Hör, någon säger: ”Predika!”

En annan svarar: ”Vad ska jag predika?”

Allt kött är gräs, och all dess härlighet är som blomstren på marken.

Gräs torkar, blomster vissnar, när HERRENS Ande blåser på det, ja, folken är gräs!

Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds Ord förblir i evighet!

Grundbetydelsen i det hebreiska ordet ”kara”, som här är översatt med ”predika”, är ”kalla” i betydelsen ”namnge”. Sedan finns det ett helt osannolikt brett spektrum av andra möjliga betydelser – det grundtextlexikon jag använder listar ett sextiotal olika översättningar av det här ordet i 1917 års översättning….

Det är i varje fall just ”kalla”, som tillsammans med ”ropa” används överlägset mest i översättningslösningarna.

Utifrån detta kan vi då dra två slutsatser, dels att vi här har ett budskap, som ska ropas ut, inte bara omnämnas så där försiktigt, dels att det här är fråga om att nämna saker vid deras rätta namn, klargöra vad Gud kallar dem!

Erik Ewalds myntade i tiden uttrycket ”döden som livskvalitet”.

Någon annan lär på sin dödsbädd ha yttrat orden: ”Alla de där dagarna som gick – inte visste jag att det var de, som var livet!”

Nu tror jag inte det är meningen att vi ska gå och vänta på döden, vad jag tror är meningen, det är att vi inte ska gå och vänta på att livet ska börja!

Medvetenheten om att livet är kort, tillsammans med en medvetenhet om att livet, det är här och nu, snart kommer den här jordiska stofthyddan att vissna ner och dö, den kan hjälpa oss att prioritera rätt ifråga om hur vi använder den här korta tiden vi har fått här på jorden!

Det här kan låta självklart, men ändå säger Gud att det här är något som behöver klargöras och ropas ut!

Människan vill gärna i det längsta skjuta ifrån sig tanken på sin egen dödlighet, men eftersom Herren inte vill låta oss göra det, betyder detta att det är mer välsignat att leva med den här tanken och insikten, än att försöka blunda för den!

Vi ska komma ihåg att det här avsnittet i Jesaja faktiskt börjar med uppmaningen att trösta Guds folk! Budskapet om människans förgänglighet är tänkt att trösta oss!

9-11

Sion, du glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg!

Jerusalem, du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft!

Höj den utan fruktan, säg till Juda städer: ”Se, er Gud!”

Ja, Herren, HERREN kommer med makt, hans arm visar sin makt!

Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom!

Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sina armar, han bär dem i sin famn. Sakta för han moderfåren fram.

Här börjar vi nu se mer av varför budskapet i v 6-8 innehåller tröst.

Det handlar inte bara om enskilda människor, det handlar också om hela folk!

När Herren kommer med makt, när Jesus kommer tillbaka, då kommer all annan makt att brytas, då kommer folken att vissna ner, då kommer hela den del av mänskligheten, som inte har velat veta av Jesus som Herre och kung, att gå under.

I den situation där Jesaja profeterade var budskapet om att hednafolkens stolta makt skulle brytas, att de folk, som då hotade och angrep Jerusalem, skulle komma att vissna när Herren blåser på dem, verkligen fullt av hopp och tröst!

För oss idag är inte trösten mindre, snarare större, för vi har ju fått veta så mycket mer om Guds frälsning än de visste!

Vi vet, att vi kommer att förvandlas till Kristi likhet, att de döda ska uppstå med förhärligade kroppar, att vi tillsammans med dem ska ryckas upp för att möta Jesus, när han kommer, vi vet att vi ska följa honom ner hit som hans segerbyte, den lön han fått för sitt lidande, och vi vet att även om våra jordiska kroppar bryts ner och dör, så har vi en himmelsk kropp, som väntar på oss, en som inte någonsin kommer att vissna och dö!

Vi vet att Herren kommer att vara vår herde för evigt, och inget kommer att fattas oss, vi vet att vi ska få bo hos honom för evigt, i en tillvaro där vår bägare alltid flödar över!

Se, er Gud!

12-18

Vem har mätt vattnen i sin kupade hand, och tagit mått på himlens vidd med sina utspända fingrar?

Vem har samlat stoftet på jorden i ett måttkar, eller vägt bergen på en våg, och höjderna i en vågskål?

Vem har utforskat HERRENS Ande, och vem kan ge honom råd och undervisa honom?

Vem rådfrågar han, för att denne ska ge honom förstånd, och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap, och visa honom förståndets väg?`

Se, folken är som en droppe i en spann, som ett dammkorn i en vågskål!

Kustländerna lyfter han som ett stoftkorn.

Libanons skog räcker inte till offerved, dess djur inte till brännoffer.

Alla folk är som ett intet inför honom, mindre än intet och idel tomhet anser han dem vara.

Vem vill ni likna Gud vid, vad vill ni jämföra honom med?

Tröstens ord fortsätter, nu med en beskrivning av Guds storhet – ifall någon skulle tvivla på att Gud faktiskt är mäktig att göra vad han lovar!

Om man tar det som här sägs bokstavligt – visst, det är bildspråk, för Gud är ännu oändligt mycket större än vad den här beskrivningen ger för handen – så kan man konstatera att det finns 1400 miljoner kubikkilometer vatten på jorden. Gud mäter det i sin kupade hand…..

En kubikkilometer är en miljard kubikmeter, tusen miljarder liter!

Siffrorna är tämligen ofattbara, eller hur?

Om jag säger att hela mänskligheten, alla vi åtta miljarder människor, som finns på jorden i detta nu, har en samlad volym på bara drygt en halv kubikkilometer, nog blir vi rätt små då!

Så, ja, inför Gud är folken på riktigt bara som en droppe i havet, ett dammkorn i vågskålen!

21-23

Vet ni inte det, har ni inte hört det?

Har inte detta förkunnats för er från begynnelsen?

Har ni inte förstått det alltifrån jordens grundläggning?

För honom, som tronar över världen, är dess inbyggare som gräshoppor.

Han breder ut himlen som ett flor, spänner ut den som ett tält att bo under.

Han gör furstar till intet, och förvandlar jordens domare till tomhet.

Inget av detta var något nytt ens på Jesajas tid, det här har varit synligt och klart ända från början.

Vi, som är så små och obetydliga redan här, i vår jordiska omgivning, hur små blir vi inte när vi börja jämföra oss med de kosmiska måttstockarna!

Inte att undra på att jordens mäktiga herrar bara är som luft inför Gud. Han tillsätter och avsätter dem som han vill.

Ropa ut det, gör det klart, så att människan vet sin plats och får något som dämpar storhetsvansinnet!

Ni är små, ni är dödliga, ni har inget att säga till om, så ta nu vara på möjligheten att ens få en Herre och en Herde, som är stor! Underbar i råd, väldig Gud, evig Fader, Fridsfurste….

25-26

Vem vill ni då likna mig vid, så att jag skulle vara som han?, säger den Helige.

Lyft upp era ögon mot höjden och se: Vem har skapat allt detta?

Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror?

Genom sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn, ingen enda uteblir!

Det slutliga dråpslaget mot människans hybris: den kosmiska måttstocken utvecklas ytterligare. Nu vet vi mer om hur väldigt vårt universum verkligen är, än Jesajas samtid hade en aning om – och visst är det rätt skrattretande att vi talar om ”vårt universum”? Det här är Guds skapelse, Guds universum, ett av vem vet hur många, och det läggs här fram för oss som ett slutligt vittnesbörd om Guds allmakt!

27-31

Hur kan du, Jakob säga, du, Israel påstå: ”Min väg är dold för HERREN, Gud bryr sig inte om min rätt”?

Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat jordens ändar?

Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas.

Han ger den trötte kraft, och ökar den maktlöses styrka.

Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla, men de, som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar!

De skyndar iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.

”Gud bryr sig inte”. Det här har jag själv både tänkt och sagt någon gång, när livet har varit motigt och humöret på botten. Jag har aldrig tvivlat på att Gud ser mig, ser hur jag har det, det är när jag har vetat att han ser, och han ändå inte har verkat vilja göra något för att hjälpa mig, som den här tanken har kommit.

”Hur kan du säga så här?” Det är Guds svar på den tanken.

”Menar du att jag är trött, så att jag inte orkar, menar du att jag saknar vishet och förstånd, så att jag inte kan räkna ut vad som ska göras, menar du att jag, om vars godhet och nåd hela skapelsen vittnar, skulle vara likgiltig?”

En del bibelöversättmingar talar här om dem, som hoppas på Gud, andra om dem som litar på Gud, eller väntar på Gud. Löftet om ny kraft ges alltså till dem som bevarar en förväntan på att Gud nog i sin tid ska gripa in på sätt eller annat, även om det ser mörkt ut för tillfället!

