Ja, sådana tider har det också varit, otaliga gånger på otaliga platser genom kyrkohistorien.

Men. Halveringstiden på väckelser och förnyelser har tenderat att vara kort, alltför kort.

Sedan har läget årergått till ett ”varför händer det så litet?”

Vilket jag också har haft som samlingsrubrik nu, men lika gärna kunde jag ha valt t ex ”varför stannar oljan av”, eller ”konsten att ta livet av en väckelse” – de saker, som vi nu har tagit upp, passar lika bra under de rubrikerna!

För ett par månader sedan kom vi in på hur den bild av hur vi är tänkta att nå andlig mognad, som Bibeln målar upp, tyder på att där finns en bestämd ordning – först blir vi välsignade, i följd av välsignelsen är våra liv tänkta att bli fruktbärande, och för att vi ska kunna bevara och skydda det goda Gud ger, ger Gud också auktoritet till sin församling: vi ska kunna övervinna det onda i stället för att bli övervunna av det.

Om denna Guds ordning hindras och saboteras, då kommer detta naturligtvis att ha negativ inverkan på ”fruktsamheten”, och detta kommer vi att uppleva som att det inte ”händer” så värst mycket i våra sammanhang, i varje fall inte sådant, som Herren beskriver i sitt Ord att ska kunna förväntas hända i hans församling.

Det här berörde vi i del 6, 7 och 8.

För att den välsignelse, som allt bygger på, välsignelsen av att vara föremål för Faderns kärlek, mottagare av Kristi nåd, och delaktiga i den helige Andes gåva, ska kunna bevaras och fördjupas i våra liv, behöver den utrymme.

Det utrymmet skapas när vi, eller kanske vi kan säga våra egon, förminskas, och Jesus blir större i våra liv. Det gick vi in på i del 7.

I del 8, för en månad sedan, tog vi upp något om hur vi kan bli lurade att själva aktivt motverka det goda, som vi i och för sig önskar och ber om att ska ske ibland oss.

Vår benägenhet att på olika sätt förakta och se ner på varandra fick då tjäna som exempel.

I kväll vill jag återkomma till något, som jag har tjatat om här under åren till den grad, att det börjar gränsa till rena monomanin, något som tillsammans med högmod och förakt har visat sig vara en av köttets och djävulens bästa metoder för att få oss att tappa Guds kärlek och nåd ur sikte, och därmed sabotera all god frukt i den kristna församlingen

Jag avser missnöje, och missnöjets frukt, alltså besvikelse

Människan tenderar att vara självupptagen, upptagen med egna önskemål, egna målsättningar, upptagen med allt det man ännu inte lyckats uppnå, upptagen med sånt som andra har, men inte jag – läs: avundsjuk – och så vidare. Det här tycks bottna i att vi anser oss självklart ha rätt till allt möjligt, annars skulle vi ju inte reagera som vi gör, när vi inte får det!

Eftersom detta är så vanligt, har vi dessutom börjat uppfatta missnöje som mer eller mindre ett normaltillstånd, något som vi inte reagerar på, så att vi skulle se det som något icke önskvärt i våra liv! Och oavsett vad man för tillfället är missnöjd med, så har alltid missnöjet samma effekt: det får oss att tänka på, se på, något annat än Jesus.

Jag och mina icke tillgodosedda önskemål och krav blir större, och då blir han mindre för mig….

Nu är det väldigt få, om ens någon, som ärligt kan göra en missnöjesinventering utan att hitta en, flera, eller många saker, som man har gått omkring och varit missnöjd med.

Då kunde man vänta att människan i det skedet instinkivt skulle borsta av sig det här eländet på samma sätt som man borstar av sig en krypande fästing, men nej. I stället börjar gamle Adam i oss försvara sitt missnöje genom att säga: ”Men jag har ju rätt att vara missnöjd!”

Varför tycker man sig ha rätt att vara missnöjd, då? Jo, därför att man tyckte sig ha rätt att få det där, som man är missnöjd över att man inte fick, eller man tyckte sig ha rätt att kräva, att andra skulle göra som man själv ville, och så vidare.

Den attityden kallas vi att överge, bekänna som orättfärdighet, och låta Jesu blod rena oss ifrån, i enlighet med uppmaningen och löftet i i 1 Joh 1.

Jesus säger att vi ska pröva olika företeelser genom att se vad de ger för frukt – om frukten är dålig, då är trädet inte heller bra. Matt 7:16-20

Missnöje är en form av orättfärdighet, som inte bara ger besvikelse, utan också otacksamhet som frukt. Om frukten är sådan, då behöver missnöjesträdet, som slagit rot i ens sinne, huggas ner fortast möjligt!

Senast pekade vi på högmod och förakt som en orsak till att välsignelseflödet från himlen hindras. Här kan vi nu identifiera fler rötter till det onda.

Botemedlet mot rättighetstänkandet är att acceptera det faktum, att det enda, som vi människor har rätt till inför Gud, det är en enkelbiljett till helvetet.

A llt, som vi får, som är bättre än det, det är nåd! Det perspektivet på tillvaron glöms så lätt bort, om man låter lura sig till att börja jämföra sig själv och sina gåvor och tillgångar med vad andra har.

Nå, vad händer sen, om människan väljer att hålla fast vid sitt missnöje, sin avund, sin otacksamhet?

Jo, då kommer hon också att leva i ett tillstånd av ständig besvikelse, för det är väääldigt svårt att vara missnöjd utan att samtidigt också vara mer eller mindre besviken, och det går inte att bli av med sin besvikelse utan att ge ifrån sig sitt missnöje.

Vi är oftast inte medvetna om hur destruktivt det är att gå omkring med besvikelse inombords. Vi är så vana med att ha det på det sättet, att precis som det känns på något sätt normalt att vara missnöjd, så blir vi också vana med besvikelsen.

Jag drar mig här till minnes en serie ur ”Medelålders plus”, där mannen sitter och är glad över att de ändå har så mycket att vara tacksamma över, varpå frun snäser av honom med ett ”Det är mesigt att vara tacksam, det är mera power i missnöje!” Varpå de börjar skriva insändare och brev och klaga på allt möjligt….

Jag minns att jag tyckte det här var en utmärkt karikatyr av det allmänna tänkesättet i dagens samhällle….och tyvärr många gånger också av attityderna bland oss kristna.

Besvikelse är en rot till bitterhet, självömkan, depression, oförsonlighet, hämndlystnad, självmordstankar, oförmåga att lita på andra, glädjelöshet, rädsla, ångest, och allt möjligt annat, som binder människan i självupptagenhet. Sådan frukt kommer från den roten!

Till råga på allt öppnar en kronisk besvikelse dörren för den andemakt, som i Bibeln kallas försagdhetens ande, modlöshetens ande, fruktans ande, och träldomens ande. Vad den fulingen åstadkommer i oss torde framgå av namnen….

Är det då fel att ha förväntningar?

Vi brukar ju uppmana varandra att vänta stora ting från Herren. Jag har till och med påstått någon gång att det står så i Bibeln – men sedan inte kunnat hitta någon sådan vers….

Vi uppmanas däremot nog att hoppas på Herren, och hoppet innebär förvisso en positiv förväntan, men det är inte detsamma som att ha förväntningar, som baserar sig på vad jag vill och tycker jag har rätt till! Den som hoppas på Herren hoppas på hans nåd, och nåd och rättigheter är två vitt skilda saker! Förväntan med ett krav i botten leder till missnöje och besvikelse om man inte får som man vill, men den som hoppas på Guds nåd behöver inte bli besviken! Barnaskapet hos Gud, syndernas förlåtelse, namnet som är skrivet i himlen, och en plats i Faderns hus, när man kommit sig igenom tåredalen, de sakerna finns alltid där för den, som följer Jesus!

Till sist ska vi väl också säga något om den situation, där människan är besviken på sig själv.

Ibland är vi så pass ärliga, att vi inte försöker exportera anledningen till våra misslyckanden och syndafall till andra, utan faktiskt tar ansvaret för dem själva. Vilket naturligtvis är en god sak!

Vad som inte är lika bra är att vi ofta väljer att inte kasta vår börda av besvikelse och missnöje på Herren, att inte bara säga inför Gud att ”nu lät jag lura mig av synden som bor i mig igen, så nu behöver jag mer nåd, mer kärlek, mer rening i Jesu blod, och tack och lov för att nåden blir större när synden blir värre!”

.Ibland är vi besvikna på osss själva för att vi inte har lyckats med det privata fromhetsprojektet, besvikna över att vi inte har lyckats vara de människor, som vi egentligen ville vara. Man litet grann straffar sig själv för att helgonglorian hålls på plats så korta stunder….och det känns ju som att man är ödmjuk och kristlig, och ångrar sina synder som en god kristen väl ska?

Men börjar det hända mer då? Blir man mer andligt mogen, bär man frukt för Guds Rike?

Inte blev Petrus någon fruktbärande apostel av att gå ut och gråta bittert över sig själv, när han hade förnekat Jesus! Det var Jesu nåd och förlåtelse och förnyade kallelse till honom, som sedan gav god frukt! Joh 21:15-19

Självkännedomen, som han fick genom sitt fall, hjälpte honom att kasta loss från högmodets självcentrering, och att få lära känna Kristi kärlek hjälpte honom att kasta loss från besvikelsens och missmodets. Sedan kunde det börja hända saker, för då fanns där en ödmjuk, tacksam, frimodig människa, som hade blivit mer upptagen med Jesus än med sig själv, för Herren att verka genom!

När Petrus blev mindre fanns det rum för Jesus att bli större. Det här är en andlig lag, som ingen av oss står över!

