Där såg vi som hastigast på bönen i Ef 1:15-19, utan att då gå så värst djupt in på vad som kan tänkas menas med att Anden behöver få uppenbara för oss hur stor Guds makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.

Nu läser vi vidare en bit till, verserna 20-22. Där får vi veta att det är fråga om uppståndelsekraften, och att det är på vilka sätt, som den är verksam i oss som tror, som vi behöver Andens hjälp att få upp ögonen för!

Vid ett tillfälle var det någon, som just hade fått upp ögonen för detta, som sade: ”Men detta förändrar ju allt!” Och så är det. Jesu uppståndelse, och det faktum att samma kraft är verksam i oss som tror, det förändrar verkligen allt – frågan är bara om vi ser det, om vi lever i det, om vi sträcker oss efter en djupare förståelse av det?

I brevet till Filemon, femte versen, uttrycker aposteln en önskan om att Filemon ska få en klar insikt om hur mycket gott vi äger i Kristus, och den bönen ska vi be för både oss själva och varandra!

Så, på vad sätt är kraften från Kristi uppståndelse verksam i oss, och på vilket sätt förändrar den allt? Jag tror att man kan säga så här:

Den förändrar min relation till Gud, till medmänniskorna, och till mig själv, den förändrar hur jag förhåller mig till världen, den förändrar min ställning i förhållande till ondskans andemakter, och den förändrar hur jag förhåller mig till den fysiska döden!

Och då är det tämligen heltäckande! Detta förändrar allt – vi behöver bara se och underordna oss det, som Jesus gör för oss genom sin uppståndelse. Och där behöver vi den helige Andes ljus och uppenbarelse, och en villighet att genom att leva det nya livet korsfästa det gamla!

Vi börjar med hur vår relation till Gud förändras genom Kristi uppståndelse.

Vi brukar ju tala och undervisa om hur Gud älskar oss, och vill ha en relation till oss. Vilket ju låter väldigt bra, och också är det, men som också kan bli väldigt missförstått, och ställa till med en hel del problem, om inte Anden får vara med.

När vi talar om ”relation” avser vi det sätt, på vilket två eller flera människor eller saker har förbindelse med varandra. Två människor uppehåller en gemensam relation främst genom kommunikation, alltså genom att tala med varandra, kommunicera på olika sätt, men de är fortfarande två helt skilda individer. Undantaget är då äktenskapet, där ”de två blir ett kött”, och alltså går ett steg djupare än i andra relationer.

Om vi då har den tanken med oss, att en relation alltid upprätthålls genom samtal, ömsesidig kommunikation, då kommer vi förstås att vänta oss att Gud ska tala till oss, och göra det frekvent. Annars har vi svårt att förstå vad detta nu är för en konstig relation, där det bara är jag som söker kontakt, utan att få något svar?

Ungefär som en vänskap, där det bara är jag, som ringer, bara är jag som vill träffas….

Men om vi ser på hur Jesus och apostlarna undervisar om vårt förhållande till Herren, då ser vi att de inte avser en relation i den grunda mänskliga meningen, de talar om förening, livsgemenskap, om trädet och grenarna, lemmarna och kroppen, där huvudet är Kristus! Och detta är något som grundar sig i Kristi uppståndelse! Det är i den, som vi är sammanvuxna med honom! Rom 6

Detta, att vi är ”i Kristus”, satta med honom i den himmelska världen, det kan vi aldrig se annat än genom Andens uppenbarelse. Ser vi det, då vet vi att vänta oss att han lägger sin vilja, sitt ord, sin kärlek i våra hjärtan, istället för att vänta oss yttre tilltal och påbud från ovan jämt och samt…

Vad händer med vår relation till våra medmänniskor, och till oss själva, när uppståndelsekraften får verka?

I 2 Kor 5:14-21 ger Guds Ord oss en kärnfull beskrivning av detta.

Vi får ett nytt sätt, nya ögon, att se varandra med!

Vi får möjlighet att inte längre bara se ytan, det mänskliga, vi ser också den nya skapelsen, vad en Jesu lärjunge är i andevärlden! Du är inte längre bara det du ser i spegeln på morgonen! Du är också uppstånden med Kristus, en strålande andevarelse, renad i Jesu blod, klädd i hans rättfärdighet, skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet! Ef 4:22-24. Samma gäller för alla dina bröder och systrar i Herren!

Den onde vill minsann hålla oss nere genom att få oss att känna varandra efter köttet, med allt vad det leder till av kritik, baktalande, hårda domar, och stridigheter, men den helige Ande vill öppna våra ögon att se och glädja oss över hur stor frälsningen faktiskt är!

Och ser vi det, då förändras vår relation till våra medkristna i grunden: också med dem har jag förenats långt djupare, än vad någon den gamla skapelsens ytliga relation kunde göra!

”Älska din nästa som dig själv” får en helt ny innebörd, när vi i den kristna gemenskapen börjar se varandra i ljuset av Kristi uppståndelse: när jag älskar min nästa älskar jag ju också mig själv! Vi hör ju ihop, vi är ju ett!

Jesu uppståndelse, och vad den gör med mig, förändrar alltså också hur jag ser på mig själv, tänker om mig själv, på ett annat sätt. Det kan vi se i Rom 6:5-18. ”Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden, och lever för Gud i Kristus Jesus! Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen, utan under nåden!”

Vi har haft litet för lätt att hopplösförklara oss själva, typ: ”jag fattig syndig människa duger naturligtvis inget till” – vilket kan vara sant om den gamla människan, men definitivt inte är sant ifråga om den nya skapelsen i Kristus!

Hur vi förhåller oss till den här världen, som vi lever i, förändras också i grunden genom uppståndelsens kraft.

Jesus förklarar med all önskvärd tydlighet för sina lärjungar att de är tagna ut ur den här världen, att de inte längre är av världen. Joh 15:16-19, Joh 17:14-16

Beskedet om vad vi har blivit tagna från är dock bara halva budskapet om vad som har hänt med oss, vi som är sammanvuxna med Kristus i både död och uppståndelseliv. Rom 6:1-14.

Andra halvan finns i Ef 2:6 och Kol 1:13. Vi har fått gå från mörker till ljus, från världen in i Sonens Rike!

Som kristen är det helt naturligt att känna sig främmande i den här världen – det här är inte vårt hem! Känner man sig hemma här och trivs här, då är detta närmast ett tecken på att man lever kvar i det gamla livet och sättet att se och tänka, och då behöver man Andens uppenbarelse över vems undersåte man är, vilket rike man är medborgare i!

”Älska inte världen”, skriver aposteln i 1 Joh 2:15-17, och den kärleken kommer man inte loss från, om man inte har ett annat rike att tillhöra och älska i stället!

Att vara tagen ut ur världen får också den konsekvensen, att vi inte längre har någon lojalitet eller förpliktelse gentemot den här världen, så att vi skulle behöva vara den till lags, och ställa upp på dess krav på anpassning och och kompromisser.

Även om den här världens människor blir arga, stötta, sårade och kränkta, när uppmaningen till att omvända sig och tro evangelium går ut, så ska vi inte låta lura oss att tro att vi har gjort något fel! Världen vill att vi ska vara den till lags, och reagerar med ilska och anklagelser om vi inte ställer upp på det, men vi har ingen skyldighet att vara någons onda natur till lags! Rom 8:12-13

Sedan kan vi se på hur vi genom Kristi död och uppståndelse förhåller oss till ondskans andemakter.

Att vi är tagna ut ur världen, inte längre är den ondes undersåtar, Ef 2:2-3, innebär naturligtvis att han inte längre har makt över oss, makt att tvinga oss att tjäna och lyda honom.

Det går dock längre än så: Nu är det Jesu lärjungar, Rikets medborgare, som har makt över honom!

I Rom 8:32-34 och Kol 2:9-15 får vi veta att den onde inte längre har någon grund för sina anklagelser, i Luk 10:19 säger Jesus att han har gett sina lärjungar makt över ondskans anhang!

I uppståndelsen bevisade han att han verkligen har den makten, den auktoriteten, och att han därmed också kan delegera den vidare.

Vi är här för att övervinna, genom Jesu blod och vårt vittnesbörds ord, vittnesbördet om Jesu uppståndelse! Uppb 12:11

Så uppfattade apostlarna sitt uppdrag: de var först och främst sända att vittna om Kristi uppståndelse! Texter som Apg 1:22, 4:2, och 17:18 ger klart besked om detta!

