För ett tag sedan fick jag en mild reprimand av den, som kallat mig att undervisa på en plats. Orsaken var att han tyckte det hade varit litet för mycket krav och litet för litet nåd i det jag sade. Andra tog kontakt och var mycket nöjda.

Efter det samtalet fick jag ju lov att pröva det hela inför Herren – jag inbillar mig på intet sätt att jag är felfri, och jag vet också att människors ris eller ros inte säger ett dugg om hur det jag har sagt står sig inför Guds prövning!

Då kom minnet av den ovan relaterade frågan fram, åter en gång.

Jag hade talat om om lärjungaskap, inte om frälsning, och de, som hade upplevt att jag ifrågasatt deras frälsning, när jag talade om att vi måste säga nej till osss själva ifråga om sådant som uppenbart strider mot Guds vilja, om vi ska kunna följa Jesus, de hade förstås reagerat negativt – medan de, som hade förstått att detta inte alls handlade om frälsningen, utan om att röja undan hinder för efterföljelsen, hade tagit emot budskapet positivt!

Sedan brukar det också alltid finnas de, som med allvar och nit har gått in för att följa Herren, men som upplever sig inte ha lyckats till alla delar, och som reagerar med att gå i försvarsposition, om de får höra något, som förstärker känslan av misslyckande….

Så idag vill jag skriva ner några tankar om den sunda, befriade efterföljelsens grundförutsättning!

Vi brukar säga att Guds telefonnummer finns i Ps 50:15, ”Åkalla mig i nöden, så ska jag hj’älpa dig, och du ska prisa mig!”

På samma sätt kan man säga att Guds  adress finns angiven i Jes 57:15. ”Jag bor i det höga och heliga, men också hos den, som är förkrossad, och har en ödmjuk ande!”

Före den personliga förkrosselsen vandrar människan med Herren före korset.

Efter förkrosselsen vandrar hon med sin Herre efter korset.

Låt oss se på Jesu första lärjungar. De mötte Jesus,  kom till tro på Jesus, och fick kallelsen att följa honom – den kallelsen får alla, som kommer till tro på honom!

I deras fall innebar kallelsen att de fick lov att  lämna allt för att följa honom. De blev undervisade av honom varje dag i tre år – vilken bibelskola! Perfekt undervisning av en fullkomlig lärare….  De blev undervisade i både teori och praktik, blev utsända för att bota sjuka, väcka upp döda, och driva ut onda andar, och de kom tillbaka, bubblande av entusiasm över att det faktiskt hade fungerat! Så det verkade ju som om undervisningen verkligen hade landat!

Men. Samtidigt kivades de ständigt om vem av dem som var störst, de manövrerade för position i det kommande Gudsriket, och skröt om hur de aldrig skulle svika Jesus. De uppvisade inga tecken på någon förkrosselse. De följde Jesus före korset, kan man säga.

Sedan kom den där katastrofala natten, när de fick alla sina illusioner om sin egen förträfflighet och fromhet krossade, när de alla övergav Jesus och flydde för att rädda sina egna skinn. Då blev de krosssade – men det var inte det, som skulle göra dem till efterföljare!

Sedan kom det ögonblick, när Jesus kom tillbaka till dem, levande och förhärligad, och fortfarande ville ha dem som sina apostlar, när de kom till insikt om att det inte var på grund av att de var de människor, som de var, som de hade blivit utvalda, det var trots att de var det, som de var – syndiga, förtappade, opålitliga, svaga varelser. Då blev de förkrossade.Det blir man, mär man slutligen inser hur totalt osannolik och oförtjänt Guds kärlek och förlåtelse är, hur mycket man faktiskt har fått förlåtet!

Skillnaden mellan att vara krossad och förkrossad? Det är att den krossade är upptagen med sin egen uselhet, sitt eget misslyckande, medan den förkrossade är upptagen med Guds  totalt oförtjänta nåd och godhet och kärlek!

Efter den dagen följde de fortfarande Jesus, men nu följde de honom efter korset. Nu hade korset fått utföra sitt verk i dem, och resultatet syntes tydligt, skillnaden var uppenbar!  Nu var maktkampen borta, nu var intrigerandet för position och ministerposter i gudsriket borta, nu var den storordiga självhävdelsen borta, kort sagt, nu såg de inte längre sin tro och sitt lärjungaskap som något medel till egen vinning! Nu såg de inte längre sig själva som ”Herrens stora tjänare”. Nu räckte det att få vara Herrens tjänare, för nu hade de sett och upplevt nåden.

En av mina egna lärare i evangelium sade vid ett tillfälle något i den här stilen: ”Ett av de stora problemen i dagens församlingar är, att man kan läsa in en teologisk examen, eller gå en pastorsutbildning, och sedan bli satt att leda en församling, utan att själv någonsin ha gått igenom en personlig förkrosselse”.

Så sant, men problemet är större än så. Vi behöver ju alla, inte bara ledarna, få gå igenom vårt getsemane-misslyckande, vi behöver alla få uppleva att möta den nåd, som möter just när man har blivit avskalad all egen förtjänst och berömmelse, annars fortsätter vi ju att följa Jesus ”före korset” hela livet, med allt vad det innebär av ogräsodling i det, som skulle vara god jord för Herrens utsäde!

Missförstå mig inte nu. Det här är, som sagt,  är ingen frälsningsfråga! Den, som tror på Jesus, kommer hem till Herren när han dör, fast han aldrig kom till någon personlig förkrosselse här i detta livet. Det här är en fråga om vad som står i vägen för den, som vill, som Skriften säger, ”korsfästa sitt kött med dess lustar och begär”, för att kunna följa Herren!

Detta sker inte på något annat sätt än genom den personliga förkrosselsen.

Det tredelade motståndet, alltså värld, kött, och djävul, vet detta. Alltså får vi lära oss att bortförklara våra fel och brister, vinkla sanningen, skylla ifrån oss på andra – kort sagt, att på allt sätt undvika att möta oss själva i all vår ynkedom, för då kunde vi ju råka ut för den sanning, som befriar!

Jag vill alltså mena, att om en undervisning om lärjungaskap, om efterföljelse, om att säga nej till sig själv, uppfattas som ett angrepp, som man måste värja sig emot, då kan det vara en indikation på att man ännu inte har gått igenom den förkrosselse, som befriar en från behovet av att på något sätt försvara sig, när man blir påmind om att man fortfarande är en varelse, som måste få leva av nåd, och inget annat….

Nu börjar cirkeln vara sluten, och samma tema kommer upp igen, nu som en del av den Guds vapenrustning, som Efesierbrevets sjätte kapitel uppmanar de kristna att klä sig i!

”Ta  emot Andens svärd, som är Guds Ord”, sägs det i Folkbibelns översättning.

”Låt ge er Andens svärd, som är Guds Ord”, var jag van att läsa från tidigare – jag hör ju till den generation, som i unga år levde med 1917 års översättning. Dock är det Folkbibelns version, som är den mer ordagranna, även om båda versionerna uttrycker samma sak, nämligen att mottagandet av Andens svärd förutsätter aktivitet från mottagarens sida – eller arbete, om man så vill, vi funderar ju på det här med att arbeta på sin frälsning!

”Ta emot!” Det betyder att vi behöver avsätta tid till att läsa Guds Ord, och lyssna till undervisning i Ordet. Om vi gör det, då finns det något för Anden att påminna oss, om när det behövs, och då kan han också  använda oss till att föra det, som vi har tagit emot , vidare till andra människor.

Vi behöver dock minnas, att det här Ordet alltid är och förblir just Andens svärd. Vi kan aldrig handskas med det på rätt sätt utan Andens hjälp!

Vi har sett hur Jobs bok ger skräckexempel på hur fel det kan bli, när människor slänger bibelverser på varandra efter eget gottfinnande.

Vi vet ju inte vad som finns i en annans hjärta, och inte heller har vi någon helhetsbild av vad som händer i en annans liv!

Är vi då inte ödmjuka nog att ständigt söka Guds ledning i det vi säger och gör, kan resultatet bli att vi i det ena fallet smetar salva på cancer, i stället för att låta Svärdet skära bort det, som måste bort, och i ett annat fall hugger vi kanske bildligt talat ihjäl en människa, som i verkligheten hade behövt få tröst och omsorg, och i båda fallen är vi nöjda och belåtna, och tycker vi gjort något bra, för vi följde ju Bibeln, och talade om för folk vad där står!

Nöjd och belåten är också farisén med sitt låsta regelsystem, som han lägger som en börda på andras nacke, ofta då nackar som hade bördor så det räckte från förr. Hur bibeltrogna vi än är, så är det något fel på vår kunskap och vårt profeterande, om vi inte vittnar om Jesus och förmedlar evangelium! Jesus är ju Ordet som blev kött. Det är honom det är meningen att vi ska få möta i Ordet, och vi förblir i honom om hans Ord förblir i oss.

Guds ord kan användas både som försvar i frestelsesituationer, det gör Jesus själv när han frestas av den onde i öknen, som det berättas i Matt 4, och ger oss därmed ett föredöme, och det kan och ska också användas som anfallsvapen. Att vittna om Jesus och tala ut Guds Ord är att låta ljuset lysa i mörkret!