Grundprincipen är enkel: när vi säger ja till oss själva, till våra önskningar och våra begär, och samtidigt säger nej till Herren, då blir vi större och han mindre i våra liv, när vi säger nej till oss själva och ja till honom och det han vill, då blir han större och vi mindre.

Vi ska ta några praktiska exempel på hur vi kan gå fel i detta utan att ens märka vad vi gör.

Det är sånt här som Skriften kallar Djävulens listiga angrepp!

I 1 Kor 11:22 ställer aposteln en fråga utifrån situationen i församlingen: ”Föraktar ni Guds församling?” Detta därför att en del av medlemmarna hade visat förakt mot andra genom sitt sätt att behandla dem. Sedan, i slutet på kapitlet, talar han också om vad det får för konsekvens, när en församling, som ett resultat av att det finns förakt inom den, härbärgerar partisöndring, stridigheter, och obarmhärtighet.

Ves 30: ”Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade”

Uppenbarligen avses då att ganska många hade dött i förtid. Allt detta på grund av att livsflödet från Gud hade förhindrats genom alla de större och mindre sprickorna i församlingen, som föraktet hade tillåtits skapa!.

Förakt är alltså en huvudorsak till att det ”händer så litet”, och därför har vi all anledning att se litet närmare på detta!

Gud ställer tre viktiga vem-frågor till oss, frågor som är besvarade i samma sammanhang som de ställs. Den första finns i Sakarja 4:10. ”Vem vill förakta den ringa begynnelsens dag?”

Av sammanhanget framgår klart att det i varje fall inte är Gud, och av den bakgrund vi får i Neh 4 framgår med samma klarhet att det är Guds fiender, som sysslar med att förakta Guds folk, och det arbete de utför.

Det är alltså den onde, som ytterst står som föraktets avsändare.

I Rom 8:33-34 ställs frågorna vem det är som vill anklaga, och vem det är som vill fördöma Guds utvalda?

Återigen ger sammanhanget klart vid handen att det inte är Gud.

Sen finns det bara en kvar att välja på….

Av detta kan man då dra den slutsatsen, att när kristna människor blir föraktade, anklagade, och fördömda, då är det fienden som ligger bakom – och då måste man också ta nästa steg, och se sanningen i vitögat: när kristna människor sysslar med att förakta, fördöma och anklaga andra människor, både kristna och ickekristna, då går man i själva verket Djävulens ärenden!

Detta därför att man inte har förstått att säga nej till sig själv, när den onda lusten att förakta, anklaga, och döma sticker upp ormhuvudet. Synden, som bor i oss, vill så gärna syssla med sådant!

Vi behöver se närmare på det här med förakt, därför att det har visat sig vara ett så effektivt vapen mot Guds folk.

Vad är då förakt för något? Det kan beskrivas som den känsla man upplever inför något som man anser vara lägre än man själv, värdelöst, dåligt, ovärdigt, nedsmutsat, något man ser ner på, och inte vill förknippas med.

Det är alltså fråga om att man själv anser sig bättre än den eller det man föraktar.

Och då kan man omedelbart dra den slutsatsen, att förakt är grundat i högmod. Den, som föraktar en annan, upphöjer samtidigt sig själv, sitt sammanhang, eller sina åsikter.

Det förefaller mig, som om högmod och förakt är de två synder, som kan betecknas som rent andliga, för det var på grund av högmod, som den strålande andevarelse, som beskrivs i Hes 28:12-17 föll från sin höga ställning, och blev Djävulen, och den högmodige kommer alltid också att vara en föraktare av andra.

Därför talar vi  om andlig krigföring, när vi talar om det högmod och förakt, som infiltrerar kristna sammanhang!

”Vem är det, som vill förakta?” Så lyder den besvarade frågan i Sak 4.

Nästa fråga blir då: Varför vill den onde att vi ska antingen vara de, som föraktar eller de, som blir föraktade? Vad är vinsten i detta för den onde?

Vi ska se på psalm 123. Där står det, i 1917 års översättning så här: ” Var oss nådig, Herre, var oss nådig, ty vi är rikligen mättade med förakt. Rikligen mättad är vår själ med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt!”

En människa, som utsätts för förakt, och inte vet att försvara sig mot detta andliga angepp – för det här är just ett sådant – kommer småningom att internalisera eländet och börja förakta sig själv, vilket då visar sig i att man nedvärderar sig själv, ser sig som värdelös och misslyckad och inget att räkna med.

Sedan kommer då det sista dråpslaget från fienden: människan får lära sig att detta är ”ödmjukhet”, och därmed något bra! Med den tanken med sig är man i värsta fall låst i sitt självförakt och mindervärde resten av livet, med allt det onda, som det sedan har med sig.

I det läget är det inte öppet för att det ska ”hända” så värst mycket.… för man har förminskats på fel sätt! Jesus blev ju inte större!

Du blir inte dålig av att andra behandlar dig dåligt, du är inte föraktlig därför att andra visar dig förakt! Att andra föraktar dig säger inget om dig, men det säger desto mer om dem!

Gud är den som förlåter, han är den som rättfärdiggör, Jesu blod renar fån all synd! Inget kan skilja oss från Kristi kärlek!

Och om Gud är för oss, varför skulle vi då bry oss om att lyssna på dem, som uppenbart agerar i strid med Gud själv, när de sprider sitt förakt och sina fördömelsedomar?

Här får man lära sig att säga nej till sig själv, när man frestas lyssna på den ondes lögner!

Annars kommer Guds omdöme om dig att förminskas i ditt sinne, medan världens och Djävulens blir större.

Det finns ett bra exempel på hur det här fungerar i 4 Mos 13 och 14, berättelsen om hur Mose skickar iväg tolv spejare för att gå och skaffa underrättelser om Kanaans land. Tolv män, som enligt början av kapitlet var furstar i folket, framstående män, ledare, män med självförtroende!

I Kanaan möts de av förakt, vilket leder till att tio av dem börjar förakta sig själva. 13:34

Jag tänker mig att de kunde ha handskats med fientlighet och hotelser, men ringaktningen kunde de inte värja sig mot.

Dessa började därför se uppdraget att erövra landet som omöjligt. Självförakt leder alltså till ett slags bakvänd självupptagenhet, som gör att man inte kommer att tänka på Guds möjligheter – och då kan man inte vänta sig att det ska hända så värst mycket positivt heller …..

Två av dem möter föraktet med övertygelsen om att Gud är större än dem, som föraktade dem på grund av att de var fysiskt mindre och svagare.

Det här är då GT:s version av ”om Gud är med oss, vem kan vara mot oss?”

Dessa två, som sade nej till föraktet och ja till Gud, var de enda, som sedan fick vara med om erövringen…. 4 Mos 14:30

Det är då ena sidan av eländet.

Den andra är den situation, när jag frestas att vara den, som sprider förakt mot andra.

Vi har fått lära oss att vrede är något dåligt, att vi ska akta oss för att bli arga, och om det händer, då ska vi åtminstone inte låta solen gå ner över vår vrede.

Men hur är det med föraktet? Har vi haft en lika tydlig undervisning om det? Eller har det fått slinka in genom bakdörren, medan vi har vaktat huvudingången mot ilskan?

I Ordspr 14:21 får vi veta att det är synd att förakta sin nästa. Där har föraktet obarmhärtighet som motsatspar – helt logiskt, för det är sällan man är barmhärtig mot den man föraktar, föraktet är i sig obarmhärtigt! Det här framgår också klart av Jakobs brevs andra kapitel, v 2-13. Där beskrivs en situation där man hedrar de rika och framstående, och föraktar de fattiga och obemärkta, och varningen i v 13 är otvetydig: den, som på grund av sitt förakt mot andra har agerat obarmhärtigt, kommer också att dömas utan barmhärtighet!

I Matt 5:22 talar Jesus om för oss att det är mycket värre att visa förakt mot sin nästa, än att bara bli arg på honom! Den, som bara är arg på en annan, ska dömas i lägsta instans, så att säga, men det blir värre för den, som föraktfullt kallar andra för idioter och oduglingar! För förakt är det fråga om, när man säger till sin nästa att han är en idiot! En sån attityd kan till slut göra så att man hamnar i det brinnande Gehenna!

Och nog har vi människor lätt för att både tänka och säga att vi upplever oss vara omgivna av idioter….vi har ju till och med en bok att tillgå på det temat! ”Omgiven av idioter”….

Det här är en frestelse, en brinnande pil, ett angrepp som är designat att få oss att synda – utan att ens begripa att det är det vi gör!

Vi ska säga nej till den, nej till oss själva, nej till den där onda gamla naturen inom oss, som så gärna vill falla för den! Annars blir det ett hinder både för vår efterföljelse och för församlingarnas möjligheter att fullfölja missionsbefallningen!.

Sociala medier sprider mycket av det här giftet. Kristna människor idiotförklarar varandra på löpande band, visar varandra förakt och ser ner på varandra, skäller på varandra, anklagar och dömer. Och medan vi håller på som värst, tror vi till råga på allt att vi går Guds ärenden!

Men om jag tvärtemot Guds varning och befallning sprider förakt mot andra, vem är det då som har låtit lura sig mer – de, som jag tycker mig ha råd att se ner på och tycka att de inget begriper, eller jag själv? Tänk om jag har blivit ett hinder för det goda, som jag vill ska hända!

Om jag uttrycker eller annars visar förakt mot andra, då säger det inget om dem, som jag föraktar, men det säger desto mer om mig själv!

Här har åtminstone jag många gånger haft något att omvända mig från.

Det är så lätt hänt att man står i templet i fariséns skor, och tackar Gud för att man inte är som de där andra, just det, idioterna.

