Bland de tolv mindre profeterna är det egentligen bara Hosea och Jona, som vi har några närmare upplysningar om, vad det gäller hurudana de var som personer.

Om de övriga tio har vi bara småfragment av information – och förstås vad man kan sluta sig till av det sätt, som de förde fram sina profetior på!

Naturligtvis är det deras budskap, som är det viktigaste i helheten, inte deras person, men när vi nu läser om trons människor i Bibeln, är det ju människan bakom budskapet, som vi söker!

Hosea fick sin kallelse någon gång under slutet av Jerobeam II:s regeringstid, alltså mellan 760 och 750 f Kr, och hans verksamhetstid sträckte sig fram till 720-talet f Kr, till strax före Nordrikets undergång.

Han var samtida med Amos och Jesaja. Jesaja var verksam i Sydriket, alltså Juda, medan Amos utsträckte sin verksamhet också till Nordriket. Man kan alltså förmoda att Hosea och Amos hade träffats, även om den saken inte nämns i Bibeln.

Vi vet inget om Hoseas samhällsställning eller yrke.

Däremot får vi veta en hel del om hans privatliv, då främst om hans äktenskap.

Just äktenskapet med den trolösa Gomer bildar bakgrund till hela hans profetiska budskap.

Guds första tilltal till Hosea är en befallning: Han ska gifta sig med en prostituerad, och skaffa barn tillsammans med henne.

Det måste ha varit ett mycket kraftigt och klart tilltal, eftersom han lydde, för innehållet var tämligen obegripligt. Varför skulle han ta en sköka till hustru, även om landet/folket hade begått äktenskapsbrott genom att överge Herren?

Nåväl, han lydde. Sedan födde Gomer tre barn åt honom, och varje gång fick han ett nytt, kortfattat tilltal från Gud. Barnen skulle ha namn, som uttryckte Guds dom över Israel.

Under den här tidsperioden skulle profeten uppenbarligen inte tala till folket, det som Gud säger till honom, och det som han gör på Guds befallning, är en förberedelse för hans kommande offentliga tjänst! En förberedelse, som tog minst sex år, kanske mer, i anspråk….

Den här tiden var tydligen ett enda långt lidande för profeten.

Gomer fortsatte nämligen sin tidigare promiskuösa livsstil – det var bara det första barnet, som hon födde ”åt Hosea”, om de två följande står det bara att hon födde dem, men inget om att de skulle ha fötts åt Hosea. alltså varit hans barn. 1:3, 6, 8

Hosea fick alltså, till råga på smärtan i att bli bedragen gång på gång, också leva med skammen att vara till åtlöje för hela sin omgivning i åratal.

Hela det här förloppet beskrivs i första kapitlet.

Till slut övergav hon honom, och hamnade av någon anledning i det läget, att hon blev till salu som slav. Antagligen tröttnade hennes älskare på henne, och som en trolös kvinna, som hade rymt från sin man utan laglig skilsmässa, kunde hon knappast vänta sig någon större hjälp från rättskipningen…..enligt lagen skulle hon ju egentligen ha blivit stenad, men det var inte så noga med Mose lag i Israel på den här tiden.

Då får Hosea order från Gud att gå och köpa henne tillbaka åt sig! Kapitel 3.

Att profetera med ord är en sak, att få kallelse att profetera med sitt liv och handlande är något annat, och mycket jobbigare och svårare.

Försök nu tänka dig in i hans situation: Först gifta sig med en sköka, sedan tvingas leva med att hon fortsätter med sin lösaktighet också som gift, och föder barn, som han inte är far till, och slutligen bli övergiven av henne, sedan han själv hade avstått från att ta ut den skilsmässa, som han enligt lagen skulle ha haft rätt till flera gånger om.

Och sedan, till råga på allt detta, får han befallning att gå och betala för att få henne tillbaka!?

Han borde väl snarare ha fått betalt för att tvingas göra något sådant, tänker man ju!

Vad är det för slags människa, som kunde leva genom allt detta, utan att göra uppror och vägra vara med längre?

Någon ryggradslös jasägare, som aldrig vågade säga ifrån, det var han ju inte, det framgår minsann av hur han verkställde sin profettjänst från och med kapitel 4!

Jag föreställer mig att det var den uppenbarelse av Guds kärlek till sitt folk, Guds vrede över deras trolöshet, och Guds avsikt att trots allt som varit föra dem till omvändelse och förlåta dem, som han bit för bit fick ta emot, som gjorde honom till den budbärare han var.

Guds ord, som han fick ta emot på ett så personligt sätt, det förvandlade honom.

I kapitel 3, första versen, ser vi hur han får ta emot budskapet om Guds kärlek till folket, i kap 4-13 om Guds vrede och straff, med glimtar av nåd i kap 6 och 13, och sedan i kap 14 får han så höra löftet om en framtida upprättelse och frid.

Detta speglas i hur Hosea först gifter sig med Gomer, och sedan har långt tålamod med hennes äktenskapsbrott, så småningom låter henne till en tid få lida följderna av att hon rymmer från honom, och till slut friköper henne, och säger att nu ska hon alltid bli kvar hos honom!

Gud hade under de år som gått uppenbarat för honom, klart och tydligt, hur det, som han själv fick gå igenom, speglade Guds förhållande till det folk, som Han på något för oss icke begripligt sätt betraktade som sin hustru.

Hela det budskap, som Hosea fick frambära till Israel, det sista budskapet som Gud sände, innan Nordriket gick under, färgas och bärs av hans bittra erfarenhet av hur smärtsamt det är att ha en äktenskapsbryterska till hustru – och av hans erfarenhet av hur också en sådan kan få nåd att komma hem igen, om någon bara är villig betala priset för det!

1. Hur uppfattade Hosea Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Att Guds förlåtelse är större än vi kan ana – och att Gud förväntar sig omvändelse, när vi har gått fel. Samt att Gud har ett så mycket närmare förhållande till sitt folk, än han kunnat ana…

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

När den sortens bedrövelse kommer, som här beskrivs, då kommer de flesta att backa ur – precis som de stengrundens människor, som Jesus talar om i Matt 13. Den frestelsen var med säkerhet mycket verklig för Hosea.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han lydde. Han var villig att låta sitt liv och sina handlingar vara ett budskap från Gud till folket, trots den skam och det synbara misslyckande, som var förknippat med detta.

4. Ledde tron Hosea i konflikt med världen, och i så fall hur?

Omgivningen betraktade antagligen honom som en godtrogen idiot, men någon direkt förföljelse nämns inte. Konflikten med världen, och dess sätt att se, bestod väl närmast i att han bröt mot alla förväntningar på hur en bedragen äkta man skulle bete sig….

5. Vad lär jag mig för egen del av Hoseas liv?

Efterföljelsen kostar. Frälsningen är gratis,men efterföljelsen kostar. Måste få kosta!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han lät lydnaden komma före förståelsen. Om han hade krävt att få förstå varför han skulle handla som Gud sade till honom att handla, innan han var villig att lyda, då hade det inte blivit något av hans profettjänst.

Han lät nåd gå före rätt – visade barmhärtighet mot Gomer

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Om jag kräver att få förstå, innan jag är villig att lyda, då kan jag inte tro som han.

Om jag kräver att andra ska leva upp till en viss moralisk standard, innan jag är villig att visa dem kärlek, då kan jag inte tro som han.

Om jag i alla lägen tänker på vad folk ska tänka och tycka om mig, då kan jag inte tro som han.

Visserligen finns det ett talesätt, som säger att vi inte lär oss något av historien, och ett annat, som säger att vi nog kan lära oss av andras misstag, om vi bara får göra dem själva först, men jag tror ju inte att det behöver vara så illa!

Texten som vi studerar idag är alltså Domarboken 8:22-27.

Gideon har segrat, midjaniterna är fördrivna från Israels område, och nu ville folket göra honom till kung. Den äran tackade han bestämt nej till, med motiveringen att det är Herren, som ska härska över Israel, inte någon människa. Så långt var då allt gott och väl!

Men sedan kom han ändå med ett motförslag, nämligen att Israels män i stället för kungavärdigheten skulle ge honom en del av det guld, som de hade tagit som krigsbyte! Han begärde ju faktiskt inte att få allt guld, som plundringen av de slagna hade gett, han bad bara om att få öronringarna!

Det gick folket då gärna med på, och så fick Gideon tjugofyra kilo guld, detta då utöver det guld, som han redan hade tagit från de besegrade midjanitiska hövdingarna, Dom 8:21

Det guldet använde Gideon sedan till att låta göra en ”efod”, troligen en slags miniatyravbildning av den del av översteprästens ämbetsdräkt, som skulle hålla Israel i åminnelse inför Gud. 2 Mos 28:6-30

Denna bild satte han sedan upp i sin hemstad Ofra,  och sedan började då Israel komma dit för att tillbe den, och den blev i praktiken en avgud.

Hur kunde det nu gå så här?

Gideon hade ju börjat sin vandring med Herren med att hugga ner och bränna upp sin släkts avgudabilder, Gud hade sedan på ett mirakulöst sätt gett honom seger, och nu gör han ändå till slut själv en avgud!?

Här är det då lätt hänt att man att bara ser ytan av det som händer, och döma ut Gideon som en guldhungrig krigsherre, som inte kunde stå emot frestelsen att berika sig själv, när han fick chansen.

Jag tänker mig dock, att det eventuellt kan ha gått till så här, om man tillämpar Luthers förklaring till det åttonde budet i sin bedömning av det här händelseförloppet, ni vet, ”vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte beljuger, förråder, eller baktalar vår nästa, eller bringar honom i ont rykte, utan vi ska urskulda honom, tänka och tala gott om honom, och tyda allt till det bästa!”

Guldprydnaderna från de midjanitiska hövdingarna och deras kameler tog han för sin egen räkning, det är klart utsagt i 8:21

Hur mycket det rörde sig om vet vi inte, men eftersom guld var en statussymbol, kan vi räkna med att kungar bar på en hel del av den sorten!

Nu var det så, att enligt Mose lag skulle man ge Herren en viss del av allt krigsbyte. 4 Mos 31:25-54

Guldringarna, som midjaniterna hade burit i öronen, var en mycket liten del av det totala bytet, men tillräckligt för att uppfylla lagen, i alla fall.