Efesierbrevet 6 talar om den kamp, som vi har att utkämpa, en kamp, som är en del av arbetet på frälsningen, och vittnesbördet om Jesus är definitivt en kampsituation, en kamp där ljuset är på offensiven! I Johannesprologen, Joh 1, beskrivs mötet mellan ljus och mörker i krigiska ordalag!

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det!”

I Apg 4:23-31 får vi också läsa en beskrivning av hur kampen mellan ljus och mörker ska utkämpas.

Här, i den bön som har kallats ”församlingens Fader Vår”; stöder sig de troende på Guds Ord från början till slut! Det här är en modell värd att begrunda och ta vara på i sitt eget böneliv!

De börjar med att prisa Gud för hans allmakt.

Sedan konstaterar de, att Pilatus och judiska ledarna inte lyckats göra något annat än det, som Gud redan för länge sagt meddelat att de skulle komma att göra, när de dödade Jesus.

Först efter det, när Jesus som Herre är mitt i fokus, börjar de tala om den aktuella förföljelsesituationen, och inte ens då hör man någon ton av jämrande, utan bara en frimodig bön om att Gud ska bistå dem med kraft och under och tecken, när de predikar evangelium! De stöder sig alltså på Guds Ord och löften allt igenom! Detta är att ta emot Andens svärd, istället för att övermannas av missmod och självömkan!

Guds Ord tar man till sig genom att lyssna och lyda, höra och göra. Matt 7:24-27, Joh 14:21-24.

Ena eggen på ”det tveeggade svärdet” är alltid vänt mot en själv, och den känner man av när man tar steget från att bara lyssna till att också göra och lyda! Är man någotsånär ärlig, och låter Gud klä av en fikonlöven på det sätt, som beskrivs i Hebr 4:12, då blir man väldigt beroende av Kristi nåd!

Vi ska ha klart för oss att Ordet bär Guds kraft med sig! Rom 1:16-17, Jes 55:11, Jer 23:29

Det har förmågan att bryta ner tankebyggnader inom oss, onda mentala befästningar av den sort, som står i strid med Guds sanning, om vi bara är villiga att välja att ha den attityden att Ordet är sanning, och att allt, som säger mot Ordet, är lögn. 2 Kor 10:3-6

Därför försöker också den onde ta Bibeln ifrån den kristna församlingen på alla sätt.

Han började sina mellanhavanden med mänskligheten med att ifrågasätta det Gud sagt, och på det sättet har han fortsatt. Man ändrar inte på en vinnande konstruktion i första taget!

Så fort du stöter på något som osar ”Skulle då Gud ha sagt”, vet du alltså vem som står bakom!

Lyssnar man på de locktonerna, då tar man inte mot Svärdet, då tas det istället ifrån en!

Sedan är man utan försvar mot frestelserna, utan vapen för anfallet, och arbetet på frälsningen går inte bara i stå, det börjar gå bakåt!

Det är nämligen naturligtvis så, att ingen del av vapenrustningen fungerar utan Guds Ord.

Inte sanningens bälte, inte rättfärdighetens pansar, inte beredskapens skor, inte trons sköld, inte frälsningens hjälm.

Ta bort grunden, så rasar huset ihop, hur många våningar det än har….

Ja, om jag vore djävulen, då skulle jag också satsa allt på att riva grunden, och oj, vad jag skulle vara glad, om de kristna lät lura sig att försumma, eller rentav förneka, det, som skulle ha varit en av deras största tillgångar!!

Den har vi bland annat för att frestelser och felaktiga tankar inte ska kunna ”bygga bo i vårt hår”.

Uttrycket är lånat från Luther – han lär en gång på tal om onda tankar ha sagt, att vi inte kan hindra fåglarna från att flyga över våra huvuden, men vi kan hindra dem från att bygga bo i vårt hår!

Vi har en beskrivning i Johannesevangeliet av hur det gick till när Judas, en av Jesu tolv apostlar, till slut blev blev förrädare.

Läs Joh 6:70, 12:6, 13:2, 13:27!

Det började med att han knyckte litet grann ur den gemensamma kassan, som han hade hand om, sen blev det bara mer och värre, och till slut var han beredd att sälja Jesus till hans fiender för att få mer pengar!

Så ser följderna ut, om vi lyssnar på vad Baal/Mammon säger, och börjar tillbe honom.

När som helst kunde Judas ha gått till Jesus och sagt: ”Jag behöver faktiskt hjälp nu, för jag är så kär i pengarna, att jag till och med har börjat stjäla!”

Han kunde ha berättat hur det stod till direkt, när han första gången blev frestad att stjäla ur kassan Då hade han blivit fri! I stället blev han ett levande exempel – och så småningom ett dött sådant – på att man faktiskt inte kan tjäna både Gud och Mammon.

Jag kan tänka mig, när jag läser den sorgliga berättelsen i 2 Sam 11,   att det var de andemakter, som stod  bakom avgudarna Astarte och Aseran, som kom med förslag in i Davids tankevärld, när han stod och smygtittade på Urias nakenbadande hustru.

Min livliga fantasi hör precis hur de viskar i hans öron om hur det säkert är andra regler som gäller för en kung än för vanligt folk, att det Uria inte vet, det lider han inte av, och kanske litet grann om hur synd det är om honom, David, som har så mycket ansvar och jobb, någon gång ska han väl unna sig litet avkoppling också!

Den sortens viskningar drabbas folk av också i vår tid, och alltför ofta låter människor också lura sig, när frestaren sjunger sina vaggvisor för att söva vår vaksamhet..

Låter vi sådana tankar, tankar om att göra något, som vi vet att egentligen är fel, men som vi ändå frestas att göra, det må sedan gälla vad som helst, låter vi dem bygga bo i vårt hår, går vi och frossar i dem i hemlighet, då har vi släppt in en begärelse.

Sedan är nästa steg att vi får ”hjälp” att legitimera det hela inför oss själva. Den sortens hjälp tillhandahålls av både kött, värld, och djävul, så det är ingen brist på den.

Så snart den här processen försöker ta sig in i våra tankar,  behöver vi tala med Herren om det!

Att drabbas av en frestelse är ingen synd.

Att i sin fantasi börja om och om igen begå den synd, som man frestas till, det är definitivt en synd.

Budet säger ju: ”Du ska inte ha begärelse!”

Allra senast på det stadiet är det dags att ta fram det hela i ljuset inför Gud! Men varför låta det gå ens så långt, när man kan tala om saken med Herren genast, när frestelsen knackar på!

Fil 4: 6-8 ger ett besked om hur vi tar på den här hjälmen. Där sägs nämligen att våra tankar ska bli bevarade i Kristus, om vi följer den anvisning, som ges, och berättar om alla våra önskningar för Herren!

Observera att det inte bara är de fromma och fina önskningarna, utan faktiskt alla önskningar, som ska fram!

Då får vi tankar och känslor genomvädrade och renade av Gud själv.

Den som vandrar i ljuset förblir i gemenskap både med Herren och sina medmänniskor, så sägs det i 1 Joh 1!

Ibland behöver vi hjälp med att få på oss hjälmen igen, om vi har varit ouppmärksamma och låtit den halka på sned.

”Låt förmana er” sägs det i 2 Kor 13.11

Det här med att vara villig att både söka och ta emot förmaning är något, som jag visst har varit inne på tidigare….

I Joh 15:3-4 ger Jesus ett besked till.

”Ni är redan nu rena i kraft av det ord jag har talat till er. Förbli i mig så för blir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.”

Våra tankar och vårt minne är som ett jättestort hyreshus. Där det finns tomt utrymme, där står Intresserade kunder på kö och vill hyra in sig!

Vi kan då välja att ta in Guds Ord och tankar i de tomma rummen i hjärnkontoret, eller så kan vi välja att ta in andra saker. Det är inte likgiltigt vad vi läser, eller vad vi tittar på!

Det Ord, som Herren har gett, det renar. Det behövs, för det finns så mycket annat, som smutsar ner!

Inte heller är det likgiltigt vad vi tar del i för samtal.

Någonting fastnar alltid, gott eller ont, och det, som vi har med oss i våra tankar, det kommer att påverka och styra vår reaktion den dag när frestelsen kommer.

Det vi frestas till behöver ju inte alltid handla om grova och uppenbara synder som stöld, mord, eller äktenskapsbrott!

Om vi tar frestelsen att börja tycka synd om sig själv som exempel, så ser vi att den är minst lika farlig. Den som tycker synd om sig själv blir nämligen en navelskådare, och man kan inte samtidigt vara både Jesuscentrerad och självcentrerad!

Dessutom kan man inte tycka synd om sig själv utan att också samtidigt anklaga någon annan, för man gör ju i allmänhet någon annan ansvarig för att det är så synd om en, och anklagar man andra, då lever man inte i förlåtelsen, utan har i stället blivit en relästation för den ondes brinnande pilar.

Så varför skulle ondskan göra sig besvär med att fresta dig till mord och stöld, om den kan ordna saken med att plantera in litet självömkan i dig? Självömkan är på ett sätt till och med bättre än mord ur ondskans andemakters synvinkel, för den, som slagit ihjäl någon annan, har i allmänhet mycket lättare att förstå, att nu har jag gjort något, som var alldeles förskräckligt fel, än den, som ”bara” tycker litet synd om sig själv, har att förstå, att han faktiskt behöver omvända sig.