Döden, den fysiska döden, är något vi alla har framför oss, om vi nu inte är lyckliga nog att få uppleva Jesu återkomst medan vi ännu lever här på jorden!

Hebr 3:14-17 ger en märgfull beskrivning av hur vi människor påverkas av vår förgänglighet: vi är slavar under vår fruktan för döden.

Och visst är det så, att vi klamrar oss fast vid det här livet med näbbar och klor, visst är det så, att den patetiska ungdomsdyrkan, som får folk ända upp i min ålder att försöka låtsas som om de inte alls är gamla än, talar sitt tydliga språk om rädslan för att åldras och dö.

Hur förändras vi då av Jesu uppståndelse ifråga om detta?

Ja, om vi med Andens hjälp kommer till en levande tro på det faktum, att den som tror på Jesus aldrig kommer att dö, att vi, med Carl-Erik Sahlbergs ord, är mer levande efter att  vi har dött den fysiska döden, än vad vi någonsin var före, då blir ju den fysiska döden bara en port in till ett mycket rikare, fullare, på allt sätt bättre liv!

Vill man spetsa till det, då kan man säga, att det bästa med det här livet är att det småningom tar slut, för att leda vidare till något oändligt mycket bättre.

Så länge jordelivet pågår är det ju som det står i Ps 90: när det är som bäst är det möda och fåfänglighet…

Så här skrev en, som hade hoppet om evigt liv genom Kristi uppståndelse levande inom sig: ”För mig är livet Kristus, och döden en vinst! Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag ska välja. Jag dras åt båda hållen! Jag skulle vilja bryta upp, och vara hos Kristus, det vore mycket bättre…. Fil 1:21-23

Så vill den helige Ande hjälpa oss alla att tänka och känna!

Detta var då sista delen i min serie om Anden och församlingen. Få se vad som dyker upp härnäst – jag har ju mina funderingar om Jesaja att återgå till, och jag är också fortsatt tacksam för frågor och förslag från er också!

Vi ställde frågan vad det egentligen är, som Herren talar om här?

Och hur tillber man i ande och sanning, vad ingår i en sådan bön?

Vi började med den sjuka kvinnan, som smög sig fram och rörde vid Jesus. Den berättelsen finns i Luk 8. Där, i vers 46, frågar Jesus vem det var som rörde vid honom?

Sedan såg vi på de tio spetälska männen i Luk 17. Bara en kom tillbaka för att tacka och tillbe, till Jesu förundran. ”Var det verkligen ingen annan, som ville komma för att prisa Gud?”

Nästa ledtråd fann vi i Hes 22:30. Efter att ha beskrivit en situation av totalt andligt förfall bland Guds folk, konstaterar Gud till slut att han inte ens har funnit någon, som vill be för landet och folket, inte fast han har sökt ibland dem – men han fann en man mer än femtonhundra år tidigare, som var villig att be för Sodom!

Nu ska vi fortsätta vår upptäcktsfärd. Vi ska försöka förstå vad Gud egentligen frågar efter i 1 Mos 3:9?

”Adam, var är du?”

Både Gud och Adam visste var Adam befann sig till det yttre, så där rent geografiskt.

Men Adam behövde få klart för sig var han hade hamnat också till det inre, andligen!

Jag kan tänka mig att hans förvirring och fasa var total, efter vad som just hade hänt!

”Adam, var är du, var befinner dig du dig, i vilket läge är du, vilka är dina tankar, hur känner du dig? Var är du, du människa?”

Sokrates lär ha gått omkring och sagt: ”Människa, känn dig själv!”

Han var inte först med det . Guds fråga till Adam har något av samma innebörd!

Ja, hur är det med dig, medmänniska, som just läser det här?

Sitter du fast i fördömelse och självförakt?

Ser du på dig själv istället för att se på Jesus?

Går du som Emmausvandrarna, med näsan mot marken, nedtryckt av bekymmer och besvikelser, så att du inte ens känner igen Herren, fast han går med dig? Luk 24:13-32

Vi har sällan klart för oss hur destruktiv besvikelse är, om vi går och bär på den, och låter den komposteras i vårt inre!

Lyssna bara till vad gossarna på Emmausvägen säger: ”Vi hade hoppats att han var den, som skulle befria Israel.”

”Hade hoppats”, det är avslutad handling i förfluten tid! De hade gett upp, helt och totalt! Och därmed var de fångna i sina svikna förhoppningar, kunde inte lyfta blicken längre – vad skulle det tjäna till, allt var ju förbi!

Sedan kommer Jesus, och frågar dem vad det är de går och samtalar om?

Här kan det vara skäl att göra en exkursion till grekiskan.

I vers 15 sägs det att de samtalade/homilein och överlade/sydsetein, men när Jesus ställer sin fråga i v 17, då säger han så här: ”Tines hoi logoi hutoi hus antiballete?” ”Vad är det för ord ni växlar?”

King James har översatt det så här: ”What manner of communications are these that ye have one to another?”

För mina olärda ögon verkar det som om han frågar vad det är de går och ältar och bollar fram och tillbaka till varandra, utan att komma någon vart….

Och det är ju vad förvirring och besvikelse efter motgång och misslyckande ofta leder till!

Då kan minsann Herren behöva få oss att tänka till: var har jag hamnat nu, egentligen?

För har jag eller du det på ovannämnt sätt, då kan vi inte tillbe i ande och sanning, för tillbedjan innehåller alltid ett element av att upphöja Gud, att se på Jesus, och ge honom ära för den han är och har gjort, att prisa Guds Lamm! Uppb 5:7-13, 7:9-12

Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, sanningen om att Jesus lever, alltså är du frälst, om du tror på honom, du är förlåten, du har en plats i himlen, som väntar på dig, när du har traskat färdigt här i tåredalen, och för den som är i Kristus finns ingen fördömelse!

Sanning är annars något som börjar i hjärtat. Gud har ju som bekant behag till sanning i hjärtegrunden! Ps 51:8

Ibland tycks det som om vi människor inte skulle vara medvetna om att i himlen hörs våra tankar lika bra som våra ord.

En av de gamla ökenfäderna lär ha haft som sitt valspråk, att vi kristna bör lära våra munnar att säga det, som är i våra hjärtan, och vi skulle komma en bra bit på väg mot att kunna tillbe mera i ande och sanning, om vi skulle följa det rådet!

Det måtte onekligen låta bra konstigt för Herren att lyssna till en tillbedjan, där våra munnar och våra hjärtan samtidigt säger helt olika saker….

En av grundförutsättningarna för det, som vi nu talar om, torde vara just att man säger det man har på hjärtat, och inte försöker fromla till det.

Har du någon gång rynkat på näsan åt de i våra humanistiska ögon så anskrämliga hämndepsalmerna i Psaltaren? Det är inte ofta man får höra någon predika över t ex ps 58:11 eller ps 137:9! Hur kan psalmisterna uttrycka sig så, och varför finns de här orden bevarade i Bibeln? Så har både en och annan undrat och frågat!

Jag tänker mig att en stor del av orsaken till detta är, att de lär oss att vara ärliga i våra böner!

I de här psalmerna stämmer mun och hjärta minsann överens!

Och om vi går in för att göra likadant, då kan Gud hjälpa oss att se att våra hjärtan kanske behöver förändras på en och annan punkt, så att vi slutar smeta religiositetens vitmålning över vårt inre eländet med hjälp av våra passande, väl tillrättalagda, och allmänt lögnaktiga böneformuleringar….

Om vi håller oss till sanningen, då kan Anden komma vår svaghet till hjälp med fortsättningen!

Sedan kanske vi kan påminna oss om att tillbedjan i ande och sanning alltid är något, som försiggår mellan Gud och bedjaren. Jesus säger att vi ska gå in vår kammare och stänga vår dörr, och där be till vår Fader, som är i det fördolda! Matt 6:6

Där, i ensamheten med Gud, är vi nämligen befriade från frestelsen att tänka på hur andra människor ska uppfatta det vi säger, fria från frestelsen att komma med fina och uppstyltade formuleringar, fria från frestelsen att förvandla bönen till en liten predikan för de andra i bönegruppen, som man maskerar som bön, fast den egentligen inte alls är tänkt för Guds öron i första hand….. kort sagt, i ensamheten med Gud kan man börja lära sig att vara ärlig i sina böner!