Jag tänker mig alltså, att Gideon tog emot det här guldet, och sedan gjorde efoden av det, som en gåva åt Gud, det här var tänkt att vara den del, som enligt lagen skulle tillfalla Herren!

Det här guldet hade han alltså inte för avsikt ta för egen räkning, när han bad om det!

Jag tror alltså att Gideon tänkte så här: ”Nu har Herren gett mig seger, så jag ska inte ta åt mig äran för den saken! Jag tackar nej till att bli kung, och jag ser till så att Gud får sin del av bytet, så att inte han blir arg på sitt folk igen, och sen kan jag gå hem, och leva vidare i lugn och ro!”

Han hade alltså inga onda avsikter med det han gjorde, tvärtom!

Ändå gick det så fel – för det fanns någon i kulisserna som ”stjälpte till”.

Vi ska gå tillbaka till Dom 6:30-32. Där får Gideon tillnamnet ”Jerubbaal” – ”Baal må uföra sin sak”, efter att hans far hade sagt till stadens män, att de inte fick slå ihjäl Gideon som straff för att han rivit ner Baals altare. ”Baal kan väl försvara sig själv, om han är en gud!”

Är det detta, som vi ser hända här i åttonde kapitlet? Baal, som hämnas på Gideon?

Guld och ägande var i varje fall Baals område – eller kanske det är mer preciserat att säga, att detta var det område, som andemakten bakom Baal med förkärlek opererade inom.

Någonstans ifrån fick han i alla fall idén att göra en religiöst laddad bild av guldet, och att sedan sätta upp den bilden på offentlig plats i sin hemstad, och det är sånt som brukar inspireras från avgrunden!

Den blev ju för övrigt, på samma gång som den skulle föreställa att ära Gud, också ett slags monument över hans egen framgång! Två flugor i en smäll, halleluja!

Att guldet i fråga enligt lagen skulle ha gått direkt till tabernaklet, det glömdes liksom bort….4 Mos 31:29

Man kan också tänka sig, att det var just detta, att han tackade nej till att bli kung, som öppnade upp för det här andra eländet.

Om man just har ståndaktigt sagt nej till en stor frestelse, då kanske den mindre frestelsen inte ens ser ut som en frestelse längre, utan bara som något, som man kan ta som kompensation för det där, som man avstod från! Det är sådana logiska kullerbyttor, som lögnens fader gärna uppmuntrar Guds barn att göra.

”Du försummar ju inte din familj genom att supa hela helgerna, så du kan försumma dem genom att sitta och glo på idrott i TV i stället hela helgen!”

Du bedrar ju inte din fru, så du kan konsumera litet nätporr istället!”

”Du behärskade dig så bra, och skrek inte och skällde, så du kan tycka litet synd om dig själv nu istället!”

Och så vidare…

Av det israelitiska folkets reaktioner kan vi också lära oss både ett och annat.

Som t ex hur benägna vi är att börja upphöja de mänskliga redskapen, i stället för att endast och enbart ge äran åt Gud, och vilken dödlig frestelse detta kan utgöra för redskapen ifråga.

Eller hur benägna Guds folk tycks vara att följa ledarens exempel, även när denne går fel, när vi en gång har börjat upphöja honom eller henne på ett felaktigt sätt. Vi ska aldrig glömma, att även om en andlig ledare är på rätt spår idag, kan han ha spårat ur totalt fem år – eller fem veckor – från nu! Därför ska vi aldrig sluta pröva någon!

Här ser vi också hur lätt det är hänt, att vi ger religiösa bilder och symboler av olika slag den plats i vårt hjärta, som bara tillkommer den evige, osynlige Guden!

1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Här tappade han bort en stor del av det, som han redan visste och hade lärt sig om Gud och om Guds vägar. Tyvärr.

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Han föll för frestelsen att själv tänka ut hur han skulle tjäna Gud, i stället för att vara nöjd med att lyda det, som Gud redan hade uppenbarat i sitt Ord, och han föll för frestelsen att ta procent på Guds ära.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han sade nej till att bli kung, och pekade på Herren som den verklige Konungen.

4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?

I detta var det världen, som till slut drog det längsta strået. När han tog emot guldet, ochs atte upp sin efod i sin hemstad, då blev han sams med den!

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?

Att detta, att jag övervinner en stor frestelse, inte ger mig rätt att falla för en annan, synbart mindre frestelse i stället!

Att självuttänkt gudstjänst inte är vad Gud vill ha. Han vill ha lydnad, inte offer! Detta därför att det, som vi själva tänker ut, i allmänhet tycks leda till att vi börjar tjäna något eller någon annan än Gud på köpet – inte minst oss själva, och våra egna begärelser och syften!

Att jag inte ska följa en ledare, som går fel!

Samt att man kan faktiskt gå och glömma och tappa bort den uppenbarelse, som Herren redan har gett en, om man inte försvarar och bevarar den.

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han tackade nej till makten, som erbjöds, och han hade inte för avsikt att ta guldet för egen räkning.

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Här skulle väl frågan också vara hur jag kan undgå att falla i samma fälla som han….

Det är viktigt att avstå från att skaffa mig makt eller fördelar genom sådant, som Herren har gjort genom mig.

Sen blir frågan också hur jag ska kunna undgå att tappa bort trons lydnad så, som han gjorde på slutet.

Svaret blir då, att jag aldrig, aldrig, aldrig ska låta lura mig att tänka att något, som var välsignat och bra, och som Gud verkade i och genom , på något sätt var min förtjänst!

Jag är en syndare, frälst av nåd, som varje dag lever endast av nåd, och som inte har något som helst att berömma mig av! Annat än av Herren, då, förstås! Har jag något gott att dela med mig av, om det sedan är andligt eller materiellt, då har jag fått det mig givet, och då är det Givaren, som ska ha äran, inte jag!

Det första, som händer, är att Gud låter Gideon personligen få uppleva det, som beskrivs i psalm 139.

I slutet på sjätte kapitlet i Domarboken berättas om hur Gideon bad Gud om ett tecken, när han kände sig osäker – han lade ju ut ull åt Herren då.

Osäker känner han sig fortfarande, helt förståeligt, med tanke på att han just hade  fått order att skicka hem nästan alla, som skulle ha gått till strid mot fienden tillsammans med honom. men här gången vill/vågar han tydligen inte gå till Gud med sin oro, han var väl rädd att gå över gränsen och fresta Herren, sin Gud, om han gjorde det. Så han biter ihop och försöker låtsas om ingenting!

Men, som det står i psalmen, ”förrän ett ord var på hans läppar, kände Gud det till fullo”, så nu erbjuder Gud sig att ge honom ett tecken i alla fall, fast han inte har frågat efter något sådant, om han bara vill gå ner till midjaniterns läger för att hämta det!

Att gå ner till fiendens läger var förstås inte ett helt ofarligt företag, men han gör det i alla fall.

När man sedan läser vidare i texten, kan man ju annars undra, hur den midjanitiske soldat, som gav sig till att agera drömtydare, kunde få drömmen om en rullande kornbrödskaka att betyda ”Gideons svärd”, alltså Gideons angrepp och seger?

Man får gå till hebreiskan för att få en antydan om den saken.

Kornbröd har den egenheten att det inte håller samman särskilt väl – där finns nämligen inget gluten, det ämne, som ger t ex vetebröd ”sammanklistringen”.

Här i texten är det inte ens fråga om ett ordentligt, syrat bröd, ”ugah”, utan det bröd, som i drömmen rullar in i midjaniternas läger är ett ”tslil”, en klump av osyrad, rostad deg av det slag, som bara de allra fattigaste åt.

Vartefter ett sådant bröd rullade, kunde det förväntas smula sönder totalt på nolltid – men det gjorde tydligen inte det här brödet, tvärtom, det var mot all vanlighet och sunt förnuft hårt nog att välta ett tält vid sammanstötningen!

Låt oss tänka på hur helhetsbilden såg ut, när detta händer!

Midjaniterna hade med säkerhet haft spejare ute, och visste att Gideon bara hade trehundra man kvar, och att resten av hans här hade, till synes, övergett honom och flytt.

Det såg alltså ut som om israeliternas styrka hade smulats sönder som en dåligt bakad kornbrödskaka – helt i linje med den tidigare erfarenhet midjaniterna hade av Israels bristande stridsmoral!

Men nu kommer ändå  just en sådan brödkaka rullande, håller samman mot alla odds, och välter tältet! Detta är extraordinärt nog att ge utrymme för att tolka drömmen som ett förebud om Gideons seger!

Vill man ta med ännu ett element i drömtydningen, så kan man notera, att det var just ett osyrat bröd, som kom rullande.

Israels folk hade ätit osyrat bröd den där natten tvåhundra år före Gideons tid, då de drog ut ur slaveriet i Egypten, befriade genom ett Guds direkta ingripande.Nu hade de avfallit från Herren, och hamnat i ett nytt slaveri, den här gången under midjaniterna.

Den biten kanske inte midjaniterna kände till, men för den smyglyssnande Gideon kan det inte ha varit svårt att koppla osyrat bröd till Herrens forna försvar av sitt folk!

Efter det här var Gideon fullt beredd att gå ut i strid, nu hade han fått sitt tecken: Gud var beredd att på nytt befria sitt folk från det yttre förtrycket!

Fast när Gideon gör sig klar för drabbning, gör han det på ett så märkligt sätt, att man på goda grunder kan förmoda, att instruktionerna kom från Gud.

Varför skulle de annars ha slagit sönder krukorna?

Om avsikten bara var att dölja de brinnande facklorna fram till det rätta ögonblicket, då kunde de ju lika gärna bara ha dragit ut facklorna ut krukorna!

Kunde de sticka in sina facklor i lerkärlen, då kunde de ju också ha dragit ut dem igen!

Här fick då Gideon lov att säga nej till ett egna förnuftet en gång till, och slå sönder värdefullt husgeråd till synes till ingen nytta.

Detta var ingen liten sak, för när det kommer till ekonomiska hänsyn, då brukar vi människor i allmänhet ha svårt att agera så här slösaktigt, om vi inte kan se någon som helst nytta eller glädje med det!