Det är som det ska vara då, och endast då, Jesus blir större och jag mindre.

Föraktet har motsatt effekt, oavsett om det är jag som är måltavla för de brinnande pilarna, eller om jag har låtit lura mig att ta anställning i Djävulens skyttebrigad… I det förra fallet låter jag mig förminskas av föraktarna ,och Jesus blir också mindre för mig, i det senare är det jag, som blir större, och Jesus som blir mindre för mig.

Säg nej till föraktet, om du vill följa Jesus!

Johannes Döparen ger oss en vägvisare i detta, när han säger att det är som det ska vara, när han blir mindre, och Jesus blir större, eller, som det stället är mer ordagrant översatt i Folkbibeln: ”Han måste bli större och jag mindre”. Joh 3:30

Att växa som kristen innefattar alltså att man accepterar att bli mindre!

Om man strävar efter att växa utan samtidigt bli mindre, då kommer inte heller Jesus att bli större i och genom ens liv, och då kan man heller inte tala om någon andlig mognad i den mening, som Bibeln lägger i det begreppet.

Man kan då utgå från att fienden gör allt vad han kan för att få oss kristna att tro, att andlig mognad kan komma på andra sätt, sätt som inte kräver att vi ska bli mindre, utan tvärtom låter oss växa i egen betydelse, eget inflytande, egen framgång, och så vidare. Den tanken har genklang i gamle Adams hjärta!

Vi ska gå tillbaka till det jag sade tidigare om att första gången ett koncept kommer upp i bibeln, då finns där fröet till allt, som sedan kommer att utvecklas från denna första punkt.

Finns det ett första ställe i Bibeln, där människan blir erbjuden en möjlighet att växa, bli större, ”mogna”, utan att samtidigt förbli liten, så at Herren kan förbli stor i hennes liv?

Ja, det gör det.

I 1 Mos 3:4-5 gör ormen just det!

Han intalar människan att kunskap är det, som ska låta dem växa vidare, bli något mer än de redan är!  Ja, de ska rentav bli som Gud, bara de får tillräckligt med kunskap! Och den metoden använder han än idag – varför skulle han gå och ändra på ett koncept, som har visat sig vara så framgångsrikt?

Vi har en iögonenfallande övertro på vad den rätta kunskapen ska kunna åstadkomma.

Vi tycks på fullt allvar tro, att andlig tillväxt och mognad är något, som kan undervisas fram!

Vi har aldrig haft så mycket kristen undervisning tillgänglig som idag.

Men har vi vuxit till på rätt sätt?

Har vi vi samtidigt också blivit mindre, så att Jesus har blivit större?

Juan Carlos Ortiz berättar i en av sina böcker om hur Herren vid ett tillfälle talade till honom.

Han ledde då en till synes blomstrande församling, där Anden var verksam och undervisningen flödade, och han tackade Gud för att de människor, som han ledde, hade vuxit så fantastiskt i sin tro.

Då sade Herren: ”Ditt folk har inte vuxit, de har bara blivit fetare!”

Det är vad kunskapens träd gör med oss, när vi äter från det i tron att det ska hjälpa oss till mognad och tillväxt. Vi kan nämligen tillägna oss hur mycket kristen/religiös kunskap som helst, utan att någonsin behöva säga nej till oss själva och ta på oss vårt kors för att följa Jesus!

Och det är endast i den sortens efterföljelse, som vi blir mindre och Jesus blir större i oss, och det är bara när så sker, som vi börjar mogna och bli allt starkare i Herren och hans väldiga kraft!

Jesu samtida lärda religionsutövare satte kunskapen högt.

De var samtidigt också de människor, om vilka Jesus sade att de hade tagit bort nyckeln till kunskapen . Luk 11:52

All kunskap, som inte blir så att säga upplåst med den nyckeln, kommer att förbli förseglad.

Istället för att bli ett Guds redskap att förvandla våra liv, göra oss mer krisuslika, kommer den att bli ett redskap för köttet och djävulen, som gör oss allt större i egna och andras ögon, medan Jesus blir mindre i oss. Eller så lyckas vi inte skrapa ihop så mycket kunskap att det projeket riktigt lyckas, och då reagerar vi med missmod istället för högmod, och tycker illa om oss själva, när det går så dåligt med detta det religiösa köttets tillväxtprojekt i våra liv…. och inte heller i det fallet blir Jesus så värst mycket större.

Kunskap utan nyckel har nämligen alltid den inverkan, att den gör oss självupptagna!

Vad är då denna nyckel för något?

För at den ska åstadkomma önskat resultat, alltså göra så att kunskapen blir något, som får oss att bli mindre och Jesus att bli större, måste den rimligtvis kunna skilja falsk kunskap från sann, den måste göra så att kunskapen endast kan tillgodogöras genom livsförbindelsen med Kristus, den behöver effektivt hugga av köttets försök att använda kunskapen för egna syften, och den behöver öppna för Guds nåd och kärlek in i våra liv:

Då finns det bara ett svar:

Nyckeln är korset, och allt det, som korset står för.

Korset är Guds vishet! 1 Kor 1:23-25

För att få tillgång till denna kunskapsöppnande vishet får man lov att göra just det som Jesus säger: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv, och ta sitt kors på sig, och följa mig”. Matt 16:24

I Lukasversionen blir det tydligt att detta inte handlar om något man gör en gång för alla, och sedan är det klart: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv, och varje dag ta sitt kors och följa mig!” Luk 9:23

Fariséerna och de skriftlärda ville inte säga nej till sig själva, de ville vara stora i folkets ögon genom sin kunskap. Därmed skilde de sig från den himmelska lönen, gemenskapen med Gud. Matt 6:1-8

Missförstå nu inte det jag säger här.

Bibelkunskap är i sig naturligtvis bra.

Insikt i kristenhetens historia och tradition, och kunskap i kristen lära, det är ingen dålig sak!

Frågan är hur vi använder den kunskapen, vad vi tror att den kan göra.

Om vi inte är villiga att använda nyckeln, då går det som det står i 2 Kor 3:6, bokstaven dödar. Detta därför att kunskapen gör oss uppblåsta, leder till partibildningar, konkurrens kristna emellan, den skapar en uppsjö av ”jobsvänner”, alltså människor som använder sina religiösa kunskaper till att hacka på andra, och allt möjligt annat ont.

Precis som Gud sade då i början: Om ni äter av kunskapens träd kommer ni att dö.

Vi kan se just så mycket av de andliga sanningarna, som Gud öppnar våra hjärtans ögon att se, inget mer. Man kan lära sig Bibeln på samma sätt som man lär sig en skolbok i historia eller religion, och man kan briljera med sin kunskap inför andra, och därigenom bli litet större i deras ögon, men det är inte att mogna andligt!

Det är som någon har sagt: att kunna Bibeln är en sak, men att förstå den en helt annan, och man har förstått just så mycket som man har praktiserat i Jesu efterföljd, inte mer!

Djävulen kan Bibeln utantill, men inte har han blivit bättre av det….

Kunskapen behöver vara korsmärkt i våra liv, vilket innebär att den ska vara underställd Guds vilja, och användas i enlighet med Guds vilja, för att hans vilja ska ske, inte vår!

Korset, som vi ska ta på oss för att kunna följa Jesus, finns nämligen alltid på samma ställe: där vår vilja och Guds vilja korsas.

Det här mönstret med tre steg i den andliga människans mognad kommer fram på fler ställen i bibeln, så vi fortsätter på det spåret.

Det är vanligt i bibeln, att när ett koncept nämns för första gången, då finns där fröet till allt, som sedan kommer att sägas om saken. I fortsättningen ger Skriften oss utvidgning och fördjupning av det som först sades, men man kan hela tiden härleda det tillbaka till den ursprungliga utsagan. Så är det också med detta.

Första gången vi ser de tre stegen beskrivas är i första Mosebokens första kapitel, alltså alldeles i början, strax efter att människan har skapats.

I 1 Mos 1:28 välsignar Gud människan, sedan säger han till dem att vara fruktsamma och förökasig, och till slut får de också auktoritet att råda över skapelsen.

”Barnen” behöver alltså först välsignas, för att sedan kunna växa upp och bli fruktbara, och till slut också växa in i föräldraskapets ansvar och auktoritet.

I Matt 16:17-19, ett av de mycket få ställen där Jesus talar om sin kommande församling med användande av just ordet församling, kommer samma ordning fram. (Naturligtvis handlar mycket av det han talar om Guds Rike också om församlingen…)

Församlingen ska grundas på uppenbarelse från Fadern om vem Sonen är, det är den grundläggande välsignelsen.

På den grunden ska den sedan byggas, vilket naturligtvis sker genom att fler och fler människor kommer till tro, döps, blir Jesu lärjungar, och får lära sig att hålla allt som han har befallt oss, där har vi fruktsamheten,

Då kommer den att hamna i konflikt med ”dödsriket”, en konflikt som den ska gå segrande ur, eftersom den i Kristus har fått auktoritet till att råda över ondskans andemakter..

När Jesus ger lärjungarna missionsbefallningarna ser vi samma mönster.

(Det finns fyra versioner av missionsbefallningen, även om vi mest talar om den i Matt 28, så är de andra lika viktiga att ta med om vi vill ha en helhetsförståelse av den!)

De skulle inte gå någonstans förrän de hade blivit välsignade, Luk 24:49.

Sedan skulle de gå ut och vara fruktsamma och föröka sig andligt: göra alla folk till lärjungar. Luk 24:47

Samma besked kommer i Apg 1:8. När den helige Ande kommer över er….