Jesus vill lära oss be, Luk 11, och då kan vi tryggt utgå från att den helige Ande är vår Hjälpare också i detta! Anden omtalas ju som ”nådens och bönens ande” i Sak 12:10, och i slutet av Ef 6 uppmanas vi att alltid be i Anden. Till och med har vi fått löfte om att Anden ska hjälpa oss, när vi inte ens vet vad vi ska be om! Rom 8:26-27

Den, som vill be i ande och sanning, gör alltså klokt i att vara öppen för Andens ledning i bönen, och det gäller både när vi är ensamma och när vi är tillsammans!

Eftersom detta, att genom Jesus få ha fritt tillträde till nådens tron i bön och tillbedjan, definitivt hör till den välsignelse, som Fadern vill att vi ska få leva i från dag ett, när vi har kommit till tro, kan vi se litet närmare på detta med att tillbe i ande och sanning.

Vad är det egentligen vi talar om här?

Hur tillber man i ande och sanning, vad ingår i en sådan bön?

Senast konstaterade vi att religionens fokus på hur allt ska vara till det yttre, i det synliga, och hur vi av det religiösa mönstret luras att flytta tyngdpunkten i vår trosutövning till sådant, som vi själva kan styra och utforma, och därigenom i princip gör den helige Ande överflödig i församlingen.

Vad har då Skriften för ledtrådar att ge oss ifråga om hur vi går på djupet i vår relation till Herren, hur vi kommer in i en tillbedjan i ande och sanning?

Jag har, naturligtvis,  inga heltäckande svar att ge, men några ledtrådar kan vi i alla fall ta upp!

Vi kan börja med den sjuka kvinnan, som smög sig fram och rörde vid Jesus. Den berättelsen finns i Luk 8. Där, i vers 46, frågar Jesus vem det var som rörde vid honom?

Då kan man undra, varför han frågar. Han hade ju visserligen känt att kraft gick ut från honom, så han visste, att något hade hänt, någon hade blivit helad, men i många andra fall hade han uppmanat människor att inte berätta för någon att han helat dem!

Nu gör han tvärtom, och kallar fram den, som blivit hjälpt, inför alla!

Kvinnan var uppriktig i sin tro, inte tu tal om den saken!

Men, hon försökte förbli dold, också efter att hon blivit helad.

Skriften säger att hjärtats tro behöver förenas med munnens bekännelse, Rom 10:9-10, och att vi ska bekänna Jesus inför människorna, Matt 10:32-33! Då kan man inte komma till Jesus i smyg för att få hjälp fysiskt eller andligt,  inte vara Jesu lärjunge i hemlighet, inte i längden! Herren kan godta detta till en tid, men förr eller senare kallar han oss att öppet bekänna färg!

Hjärtats tro står här för sanning, och den öppna bekännelsen för ande – Anden vill ju förhärliga Kristus, och det sker inte i hemlighet!

Sedan kan vi se på de tio spetälska männen i Luk 17. Bara en av tio  kom tillbaka för att tacka Gud och tillbe.

De andra visade den sorts otacksamhet, som omöjliggör all tillbedjan i ande och sanning.

Om man inte tackar Gud för det man fått, då tackar man ju inte Gud! Då kommer man inte till Gud med någon tacksamhet och lovsång för hans godhet och nåd, istället kommer man bara med nya önskelistor, för det finns ju alltid något som jag inte har fått, och som någon annan har….

Bön utan tacksägelse kommer att bli mer och mer köttslig och  självcentrerad, inte Gudscentrerad, för den vill att ens egen vilja ska ske, inte Guds, och detta är en bön, som har sitt ursprung i köttet, inte i anden!

Jag minns för övrigt en man, en kristen broder, som var ytterligt bitter och inåtvänd i följd av alla motgångar, som drabbat honom. När jag frågade honom när han senast hade tackat Gud för något, blängde han på mig, och svarade: ”Och vad tycker du att jag har att tacka Gud för?”

Han hade glömt att han hade fått sina synder förlåtna, att Jesus hade dött för honom, att han hade en plats beredd i himlen åt sig den dag han lämnar jordelivet, att alla de stora och viktiga sakerna var ordnade för honom som en Guds gåva av nåd. Och hur glömmer man det, hur kan man glömma det?

Jo, genom att underlåta att tacka för det, och strunta i att fortsätta att tacka för det! Otacksamhet tar livet av den slags tillbedjan, som Fadern vill ha!

Nästa ledtråd har vi i Hes 22:30. Efter att ha beskrivit en situation av totalt andligt förfall bland Guds folk, konstaterar Gud till slut att han inte har funnit en enda, som skulle ha varit villig be för landet och folket, inte fast han har sökt ibland dem.

Trons fader Abraham får här ge oss modellen för hur en bön i ande och sanning ser ut, när han ber för Sodom i 1 Mos 19, något som hände 1500 år innan Hesekiel levde.

Här har vi nu en stad, som är så fientlig mot Gud, så full av synd och orättfärdighet, så på tvären med allt vad Herren vill med oss människor, att folket där till och med vill överfalla och våldta hans sändebud! De har fyllt sina synders mått fram till den punkt, att Gud har beslutat utplåna hela området, på samma sätt som man amputerar en lem med kallbrand för att inte smittan ska kunna sprida sig vidare.

Situationen där är faktiskt rätt lik den, som beskrivs i Hes 22!

Så, varför kommer Gud på besök till Abrahams tält, innan han går till verket med Sodom?

Jo, han söker efter någon, som vill be för också denna eländiga stad, för dessa fördärvade människor! Gud söker alltid efter förebedjarna, de som inte bara ojar sig över fördärvet, och i from avsky tar avstånd från ogudaktigheten, utan som är villiga att lägga sig ut för sina medmänniskor, be om nådatid, be om väckelse, be om nåd till omvändelse!

Guds Ande vill inte någon syndares död, han vill att syndaren omvänder sig och får leva! Hes 33:11

Bön i ande och sanning blir här att se och erkänna sanningen, så här står det till med oss, märk väl, med oss, för identifikationen behövs, och dels att be Gud förbarma sig över de vilsegångna.

”Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga och upproriska, vi har gjort orätt”  Så börjar den rättfärdige Daniel sin förbön för sitt folk… Dan 9:5

Nu ska vi komma ihåg, att Jesus i Joh 10:10 varnar oss för någon, som han kallar ”tjuven”.

När Herren välsignar oss, då finns denne tjuv alltid på pass i kulisserna, och söker möjligheter att stjäla det goda, som vi har fått.

Eftersom det är just genom Anden, som så mycket av välsignelsen kommer, vilket vi ju såg exempel på de två senaste gångerna, när vi talade om uppenbarelsen och kärleken, är det inte speciellt långsökt att tänka sig, att kontakten mellan Guds helige Ande och oss kristna är något, som tjuven väldigt gärna vill bryta!

Det gör han på flera olika sätt.

Vi kan börja med att se på något som vi kan kalla det universella religiösa mönstret, hur det ser ut, och vad det leder till.

Religionerna börjar från den andliga medvetenhet som finns överallt i mänskligheten, Gud har ju lagt evigheten i våra hjärtan. Pred 3:11

När människan så ska börja göra något av denna medvetenhet om att tillvaron inte bara består av det, som vi kan se och ta på, brukar det som görs alltid följa ungefär samma mönster, oavsett vilken religion vi talar om.

Först kommer offertänkandet in, tanken att man måste erbjuda något, offra något åt Gud / gudarna, för att de ska bli på gott humör, och göra som man vill. Det som offras kan då bestå antingen av saker, djur, växter, människor, tid, eller olika ceremonier och riter.

Sedan börjar man utföra de här handlingarna på vissa platser och vid vissa tidpunkter. Man har heliga träd, eller stenar, offerplatser, altaren eller tempel, där Gud – eller gudarna – förutsätts vara speciellt närvarande. Där utför man då sina riter, och bär fram sina offer och böner när det är fredag eller lördag eller söndag, eller nymåne eller fullmåne eller vintersolstånd, eller när nu annars himlakropparna är i den position man har fått för sig är speciellt gynnsam….

Småningom blir ritualerna i denna tillbedjan naturligtvis så invecklade, att man måste ha speciella, särskilt utbildade och avskilda personer, som sköter det hela för de andras räkning, för att allt ska bli rätt i varje detalj, och Gud / gudarna inte bli missnöjda och arga. Dessa för ändamålet skolade och avskilda personer kallas t ex  schamaner, medicinmän, brahminer, imamer, munkar, eller präster och pastorer, beroende på vilken religion det handlar om.