Eftersom han valde att lyda, kom han därmed, sig själv ovetande, att ge oss den gammaltestamentliga förebilden till det, som Paulus sedan skriver i 2 Kor 4:7, nämligen att vi har frälsningens och gudslivets skatt i lerkärl!

Vi måste krossas, vi kristna, vårt hårda skal av önskan att vara självständiga och oberoende, att gå våra egna vägar istället för Guds, att söka egen ära istället för Guds, att söka vårt eget istället för det, som hör Kristus Jesus till, det skalet måste brytas och krossas, innan den eld, som Gud har lagt i oss, kan lysa på ett sådant sätt, att det får människorna att prisa Gud på den dag, då han söker dem.

Annars kommer vi bara att vifta med våra hemgjorda facklor på ett sådant sätt, att det är vi själva, som syns…och sätta vår tid och kraft på att polera de ”lerkärl”, som vi är, och förse dem med glasyr och ornamenteringar, och noggrant täta varje liten spricka, som uppstår, istället för att låta fasaden rämna, så att det sanna ljuset får lysa fram.

 1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Det var det här med psalm 139. En Gud, som förstår mig utan ord, en Gud, som vet allt om mig, en Gud som har medlidande med min svaghet – det var den bilden av Gud, som han hade börjat ana vid sitt första möt med Herren, och nu fick eftertryckligt bekräftad här..

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Jag kan tänka mig, att frestelsen att inte göra allt, inte följa precis varje liten detalj, så som Gud hade visat honom, fanns där. Det står inte i texten, så det är bara min tanke och aning…

Samt då frestelsen att inte vara slösaktig, och slå sönder krukorna.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han föll ned och tillbad, när han insåg att Gud just hade låtit en av fienderna förutsäga hans seger!

Sdan litade han tillräckligt på Gud för att våga tro, att Herren faktiskt skulle ge honom segern, trots hans löjligt fåtaliga manskap.

4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?

Ja, går man ut i strid mot Guds folks fiender, då är man väl i konflikt med världen!

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?

Gud har lika total koll på mig, som han hade på Gideon, så jag behöver kanske inte förklara alla detaljer så omständligt alla gånger för honom… Samt detta, att om Gud är med mig, då spelar det egentligen inte någon större roll vem eller hur många, som är mot mig.

Gud är alltid i majoritet!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Den ödmjuka tacksamheten. Han föll ned och tillbad. Samt lydnaden, villigheten att göra saker på Guds sätt, inte sitt eget.

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Brist på ödmjuk tacksamhet leder alltid till högmod och självtillräcklighet, och då blir lerkärlet aldrig krossat. Högmodet och självtillräckligheten tar sig i sin tur uttryck i att man åsidosätter Guds anvisningar,och gör efter eget huvud istället, och där försvinner lydnaden.

Den, som i högmod och självtillräcklighet ger sig till att försöka tjäna Herren, kommer alltid att bli en, som bär fram främmande eld inför Gud, och sådan tenderar att bränna upp dem, som bär den….

Jag tror att man utan överdrift kan säga, att ingen, säger ingen, kommer att hållas kvar i Kristi segertåg så värst länge, om där inte finns ödmjukhet och tacksamhet!

Trettiotvåtusen soldater är en imponerande mängd – om man ställer upp dem på en kilometerbred front med en halv meter mellan gubbarna, är formationen trettiotvå led djup!

Har man en sådan styrka att ta till, då är frestelsen stor att börja lita på armén, istället för att lita på Gud!

Alltså ger Gud Gideon en befallning, som är tagen direkt ur Mose lag: han ska skicka hem alla, som är rädda. 5 Mos 20:1-8

Det här har ett dubbelt syfte: dels kommer Gud att få äran för segern, om hären är liten, medan Israel kan komma att ta äran åt sig själva, om de är många, dels är rädsla och misströstan något smittsamt, så det är bäst för alla, om de misströstande försvinner, innan striden börjar!

Nu är det så med oss människor, att vi känner oss säkra och väl till mods, när vi har många på vår sida – eller när vi är på samma sida som majoriteten.

Det här kan bli en fälla för oss den dag, när majoriteten är på väg åt fel håll – eller när någon själv känner, att han skulle behöva gå åt fel håll för att få andra med sig!

Vi faller också lätt för frestelsen att börja lita på stora antal och mänskliga resurser, i stället för att lita på Gud, och ge honom äran!

Allt detta måste nu Gideon säga nej till, för att kunna fortsätta att säga ja till Gud!

Och det gör han!

Då visade det sig att de flesta, hela 22000 man, hade sina tvivel om det vettiga i att gå till strids mot Midjan, för de tog genast vara på möjligheten att gå hem igen. Detta var då sådana, som hade dragits med av ögonblickets yra, när Gideon blåste i sin basun, och bådade upp folket till strid, men som nu hade haft ett par dagar på sig att tänka över saken.

Jesus talar om sådana, som när de får höra ordet, strax tar emot det med glädje, men sedan, när det blir jobbigt, drar sig undan, Matt 13:20-21, och det ordet kommer man ju osökt att tänka på här.

Det finns dock också en annan aspekt, som är lika viktig att lägga märke till, nämligen att Gud inte jagar ut folk i strid, förrän de är redo för det!

Människor ska alltså inte tvingas göra sådant, som de mår dåligt av, eller inte klarar av, genom att utsättas för kravfyllda appeller, och andra slags påtryckningar!

Det goda, som vi gör, ska ske av fri vilja, inte av tvång! Filemon v 14

Gideon har dock fortfarande för många soldater, säger Herren, så det görs ett urval till.

När vi ser litet närmare på hur det urvalet skedde, visar det sig, att det är inte bara detta, att en Herrens stridsman är orädd och stridsberedd, som är viktigt!

Den israelitiska hären befann sig vid det här tillfället i en dalgång, nere vid Harodskällan.

Midjaniterna hade sitt läger högre upp en bit bort.

Ur strategisk synpunkt var detta en katastrofal position – den sida, som behärskade höjderna, behärskade ju också slagfältet!

Gideon och hans folk befann sig alltså i ett utsatt läge här.

Nu får de dessutom order att gå ända ner till vattnet för att dricka!

Nu kan man dricka ur en vattensamling ute i det fria på två sätt: antingen lägga sig på alla fyra, och sörpla i sig vatten direkt, eller så kan man huka sig ner, och ta upp vatten i en kupad hand.

I det förra fallet kan man släcka törsten snabbt och fullständigt, men har ingen möjlighet att se vad som pågår runt en,  i det senare man kanske inte får i sig fullt så mycket vätska, som man skulle behöva – men man har i alla fall koll på vad som händer omkring en!

De, som kastade vaksamheten överbord, och ställde sig på alla fyra för att dricka, de blev hemskickade.

De, som såg till att ha uppsikt över omgivningen medan de drack, de fick stanna.

Provet tjänade alltså till att utröna vilka bland soldaterna, som var beredda att ge avkall på sina personliga behov för att bevara vaksamheten!

Bara tre på hundra, trehundra av tiotusen orädda och stridsberedda män, klarade det testet!

Med tanke på de farliga läge de befann sig i, kunde man ju tycka, att vaksamhet hade varit något naturligt, att ingen skulle ha avstått från att ha uppsikt över omgivningen ens för ett ögonblick, men icke.

Vaksamhet är alltså tydligen ingen vanlig och medfödd egenskap, detta är något man får lov att lära sig, något som kräver självdisciplin och behärskning – samt beredskap att säga nej till sig själv!

Den här delen av berättelsen om Gideon sätter fingret på en av de svagaste punkterna bland Guds folk i alla tider: den bristande vaksamheten.

Jesus understryker detta med vaksamhet gång efter annan i evangelierna, sammanlagt hela fjorton gånger. Ett av de starkaste orden finns i Mark 13:33-37. ”Det som jag säger till er, det säger jag till alla! Vaka!”

I hela NT finns tjugotre direkta uppmaningar till andlig vaksamhet, vilket säger något om vilken vikt Gud tillmäter detta!

1 Petr 4 talar om för oss att den, som vill bli och förbli en bönens människa, en Herrens stridsman i andevärlden, behöver vara nykter och besinningsfull, alltså en, som inte dras med av känslosvall, skrämselpropaganda, och olika vindkast i läran, och som ger sig tid till den sortens vaksamhet, som tar sig uttryck i eftertanke och prövning – och som har förmågan att prioritera rätt i valet mellan egna önskningar och behov å ena sidan, och vad Guds Rikes framgång behöver, och Herren vill å den andra.!

Sådana var de trehundra, som blev utvalda av Gud att utgöra Gideons befrielsearmé.

 1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Han fick lära sig att Gud är en Gud, som inte är beroende av mänsklig hjälp, mänsklig styrka, eller mänskligt antal. Han kan ge seger genom få likaväl som genom många!

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Han fick lov att välja svaghet framom kraft, och att säga nej till frestelsen att lita på egen styrka.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han lydde Gud, tvärtemot vad han i sin mänsklighet säkert hellre hade velat göra. Till strid mot tiotusentals fiender med bara trehundra man? Vansinne! Man kommer att tänka på Petrus och det berömda storfisket. ”På ditt ord vill jag kasta ut näten” – även om han, som yrkesfiskare, ju ”visste” att där finns väl ingen fisk….

Gideon väljer också att gå på det Gud säger.

4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?

Man kan ju undra vad de niotusensjuhundra, som blev hemskickade sist, hade att säga honom…. när människor själva anser, att de självklart borde ha en plats i det som sker, eller något att säga till om, och inte får det, då brukar det bli gnissel….

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?

Ska jag gå med i Guds verk, då måste jag acceptera, att Guds kraft fullkomnas i min svaghet – och bara där! Här finns också den viktiga lärdomen om hur oersättlig den andliga vaksamheten är, om man ska kunna stå i den andliga striden.

Det räcker inte att vara frimodig och oförfärad!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han säger nej till sig själv, egna önskningar,egen självbevarelsedrift, eget förstånd, för att kunna följa Herren.

Jag har ibland fått frågan hur man som kristen egentligen ska bära sig åt för att, som Skriften säger, ”korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser”.

Jesus själv ger svaret.

Man tar sitt kors, låter sig korsfästas, genom att säga nej till sig själv.

Här är Gideon ett av de tydligare föredömena bland Bibelns gestalter!