Watchman Nee berättar om hur han i en tid av trångmål ropade till Gud om hjälp. Som svar fick han en uppenbarelse, där han befann sig i en liten båt en strid flod med vassa stenar som stack upp överallt. Han ropade till Gud att han skulle ta bort stenarna. Istället höjde Gud vattennivån…

Så är det.

Löftet om ny kraft handlar inte om att alla svårigheter ska försvinna.

Det handlar om att vi ska få de kraftresurser vi behöver för att orka, trots svårigheterna!

Utan en positiv förväntan på Gud är det svårt att tillgodogöra sig hjälp av det slaget.

I föregående inlägg gick jag ganska hårt åt det sätt varpå människor emellanåt värvas till olika uppgifter i församlingsverksamheten, alltså genom att ge dem dåligt samvete för att de gör för litet, och den vägen förmå dem att ställa upp.

Litet till skulle jag vilja stanna upp inför det här med hur vi väljer både ledare och andra arbetare åt oss i församlingarna. Det är ju inte bara genom flammande appeller om alla behov som behöver fyllas, som folk kommer in i olika uppgifter, det går ju via val, via kallelser, via uppmuntran, och via övertalning också.

Och inte faller det alltid så väl ut.

Varför blir det så här? Är det alltid så, att de s k professionella, ”heltidarna”,  mot bättre vetande pressar in folk i uppgifter där de inte hör hemma, för att nu ens få någon som gör något?

Det tror jag inte. Istället är det så att vi gör så gott vi kan, använder vårt omdöme och förnuft – och vill inte gärna inse att det ljuset inte räcker!

Bibeln ger ett gott exempel på det här i berättelsen om hur Gud sänder den gamle Samuel att smörja en ny konung över Israel i stället för den självsvåldige Saul. Han fick veta så mycket på förhand, att han skulle gå till Betlehem, och hem till en man vid namn Isai, och att det var en av dennes söner som skulle bli ny härskare i Israel. Problemet var bara det att Isai hade åtta söner, sju vuxna och en tonåring, och Samuel visste inte vilken som var den rätte.

Känns situationen igen? Det finns en uppgift, och det finns några stycken att välja på, som skulle kunna tänkas utföra den. Men vilken ska vi ta?

Nå, Samuel tar sig en titt på de av sönerna som är närvarande, och han fastnar för en som ser ut att vara som klippt och skuren till kung, nämligen Eliab. Och han var dessutom äldst av bröderna, så enligt all ordning borde det ju vara han, tycker Samuel!

Så brukar vi också göra. Vi tittar på meriter och examina, och påverkas dessutom om vad vi hört i andra och tredje hand om våra möjliga kandidater. Plus att det kan väga en hel del om någon person med inflytande backar upp någon av dem! Men vi vet inte, lika litet som Samuel, desto mer om vad som finns på insidan av dem, som vi försöker bedöma.

Samuel kom till rätt val ändå, för han fick  ljus. Han brydde sig om vad Herren sade, och han tog sig tid att lyssna, istället för att rusa iväg.

När Herren ger sitt omdöme om den ståtlige Eliab låter det så här: ”Utsidan är nog ok, men inte insidan. För det här jobbet duger han inte.”

En efter en föll de bort, alla Isais stora, starka, tappra, vackra, duktiga söner, och till slut var det bara en kvar, nämligen minstingen, som knappt gått ut barnskorna. Lillpojken, som Isai inte ens hade tyckt vara värd en kallelse till offermåltiden. Lillebror, som bröderna haft som hackkyckling – se bara vilken utskällning han får av storebror  i 1 Sam 17!

Var det han som skulle smörjas till kung?

Utan det ljus som Gud gav över situationen, hade Samuel varit utelämnad åt sin egen bedömningsförmåga, och han skulle ha valt fel. När han såg Eliab tänkte han ju: ”Förvisso står här Herrens smorde…”

Nu var ju Samuel en gammal gudsman, och hade varit Israels ledare ända sedan han var ung. Han måste ha haft en gedigen erfarenhet av att se vad människor gick för, och dum kan han definitivt inte ha varit. Och han kände väl till Guds ord, och han kände Herren.

Ändå räckte det ljus han hade inte till för att välja rätt människa till rätt uppgift i Guds församling! Klarar vi inte av att lära oss något av den här berättelsen, vad ska då till för att öppna ögonen på oss?

Jag sade en gång i en predikan, att det enda vi lär oss av historien, det är att vi inte lär oss något av den. Där satt en historiker, professor emeritus,  i församlingen, och han kom efteråt och rättade mig. ”Inte är felet det att vi inte skulle kunna lära av historien, felet är att folk inte kan någon historia”, sade han.

Till en del har han rätt. De kristnas kunskaper i det gamla Israels historia är förvisso inte vad de fordom varit. Men till en del har han också fel.

Det tycks ju inte hjälpa, fast vi också har läst och känner till t ex den här berättelsen om Samuel, och hans uppdrag  i Betlehem. Vi tycks ändå ha väldigt svårt att dra några slutsatser för egen del av den!

Det är precis som om vi trodde att vi har blivit så mycket bättre och klokare nu med våra analyser och lämplighetstester och kvalificerade utbildningar, att vi inte längre behöver något annat ljus än det vi själva kan tillhandahålla! Men det ljuset räcker inte. Vi har fått mer av fel sorts ljus, det är allt!

Vi satsar fel så länge vi satsar på andra saker än på vad som finns i människors hjärtan.

Gåvor och begåvningar är en sak – karaktär något helt annat!

En människa som vet allt, kan allt, har all tro och massor av nådegåvor, men inte har kärlek är – ingenting. 1 Kor 13 är inte den vackra poesi för bröllopshögtider vi har gjort det till. Den texten är en påminnelse om Guds prioritering, en påminnelse om vad Herren söker efter i sina lärjungar, och kanske framför allt då  i de människor,  som ska fungera i tjänst i Hans församling.

Det tillbringas ofta för litet tid på knä, när vi ska till att utse ledare, det är den bistra sanningen.

Istället för att vi funderar och diskuterar, och väljer och kallar, skulle vi med fördel kunna använda tiden till att försöka få reda på vem Gud har utvalt!

När han har valt sina redskap, har han visat mycket litet intresse för sådant som är stort och viktigt i människors ögon, till  och med gått så långt, att han utvalt sådana, som i världens ögon inte har varit någonting alls att satsa på!

På samma gång har han gjort klart att för honom är det, som är stort i världen, ingenting.

Så hur är det? Lär vi oss något av historien? Eller tror vi fortfarande att vårt eget stackars förståndsljus  räcker till för att se vad vi behöver se,  när vi ska till att tillsätta tjänster och vidtala frivilliga?

Jag kan tänka mig att någon läsare skakar på huvudet, och undrar om den där Rönn överhuvudtaget vet någonting om att i praktiken arbeta i församling. ”Det låter nog bra, det där, men i praktiken går det inte att förverkliga. Ska vi alls få någon att ställa upp, ska vi alls få någon vald och tillsatt, då får vi nog göra som hittills.”

Du får förlåta mig, men jag uppfattar den tanken som ett uttryck för vår önskan att gå vår egen väg.

Att avvisa tanken att vi helt enkelt inte är kapabla att se tillräckligt klart, det är att tro att vi kan bygga Guds hus med egna ritningar.

Jesus säger att det är Han som ska bygga församlingen.

Vi är inte arkitekterna. Vi är byggnadsmaterialet! Undra sedan på att det står en hel del om nödvändigheten av att fortlöpande konsultera Arkitekten i de ”ritningar” Herren gett…

Det faller sig tyvärr mycket naturligare för oss människor att samla medarbetarna och ha en brainstorming, och sedan göra en lista på ”resurspersoner” som kan kontaktas för olika uppgifter, än det faller sig för oss att samlas till fasta och bön för att få klart för oss vad Herren vill, och vem han har utvalt, och det här är en tendens vi får se upp med!

En annan sida av det här är att många av de människor, som Gud kallar och väljer, många gånger inte vågar bejaka sin kallelse. De får ju ingen bekräftelse från församlingens sida, utan tvärtom ges de det intrycket att man måste vara hurtig och duktig och vältalig och välutbildad för att duga att tjäna Herren. Det är ju sån man ska vara för att anses vara  en ”resursperson”!

Tro nu inte att jag menar att det är något fel att vara duktig och välutbildad! Men i Guds församling finns det egentligen bara en resursperson, och det är den helige Ande. Och eftersom Gud har lovat ge helig Ande åt var och en som ber Honom, har ju alla möjlighet att på något sätt vara med!

Undervisar vi klart om Guds resurser, istället för att bara ensidigt inventera våra egna, då kan ett Guds barn få den uppmuntran, som behövs för att man ska börja våga tro att Gud faktiskt har användning för en , fast man själv tycker sig kunna peka ut tio andra som vore mer lämpade…

Det är ju annars ganska bedrövligt, att först kan vi ropa till Gud om skördearbetare, och sedan, när Han sänder sådana, kan det gå så att vi inte tar emot dem och understöder dem, därför att de inte uppfyller våra kriterier på hur en sådan ska vara!