Om vi följer psalmistens råd att ”tänka på Herrens lag dag och natt”, och låter Ordet finnas med och myllas ner i vårt dagliga liv, då blir det färre lediga blomkrukor för den här sortens onda frön i tankevärldens odlingar!

Jag vill alltså mena, att en tid en kristen ägnar åt att ta till sig mer av Guds Ord, det är tid när man arbetar på sin frälsning, inte minst då försvaret av det, som redan blivit uppbyggt i ens liv.

Följer vi sedan också det enkla rådet att leva i öppen kommunikation med Herren, och tala ut allt som rör sig inom oss av önskningar och frestelser, då har vi den genomvädring av hjärnkontoret som behövs, för att våra hjärtan och tankar ska bevaras i Kristus Jesus.

Det här är en rörlig vapendel i den rustning, som Herren vill ge oss, med den kan vi försvara oss mot både villfarelser, anklagelser, och avgudar.

För att kunna behålla ett  stadigt tag om den,  ska vi se till att vi inte går omkring med delade lojaliteter.

Vi ska tro på Jesus och vara trogna mot honom i första hand, inte mot människor eller organisationer, eller det ena eller andra samfundet, eller vad som nu kan förvänta sig eller kräva vår lojalitet i den här världen!

Att ta trons sköld handlar också, naturligtvis,  om att lita på Gud.

Han har lovat fullborda sitt verk med oss, Fil 1:6

Han har lovat att inte lämna eller överge oss Hebr 13:5-6

Och han har gett oss massor med andra löften! ”Pappa har sagt!” är det material, som den här skölden är gjord av!

Eller som Jesus säger, när han avvärjer den ondes pilar i öknen: ”Det står skrivet!”

Vi ska alltså kunna avvärja den ondes brinnande pilar med den, sägs det i texten.

Den vanligaste sorten är anklagelser. Han kallas ju Åklagaren, och anklagelser, i alla kulörer och av alla valörer, de är hans huvudvapen!

”Jag har så dåligt samvete”, brukar det heta. Det betyder då att man går omkring och känner sig skyldig.

Gör man det, ja, då beror det på att man har  blivit anklagad, antingen av sig själv, av någon annan människa, eller direkt av Åklagaren själv.

För att få så god ingång som möjligt i oss med sitt gift, har han planterat ut en missuppfattning om vad samvetet är för något, en missuppfattning som ställt till med massor av elände! Många går nämligen runt och tror, att samvetet är detsamma som Guds röst i oss. Det är det inte alls, lika litet som din radioapparat är detsamma som nyhetsuppläsarens röst.

Om radion är inställd på nyhetskanalen, då förmedlar den nyheter, om den är inställd på någon annan våglängd, då kanske det blir matchreferat eller death metal-musik i stället.

Så fungerar också våra samveten. Vi behöver alltså medvetet ställa in oss på Guds kanal, ta in de goda nyheter som Anden och Ordet talar till oss, vi ska inte lyssna på den ondes utsändningar av skuld och fördömelse, och påminnelser om gamla synder, som Gud har förlåtit oss för länge sedan!

Detta är en central del i arbetet på vår frälsning!

Vi ska inte ha vårt samvete inställt på Djävulens våglängd. Samvetet i ett Guds barn ska lyssna in evangelium!

Trons sköld är i funktion, när vi har lärt oss att säga  ”fastspikat vid korset, fastspikat vid korset,” så snart den onde försöker föra vårt ”skuldbrev” på tal! Kol. 2:13-15

Det är just tron på att det, som Jesus gjorde på korset räcker, att det är fullbordat, att jag är köpt med hans blod, att han har förlåtit mig alla mina synder, och låter mig stå vit och ren som snö inför Gud, som skyddar oss.

Just den tron, som vägrar att se på något annat än Jesus, fungerar som en sköld mot allt ont, som skjuts mot oss.

Då vi tänker på hur lätt det är hänt, att man tillfälligtvis låter lura sig att ta in fel kanal i det andliga nyhetsflödet, då  förstår vi också, att vi kan behöva hjälpa varandra att ta upp våra sköldar, och hålla dem stadigt.

Sådana lärare och herdar, som talar om Jesus och frälsningen i ur och skur, och har Kristus som korsfäst i centrum av förkunnelse och själavård, de sätter försvarsvapen i händerna på dem, som de leder!

De förblir själva i frälsningen, i Kristus, och de håller också sina medkristna kvar där.

Ledare, som ständigt predikar sina egna visioner och målsättningar, och försöker få församlingen engagerad att jobba för att förverkliga dessa, löper risk att i praktiken vara med och anklaga sina får, istället för att ge dem sköld mot anklagelserna!

Vi frestas ibland att vädja till varandras pliktkänsla, eller att ge varandra dåligt samvete för att man inte gör tillräckligt, eller att så ut rädsla för att vara en som gräver ner sitt pund, när vi vill ha fart på varandra i församlingarna.

Då använder vi djävulens metoder för att få våra medkristna att fungera så,  som vi tycker att de borde!.

Det vi i praktiken nämligen gör, när vi talar om för andra hurudana de borde vara, för att vara riktigt riktiga kristna, det är att vi skickar in en inlindad anklagelse i varandras samveten. Frukten blir därefter. Rädsla och dåligt samvete, mindervärde – eller andligt högmod, om pendeln slår åt det hållet, och så vidare, det är den sorts ogräs som den onde mer än gärna sår in i Guds åker!

Den sortens ledarskap rekommenderas inte! Piska hör inte till fåraherdens standardutrustning.

En annan slags pilar som brinner, och som vi i Jesu namn ska slå ifrån oss och inte släppa in innanför skölden, och ,minst av allt skicka vidare, är rykten och förtal. Sådant kommer från tungor som är antända av helvetets eld! Jak 3:6-10

Ibland hör man talesättet om att det inte finns någon rök utan eld – underförstått: om det pratas, så måste det väl finnas någon grund för det.

Eller?

Jag vill mena, att vi ständigt behöver varat öppna för den möjligheten, att det många gånger kan vara så, att den enda eld, som finns bakom dimman av skvaller och förtal, är den onda eld, som skvallerfolkets tungor är antänd av!

Den elden brinner väldigt bra på den ondes pilar, för elaka rykten, skvaller och förtal, de innehåller alltid anklagelser mot den eller dem, som det skvallras om!

Vi får se upp, så att vi inte helt plötsligt finner oss vara enrollerade i den ondes skyttebrigad!

Längre än så kan man knappast komma från att vara engagerad i att arbeta på egen och andras frälsning…

I arbetet på frälsningen är det centrala att förbli i Kristus. I avskedstalet, Joh 15, talar Jesus ingående om hur avgörande viktigt det är för oss att bli kvar i honom, hur vi inte kan bära någon andlig frukt, hur vi inte kan göra något överhuvudtaget, om vi inte blir kvar i honom. Detta innebär då naturligtvis, att vi inte heller kan arbeta på vår frälsning utifrån någon annan position än om vi förblir i honom – och den yttersta konsekvensen blir, att om vi fokuserar på detta enda, att komma närmare Jesus, se på Jesus, lyda Jesus, följa Jesus, då kommer det här med att arbeta på frälsningen att ske på samma gång, och det utan att vi koncentrerar oss speciellt just på den saken!

Därför vill jag mena, att hela undervisningen om Guds vapenrustning i Ef 6 är tänkt just att hjälpa oss troende att förbli i Kristus – om det är det enda viktiga, då kan vi lugnt förmoda, att den ondes strategi,hans ”listiga angrepp”, går ut på att få oss att inte bli kvar i Jesus, utan vingla iväg åt alla andra möjliga håll  i vår längtan efter trygghet, vår önskan att ha det bekvämt, vår lust till njutningar, vår drift att vilja se rättfärdiga ut inför vår omgivning,frestelsen att ha och utöva makt, och allt annat, som den köttsliga naturen önskar sig och eftersträvar.

I Efesierbrevet 6:15uppmanas vi att ha den beredskap, som fridens evangelium ger, som skor på våra fötter.

Först av allt innebär detta en beredskap att hålla frid med andra. Texten talar ju om just den beredskap som fridens evangelium ger!

En sådan beredskap skyddar mig från att råka in i en massa onödiga konflikter. Det finns konflikter som inte kan undvikas, det är Skriften klar över. I Rom 12 uppmanas vi att hålla frid med alla människor, så långt det är möjligt och beror på oss, och där är det ju underförstått, att ibland går det ju bara inte, men många strider är onödiga.

Den naturliga människan har en beredskap till oförsonlighet, och där ligger källan till massor av ofrid! Vi är på något sätt förprogrammerade till  att försvara oss och ge igen, om vi blir – eller bara upplever oss bli – provocerade.

Att ta på sig beredvillighetens skor, det innebär att ta på sig den motsatta attityden, att börja gå på fridens väg, försonlighetens väg, i stället. För at detta ska sker,  behövs en ständigt förnyad insikt om hur mycket man själv fått förlåtet, och att ständigt minnas vad den förlåtelsen kostade för Honom, som bar mina synder på korset! Här har vi, tror jag, själva kärnpunkten i den här delen av undervisningen om vapenrustningen, det, som lyfter fram Jesus, får oss att förbli i honom! Jag arbetar på min frälsning genom att ta mitt kors på mig genom att välja att förlåta och försonas, och det kan jag göra, när jag hämtar kraft i det faktum att jag själv först har blivit förlåten och försonad med Gud!