Och under detta arbete skulle de också ha auktoritet över, råda över ondskans andemakter, Mark 16:17-1

I Luk 10 berättas hur Jesus sänder ut sjuttio av sina lärjungar för att evangelisera.

De hade blivit välsignade med hans kärlek, omsorg och undervisning, och nu ger han dem kraft att gå ut och vara fruktsamma genom att predika evangelium.

När de kommer tillbaka, överlyckliga över allt härligt de har fått vara med om, visar det sig att det här med att vara barn och bli välsignad inte är något, som vi är tänkta att gå vidare från, växa ifrån.

”Gläds inte över att andarna lyder er, gläds över att era namn är skrivna i himlen!”

Det är Faderns kärlek, barnaskapet hos Gud, som hela vägen ska fortsätta att vara källan till vår glädje och tacksamhet, inte eventuella framgångar i tjänsten i Guds Rike! Luk 10:17-20

Det här är, som jag tror,  en av de större orsakerna till att oljan så att säga stannar av, att det småningom börjar hända mindre och mindre i alla väckelser och förnyelser.

Vi blir lurade att växa från barnagemenskapen med Fadern, och börjar därmed en bit i taget att förvandlas  från att vara grenar i vinträdet till att vara snittblommor.

Sådana har väldigt dålig fruktsamhetsprognos – för att inte säga överlevnadsprognos!

När man läser Efesierbrevet ser man att det är uppbyggt enligt samma mönster.

De tre första kapitlen talar om att vara välsignad, innesluten i Faderns kärlek, insatt som medlem i Guds familj, frälst av nåd, och så vidare. Där talas om att vara välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelse, om att få sina inre ögon öppnade för allt gott vi har i Kristus, där påminns vi om Guds nåd, som har gjort oss levande, satt oss med Kristus i himmelska världen, och gett oss ett underbart framtidshopp, där får vi veta att vi är en del av Guds familj, och är tänkta att vara rotade och grundade i Guds faderskärlek – välsignelse på välsignelse!

Kapitlen 4 och 5 handlar om att vara fruktsamma genom att bevara Andens enhet, vara med och bygga upp Guds församling med stöd av de gåvor och tjänster Gud har gett, alltså herdarna/föräldrarna, vi påminns om att ära Gud genom ett helgat liv, och här finns den livsviktiga uppmaningen om att aldrig låt solen gå ner över sin vrede!

Till sist kommer sjätte kapitlet, som handlar om den andliga striden, om att råda över ondskan, genom att ta på hela Guds vapenrustning, stå emot den ondes listiga angrepp, och besegra honom i kraft av Kristi seger.

Det går inte att hoppa över något av de här stegen, och mena att det ändå ska gå lika bra att fungera på följande nivå, lika litet som man i det vanliga livet kan hoppa över sin barndom, och bli yngling eller vuxen direkt. Försöker man, då blir resultatet lätt att man hoppar för snabbt förbi välsignelsen, snavar på tjänsten, och faller och slår hakan i den andliga striden….

Att mogna andligt är en process som tar sin tid, precis som det tar sin tid att växa upp från baby till vuxen människa! Tänk på Mose exempel – han trodde att han var färdigutbildad, skolad som han var i all Egyptens vishet, men sen fick han lov att tillbringa 40 år som herde i Sinais ödemark, innan han var mogen för uppgiften att föra folket ut ur Egypten….

En kväll, när vi var samlade till bön några stycken, fick jag en fråga.

Den ställdes inte av någon av de närvarande människorna, den dök bara upp i mitt huvud.

”Har du tänkt på vad som är skillnaden på väckelsetid och mellantid?”

Jo, det hade jag väl, men utan att någonsin ha lyckats formulera ett klart och kort svar på frågan, det fick jag erkänna.

”Jo, i väckelsetid vet både förkunnare och åhörare att det gäller livet!”

Sen fick jag be och fundera vidare från det. Hur har vi det nu, i mellantiden? Vad händer i övergången mellan väckelsetid och mellantid? I väckelsetiden gällde det livet, då kom människor till tro för att de visste att de var förlorade utan Jesus, men nu? På vilket sätt tänker de, som är med eller kommer med nu?

Och där finns det många svar att välja på. Några söker kanske acceptans, vi söker gemenskap, vi människor, vi vill få känna oss omtyckta. Vi söker bekräftelse, som det brukar heta, söker frid, söker ro för själen, söker ett ”jag är OK, du är OK, vi är OK”. Någon söker en möjlighet att förverkliga sig själv, sina drömmar och ambitioner, någon hänger kanske med i församlingsverksamheten på ren slentrian. Och så vidare.

Så är det i mellantiden. I den handlar  det alltför ofta för mycket om oss, vad vi vill, vad vi försöker få och uppnå och åstadkomma, och för litet om Gud, och vad han vill.

En växelverkan mellan församling, värld och förkunnare uppstår också för det mesta i detta mellantidens tomrum, med resultatet att predikanterna i stor utsträckning börjar säga det, som de tror att åhörarna vill höra – eller det, som tidsandan kräver.

Tonvikten förskjuts därigenom från att söka Gud, lära känna honom och hans vägar, till att pyssla om varandra, med målsättningen att alla ska ha det bra och bekymmersfritt. Det uppfattas som självklart att det är alltid väldigt fel och aldrig Guds vilja om nån krisar och har det jobbigt, och att allt, som egentligen skulle kräva omvändelse, ska slätas över och sopas under mattan, för annars kanske någon blir kränkt.

Insikten att detta med Gud, med Jesus, med syndernas förlåtelse, med frälsningen, faktiskt är något som gäller livet, den insikten hamnar oftast i skymundan när det är mellantid!.

Men evangeliet, Jesu budskap om att alternativen vi har att välja mellan är evigt liv eller evig förtappelse, det är inte ett tomt ord, det gäller faktiskt, på riktigt, vårt liv!

Gud förelägger oss vägen till döden och vägen till livet, och säger ”välj livet, så får du leva”!

Väckelsetidernas budskap har alltid varit ett budskap om liv och död.

Mellantidens marknadsanpassade budskap om hur Gud är snäll och trevlig (i stället för god och helig), att han bara vill att alla ska få som de vill, ha det mysigt och ombonat, och räddas från både att behöva omvända sig och andra jobbigheter, och ändå ha himlabiljettten i bakfickan den dag man dör i sin törnåker, det budskapet väcker inte.

Det söver.

Så tänker jag, i alla fall, när jag begrundar Herrens fråga, och det svar han gav: ”Jo, i väckelsetid vet både förkunnare och åhörare att det gäller livet!”

Men, detta kan ju knappast vara Guds vilja! Han vill ju att alla ska komma till tro och bli frälsta!

Då får vi lov att fråga vad det då är meningen ska hända, när människor har kommit till tro? Kan mellantiderna, ”sovtiderna”, både de personliga och de allmänna, undvikas? Hur ser en sund andlig utveckling ut?

I 1 Joh 2:12-14 talar aposteln om barn, ynglingar, och fäder. Tre stadier i den andliga mognaden.

Barnen har fått sina synder förlåtna, och har därigenom lärt känna Fadern.

Ynglingarna är starka, Guds Ord förblir i dem, och de har besegrat den onde.

Fäderna har lärt känna Honom, som är från begynnelsen.

I en väckelse med sund förkunnelse är det första som händer att människor får sina synder förlåtna genom Kristi försoningsverk, och får lära känna Gud som en nådig och kärleksfull Fader.

Sedan kommer han, som vill slakta och stjäla, Joh 10:10, och gör allt för att plocka av dem det goda, som de har fått ta emot. Finns det då andliga föräldrar, ”fäder och mödrar”, som kan hjälpa och stötta och undervisa, då besegras den onde, och barnen går vidare till ynglingastadiet. Genom det de har varit med om, och fått undervisning om, har de lärt sig både att själafienden finns, och hur vi kan stå honom emot genom att förbli i vinträdet Jesus. De har blivt starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ef 6.10

Om vägledningen inte finns, är risken stor för att antingen lagiskhet eller laglöshet invaderar människans tankar och handlingar, med resultat att hon med orden från Matt 13 blir antingen en stengrund elleer  en törnåker. Då hamnar man i en ofruktsam personlig mellantid, eller så kan hela församlingen eller samfundet hamna där.

Om den nykristne råkar ut för svårigheter på grund av sin nya tro, och inte vet att detta så att säga hör till spelreglerna, då kan han tappa tron på Guds kärlek, och hamna i Jobs belägenhet. Likneksen i Matt 13 beskriver detta som stengrund. Ingen frukt där heller. Utan äldre kristna att luta sig mot är det svårt att förstå det andliga kraftspel man hamnar in i som nykristen!

Senast talade vi om vad det är att be illa. Varför bär sig då en kristen åt på de olika destruktiva sätt vi såg på då? Svaret finns i 1 Kor 3:1-4. Det beror rätt och slätt på att man fortfarande är ett barn i Kristus och kvar i ett köttsligt väsende.

Nyclelordet är alltså andlig mognad. Utan den kommer varje väckelse att stanna av och övergå i mellantid. Utan den kommer en människas personliga andliga liv inte bara att stagnera, utan också att gå bakåt eller slå in på fel spår. Man har hamnat i den situation, som 1 Kor 3:1-4 beskriver: Fastnat på ett andligt barnstadium, utan att bli varken yngling eller förälder.

Det här är något som Bibeln har mycket att säga om, och som vi ska fortsätta att fundera på här framöver, om Gud vill, han, som vill att hans barn ska växa upp!