”Vi gick alla vilse som får, för vi ville allesammans gå vår egen väg”, står det i Jes 53.

På ett annat ställe står det att ”var man tycker att det är just hans väg som är den rätta”.

Och här tar var man fel. Det som alla våra egna vägar har gemensamt är att de är fel. Det finns bara en rätt väg i Guds rike. Hans väg.

När vår omtyckte lärare Sven Reichmann skulle ge oss elever ett ord på vägen vid bibelskolans avslutning anno 1983, sade han bara ett enkelt ”Sök alltid Herrens väg!”

Det är intill denna dag det bästa andliga råd jag fått, och inte minst viktigt är det att minnas då, när ledare ska tillsättas och bekräftas!

Ofelbarhetskomplex

När en ledare drabbas av det här, tar det sig uttryck i att han aldrig kan erkänna ett fel, eller i varje fall har väldigt svårt för det.

Han tror att hans ledarställning försvagas, om han erkänner att han gjort fel, om han ber någon om förlåtelse, eller erkänner en missuppfattning.

Jag har då och då stött på det här. Om t ex en församlingsmedlem påpekar för pastorn att han i en predikan sagt något, som definitivt inte stämmer med Bibeln, då börjar pastorn svänga sig med luddiga hänvisningar till grekiskan, eller med att säga att erfarenheten visar att det nog är som jag säger, eller med att spydigt fråga hur många år frågeställaren studerat teologi.

Eller så blir han arg och säger att du ska vara tyst och underordna dig, du har en upprorisk ande om du ifrågasätter din Pastor!

Ofelbarhetskomplex är ett tecken på osäkerhet, omognad och andligt högmod.

Det får en församlingstjänare att börja uppträda som om han vore herre över hjorden, och det bygger inte upp.

Som ledare behöver man vara medveten om att man inte  förlorar i respekt genom att erkänna när man har fel, eller har gjort fel, man vinner!

Nära släkt med det här är något vi skulle kunna kalla osårbarhetskomplex.

Det drabbas man av, när man börjar uppfatta sig själv som så andligt mogen, att man inte längre tycker sig vara i riskzonen för att falla för någon frestelse. Då har man tappat kontakten med verkligheten. Alla kan frestas, alla kan falla, alla har sin svaga punkt någonstans!

Tro aldrig att dina försvarsmurar är så starka, att vaktposterna kan dras in!

 Ensamvargen

En ensamvarg i ledarställning löper stor risk att så småningom också börja bete sig mer som varg än som herde mot sina får.

Kännetecknande för ensamvargen är att han jobbar ensam, kör sitt eget race, och han gör det också då han till det yttre ingår i ett team.

Han har svårt att underordna sig, och lyssnar egentligen inte på någon, annat än om det som sägs stämmer med vad han själv tycker.

Han har också, förstås, en släng av ofelbarhet…

Var alltid ansvarig inför andra!

De enväldiga kungarna förr i tiden sade att de var ”härskare av Guds nåde”, och menade då, att de inte var ansvariga inför någon annan än Gud själv.

Den andlige ledaren är ingen kung, han är inte enväldig, och han har att underordna sig andra ledare, om han vill vara en lem i Kristi kropp.

 Personlig ambition

Vi behöver ledare med visioner, men definitivt inte ledare med ambitioner.

Skillnaden är att den som har en vision kan stiga åt sidan och låta en annan ta över, han kan dela sin vision med andra, och han ger äran för det goda som sker åt Gud.

Den som har en ambition har sig själv i centrum för det som ska göras, och ser sig själv som oumbärlig i förverkligandet av den. Han lånar också litet av glansen om det går bra…

Den som har en vision är brinnande i anden. Den ambitiöse brinner bara i själen. Någon har någon gång sagt, att ett av problemen i församlingarna är, att vi har för många eldsjälar, och för få, som är brinnande i anden. Jag är böjd att instämma.

Ställ dig två frågor då och då vad det gäller det Herren gett dig att jobba med för tillfället:

”Är jag beredd att lägga ner det här direkt när Herren säger att det haft sin tid?”

”Är jag beredd att när som helst ge över det här till någon annan och stiga åt sidan?”

Svarar man ärligt på de frågorna, då vet man också var man står på ambitionsskalan.

Droger

Alla slags droger, både alkohol och andra, bör undvikas av en andlig ledare – och självfallet av alla kristna. I ledarens fall är det extra viktigt – han/hon är ju ett föredöme för andra! Droger har också en otrolig förmåga att ta omdömet från människor, trälbinda dem, och göra dem odugliga till att göra Guds vilja.

Det här är en verklig frestelse, framför allt för dem som inte lever öppet inför andra ledare och har ställt sin tjänst under andras överinseende.

Ett så intensivt och påfrestande liv, som vi här talar om, kan göra det svårt att slappna av och vila, och då ligger det nära till i den drogkultur vi lever i, att ta till kemiska hjälpmedel både för att kunna vila och för att orka.

Dessutom, när en människa står under det vi brukar kalla ”Andens smörjelse”, upplever man ett lyft, en kick, en eufori, som gör att man för en stund tycker sig ha huvudet i himlen, och när sedan möteslokalen töms och ljusen släcks, kan det vara litet jobbigt när smörjelsen inte längre är närvarande på samma sätt. En och annan har fallit för frestelsen att försöka rekonstruera den himmelska upprymdheten med hjälp av en mycket jordisk whiskypinne.

Det brukar bli fler vartefter…

 Sex

Sex har fått många andliga ledare att stupa.

Här gäller det för ledaren att dels veta vad Guds Ord säger om otukt och äktenskapsbrott, dels att ha någon, som man regelbundet talar fullständigt öppet om sitt liv och sina frestelser med.

En gift man eller kvinna bör aldrig börja jobba väldigt nära ihop med någon annan person av motsatt kön än sin egen make!! Vi ska inte servera Djävulen tillfällen på silverbricka!

Själavårds- eller mentorskapsrelationer som visar tecken på att börja spåra ur till man-kvinna-relationer bör genast avbrytas om endera parten är gift! De tecknen ser man inte alltid själv, så var lyhörd för andras varningar!

Här ska vi inte heller vara rädda för att säga ifrån, om vi ser att det är på väg att spåra ur för något syskon i Herren. Den sorts finkänslighet, som låter andra gå ut på svag is utan att varna dem, för att ”man inte vill lägga sig i”, har inget med kristen hänsyn att göra, det är bara feghet.

Överdrifter

Överdriv inte när du berättar om din tjänst i Guds rike, och vad Gud har gjort genom dig!

Lögn för med sig förbannelser av många slag, och överdrift är lögn!

Vi behöver inte ”hjälpa Gud” genom att säga att det var femti mänskor på mötet om där bara var tretti, inte heller genom att säga att ett ben växte ut med fem cm, om det i verkligheten var två.

Undvik att lägga på moms i dina vittnesbörd!

Du kanske kan lura människor, men både Gud och Djävulen vet sanningen, så din trovärdighet i andevärlden går på minus av det här.

Sen är jag nog av den meningen, att det är den som blev helad eller på annat sätt hjälpt, som ska vittna om saken, inte den som förmedlade underverket.

 Pengar

De allra flesta andliga ledare får lov att handskas med penningmedel på ett eller annat sätt. Se till att alla pengar du handskas med alltid är ordentligt och lagenligt redovisade!

Smit inte undan skatt genom att ta emot ”gåvor”, som i verkligheten är lön för arbete du gjort.

Vi ska ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Jesus är mycket tydlig på den punkten, när han blir tillfrågad om hur det är med skatten till de världsliga myndigheterna! Gör vi  inte som han säger, då begår vi synd.

Och salta aldrig en räkning! Stöld är brott mot Guds bud! Om man kommer överens på förhand om ett arvode, och sen skriver något annat på räkningen, då är man en löftesbrytare.

Judas` förräderi började med att han var oärlig med pengar! Och vi vet ju hur det slutade…

Längden på och innehållet i kollekttalen brukar vara en bra indikator på hur det står till med en eller annan ministry. Det där med att försöka tjäna både Gud och Mammon kommer i allmänhet smygande litet i taget, så det gäller att ha akt på sig själv och vad man sysslar med!

 Smicker

Använd dig aldrig av smicker för att komma i goda papper med andra människor.

Smicker är också ett slags lögn! Och lögn, det är den ondes område. Vi kan inte bygga Guds Rike med djävulens metoder!

Ärlig uppmuntran och uppskattning är sen en helt annan sak.

Det är också viktigt att inte själv slicka i sig andras smicker, sånt har en tendens att bli beroendeframkallande, och efter ett tag börjar det styra vad man säger och gör – för man vill ju inte gå miste om sin dagliga dos av vackra ord!