Och sedan, när det hela är färdigutvecklat, har människans förhållande till Gud blivit mer bestämt av hennes olika slags offer och riter än av Guds nåd, mötet med Gud är i hennes föreställningsvärld begränsat till vissa tider och platser, och det är bara vissa särskilt utbildade och vigda personer, som har riktigt fullt tillträde till Guds närhet – och då dessa tre steg är tagna, då är det grundläggande religiösa mönstret etablerat!

Vad är det då, som har hänt, om det här mönstret har smugit sig in i en kristen församling? Jo, då har tyngdpunkten i trosutövningen flyttat, en liten bit i taget, från det inre till det yttre, från det osynliga till det synliga.

Och där, i det yttre, i sådant som vi själva kan styra och ställa med, där vi kan så att säga sköta butiken själva, där krymper vårt behov av den helige Ande till nästan ingenting! Då har Laodiceas ande flyttat in i huset i stället. Uppb 3:14-21

Vilket ju var precis vad den onde ville åstadkomma.

Han vill ju alltid få oss att plocka frukter från kunskapens träd, och hela den självvalda gudstjänst, som människan själv har tänkt ut och producerar, bygger på just kunskap, i detta fall religiös sådan.

Då det går så här, då stannar det första stegets välsignelse av och ebbar ut, och de följande stegen blir aldrig tagna!

Det som började i Anden har slutat i köttet. Än en gång. Det här är ett så gammalt fenomen, en stöldmetod, som tjuven har fått använda med framgång så många gånger i så många väckelser, att man kan undra om det faktiskt är så här omöjligt för oss att lära oss något av historien? Gal 3:3

Kvinnan vid Sykars brunn ger uttryck för det religiösa tänkesättet, när hon ställer frågan om det är på berget Gerissim eller i Jerusalem, som det är rättast att tillbe. Joh 4

Jesu svar på hennes fråga tål att tänka på – och det är på den vägen jag har kommit att tänka det jag skriver här i dag.

”Den tid kommer, då det varken är i Jerusalem eller på detta berg ni ska tillbe Fadern!  Den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning, ty sådana tillbedjare vill Fadern ha!”

Det behövs alltså ingen geografiskt bestämd plats, inga offer som vi åstadkommer, inga mellanhänder mellan Gud och människa. Tyngdpunkten i tillbedjan är i Jesu ord förlagd till det osynliga, de yttre omständigheterna är reducerade till noll betydelse.

I stället bjuds vi in till nådens tron, Kristi offer, och fritt och ständigt tillträde genom honom till Fadern för var och en som tror… Hebr 10:11-22

En annan av tjuvens metoder, som vi behöver se upp med, är att han är mycket väl medveten om vad Anden vill, alltså förhärliga Kristus, göra Jesus känd, lära oss att alltid se på Jesus, och då framför allt att se på honom som korsfäst.

Detta kan han sabotera på flera olika sätt.

Han kan lura oss att börja fokusera på Anden och nådegåvorna, och de övernaturliga manifestationerna på ett sätt, som drar uppmärksamheten från Jesus. I det läget kommer Anden att börja dra sig undan. Vi är speciellt sårbara för det här i en situation där längtan är stor efter att det ska börja ”hända något” i församlingen. Detta märks bland annat på hur vi flockas till möten med såna förkunnare, som har blivit kända just för att det ”händer något” i deras möten…

Han kan också lura oss att börja sträva efter kraften på ett sådant sätt, att vi inte längre är villiga att välja att vara svaga. Då kommer inte längre Guds kraft att vila över oss. 2 Kor 12:9-10. Det tog vi upp redan i del 5 av den här serien.

Han kan få oss att börja inbilla oss att den, som börjat fungera i andliga gåvor, fått uppleva något av Andens kraft, på något sätt gått vidare från behovet av att leva i syndernas förlåtelse, leva under korset. Då faller vi i andligt högmod, och Gud står som bekant emot de högmodiga. Jak 4:6

Den dag, då en kristen inte längre vet och erkänner, att allt det vi gör måste helgas genom Kristus, innan det kan vara välbehagligt för Gud, att inget av det vi gör någonsin är fullkomligt inför Gud, den dagen har han gått bort från korset. 1 Petr 2:5

Och det är nära korset, som Anden vill verka! Anden faller på blodets grund! Det ger oss redan Mose lag besked om! 3 Mos 14:14-17

Så, om den onde kan lura oss bort från korset i något avseende, då har han på samma gång lurat oss att dra oss undan från Anden!

Gamle Luther hade så rätt när han sade: ”När jag gör mitt bästa, gör jag synd!”

All vår rättfärdighet är fortfarande bara som ett nedsmutsat plagg.

Gud har monopol på fullkomlighet! Vi andra, vi åstadkommer bara styckverk och halvfärdigheter, och också i det bästa vi kan åstadkomma finns ofrånkomligen sådant med, som gör det till en stinkande vidrighet inför Gud, om det inte först blir renat och helgat genom Kristus.

Medvetenheten om detta föder den förkrosselse, som får oss att omfamna korset och prisa Gud för att det också i våra mest valhänta försök att tjäna, våra mest stapplande vittnesbörd, finns guldkorn, som kan glädja vår himmelske Far, om det bara i ödmjukhet först blir överlämnat åt Jesus, i stället för att vara något, som vi tror att vi på något sätt kan berömma oss av!

Och i den människa, som lever i detta, står dörren på vid gavel för Guds helige Ande!

I den första bönen var det tal om de inre ögonen, ordagrant ”hjärtats ögon”, nu är det tal om den inre människan i sin helhet!

Vi får också det beskedet, att Guds Ande styrker den nya skapelsen i Kristus, han styrker inte den gamla människan! Han kommer inte för att ge oss vishet och kunskap och kraft att förverkliga något annat än det, som är gott och rätt inför Gud – den, som tror att han ska kunna utnyttja Andens vind för att få fart på den egna väderkvarnen, kommer alltså att bli besviken.

Någon har sagt så här om Guds Andes kraft: ”Andens smörjelse är över dig för att du ska kunna göra Guds vilja! Han hjälper dig inte med något annat, än det som är Guds vilja för dig! Går du utanför det, då får du försöka klara dig i egen kraft!”

I nästa del av bönen ber han att Kristus genom tron ska bo i deras hjärtan.

Det här är en påminnelse om Uppenbarelsebokens ord om att Jesus faktiskt står vid dörren och knackar, för att få komma in och bo i varje troende!

Bönen gäller alltså inte att Herren ska bli mer välvilligt inställd, och börja vilja ha nära gemenskap med oss, han har ju redan visat att det är just det han vill!

Ordet blev kött, och tog sin boning ibland oss!

Aposteln ber snarare om att efesierna ska bli ledda att mer och mer ta emot Jesus genom tron, den slags tro som öppnar för Jesus som Herre och Kung, likaväl som den har öppnat för Jesus som Frälsare.

Den sortens tro, trons lydnad, är den helige Andes verk i oss.

Om inte Gud verkar vilja och gärning i oss, då är vi utlämnade åt vår egen alltför lättpåverkade vilja, och de gärningar, som den ger upphov till…

När den pånyttfödda människan styrks genom Anden, då får den gamla upprorsnaturen allt mindre inflytande.

Här kanske någon vill invända.

”Bor då inte Jesus i varje kristen människa?”

”Jag har ju en gång överlåtit mig åt Herren, då bor han väl i mig?”

Ja, om en sådan automatik vore i funktion, då skulle inte Jesus behöva stå utanför dörren och knacka på hos de enskilda medlemmarna i en kristen församling, så som han gjorde i Laodicea.

Inte heller skulle det finnas någon anledning för apostels att be en sådan här bön….

Tänk så här: en människa är litet som ett kassaskåp.

Hon låser om sig själv och sina hemligheter, försvarar sina uppfattningar, hittar på olika sätt att vitmåla sina synder, och så vidare – vilket ju pågår bakom en dörr, som är stängd för Herren.

Sen kommer denna kassaskåpsperson till tro, och överlämnar sig åt Herren.

Men vad är det hon överlämnar?

Är det ett låst kassaskåp, eller är dörren öppen?

Har Gud och Guds vilja fri tillgång till människan, eller är det mer ett ”Gud, du får gärna frälsa mig och förlåta mig mina synder, så att jag får komma till himlen när jag dör, men jag vill inte att du ska blanda dig desto mer i mitt liv här på jorden, annat än möjligtvis för att ställa upp och hjälpa mig då och då!”