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Den allmänmänskliga driften att följa med hopen, att söka stöd hos andra, att vilja vara andra till lags, att söka trygghet i antal, den har fått många att gå fel.

Sedan har vi detta något, som ständigt försöker söva mig, få mig att tappa fokus på vad som är viktigt, få mig att ge avkall på vaksamheten.

När det kommer utifrån kallas det sömnens ande, försagdhetens ande, eller villfarelsens ande, när det kommer inifrån, då kallas det den köttsliga naturen, rätt och slätt…

Vi tänker i allmänhet på Gideon som en befrielsehjälte,och det var han förvisso, men berättelsen om honom handlar lika mycket om Guds befrielse av honom själv! Vilket väl bara är vad man kan vänta sig – det senare är grundförutsättning för det förra.

När en människa har omvänt sig till Gud och tagit emot förlåtelse för sina synder, fått ”frid med Gud”, då börjar Gud hjälpa henne loss ur de synder, som fortfarande snärjer henne.  Hebr 12 talar om sådana synder, som har en särskild förmåga att snärja in oss i sitt nät, synder, som man får lov att stå emot ”ända till blods”, och sitter man fast i sådant, är ens möjligheter att tjäna Herren i frihet och utan fruktan naturligtvis kringskurna.

Vi ska ju inte leva i synden, sedan vi har fått dö bort från den, som aposteln förklarar i  Rom 6.

I Gideons familj bestod tydligen huvudsynden i att man använde egendom som krycka.

Detta visade sig i att man ägnade sig åt avgudadyrkan,  tillbad Baal och Aseran, de gudar, som förväntades tillhandahålla ägodelar, makt, framgång och lycka.

(Vi använder många slags kryckor, vi människor, och att sträva efter sådant,  som man tror ska ge lycka,  är rätt vanligt också idag.)

Även om Gideon i början av berättelsen uppfattade sig som fattig och ynklig, hade han ändå tio tjänare att ta till, när han skulle utföra Herrens befallning att riva ned avgudabilderna och deras altare, så helt utblottad var han tydligen inte!

Han fick alltså befallning att hugga ner och bryta sönder avgudarnas kultplats, och samtidigt återställa Guds altare på samma ställe.

Sånt gör man inte utan risk för obehagliga följder, det var han nogsamt medveten om. Gideon gjorde förvisso det han fått besked om, men han valde att göra det nattetid, och mötte därmed inget omedelbart motstånd.

Han stod emot sin rädsla på den nivå, som han för tillfället klarade av, kunde man säga. Man kommer osökt att tänka på berättelsen i Joh 3 om rådsherren Nikodemus, som mer än tusen år senare kom smygande om natten för att träffa Jesus. Man kan tycka att de här nattvandringarna är ett uttryck för feghet, men Jesus tog emot Nikodemus, precis som Herren också godkände Gideons sätt att utföra sitt uppdrag!

Som jag förstår det, gav de båda vad de hade, gjorde vad de klarade av med de resurser de just då hade att tillgå, och det räckte!

”Där den goda viljan finns, där blir den bedömd efter vad den har, inte efter vad den inte har” Så sägs det i andra Korintierbrevet!

Det är också lärorikt att se hur Gud går tillväga. Först blir Gideon befriad från sin förvrängda gudsbild, som hade gjort att han var både rädd för Gud och misstänksamt inställd till honom, sedan från sin rädsla för sin egen familj och sin egen by, och sen till slut blir han också fri från sin rädsla för midjaniterna!

Han fick så att säga ”börja i Jerusalem”, börja i sin egen näromgivning, precis som Jesus mer än tusen år senare säger till apostlarna att de ska göra, när de börjar sitt uppdrag! Apg 1:8

Gud är densamme…. och att Gud är densamme ser man också tydligt, när man jämför det, som hände i Gideons liv med det första av de bud, som Gud ett par sekler tidigare hade gett Israel på Sinai: ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut ur slaveriet. Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig!”

Det, som hände Gideon, följd den ordningen till punkt och pricka.

Först befinner han sig i slaveri, nedtryckt under de invaderande folken. Sedan kommer Gud och så att säga presenterar sig som hans Gud, och börjar ett befrielseverk i honom. När den grunden är lagd, får han besked om att göra sig av med avgudarna.

När det talas om synd, som snärjer oss särskilt hårt, då kommer åtminstone jag omedelbart att tänka på just avgudarna!

Avgudadyrkan drivs av våra begär. Ett begär är ett behov, som slagit över till något, som inte längre kan tillfredsställas – det ska hela tiden vara mer, och allt annat får stryka på foten, se sig förvisat till andra plats i avgudadyrkarens liv. Och när något har etablerat sig på det viset i mitt liv, då har jag skaffat mig en avgud, och detta något har då tagit den plats, som Gud ensam ska ha!

I det läget har man gått tillbaka till Egypten, tillbaka till slaveriet, för även om jag kanske till en början uppfattar min avgud som något, som tjänar mig, ger mig det jag har begär till, så blir alltid rollerna väldigt snabbt ombytta!

Budet om att vi inte ska ha andra gudar vid sidan av Gud är alltså tänkt att hjälpa oss att bevara och försvara vår frihet!

Gud verk i Gideon hade stannat, och snart börjat gå bakåt, om han inte hade tagit ställning mot avgudarna, dettav ar – och är – helt nödvändigt!

Så slutar också aposteln Johannes sitt första brev med en varning: ”Kära barn, ta er till vara för avgudarna!”

Lägg för övrigt märke till vad Gideons far säger, när männen istaden vill slå ihjäl Gideon följande dag: ”låt nu Baal själv utföra sin sak mot pojken”, och jämför det med vad som slutligen händer med Gideon, Dom 8:22-28

Avgudar låter sig inte avspisas så lätt, de gör nya försök, så det gäller att fortsätta att vara på sin vakt, och ge akt på sig själv!

När Gideon nu hade sagt nej till avgudarna, och bejakat Guds ledning, då kom Herrens Ande över honom.

I 3 Mos 14 och Apg 5:32 får vi veta två viktiga saker, nämligen att Anden faller på blodets grund, och att Anden ges åt dem som är lydiga inför Gud. Texten i 3 Mos 14 är tyvärr ofta förbisedd, vi tänker lätt, att det där är ju bara  rituella föreskrifter för gamla förbundets gudstjänst, vad har det att göra med oss kristna av idag, men det är ett misstag!

Förebilderna i GThar mycket att säga oss, och när det sägs, att oljan, som symboliserar den helige Ande, skulle smörjas ovanpå skuldoffersblodet, då fastställs en ordning, som gäller än i dag!

Gideon var förlåten, och han hade visat sig vara villig att ta sina första steg på efterföljelsens väg. Därmed fanns landningsplats för den slags kraftutrustning, som en Herrens stridsman behöver!

Sedan händer det totalt oväntade. En dag tidigare var folket så förskrämt, att om någon sade ”midjaniterna kommer” sprang de och gömde sig i raviner och grottor, men nu ställer de mangrant upp och följer Gideons kallelse till strid!

Varför avfärdar de inte bara Gideon som en sinnesförvirrad fanatiker?

Jo, här står nu plötsligt en man ibland dem, som har Guds auktoritet i sitt ledarskap, en man, som är utvald och utrustad av Herren själv.

Här ser vi vad det betyder att verkligen gå i Andens kraft, när man ska tjäna Herren!

Jämför Matt 8:5-10! Den som lyder blir också åtlydd!

Sedan kommer då nästa frestelse, nästa sak som Gideon får lära sig att säga nej till, nämligen frestelsen att att låtsas som om det redan hade hänt mer med honom, än det i verkligheten hade gjort!

Han var fortfarande litet osäker, och han var klok nog att erkänna det för Gud.

Att vara sann och ärlig är aldrig fel! Gud låter Gideon lägga ut sin ull, han ger inte honom en utskällning för att han har svag tro!

Att låtsas att man har en tro och övertygelse, som man i verkligheten saknar, det är hyckleri och hör hemma på lögnens område. Där har en kristen inget att vare sig skaffa eller hämta!

 1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Jag kan tänka mig att det klarnad för honom, att Gud har en uppgift för mig, trots att jag är den jag är! Jag får vara med! Gud kräver inte mer än han ger!

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Rädslan finns med hela vägen, rädslan och osäkerheten. Den innebär då frestelsen att låta bli att göra sånt som känns farligt och besvärligt. Ska man lyda i det läget, då får man lov att säga nej till säg själv, och det gjorde han!

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han tar handgripligt avstånd från sin familjs avgudar. Sedan kallar han folket till strid i Herrens namn mot inkräktarna.

4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?

Byborna ville ta livet av honom. Värre konflikt än så är det svårt att tänka sig.

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?

Att det här med att ta avstånd från avgudar är grundkurs i Guds skola. Det kommer före tjänst i Andens kraft!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Att följa och lyda Gud var viktigare för honom än att hålla sig väl med människor, också när det innebar fara för honom själv. Och han var ärlig!

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Om jag lyssnar mer på mina rädslor och min osäkerhet, än jag lyssnar på Gud.

Om jag förkastar Guds vilja och ledning i mitt liv.

Om jag låtsas vara något jag inte är.

Före kungatiden i Israel, den som började med Saul och sedan fortsatte med David och hans efterkommande, vägleddes Israel under nära fyrahundra år av män, som kallades ”domare”.

Deras auktoritet grundade sig inte på makt av det världsliga slaget.

De hade ingen maktapparat, inget politiskt parti bakom sig, ingen hemlig polis, inget hov, inga livvakter.

De var kallade direkt av Gud till sin uppgift, de talade för Gud, och kallelsen innebar att de hade speciella uppgifter att utföra, en del som krigsanförare, andra som profeter eller rättskipare – alltså domare i den mening vi använder ordet.

Guds tanke med detta system var att folket skulle lyda och följa honom av fri vilja, utan att vara tvingade till det, och de perioder när folket faktiskt underordnade sig de ledare Gud på detta sätt gav, då gick det väl för dem.

Till slut blev allt dock bara ett enda olydnadens kaos, och då ville de ha en kung för att återställa ordningen – de ville alltså bli tvingade att lyda en människa istället för att frivilligt lyda Gud. Vi är ett märkligt släkte, vi människor….