Ef 4:14-16, ”Vi ska i kärlek hålla fast vid sanningen, och växa upp till Kristus”

1 Petr 2:2 ”Så att ni växer upp till frälsning”

Ef 2:21 ”växer upp till ett heligt tempel i Herren”

1 Kor 13:11 ”Sedan jag blev man har jag lagt bort det barnsliga”

Av det drar jag den slutsatsen att han både hade insett sitt behov av nåd, och också tagit emot den!

Eftersom vi bara kan relatera till Gud på nådens grund, inget annat, kan man säga, att allt, som ska hända i våra församlingar, och i våra enskilda kristna liv, behöver mycket nåd för att bli som det ska.

När vi undrar över varför det händer så litet i församlingarna, brukar vi, som tidigare sagts, ofta komma med svaret från Jakob 4:3, att det är för att vi ber för litet. Här behöver vi dock lägga märke till att det enligt samma text också kan bero på att vi ”ber illa”!

Då behöver vi ju fråga med Luther: ”Vad är det?”

Jag har kommit fram till att det går åt mycket nåd också när vi ska arbeta med bön och förbön – och om den nåden inte tas emot, då kommer vi att be illa – även om vi i och för sig kanske ber om rätt saker! Det kan ju låta som ett något vågat påstående, men låt mig försöka förklara hur jag menar!

Ett bibelställe, som ofta lyfts fram, när det är fråga om bönearbete och förbönstjänst, är Hes 22:30, där Herren säger att han har sökt bland folket efter någon, som skulle kunna ”bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet”, alltså efter förebedjare. Men, säger Herren, jag fann ingen!

Alltså drar vi då lätt den slutsatsen, att det fanns tydligen ingen som bad till Gud där och då, bad för folket och landet, och nu ska vi inte göra samma misstag som de, nu gäller det att be, så blir det bra!

Vilket är en något förhastad slutsats.

Låt oss se på Jes 1:15. Här beskrivs en situation, där folket nog kom inför Gud, och bad mycket, men deras böner nådde inte fram. Gud säger rent ut, att han inte vill lyssna!

Det blev ingen mur byggd, inget försvar för folket, trots den böneinsatsen!

Läser man hela textavsnittet, Jes 1:12-20, får man också veta varför.

Folket levde i uppror mot Gud, och kom inför Gud utan att vilja omvända sig från sina synder.

Ingen nåd togs emot, för utan omvändelse finns det ingen öppning för nåden att verka!

Då togs inte heller bönen emot i himlen.

Det är alltså inte bara att be, bönearbetet behöver också grundläggas på rätt sätt!

Det är alltså detta, som det här inlägget ska handla om: hur man undviker att be illa.

Ser man på det här med bönearbete ur den ondes synvinkel, då är det nästan lika bra för honom, om Guds folk ber utan att ha lagt rätt grund, som om vi inte skulle bry oss om att be överhuvudtaget.

Om vi ber illa, och därför inte får svar, då blir vi ju småningom besvikna och tappar sugen med bönearbetet, och dessutom har vår tillit till Gud fått sig en knäck.

Detta är den svaga punkten i all bönetjänst, den som den onde försöker utnyttja till det yttersta, om han nu inte kan hindra oss från att be överhuvudtaget. Och, vilket väl får sägas vara aningen märkligt, det här är något vi alltför ofta låter bli att undervisa om i församlingarna, när det är fråga om bön. Vem kan tänkas vilja ha det på det sättet?

Om vi går vidare från den slags orättfärdighet, som beskrivs i Jes 1, vad kan det finnas för andra saker, sådant som vi kanske inte sådär omedelbart identifierar som synd och upproriskhet, men som ändå fungerar som sådan, och därmed blockerar våra böner?

I Ps 66:18 säger psalmisten så här: ””Om jag hade förehaft något ont i mitt hjärta, skulle Herren inte ha hört mig” King James översätter så här: ”If I regard iniquity in my heart…”

Herren ser till hjärtat. Det räcker alltså med att man går och pantar på orättfärdiga tankar i sitt inte så stilla sinne, för att hindret ska finnas där!

Det kan alltså finnas sådant, som man behöver bli renad från i Jesu blod, som man behöver vara villig att kasta ut ur sitt hjärta, om man vill få leva i den verklighet, som Jak 5:16 talar om, ”mycket förmår en rättfärdig mans bön”!

Vi har t ex problemet med dold oförsonlighet, människor som bär på agg och irritation, som inte direkt kanske planerar hämndaktioner, men ändå skulle reagera med skadeglädje om det gick illa för den, som de är arga på. Sånt är lika med att gå och panta på orättfärdighet i sitt hjärta, och det resulterar i att man ber illa… så det gäller att släppa in nåden genom att vandra i ljuset och säga som det är inför Gud: nu har jag detta i mitt hjärta, nu behöver här städas och rengöras!

Sedan har vi Matt 5:23-24 ”Om din broder har något emot dig, gå först och försona dig med din broder, och kom sedan med din offergåva till altaret”.

Man kom med sitt offer till altaret för att där möta Gud.

Altaret var mötesplatsen, där bars offren fram, som pekade fram mot Kristi fullkomliga offer, det som skulle öppna vägen för oss in i Guds närhet.

Nu säger Jesus, att det inte duger att komma för att möta Gud, om man har behandlat sina medmänniskor illa, och struntat i att reda upp det efteråt! Den, som har fått mycket förlåtet, förväntas också vara beredd att förlåta!

Att syssla med bönearbete och förbönstjänst, det är att komma inför Gud. Tror vi att Herren Jesus vill lyssna på böner, som bärs fram av någon, som har handlat illa mot någon av hans minsta bröder, och sedan är för stolt för att ödmjuka sig och reda upp saken?

Sen kan vi gå till Ef 4:26. Här beskrivs då hur vi förväntas handla i den motsatta situationen: alltså då någon har handlat illa mot dig, och det är du, som är arg och sårad.

”Låt inte solen gå ner över din vrede, ge inte Djävulen något tillfälle!”

Man kan väl kort och gott säga, att den, som vägrar att förlåta sina fiender, han väljer samtidigt att leva i uppror mot vad Gud har befallt. På det sättet lägger man ingen grund för en fungerande bönetjänst! I stället ger man den onde tillfälle att torpedera den.

Här får man tillämpa Rom 12:17-21, och göra det per omgående, när man hamnar i konfliktsituationer, annars blir man besegrad av det onda! Vi har möjlighet att övervinna det onda med det goda, men det förutsätter att vi släpper in Guds nåd i situationen, tar emot nåd för oss själva och också ber om nåd för vår motpart!

Sen har vi anvisningarna, som Jesus ger i Matt 6:5-8 och 16-18

Den lön, som man får ut, när man bryter mot dem, det är att andra tycker att man är en andlig och fin kristen människa. Någon lön i form att kunna göra sin röst hörd i himlen, som Jes 58 talar om, lär man däremot inte få!

Vi har en svaghet här, vi människor, för vi vill ju så gärna bli omtyckta och godkända, och litet grann upphöjda av vår omgivning.

Så vi frestas att breda på på med yviga formuleringar i våra böner i bönemötet, och kanske flika in nån liten predikan för de andra också, elegant inpassad i bönen, och så vidare.

Nu säger Jesus dock så här :”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, och inte söker den ära, som kommer från honom som ensam är Gud?” Joh 5:44

Att söka ”ära” av de andra, det är vad vi med modernt språk kallar att söka bekräftelse

Om den, som sysslar med sådant, inte ens kan tro, hur skulle han då kunna be någon trons bön?

Så när man kommer på sig själv med sådant – vilket man kommer att göra, om man är ärlig mot sig själv – då står man igen inför valet: ska jag vandra i ljuset och släppa in Guds nåd, för femtioelfte gången, kanske, vad det gäller just det här, ska jag bekänna inför Gud att nu sökte jag bekräftelse på fel ställe igen, och få förlåtelse för det, eller ska jag köra vidare på att försöka bli ärad av människor? På samma gång väljer jag, förstås, om jag ska be illa eller väl

1 Petr 3:7 ger ännu ett praktiskt exempel på förhindrade böner: när äkta män behandlar sina hustrur respektlöst och illa, blir deras böner förhindrade.

Detta är då en detalj i ett större problemkomplex: allt slags maktmissbruk bryter Guds ordning av auktoritet och underordnade, och när man bryter sin ur den, då befinner man sig i uppror mot Gud – och då finns det ingen grund för bönearbetet längre.

Ingen bönemur blir byggd till försvar för folket, om byggarna också sysslar med att utöva makt och tvång mot sina medmänniskor! Inte förrän de vänder om, och tar steget tillbaka in i nåden, i alla fall.

Sen har vi också den grundläggande frågan om vad bön är bra för? Varför vill Gud att vi ska be?

Försöker vi övertala Gud att göra som vi vill, eller ska vi gå på ”ske Din vilja”-linjen?

Det behöver varje bedjare göra klart för sig själv typ en gång om dagen!

Annars kommer vi att slösa bort vår tid på att försöka övertala Gud att göra som vi vill, eller på att försöka berätta för Gud vad han borde göra, eller på att be honom välsigna planer, som vi har gjort upp utan att hans Ande fick vara med…. vilket allt är att be illa. Då ber vi ju verkligen för att få sådant, som vi själva vill ha, själva kan dra nytta av – ”förslösa i våra lustar”, som det står i Jak 4.

Där har Amplified översatt så här: ”You do ask, but yet fail to receive, because you ask with wrong purpose, and evil, selfish motives….”

