst som överstepräst.

4. Upphöjd genom lidande och förnedring

 Jes 52:13, Jes 53:12 Jag har ägnat mycket utrymme åt att arbeta med den detaljerade profetian om Messias som Herrens lidande tjänare. Här vill jag bara påminna om att hela det textavsnittet börjar med att tala om att han ska bli upphöjd, och slutar med att tala om hans makt och kraft, och hur han ska upphöjas.

Det här är ett tema, som utvecklas på ett helt underbart sätt i Filipperbrevets andra kapitel, där aposteln beskriver hur den utblottelse, som slutar med döden på korset, leder fram till att Messias sedan får det namn, som är över alla andra namn, och vi får till slut ett löfte om att den dag ska komma, när alla knän ska böjas, och varje tunga bekänna att Jesus är Herre!

När man läser alla de här texterna, och andra, som talar om samma saker, är det inte svårt att förstå att israeliterna hade en bild av Messias som uteslutande en mäktig härskare, som skulle komma för att sätta pli på mänskligheten!

Det är faktiskt inte bara som jag är lat – med copy-paste vore det ju enkelt att klistra in bibeltexterna!

Men, dels skulle mina inlägg i det här ämnet bli väääldigt långa, om jag gjorde så, och dels tror jag det är bättre för er, som läser, om ni har egen bibel med, när ni läser – då ser ni ju hela sammanhangen, som jag plockat mina stödtexter från, inte bara just de verser, som jag hänvisar till! Och Guds Ord lär vi inte få för mycket av!

En reservation finns det dock – om ni använder Bibel 2000 kommer ni nog att lägga både panna och hjärna i djupa veck, när ni försöker följa det jag skriver. I den ”översättningen” har man nämligen tyvärr systematiskt gått in för att bryta länkarna mellan Gamla och Nya Testamentet genom att skriva om profetiorna, så att de ska bli så svåra som möjligt att förknippa med Jesus.

Jesu första tillkommelse, när han föddes i en fattig familj, och levde ett helt ordinärt liv fram till trettio års ålder, och sedan i slutet på sin treåriga offentliga verksamhet korsfästes, dog, begravdes, och uppstod från de döda, är, som vi har sett, förutsagd i otaliga gammaltestamentliga texter.

En genomgående egenskap hos de gammaltestamentliga profetiorna om Jesu första tillkommelse är dock, att fast vi nu med facit i hand kan känna igen dem utan större svårighet, är de ändå så pass dunkelt formulerade, att Jesu samtid inte såg vad de handlade om.

De profetior, som handlar om Jesu andra tillkommelse, och det kommande fridsriket är däremot klara och tydliga på ett helt annat sätt! Här finns inget behov av att göra budskapet svårtolkat, för när Jesus kommer tillbaka, kommer alla att veta vad det är fråga om!

Detta, att en del av profetiorna är tämligen dunkelt formulerade, gäller i hög grad för profetiorna om Jesu uppståndelse – de syns nu, när man vet vad som hände, men före det var det inte så lätt att förstå dem!

När man läser om hur apostlarna förstod dessa förutsägelser, blir det lätt att upptäcka  dem!

I de tal som Petrus och Paulus håller i Apg 2:24-32, och i Apg 13:30-33 hänvisas till tre profetior, nämligen Ps 2:7, Ps 16:8-11, och Jes 55:1-3.

I Apg 13 tar aposteln fasta på det som sägs i Ps 2, alltså när Gud Fader säger ”du är min Son, jag har i dag fött dig”. Aposteln sätter in detta i ett sammanhang som talar om Jesu uppståndelse, och låter förstå, att det var när Fadern uppväckte Jesus från de döda, som Han sade detta.

Han understryker detta genom att hänvisa till Ps 16, där det sägs att Messias´ kropp inte kommer att se förgängelsen.

Han säger också, att Jesu uppståndelse har en avgörande betydelse för oss människor, när han hänvisar till inbjudan och löftet i Jes 55. ”Kom och drick av livets vatten, så som utlovat är!”

Här tänker man osökt på  Joh 4 och Joh 7, där Jesus talar om livets vatten. På ena stället säger ha  att den som dricker av det vatten han ger, aldrig mer ska törsta, alltså att den, som dricker av livets vatten får evigt liv, och inte behöver vara rädd för döden mer, och på andra stället säger han att den, som tror på honom, ska få ett sånt överflöd av liv, att det levande vattnet flödar över!

Sedan kan vi också nämna profeten Jona, som Jesus hänvisar till, när han förutsäger sin död, och den tid han ska vara i graven, Matt 12:38-40.

Jona uttalar inte sin profetia, han är en profetia om Jesu död och uppståndelse i det han får gå igenom!