Annars kan man få en lika sned och oförsonlig inställning till sina bristfälliga medmänniskor, som tjänaren i Matt 18:21-35 hade.

Sedan innebär ”skorna” också en beredskap att gå i det, som Herren visar, att ge tid till Hans verk. Detta innebär att jag får se till att inte vara så upptagen med annat, att Herren får knacka förgäves!

Lägg märke till att detta, att vara upptagen med det, som är Guds vilja och kallelse i ens liv,  i sig utgör ett beskydd mot mycken ond påverkan!

”Fåfäng gå lär mycket ont”, sade de gamla, och sant är det ju. Tomrum fylls alltid med något så småningom, så är det både i den här världen och i den andliga.

Det gick illa för David när han blev lat… vi kan läsa 2 Sam 11, som berättar om hur David ställde till det för sig med äktenskapsbrott och mord. Berättelsen börjar med konstaterandet att David stannade kvar i Jerusalem, när hans rätta plats hade varit i spetsen för hären, och sedan låg och drog sig hela dagen, och sen spatserade på palatstaket på kvällen, i stället för att sköta riket och regerandet, det, som var hans kallelse och uppgift. Allt det andra, som sedan hände, var en följd av den försummelsen. Den lämnade ett tomrum,som den onde fick brått att fylla!

En beredskap att hålla frid var det fråga om, ja. Då kan vi knappast förbigå all den glädje, som vi åstadkommit i ondskans högkvarter med alla våra interna stridigheter, vi kristna.

Vi arbetar, som redan tidigare har sagts, på vår frälsning tillsammans.

Vi kan inte samtidigt både bygga upp Kristi kropp, och ta avstånd från andra lemmar i kroppen! Att ta på sig beredvillighetens skor innebär att man erkänner varje annan människa, som bekänner Jesus som sin personlige Herre och Frälsare, som broder och syster.

Jesus har ju bett för oss, att alla, som genom apostlarnas ord har kommit till tro på honom, ska vara ett!

Det kanske inte alltid är möjligt att arbeta tillsammans, men det är alltid möjligt att be för varandra, välsigna varandra, och respektera varandra!

Jesus har bara en församling. Den består av alla dem som tagit emot Honom, och fått rätt att vara Guds barn.

Vi kan inte åstadkomma, och ska inte heller försöka skapa kristen enhet. Det är redan gjort!

Vi är grenar i samma träd, lemmar i samma kropp, barn till samme Fader.

Vad vi ska göra, det är att se och underordna oss det Jesus redan gjort med oss! Vill vi inte det, då är vi i uppror mot Gud på ett grundläggande plan. Då samarbetar vi med de makter vi skulle kämpa mot, samtidigt som vi bekämpar dem, som vi skulle stå tillsammans med i striden – vilket är ungefär så långt man kan komma från att ha på sig de omtalade skorna.

Det är gott om vi får lära oss av de kristna, som vi lever tillsammans med i egen församling, vad det innebär att gå på fridens väg. En församlingsledare, som söker samarbete med andra församlingar och välsignar deras arbete, ger ett ovärderligt föredöme!

Om det mänskliga föredömet sviker, finns ändå Guds Ord, och fridens och nådens Ande alltid med som Hjälpare, och tänk på Människosonens föredöme!

”Vänner kallar jag er”, sade han till lärjungarna samma kväll han blev förrådd och övergiven.

”Gå och säg till mina bröder, och särskilt till Petrus”, sade han efter uppståndelsen, när han sände bud till de lärjungar som hade svikit honom så totalt. Vill vi förbli i honom också då, när vi har svårt att hålla sams med varandra här på jorden, då ska vi öppna för hans kärlek genom att se på hur han var till sinnes!

Man kan ju för övrigt undra, varför undervisningen i Ef 6 inte säger något om kärlek. Det vore väl väntat, att kärleken också skulle utgöra ett beskydd? Här vill jag mena, att det är just kärlek, som detta handlar om, Guds kärlek till oss, vår kärlek till varandra, och vår kärlek till sanningen!

Genom Guds kärlek har vi fått Jesus att tro på, genom den har vi fått rättfärdigheten, genom den har vi fått frälsningen, genom den har vi fått Ordet, genom den har vi fått Anden. I kärlek till sanningen tar vi på oss bältet, och i kärlek till medmänniskorna tar vi på oss skorna.

Och eftersom vi älskar, därför att Herren Jesus först har älskat oss, blir hela arbetet på frälsningen också ur denna synvinkel sett en Guds gåva, en nåd att ta emot och leva i – något så långt från en egen prestation, som bara tänkas kan!

Man höll alltså på att bygga upp sitt försvar, men just då var det oundgängligen viktigt att också hela tiden stå beredd att försvara det försvar, som man höll på att bygga!

Den här berättelsen ger en utmärkt bild av de villkor, som också den andliga striden utkämpas under. Vi ska inte räkna med att i lugn och ro få lära känna Herren, att utan att störas få gå in i ett allt större mått av frid och frihet, och allra minst ska vi vänta att få vänja oss vid att ta på och bära Guds hela vapenrustning utan att dra till oss fiendens ovälkomna uppmärksamhet!

Här är det, som i bilden av vapenrustningen kallas ”rättfärdighetens pansar”, naturligtvis av avgörande betydelse. Har man det på, då har man ett grundläggande skydd mot de ”listiga angrepp”, som Ef 6:11 talar om!

Vi tar på oss det genom att sätta hela vårt hopp om frälsning och frihet till den rättfärdighet, som Jesus ger oss. Vi behöver ständigt bli påminda om, och påminna oss om, att i den andliga striden är vårt bästa skydd att hålla fast vid Kristi rättfärdighet. 2 Kor 5:18-21

Jesus har burit min synd på korset, och gett mig sin rättfärdighet, och den fick jag som personlig gåva från min himmelske Fader den dag jag blev ett Guds barn!

I förra inlägget skrev jag om sanningens bälte, och vår benägenhet att falla för frestelsen att småljuga i tid och otid.

Varför gör vi det? Varför är det här en så svår bit för os att komma till rätta med?

Jag vill mena att en stor bit av svaret på den frågan är, att vi genom detta trixande med sanningen försöker försvara och bevara vår egen rättfärdighet – alltså våra egna försök att se ut att vara bra och präktiga och lyckade människor.

Om så är fallet, då kommer själva orsaken till att vi så ofta faller för frestelsen att tumma på sanningen att försvinna, när vi kastar loss från den egna rättfärdigheten och istället börjar leva helt i Kristi fullkomliga, perfekta rättfärdighet!

Själafienden vill gärna uppmuntra oss att försöka utåt vara riktigt fina och fromma människor, om det är så att vi håller oss borta från sånt, som räknas upp i de gängse syndakatalogerna. Om vi lyssnar på honom, då slösar vi all vår energi på att bygga upp ett försvar, som i verkligheten inte ger något skydd alls.

För att undgå att falla i den fällan behöver vi egentligen bara tänka på en sak, ställa en fråga: inför vem är det egentligen jag behöver vara rättfärdig?

Inför Gud, eller inför människor?

Är det människor. som ska döma mig eller frikänna mig inför evigheten?

Är det människor, som har makt över liv och död?

Inför en helig Gud duger inget annat än det fullkomliga, det som Jesus ger, så det är det, som är värt att satsa på.

Samma sak gäller åt andra hållet, då när vi ställs mot ondskans andemakter. Inte heller där duger något annat än det fullkomliga som försvar!

Vår egen rättfärdighet kan den onde lätt nog skjuta hål på, men Jesu rättfärdighet är fullkomlig. Inga felsteg eller syndafall, som  jag blir lurad till, kan någonsin göra ens en rispa i det pansaret! Det består ju av Jesu rättfärdighet, inte min!

Den rättfärdigheten påminner oss också om på vilket sätt den kom till oss. Den hjälper oss att tro på Guds kärlek också då livet kärvar till sig. Korsets vittnesbörd är evigt och oföränderligt: ”Ja, jag älskar dig!”

”Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”

Bakom den rättfärdigheten ska vi gömma oss, i den vissheten kan vi vila! Då är vi i Kristus.

Igen en gång får vi lov att konstatera, att arbetet på vår frälsning ofta består i att avstå från att arbeta på vår frälsning, och istället bara ta emot frukterna av att Jesus har utfört arbetet för  vår frälsning!

Redan Jesaja profeterar om det här, när Gud genom honom säger så här: ”Jag har inte vållat dig arbete med matoffer eller möda med rökelse, istället har du vållat mig arbete med dina synder, och möda med dina missgärningar. Det är jag, jag som för min egen skull utplånar dina överträdelser, och dina synder kommer jag inte mer ihåg!”

När denna grundläggande sanning  är klar för mig, när jag har klätt mig i den, då kan jag också börja mina dagar med att be om att få syn på dagens beredda gärningar, och sträva till att leva rätt i mitt dagliga liv. Jag ska ju naturligtvis leva på ett gudfruktigt sätt, även om det inte är det, som jag blir rättfärdig av!