Jesus ger ett fantastiskt löfte om vad överenskommen bön kan åstadkomma i Matt 18:19, ett löfte som modereras av både det som sägs i 1 Joh 5:14-15 om att be i enlighet med Guds vilja, och av det kvalitetskrav som ställs på själva överenskommelsen! Ordet, som används i grundtexten, är ”symfoneo”, det ord, som vi har vårt ”symfoni” från – alltså ett tillstånd, där allt harmonierar

Denna slags goda överenskommelse är bara möjlig om bedjarna är villiga att lägga ner alla sin egna viljor och idéer, och i stället gå in för att söka Guds vilja, be om Guds hjälp att det vi ber om ska vara viktigt för alla deltagare, och be böner som är baserade på Guds Ord. Då vill det till att onda och själviska motiv, av vad slag de sedan vara må, har blivit insetta och avsagda av deltagarna, för det är bara när vi står i nåden, som vi kan stå tillsammans på det sätt, som Herren Jesus förutsätter.

Jag vill alltså mena, att grunden för sådan bön, som Gud kan tänkas lyssna välvilligt till, inte består i hur mycket eller hur ivrigt eller hur ofta vi ber, den läggs i vårt dagliga liv, i den trohet mot Gud som visar sig dels i hur vi behandlar våra medmänniskor, dels i vår villighet att låta det gå åt mycket nåd i våra liv!

”Vad annat begär han av dig, du människa, än att du gör vad rätt är, vinnlägger dig om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför din Gud”. Mika 6:8

Det här är också en fråga, som ställs då och då, när frågan om varför det händer så litet kommer upp, ofta med ett lätt anklagande tonfall. Att frimodigheten många gånger saknas kan inte förnekas, inte heller att det nog kan tänkas finnas en koppling mellan att kristna ofta ligger lågt med sin tro, och att det inte händer så mycket som vi skulle önska, varken på väckelsefronten eller i övrigt i församlingsverksamheten. Men kan man anklaga fram den, få folk att bli mer frimodiga genom att få dem att känna sig skyldiga för att de inte är tillräckligt framåt? Tillåt mig tvivla!

För tjugo år sedan profeterade David Wilkerson i Stockholm, och sade att den nordiska kristenhetens stora problem är apati, och att denna apati tar sig uttryck i att vi är nöjda som det är, nöjda med att ha vår församlingsverksamhet, nöjda med oss själva, när vi är så vidsynta och toleranta, och så vidare.

Sedan sade han att botemedlet mot denna nöjda apati heter NÖD, men att detta är något vi inte vill veta av…..och summan av budskapet blev tyvärr ett ”ryck upp er, slöfockar”, och jag tror inte att det var riktigt så Herren hade menat det!

Vi kan börja med att definiera vad apati är för något?

Ordboken ger betydelsen ”håglöshet”. Ordet apati är från grekiskan, och betyder ordagrant översatt ”ingen sinnesrörelse”. Man orkar helt enkelt inte bry sig!

När man är apatisk är man alltså liknöjd och känslolös, och i följd av det försvinner också all handlingskraft ifråga om sådant, som man inte längre orkar bry sig om.

Wilkerson menade alltså att botemedlet mot detta tillstånd är att man börjar känna nöd över det, som är fel., och visst, den, som upplever nöd över något, är ju inte längre likgiltig inför det – men här fattas nog en länk i resonemanget, annars blir det som att säga till den lame att han ska gå, utan att samtidigt ha något helande att ge honom!

Vi behöver ju också ett svar på frågan varifrån nöden, engagemanget, ska komma?

Hur ska de kristna kunna återerövra sin frimodighet?

Här är det väl skäl att först av allt definiera vad det egentligen är som åsyftas med ”frimodighet” i en biblisk kontext – om vi inte har rätt innebörd i själva begreppet, kommer vi ju per automatik också att hamna vilse när vi ska tillämpa det!

Oret är ganska sparsamt förekommande i Nya Testamentet – typ femton gånger totalt, varav sex i Apostlagärningarna och fyra i Hebreerbrevet.

Jag finner det intressant att se hur mina engelska översättningar har valt att översätta de ord, som svenskan återger med ”frimodighet” – och här finner man i Apostlagärningarna ”boldness”, ”cheerfully”(!), ”courage”, och ”dared”, samt på alla fyra ställena i Hebreerbrevet ”confidence”.

Och att omskriva frimodighet till djärvhet, mod, med glädje, eller att våga saker, det går ju rätt väl ihop med vår tanke om vad frimodighet är för något.

Men det sista ordet, ”confidence”?

Första betydelsen av det är att man har fullt förtroende för någons trovärdighet och pålitlighet!

I detta fall då för Herrens trovärdighet och pålitlighet.

Det, som Hebreerbrevet uppmanar till, är alltså i 3:6 att hålla sig kvar i ”Guds hus”, under Kristi herravälde, genom att ”hold fast the confidence”, alltså lita helt på Guds verk i Kristus!

I 4:15-16 och 10:19 påminns vi om att vi får komma inför Guds ansikte med full tilltro, ”confidence”, till att Jesus har medlidande med våra svagheter, och att vi får lita på, ”since we have confidence”, att vi i kraft av Jesu blod har tillträde till det allra heligaste, platsen i Guds omedelbara närhet.

I 10:35 kommer så uppmaningen om att vi inte ska kasta bort vår tilltro till Gud., sluta lita på honom. ”Cast not away therefore your confidence…”

Det är nämligen förtroendet för Gud, tilliten till honom, som ligger till grund för djärvheten och modet, som Apostlagärningarna talar om, som ger kraften att leva kristenlivet med glädje och våga sig på nya saker! Finns detta inte, då kommer vi att vara hänvisade till vad vi kan tänkas ha av djärvhet och beredskap att våga oss på nya saker i vår naturliga läggning – och visst, det finns ju folk som glatt och frivilligt ger sig till att bestiga Mount Everest, men det är inte allom givet!

Det är intressant att se hur tonfallet från Apostlagärningarna förändras fram till dess Hebreerbrevet skrivs. I församlingens första tid fanns tilliten till Gud, och den tog sig uttryck i en djärv och offensiv kristendom. Det ligger bara några få årtionden mellan Apostlagärningarnas tid och den tid, som Hebreerbrevet riktar sig till, men på den tiden hade tydligen en stor förändring börjat äga rum. I 5:11-14 får vi en kort beskrivning av vad som hade hänt: de hade tappat bort de första grunderna av Guds Ord, de hade blivit tröga att lyssna till evangeliet! Därmed hade också tilliten till den Gud, som bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, börjat luckras upp – och då gick den första tidens glada frimodighet förlorad.

Jag tror väl att jag inte är långt från sanningen, om jag säger att vår situation idag påminner bra mycket mer om Hebreerbrevet än om Apostlagärningarna!

Så nu möter vi två nya frågor:

För det första, hur får man då detta fulla förtroende för Guds trovärdighet och pålitlighet?

För det andra, hur kan detta förtroende kanaliseras till nöd för och engagemang i det, som ligger Guds hjärta nära?

I Efesierbrevets tredje kapitel talas om att vara ”rotade och grundade i kärleken”. Ef 3:14-19

Det finns alltså, bildligt talat, något slags ”rötter”, som vi behöver ha för att kunna så att säga ta upp, suga i oss, Guds faderskärlek.

I 1 Tim 1:5 sägs det att kärleken kommer in i oss genom ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro. Där har vi alltså ett exempel på vad kärlekens rötter kan vara för något. Där sägs också att all sund kristen förmaning ska syfta just till att stärka dessa tre ”rötter”, så att kärleken får fritt flöde! Och där sägs bitande i vers 6, att detta mål har somliga tappat ur sikte, och därmed förfallit till tomt prat! Ergo: om inte undervisningen och förmaningen i församlingen bidrar till att styrka och vägleda människor till att växa och mogna på dessa tre områden, då är den bara tomt prat. Det är så en gammal förkunnare hukar sig….

Ett rent hjärta får man när man tar emot Jesus som Frälsare och blir född på nytt. Joh 1:12-13, Ef 4:24. Den nya skapelsen i Kristus är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet! I Ps 51 kopplas det rena hjärtat och frimodigheten till varandra. ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande!” Det ena ger det andra, utan det ena kan man inte heller ha det andra. Att leva i syndernas förlåtelse, leva i frälsningen, det är att leva i ständig närkontakt med Guds nåd och kärlek!

Ett gott samvete får man när Jesu blod renar det från döda gärningar, alltså våra försök att åstadkomma en egen rättfärdighet inför Gud, försöka bli godkända av både Gud och människor på grund av vår egen duktighet. Hebr 9:14

Att komma till tro på att man inte längre behöver prestera något för att vara älskad och välkommen, det är att möta den fullkomliga kärlek, som driver ut rädslan! 1 Joh 4:18-19

En uppriktig tro har man när man inte längre försöker låtsas vara något annat och bättre än man är inför sina medmänniskor. Joh 5:44 Så länge man strävar efter godkännande på grundval av egna prestationer är man per definition en farisé, och Jesus säger att då kan man inte tro: ha en uppriktig tro.Så länge man gömmer sig bakom en mask, är man förhindrad från att leva i Guds kärlek. Den som släpper masken och vandrar i ljuset, han blir genomlyst av nåd och sanning, och summan av nåd och sanning, det är Guds kärlek.

Kärlekens rötter handlar alltså om Jesus, att vända sig till honom, förbli vänd till honom genom att leva i syndernas förlåtelse, och låta honom vara nog för en, så att hans vänskap räcker för en, och man inte också försöker hålla sig väl med världen. Då förblir man i honom, och då förblir man också i hans kärlek.