Framgång och makt

Tilläggas kan det som redan nämnts i det tidigare, nämligen maktens frestelse, samt den ondes ständiga försök att få oss att prioritera fel. Det står faktiskt att vi ska älska Gud över allt, inte att vi ska älska den tjänst, de gåvor, den kraft, den framgång, eller ens den församling, som  han gett oss att förvalta, mer än Honom själv.

Är inte Jesus vårt livs främsta prioritering, då kommer det andra också att gå snett.

Bristande trohet

Vi frestas att inte vara trogna i det lilla. ”Det där är det väl inte så noga med, småsaker!” Så viskar den onde i ditt öra…”

Vi frestas att förfalska Guds ord av vinningslystnad. Man låter helt enkelt bli att predika om sånt man vet att folket inte vill höra. Alla som arbetar med predikande och undervisning frestas i något skede att marknadsanpassa sitt budskap.

Alltså, att anpassa det efter vad man vet/antar att åhörarna vill höra.

Det här är förödande för ens tro. ”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, och inte söker den ära som kommer från Honom som ensam är Gud”, säger Jesus.

Vi frestas att stjäla Guds ära. Något sådant som ”Herrens store tjänare” finns inte! Är man en tjänare är man inte stor, är man stor är man ingen tjänare. Den som börjar använda sin tjänst för att upphöja sig själv tjänar inte längre Herren, utan sig själv.

Och vi frestas att syssla med folkräkning. Att inte satsa lika helhjärtat på tio åhörare som på hundra. Detta är också en del av att vara eller inte vara trogen i det lilla!

 Partiväsende

Vi frestas att gå in i ett sekteristiskt väsende.

Om jag leder den grupp, som Herren har anförtrott åt mig, till att börja tycka att vi är väldigt speciella, att vi har någon insikt som andra kristna inte har, att vår lära eller församlingsmodell, eller något annat som vi har på programmet, är bättre än alla andras, och jag i följd av detta börjar avskilja dem från andra kristna, och lär dem att se ner på och förakta dem, som inte är med på våra noter, då har jag skapat en sekt.

Ordet ”sekt” kommer från latinets ”secta”, som betyder ”parti”.

Då har jag åstadkommit en söndring i Kristi kropp. och sysslar jag med sådant, då har jag missbrukat mitt ledarskap å det grövsta!

Ledare, som lägger sig till med favoriter och har anseende till personen, bygger inte församlingen, de bygger sitt eget hov.

Bristande omvändelse

Det är fullt möjligt att vara en fullärd teolog, eller att ha gått genom en komplett pastorsutbildning, utan att någonsin ha omvänt sig, så det är skäl att ställa sig de här tre frågorna med jämna mellanrum:

* Vem lever jag inför?

Jag lever nämligen inför den jag vill vara till behag! Det är den personen jag är vänd till!

Det går dåligt att leva med Kristus utan att ha dött med honom först.

Det är sällsynt med uppståndelse utan föregående dödsfall.

Omvändelseprocessen är en dödsprocess, där allt som varit oss en vinning i denna värld helt plötsligt ska räknas som sopor. Och detta att vilja vara människor till behag hör hemma i den sopsäcken! Fil 3

Vi lever inför alla möjliga människor så länge vi inte omvänt oss. Församling, medkristna, pastor, äldstekår, man, hustru, vänner, arbetsgivare, arbetskamrater o s v.

Allt detta hindrar en från att vara sig själv, man satsar ju hela tiden på att se ut att vara något annat och bättre än man är.

Detta behöver vi befrias från, för öppenheten, ärligheten, vandringen i ljuset är en grundförutsättning för att kunna fungera rätt i ett andligt ledarskap!

* Vem är mitt liv?

Vi kan utmärkt väl vara kristna utan att Kristus har desto mer utrymme i oss.

”Se, jag står vid dörren och knackar” säger Herren till en kristen församling, Laodicea i Uppb 3.

Kristus var inte deras liv, fast de hade fått liv genom honom!

Vi kan praktiskt klarlägga vad vi har vårt liv i genom att se på vad som upptar våra tankar, planer och prioriteringar.

Gärna då med hjälp av någon som känner oss väl, för det är fortfarande lättare att se flisan i sin broders öga än bjälken i det egna!

Vi får fråga oss om vi tänker mer på allt det vi ska göra för Jesus än vi tänker på Jesus själv?

Har han blivit en bifigur som ska ställa upp och välsigna mig så det går bra för mig, men annars vet jag inte vad jag ska ha honom till?

Vad vi har vårt liv i kommer också fram i hur stort vårt kontrollbehov är.

Är det naturligt för mig att delegera åt andra? Är det OK för mig att Gud gör vad han vill, när han vill och hur han vill, både med mitt liv och i min församling? Eller vill jag själv hålla i alla trådar? Då håller jag också själv i mitt liv och bevarar det av alla krafter…

* Lever jag aktivt i syndernas förlåtelse?

En herde behöver älska mycket. Den som ständigt lever i medvetande om hur mycket han fått förlåtet, hur stor Guds nåd över oss syndare är, han kan också älska alla andra bristfälliga och besvärliga människor.

Ser man sitt eget skuldbrev fastspikat vid korset, då ser man att de andras också är där.

Då kan man bara förundras över hur totalt Jesus älskar oss alla!

För bråttom för att hinna be

Herden, och vi håller i minnet att alla ledaruppgifter grundar sig på herdetjänsten, är kallad till förebedjare.

Det ingår i bedjarens uppgift att bära både församling och icketroende omgivning inför Gud.

Ju tydligare man ser behoven och nöden, ju mer man reagerar på lögn och ogudaktighet, desto starkare är kallelsen till att bli en bönekämpe.

En av den ondes favoritmetoder är att stapla viktiga uppgifter på oss, tills vi drunknar i dem.

”Jag hinner aldrig be eller läsa Bibeln ordentligt, för jag har så bråttom med allt församlingsarbete”. Många herdar upplever sin situation just så.

Vi kunde kanske sätta upp berättelsen om Marta och Maria på anslagstavlan?

”Ett är nödvändigt”, säger Jesus.

Kritik och dömande

Det blir också lätt så, att vi tar det som Anden visar oss för att kalla oss till förbön, och gör om det till kritik och hårda domar.

”Detta folk som inte känner lagen, det är förbannat”, sade fariseerna.

En kristen ledare som kritiserar, dömer, föraktar och ser ner på sitt folk bör antingen omvända sig, eller också byta jobb. Han förmedlar inget av Guds kärlek, så länge han har den inställningen, och det är ju det som är varje kristen ledares främsta uppgift!

Det är också viktigt att ledaren inser sitt eget behov av förbön. Han ska stå i välsignelsen, inte över den!

Ledarens exempel är grundläggande för att församlingen ska komma in i bönens liv.

Det är också grundläggande för att de, som han leder, ska komma ut ur kritikens och missnöjets slaveri.

Vi ser hur lärjungarna till sist kommer till Jesus och ber om att få lära sig be, när de sett hans exempel tillräckligt länge.

Att de inte skulle fördöma andra, det fick de lära sig redan under de allra första lektionerna.

”Icke utöver vad skrivet är”

Det här kan ju tyckas vara självklart.

Inte tar vi ju bort något från Guds Ord, skulle aldrig falla oss in!

Om vi nu inte är s.k. liberalteologer förstås…

För den i princip bibeltrogne ledaren har den onde andra frestelser på lut.

I stället för att ta bort något från Skriften lägger vi till.

Jag syftar då på det som händer, när vi gör teologi av våra erfarenheter.

”Eftersom Gud gjorde så på det stället och under de omständigheterna, är det vad Gud alltid kommer att göra, om de yttre omständigheterna ser ungefär likadana ut” Så luras vi ibland att tänka.

Det här tänkesättet leder då ofta till att vi aktivt försöker återskapa de yttre förhållandena, för att på den vägen kunna få en återupprepning av ett andligt skeende.

Det här är en indikation på att något av det ondaste, som finns i oss, sticker upp sitt fula tryne – nämligen vår lust att behärska, kontrollera och styra Gud.

Gud låter sig inte manipuleras.

Han är ingen godisautomat som ger vad vi vill ha, bara vi lär oss trycka på de rätta knapparna!

Vi ska inte försöka styra Honom.

Det är inte vi som ska leda Anden, vi ska låta oss ledas av Honom!

Gud gör nytt. Det får vi vara med i, bara vi inte låter våra erfarenheter blockera oss.

Detta var då några axplock av vad en andlig ledare behöver se upp med – och nog är det väl ganska självklart, att vi behöver varandras hjälp, om vi ska kunna stå emot den ondes listiga angrepp, och behålla fältet vi har fått oss anförtrott?

Så där övergripande kan påpekas att frestelserna alltid siktar på någon av våra köttsliga begärelser, gamle Adams målsättningar, vilka bland annat är makt, njutning, att betyda något, att ha det bekvämt, och att se rättfärdig ut inför andra.