Nå, vi ska nu gå till mitten av domartiden, till en tid, när det inte stod så bra till med Israel, och se litet närmare på den man, som då blev kallad av Herren till att återställa något slags ordning i landet, och till att rädda folket från yttre fiender.

Han hette Gideon, och levde någon gång på 1200-talet f Kr., alltså för mer än tretusen år sedan.

Han ger oss ett av de tydligaste exemplen i hela Bibeln på hur viktigt det är att konsekvent säga nej till det man ska säga nej till, och ja till det man ska säga ja till.

Både hans livsverk och hans personliga upprättelse grundar sig på hans nej till sina egna missuppfattningar och önskningar, och hans ja till Gud!

Berättelsen om Gideon börjar i Dom 6, i en tid när Israel avfallit från Gud, struntat i hans lag, och i följd av detta hamnat i ett totalt förnedringstillstånd, besegrade, ockuperade, och utplundrade.

Vi får en bild av ett gudsfolk på defensiven, ett folk som behärskas av fruktan och mindervärde, som inte längre känner vare sig glädje eller stolthet över att vara Guds folk, och Gideon är uppenbart präglad av detta.

(Det är för övrigt  inte svårt att dra paralleller till nuläget i den nordiska kristenheten, och just därför har berättelsen om Gideon något att säga oss!)

Guds första tilltal till den förskrämde yngling, som sitter och gömmer sig i en grop i marken, ”du tappre stridsman” utmanar både Gideons självbild och hans negativa tankar om Gud.

Livet under midjaniternas förtryck hade fört honom in i den situation, som Bibeln kallar att vara mättad av förakt, det läge en människa hamnar i, när hon har blivit så länge och grundligt föraktad och nedvärderad av sin omgivning, att hon till slut har internaliserat eländet och börjat förakta sig sig själv.

För att han ska kunna börja växa i sin trosrelation till Gud, behöver han naturligtvis först av allt bli av med detta!

Så är också detta Guds första tilltal till honom ägnat att provocera fram just det, som han behöver befrias från…

Alla är vi angripna av ”midjaniter” av något slag, alla får vi möta sådant, som är ägnat att få oss att tänka och känna på ett nedbrytande sätt, både om oss själva och om vår Gud.

För att kunna säga ja till Gud, och till hans vilja och väg för oss,  behöver vi lära oss att känna igen och säga nej till sådant, som ”midjaniterna” har smugglat in i oss!

Den moderna psykologin talar om internalisering, när en människa tar in intryck och idéer från andra, och gör dem till sina egna.

När en människa tar in negativa och nedsättande omdömen om sig själv, och gör dem till sin egen självbild, då kallar Bibeln, som sagt,  detta att bli mättad av förakt.

Detta var vad som hade hänt med Gideon, och med hela Israel.

Att inse, att detta, som ”midjaniterna” i mitt liv har klistrat på mig,  inte är vad Gud säger om mig, så då är det inte heller vad jag ska tänka eller säga om mig själv, det är första steget på väg till att säga nej till mörkret!

Detta är en grundläggande insikt i den andliga striden!

Utan den kan vi inte avvärja djävulens listiga angrepp så värst effektivt!

Jag hörde en gång en man berätta om vad som måste hända för att en hummer ska kunna växa. Skalet måste bort, annars hindrar det all tillväxt!

Alltså byter humrarna skal med jämna mellanrum.

Vi människor behöver också lägga av sådana skal, som hindrar oss från att växa – och som hindrar oss från att se oss själva så som vår himmelske Far ser oss! Och vi behöver värja oss för dem, som vill förse oss med nya skal istället! Vi människor är ju, till skillnad från humrarna, inte tänkta att ha skal överhuvudtaget!

Sedan får Gideon löfte om att han inte ska dö, fast han har fått möta Herren på detta sätt.

Herrens ”frid vare med dig” här i texten bär samma budskap, som hans ”frid vare med er” till de elva lärjungarna i Joh 20:19-22 mer än tusen år senare, alltså att Gideon är accepterad av Gud, förlåten av Gud, och kallad att tjäna Gud.

Detta är då nästa sak, som han får lära sig att säga nej till: den känslan av syndighet, dålighet, ovärdighet, och otillräcklighet, som fördömelsen präglar människorna med.

För att helhjärtat kunna säga ja till förlåtelsen, friheten, renheten som Gud vill att hans barn ska leva i, måste man ju säga nej till anklagelserna – och till Anklagaren!

Finns inte detta andra nej, då blir det svårt att hålla fast vid det första!

När Gideon sedan bygger ett altare åt Gud, och kallar det ”Herren är frid”, är detta en bekännelse av att han har fått frid med Gud – och av att han har fått frid med sig själv, genom att han har börjat finna sig själv under skalet av främmande tankar av självförakt och mindervärde!

När Gud väl hade byggt den grunden i hans liv, då var han redo att ta de första stegen till att börja förverkliga sin kallelse.

 1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Fram till den här dagen hade han upplevt att Gud var mot honom, och mot hans folk. Nu får han höra att Herren är med honom! Att ha tillit till en Gud, som man uppfattar som en fiende, eller åtminstone som frånvarande och likgiltig, låter sig knappast göras. Att ha tillit till en Herre, som klart ut säger. ”Jag är med dig, jag är med er”, det ligger redan helt inom möjlighetens gräns!

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Jesu fråga till den lame mannen vid Betesdadammen mer än tusen år senare, ”vill du bli frisk”, är inte så orimlig som den först kanske verkar. Att lämna det invanda, även det kanske inte är så mycket att hänga i julgranen, och ta steget ut i något nytt och okänt är alltid litet skrämmande.

Gideon fick välja mellan att tro på det Gud sade, eller att tro på det han intill den här dagen hade trott och hållit för sant. Han kunde ha valt att stanna kvar nere i vinpressens bräckliga trygghet, i stället för att komma upp där han syntes, han kunde ha valt att gömma sig bakom sin egen förmenta feghet och oduglighet, istället för att ta till sig tanken, att han kanske ändå med Guds hjälp kunde få bli något annat och mer än så.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han byggde ett altare, och kallade det ”Herren är frid”. Då gav han ett klart besked till omgivningen om att både hans bild av Gud, och hans relation till Gud  hade genomgått en total förändring!

4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?

I och med att han tog till sig det Gud sade, och bekände sig till det genom att bygga altaret, var den kommande konflikten oundviklig. När en människa tar strid mot lögnerna hon har  blivit infekterad med från värld och djävul, då har ju konflikten defacto redan startat!

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?

Jag ska säga nej till ”midjaniterna” i mitt liv, och till deras försök att ge mig en fel bild av både Gud och mig själv, och jag ska säga ja till det som Gud säger, om sig själv och om mig!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han väljer att tro på det Herren säger, och att ta emot den frid, som Gud uttalar över honom.

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Självömkan. Är man van att tycka synd om sig själv, kan det kännas svårt att sluta med det. Är man van att tillåta sig både det ena och det andra, eftersom det ju är så synd om en, är man van att manipulera sin omgivning med sin självömkan som instrument, då kan det kännas avigt att ge upp själva grunden för sitt tycka synd om sig själv-beteende!

Falsk ödmjukhet. Om man tror att det är ödmjukt och bra att ständigt framhålla sin egen dålighet inför sig själv och andra, kan steget till att istället börja berömma sig av Herren vara vääldigt långt! Det blir en slags bakvänd fariseism av det här, och sådan är aldrig lättbekämpad!

Okunnighet. Om jag helt enkelt inte vet, att det är meningen att jag ska säga nej till de här sakerna, att Gud vill hjälpa mig fri från dem, då kommer jag inte heller att göra det.

Då kan det kristna livet bli en enda lång, plågsam undran varför jag inte är fri, fast Jesus säger att den Sonen gör fri, han blir verkligen fri…

Jag känner en viss osäkerhet huruvida jag ska placera det här inlägget i kategorin ”Trons människor i Bibeln”. eller om det hör mer hemma under ”Arbeta på frälsningen”, dessa båda tema överlappar varandra rätt ordentligt. Det får nu bli ”Trons människor” i alla fall, de fick minsann vara med om att arbeta på sin frälsning….

Jag har ju tidigare publicerat ett antal inlägg på temat ”trons människor”, jag torde väl vara uppe i typ tjugofem sådana nu, där jag funderat på Gamla Testamentets gudsmänniskor, börjandes från Abel.

Inläggen baserar sig på bibelstudier, som jag har hållit i min hemförsamling, så det blev en paus på ett halvår nu, när vi på grund av coronaviruset har hållit paus i mötesverksamheten. Nu har vi kommit oss igång igen i församlingen, så nu fortsätter vi där vi slutade, alltså med att studera Davids liv och leverne.

När vi såg på Josefs liv senaste vinter, kunde vi konstatera, att där inte nämndes ett enda allvarligt syndafall – samt att man tyvärr inte kan säga detsamma om David, trots att dessa två mäns livshistoria i övrigt är slående lika.

Ibland kan livets mening vara att utgöra ett varnande exempel för andra, och nu ska vi se på de varnande exempel gudsmannen David kan ge oss!

Bland Davids psalmer finns några, som till innehållet skiljer sig från de övriga, nämligen de, som uttrycker ånger och nöd över begången synd, och glädje över att ha fått förlåtelse.

Sådana är psalmerna 32, 38 och 51.

Bakgrunden till de psalmerna finns i 2 Sam, kapitlen 11 och 12, alltså i berättelsen om David och Bat-Seba.

När detta händer har David varit kung över hela Israel i uppskattningsvis 7-8 år, att döma av beskrivningarna i 2 Sam 5-10. Före det hade han varit kung över enbart Juda stam i sju och ett halvt år.

Eftersom han var trettio år gammal när han blev kung  över Juda, var han var alltså ca 45 år gammal i 1 Sam 11.

Från att han blev krönt till kung över Juda, och fram till den här dagen, hade hans liv varit ett femton år långt oavbrutet segertåg. Allt hade lyckats, allt hade gått honom väl i händer, och han hade fram till den här dagen ändå fortsatt att leva i ödmjukhet inför sin Gud.

Dock hade konturerna av den svaghet, som skulle visa sig så ödesdiger, nog börjat synas allt tydligare under dessa år!