Guds kärlek visar sig och bevisas av att han gav oss sin Son för att rädda oss, Rom 5:8, den visar sig i att han förbarmar sig över oss och förlåter oss alla våra synder så länge vi frågar efter hans nåd, Ps 103:8-14, och den visar sig i hans erbjudande om vänskap! Joh 15:14-16

När den kärleken blir verklig för oss, när vi kommer till tro på den, då driver den ut räddhågan ur oss, då blir vi fria! 1 Joh 4:18 Detta är innebörden i det som Jesus säger i Joh 8:32, att vi ska förstå sanningen, och den ska göra oss fria.

Vi också titta litet till på vad ordet ”frimodig” egentligen betyder. Det handlar i grunden om att ha ett fritt mod, alltså ett fritt sinne. ”Mod” och sinne” betydde ursprungligen samma sak i svenskan – vi har ju kvar ord som högmod, missmod, övermod, och så vidare, som alla beskriver olika sinnelag och sinnesstämningar!

Så, när vi kommer till tro på Guds faderskärlek, blir rotade i den, när sanningen om Gud som vår Far gör oss fria, då får vi på samma gång ett befriat sinne, fritt från mindervärde, missmod, skuldkänslor, rädsla för straff i olika former, och så vidare – allt det, som hindrar oss från att vara frimodiga och oförfärade..

Och, den som lever i vissheten om att vara älskad, kommer inte att vara apatisk och liknöjd längre!

Aposteln beskriver det här så väl i 2 Kor 5, när han säger att Kristi kärlek driver och tvingar honom…

Tillbaka till Efesierbrevet, nu till 1:17-19

Vad är det aposteln ber om här? Vad finns bakom begreppen hopp, arv och kraft?

Jag tänker mig att hoppet, det är hoppet om härligheten, att det, som Rom 8:18-21 talar om, kommer att ske. Det hoppet är grundat i Jesu död och uppståndelse. De pånyttfödda, de renhjärtade, blir rotade i detta genom att Anden gör det levande för oss, och då kan vi bevara vårt rena hjärta, istället för att bli nedtyngda av missmod över denna tidens lidanden.

Arvet, det handlar här i tiden kanske först och främst om den frid, som Jesus lämnade efter sig åt oss, alltså att vi har frid med Gud, som Rom 5:2-5 försäkrar. Den friden ger oss ett gott samvete, en vila i att Gud aldrig kommer att fördöma oss, att vi aldrig kommer att bli utkastade. Det behöver vi få Andens uppenbarelse över, så att vi kommer till tro på det, och inte bara vet det!

Kraften, det är den helige Ande utgjuten i våra hjärtan, Guds kärlek som drivkraft att leva det kristna livet. 2 Kor 5:14. Här behöver vi få uppenbarat för oss att det är just i denna Guds kärleks kraft detta sker, inte i vår egen! Annars kommer inte vår tro att vara uppriktig så värst länge….

Det finns en väg till en rätt frimodighet, ett befriat sinne, som förhärligar Kristus, och inte sig själv!

………………………………………

Jag har annars en förhoppning om att ni, som läser det jag skriver, också tar er tid till att läsa bibelhänvisningarna! Det är i dem, som det verkliga värdet finns, inte i mina försök att förklara dem!

Vi kunde också konstatera, att vi har väldigt lätt för att falla in ett tänkande, som handlar om vad vi borde göra och åstadkomma, för det ska bli just så som vi väntar och önskar.

Samt att detta i förlängningen leder till det, som vi minst av allt önskar, nämligen att vi faller ur nåden.

Hur är det då med våra förväntningar? Väntar vi och söker vi efter det som vi vill ha, eller efter det, som Gud vet att vi behöver, och skulle vilja ge?

I Efesierbrevets tredje kapitel , verserna 14-17, återger aposteln en bön, som han ber för församlingen, en bön där han bär fram inför Gud det, som är deras största behov.

Först säger han att han böjer sina knän inför Fadern.

Det börjar alltså här, i att vi lär känna och åkallar Gud som vår Fader.

Det låter ju inte precis som någon nyhet, men kanske vi behövert stanna upp inför det ändå!

Jesus kom för att vara vår väg till Fadern, som han säger i början av avskedstalet , som finns i i Johannesevangeliet, kapitlen 14-17.

Bara i en sådan sak som att vi ofta har svårt att se vad avskedstalet, där Jesus komprimerar det viktigaste av allt han undervisat lärjungarna om, egentligen handlar om, kan vi se hur svårt det här med att förstå vår relation till Fadern är för oss!

Frågar man en genomsnittskristen, som har läst det talet några gånger, vad det handlade om, så svarar han antagligen något i stil med att ja, där fanns ju löftet om Hjälparen, och så säger Jesus att han är trädet och vi är grenarna, det stod något om att den helige Ande ska överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom, och att han ska förhärliga Jesus när han kommer, och så bad ju Jesus för oss kristna att vi ska vara ett!

Och där märker man att det, som Jesus ville inpränta hos lärjungarna, har gått läsaren förbi.

Avskedstalet handlar nämligen om Fadern!

Jesus undervisar om Fadern, vem han är och vad han gör, rakt igenom hela talet. Fadern nämns direkt i hela fyrtio verser i avskedstalet, och trettio verser till handlar om Fadern, eller vänder sig direkt till honom! Hela talet innehåller inte mer än 106 verser, så det är inte bara tydligt, utan rent av övertydligt vad som är Jesu huvudtema här!

Ibland har vi kristna en tendens att vända oss till Jesus mer än till Fadern, det är som om vi skulle ha lättare för det, som om Gud Fader skulle kännas litet avlägsen för oss på något sätt.

Naturligtvis är det inget fel i att vända sig till Jesus, men det får inte bli så, att Fadern tappas bort! Den, som har kommit tilll tro på Jesus, har ju gått vägen till Fadern, den väg som Fadern gav oss, och då, när vi är hos Fadern, då är det ju det naturliga att vi vänder oss till honom, söker hans närhet och gemenskap!

Vi tänker oss också, att eftersom Jesus är vägen till Fadern, så är det genom Jesus vi sedan också ska relatera till Fadern, och att det är genom Jesus, som vi får tillgång till den himmelska världens välsignelser.

När vi läser bönen, som Paulus ber för sina medkristna, möter vi dock det rakt motsatta förhållandet!

Här är det Fadern, som ska ge kraft och styrka åt vår inre människa genom sin Ande.

Här är det Fadern, som ska låta Kristus genom tron bo i våra hjärtan.

Här är det Fadern, som låta oss bli rotade och grundade i kärleken.

Här är det Fadern, som ska hjälpa oss att förstå längden och bredden och höjden och djupet, så att vi lär känna Kristi kärlek.

Här är det Fadern, som på detta sätt ska låta oss bli helt uppfyllda av all hans fullhet!

När vi nu tänker på alla våra varför-frågor, och på våra valhänta försök att hitta svar på dem, är det inte just det här svaret, som vi ofta missar?

Och är det inte just detta, som vi behöver mest av allt?

Om vi skulle bli helt uppfyllda av Guds fullhet, vad mer skulle vi då behöva?

Och om vi dessutom blir delaktiga av detta helt och totalt genom ett Faderns handlande, som en gåva och en nåd från Gud, vad mer kan vi då önska och begära?

I vers 20 sägs det att Gud kan göra långt mer än allt vi ber om och tänker.

Vi tänker att allt skulle bli bra, om det bara skulle hända litet mer tecken och under, om det bara vore litet mer nådegåvor i funktion i församlingen, och det ber vi ju då också om.

Varav hjärtat är fullt, därom ber naurligtvis munnen….

Men ser vi på bönen här i Ef 3, så nog är det ju nog verkligen långt mera än bara det, som vi tänker på och ber om, som här erbjuds!

Vi brukar säga, att Jesu avskedstal börjar i Joh 14, men i själva verket börjar han redan i kapitel 13. Där är hans framställning dock inte sammanhängande på samma sätt, som i det följande.

I Joh 13:34-35 ger han lärjungarna ett nytt bud: att de ska älska varandra så som han har älskat dem. Om de gör detta, säger han, ska alla förstå att de är hans lärjungar!

Att vara rotad och grundad i kärleken är alltså en grundförutsättning inte bara för de kristnas gemenskap, utan också för att evangelisationen ska ha framgång! Inte nådegåvor, inte talekonst, inte stora kraftgärningar, utan liv i kärlek.

I det förra inlägget konstaterade jag att när vi blir inriktade mer på funktion än på relation, kommer vi alltid att börja söka material för funktionshöjande prestationer från kunskapens träd – alltså tänka oss att det här med attt leva kristenlivet och sprida evangeliet är något man ska och kan lära sig.

Vi är ju vana vid att det fungerar på det sättet i den här världen! Man lär sig något, och sedan kan man göra det….och det tänkesättet behöver vi släppa taget om, när det kommer till livet i Guds Rike!

Byt ut ordet ”relation” mot ordet ”kärlek”!

Då ser vi omedelbart, att detta, som är den kristna trons kärna, inte kan vare sig läras in eller beteendetränas fram.

I Joh 10:10 säger Jesus att han har kommit för att hans ”får”, alltså hans lärjungar, ska ha liv och överflöd. I Guds Rike är liv och kärlek oskiljbara begrepp.

Det nya livet, Guds liv, kan inte levas på annat sätt än i kärlek!

Lever vi på annat sätt, då är vi kvar i ett köttsligt väsende, inte i ett andligt liv! Så som av 1 Kor 3:1-4 framgår….

Jesus säger alltså att han har kommit för att vi ska få leva i Guds Faderns liv och kärlek, och därmed också ha liv och kärlek att dela med oss av – det är ju för det ändamålet vi får överflödet!

I detta välsignade tillstånd blir vi mer och mer uppfyllda av Guds fullhet, av nåd och sanning, precis som Jesus själv var full av nåd och sanning, när han gick här på jorden!