I det senare fallet finns det all anledning att be till Gud att han ska hjälpa människan att faktiskt öppna för Jesus!

Tredje delbönen är att de ska bli rotade och grundade i Guds kärlek, och på den vägen också allt mer uppfyllda av all Guds fullhet.

Också detta är ett Andens verk, det är ju genom den helige Ande, som Guds kärlek kommer in i våra hjärtan, men det sker inte per automatik!

De ”rötter”, som texten talar om, de kanaler genom vilka Guds kärlek kan fortsätta att flöda in i oss, behöver bevaras hela och öppna!

Vilka är då dessa rötter? Det kan vi läsa om i 1 Tim 1:5

Kärleken, den kommer in i oss genom ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro!

I grundtexten talas om en oskrymtad, ohycklad tro.

Sådana texter som Höga Visan, Ps 51, Hebr 9:11-14, och Matt 6:1-18 ger en bra bild av vad dessa tre saker innebär!

Ett rent hjärta är ett hjärta, som blivit renat från allt, som hindrade den helhjärtade hängivenheten till den älskade. Vi talar här om brudens kärlek till brudgummen, om den kristnes kärlek till Herren Jesus.

Hjärtats renhet, rening, handlar alltså kanske främst om att bli av med sina avgudar.

Det rena hjärtat är ett helt hjärta.

Den, som kompromissvägen försöker vara både Gud och världen till lags, har därmed stängt av en av de ”rötter” som Guds kärlek skulle flöda in i ens liv genom!

Den som håller fast vid någon favoritsynd, och inte vill omvända sig, samtidigt som man nog ändå vill kalla sig kristen, hamnar i samma situation – det, som är viktigare för en än Herren Jesus är, det är en avgud! Tänk ”den rike unge mannen”… Mark 10:17-22

Ett gott samvete, då?

Här behöver vi först av allt definiera vad samvetet är för något.

Ibland tänker vi oss att samvetet är Guds röst i oss, men det är inte helt och hållet sant.

Vi kommer närmare, om vi säger att samvetet är det andliga sinnesorgan, med vars hjälp vi kan höra Guds röst inom oss.

Ordet ”samvete” är en ordagrann översättning av grekiskans ”syneidesis”, ”samvetande”, alltså att veta något tillsammans med en annan.

I Ef 1 var det tal om hjärtats ögon. Här i kapitel tre är det fråga om hjärtats öron!

Nu är det så, att precis som våra fysiska öron kan uppfatta ljud från många olika källor, så kan också de andliga öronen höra annat också, inte bara Guds röst.

Det är bara vem man väljer att lyssna på…

Om nu den kristne lyssnar på fel röst, lyssnar på den onde, när han anklagar och föraktar oss, då kommer samvetet att signalera skam och skuld, fördömelse och mindervärde.

Väljer man istället att lyssna till Gud, då kommer samvetet att ta emot en ständigt pågående bekräftelse på att man är förlåten, älskad, född på nytt till att vara ett Guds barn, och så vidare.

Vill man alltså att nummer två av kärlekens rötter ska vara i funktion, då gäller det att lyssna till evangeliet om Jesus och frälsningen i sitt innersta, och använda rättfärdighetens pansar och trons sköld för att avvärja de listiga angrepp, som den onde ständigt kommer med mot de kristnas samveten!

Den uppriktiga tron, ”oskrymtade tron”, hur definierar vi den?

När bibeln talar om ”skrymtare”, eller ”hycklare”, är ordet i grundtexten ”hypokritai”, och det betydde i antik grekiska rätt och slätt ”skådespelare”.

En skrymtare är alltså en, som spelar en roll, som gömmer sig bakom en mask, och låtsas vara någon annan, något annat, än han egentligen är.

I Matt 6 ger Jesus vassa exempel på hur ett sådant skådespeleri kan gestalta sig bland troende människor. Visserligen gör ju dessa hycklare utåt sett bra saker, men i själva verket ägnar de sig åt det som Hebr 9 kallar ”döda gärningar”, sådant som görs med egen vinning och egen image i åtanke, inte av kärlek till medmänniskorna.

I Joh 5:44 säger Jesus, att man inte kan tro samtidigt som man har som främsta målsättning att söka godkännande och bekräftelse från människor.

Vad jag förstår, så tänker han här på just oskrymtad tro, tro utan teaterinslag.

Uppriktig tro kommer alltså på samma sätt som all annan uppriktighet; när utsidan och insidan stämmer överens hos en människa, då är den människan uppriktig, och då kan den människan både ge och ta emot kärlek.

Valet står alltså mellan att upprätthålla en fasad, som ger uppskattning och beundran från omgivningen, och att avstå från fasaden, och därigenom öppna för Guds kärlek in i sitt liv.

När kärlekens rötter bevakas och bevaras, då är vägen öppen att börja lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap, och att därigenom bli uppfylld av Guds fullhet!

Den helige Andes ledning och uppenbarelse har en central plats i fullbordandet av denna Guds plan, som ju enligt Ef 3 sker i och genom den kristna församlingen.

Just i Efesierbrevet nämns den helige Ande i två böner, som aposteln berättar att han ber för sina medkristna.

Den första finns i 1:15-19, den andra i 3:14-19.

När man läser dem, får man en bild av både vad Guds Ande vill göra, för att vi ska bli mer delaktiga av den välsignelse, som Fadern vill ge sina barn genom att låta oss lära känna hans kärlek, och hur detta är tänkt att gå till.

Observera, att innan han börjar  berätta om innehållet i sina böner, slår han fast att den helige Ande redan är given till de troende, att vi har fått Anden som sigill, alltså att Andens gåva betyder att vi är så att säga registrerade och inför andevärlden märkta som Guds egendom, och att Anden också är ”handpenning på vårt arv” – här kan man för övrigt notera att det ord, som är översatt ”handpenning”, alltså ”arrabon”, i modern grekiska betyder ”förlovningsring”!

I den första bönen beskrivs den helige Ande som ”vishetens och uppenbarelsens Ande”.

När något blir uppenbarat blir det gjort synligt, men det behöver ju också kunna förstås på ett rätt sätt! Därför behövs både uppenbarelse och vishet.

Vi ska alltså be, för oss själva och varandra, att Anden tillhandahåller båda dessa gåvor: att vi får våra inre ögon, hjärtats ögon, öppnade till att se hoppet, arvet, och kraften, som Gud ger,  och också att vi förstår och kan ta till oss, komma till tro på det vi ser!

Hoppet, som vi behöver få uppenbarat för oss, beskrivs i 1 Petr 1, arvet i Rom 8, och kraften i Rom 6.

1 Petr 1 talar om ett ”levande hopp”, som vi har på grund av Jesu uppståndelse från de döda. Det är alltså fråga om ett hopp om evigt liv, liv i gemenskap med Herren och alla dem, som har blivit frälsta och förvandlade genom hans död och uppståndelse, ett hopp som inte kan dö och gå om intet på samma sätt som de förhoppningar vi har ifråga om jordiska ting.

Alltså ett levande hopp i ordets djupaste bemärkelse!

I Rom 8: 15-30 skriver aposteln om det himmelska arvet, vad det innebär för både oss, som tror, och för hela Guds skapelse. Allt ska bli befriat och upprättat från syndafallets följder, när Guds barn blir förhärligade av och med Jesus, när han kommer tillbaka!

Om man har detta för ögonen, har fått det uppenbarat för sig genom Anden, så att det är en levande verklighet inom en, då kan man också uthärda denna tidens lidanden! Som någon har sagt, man kan orka genom en lång och tung vårtermin, bara man vet att sommarlovet är på kommande….

I Rom 6 kan vi läsa en grundlig undervisning om hur kraften från Kristi uppståndelse verkar i de troende. Och man kan med skäl fråga sig, hur en människa någonsin skulle kunna se och ta till sig, att hon är både död med Kristus och levande i Kristus, att man är döpt till Kristi död för att kunna leva hans liv, att syndens tvingande makt är bruten i dem, som inte längre lever under lagen, utan under nåden, om inte Guds Ande själv hjälper en att se allt detta, ger vishet till att förstå det?

Och vilken gåva och nåd är det inte, att Gud faktiskt vill göra detta!

Det här är alltså en bön, som vi som kristna har all orsak att ha med i vårt dagliga umgänge med Herren. Här har också vi en öppning att förstå vad Jesus tänker på, när han säger att vi ska söka för att finna, knacka för att det ska öppnas, be för att få!