Det mår både jag och min omgivning mycket bättre av, än om jag lever mitt liv som en självrättfärdig farisé, eller som en laglös syndare, som missbrukar Guds nåd till lösaktighet!

Den rättfärdighet jag får av Gud, den är mitt försvar, mitt pansar. När den onde anklagar mig för det ena eller det andra, då kan jag frimodigt svara något i stil med: ”Visst, mister djävul, det där har jag sagt, och det där har jag gjort, men nu är det så, att Jesu blod renar från all synd, och jag har fått Kristi rättfärdighet, och hur hade du tänkt få hål på den, mister djävul?”

Att vi lever ett liv, där vi gör mot andra det, som vi vill att de ska göra mot oss, där vi älskar Gud över allt och vår nästa som oss själva, det ska inte misstas för att vara vårt försvar. Det är i själva verket en del av offensiven, det är en del av vittnesbördet inför världen, det bidrar till att både bekräfta och sprida evangeliet!

I arbetet på vår frälsning får vi lov att minnas, att vi hela tiden befinner oss i en kampsituation.Annars kommer fienden att riva ned allt som byggs upp, och emellanåt går det så snabbt, att man inte ens hinner märka att det skedde någon uppbyggnad – detta då om man inte tänker på att det, som byggs, också behöver försvaras!

Defensiven är livsviktig i allt som har med kamp att göra, det må sedan gälla fotboll, boxning, eller regelrätt krigföring!

Jag konstaterade också i mitt senaste inlägg om att arbeta på frälsningen, att det säkraste, mest skyddade ställe som finns för oss att befinna oss på, det är om vi förblir i Kristus, och jag sade också att jag tror att det är så vi ska förstå bilden av vapenrustningen: som konkret undervisning om hur man förblir i Kristus.

Som första del i rustningen nämns något, som kallas ”sanningens bälte”.

För att man ska ens vilja ta på sig sanningens bälte, behöver man det som Bibeln kallar kärlek till sanningen.Den kärleken yttrar sig i praktiken som en vilja och beredskap att underordna sig sanningen i alla lägen, också då när man själv inte riktigt håller med, också då när den svider i skinnet, också då när det retar ens omgivning, också då när ens anseende inför andra blir lidande.

Man kan alltså säga, att ingen tar på sig sanningens bälte utan att samtidigt också ta på sig sitt kors för att följa Jesus… men då är ju allt som det ska, för det är ju där vi ska vara!

Att vandra i sanningen är att välja den slags svaghet, som Guds kraft fullkomnas i!

Vår första fråga, både inför nya saker, och sådant vi är så vana med att vi aldrig egentligen kommit på idén att ifrågasätta det, ska alltså alltid vara: ”Är det här sant?”

Vi ska inte ta intryck av om det är häftigt, spännande, låter bra, verkar andligt, eller om många, ”alla andra”,  säger att något är riktigt och rätt.

I sin utmärkta bok ”Från helvetets brevskola” låter C S Lewis den äldre demonen säga: ”Vi ska lära dem att tro på saker, inte därför att de är sanna, utan av någon annan orsak!”

Gud lär oss att tro på saker av en enda orsak: att de är sanna!

Hur vet vi då vad som är sanning?

Jesus har bett för oss med de här orden: ”Helga dem i sanningen , Ditt Ord är sanning”.

Inget, som strider mot Guds ord, kan någonsin vara en sanning som helgar och befriar.

Sådant kommer från den, som först sade: ”Skulle då Gud ha sagt?”, och därmed ledde människan i fördärvet.

Vår attityd till Bibeln är alltså avgörande viktig för våra möjligheter att bära sanningens bälte.

Sanningens bälte står också för en villighet att vandra i ljuset idag – leva öppet inför Gud, så att Jesu blod får rena mig från all synd varje dag, och leva öppet inför mina medmänniskor, så att vi kan ha gemenskap med varandra, så som det sägs i Första Johannesbrevets första kapitel.

Detta förutsätter en beredskap att ta emot den förmaning, som sanningens Ande vill ge, antingen som direkt uppenbarelse, eller också via någon medkristen. Vi ska minnas, att den som inte aktivt söker sanningen, och därmed också vägledning och förmaning, sannolikt kommer att gå i försvarsposition, om någon vågar peta på hans omsorgsfullt uppbyggda fasad!

Det här med att aktivt söka förmaning och vägledning är tyvärr ofta ett eftersatt kapitel i det kristna livet. Jesus säger tydligt, att vi är oförmögna att se våra egna brister – ”bjälken i vårt eget öga”, och hur ska vi då någonsin kunna komma tillrätta med den, om vi inte tar emot hjälp från vår broder eller syster?

När det gäller fysisk sjukdom pallrar vi oss nog minsann iväg till doktorn och vill ha diagnos och medikamenter, men ifråga om andliga åkommor, som har betydligt mer långtgående skadeverkningar än de fysiska, då är vi mer benägna att gå och gömma oss, och inte alls söka någon hjälp! Visst kan också den andliga medicinen smaka besk så det förslår, men låt oss nu ställa frågan: är den besk för anden eller för köttet?

Sanningen gör oss fria, om vi väljer att ta den till oss, binda den om oss och ha den med oss, den gör oss fria från lögnens inflytande över vårt liv!

Med sanningens bälte på får jag också lära mig att tala sanning.

Den som gör det, avstår samtidigt från möjligheten att skaffa sig fördelar via lögn, alltså den slags styrka man får genom att småljuga, vinkla, sprida rykten vidare, och genom att utelämna sådana bitar av sanningen, som ställer en själv i en ofördelaktig dager. Den, som avstår från styrka väljer frivilligt svaghet. Detta är en del av den svaghet som Guds kraft kan fullkomnas i!

Vi ska alltid minnas, att arbetet på frälsningen inte syftar till att JAG ska bli stark, det syftar till att öppna för att Guds kraft och kärlek ska kunna flöda in i oss och vidare genom oss!

”Sådant ska ert tal vara, att ja är ja och nej är nej. Det som går utöver det är av den onde,” Matt 5:37

Det är både instruktivt och skrämmande att någon gång då och då verkligen ge akt på sig själv, och tänka efter vad det egentligen var man sade i samtalet nyss? Hur mycket av det var helt och hållet sant, och hur mycket av det innehöll glidningar, vinklingar, halvsanningar och rena lögner av olika slag?

De flesta av oss ljuger nämligen litet då och då, utan att riktigt vara medvetna om det, men om man gör dt, då har man också ständigt dörren på glänt för lögnens faders verksamhet i ens liv!

Jag stötte för ett tag sen på en intervju med Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet.

Han har forskat på lögner i många år.

Enligt honom är de vanligaste lögnerna att man ger andra falska komplimanger, eller att man vill framställa sig själv i bättre dager.

Så är till exempel är 80 procent av befolkningen beredd att undanhålla negativ information om sig själv under exempelvis en arbetsintervju.

Han har också en siffra på hur ofta vi ljuger: De flesta yttrar runt tre vita lögner om dagen.

(Här tror jag faktiskt att hans siffra är rejält i underkant, men det beror förstås på var man drar gränsen för lögn.)

Han berättar också att kvinnor och män ofta ljuger om olika saker. Generellt sett ger kvinnor fler falska komplimanger och män är mer benägna att framställa sig själv i bättre dager.

I samma artikel fanns ett uttalande av  rättspsykologen Sophie van de Zee, Hon menar att vi ljuger mest för de personer, som står oss allra närmast.

Från sexårsåldern och upp till tonåren ökar vårt ljugande ,och på samma gång även kvaliteten på våra lögner, säger hon. Sen, när vi blir äldre, börjar vi ljuga mindre. Vid sextio års ålder är vi tillbaka på en sexårings nivå igen, säger hon.

(Hon säger dock inget om detta gäller enbart antalet lögner, eller om det också gäller kvaliteten på desamma….)

Jeff Hannock, professor i kommunikationspsykologi, berättar i sin tur att vi ljuger mer i telefon och i fysiska möten, än när vi kommunicerar via mail eller sms. Han förklarar detta med att kommunikationen blir mer spontan och inte lika genomtänkt, när man pratar direkt med någon.

”Mejl och sms ger oss lite mer tid. Då kan vi formulera ett ärligare svar än när vi ställs mot väggen”, säger han.

(När jag läste det undrade jag genast, om det är därför människor är så mycket elakare och mer aggressiva i nätdiskussioner, än när de samtalar öga mot öga. Är man helt enkelt ärligare i sin ondska då??)

Vad kan vi då som kristna lära av detta?

För det första är vi människor uppenbarligen spontant lögnbenägna. ”Ni, som är onda” säger Jesus till sin samtids människor, och det här är ett av sätten som den ondskan visar sig på. Vi ska alltså inte förvänta oss någon lätt och snabb seger över detta vårt inre motstånd mot frälsningen. Det här är något som går via daglig ånger och bättring, och framför allt genom att leva i Guds nåd, när det inte alltid lyckas så där hundraprocentigt!

Vi vandrar ju i ljuset genom att bekänna våra synder, inte genom att vara syndfria!

För det andra blir ljugandet lätt en vana, något man gör utan att ens tänka på det. Det är därför eftertanken behövs, och kanske också andras hjälp att få syn på var och när tungan halkar iväg med en!