Profetiorna i Jes 25:6-9 och Hos 13:14 kan också nämnas, de talar ju båda om ett kommande tillfälle, när döden har besegrats och gjorts om intet. De förutsägelserna handlar helt uppenbart om Jesu uppståndelse.

Det finns finns visserligen många i de bibliska berättelserna, som blev uppväckta från de döda. Småningom dog de alla igen. Döden var alltså inte besegrad och omintetgjord i deras fall, den hade bara blivit uppskjuten ett antal år.

De som Jesus, GT:s profeter, och Jesu lärjungar efter honom, har uppväckt, de dog så småningom igen, och deras kroppar har sett förgängelsen.

Jesus, och han ensam, uppstod till evigt liv! I hans fall blev inte döden bara uppskjuten en tid, den blev besegrad och omintetgjord, och det är något som alla, som tror på honom, får del i!

Fadern hade sänt honom i världen med ett bestämt uppdrag, att uppsöka och rädda den förlorade mänskligheten, och nu var det uppdraget utfört.

I Nya Testamentet har vi utförlig information om vad Kristi försoningsverk innebär för oss, och eftersom NT:s skrifter genomgående grundar sig på GT, ska vi nu se på de profetior, som ligger till grund för de nytestamentliga texter, som vi vanligen läser och använder för att beskriva det, som Jesus gjorde för oss.

Profetiorna ger både djup och bredd åt evangeliet, och det ger en ännu stadigare grund för vår tro!

Vi börjar i Jes 1:16-18.

Här kallas folket till omvändelse, och här får de ett löfte om att också blodröda synder ska kunna bli snövita. Detta är exakt samma besked som när Jesus ca sjuhundra år senare säger sitt ”gör bättring och tro evangelium!”

Evangeliet, det är ju budskapet om att Gud förlåter oss våra synder, och föder oss på nytt till att vara Guds barn.

I uttrycket ”kom, låt oss gå till rätta med varandra” finns en information, som senare tiders kristna tyvärr ofta tappar bort, nämligen att Gud alltid först dömer den syndiga människan skyldig. Sedan förlåter eller straffar han, beroende på vad människan väljer att ha för inställning till Honom.

Av detta lär vi också, att för att vi ska kunna ge varandra verklig förlåtelse, måste vi först också så att säga döma varandra skyldiga, alltså konstatera, att detta är vad den andre har gjort mot mig, utan att försöka manipulera våra egna känslor genom att söka ursäkter och förmildrande omständigheter för hans beteende.

Gud ursäktar oss inte. Han går till rätta med oss, rättvist och opartiskt, och utan att försöka ursäkta oss. Den, som försöker ursäkta sig inför Gud genom att skylla på olika förmildrande omständigheter, eller på andra människor, kommer således inte att komma genom till det befriande mottagande av Guds förlåtelse, som han skulle vilja ge oss!

Detta är ett ovant tänkesätt för oss människor, för vi är vana att laborera med just förmildrande omständigheter och andra knep för att manipulera våra egna upprörda känslor, så att det ska gå lättare att förlåta varandra.

Det vi då gör är dock inte att förlåta varandra, det är att ursäkta varandra, och här finns också alltid ett visst mått av lögn i form av självbedrägeri med.

Och finns lögn med, då blir vi inte fria!

Det är som bekant sanningen som frigör.

I Apg 26:19-20 beskriver Paulus i korta ordalag hur han har förverkligat sitt uppdrag att predika evangelium, och hans beskrivning stämmer helt överens med Jes 1. Han har predikat för både judar och hedningar att de ska ångra sig, omvända sig till Gud, och sedan också göra sådana gärningar, som hör till omvändelsen!

Här får vi alltså de grundläggande förutsättningarna för att det försoningsverk, som Jesus fullbordade, sedan också verkligen ska komma människorna till godo!

Sedan ska vi läsa Jesaja 12

Här har vi det som kallas det frälsta Israels lovsång.

Gud har varit vred på sitt folk, men nu har Guds vrede upphört, och Herren tröstar dem.

Samme Gud, som var vred på dem, har nämligen blivit dem till frälsning!

Här möter vi samma paradox som i Jes 1.

Om någon är vred på dig, och hotar dig med straff och undergång, då väntar du ju dig inte, att denne samme person ska komma och rädda dig från undergången!

I det här fallet är dock just så, som saken beskrivs, och detta är viktigt!

Om någon annan hade räddat oss från Guds vrede, då skulle ju vreden finnas kvar som ett hotfullt moln vid horisonten.

Tyvärr är det ibland så, som den del troende upplever sin situation: ”visserligen har Jesus kommit och ställt sig mellan mig och Guds vrede, men det känns nog ändå om att Gud är vred på mig fortsättningsvis…”

Men nu säger profeten, att det är Gud själv, som har blivit vår frälsning!