Han avslutar ju faktiskt den uppmaningen med ett specifikt löfte om vad vi ska få, bara vi söker: ”Hur mycket mer ska då inte er himmelske Fader ge helig Ande åt dem, som ber honom!” Luk 11:9-13

”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, och självbehärskning” Gal 5:22

Ja, tänk om vi vore sådana, hela bunten, hela tiden!

Men så är ju inte fallet – varför?

”Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bör dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Alltså ska ni känna igen dem på deras frukt!” Matt 7:17-18, 20

Här i Matt 7 talar Jesus om falska profeter, människor som uppenbarligen har fungerat i andliga gåvor, och gjort väldiga saker i Jesu namn, 7:22 , men som ändå inte har gjort Faderns vilja, 7:21, och därmed inte heller har någon samhörighet med Herren, fast de tagit hjälp av hans namn i sin verksamhet. 7:23

Andens frukt harmonierar helt med Faderns vilja. Den är till ära för Gud och välsignelse för medmänniskorna. Och det är ju så vi vill att det ska vara – sådana, som vi vill vara!

Om nu detta är vad Gud vill, och också vad vi själva vill, hur kan det då komma sig att det inte är på det sättet, alltid och överallt?

Det behöver vi få något slags klarhet i, annars kommer hela den undervisning om Andens gåvor, som vi har ägnat det senaste året åt, att bli antingen tom teori för oss, eller så blir den något, som vi så småningom i någon utsträckning börjar missbruka, om vi skulle råka komma oss igång.

Både gåvorna och frukten faller in under kategorin välsignelser, som är tillgängliga för oss här och nu. Därmed är de också något, som den onde, tjuven, gärna tar ifrån oss, om han bara kommer åt.

Därför hakar det så ofta upp sig i fruktbärandeprocessen.

Hur gör han?

Det vanligaste tycks vara att han får oss att hoppa över ett viktigt steg i Guds plan för oss, det allra första steget, det som skulle lägga grund för allt det andra.

Ef 3:8-11 talar om en Guds hemlighet, ett beslut som sägs vara evigt, alltså något som alltid har funnits och aldrig kommer att förändras. Det beslutet, den planen, har nu blivit utfört i Kristus!

Hur ser då den planen ut?

Det får vi en aning om, när vi läser 1 Mos 1:28.

Det första Gud gör, när han har skapat människan, är att han välsignar dem.

Först sedan kommer uppdraget, att vara fruktsamma och uppfylla jorden, och till sist tilldelas de ställningen, som de ska fungera i, alltså det mandat de får att råda över skapelsen.

När Jesus kommer är detta det program, som han följer.

Han välsignar sina lärjungar med sin kallelse till efterföljandets gemenskap, med sin närvaro, sin kärlek, sin undervisning, och sin handledning i tre års tid, och slutligen också med sin förlåtelse och frid, efter att de alla hade övergett honom i Getsemane, innan de slutligen får ta emot missionsbefallningen – som ju handlar om att gå ut och vara fruktsamma och uppfylla jorden på ett nytt sätt!

Och detta är det första steg, som den onde så gärna vill ta ifrån oss, få oss att jäkta förbi utan att stanna, lura oss att rusa iväg för att ge oss i kast med uppdraget, innan vi är välsignade för det och till det!

Det är nämligen så, att det finns något, som är oumbärligt för oss människor, när vi ska ta emot och leva i välsignelse från Gud. Det kallas ”vila”.

Kallelsen till vila är den första direkta allmänna kallelse, som Jesus uttalar, och den handlar inte om något, som vi ska gå ut och åstadkomma!

Vi kan läsa den i Matt 11:28-30.

”Kom till mig”, det är ju en kallelse! Jesus kallar på oss, oss alla, som arbetar och är betungade, och hur många undantag finns det från det?

I Gal 5:1 och 13 får vi veta att vi är kallade till frihet – ett eko av det Jesus säger i Joh 8, ”om Sonen gör er fria, då blir ni verkligen fria!”

Vi ser alltså, att befrielsen till verklig frihet fanns med i den grundläggande välsignelsen, som Jesus gav sina lärjungar!

Kallelsen till frihet handlar också om vila, vila från slaveriet under ständiga krav på att lyckas, att leva upp till något, att visa sig vara någon, att få godkänt av omgivningen, och inte minst frihet från den fruktan, som gör att vi kämpar vidare med allt detta, alltså fruktan för utanförskap, misslyckande, att inte duga, inte räcka till..

Det här är också en allmän kallelse, den är likadan för oss alla!

Den tredje grundläggande kallelsen, som ingår i Guds plan, alltså att först välsigna oss innan det blir fråga om att gå ut och bära frukt, den finns i 1 Kor 1:9, kallelsen till gemenskap med Gud Fadern och hans son Jesus Kristus.

Detta är då fråga om samma sak, som när Jesus i Joh 15 säger att vi hör ihop med honom som grenarna hör ihop med stammen – den mest totala gemenskap man kan tänka sig.

Stammen och grenarna är ju ett!

Vilan, den vila en människa får, när hon har kastat sin börda på Herren, blivit fri från all fördömelse, alla krav och tvång, och kommit till tro på den kärlek, som inbjuder till total öppenhet och samhörighet, utan risk för att nånsin bli utkastad, den vilan ställer dörren på vid gavel för all den himmelska världens andliga välsignelse! Ef 1

Här växer Andens första frukt fram, alltså kärlek.

Vi älskar ju därför att han först har älskat oss, och hela denna ”första stegets välsignelse”, som vi talar om, handlar om att hjälpa oss att komma in i den vila, som öppnar för Guds kärlek, komma till tro på den, vila i den, och befrias genom den!

När detta sker, då börjar också de övriga frukterna växa fram, för de är egentligen bara funktioner av kärleken till Gud och medmänniskan.

”Andens frukt” står för övrigt faktiskt i singularis i grekiskan i Gal 5:22, det är kärleken, som är Andens frukt.

De övriga sakerna i uppräkningen är bara kärlekens olika uttryck i den människas liv, som lever trygg i Guds kärlek….

”En får gåvan att profetera”, står det i 1 Kor 11:10. Detta är då nästa nådegåva, som vi ska försöka se litet närmare på.

Eftersom gåvorna är just Andens gåvor, och Andens uppdrag här på jorden är att förhärliga Kristus, kan vi tryggt utgå från att detta också är den profetiska gåvans huvudsakliga funktion. Uppb 19:10

Vi kan också se på Joh 15:1-8.

Det avsnittet avslutas med orden ”Min Fader förhärligas, när ni bär mycket frukt och blir mina lärjungar”.

I Joh 17:1 ber Jesus så här: ”Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig!”

Vi ser alltså, att när Sonen förhärligas, då blir också Fadern förhärligad.

Jag tänker mig att den profetiska gåvans första funktion är att hjälpa Jesu lärjungar att bära mer god frukt, både genom att rensa bort sådant, som försämrar fruktbärandet, och genom att stärka allt det, som ger mer frukt..

Detta sker genom personligt riktad uppmuntran, tröst, och förmaning – samt genom att avslöja sådant, som behöver komma fram i ljuset för att det inte ska kunna fortsätta sitt destruktiva verk.

Här är gränsen mellan profetisk gåva och gåvan att skilja mellan andar ibland ganska flytande!

Eftersom 1 Kor 14:3 ser litet olika ut i olika översättningar – ordet ”förmaning” saknas ibland, och är ersatt med ”uppmuntran”, kan detta behöva en egen kommentar!

Ordet i grundtexten är ”paraklesis”.

Detta handlar om att kalla på någon för att denne ska komma närmare, i detta fall närmare Gud, för att man ska kunna ge personen i fråga Guds omdöme om något i hans liv, och det kan också handla om att uppmana och uppmuntra någon att leva i enlighet med Guds plan och vilja för ens liv.

Grundbetydelsen av ordet är ”personlig förmaning eller uppmaning”, men betydelsen formas också av sammanhanget det står i. Det är alltså inte fel att översätta med ”uppmuntran” här, men den förmanande/uppmanande nyansen går onekligen förlorad då!

När vi i 1 Tess 5:20 uppmanas att inte förakta profetiskt tal, då ligger det närmast till hands att tänka sig, att det är just den personligt riktade förmaningen, som åsyftas! Det är ju den, som triggar försvarsattityderna hos människor…. men utan förmaning, när sådan behövs, kommer allt möjligt, som hindrar det goda fruktbärandet, att få finnas kvar och växa sig värre!