Under den tid, då han var en av Sauls befälhavare, fick han dennes dotter Mikal till hustru. Hon stannade dock kvar i Jerusalem när han flydde undan Sauls mordlystnad.

När han blev kung vid trettio års ålder, hade han hunnit ta sig två hustrur till, Ahinoam och Abigail.

Nu begärde han att Sauls son Is-Boset skulle sända tillbaka Mikal till honom, trots att hon då redan var omgift med en annan man. Så skedde, och nu hade David alltså tre hustrur, vilket man ju kunde tycka borde räcka!

I 2 Sam 5:13 får vi dock veta, att David tog sig ännu fler hustrur och bihustrur, efter att han gjort Jerusalem till huvudstad för hela Israel.

Han fortsatte alltså att kontinuerligt utöka sitt harem, vilket onekligen tyder på att han hängav sig åt en viss omåttlighet på de sexuella området.

Detta beskrivs dock inte som någon synd – månggifte var inte förbjudet i Mose lag.

Det var alltså lovligt på den tiden, men det var definitivt inte nyttigt!

Här grundlade nämligen David en dålig vana att ta för sig efter behag bland sina feminina undersåtar!

I börja av 1 Sam 11 skönjer man också en annan ovana, som han hade lagt sig till med – han hade börjat slöa till. Han skötte inte sitt jobb som kung, varken hemma eller på slagfältet. I den här kulturen och tiden var det kungen som var överbefälhavare, kungen, som skulle leda armén i fält. David tar ledigt, och skickar iväg armén under befäl av Joab i stället.

Sen ligger han tydligen och drar sig mitt på dagen, istället för att sköta regerandet. Den, som sköter sitt jobb, stiger upp på morgonen, inte på kvällen, som David gjorde enligt vad texten berättar!

Detta var då det, som gav köttet och djävulen tillfälle. Han befann sig på fel ställe vid fel tillfälle, och hade dessutom en felaktig inställning.

Resultatet får vi läsa om i fortsättningen av texten: först ett äktenskapsbrott , sedan en oönskad graviditet, följd av en panikreaktion inför det hotande avslöjandet, som i sin tur till slut ledde till ett arrangerat mord.

Vi får alltså veta att allt detta hände, vi får de oförskönade detaljerna om hur allt gick till, och när man går bakåt i berättelserna om Davids liv, kan man också se utvecklingen som ledde fram till katastrofen, vi får början till ett varför.

Vad det gäller just varför kan man dock behöva gå litet djupare.

David kände ju till vad Gud hade sagt om äktenskapsbrott och mord!

Han visste vad Guds bud sade om att ha begärelse till sin nästas hustru!

Och, han var en man, som fram till detta ögonblick verkligen hade lagt sig vinn om att lyda Gud och fråga efter hans vilja!

Hur kan det gå så på tok för en sådan människa?

Nu kommer vi in på något, som vi verkligen har anledning att stanna upp inför, nämligen syndens makt att bedra oss, som omtalas i Hebr 3:13 , och syndens förmåga att fånga och snärja in oss, som det varnas för i början av Hebr 12.

Jag tycker mig ha märkt, att det ofta är så, att på första stället något viktigt koncept nämns i Bibeln, där finns ofta fröet till allt, som sedan kommer att sägas om den saken. Så är det också med synden.

I 1 Mos 4:7 sägs det att synden ligger på lur för oss, att den har begär till oss, och att den vill härska över oss.

Den beskrivs alltså i termer av ett levande väsen, något som har förmåga att planera sina angrepp, och tålamod att vänta på sitt tillfälle!

Synden hade alltså begär till David, och den ville härska över honom.

Hur såg fälttågsplanen ut?

Jo, först lockades han att missbruka ett privilegium – han skaffade sig fler hustrur än han behövde, bara för att han uppenbarligen gillade kvinnor och sex.

Jag läste en gång ett vittnesbörd av en före detta alkoholist. Han berättade att han hade försvarat sitt vindrickande med att det ju var bibliskt att dricka vin, och Bibeln ingalunda förbjöd vindrickande, bara att dricka sig berusad. Så han drack sig aldrig berusad, men han drack hela tiden, och höll på att förstöra sin hälsa totalt.

Till slut hade en av hans vänner bemött hans försvarsargument med att stilla konstatera: ”Jag förstår. Du missbrukar ditt bibliska privilegium.”

Om man tar något, som i och för sig är lovligt, och hänger sig åt en destruktiv omåttlighet på det området, då missbrukar man sitt bibliska privilegium, och då ger man synden en angreppspunkt.

Jag finner det vara helt möjligt, att en stor orsak till att David inte vill dra ut på något månadslångt fälttåg var, att han då hade måst lämna sitt harem.

Det är också lätt att vänja sig vid ett liv i bekvämlighet och lyx, och sådant har en kung ingen brist på.

Inget fel i att ha det bra, om Herren i sin nåd låter en ha det bra, men om man inte längre kan finna sig i ringhet likaväl som i överflöd, då kommer man inte heller att vilja dra ut i fält, och avstå från palatsmiljön för en tid, när så krävs!

Ett privilegium, som man klamrar sig fast vid med händer och tänder och vägrar släppa, det har redan blivit en dold avgud i ens liv!

Sen har vi vår benägenhet att betrakta oss själva som specialfall.

”Ja, visst vet jag att detta i princip är fel, men just i mitt fall, och just under de här omständigheterna, ska det väl ändå kunna gå för sig….”

Den inställningen har jag minsann stött på också i nutid. Ofta behövs det bara en dos självömkan för att en människa ska börja tycka, att ”eftersom det av den ena eller andra orsaken är synd om mig, måste jag väl få unna mig just detta, som egentligen inte är så bra , men….”

David tyckte knappast synd om sig själv just då,  men kanske han i stället hade börjat uppfatta, att han som kung och envåldshärskare stod över de regler, som gällde för vanligt folk? Sådan är syndens makt att bedra, att den till och med får oss att lura oss själva. När så har skett, då är det bara en tidsfråga innan syndafallet inträffar!

Så gick det också för David.

Nu såg det ut som om synden hade segrat, som att den hade David i sitt våld, eller hur?

Gud släpper dock inte taget om sina tjänare så lätt, även om vi ibland gör saker som misshagar honom. Han tar oss under behandling i stället!

I nio månaders tid var Herrens hand tung över David,  och sedan, när han var tillräckligt mör,  sändes profeten Natan att återföra Herrens vilsegångne tjänare till ordningen.

I ett fullständigt genialiskt upplägg leds David att fälla domen över sig själv, och när han inser vad som har hänt, då kommer förkrosselsen, det tillstånd när man inte längre har några bortförklaringar och ursäkter, inte längre har någon eller något att skylla på, utan bara bekänner sin synd rätt upp och ned.

Nu ska vi komma ihåg, att berättelsen om allt detta har vi fått för att lära oss något om oss själva, och om Gud, inte för att vi ska skaka på huvudet åt David! Vad kan vi hitta, om vi ser på det hela ur den synvinkeln?

1. Hur uppfattade David Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Han hade kanske börjat uppfatta sig som en Guds favorit, som stod över de vanliga reglerna, men här fick han lära sig att Gud inte har några favoriter. Kanske han också hade drabbats av osårbarhetskomplex – att han trodde att han var immun mot syndens makt att bedra. Här fick han lära sig att han, likt alla andra, hade sin akilleshäl.

I en del av hans psalmer får man ett intryck av att han trodde att det var hans gudsfruktan, som gjorde att han fick leva i en nära relation till Herren, men nu fick han lära sig att det bara var av nåd.

Vad han också fick lära sig, och som också vi alltid ska minnas, det var att Gud är en Gud, som förlåter synd och utplånar missgärningar, om syndaren bara vill omvända sig, och fly till Hans barmhärtighet!

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Han fick lära sig att privilegier inte innebär att man kan missbruka dem utan konsekvenser. Omåttlighet öppnar för frestelser man har svårt att stå emot. Det brukar sägas att pengar, sex och makt är de tre stora problemområdena, och i Davids fall fick han lära sig att en maktutövning, som syftar till att tillfredsställa egna begär, i det här fallet sexuella begär, i längden innebär att man ger över makten över sig själv åt ondskans andemakter.

Man inser lätt hur allmängiltigt detta är, om man betänker hur fruktansvärt vanligt det är att folk utnyttjar sådana, som står i något slag av beroendeställning till dem….

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han försökte inte gömma bort vad han hade gjort, efter att han hade omvänt sig. Efteråt gjorde han inga försök att hemlighålla vad som hade hänt, tvärtom, han skrev sånger om det! Att berätta om hur helig och hur nådig Gud är, det var viktigare för honom än att bevara sitt eget anseende!

4. Ledde tron David i konflikt med världen, och i så fall hur?

Här var det snarare upproret mot Guds bud, och missbruket av den ställning Gud hade gett honom, som ledde honom i konflikt med Gud.

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Davids liv?

Måttlighet är värd att eftersträva på alla livets områden. Begären växer ju mer mat de får.

Man ska aldrig missbruka ett bibliskt privilegium.

Att sköta sin uppgift är i sig ett skydd mot frestelser.

Man kan aldrig reparera ett fel genom att göra ett fel till!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han bekänner sin synd utan ursäkter och bortförklaringar, och han försöker  inte låtsas vara bättre än han är inför andra människor.

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Min mänskliga benägenhet att skylla ifrån mig, ursäkta mig, bagatellisera det jag gjort, och i största allmänhet försöka vitmåla mina synder.

I 1 Sam 19 kom den slutliga brytningen mellan kungen  och hans tjänare, och David måste fly för sitt liv.

Under den här tiden som David befann sig på flykt eller i landsflykt – vi talar alltså om uppemot tio år – skrev han sammanlagt åtminstone tjugofem psalmer. Jag tänker mig då att följande psalmer faller in under kategorin förföljelsetid:

4, 5, 13, 17, 25, 26, 27, 28, 31, 34, 35, 52, 54, 56, 57, 59, 62, 63, 64, 70, 86, 109, 140, 141, 142, och 143.

Kopplar man samman psalmerna med de händelser i Davids liv de hänvisar till, blir naturligtvis ordningen en annan än den de har i Psaltaren.

Då kommer psalm 59 först.