Hans vrede har upphört!

Gud är vår vän!

I NT beskrivs saken så här: ”Gud var i Kristus, och försonade världen med sig själv, han tillräknar inte människorna deras synder. Å Guds vägnar är vi alltså sändebud, som förmanar er: Låt försona er med Gud!” 2 Kor 5:19-21

Vi kan säga det så här, litet tillspetsat: Alla människor är frälsta, för Gud har gjort frälsning för alla!

Alla har visserligen inte tagit emot sin benådning än, men benådningen finns där, för var och en som vill ta emot den!

I det ögonblick som Jesus dog på Golgata, blev Gud vår frälsning. ”Han har blivit min frälsning”.

Det är en fullbordad handling, något som Gud har gjort, och som gäller varje människa.

Det är ett faktum, något som har skett och inte kan ändras.

I det ögonblick någon kommer till tro på detta, då kan han ge sitt personliga gensvar ”Se, Gud är min frälsning!”

Sedan kommer man in i en helt ny ställning, till Gud, till medmänniskan, till sig själv, och till ondskans andemakter. Gud är inte sur på dig, du kristne,  inte arg på dig, inte missnöjd med dig, och det är bra att veta, när man frestas vara allt detta på sig själv!

Han tröstar dig!

Smaka noga på det!

Det är raka motsatsen till att vara sur, arg, eller missnöjd med någon!

I Jes 43:24-25 konstaterar Herren att Israel har vållat honom arbete och möda med sina synder och missgärningar – ett arbete som består i att synden måste utplånas för att relationen mellan Gud och folket ska kunna återupprättas.

Här får vi en bit information till om vidden av den frälsning, som Jesus fullbordade.

Gud förlåter inte våra synder så, att han visserligen inte straffar oss, men nog ändå minns och har uppsikt över vår hög av överträdelser.

Nej, han utplånar hela högen, den existerar överhuvudtaget inte längre!

Den, som har tagit emot Kristi försoning, får alltså stå inför Gud så ren och oskyldig, som om han aldrig hade syndat en enda gång!

Och inte ens där stannar det. Gud säger nämligen också så här där i Jes 43:25:

”Deras synder ska jag inte mer komma ihåg!”

Allt är glömt från Guds sida!

Då har det blodröda på riktigt blivit snövitt, då är det fullbordat!

Jes 53:9

Här beskrivs hur det kommer att gå till när Messias får sin grav.

Eftersom han blev dömd och avrättad som en förbrytare, var hans kropp egentligen bestämd att hamna i en anonym massgrav på avstjälpningsplatsen.

I Folkbibeln står det ”bland de ogudaktiga fick han sin grav”, medan Åkesson översätter ”man bestämde hans grav med de straffskyldiga”, och New International skriver” he was assigned a grave with the wicked” – alltså samma som Åkessson.

Hebreiskans nyanser kommer bättre fram i de två senare: det här med grav bland de ogudaktiga var något som visserligen var planerat för honom, men som sedan inte hände!

Precis så gick det också enligt Matteus 27. Josef från Arimatea gick till Pilatus och utverkade tillstånd att få ta hand om Jesu kropp, och med det tillståndet på fickan gick han sedan till Golgata och tog ner kroppen från korset.

Utan landshövdingens tillstånd hade soldaterna aldrig låtit honom ta den.

Sedan blev Jesus blev gravsatt i en rik mans grav, när Josef lade honom i den grav han låtit hugga ut åt sig själv!

Här finns massor av symbolik hela vägen.

Jesus blev korsfäst istället för förbrytaren Barabbas.  ”Bar abbas” betyder ”son av far”, och barn till våra föräldrar är vi ju alla – födda av kött, och därmed oförmögna att komma in i Guds Rike, som Jesus förklarar i Joh 3.

Sen blir han gravsatt i en grav, som Josef huggit ut åt sig själv, och grav åt oss själva hugger vi ut litet till varje gång vi syndar – syndens lön är ju som bekant döden.

Jesus tog alltså vår plats både på korset och i graven!

Jes 53:10 gör klart att det som händer med Jesus på Golgata, det händer efter Guds plan och vilja.

Messias skulle bli ett skuldoffer, som försonar mänskligheten med Gud, och därmed ”krossar ormens huvud” i enlighet med löftet strax efter syndafallet.

Judarnas stora råd, och hedningarna med Pontius Pilatus som ledare, de verkställer bara vad Gud har bestämt, mitt i sitt uppror och avfall kan de inte annat än tjäna Guds syften. Detta såg urförsamlingen klart i ljuset av det profetiska ordet, så som framgår av Apg 2:23 och 4:24-28.