I den här meningen är det mesta av första Korinterbrevet profetiskt!

”Utan profetia blir folket tygellöst” står det i Ordspr 29:18, och man får onekligen ett intryck av att folket i Korint var tämligen förvildat i andligt hänseende – de första elva kapitlen består ju till största delen av mer eller mindre barska förmaningar och tillrättavisningar! Profetisk, riktad förmaning behövdes alltså, och aposteln tvekade inte att ge vidare det han fått av Guds Ande, även om han visste, att det skulle komma att svida i skinnet på korintierna!

Samma sak ser vi i de gammaltestamentliga profeternas budskap och verksamhet, det är ord och inga visor! Inte blev de omtyckta, men de var trogna i sin uppgift ändå, och alltid var det någon eller några som lyssnade, och vände om.

Gåvans andra funktion är vägledande, i linje med Guds löfte om att han ska vaka över oss, och ge oss råd. Ps 32:8-9, Apg 9:10, Apg 27:10

Guds huvudsakliga två sätt att leda oss är dels det inre tilltalet, det som sker genom att Gud låter sin goda vilja finnas i oss, och på det sättet gör så att vi vill det han vill, ”han är den som verkar i oss både vilja och gärning”, Fil 2:13, dels det yttre tilltal, som möter oss genom Guds Ord, både det direkta, profetiska ordet, och det skrivna. ”Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på min väg”, Ps 119:105.

Det kan, som oss alla bekant är,  gå så, att människans egenvilja, önskan att gå sin egen väg, tar över, så att Guds ledning i vårt inre och genom det skrivna Ordet åsidosätts. Då kan den profetiska gåvan vara vad som behövs för att återföra oss på rätta vägar, få oss att börja lyssna med båda öronen igen, alltså att pröva den inre ledning, som vi tycker oss ha fått,  men som inte var av Gud, mot det yttre, det skrivna och oföränderliga ljuset.

Tredje funktionen är framtidsförutsägande. Den här funktionen kan vi se och få bekräftad när vi jämför GT:s profetiska utsagor med vad som sedan faktiskt har hänt, vi ser den hos profeten Agabus i Apg 11:28, och hos Paulus i 2 Tess 2, för att inte tala om det budskap om framtiden, som Johannes får i uppdrag att förmedla i NT:s utpräglat framtidsprofetiska bok, Uppenbarelseboken.

Sådan kunskap om framtiden är då något, som endast den profetiska gåvan kan ge.Gud är den ende, som står utanför tiden, och därmed kan se den från början till slut.

Vi befinner oss liksom i en punkt på en linje – om det är punkten som rör sig på linjen, eller linjen som rör sig genom punkten, det vet jag inte, men vi vet i alla fall bara vad som redan passerat, vi vet inget om vad som finns längre fram på linjen.

Gud, som befinner sig utanför linjen, och innesluter den i sig själv från början till slut, han ser naturligtvis allt, och vet allt, både det som var, är, och ska komma.

Någon har beskrivit bibelns profetior som ”framtidshistoria”, och det är ett mycket bra och beskrivande uttryck!

Fjärde funktionen är att visa på Guds helighet och hans vrede över synd och lögn i ett läge, där folket har börjat visa öppet förakt för Guds vilja. Jes 30::8-11, Mal 1, Uppb 2:20-23

Ibland går det så långt utför med Guds folk,  att vi börjar strunta i både den inre och den yttre vägledning, som Gud vill ge, och då behövs det hårdare tag från Herrens sida för att få oss att överhuvudtaget börja fråga efter hans vilja och väg på nytt!

I det här läget uttalas inte bara en kallelse till omvändelse, har uttalas också konsekvenserna av ett fortsatt uppror, alltså möjligheten av en Guds straffdom, alltså någon form av tuktan, som ges i fostrande syfte. Hebr 12:1-17

Vi är kallade till frihet, vi kristna, men det är en frihet under ansvar.

Gud har gjort som varje god förälder skulle göra, om han hade en livsfarlig brunn på gården: han har satt sin lag som ett staket runt brunnen, för att vi inte ska ramla i den.

I övrigt får vi röra oss fritt i hela Guds underbara värld!

Om ändå väljer att klättra över staketet och, istället för att låta varna oss,  riskerar att falla i den brunn, som kallas att framhärda i öppen, överlagd, trotsig synd, alltså avfall från Herren, då är konsekvensen naturligtvis att vi försätter oss i livsfara.

I det läget får då Gud så lov att ta i med hårdare handskar, tukta oss på ett eller annat sätt för att vi ska ta vårt förnuft tillfånga och vända om. Därav straffdomarna, därför får vi varningen och förklaringen i slutet av 1 Kor 11: om vi blir dömda, om vår synd medför obehag och svårigheter av olika slag, då sker detta för att vi inte småningom ska bli fördömda! Någon, som framhärdar i sitt uppror, som vägrar vända om, som trampar Jesu blod under fötterna i stället för att låta sig renas av det, kommer den helige, rättfärdige Fadern inte att släppa in i sin himmel, och det är det beskedet, som profeten till slut får lov att framföra till dem, som inte lyssnar till något annat.

Detta är avsett att väcka respekten och vördnaden för Gud på nytt, att väcka gudsfruktan till liv hos det upproriska folket, och så resultera i ett återvändande till ett fruktbärande liv i lydnad för Gud, men även om så inte blir fallet, har profeten i varje fall fått meddela folket, vad som gäller – och alltid är det någon, som hör att Herren knackar, och öppnar sin dörr, även om Laodicea i stort fortsätter på sin väg mot fördärvet. Uppb 3:14-22

När jag började arbeta med det här ämnet här för ett år (!) sedan, sade jag att Gud ger sin Ande till församlingen för att Hans vilja ska ske i våra liv, att detta är den övergripande orsaken till att vi får Andens frukt och gåvor.

Jag borde snarare ha sagt, att detta är en av de övergripande orsakerna. En annan orsak är att Anden gör det möjligt för oss alla att förhärliga Gud i våra liv, vilket naturligtvis också är en del av att Guds vilja sker, men som ger en ny och större dimension åt vårt liv som kristna.

I Joh 17:4 säger Jesus att han har förhärligat Fadern genom att fullborda det verk, som han fick sig givet att utföra.

I Joh 15:8 säger han till lärjungarna att Fadern blir förhärligad, när de bär mycket frukt, och blir hans lärjungar.

Samma gäller alltså både för Jesus och lärjungarna: Ett liv i lydnad, där man gör Guds vilja, leder till att Fadern blir förhärligad både här på jorden och inför andevärlden!

Det kan alltså vara skäl att fundera litet på vad detta kan innebära i praktiken.

Vi börjar från frågan vad Guds härlighet egentligen är för något, och hur den kan bli synlig för oss människor?

För att få svaret på det ska vi läsa i andra Mosebok, kapitlen 33 och 34.

I 2 Mos 33:18 ber Mose om att få se Guds härlighet – en något överraskande begäran, kan man tycka. Han hade väl sett mer av Guds härlighet än någon annan människa redan då, med allt som hände i Egypten före uttåget, och sedan vid Röda havet och under vandringen genom öknen till Sinai?

I 2 Mos 33:19 svarar Gud med att lova, att han ska låta all sin godhet gå förbi Mose, framför Mose.

När Mose vill se Guds härlighet, svarar alltså Gud med att lova att han ska få se Guds godhet!

Guds härlighet och Guds godhet hör alltså mycket nära samman – man kan inte se det ena utan att se det andra!

I 2 Mos 34:5-7 uppfyller så Gud sitt löfte. Det som sägs först kan vi lätt känna igen som godhet, men hur är det med andra halvan?

Kärlek och långmodighet. tålamod och barmhärtighet – ja, tack! Men dom och straff?Ä r det godhet och härlighet?

I fråga om detta är vi mer influerade av världens sätt att tänka, än vi kanske tror!

Gud lovade Mose att han skulle få se all Guds godhet, hela Guds väsen och natur.

Grunden i Guds väsen är att han är helig, det bär Bibeln klart vittnesbörd om. ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot!”

Guds godhet grundar sig naturligtvis i hans helighet!

Gud är barmhärtig och nådig mot den som ödmjukar sig, men han är också en förtärande eld mot all orättfärdighet. Båda dessa handlingssätt är ett uttryck för godhet!