För det tredje tycks vi rätt ofta ljuga för att vara snälla och trevliga mot varandra – och där tror jag ju att en verklig fallgrop finns. I den situationen kan man ju tänka att man är en god och bra person, just för att man ljuger!

Här finns också den knoppigheten med, att vi rentav kan beställa lögner av varandra, genom att ställa frågor, som tydligt anger vilket svar som önskas…

Lögnen finns alltså hela tiden med, både i vårt samhälle och i våra relationer, med i våra invanda sätt att tala med varandra, med både när vi ser på oss själva, och när vi ser och hör på varandra. Att i det läget gå in för att ständigt ha sanningens bältet stadigt om livet, det är i högsta grad att gå motströms, att vara annorlunda!

Men, när har nu livet i Kristus varit något annat i denna värld?

Fisken var tyvärr inte så på hugget som jag skulle ha önskat, men visst ska vi äta fisk några gånger nu!

Idag regnar det också, och nu sitter jag inne vid datorn. Jag har flera gånger om konstaterat, att nog ser det tråkigt och intetsägande ut det här: ”Arbeta på frälsningen del 1, del 2, del 3, del 4…… Så nu har jag gått igenom alla inläggen i den mappen, och satt ordentliga rubriker på dem.

Tanken är att om någon vill hitta något av inläggen med ledning av vad det handlade om, ska rubrikerna kunna vara till hjälp!

Ordningsföljden är samma som förr, de nyaste inläggen är överst på listan, de äldre längre ned.

Jag har hållit på rätt länge med den här hemsidan, och innehållet har svällt ut över alla bräddar under årens lopp – här finns tusentals sidor text, och ibland, när jag kollar bakåt, hittar jag sånt, som jag inte överhuvudtaget minns att jag har skrivit! Blame it on my old age….

Ändå har jag inte hittat något jag har känt behov av att ändra på något radikalt sätt,  eller rentav radera. Tydligen har varken mitt grundläggande sätt att förstå Bibeln, eller mitt sätt att se på vad det är att vara en Jesu lärjunge,  förändrats på något avgörande sätt under de senaste trettio åren.

Detta är då en bra sak, i fall jag har varit på någotsånär rätt spår från början, och det är illa, om där finns något som jag faktiskt skulle behöva ändra på! Skönt att få be till Herren, att han ska leda mig på rätta vägar för sitt namns skull, och att han ska hålla koll på om jag är på väg ut på en olycksväg, och leda mig tillbaka på den eviga vägen….

Det här är en bön jag har med  mig på regelbunden basis.

Jag inbillar mig nämligen på intet sätt att jag är skottsäker och osårbar.

Jag är inte säker på att jag aldrig kommer att falla för några svåra frestelser, och begå några värre synder.

Jag är inte säker på att jag alltid har rätt i allt jag säger, tänker, eller skriver.

Jag har skrivit en hel räcka med inlägg om att arbeta på sin frälsning, och det här är kan betraktas som ett till i den raden, för den, som inte är medveten om sin egen sårbarhet, kommer snart att se ut som en nåldyna, när han har agerat måltavla för den ondes brinnande pilar!

I Odysséen berättas om en gosse som hette Akilles. Han lär ha varit skottsäker – osårbar, så när som på en punkt. Hans häl var lika sårbar som alla andras, därav uttrycket akilleshäl. Så småningom var det ju en som fick in en träff i hälen på honom, med en förgiftad pil till råga på allt. Det brukar gå så.

Det finns mycket vishet i de gamla sagorna, och visst får vi ge Homeros rätt i att vi alla har någon svag punkt, hur bepansrade vi än tycker oss vara! Det ser vi tydligt, när vi läser om Bibelns människoöden.

Adam hade en svag punkt – hans önskan att vara Eva till lags.

Mose hade en svag punkt – det häftiga humör som fortfarande fanns i honom till  och  med när han fostrats till den mest saktmodiga människan på jorden.

Saul förblindades av makten och glömde vem som egentligen var Konung i Israel.

Salomo i all sin vishet föll för prakt och pengar – och kvinnor.

Petrus övervanns av sin rädsla för lidande och död.

Nu är det ju så knepigt, att det, som är en frestelse för den ene, kanske inte är det minsta lockande för den andre, och tvärtom.

Tänk om det går så här: Du är inte intresserad av vin, inte av kvinnor, och inte av sång heller, för nån sångröst har du aldrig haft.

Politiken har du inget intresse av att ge dig in i, för du vill inte ha makt.

Pengar vill du inte ha mer än vad du behöver, och du är av den meningen att det är fridens man som har en framtid, så en sådan vill du vara.

Kristen är du, en församling tillhör du, Herren följer du.

Och du kan inte begripa dig på folk som super och hoppar över skaklarna, som drömmer om storvinsten, eller som strävar efter makt. Det, som är en frestelse för dem, det är ingen frestelse för dig!

Men. Du har en liten ambition att vara en gudsman. Att bli litet heligare, mer överlåten och andligt mogen än genomsnittet. Din frestelse är frestelsen till fariseism.

Den frestelsen har jag själv fått kämpa med i alla dessa år, och jag tror att den ligger närmare till för just dem, som vill arbeta på sin frälsning, som vill ta sitt lärjungaskap på allvar, än den påverkar andra!

De vitmålade frestelserna är de värsta, för de är svårast att känna igen! Ambitioner, hur goda de än är, innebär alltid en frestelse!

Detta därför att ambitionen alltid har den ambitiöse i centrum. Att ha en ambition, det är att vilja bli nånting, att växa, att bli stor och duktig och sedd och uppskattad och berömd och………..

Ibland kämpar kristna med en så svag och splittrad vilja att beslutsamheten och handlingskraften försvinner.

Den inbillat skottsäkre är däremot oftast både beslutsam och handlingskraftig!

Avigsidan är att eftersom han inte anser sig varken ha eller göra några större fel, frestas han att bli oemottaglig för förmaning, andligt högmodig, hård, och lägger sig också ofta till med en attityd av förakt mot alla, som inte klarar av att leva ett lika moraliskt klanderfritt liv som han själv.

Den, som den här beskrivningen passar in på, är definitivt inte osårbar för frestelse. Han har ju redan fallit för en av de allra värsta frestelserna! Och det var just detta, att han ville vara en oklanderlig kristen, trodde att han var litet bättre än de andra, som fällde honom!

Tyvärr är risken stor för att han ska ha blivit bepansrad på ett annat sätt istället, nämligen det som Bibeln kallar att bli förhärdad.

Fariséerna var som bekant de enda människor, som Jesus aldrig fick någon rätsida på!

Den ena ytterligheten är alltså att den kristne är rädd att göra fel, och följaktligen inte vågar göra något alls. Den andra ser vi i den man, (eller kvinna!) som självklart  anser sig både ha och göra rätt, som vågar ta beslut och handla, men som är så självsäker att han inte längre kan korrigeras.

Var går då vägen, om det här är dikena?

Ja, jag tror att den går där det inte är JAG, och mina misslyckanden, eller JAG, och mina framgångar, som är i centrum för min uppmärksamhet! Jesus är vägen. För att jag ska kunna gå den vägen ska HAN ha uppmärksamheten!

Ibland får man nästan ett intryck av att vi kristna tror, att Gud vill ta ifrån oss vår vilja. Jag tror att detta är en total missuppfattning.

Gud vill att jag ska ha en hel vilja, en stark vilja, och en vilja som alltmer riktas in på Honom, på delaktighet och livsgemenskap med Honom.

Ju mer delaktig jag är med Honom, ju mer av Hans tankar och känslor jag delar, desto mer kommer också min vilja att harmoniera med Hans!

”Gud är den som verkar både vilja och gärning i er”, står det i Fil 2., i samma sammanhang där det talas om att arbeta på sin frälsning.

De här två problemtyperna, den som har svårt att komma till skott och den som tror sig vara skottsäker, attraherar varandra . Den osäkre söker sig gärna till den säkre för att genom att identifiera sig med honom stötta upp sin vacklande självkänsla, och blir därigenom konserverad i sin belägenhet.

Det kan alltså sägas var rena giftet för den försiktige och osäkre, som skulle vilja få uppleva mer av den frihet vi är kallade till, att ansluta sig till och underkasta sig en stark och självsäker ledare med osårbarhetskomplex!

Den säkre tycker om att få den osäkres beundran, tycker om den makt han kan utöva över honom, och binder honom till sig, och målar därigenom in sig i sitt hörn. Har man på det sättet skaffat sig en skara eftersägare, kan man ju sedan aldrig erkänna ett fel eller en svaghet…

Det är alltså säkrast för den, som på något sätt har en ledarställning, fungerar som herde för andra kristna, att då och då granska sin egen attityd till dem han leder.

Johannes Döparen ger oss ett gott exempel på hur det ska vara, när han säger om sig själv att han inte är brudgummen, han är bara brudgummens vän, som för fram bruden till honom,och sedan gläder sig över att få se på, och när han säger att det är som det ska vara att Jesus blir större och han blir mindre!

Vet du med dig att du bara är en människa? Att du kan falla? Har den insikten fått göra dig ödmjuk? Eller jobbar du på att inför dig själv, andra, och till och med Gud själv vara den osårbare, den som alla andra behöver hjälp av, men som själv inte behöver hjälp av någon? Då är jag illa rädd för att du jobbar på något annat än din frälsning!