I den här versenkommer också en glimt av den kommande uppståndelsen fram – Messias ska visserligen dö, men sedan ska han leva länge och få se avkomlingar! De avkomlingarna räknas vid det här laget i miljarder….

Jes 53:11 ger oss en glimt av hur Messias själv kommer att uppleva och känna det, när hans lidande för oss är fullbordat!

Här erbjuder olika översättningar litet olika nyanser ur hebreiskan, personligen tycker jag bäst om New Internationals lösning: ”After the suffering of his soul, he will see the light of life and be satisfied”, ”efter sin själs lidande ska han se livets ljus och bli mättad/tillfredsställd”.

I detta hörs samma ton, som när Jesus säger till sina lärjungar den sista kvällen, att han har längtat efter att få fira måltid med dem.

I uppståndelsen såg han livets ljus, och varje gång en människa kommer hem till honom får han sin längtan uppfylld! Undra på att det är glädje i himlen när en syndare blir frälst!

I samma vers talas också om hur Messias genom sin kunskap ska göra många rättfärdiga. Han visste, att det enda sätt som fanns att göra oss rättfärdiga, det var att han bar våra skulder, och han handlade utifrån den kunskapen, och sade ”Fader, ske din vilja!”

I Jes 53:12 kommer sedan Faderns löfte till Sonen, om vad som kommer att ske, när han har gått lydnadens väg ända till slutet. ”Han ska få de många som sin del, och han ska få de starka som byte.”

”De många” syftar på alla de människor som blir frälsta och därmed Jesu egna.

”De starka” syftar på de andemakter och väldigheter, som blev besegrade och avklädda på Golgata.

Jesus talar tydligt om det här, när han i Luk 11:21-22 säger ”om en stark man fullt beväpnad vaktar sitt hus, då får hans ägodelar vara ifred, men kommer det en, som är ännu starkare än han, då tar han ifrån honom vapnen och fördelar bytet”.

Också detta har alltså gått i uppfyllelse till punkt och pricka.

Där beskrivs själva grundorsaken orsaken till att mänskligheten stod under Guds dom med orden ”vi ville alla vandra vår egen väg”, och där sägs vad som var Guds lösning på syndens problem – ”all vår skuld lade Herren på honom”, alltså på Jesus, Messias.

Att det behövdes offer för att försona synd, det hade redan hamrats in i israeliternas medvetande under åttahundra års tempeltjänst, när Jesaja fick ta emot sina uppenbarelser omkring år 700 f Kr.

Att skuld kunde tas från den ene och flyttas till den andre, det hade den årliga stora försoningsdagens dramatiserade profetia, den som beskrivs i 3 Mos 16,  undervisat och påmint dem om lika länge.

Nu kommer Jesaja med en preciserad förutsägelse: det kommer att komma en, som bär allas skuld, som tar på sig alla de synder, som begåtts av oss människor, när vi hellre gått våra egna vägar än Guds väg.

Hur definierar vi då detta, att gå sin egen väg?

När Paulus skriver i Rom 14 att allt, som inte sker av tro är synd, då är det just detta, att vilja gå sin egen väg, han avser. Detta kan ta sig många olika uttryck, här är några:

De, som inte vill ha något alls med Gud att göra, de bryr sig naturligtvis inte heller om vad Gud vill eller inte vill. De vandrar sin egen väg utan att överhuvudtaget ifrågasätta det rätta i att göra så – tvärtom, de ser det som något bra och eftersträvansvärt att göra så! Frank Sinatras ”My Way” blev en jättehit just därför att den speglade allas önskan att få gå sin egen väg.

Genom att leva på det här sättet ackumulerar människan ständigt mera skuld i sina liv. Inget i deras liv sker av tro, alltså allt är färgat av synd.

Gud kan ibland välja att använda också sådana människor, han leder som bekant ”konungars hjärtan som vattenbäckar”, men någon medveten trons lydnad finns inte.

Jesus har burit all deras skuld, men en benådning är inte giltig förrän man tar emot den!

Sedan har vi de, som nog vill ha sitt på det torra vad det gäller livet efter detta, men ändå i många fall hellre vill vandra sin egen väg här i detta liv, än säga nej till sig själv och följa Jesus.

De resonerar då i praktiken ungefär så här: ”Om Gud vill som jag vill, då gör jag som Gud vill, men om Gud inte vill som jag vill, då gör jag som jag vill”.

Då gör man i praktiken som man själv vill hela tiden – och vandrar mestadels på sin egen väg.

Jesus har burit all deras skuld, så visst tror jag att  de kommer till himlen när de dör, eftersom de bekänner sitt behov av Jesus som sin Frälsare, men av deras lärjungaskap blir det inte mycket.