Den är skriven när Saul sände män för att bevaka hans hus och döda honom, en händelse som 1 Sam 19:11-17 berättar om.

Som man kunde vänta sig, ber David här om Guds hjälp och beskydd i den situation han befinner sig i, och hänvisar till att han ju inte har gjort något för att förtjäna Sauls fiendskap.

Vad som är mer oväntat, det är att han också sätter in sin egen trängda situation i ett större sammanhang!

”Herre Gud Sebaot, Israels Gud, vakna upp och ställ alla folk till svars, skona ingen, som handlar trolöst!”

Här är det inte en självömkande och självupptagen människa som talar, här kommer samma passion för rättvisa och rätt fram, samma önskan om att rättfärdighet ska härska på jorden, som vi såg i hans tidiga psalmer! Han skriver sin bön till Gud i fullt medvetande om att han ingalunda är den enda människan på jorden, som får lida oförskyllt, att kung Saul ingalunda är den enda maktmissbrukande styresman som finns!

Det vill till att en människa har en generös natur, om man ska ha råd att tänka på andra, när man själv sitter i kläm!

David gjorde sedan ett försök att bosätta sig i Filistéen – han räknade tydligen med att han där skulle kunna få tjänst hos kungen i Gat, och därmed vara utom räckhåll för Saul. Det gick dock inte så bra, för han blev igenkänd som en av Sauls härförare, alltså en farlig fiende. Det kunde ha slutat illa för honom där och då, om han inte hade kommit på tanken att spela vansinnig.

Jag har någonstans läst, att sinnesrubbade personer åtnjöt något slags immunitet på den här tiden, det blev räknat som ett nidingsdåd modell värre om man dödade en sådan, så det här var antagligen den bästa strategi David hade kunnat tillämpa i den här situationen!

Nu får vi alltså lägga till ännu en sak på listan över Davids olika gåvor – tydligen var han en god skådespelare också!

I stället för att bli ihjälslagen blev han bara utkastad istället, så han måste ju ha gjort en övertygande rollprestation här! 1 Sam 21:10-15

Efter den här pärsen skrev han så psalm 34.

Här har vi nu alltså en man, som först har blivit fördriven från sitt hemland, och sedan blivit utkastad från den plats, där han hoppades finna en fristad.

Man skulle i det läget vänta sig att få läsa en klagosång full av verop och bitterhet, eller hur?

Istället får vi läsa en helt fantastisk lovsång till Gud, som dessutom innehåller både goda råd och anvisningar om hur man ska kunna fortsätta att glädja sig i Herren i alla slags omständigheter, och en tydlig messiasprofetia!

”De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver inte rodna av blygsel!”

Här har vi en av nycklarna till Davids hart när förnuftsvidriga glädje: han ser inte på omständigheterna, han ser upp till Herren! Alltså lever han redan tusen år före Jesu födelse det liv, som Jesus i Joh 15 säger att han vill att hans lärjungar ska få leva, ett liv fullt av glädje över Guds frälsning.

Den andra nyckeln finns litet längre fram i psalmen:

”Smaka och se att Herren är god! Salig är den människa, som flyr till honom!

David har alltså smakat Guds godhet. Hur gör man det?

Jo, helt enkelt genom att ge sig tid att tacka Honom, ge sig tid att få syn på Hans godhet, tillåta sig själv att häpna och förundras litet grann över att Gud faktiskt, på riktigt, älskar mig och är nådig mot mig, ger mig plats i himlen och kallar mig sitt barn!

Tyvärr beter vi människor oss ofta som jakthundar vid matskålen, vad det gäller mottagandet av Guds nåd och godhet: vi slukar den utan att vare sig tugga eller smaka, och då blir det också dåligt med glädjen och tacksägelsen!

Sedan kommer en uppmaning till gudsfruktan, verserna 10-18.

När allt till synes går på tok, då är det här viktigt, för i den situationen är det så lätt hänt att man börjar klaga på Gud och ifrågasätta honom. Gör man det, då lär man inte fortsätta att stråla av fröjd så värst länge, inte heller känner man någon smak av Guds godhet till tröst i sitt liv!

Om man tillåter sig att börja tycka litet grann synd om sig själv, då är det också lätt hänt att man börjar tillåta sig både det ena och det andra, som inte är speciellt förenligt med gudsfruktan, och då hamnar man bara längre bort från Gud.

Sedan kommer då slutklämmen i v 23:

”Herren friköper sina tjänares själar, ingen som flyr till honom ska stå med skuld!”

Därför behöver ingen, som ser upp till Herren, rodna av skam….den som är friköpt och har fått sin skuld efterskänkt behöver inte leva i skam, en sådan människa får berömma sig av Herren istället! Det hade David förstått redan för tretusen år sedan!

 1. Hur uppfattade David Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Han ser Guds hjälp och räddning där en annan bara skulle ha sett motgångar och elände. Han håller alltså fast vid den bild av Gud han redan hade! Och detta, att hålla fast det man har, när värld och djävul vill ta ens krona, det är en bra stor del av defensivsidan i den andliga krigföringen!

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Eftersom han var en människa, mötte han med säkerhet samma frestelse, som redan Job hade mött tusen år innan David föddes, nämligen frestelsen att ge Gud på båten, när ingenting längre ville gå som på räls.

I psalm 34:20 ger han dock uttryck för samma visshet som Job, nämligen att också den rättfärdige måste lida ,detta att man är gudfruktig innebär ingen fribiljett från motgångar.

Den insikten behöver man för att inte bli upprorisk när man får lida!

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han prisar Gud, lovar Gud, upphöjer Gud, och tackar Gud. I situationen I Gat var han öppen för att ta emot och följa Guds ledning, även om detta fick honom att framstå i en mindre smickrande dager.

4. Ledde tron David i konflikt med världen, och i så fall hur?

Man kan kanske ta med i beräkningen att det var kallelsen, Guds utväljande av David, som ledde honom i konflikt med Saul, och slutligen ledde till att han måste gå i landsflykt. Hade inte Samuel blivit sänd att smörja honom till kung, då hade han antagligen levt ett lugnt liv i Betlehem…

Att vara utvald av Gud har följder i en värld, som är i den ondes våld!

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Davids liv?

Att jag ska låta motgången leda mig till Gud, inte bort från honom, och att detta sker genom att fortsätta att se på Gud, frukta Gud, och tacka Gud.

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han vägrade sätta sig ner och tycka synd om sig själv!

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Om jag börjar odla besvikelse, när andra bär sig toffligt åt mot mig. Detta leder nämligen till självömkan, som i sin tur mognar till bitterhet, som leder till självupptagenhet, som leder till ifrågasättande av Guds godhet, och i slutändan antingen till upproriskhet mot Gud, eller till en osund underkastelse, som kommer ur en förvrängd bild av vem Gud är.

Tro som David kan man bara om man har en liknande gudsbild som David!

Nu ska vi se litet närmare på händelserna som beskrivs i 1 Sam 17

.

Först av allt vill jag då peka på en sak, som i mitt tycke säger mycket om Davids karaktär: såvitt jag har kunnat konstatera har David inte skrivit några psalmer, som direkt kan kopplas till hans vistelse vid Sauls hov, inte heller skrev han någon segersång efter striden mot Goliat.

Han ville alltså inte tala illa om den tidvis sinnessjuke kung Saul, även om denne vid upprepade tillfällen försökte ta livet av honom, och inte heller ville han ta åt sig någon ära för segern över den filisteiske jätten!

Den första psalm, som direkt hänför sig till Sauls fiendskap mot honom, psalm 59, skrevs när Saul, som det berättas i 1 Sam 19:11, sände män för att bevaka hans hus och ta livet av honom. Den dagen tvingades han fly för sitt liv från tjänsten hos Saul. Detta hände först när David varit i Sauls tjänst i åratal, och dessutom hade fått Sauls dotter Mikal till hustru – ett giftermål som Saul hade tagit initiativet till, dock med mindre goda biavsikter, 1 Sam 18:21-25

Så har vi då den berömda striden mot Goliat

Davids svar på Goliats hån är värt att läsas, noga! 17:45-47

Här är det Israels Gud, Guds makt, och Guds ära som lyfts fram – jag kommer osökt att tänka på den bön, som församlingen i Jerusalem ber i Apg 4, efter att Stora Rådet försökt belägga apostlarna med munkavle.

Framför Israels här tedde sig Goliat oövervinnelig, männen i Sauls armé upplevde sig som myror inför denne gigant..

Inför Gud är det den skräckinjagande jätten, som ter sig som bara en liten myra!

David hade det perspektivet, ett annat och bättre än Israels övriga armé, och därför var han den ende, som inte förlamades av rädsla!

Den frukt av den kommande segern, som David talar om, och vill se, det är att världens folk får syn på Israels Gud, inte att folk ska få syn på honom, David!

Vi ska också lägga märke till hur han förhåller sig till Sauls erbjudande om att få låna kungens egen rustning och vapen. ”Jag är inte van vid det här, så jag vill inte ha det!”

Att försöka använda sig av utrustning, vapen och metoder, som är främmande för en själv, ger sällan bra resultat. Inte heller kommer man långt med att kopiera andra, och låna av det, som lyckats för dem!

Det är många, som har försökt låna ”Sauls rustning”, och sedan funnit at de inte kunde vare sig gå eller strida i den!

David hade sin egen stridsteknik, som han övat in och använt mot de vilddjur han mött under åren i herdetjänst, och den höll han sig till, med känt resultat.

Efter den här dagen hade Saul ögonen på David, och det blev snabbt  inga vänliga ögon. Han uppfattade omgående Davids popularitet som ett hot mot sig själv.

Sauls son Jonatan, däremot, var omedelbart beredd att signalera att han såg David som högre i rang än sig själv, det ser man av händelsen i 18:3-4, när Jonatan överlämnar sina vapen och sin dräkt åt David. Den symboliska innebörden av den handlingen var nämligen att han överlät sin ställning som tronföljare åt David.

Observera också att Saul hade gjort exakt samma sak redan i 17:38-39, när han erbjöd David sina vapen och sin rustning, antagligen utan att tänka på innebörden i det han gjorde!

Där lämnade David tillbaka det erbjudna, och visar därmed, antagligen omedvetet, att han inte har för avsikt att försöka kapa kungamakten.