”Den som menar sig stå, ska se till så att han inte faller”, står det.

Det står också skrivet, om både svaga och starka, att förutsättningen för att hållas på rätt köl är att Herren håller en stående, och bäst av allt, det står att den rättfärdige faller sju gånger men reser sig igen!

Igen ser vi behovet av sund självkännedom, så att man inte ligger där med sin egenrättfärdiga näsa i gruset, och fortfarande inbillar sig att man står, och behovet av sund gudskännedom, så att man inte står i Herrens nåd och rättfärdighet, och ändå fortfarande tror sig ligga fallen i sina frestelser och synder…

Det förefaller i bibliskt perspektiv också att vara så, att om någon går omkring och tror sig något vara fast han ingenting är, då kommer Gud att ta hans berömmelse ifrån honom – till och med genom att låta honom falla för de frestelser han trodde sig vara säker för, om så skulle behövas!

Den onde är alltid ute och vill ha tillstånd att sålla oss som vete, och ibland får han det tillståndet!

”Inled oss icke i frestelse”, ber vi i Fader Vår, och det är många som tycker att det är en konstig bön. Gud kan väl inte fresta någon till något ont? Det står ju t o m i Jakobs brev att Han aldrig gör det!

Varför  får vi då en sån här bön? Jag tror att det vi ber om, det är att slippa bli sållade. Att den onde inte ska få någon tillåtelse att göra det!

Omedelbart efter ”inled oss icke i frestelse” kommer ju ”utan fräls oss ifrån ondo”!

Men börjar vi inbilla oss att vi är skottsäkra, och blir vi högfärdiga och omöjliga av det, så att vi inte längre vare sig vinnlägger oss om kärlek eller vandrar i ödmjukhet inför vår Gud, då kan vi ganska snart komma till den punkt där beskyddet tas bort, vi får falla och bli förödmjukade, så att vi besinnar vem det är som är Gud, och vem som bara är en människa.

Den som är sårbar behöver rustning och sköld. Var kan vi tänkas vara vi bäst skyddade?

Jo, när vi förblir i Kristus, förstås! Jag tror att det är så undervisningen i Efesierbrevets sjätte kapitel, den om Guds vapenrustning, ska förstås: som konkret undervisning om hur man förblir i Kristus. Vi ska återkomma till den texten i kommande inlägg.

I detta att vilja vara skyddad för ondskans listiga angrepp finns också en frestelse inbakad.

Den består i att försöka stå emot frestelserna med lagens hjälp, alltså genom att ha reda på vad som är fel och undvika att göra det, och oberoende av hur man tror sig lyckas i det företaget, är själva inställningen förödande för all kristen gemenskap! Man börjar nämligen från den utgångspunkten  obönhörligen dela upp varandra i mer eller mindre lyckade och framgångsrika individer, och skapar därigenom ett A-lag och ett B-lag i församlingen.

Där så sker saboteras då allt arbete på frälsningen. Det arbetet är nämligen ingen individualistisk grej, där det bara handlar om mig, min tro, mitt gudsförhållande, min plats i kyrkbänken, som är bara bara min, det här är inte något för bara mig och mina tre bästa vänner, ni vet, Me, Myself, I.

Arbetar på frälsningen gör vi tillsammans!

Det är i gemenskapen man lär sig säga nej till sig själv, det är i gemenskapen man delar med sig, det är i gemenskapen ens svagheter avslöjas, det är där man lär sig ge och ta emot kärlek och nåd….. och där partier bildas, där vi delas upp i bättre och sämre, där bryts gemenskapen sönder.

Den väg Gud ger oss att komma in i beskydd och trygghet, det är att komma närmare Jesus och vara mer delaktig i honom.

På den vägen är enstaka syndafall ingen katastrof, för man lever ju under nåden!

En äkta gemenskap, där vi alla kan hjälpas åt i arbetet på frälsningen, den blir bara möjlig genom att vi alla vet oss vara beroende av Guds nåd, både för att stå emot frestelser och för att komma på fötter igen när vi fallit, och där alla vet med sig att de inte är bättre och heligare än sina syskon i Herren!

Eftersom vi är frälsta av tro, är tänkta att hela tiden bli mer och mer frälsta, alltså befriade och upprättade genom tro, och slutligen kommer att bli slutligt och fullkomligt förvandlade till Kristi likhet genom tro, är detta med tro naturligtvis avgörande viktigt för en människa, som vill arbeta på sin frälsning.

Men, vad är tro, egentligen? Vad menar vi, när vi talar om den?

Jag minns när fabriken, där jag jobbade för trettiofem år sedan, brann ner, och produktionen snabbt skulle organiseras i provisoriska utrymmen. Då gällde det förstås att alla visste exakt vad de skulle göra, och inte sprang om varandra som yra höns! Så fabrikschefen höll tal för den samlade personalstyrkan, och underströk vikten av att var och en visste vad som var deras uppgift.

Hans slutkläm lät så här: ”I kyrkan får ni tro, men här ska ni veta!”

I hans förståelse var alltså tro lika med ett vagt underbyggt antagande, och det är väl ganska vanligt att använda ordet så.

I en annan version uppfattas tron som en bergfast övertygelse, där man blint håller fast vid en uppfattning, som man tillägnat sig, något man själv bygger upp och underhåller genom egen ansträngning och insats. Det är tyvärr inte helt ovanligt, att kristna försöker arbeta på sin frälsning genom att satsa på att bygga upp en tro av det slaget.

Den sortens tro kan beskrivas som en frukt man plockar från kunskapens träd, och kan som sådan inte förväntas vara speciellt livgivande.

Men vad händer, om vi istället tänker oss den situationen, där man frågar en annan: ”Tror du på mig?”

Då får ordet ”tro” innebörden ”att lita på” istället för ”att vara övertygad om”. Då handlar det om hurudan relation man har till en annan person, istället för att handla om huruvida man håller något påstående eller antagande för mer eller mindre sant!

Det kan faktiskt vara så, och är också ofta så, att människor, också bekännande kristna människor,  i och för sig nog tror på Gud – alltså håller för sant att Gud finns – samtidigt som de inte tror på Honom – alltså inte litar desto mer på Honom!

På så sätt kan tro och otro samsas under samma tak i åratal i en människa, och om så är fallet, då går inte arbetet på frälsningen vidare!

Det finns en bibeltext, som tydligt beskriver den här brytningen, att den kan finnas inom en och samma människa. Den finns i Mark 9, där fadern till en sjuk pojke utbrister ”Herre, jag tror! Hjälp min otro!”

Han trodde förstås att Jesus finns, Jesus stod ju där framför honom.

Det var det här med att lita på Jesus, det här med tillit, som var den svåra biten för honom!

Att tro att någon finns är en sak, att lita på den personen är något helt annat.

Där ingen tillit finns, eller där den är svag, där behövs hjälp, Guds hjälp, för att tron ska kunna bli vad den är tänkt att vara!

Det här är svåra saker för de flesta av oss, för även om vi alla föds med en förmåga till tillit, så plockas den av oss ganska fort här i den här världen!

Ett litet barn hojtar av glädje när pappa hystar upp det i luften, för hos barnet finns överhuvudtaget inte den tanken och rädslan, att ”tänk om pappa bara låter mig falla i backen, struntar i att ta emot mig?” Tilliten är total.

Men sedan får barnet uppleva hur andra kastar sand i ögonen på en och tar ens saker i sandlådan, det får vara med om hur min bästis från igår inte längre är min bästis i dag, hur det man berättat i förtroende sprids runt hela skolgården, och så vidare.

Från att man tryggt trodde att man kunde lita på alla, får man rätt snabbt lära sig, att man inte kan lita på alla, och sen, efter ytterligare några svek och besvikelser, lär man sig att man tydligen bara kan lita på några få, och i värsta fall till slut att man inte kan lita på någon. Den här utvecklingen går vidare i våra liv, den här förnimmelsen blir bara starkare för varje gång man blir sviken och lurad och besviken och sårad på olika sätt.

När man sen kommer till tro på Jesus, då har man det här bagaget med. Har man en gång fått lära sig att det är säkrast att misstro allt och alla, då är detta inte något man kan lägga av sig som när man tar av sig rocken!

Man vet nu att Gud finns, men man har fått sin förmåga till tillit så skadad, att man inte riktigt vågar lita ens på Honom.

Då hamnar man i den ovan beskrivna situationen, där man både tror och inte tror.

Så, frågan är:  hur jag ska kunna lita på Jesus? Här behöver jag hitta ett svar som håller i alla livets lägen.

Den som finner vägen till en upprättad tillit till Gud, han hittar också vägen till en ständigt växande befrielse!

Hur kan jag lita på att Han är annorlunda, att Jesus är något helt annat än vad jag den hårda vägen fått lära mig, att människor i allmänhet är?

Hur kan jag veta att han är totalt pålitlig?

Svaret är Golgata, Kristus som korsfäst.

En, som på detta sätt har visat att han står för sina löften bokstavligen till sista blodsdroppen, han är att lita på!

Hur kan jag lita på att Gud Fader vill mig väl?