Sen finns det också namnkristna människor, som aldrig ens kommer på tanken att fråga efter Guds vilja i sina liv.

Man tänker, att bara man uppfyller sina grundläggande plikter, så må väl Gud vara nöjd.

Men det är han inte!

Gud har behag till lydnad, inte till offer, och en attityd av att ”jag må väl duga åt Gud, jag är ju en god medborgare, går ju i kyrkan nån gång då och då, och är döpt och konfirmerad”, den attityden ger inte mycket utrymme för någon trons lydnad, inte heller uttrycker den något behov av Kristi offer för oss.

Jesus har burit också dessa människors skuld, men det är nog tvivelaktigt, om nåden verkligen har blivit emottagen av dem.

Till slut finns det också människor, som vill vandra i ljuset, som ber att Herren ska verka vilja och gärning i dem, så att Hans goda vilja sker, som många gånger förstår att säga nej till sig själva för att kunna följa Jesus – men också dessa går emellanåt sin egen väg, planerar och verkställer utan att Herrens Ande är med, eller faller tillfälligtvis i någon synd.

Alltså får också den gruppen lov att sätta hela sin förtröstan till att Jesus har burit all vår skuld!

I och med att Gud låter profeten använder just det här uttrycket, ”vandra sin egen väg”, ställer han alltså hela mänskligheten in under samma villkor: ”Erkänn faktum, att Messias måste komma och bära din skuld, det var din enda chans att bli av med den, och det är din enda chans att fortsätta att bli av med den!”

I vers 7 sägs först, att Messias inte kommer att att öppna sin mun under sitt lidande för mänskligheten, vilket ju gick i uppfyllelse under rättegången.

Sedan används uttrycket ”lamm” om honom.

I de gammaltestamentliga offren, som ju alla på ett eller annat sätt var förebilder till det slutliga offret, Messias, hade lammet en särställning.

Först kommer påskalammet, det som skulle slaktas varje år vid påskhögtiden till minne av hur Gud hade räddat Israels förstfödda genom lammets blod.

Om detta stadgas i 2 Mos 12 följande:

Det skulle vara felfritt. Jesus var syndfri.

Det skulle slaktas.Jesus blev avrättad.

Blodet från lammet skulle användas på föreskrivet sätt för att ge skydd mot straffdomen. Jesu blod renar från all synd, om vi bekänner våra synder.

Påskalammet skulle ätas samma natt det blev slaktat. Jesus instiftar nattvarden vid den sista måltiden – som var en påskmåltid.

Sedan finns också en anvisning om något som kallas ”det dagliga offret” i 2 Mos 29:38-42.

Detta offer bestod av två lamm per dag, ett på morgonen, ett på kvällen.

Enligt texten skulle de offras till en ljuvlig doft åt Herren, och i samband med detta offer finns ett löfte om att Gud ska uppenbara sig för sina tjänare, och tala till dem där lammen offras.

I övrigt finns inga anvisningar i GT om att använda just lamm som offerdjur.

I och med att Jesaja 53 talar just om ”lamm” i profetian om hur Messias ska offras för världens synd, kopplas hans offergärning alltså både till befrielse från straffdom, och till upprättad gemenskap mellan Gud och människa!

I Jes 53:8 talas om ”våld och dom”. Detta indikerar ett justitiemord, vilket ju också den följande versen bekräftar – ”han hade ingen orätt gjort”.

Att göra sig skyldig till våldshandlingar har alltid en negativ klang i Skriften, de som sysslar med sådana står inte i rättvisans tjänst!

Här förutsägs alltså att Messias ska dödas på grund av ett orättfärdigt domstolsutslag, vilket sedan också skedde. Judarna försökte använda sig av falska vittnen, eftersom de inte hade något konkret att anklaga honom för, och Pilatus lät avrätta honom på grund av trycket från folkmassan, fastän han visste att han var oskyldig.

Vi börjar från Jes 52:13, för det är där utsagan om Herrens lidande tjänare börjar.

Det här är nämligen ett av de ställen i Bibeln, där kapitelindelningen är mindre lyckad. Det fanns ingen kapitelindelning i bibeltexten från början, det var först på 1200-talet som ärkebiskop Stephen Langton i Cambridge, samt en kardinal Hugo, som då arbetade med en konkordans till den latinska översättningen av Bibeln, utarbetade den kapitelindelning, som kristenheten sedan dess har använt, och ibland hugger indelningen av sammanhang på mitten…

Jes 52:14

Här förutsägs, att på samma sätt, som folket ”häpnade ” över Jesaja, ska de också komma att bemöta Messias, Herrens Tjänare. Jesaja blev missförstådd, hånad, och fick dessutom till råga på allt befallning av Gud att gå naken och barfota i Jerusalem i tre års tid, för att på detta sätt åskådliggöra för folket hur de alla skulle komma att föras nakna bort i fångenskap, Jes 20:2-4.