Som jag redan har konstaterat, är det herdeskapet, som ligger i botten på alla ledartjänster, men det finns en tjänstegåva, som på ett särskilt sätt lyfter fram just herdeperspektivet. Det är, naturligtvis, herdens tjänst.

Herden är den som ser till att byggnaden, som Ef 2 talar om i slutet av kapitlet,  fogas samman och hålls i skick. Han förmedlar helande och befrielse, kanske framför allt till det inre. Därigenom hjälper han de troende att komma till tro på Guds kärlek, och börja i vandra i Ande – ett begrepp som vi ska återkomma till.

Han är också konfliktlösare och relationsbyggare – där det finns människor kommer det alltid att uppstå missförstånd och konflikter, som hotar riva sönder gemenskapen, om de inte blir uppredda och förlåtna.

Kort sagt, han är en som har som uppgift att ha omsorg om Guds folk, en som följer den Herre, som hade medlidande med dem, som var illa medfarna och uppgivna.

Om evangelisten är den, som tar människor ut ur världen, så hjälps profet, herde och lärare sedan åt att ta världen ut ur människorna, så att de kan börja fungera tillsammans i ödmjukhet och kärlek. Bara så kan en församling bli en organism, en kropp. Annars blir den bara en organisation, en sammanslutning av människor som har ungefär samma ideologi, litet som vilken annan intresseförening som helst.

Herden har hjärta för fåren. Han är särskilt utrustad med tålamod och kärlek. Han är själavårdare, och han kan lyssna. Han är också den som försvarar sina får, den som ställer upp för dem som sitter trångt, den som känner igen och vägrar acceptera utstötningsmekanismer, förtal och kritiksjuka.

När man ser på Paulus och Barnabas i Apg 15:36-40, ser man hur Barnabas, herdetjänsten, förhåller sig till evangelisten, läraren och profeten Paulus.

När de skulle ge sig ut på andra missionsresan, då ville Barnabas ge Johannes Markus en ny chans, medan Paulus direkt sade nej.

En som hoppat av mitt i arbetet och åkt hem till mamma på första resan ville han inte ha med nån fler gång!

Slutresultatet blev att de gick skilda vägar, för Barnabas vägrade att överge Johannes Markus –  vilken nog skulle ha haft en tuff tid framför sig där i Antiokia, om han blivit kvarlämnad och utpekad som den som inte levt upp till förväntningarna…

Herden behöver ha gåvan att ta sig an hjälplösa, de som ligger slagna vid vägkanten efter att ha varit i klorna på denna världens rövare, både fysiska och andliga.

Han behöver därför själv vara befriad från fruktans ande. Ska man stå till försvar för andra, då behövs kraft och frimodighet! Just den här sidan av herdetjänsten, att ta strid med vargen när fåren är hotade, brukar det inte talas så högt om, tyvärr, men den är nog så viktig!

I själavården behövs kunskapens ord, så den gåvan kan han förvänta sig att ha.

Det har sagts, med rätta, att man bäst får reda på hurdan herde en ledare är genom att se på hur hans får mår! Inte genom att se på hans lärdom, vältalighet, nådegåvor, eller andra talanger, utan bara helt enkelt genom att se på hur de människor mår och mognar, som han har i sin vård.

Märk väl, även om vi är vana med tänka att pastorn ska klara allt, finns det inget i Bibeln som säger att herden också automatiskt ska vara  lärare i församlingen. Det finns goda själasörjare som inte alls sysslar med offentligt predikande!

Eftersom vi idag i princip har klämt samman alla ledartjänster under en hatt, och kallar den hatten ”pastorstjänst” eller ”prästämbete”, tvingas människor i ledarställning i församlingarna i dagens läge att satsa en stor del av sin tid på sånt, som Gud inte kallat dem till, men som de ändå förväntas göra.

Det är tunnsått med evangelisttjänster idag.

Inte ser man så ofta att församlingarna skulle ha avskilt profeter heller.

De som skulle vara lärare eller herdar får lov att lägga ner så mycket tid på administration, och på att försöka vara både herdar och lärare, plus litet av det andra som råge på arbetsbördan, att de aldrig får tiden och orken att verkligen förkovra sig i det de egentligen skulle göra.

Undra sen på att folk bränner ut sig.

Jag hörde en gång en gammal profet säga så här: ”I min hemförsamling har vi ingen traditionell pastor, honom har vi avskaffat för att inte ha ihjäl honom. Istället har vi ett ledarteam med några bröder, som har visat att de har åtminstone början till någon av de fem tjänsterna i Ef 4, och så hjälps vi åt att leda församlingen!”

Det lät liksom väldigt rätt, när han sade det…

Profeten har nämligen den otacksamma uppgiften att  hålla Guds folk vaket – och att väcka oss, när vi har somnat andligen.

Det gör han genom att komma med  personligt riktade, inträngande budskap, genom att nämna allt vid dess rätta namn, och genom att utmana till omvändelse.

Jag hade en gång en arbetskamrat, som hade otroligt svårt för att vakna på morgnarna och komma sig till jobbet.

Han brukade köpa billiga kinesiska väckarklockor – det här var alltså för typ fyrtio år sedan – för att kunna unna sig nöjet att slänga dem i väggen på måndagsmorgonen, när de ringde!

Ungefär så upplevs ofta också profeten, hans budskap känns för åhörarna som när väckarklockan ringer på morgonen, och man bara vill fortsätta att sova.

I värsta fall kan det gå så, att den församling, som en profet har blivit satt att hålla vaken, blir så trött på hans ”ringande” att de ”slänger honom i väggen”, tar avstånd från honom, fryser ut honom, och falskförklarar hans budskap, inte för att det är något fel på det, utan för att det upplevs jobbigt!

Profeten blir alltså ofta en ganska ensam figur, för om man ser något, som ingen annan ser, och ingen riktigt förstår vad man talar om, hur ensam blir man inte då? Det mönstret ser vi t ex i Jeremias liv, han, som profeterade mot avfall och avgudar mitt under kung Josias reformation, när allt såg ut att gå åt rätt håll.

Men Jeremia var den ende, som såg det avfall som fanns i folkets hjärtan, den ondska som tillfälligt tvingats gå i ide, medan den gudfruktige kungen rev avgudatemplen, och nu bara väntade på att få blomma ut igen, när han var borta.

I profetgåvan ingår något av att kunna se det osynliga, att kunna tyda tecknen, medan de ännu är så pass svagt antydda, att andra ännu kan tro att allt står tämligen väl till, det draget märks tydligt hos både Jeremia och andra profeter.

När man ser på bibelns profeter, märker man att de var lika mycket förebedjare som förkunnare, Det de såg, förvandlade de till bön, de gick i bräschen för sin sovande omgivning. Profeten är alltså spjutspetsen i den andliga krigföringen, den som ber de träffsäkra bönerna. Samtidigt står han inför Gud till försvar för folket, så att de inte ska dra Guds vrede över sig genom avfall och den otrohet vi kallar avgudadyrkan.

Han är också på ett speciellt sätt ”brudgummens vän”, en som har sin glädje i att se omvändelse och förnyelse!

Det draget ser vi tydligt i både Elia och Johannes Döparen. Båda förde folket tillbaka till Gud,  och båda var villiga att ta vilka risker som helst för att detta skulle ske!

En nytestamentlig profet är en, som ständigt arbetar för en djupare omvändelse och ett innerligare förhållande mellan Jesus och hans församling. Han sörjer över ljumhet och förvärldsligande, längtar efter att se en upprättad församling, känner vrede över förförelse och falskhet, och han gör det för att han älskar både Herren Jesus och hans folk.

Och vi behöver profeterna, för hur ska vi kunna känna igen och fröjda oss över Guds närvaro utan den vakenhet, som får oss att sörja över hans frånvaro? Hur ska vi kunna prisa oss saliga över frälsning och barnaskap, om vi inte är vakna över vårt behov av ständigt mer av Guds frälsningsverk i våra liv?

Hur skulle någon kunna vara ett Kristusbrev, som ger Guds kärlek vidare till sårade människobarn, utan att ha väckts ur sin dvala till att igen tro på, ta emot, och leva i Guds kärlek?

Hur skulle vi kunna med glatt och villigt hjärta engagera oss i Guds verk, utan att ha fått hjälp med att hitta rätt i våra prioriteringar? Alltför ofta tror vi att livets mening är att vara så lycklig som möjligt, lycklig efter denna världs definitioner, men för att kunna vara lycklig på det sättet måste man sova andligen!

Profeten sticker hål på den bubblan, och hjälper oss att se sanningen, och börja sträva efter att vara heliga – avskilda för Jesus – i stället.  Då faller mycket på rätt plats!

Om människan får som hon vill i olika saker, då blir hon lycklig, det inbillar  hon sig, åtminstone, men för att hon ska bli helig måste Gud få som Han vill i hennes liv! Det är in i det tänkesättet, det sättet att leva, som Herren genom sina profeter vill leda oss, för det är först då det är någon mening med att tala om Jesus som Herre. Visst unnar Gud oss stunder av lycka, men det är inte det primära. Sök först Guds Rike och Hans rättfärdighet, så kommer det andra som bonus, säger Jesus!