Vad vore det för slags godhet, som skulle vara tyst inför orättfärdighet, och godkänna synd och lögn? Tyvärr är det den sortens ”godhet”, som vi har lurats att tro är den verkliga godheten, den sortens beteende som nuförtiden avkrävs oss..

Därför har vi människor ofta svårt för andra halvan av 2 Mos 34:7, den som talar om stränghet och straff.

Visserligen behöver vi komplettera med 5 Mos 5:9 här, för att förstå hur Guds godhet fungerar, men i alla fall….

Nu är det så, att Gud är en. Hans härlighet och godhet är också odelbar.

Man kan inte ta det, som tilltalar, och lämna resten!

Jesus var full av nåd och sanning, står det, och det är ju en exakt beskrivning av den Guds härlighet, som Mose fick se!

Den helige Ande vill uppenbara Guds goda härlighet både för oss och genom oss, och ger oss både sin frukt och sina gåvor för det ändamålet.

Det är nämligen så, att utan Andens frukt kommer gåvorna inte att förhärliga Gud.

De blir bara ett tomt buller, något som drar uppmärksamheten till människor, och inte till Gud.

Det finns en orsak till att 1 Kor 13 står mellan 1 Kor 12 och 1 Kor 14!

Här får vi en inblick i Guds egen kärlek, den heliga kärlek som kommer till uttryck i den härlighet han visade Mose, och som kom till uttryck i allt det härliga, som Jesus gjorde och sade under sitt jordeliv.

De andliga nådegåvorna är alltså först som sist till för att det är Guds vilja att uppenbara sin härlighet genom Kristi församling här på jorden.

Guds helighet och härlighet, Guds godhet, Guds kärlek – de här begreppen flätas så in i varandra i Skriften, att det är omöjligt att skilja dem åt, men de har alla samma praktiska inriktning.

Guds härlighet, godhet och kärlek förändrar, förvandlar, och förlåter alla som böjer sig inför den, och sedan kommer Andens kärlek in i våra hjärtan, för att vi i vår tur ska kunna förlåta, förändra och förvandla vår omgivning genom den härlighet vi har fått.

 ”Den härlighet, som du har gett mig, har jag gett dem, för att de ska vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de ska vara fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och har älskat dem som du har älskat mig.” Joh 17:22-23

Men den kärleken har inte sin glädje i orättfärdigheten! Den har sin glädje i sanningen! Den påminnelsen finns mitt i den beskrivning av kärleken, som 1 Kor 13 ger.

Så ska det också vara med en kristen och en kristen församling, som förhärligar Gud under sanningens Andes ledning.

Jag sade alldeles i början av den här serien, att det finns tre bristsjukdomar, som den kristna församlingen behöver akta sig för, nämligen att bli ordfattig, blodfattig, och andefattig.

Anden ger oss Ordet, Anden påminner oss om blodet och korset, och Anden ger oss vad vi behöver av kraft och kärlek för att Gud ska bli förhärligad och hans vilja ska ske.

Om vi vänder oss bort från något av detta, sätter våra egna tankar i stället för Guds Ord, upphör att leva i syndernas förlåtelse och erkänna vårt behov av Guds nåd, och börjar lita till vår egen förmåga istället för till Guds kraft, då kommer vi att gradvis börja förlora Guds härlighet, både som enskilda kristna och som kristna församlingar.

I stället för att vara huvud blir vi svans, en svans som lydigt hänger efter det omgivande samhället, och viftar när världen vill att den ska vifta.

Gud bor i helighet uppe i höjden, men också hos den, som är ödmjuk och har en förkrossad ande.

Det är i den ställningen, bara i den ställningen, som vi kan leva Andens liv, och förhärliga Gud i våra kroppar!

Det har funnits, och finns, kristna föreningar och sammanhang, där de andliga gåvorna inte alls har någon framträdande plats, men där arbetet står på gedigen biblisk grund, arbetet bland barn och unga bär frukt, och Gud tydligt och uppenbart välsignar!

Här i mina trakter kan jag nämna Svenska Lutherska Evangeliföreningen som ett gott exempel!

Det är fortsättningsvis evangeliet om Jesus, som föder tro och frälser människor, inte karismatiken!

Nådegåvorna är ett gudagivet komplement, som vi ska be om, ta emot, och använda i evangeliets tjänst, men de är inte det centrala!

Med detta sagt kan vi fortsätta att fundera på 1 Kor 12.

”En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål”. 1 Kor 12:10

På den första pingstdagen talade lärjungarna begripliga, jordiska, språk, när de talade tungomål – och ”tungomål” är ju bara det gammalsvenska ordet för ”språk”! Apg 2:4-12

Det finns gott om vittnesbörd om att detta också har skett i vår tid på olika platser!

Det är inte svårt att se vilken nytta detta har med sig, när det gäller att förkunna evangelium!

Ibland har jag själv haft en känsla av att den här gåvan har hjälpt till, när jag har predikat på finska, ett språk, som jag har lärt mig nödtorftigt som vuxen, men på intet sätt behärskar fullkomligt.

Jag har nämligen aldrig så lätt att uttrycka mig på finska, som just i den situationen…

Sedan har vi situationen när någon talar ett språk, som inte finns här på jorden, men som ändå kan uttydas av dem, som har den gåvan.

Observera, här handlar det inte om att ”översätta”, utan just om att ”uttyda” – det grekiska ordet är ”hermeneia”, som betyder utläggning, förklaring, tolkning, eller redogörelse

Vi använder ju nuförtiden ordet ”hermeneutik” som namn på vetenskapen om rätt tolkning av en text eller läran om förståelse.

Det här är viktigt att ha med sig, när det blir fråga om uttydning av tungotal, för om man väntar sig att få en exakt översättning, då lär man få vänta förgäves.

Det man får, när uttydningen kommer, är en förståelse av innebörden i det, som sagts på det ”himmelska språket”, inte en ord för ord-översättning!

Uttydningen kan komma t ex som en tanke, som en bild, eller som en känsloförnimmelse, och detta delar man då med de andra närvarande, som sedan får pröva vad som sägs, precis som ifråga om profetia.

Det står också skrivet att den, som talar tungomål uppbygger sig själv, 1 Kor 14:4, och då är det varken fråga om jordiska språk, eller tal som ska uttydas, då är det fråga om ens eget bönespråk, som är tänkt att användas bara mellan mig själv och Gud, 1 Kor 14:2.

På vad sätt uppbygger då bönespråket mig själv?

Det kan vi få en aning om i 1 Kor 14:14-16, där det sägs att vi kan be både i anden och med förståndet, lovsjunga med anden likaväl som med förståndet, och också tacka Gud i anden.

Vi är treeeniga varelser, vi människor, vi har också en ande, inte bara kropp och själ, men anden, vårt innersta, har ofta svårt att riktigt så att säga komma till tals, eftersom det, som den vill bidra med, filtreras genom själen, förståndet, vilket då gör att det både läggs till och dras ifrån på vägen mellan hjärtat och munnen!

På tungotalet är det inget sådant filter, i det får anden uttrycka sig fritt inför Gud, och då blir riktningen ofta den motsatta: det blir själen, som påverkas av anden!

När anden tackar, då påverkas också förståndet att tacka, när anden lovsjunger, då ”läcker” glädje in i själen, och om anden har nöd för något, och man ber i tungor, då kommer också själen att kunna känna vånda och sorg över det, som vår ande känner att Guds Ande sörjer över.

Detta är uppbyggelse, en den helige Andes påverkan i våra liv, som kan rensa i negativa känslor, påminna oss om sådant, som vi kanske helst ville glömma, men som vi behöver komma tillrätta med och befrias från, och fästa vår uppmärksamhet vid Guds godhet på ett nytt sätt!

Aposteln säger att han talar tungomål mer än alla i Korint, 1 Kor 14:18-19, men när gör han det?

Inte i församlingen, säger han, så uppenbarligen gjorde han det när han var ensam med Gud! Detta är verkligen ett exempel att följa!

Den, som har fått ett bönespråk, har ingen större välsignelse av det, om det inte blir använt, det säger ju sig självt.

Vi, som vuxit upp i den västerländska kulturkretsen, har ofta svårt för sådant, som åsidosätter vårt förstånd, men den tröskeln är det på alla sätt lönt att ta sig över!

Vem av oss behöver nu inte bli uppbyggd, och dessutom uppbyggd av Guds Ande själv?