Man kan tänka sig hur folket reagerade på det skådespelet….

Likadant gick det mycket riktigt för Jesus. Han blev föremål för hån och ryktesspridning, och inte ens hans egna lärjungar förstod vad han sade. Till slut fick han släpa korset till Golgata och hänga naken på det – och i detta fanns, precis som i det Jesaja gjorde,  också ett visualiserat budskap till folket om hur det småningom skulle komma att gå också för dem!

”Om man gör så här med det friska trädet, vad ska då inte hända med det torra?” Så frågar Jesus i Luk 23:31, när kvinnorna klagar och gråter när han förs ut till Golgata.

Jes 53:1

Ingen i Jesu samtid lyckades göra kopplingen mellan honom och profetian i Jes 53, inte förrän efter uppståndelsen, trots att det, som hände, stämde så väl överens med vad som stod skrivet.

Herrens arm, att detta var Guds handlande,  var inte uppenbar för någon!

Så var det förutsagt, och så gick det.

Jes 53:2

Varken Jesu uppväxtplats, Nasaret, hans yttre sociala omständigheter, eller hans utseende gav någon antydan om att det var något speciellt med honom.

Nasaret var verkligen ”torr jord”, en stad så eländig, att det hette ”kan något gott komma från Nasaret?”

Israel på Jesu tid var en ockuperad provins i det romerska riket, som kejsaren mjölkade ut skatt och tullar ur, så mycket som bara fanns att få. Detta kan också beskrivas som torr jord!

Omständigheterna vid Jesu födelse var precis sådana, som Jesaja förutsade.

Men Davids rot fanns fortfarande kvar där i den torra jorden, och nu kom där ett skott från den!

Jes 53:3

”Lik en man skyler ansiktet för” – det betyder en, som man inte vill bli associerad med.

Det betyder att Messias skulle komma att betraktas som en, som man inte ens vill erkänna att man är bekant med!

Just så gick det också. Inte nog med att han blev föraktad, så att somliga var hans lärjungar bara i hemlighet, han blev också övergiven, och inte nog med att han blev övergiven, han blev också förnekad.

Allt exakt i enlighet med profetian.

Jes 53:4-5

Här har vi klartext om hur Jesus bar mänsklighetens synder och sjukdomar.

Vi finner två nyckelord: att detta skedde för att vi skulle få frid, och för att vi skulle bli helade.

Vi har ofta förminskat det enorma i det Jesu gjorde, just när vi talar om den här versen. Helandet reduceras i både tankar och förkunnelse till att bara handla om fysiskt eller psykiskt helande, men när begreppet ”schalom” kommer med, när det sägs att Jesus led för att vi skulle få frid, då talar vi redan om ett tillstånd, där Guds fullkomliga ordning av helhet, harmoni, frihet, hälsa, och allt annat gott, är upprättad!

De olika former av helande och upprättelse, som vi kan få uppleva här i tiden, det är bara en blek föraning om det som ska komma, när Herren kommer tillbaka, och allt blir upprättat igen

Jes 53:5

Här sägs det att Herrens tjänare ska komma att bli genomborrad. Det blev han också, av ett romerskt spjut. Joh 19:34

Soldaterna såg visserligen att han var död, så de slog inte av hans skenben för att han skulle kvävas och dö snabbare, som de gjorde med de båda rövarna, men som extra försäkring stack de ändå ett spjut i hans sida.

Detta, att han skulle bli genomborrad, förutsägs för övrigt också i Sak 12:10

Att hans ben inte skulle krossas var förutsagt genom befallningen om påskalammet, 2 Mos 12:46.

Att hans sida blev sårad är en upprepning och djupare uppfyllelse av det, som hände med Adam, när Eva skulle skapas.

Gud sövde Adam, och tog ut ett revben ur hans sida, och byggde kvinnan av det.

När Jesus gav sin kropp för att den nya mänskligheten skulle kunna födas, uppstå med honom, då sårades också hans sida….

Det finns många, och de förutsäger punkt för punkt det ohyggliga lidande, som Jesus fick gå igenom när han bar våra synder och sjukdomar – alla syndafallets följder.

Det romerska dödsstraffet genom korsfästelse började med den så kallade gisslingen, en piskning som verkställdes med en flätad läderpiska kallad”horribile flagellum”,där benskärvor och metallspetsar flätats in. Denna slet sönder huden så till den grad, att det hände att förbrytare dog redan under gisslingen.