Profeten tvingar oss andra att stanna upp och rannsaka oss.  Vad har min tro för innehåll? Rör det mig i ryggen överhuvudtaget att det ser ut som det gör i världen, och i församlingen?  Är Jesus mitt livs mening, mål och innehåll?

Den andliga nådegåva profeten behöver är naturligtvis framför allt profetians gåva, men profeten har också vanligen något av gåvan att skilja mellan andar.

Profeten har också ofta en särskild auktoritet som gör det möjligt att konfrontera ondskans andemakter, en auktoritet som står i proportion till den lydnad som finns i hans eget liv. I detta är han en som står till försvar för folket mot ondskans vargmakter.

Begränsad är han i sin tjänst, han likaväl som de andra ledartjänsterna. Med sin klarsyn och sin stridbarhet blir han ofta något av en grovhuggare, som kanske inte är alldeles lämpad som ömsint omhändertagare…. se bara på orsaken till schismen mellan Paulus och Barnabas i Apg 15:36-41!

Den frestelse, som drabbar människor med profetkallelse, är att man blir så arg på allt man ser, som går fel, att man tappar bort Guds kärlek och nåd mot just syndare. Att uppmana folk att vandra i ljuset är rätt, att kräva att de ska vara perfekta innan de duger är fel!

Att säga att Gud inte vill ha sitt folk ljummet är rätt, men att bara läsa lagen för dem, utan att alltid först av allt visa på Jesus, leda dem inåt, till centrum, leder bara till lagiskhet, med dess två oundvikliga följder: uppror eller underkastelse…

Motgiftet är att leva i kontakt med sig själv, så att man aldrig glömmer att detta, att man har en profetisk gåva, inte säger ett endaste dugg om ens egen andlighet eller mognad. En gåva säger ju ingenting om mottagaren, den säger bara att Givaren är god och generös!

En annan frestelse, som lurar på profeten, är att helt enkelt ge upp, att börja tänka att ingen lyssnar ju ändå, varför ska jag då fortsätta att reta folk till ingen nytta? Här är motgiftet att minnas, att trohet är det viktiga, trohet mot Honom, som ger kallelsen och uppgiften. ”Predika mitt ord för dem, oavsett om de hör på eller inte”, fick Hesekiel höra från sin himmelske uppdragsgivare.

Sen finns ju också problemet med falska profeter. Vi får alltid ställa frågan från 2 Kor 11:1-4: vem vill den här personen egentligen ”trolova” oss med? Sig själv? Någon egen, obiblisk, ande eller herre? Har han evangeliet med i det han säger?

Pröva allt, behåll det goda, det gäller också här.

Det räcker dock inte bara med kunskapen, han behöver också gåvan att undervisa i Ordet så, att det blir till liv för dem som lyssnar. När Jesus undervisade de två lärjungarna på Emmausvägen, blev deras hjärtan brinnande i dem! De hade inte bara fått ett stycke intellektuell kunskap att stuva in i lämpliga fack i hjärnkontoret, de hade fått mat för sin invärtes människa!

En lärare hjälper Guds folk att se både vad de är, och vad de är tänkta att vara, och ger dem evangelium för varje ny undervisning, så att de bevaras i tron på att det här är Jesu verk, vi får bara hålla oss till honom så gör han resten. Det finns som bekant egentligen bara ett villkor för att grenen ska bära sin frukt, och det är att den hålls fast på trädet! Som jag förstår det är detta något av det mest centrala i lärarens uppgift, att hjälpa sitt folk att hålla fokus på Jesus.

”Jag ska bygga min församling”, säger Jesus! ”Jag ska göra er till människofiskare!”

Om folket får en undervisning, som gör att de själva börjar i egen kraft försöka åstadkomma det Herren säger att han ska göra, då har läraren skäl att tänka över vad han vill vara, vad han är kallad att vara – lärare i evangelium eller lärare i lagen?

Alla kristna, ledare som andra, har en uppgift som är viktigare än allt annat:

Det är att vittna om Guds nåds evangelium, det som handlar om Jesus, vem han är, vad han har gjort för oss, vad han har gjort med oss, och vad han har gjort oss till! Kristen undervisning ska befria oss från lagens krav, och leda oss ut i den frihet där det är Kristi kärlek som tvingar oss, inte vare sig Mose lag, importerade församlingsbyggarmodeller, eller någon annan lag!

Det här med bibelundervisning ska inte förväxlas med ren underhållning, vilket det handlar om när någon med mänsklig vältalighet och skämtsamhet håller en församling på gott humör, utan att något evangelium egentligen blir förmedlat. Läraren behöver mer än bara mänsklig begåvning!

Det är verkligt illa, om det blir som jag en gång hörde beskrivas att det hade gått, när en man ivrigt hade uppmanat sin vän att komma och lyssna till en populär förkunnare. Efter mötet frågade han ivrigt sin vän: ”Nå, vad tyckte du om honom?”

”Ja”, svarade den andre, ”sinnet tjusades och känslorna njöt, men hjärtat frös, och anden svälte.”

Läraren behöver alltså vishet och kunskap i den helige Ande, samt en gedigen bibelkunskap, och han behöver vara en människa som själv lever av nåd, själv lever i syndernas förlåtelse och evangeliets frihet. Annars är risken stor att andra saker blir viktigare i förkunnelsen…

Sen får vi ju tänka efter hur vi tar emot lärarna! Risken finns alltid att vi säger ”halleluja, det här är ju underbart”, och behandlar också god undervisning som underhållning!

Det gör vi om vi lyssnar och applåderar, men inte tar vara på evangeliets nåd och vägledning..

Jag besökte en gång för länge sedan en kristen konferens, där en av huvudtalarna hade ett rent fantastiskt budskap om Guds godhet och nåd i Kristus. Han var också en glad humorist, som drog ner både applåder och skrattsalvor.

Ett par veckor senare kom jag att träffa några andra, som också hade varit på samma möten, och började då tala om förkunnarens budskap, och hur viktigt det vore för oss att verkligen ta vara på det han predikat, och leva i det. Då visade det sig att de andra inte kom ihåg så mycket annat än hur rolig talaren hade varit, och hur mycket de hade skrattat.

Inte tror jag det är något fel, om en förkunnare är glad och avspänd, tvärtom, och inte tror jag det är något fel fast vi skrattar i kyrkan nån gång, det är inte det jag är ute efter!

Men Gud tycker inte om när hans Ord blir behandlat som underhållning och inget annat, som vi ser i Hes. 33:30-33

Läraren är naturligtvis också begränsad i sin tjänst. Det är i allmänhet ingen bra idé att sätta en utpräglad lärare att tala i väckelsemöten, hans gåva är mer inriktad på att betjäna de redan troende, och på att försvara tron mot angrepp utifrån, alltså det vi kallar apologetik.

Det var det här med att komma ihåg, att Anden hjälper oss att göra det som är Guds vilja i våra liv, inte att göra allt vad vi själva eller vår omgivning hittar på…

Vi kan ta bilden från Ef 2, där Guds församling beskrivs som ett tempel som byggs upp av de enskilda kristna,  och se vad de olika byggnadsarbetarna har för uppgift.

Vi börjar med evangelisten, för utan den tjänsten blir det dåligt med byggnadsmaterial!

Evangelisten bryter sten i stenbrottet. Finns ingen evangelist/evangelisation, då kommer det inte att finnas något råmaterial att börja bygga av. Och var är stenbrottet? Jo, det är naturligtvis världen vi lever i, den värld, som är i den ondes våld. Där finns människorna, som Jesus dog för att rädda!

När Jesus talar om att dödsrikets portar inte ska bli hans församling övermäktiga, handlar det inte bara om uppståndelsens dag! Det handlar också om ett församlingens angrepp mot den ondes rike, att genom evangelium få befria dem, som är andligen döda och förslavade under honom, så att de blir levande i Kristus och medborgare i Guds Rike!

Då blir människor de ”levande stenar” som 1 Petr 2 talar om!

Evangelisten har en särskild gåva att föra människor till Kristus, och att framlägga evangeliet klart och enkelt, med kraft och överbevisning. Han behöver ha en församling bakom sig, hans tjänst blir ett slag i luften om han fungerar som ensamvarg. Någon behöver ju  ta hand om de människor han för till tro, och till det behövs de andra tjänsterna!

Men i sin egen tjänst kan han mycket väl ibland fungera ensam, även om grundmodellen, att Jesus sände ut sina lärjungar två och två, borde vara det vi fortfarande håller oss till! Filippus är den ende utpräglade evangelist som omtalas i Apostlagärningarna, och han gav sig ensam iväg till Samaria. Sedan behövdes det två apostlar att bygga församling av det material, som han ensam kom dragande med!