Av Jonatan tar han däremot emot det erbjudna, därmed signalerande att han är beredd att ta över Jonatans ställning som Sauls tronföljare! Det är inte svårt att se Guds ledning i det här händelseförloppet….

Sauls uppflammande fiendskap mot David lär inte ha blivit mindre, ifall han fick kännedom om Jonatans tilltag.

Den hade sin grund i till hälften avund, till hälften rädsla. Han tålde inte att höra, att folket gav David större ära för segern än honom själv, och han var rädd för att David skulle utnyttja sin popularitet för politiska syften. Inte heller var han tillfreds med tanken att någon annan än hans egen son skulle efterträda honom.

Så han tar till det, som i modernare tider har kallats ”den slutliga lösningen”, han försöker döda David genom att spetsa honom på sitt spjut.

Tydligen skriver David detta på kontot tillfällig sinnesförvirring, eftersom han trots det skedda stannar kvar vid hovet.

Sedan försöker då Saul göra detsamma, som David själv  långt senare gjorde mot hetiten Uria, Batsebas man, alltså ta livet av honom genom att sända ut honom i livsfarliga krigsföretag.

Märkligt att David inte kom ihåg vad som en gång hade varit nära att hända honom själv, när han i 2 Sam 11 får den onda tanken att göra sig av med problemet Uria?

I kap 19 ställs allt på sin spets, när Jonatan försöker tala Saul till rätta, och för ögonblicket också lyckas.

Nästa gång David har stor framgång är allt det Jonatan hade fått Saul att lova  glömt, och den paranoide gamle härskaren är på nytt helt inställd på att ta livet av David, den här gången utan ombud och finesser.

I det läget insåg David tydligen att klyftan mellan honom själv, och den av Herren avsatte kung, som han var smord att ersätta, inte längre kunde överbryggas ens av Jonatans vänskap. Nu var det fly eller dö som gällde…

1. Hur uppfattade David Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Gud var med honom, precis som han hade trott att han skulle vara! Han fick alltså sin gudsbild bekräftad i det som hände.

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Han var smord till kung. Han måste rimligtvis ha känt sig frestad att gå händelserna i förväg, och försöka störta Saul, som ju bara ställde till elände i landet. Men han visste också att man inte fick röra Herrens smorde, och han lydde.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han lät sig inte skrämmas av jätten, han visade att han på riktigt trodde att Gud var större än alla jättar.

4. Ledde tron David i konflikt med världen, och i så fall hur?

Indirekt, nog. Det var ju hans handlingar i förtröstan på Gud, som fick Saul att börja hata honom. Också direkt, för det var hans tro som fick honom att ta striden mot Goliat.

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Davids liv?

Att man ska konfrontera sina jättar, och när man gör det ska man jämföra dem med Gud, inte med sig själv!

Samt att även om något är utlovat, ska man inte försöka ta det förrän det är givet.

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han behåller sin ödmjukhet också när han har framgång, han varken skryter med sina egna bedrifter eller skriver nidvisor om den sinnessjuke kungen.

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Om jag börjar se andra Herrens tjänare som konkurrenter och medtävlare, och är avundsjuk på dem eller rädd för att de ska konkurrera ut mig, då liknar jag Saul, inte David.

Om jag ser på mina ”jättar” istället för att se på Jesus, då liknar jag Israels vettskrämda här, inte David.

Om jag låter mig dras med i andras tänkesätt och sinnesstämningar, så att jag är rädd för det, som de är rädda för, bekymrar mig över det, som omgivningen bekymrar sig över, och hamnar i panik när andra omkring mig hamnar i panik, då kan jag inte tro som David trodde!

En del av psalmerna ger klart besked om den situation de skrevs i, andra inte.

Man får alltså lov att använda uteslutningsmetoden, när man ska försöka få dem, som inte är daterade på det sättet, i något slags kronologisk ordning, och också då blir det naturligtvis fråga om mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Här är i varje fall de psalmer, som jag föreställer mig kan ha varit skrivna i hans ungdom, innan han föll i onåd vid Sauls hov, och Saul öppet började förfölja honom i avsikt att döda honom.

Det här då psalmer, som inte har någon hänvisning till specifika händelser i Davids liv, inte innehåller någon hänvisning till att han var förföljd eller hotad av fiender när de skrevs, och som inte har någon antydan om att han var kung, när de blev nedtecknade, och därmed kan tänkas tillhöra hans tidiga författarskap.

Vi börjar med psalm 23. Den är uppenbarligen skriven av en ung David, som levde i närkontakt med de får, som han hade ansvar för. Här visar han hur han genom sitt arbete har lärt sig att se på Herren som sin herde, som den som tar hand om honom på samma sätt, som han själv tar hand om sin hjord. Han hade upplevt livsfara många gånger om, och visste att det skulle ha gått åt skogen, om inte Gud hade varit med honom i ”dödsskuggans dal”. Jfr 1 Sam 17:34-37!

I Davids tidiga liv ser man gång på gång vilken väl utvecklad känsla för rätt och fel han hade. Vilket då torde betyda, att han från början i sitt hem hade bibringats en god uppfattning om vad som var rätt inför Gud, och att Gud inte såg med blida ögon på högmod, ondska och förtryck.

(Med tanke på att David var just  Isais son, hörde till den släkten, är detta förståeligt. Där hade man en tradition av att hålla sig till Herren. Davids farfarsfar var betlehemiten Boas, han som gifte sig med moabitiskan Rut, och han var en gudfruktig man!)

Detta kommer till synes t ex i psalmerna 12, 14, 15, 53 och och 58.

Psalmerna 14 och 53 är för övrigt mycket lika varandra, och börjar båda med att David uttrycker sin förundran över att människor kan vara dåraktiga nog att påstå att det inte finns någon Gud!

Under domartiden, som ju tog slut när Saul blev kung, hade det varit så, att var och en gjorde som han ville, och utan en central regering, utan polis, och utan ett fungerande rättsväsende, hade situationen varit tämligen nära rena anarkin, med allt vad detta innebar.

Den starkes rätt hade förmodligen varit den vanligaste formen av ”rätt” över stora områden av det dåtida Israel. Samuels verksamhet kunde väl närmast betraktas som punktinsatser, och Saul förefaller inte ha gjort mycket för att förbättra situationen, han var mest av allt en krigarkung.

Det land, som David växte upp i, var alltså inte precis något ordnat och laglydigt rike!

Den unge Davids upprördhet över den ondska, som florerade i hans omgivning, var alltså inte utan orsak. Han hade inte själv makt att åtgärda problemen, när han skrev de här psalmerna, men han var smärtsamt medveten om dem!

Davids tankar upptogs tydligen också ofta av Guds storhet och majestät – en människa, som lever en stor del av sitt liv utomhus, har ju goda möjligheter att se Gud i skapelsen, om man bara har ögon att se med! Tydligen hade David sådana ögon!

Detta framgår av bl a psalmerna 139 och 145, där skapelsens under kopplas samman med Guds omsorg om människobarnen, och hans eviga rikes ära och makt.

De här två psalmerna kan tyckas vara litet väl mogna att vara skrivna av en yngling, men vi ska minnas, att detta  inte var någon nutida tonåring.

Pojkarna blev män tidigt på den där tiden…. utan någon mellanliggande ”slyngelålder”.

Dessutom har vi här att göra med en exceptionell begåvning, både andligt och intellektuellt.

Den David, som kallas till Sauls hov i 1 Sam 16, och går ut för att strida mot Goliat i 1 Sam 17, var alltså en ung man med tidigare stridserfarenhet, med en klar uppfattning om rätt och fel, och med en grundmurad tro på en helig och rättfärdig Gud, som han uppfattade som sin Gud, och som han visste stod på rättfärdighetens sida.

Det är vad vi kan lära oss om honom från de nämnda psaltarpsalmerna.

Han hade alltså inte bara en slunga och en sten, när han gick mot jätten, han hade också trons sköld och Andens svärd! Så som av hans klara bekännelse framgår…. 1 Sam 17:45-47

 1. Hur uppfattade David Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i hans ungdom?

Davids Gud är stor, och han är nära. Han ser på sina barn, sitt folk, som en herde ser på sina får, och vårdar dem på samma sätt. David hade lärt känna Gud som helig och rättfärdig, och som en Gud som vill att hans barn ska stå för samma saker, som Han själv står för, alltså rätt och rättfärdighet.

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Vem som helst får väl lust att lägga benen på ryggen, när lejon och björn kommer emot en. David hade valt att stanna och försvara sina får.

Sedan har vi då Sauls rustning, och den falska trygghet den erbjöd… den ska vi återkomma till.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Hans diktarskap och hans sånger innehöll både vittnesbörd och undervisning. När han gick mot Goliat tog han på sig rollen som Israels herde, som försvarar sin hjord mot björnen, samtidigt som han genom sin bekännelse tog på sig rollen som Guds förkämpe mot avgudarnas champion.

4. Ledde tron David i konflikt med världen, och i så fall hur?

Hans handlingar i tro ledde till att Saul blev avundsjuk på hans framgångar.

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Davids liv?

Hur viktigt det är att lära känna Gud sådan som Han är, inte sådan som jag eller andra tror att han är.

Hur viktigt det är att hålla fokus på Herren i alla livets omständigheter, också de skrämmande!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Guds ära är viktigare för honom än hans egen. Att försvara andra är viktigare för honom än hans egen trygghet. Han varken försvarar, tolererar, eller blundar för ondskan omkring honom.

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Allt som splittrar mitt fokus. Vi nutidsmänniskor lockas att dela vår uppmärksamhet åt så många håll, och på så många ting, att vi till slut blir bara yta och inget djup, om vi inte aktar oss.

Går det så, då kan jag inte tro som David, som hade Gud i centrum för allt han gjorde och tänkte.

Då kan jag inte leva mitt liv helhjärtat inför den Gud, som ser mig och utforskar mig….

Några ord om de här sju frågorna och svaren, som jag brukar avsluta inläggen om trons människor med: Det här är bara vad jag kommer att tänka på, när jag läser bibeltexterna, vad som ligger nära till för mig att se och tänka utifrån min person och mina erfarenheter. Du kanske ser andra, lika viktiga vinklar, så kommentera och komplettera gärna!