Att Jesus skulle bli piskad på detta sätt  förutsägs i Ps 129:3, där det står så här: ”På min rygg har plöjare plöjt, och dragit upp långa fåror”.

I 5 Mos 21:22-23 sägs det att den som är upphängd på trä är under förbannelse – men i 4 Mos 21 berättas hur Mose satte upp en kopparorm på en påle, hängde upp den på trä, och sedan fick de ormbitna,som såg upp på ormen leva!

Summan av dessa två ställen i Mose lag blev alltså, att det var möjligt att föra över den förbannelse, som drabbat en själv, på någon, som var upphängd på trä!

Jesus hänvisar i Joh 3 till händelsen med kopparormen, och säger att han kommer att bli utgiven för världen genom att bli upphöjd på samma sätt som kopparormen.

I Gal 3:13 får vi veta, att Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse, upphängd på trä, för vår skull.

Vad var då denna ”lagens förbannelse” för något?

Den beskrivs utförligt i 5 Mos 28. Ett sammandrag finns i verserna 47-48: ”Hunger, törst, nakenhet, och brist på allt”.

Vilket är en kärnfull beskrivning av den korsfästes situation – nedskriven 1300 år innan korsfästelse som straff överhuvudtaget tillämpades i Israel. Enligt Mose lag skulle ju förbrytarna avrättas innan de blev upphängda!

I Ps 22 får vi en ingående beskrivning av den korsfästes plågor – märk väl, den skrevs ner av kung David närmare tusen år innan straffet i fråga började användas i Israel, vilket skedde i samband med romarnas erövring!

Den andliga plågan nämns först. ”Min Gud, varför har du övergivit mig?”

Vi andra kan ibland känna det som om Gud hade övergivit oss. För Jesus var det på riktigt. Han smakade döden för vår skull.

Människor dör den fysiska döden, och om de sedan går förlorade och blir för evigt skilda från Gud, då kommer de också efter sin död att få uppleva övergivenheten.

Jesus smakade den totala övergivenheten, den vi inte kan göra oss någon föreställning om, redan innan han dog!

Han ropade ut den på korset, med de exakta orden från Ps 22.

Sedan beskrivs den själsliga plågan, i v 7-14. Han är föraktad, förkastad, och hånad, och alla har övergivit honom – ”ingen finns som hjälper mig”.

Så kommer beskrivningen av den fysiska smärtan, med genomborrade händer och fötter, med ledytorna som skiljs åt under tyngden från den hängande kroppen, som tänjs ut, tills alla ben syns under huden,  allt en exakt beskrivning av vad korsfästelsen gjorde med offret.

I v 17 framgår att där finns både hedningar och judar med i fiendehopen – ”hundar” står för hedningarna, romarna, medan ”de ondas hop” står för de avfälliga judarna, som förkastat sin Messias.

Sedan har vi den detaljerade förutsägelsen i v 19, av vad som skulle komma att hända med Messias´ kläder: de skulle delas, och det skulle kastas lott om dem.

Enligt Joh 19:23-24 var detta exakt vad de romerska soldaterna gjorde. De, som skulle korsfästas, blev avklädda före exekutionen, och fick således också genomlida skammen att hänga nakna inför åskådarnas hån. (Den religiösa konsten har genomgående valt att avbilda den korsfäste med ett ländkläde, och bra så, men i verkligheten fick han inte ens behålla så mycket.)

Sen delade exekutionsavdelningen upp kläderna mellan sig som bonus. I Jesu fall fanns det dock ett plagg, som inte gick att dela utan att förstöra det, så då kastade man lott om det.

Enligt Ps 69:22 skulle den lidande få ättika och galla att dricka i sin törst.

Enligt Matt 27:34 erbjöds han vin blandat med galla strax före korsfästelsen, och enligt Mark 15:36 fick han ättiksvin medan han hängde på korset. Också ifråga om denna förutsägelse ser vi alltså en exakt uppfyllelse!

Allt detta skedde för att just du, medmänniska, skulle kunna få förlåtelse för dina synder, och få evigt liv i stället för det rättvisa straff som väntade dig! Förlåtelsen och nåden som du får, den kostar dig inget annat än att du vänder om och bekänner Jesus som Herre, men för Honom kostade den desto mer…

Där talas om furstar, som rådslår, och om kungar, som reser sig mot Herren och hans Smorde.

I Matt 26:1-4, Mark 14:1 och Luk 22:1-2 berättas hur det judiska religiösa ledarna rådslog och planerade hur de skulle kunna röja Jesus ur vägen. Här har vi alltså ”furstarna, som rådslår.”

I Lukas 22:6-12 blir Jesus sänd till Herodes, den judiske lydkonungen, för att rannsakas av honom.