Svaret är Golgata, där Fadern visar att han är beredd att ge det bästa och dyrbaraste han har för att rädda mig från död och förtappelse.

En som inte har sparat någon möda eller någon kostnad för att jag skulle bli frälst, inte ens har vägrat att ge sin ende Son för att jag skulle kunna bli befriad från synd, död och djävul, skulle Han inte också vara beredd att vara med mig, på min sida, också i fortsättningen?

Har någon förtjänat mitt förtroende, förtjänat min tillit, så är det Gud!

Är det någon som kan hela min förmåga till tillit, så är det Gud.

Tron är en gåva, brukar vi säga.

Ja, det är naturligtvis alldeles sant, men även om en gåva är given, behöver mottagaren också vara kapabel att ta emot den!

När vi talar om tro i betydelsen tillit, då är den tilliten frukten av ett inre helande, det kanske viktigaste helandet av alla, helandet av förmågan att lita fullt och helt på någon annan! Förstår vi att  så är fallet, då förstår vi också på ett djupare sätt hur totalt den levande tron är en Guds gåva!

Den är både en gåva av tro och en gåva av helande från otro!

Aposteln säger, att han, när han kom till Korint, i sin förkunnelse inte ville framhålla något annat än Kristus, och honom som korsfäst.

Han talade till människor, av vilka en del var slavar, som kunde säljas som boskap, och i varje hänseende var underkastade ägarnas godtycke. Hur skulle han kunna förmedla tillit till Gud till dem?

Inte genom vältalighet och vishet, och inte genom att lova guld och gröna skogar åt dem, som klarade av att klämma fram med en tillräckligt stark övertygelse, i alla fall!

Men när han målade upp bilden av Guds Son, som kom hit för att dela våra villkor, dela vårt lidande och våra sorger, och slutligen ta på sig det , som skilde oss från Gud, och dö för att vi skulle få leva, då skedde undret.

Då såg de En, som de kunde lita på, då kom de till tro, och då började befrielsen!

Jag har ett dunkelt minne av att det nån gång i den gråa forntid, när jag var ung, fanns ett svenskt dansband vid namn Flamingokvintetten, som hade en sång betitlad ”Sjätte september”, en sång på det i de sammanhangen ack så vanliga temat olycklig kärlek, men det var, som Cornelis sjöng för ännu längre sen, ”för länge sen, sååå länge sen”….

Det var visst fråga om segelbåtinnehav och utplånande av urban bebyggelse i den visan?

Nå, nu ska jag göra ett allvarligt försök att vara allvarligt sinnad – det faller sig inte alltid så där alldeles naturligt för mig, men jag försöker!

Om man ger sig till att skriva en årslång rad av inlägg på temat att arbeta på frälsningen, kan detta innebära två saker: antingen finns det mycket att säga om saken, eller så är författaren fullständigt monoman. Jag hoppas ju innerligt att det i mitt fall är fråga om det förra, inte det senare!

Nå, varför finns det så mycket att säga om den här saken, då?

Varför kan det inte bara vara så, att man kommer till tro, Jesus gör en fri, och sedan är man fri?

Vad är det som gör att befrielseprocessen är så lång, och ibland också smärtsam?

Det var jag inne på redan i det allra första kapitlet av den här romanen: även om slaven blir befriad från sin boja, sitter ändå spåren av träldomen kvar i både själ och hjärta, och där behövs en fortsatt process av helande och befrielse, för att allt det goda vi har i Kristus verkligen ska manifesteras i våra liv!

Idag ska vi utgå från de två träd, som stod mitt i Edens lustgård.

Det ena kallas livets träd, det andra kunskapens träd.

Det har sagts, och jag tror det är helt riktigt, att dessa två träd symboliserar två sätt att leva, två sätt att få en identitet, och att skaffa sig en plats i tillvaron. Jag vill också mena, och jag tror mig ha ett massivt bibliskt stöd för den tanken, att ingen, som använder sig av kunskapens träd för att bygga upp sin identitet och självbild, och för att skaffa sig utrymme i tillvaron, någonsin kommer att bli fri på det sätt Jesus åsyftar, när han säger ”den Sonen gör fri blir verkligen fri”!

Vad handlar då detta om i praktiken?

I den här världen är man summan av det man kan och det man gör. Självbilden, identiteten, och också den bild omgivningen har av en, hur omgivningen ser på en, styrs av hur väl man presterar, om man kan leva upp till det man förväntar sig av sig själv, och till det omgivningen förväntar sig/kräver av en.

Man kan ju, förstås, aldrig leva upp till allt vad alla förväntar sig, så vi söker oss i allmänhet till någon form av grupptillhörighet eller subkultur, för att där kunna vinna det erkännande vi söker. Om detta sedan kräver av oss att vi ska ha militär uniform, flott kostym med röd slips, eller om det förutsätter grönt hår och femtielva tatueringar spelar mindre roll, det beror bara på ens personliga läggning vilken kvist av kunskapens träd man väljer att plocka den identitetsskapande frukten från.

Kärnan ligger ju ändå alltid just i detta: man försöker skapa en identitet och en tillhörighet på basis av något man kan och gör!

Det här gör vi därför att vi är skapade för gemenskap.

Vi är skapade för att ta emot och ge kärlek, och också i sitt fallna tillstånd, skild från Gud, försöker människan hitta vägar till något, som ens skulle påminna om det livet.

Tyvärr kan kunskapens träd inte ge något annat än en ofullkomlig kärlek, en kärlek med villkor, en kärlek med förbehåll: ”Var sådan du förväntas vara, prestera på förväntad nivå, så får du vara med i gänget, annars kickar vi ut dig!

Det här är det slaveri vi behöver bli gjorda fria från i vårt hjärta och vårt sinne, efter att vi har kommit till tro, fått våra synder förlåtna, och blivit födda på nytt till att vara Guds barn!

I 1 Joh 4 finns uttrycket ”fullkomlig kärlek”. Där står att den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.

Vilken rädsla? Jag tror att det är just rädslan för att inte duga, att inte få vara med, att inte klara av att leva upp till förväntningarna, som åsyftas!

Det finns en fullkomlig kärlek, och det den, som Livets träd står för!

Gud kärlek är annorlunda.

Den kräver inte att du ska leva upp till något, prestera något, klara av något, för att få vara älskad, för att få vara med!

Hela evangeliet sammanfattas i ett enda ord: nåd, och nåd, det är att få vara föremål för den kärlek som inte kräver betalt i form av motprestationer för att älska.

Så länge vi lever kvar under kunskapens träd, är det som att stå under ett paraply när det regnar. Guds kärlek öser ner på alla sidor, och där står man  under sin mödosamt ihopskrapade skärm av religiös duktighet – och är snustorr.

I en kristen gemenskap, eller en kristen församling, där man så att säga fortfarande styrs av det gamla programmet, kommer det alltid att finnas en skriven eller oskriven uppsättning av regler och krav, som medlemmarna förutsätts rätta och packa sig efter, om de vill bli betraktade som fullvärdiga. Sitt inte när de andra står, stå inte när de andra sitter, lyft dina händer, eller gör det för all del inte, och så vidare, och så vidare…..

Där sådant finns, där finns också rädslan kvar bland folket, rädslan att inte duga, och den rädslan behöver man bli fri från, om man vill bli verkligen fri!

Jesus frågar vid ett ill fälle fariséerna: ”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, men inte söker den ära, som kommer från Honom, som ensam är Gud?”

Ja, det gjorde de, men varför? Varför super Jeppe? Varför gjorde de det?

Jo, dels skapade de sig en identitet genom sin förmenta laglydnad, men de var också rädda för varandra, rädda för att inte få vara med, och alltså höll de alla sig till samma regelverk – som hade samma funktion som ett slavok i deras liv.

Ibland kan man behöva rannsaka sig själv, och kolla om man faktiskt lever i tro på Kristus!

Har jag tagit till mig det faktum, att Gud Fader har bevisat sin kärlek till mig genom att Kristus dog för mig medan jag ännu var en syndare, innan jag hade lagt två strån i kors för att söka honom?

Går jag och inbillar mig, att min plats i Guds kärlek är beroende av hur mycket jag ber och läser Bibeln, hur ofta jag går i kyrkan, eller hur mycket pengar jag ger till missionen? Då behöver jag byta diet, och börja äta från livets träd istället!

Blandar jag ihop begreppen, så att jag har börjat sätta ett likhetstecken mellan människors godkännande och Guds?

(Alltför ofta har jag kommit att tänka på tomteverkstaden i ”Kalle Anka och hans vänner firar jul”, när jag har samtalat med mina medkristna – ni vet, den där scenen där jultomten säger till dockan: ”Säg mamma!”, och när dockan presterar på önskad nivå får hon en OK-stämpel i baken…det är som vi sökte just det)

Eller vilar jag i Guds nåd, så att jag vet att Guds kärlek är en evig konstant, som inte ändras av vad jag gör eller inte gör, och att detta, att Herren önskar att jag ska leva vänd till Honom, det är ett uttryck för att han vill att hans kärlek faktiskt ska nå in i mig, med allt vad det har med sig av frid och frihet, det är inte ett villkor för att han ska älska mig? Då har jag kommit in i vilan, då är jag rotad och grundad i Guds kärlek!

Och det är att leva i tro!