Han hade också ett påfallande enkelt budskap. Han ”predikade Kristus”, står det. Ingen invecklad dogmatik eller filosoferande hit och dit där, alltså!

Läs Apg 8, det är en trosstärkande berättelse om vad Gud kan göra genom en enda människa!

Evangelistens behov av förebedjare kan knappast överdrivas. Han står i främsta frontlinjen, med allt vad det innebär av motstånd från andra sidan.

I den andliga striden tillämpar ondskan samma taktik som vi fick lära oss i finska armén, nämligen att man ska skjuta ledaren först.

Knäpp honom, så blir de andra förvirrade, och får svårare att hålla samman och göra rätt saker…

Han behöver ha trons gåva, gärna också helbrägdagörelsens och kraftgärningarnas gåvor. Ofta fungerar evangelister också i kunskapens ord.

Det tycks inte vara Guds tanke att människor ska få uppleva befrielse och helande först tjugo år efter att de kommit till tro, sådant ska egentligen förmedlas redan genom evangelistens tjänst! Det var i varje fall vad som hände i Samaria, Apg 8.

Vi kan alltså med tillförsikt be för evangelisterna, att de ska få den kraftutrustning som hör till deras tjänst!

Församlingarna av idag har allt skäl att granska sina prioriteringar.

Folkkyrkan har präster, biskopar, kantorer, diakonissor, ungdomsledare och så vidare. Några evangelisttjänster finns överhuvudtaget inte inrättade. Det ska övriga tjänsteinnehavare sköta med vänster hand – om man nu inte rentav bara slår sig till ro med tanken att alla som är döpta vid några veckors ålder därmed också är kristna.

I bästa fall det kanske rentav kan bli litet evangelisation trots det systemet, om det råkar finnas någon utpräglad evangelist bland de anställda, någon som prioriterar ner det påtvingade och allmänt kontraproduktiva pappersvändande för att i stället göra det han brinner för.

Det riskerar han då att få mer skäll än tack för.

Frikyrkorna är inte mycket bättre. Förr fanns det evangelister både här och var, men hur många friförsamlingar har en evangelist avskild till tjänst idag? Vi slingrar oss med att säga, att evangelisationen är hela församlingens angelägenhet, och det är sant.

Men, handen på hjärtat, vad blir det av den, om inte ledaren finns där, han som brinner för saken, ber för den, uppmuntrar och stöder de andra, går före och visar genom eget exempel vad som ska göras, och hur det ska göras?

Evangelisten har, naturligtvis, sina begränsningar. Han är t ex sällan någon värst framstående bibellärare, men eftersom han är bra på det han gör, frestas vi ofta att sätta honom att göra annat än det som är hans kallelse, vilket genom åren har åstadkommit en del tokigheter!

Ungefär som att skicka en tyngdlyftare att springa maraton, eftersom han är så bra på att lyfta skrot…

Niilo Yli-Vainio, den kanske starkaste evangelisttjänstegåva vi har sett här i Finland, berättade själv att den fantastiska smörjelse, som han upplevde i sina möten, försvann när han gav sig till att hålla bibelstudier på dagarna. Sen kom den tillbaka till kvällen igen!

Inte var det för att Anden har något mot bibelstudier! Men det var inte det, som Gud hade kallat Niilo att göra!

Den andliga kraftutrustning, som vi brukar kalla ”smörjelse” är över oss för att Guds vilja, det han kallat oss till, ska förverkligas. Går vi utanför vår kallelse kommer inte Anden att hjälpa oss!

Jag läste en gång en beskrivning av ”superpastor Johnson”.

Han predikade bättre än andra, höll djupare bibelstudier, han evangeliserade effektivare, sjöng bättre, spelade bättre, vittnade bättre, och själavårdade bättre än någon annan.

Den som skrivit den beskrivningen menade, att det är såna pastorer församlingarna ofta önskar sig, utan att inse hur förödande detta är för både församling och herde!

Det är inte meningen att en ska kunna allt och göra allt.

Det strider mot hela tanken på församlingen som Kristi kropp, där var och en har sin speciella gåva och uppgift.

Det börjar bli rätt slitet, det här uttrycket ”gör som Gud, bli människa”, men det är inte mindre sant för det!

Medmänsklighet står högt i kurs i Guds Rike, medan präster och leviter, som inte har tid att se de slagna. inte får några stilpoäng av Jesus!

Det är lätt att göra misstaget att vara så upptagen med att försöka vara andlig att man glömmer bort att vara mänsklig.

Detta är ett sätt så gott som något annat att småningom övergå från att vara en andlig ledare till att bli en religiös dito.

Något sådant som ”omänsklig andlighet” har vi inget behov av! Det är alltid bra att minnas, att det var de människor i Jesu samtid, som satsat allra hårdast på sin helighet och fromhet, som blev omänskliga nog att stå och håna en korsfäst medmänniska, och gotta sig åt hans plågor.

Vad  herdeuppgiften i praktiken innebär finns beskrivet i Hes 34:16. De förlorade ska uppsökas, de vilsegångna föras tillbaka, de sårade ska förbindas, och de svaga styrkas…

Varje ledartjänst, vilken nivå vi än talar om, ska innehålla ett element av herdetjänst, annars är det fel någonstans!

Om vi ser på de fem tjänstegåvorna, som nämns i Efesierbrevets fjärde kapitel, så kan man utifrån den här tanken beskriva den funktion Herren har tilltänkt dem  så här:

Evangelisten är  herden som söker de förlorade, och för dem hem.

Läraren är herden som leder fåren till goda betesmarker, bort från det onda och ohälsosamma. Mänskan lever som bekant inte bara av bröd, utan också av varje ord som utgår ur Guds mun!

Herden är den utpräglade del av herdetjänsten som tröstar och stöder, helar och upprättar, och som leder folket till gröna ängar och vilans vatten. Han söker också upp de vilsegångna.

Profeten är den vägledande herden, den som bär visionen och ser längre än de andra, och han är den försvarande herden, som ställer sig mot vargarna som angriper fåren.

Aposteln sträcker sig ut över många lokalhjordar, för att det ska bli en hjord och en herde, och för att också de lokala herdarna ska ha någon som vårdar sig om dem. Han för också samman ensamma får till nya hjordar.

Efesierbrevet brukar kallas församlingsbyggarbrevet. Det är nästan mer än sant, för det handlar faktiskt både om byggandet, ledarskapet, församlingsordningen, auktoriteten, underordnandet, och om den andliga striden!

Dessa ledartjänster, som vi ibland kallar tjänstegåvor, är till för att församlingen ska bli det den är tänkt att vara, och hjorden kommer sällan längre än herdarna. Enskilda kristna kan söka sig vidare trots ett felaktigt ledarskap, men då får vi se upp, så att den onde inte sår in ogräsfrön, som leder till att församlingen splittras.

En parentes: grundregeln i den situationen är att man aldrig i övermod ska marschera ut från sin församling för att starta något nytt.

Blir man utkastad för att man i ödmjukhet har velat följa och lyda Jesus, då är man fri att gå.

Det kan också gå så illa, att den församling, som man tillhör, avfaller så totalt, att man inte längre för sitt samvetes skull kan vara kvar och med sitt medlemskap ge bifall till det som händer. Då går man med sorg i hjärtat, och med nöd för dem som blir kvar.

Är det däremot förakt och upproriskhet som driver en till utmarsch, då sårar man Kristi kropp med sitt tilltag!

Observera att ledarskapet enligt Ef. 4 är en gåva som Jesus ger till församlingen. De fem tjänstegåvorna gavs efter himmelsfärden. Detta handlar alltså inte om de tjänster Jesus tillsatte medan han var här på jorden, alltså de tolv apostlar han väljer i evangeliernas berättelse. Dessa är unika, och deras tjänst är unik. De förmedlade tron, läran, evangeliet till församlingen, och det är sedan gjort en gång för alla.

Alla som kommer efter dem, också de som har en apostels tjänst, sådan som den beskrivs här i fortsättningen, har bara att hålla sig till det, som redan är givet och skrivet!

Paulus kom in som en bland de unika apostlarna, som efter Judas´ förräderi var elva, därför att han kallades direkt av Jesus till sin apostlatjänst, utan att någon människa var inblandad, och sedan också fick undervisning direkt av Herren själv, precis som de elva hade fått. Gal 1

I  tjänstegåvorna ger Jesus sig själv tillbaka till församlingen. Genom dem utför den helige Ande en stor del av sitt verk i församlingen.

Jesus själv är det perfekta exemplet på alla dessa tjänster!

Han är Herden, som i sig innefattar allt det andra. Om någon är en rätt ledare, då är det Kristus i den människan som gör honom till det han är.

Där alla fem tjänsterna fungerar, där kan Jesu tjänst på jorden fortsätta helt och fullt. Det finns inget att förändra eller förbättra i Jesu tjänst!

Och vi behöver dessa ledare, som Jesus ger oss från himlen.