Herodes gör narr av honom och skickar tillbaka honom till Pilatus. Här har vi den ene av ”konungarna”, alltså den judiske representanten för de världsliga myndigheterna.

I Luk 22:13-25 har vi så den dystra krönikan över hur Pilatus ger efter för rådsherrarnas och folkets påtryckningar, och dömer Jesus till döden. Här har vi då representanten för hedningarna, den romerske kejsarens ställföreträdare, den andre av ”konungarna” i Ps 2. Exakt uppfyllelse, igen.

I Apg 4:23-28 ser vi, att det var just så de första kristna också uppfattade händelseförloppet, och de såg detta som ett bevis på Guds totala suveränitet – också när alla reste sig mot Messias, lyckades de bara göra exakt det Gud redan hade bestämt!

I flera olika psaltarpsalmer förutsägs en situation, där han skulle komma att bli anklagad av falska vittnen.

Ps 27:12, 35:11 och 109:2 är alla inne på det temat.

Så gick det också – i Matt 26:59-60 och Mark 14:55-59 ser vi hur Rådet för fram falska vittnen mot Jesus. Eftersom de inte hade något att så där på riktigt anföra mot honom, var de tvungna att försöka fabricera bevis, för att kunna få en fällande dom.

Sedan kan det i det här sammanhanget noteras, att han sist och slutligen inte blev dömd på grund av några lögner från falska vittnen, utan på grund av sin egen bekännelse, alltså sanningen.

De falska vittnena trasslade nämligen in sig i sina lögner,  och sade mot varandra, och visade sig vara värdelösa…

I 1 Tim 6 kallas Jesu bekännelse, att han är Messias,  ”den goda bekännelsen”, och den hade sitt pris. På grund av den blev han dömd.

Den bekännelsen har fortfarande sitt pris – att bekänna sig till Jesus i den här världen har aldrig varit ofarligt!

Ändå var det den bekännelsen, som genom lidande och död ledde fram till den slutliga segern, så var det för Jesus, och så är det för dem, som följer honom.

Jesus var tyst inför dem, som anklagade honom. Så sägs det i Matt 26:53

Han höll inga försvarstal, han bara vittnade för sanningen, punkt. Detta var förutsagt i Ps 38:13-15, och i Jes 53:7.

Med tanke på det som Jesus säger i Matt 10:16-20 och Mark 13:11, att hans lärjungar inte ska förbereda några försvarstal, när de anklagas på grund av sin tro, för Anden ska ge dem vad de ska säga, kan detta behöva litet extra eftertanke!

Vi tänker lätt, att detta säkert innebär att Anden kommer att ge oss alldeles lysande försvarstal.

När vi läser Stefanus´försvarstal i Apg 7 ser vi, att det tydligen ändå inte var så det var tänkt. Han håller ju inget försvarstal, han går till angrepp på sina anklagare!

Han visar dem hur fel både de och deras förfäder har haft och handlat, och vittnar om att Jesus är Frälsaren och Guds Son – just ett fint försvarstal i det läge han befann sig! Men som resultat av det blir småningom Saulus frälst, och blir hedningarnas apostel – ett skenbart nederlag vänds i seger, igen.

Jesus blev hatad utan orsak.

Ps 69:4-5 och Ps 109:3 hade många hundra år tidigare förutsagt att det skulle komma att gå så.

Hatar man någon, som inte gör annat än går omkring och gör gott, då är den profetian uppfylld med råge!

Jesus konstaterar själv i Joh 15, att så här fungerar det – ljuset tåls inte i en värld där mörkret regerar, för mörkret hatar ljuset, och så kommer det att gå för alla som vänder sig till ljuset, och blir ljusets barn.

Man väntar sig ju, att om man gör gott och vandrar i ljuset, då kommer man att röna uppskattning från omgivningen för detta, och ja, i många fall går det så! Jesus säger ju, att om människorna ser att hans lärjungar gör gott, då kommer de att prisa Gud för det.

Men det kommer inte alltid att gå så. Jesus är ju inte bara full av nåd, han är full av sanning också, och sanningen har aldrig varit särskilt populär i lögnens furstes domäner.

Watchman Nee skriver ungefär så här i en av sina böcker: ”Visa människorna Kristi godhet i gärningar, och du kommer att bli prisad, visa dem Kristus själv, och du kommer att bli förföljd!”

Det var också förutsagt, att Israel vid tiden för Messias´ankomst skulle komma att ha odugliga ledare, ledare som inte alls förstod, att en ledare först av allt ska vara herde för dem han leder.

När man jämför Hes 34:1-16 med berättelsen i Matt 23 om Jesu uppgörelse med det samtida religiösa ledarskapet, ser man hur exakt också denna förutsägelse gick i uppfyllelse…