I dag är uppskattningen av ledarna låg. Vi tror att vi klarar oss ändå. Det är totalt fel. Genom Skriften ser vi hur Gud nästan aldrig handlar med sitt folk förrän han gett dem ledare!

Gud hjälper sitt folk genom att ge oss rätta ledare. Om folket inte förstår detta, då tar de inte emot de ledare Gud ger!

I världen av idag finns en ande av uppror och av auktoritetsförakt. Detta har smugit sig in i församlingen så till den grad, att den vanligaste attityden vi nuförtiden har till våra ledare är ett ”Vem är han att tala om för mig vad jag ska göra?”

När Jesus sade sitt farväl till judarna när han red in i Jerusalem, sade han att de inte skulle få se honom igen förrän de var beredda att säga ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn”. Inte förrän de var beredda att hedra honom skulle de få se honom!

Till det ledarskap han i evangelierna håller på att undervisa och utrusta säger han ”Den som tar emot er tar emot mig”. Det tål att tänka på!

Vi kan inte samtidigt vanhedra de ledare Gud ger, och hedra honom själv.

(Det är också så, och har alltid varit så, att de som kommer i sitt eget namn, de självutnämnda, har blivit bättre mottagna av Guds folk än de som kommer sända av Jesus)

Jesus bygger alltså sin församling genom den typ av ledarskap som nämns i Efesierbrevets fjärde kapitel. Vilken roll spelar de då, var och en, i den processen? Nästa gång…

Det räcker nämligen inte med bara begåvning, kunskap, och nådegåvor när en ledare ska formas!

Ska vi bli användbara i en ledarfunktion får vi gå in i en lång, ibland smärtsam process av karaktärsdaning.

Sedan kan Gud anförtro oss mer av sin kraft och sina hemligheter.

Att ge väldiga kraftgåvor till en människa, som är ett barn i Kristus och kvar i ett köttsligt väsende, det är som att montera in en Formel 1-motor i en gammal T-Ford. Visst går det med fart, åtminstone fram till första kurvan…

Jesu berömda tre frågor till Petrus i Joh 21 visar vad som är det avgörande.

”Älskar du mig mer än dessa gör?”

Herren frågar inte i första hand efter jordiska kvalifikationer och treåriga bibelskolor. Gud vill att de människor han sätter som ledare i sin församling ska ha mer kärlek, ha mer av Andens frukt, mer av Kristi sinne än de, som de är satta att betjäna, har hunnit mogna in i.

Detta är också kungsvägen in i andlig auktoritet. Om andra ska kunna respektera en och ha förtroende för en, då vill det till att man visar sig vara förtroende värd! Gud säger själv i sitt Ord, tredje Johannesbrevet, att hans folk ska följa goda föredömen, inte onda! Ingen är alltså skyldig att underkasta sig en andlig ledare som missbrukar sin ställning!

”Följ mitt exempel, liksom jag följer Kristi exempel”, säger Paulus! 1 Kor 11:1

Andligt ledarskap kan man inte lära sig om man inte först är kallad till det.

Herdeskap i Guds församling är en värdighet man inte tar sig själv, och inte heller kan få av andra människor. Hebreerbrevets femte kapitel talar om för oss att inte ens Jesus gjorde det!

Det vanligaste sättet att komma in i en ledarfunktion, som man tar sig själv, eller får sig tilldelad av andra människor, är att man har en ambition att bli något i Guds Rike, och sedan sätter i gång med att förverkliga den med egna krafter och metoder.

Alla, som känner dragning till ledarfunktioner, bör fråga sig: ”Varför vill jag vara en ledare?”

Är det för att det ger mig position? Är det för att jag som pastor eller profet blir hörd, sedd, respekterad, ”blir någon”? Är det för att andra har övertalat mig? Eller har Herren kallat mig till detta?

Här ska vi lägga märke till att kallelsen kan finnas där ett bra tag, medan man håller på att mogna in i den, och om man då springer på förhand om Gud, kan man hamna i den situationen att ens kallelse visserligen är äkta, men man är för tidigt ute, ungefär som en sexåring som så gärna vill köra bil…

Herren kallar människor till att tjäna och till att ge sitt liv för syskonen.

Han kallar däremot inte någon till att använda det, som han ger, till att skaffa sig gott anseende i andras ögon!

Därför behöver den, som ska ha ansvar i Guds församling, få komma fram till den punkt, där han börjar räkna sådana saker som att ha ett gott anseende här i världen som avskräde. Fil 3:7-9

Gud kallar både fiskare, sådana som Petrus,  och teologer och filosofer, sådana som Paulus. Att vara högutbildad är inget hinder, lika litet som det är något hinder att ha hoppat av skolan efter högstadiet.

Men alla behöver vi uppleva något av den förkrosselse inför Guds helighet som Jesaja 6 talar om!

Det är först då, när vi har gjort vår personliga andliga konkurs, och börjat leva under det blod, som renar från all synd och gör oss heliga och rättfärdiga i Kristus, som vi blir människor som lever under korset och predikar korset.

Ledarna behöver veta i sina hjärtan att ingen människa i sig själv klarar av att göra det, som det här är fråga om – att bygga Guds församling och strida mot ondskans andemakter. På samma gång behöver de ha den erfarenhet av Guds nåd och förlåtelse, som gör att de ser att Jesus i oss är allt vi behöver!

Ledarskapet har en slags ”huvudfunktion” i Kristi kropp, jfr 1 Kor 12. De ska leda, det är deras uppgift.

Men det vill till att de själva står under Huvudet, Kristus, om de ska kunna gå rätt i sin tjänst!

Allt med mer än ett huvud är ett monster. Jesus ensam är församlingens huvud!

Ledaren behöver alltså, måste alltså, vara en bönens människa.

Vi kan läsa Joh 5:19. Så här fungerar Jesus. Så ska den andlige ledaren också fungera i Hans efterföljd!

Låter vi oss ledas av yttre omständigheter kommer vi att tro att Gud vill ha oss där det är mest människor och händer häftigast saker, eller om vi är mer lagda åt det hållet, kommer vi att tro att Gud vill ha oss i vår bekvämlighetszon. Vi behöver tiden tillsammans med Herren för att kunna uppfatta vad som är på hans hjärta, få tag på hans hur, var, och när!

När Jesus talar om ledarskap talar han om att tjäna, att vara allas tjänare, att ge sitt liv för varandra.

Högre positioner i Guds Rike är följaktligen lika med att gå djupare i tjänande och självutgivelse.

Detta är innebörden i uppmaningen att ta sitt kors på sig och följa Jesus var dag, samtidigt som man säger nej till sig själv, sina egna ambitioner och sin egen önskan att lysa.

När det andliga ledarskapet formas efter den gammaltestamentlige domarens förebild kommer det att stämma överens med Jesu föredöme, han som inte kom för att bli betjänad utan för att tjäna.

De synliga gåvorna och begåvningarna är inte det avgörande, även om vi gärna väljer ledare och ser upp till människor på sådana grunder. Det är karaktären, Andens frukt, som är det viktiga.

Andliga nådegåvor säger inte desto mer om mottagaren, de säger bara att Givaren är nådig och god!

Det tog Herren en sekund att ge profetisk gåva åt Bileams åsna, men det tog fyrti år i öknen att göra en andlig ledare av Mose, en ledare av den karaktärskalibern att han sedan klarade av fyrti år till i samma öken, nu med ledaransvar för två miljoner klagande, upproriska israeliter…

Sedan får man väl också lov att nämna en så total  självklarhet, att man nästan skäms att skriva den: ”Du måste bli född på nytt!”

En av följderna av att vi haft en situation där människor har kunnat både ta och få ledarställning i församlingarna utan att Gud varit med i processen, är att vi har kunnat råka ut för ledare, som själva inte nånsin har omvänt sig.

Andligen döda i ledarställning i en kristen församling är lika med total katastrof. Den, som inte ens är född av Gud, kan svårligen växa och mogna i Gud! Det är först när en människa har kommit till levande tro, som Guds kallelse till tjänst kommer.

Det finns två slags kallelse. Den ena är den allmänna som alla kristna får: ”Uppbygg Kristi kropp!”

Där får vi vara med från första dagen vi kommer till tro, och tjäna våra medmänniskor med vad resurser vi har.

Det här är att vara trogen i det lilla, det som Skriften kallar den ringa begynnelsens dag. Den som inte vill vara trogen i småsaker, utan genast siktar på större och mer synliga uppgifter, kommer inte att bli satt över vad mer är av Herren. Han kanske kan kapa åt sig en position med mänskliga metoder, men någon välsignelse blir det inte av det.

Den andra kallelsen är personlig: ”Uppbygg Kristi kropp på den platsen, i den funktionen!”

Den kan leda in i massor av olika livsuppgifter, och för en del innebär det att gå in på en väg, som leder fram till någon av de fem ledartjänster vi  brukar kalla tjänstegåvor. Dem ska vi se litet närmare på i nästa avsnitt.