När en människa har det så ställt, då försvinner varför-frågorna.

Det finns inte längre någon anledning att ställa dem!

Det är den upplevda bristen, tomheten, som driver fram frågorna.

Den tomheten kom i syndafallet. Då blev människan faderlös, och det tomrummet söker efter något att fyllas av, och som vi söker i alla slags terapier och meditationer och österländska andligheter!

Fullheten, Guds fullhet, mötet med Fadern, som tar emot sina vilsegångna barn med öppen famn, är svaret på alla frågor, det enda svar vi behöver, det enda svar som tillfredsställer, för där tar faderlösheten och tomheten slut!

Tänk om Gud skulle låta oss få allt det, som vi tror att vi behöver, utan att vi skulle vara grundade i hans kärlek. Skulle det fylla tomrummet inom oss? Skulle vi inte bara sträva efter mer framgång, mer synlighet, större kyrkor, och så vidare, utan att någonsin egentligen ha och dela det liv i kärlek, som hela verket måste bygga på och genomsyras av för att på riktigt vara Guds Rike här i världen?

C S Lewis låter i sin bok ”Från helvetets brevskola” Tumskruv, den gamle överdjävulen, som skriver studiebreven, beskriva skillnaden mellan Gud och den ondskans andemakter så här: ” Vi önskar att suga i oss, Han önskar att få ge ut. I oss är tomhet, och den längtar efter att fyllas, hos Honom är fullhet, och den flödar över…”

I syndafallet blev vi tomma, vi precis som den onde.

Den tomheten längtar efter att fyllas, och strävar ständigt efter just det.

I frälsningen öppnas vägen till liv och öveflöd, till att inte längre vara tomma, utan fyllda, så att vi flödar över.

Inte fulla av kunskap och metoder, som vi tror ska leda till det vi önskar oss, utan fulla av Kristi kärlek, som fyller oss med den Guds fullhet, som lever i kärlek och flödar över!

Detta är att leva i och av nåd, för nåden är just Guds faderskärleks överflöd till oss människor!

Undra sen på att Motståndaren gör vad han kan för att hålla oss borta från den – inte så att  han kan hindra Gud från att älska, utan så, att han kan störa vår mottagarfunktion på olika sätt….

Jag har varit inne på det här förr här på sidan, men jag har  känt mig manad att ta upp temat igen under det senaste året…

Jag har funderat på vad som är grunden för den andliga krigföringen, hur vi ställer oss på den, och hur vi står kvar där.

Sen ska vi förstås också fundera på vad denna krigföring egentligen består i – och vad som den definitivt inte består i.

Bibeln har faktiskt en hel del vägledning att ge ifråga om de här sakerna, bara vi ser att texterna handlar om just detta!

Om man jämför totalsumman av den undervisning om den andliga striden, som finns tillgänglig i dagens läge, med en trädgård, då talar vi nog om en sällsynt vildvuxen sådan! Där finns förvisso träd med god frukt, men där finns också massor av sånt, som med fördel kunde rensas ut.

Gemensamt för de mer osunda grenarna på krigföringsträdet är, att de alla tenderar att bli mer eller mindre överandliga – den enkla, praktiska tillämpningen av Bibelns anvisningar för det dagliga livets strid förloras i diverse rituella religiösa beteenden av det så kallat karismatiska slaget.

Gemensamt för dem alla är också, att utövarna av dem inte förefaller inse, att man behöver ta på sig sitt kors och säga nej till sig själv, och så följa Jesus på det sätt, som Bibeln anvisar, för att kunna stå i den här striden.

Detta leder då till att man aldrig egentligen tar sig an den den kamp vi på riktigt har att utkämpa, den som utkämpas i det dagliga livet, och då kanske främst av allt i relationerna till våra medmänniskor!

Vi kan som exempel se på Rom 12:17-21, där det står så här:

”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor, så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen! Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan övervinn det onda med det goda!”

Aposteln talar alltså om andlig krigföring här, det framgår tydligt av den kampsituation han hänvisar till i sista meningen.

Det är dock iögonenfallande tydligt, att han inget säger, varken här eller någon annan stans, om att ”binda andefurstar”, inget om att ”tala krigstungor”, inget om att ”bryta ner ockulta fästen”, inget om allt det som så ofta dyker upp i nutida funderingar om andlig strid! Det är väl ändå rätt anmärkningsvärt!

Ännu mer anmärkningsvärt är, att varken Jesus eller någon av hans andra apostlarna heller lär ut några tekniker för sådant!

Hur är det här med andlig strid då tänkt att fungera, egentligen?

Jag tror att det hela är så enkelt, att vi inte lyckas se det. Istället krånglar vi till det av hjärtans lust, som vanligt.

Om vi följer principen om att det ena bibelstället ska tolkas med det andra, kommer vi från Rom 12 vidare till Efesierbrevets sjätte kapitel. Där talas också om andlig kamp.

Där slår den helige Ande fast, att den kamp vi har att utkämpa inte är en strid mot kött och blod, alltså mot andra människor, utan det vi har att brottas med är andemakter av varierande dignitet!

Nå, här har vi nu alltså en tydlig, grundläggande befallning från Herren, vad det gäller den andliga striden: ni ska inte söka konflikt med kött och blod, alltså andra människor!

Att det blir konfrontation ibland är oundvikligt, ljus och mörker försonas aldrig, men nu talar vi om konflikter av det slaget, där det är den egna äran och den egna önskan att vara den som har rätt, och som får de andra att ge sig, som styr ens handlande!

Vi möter alltså precis samma uppmaning här som i Rom 12-texten.

Vad brukar då motståndarna, de onda andemakterna, ta till i det läget, när Herren har gett sitt folk en klar befallning? Jo, de försöker naturligtvis få oss att göra just det, som Gud har sagt att vi inte ska göra! Taktiken från Edens lustgård har inte förändrats, för demonerna vet, att om de lyckas få oss att göra det, som Gud har sagt att vi ska låta bli, då har de vunnit den ronden!

Om vi däremot gör som Gud säger att vi ska göra, avstår från att strida mot kött och blod, och istället väljer att förlåta våra fiender, och ge rum för Guds vrede och dom genom att avstå från att hämnas och ge igen, då har vi, som det står i Ef 6, ”stått fasta och behållit fältet”!

(ordagrant: så att ni kan stå emot på den onda dagen, och stå fasta sedan ni har fullgjort allt)

Då har vi utkämpat den andliga striden på det frontavsnitt, som vi har fått oss tilldelat, och vi har stridit med de vapen, som det var tänkt att vi skulle använda, och gör vi det, då vinner vi!

Att ge sig till att försöka kriga i andevärlden, samtidigt som man har både den ena och den andra konflikten på gång med sina medmänniskor, det är inget annat än ett fromt självbedrägeri.

Den enda seger man kan hoppas på under de omständigheterna, det vore om den onde skulle skratta ihjäl sig åt oss, och så länge som han redan har skrattat åt oss och överlevt, tror jag inte vi ska hoppas alltför mycket på det.

Bibelns anvisningar är enkla, de är begripliga, och de är tillämpbara för var och en. Man behöver inte vara nån slags andlig supermänniska med speciella nådegåvor, för att kunna bli segerrik i den andliga striden!

Han, som är i oss, är större än den som är i världen, 1 Joh 4:4, och om vi i konfliktsituationer är villiga att på anvisat sätt ta ett steg bakåt, och överlämna hämnden åt honom, då lever vi i den tro, som övervinner världen.

Det onda ska övervinnas med det goda, och vill vi inte spela efter den regeln, då kommer vi att bli övervunna av det onda, oavsett vilka kunskaper och gåvor vi i övrigt besitter!

Det är korsets väg, som anvisas i de befallningar Ordet ger.

En andlig krigföring där man inte behöver ta korset på och säga nej till sig själv, och till sin egen lust att hämnas och hävda sig och försvara sig och ge igen, det är ingen andlig krigföring alls.

Det är, i varje fall som jag förstår Guds Ord, bara slöseri med tid och krafter…

Och det avsnittet ska, som utlovat, handla om tacksamhet och tacksägelse.

Här möter vi nu en av viktigaste indikatorerna på hur det egentligen står till med en människas gudsförhållande och andliga liv.

I Fil 4 uppmanar aposteln oss att alltid glädja oss i Herren.

Fröjd i Herren är ju som bekant vår starkhet, Neh 8:10, och den starkheten är något vi behöver när vi möter motstånd från värld och djävul, så det här är en text som i högsta grad har bäring på den andliga striden!

Paulus stakar också ut en väg för att vi ska komma in i detta välsignade sätt att leva: Vi ska inte göra oss några bekymmer, utan istället alltid berätta allt om våra önskningar för Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse!

Vi brukar koppla ihop ordparet ”glad och tacksam”.

Vi säger inte ”sur och tacksam”, eller ”besviken och tacksam”, eller ”arg och tacksam”, vi vet instinktivt att det inte går ihop, men ”glad och tacksam”, det stämmer, det harmonierar!

Tacksamheten, tacksägelsen är alltså nyckeln till och uttrycket för den glädje, som är vår styrka, och då kan vi förvänta oss att fienden gör vad han kan för att tysta den. Hur går då detta till?

Då och då har jag fått frågan hur man egentligen ska leva som kristen idag, i nutiden? I den frågan finns den tanken inbyggd, att det på något sätt skulle vara annorlunda att leva som kristen nu, än det var förr. ”Allt är ju så annorlunda nu!”

Jag vill mena att den här tanken ingalunda har sitt ursprung i himlen. Den här frågan får oss nämligen att börja tänka åt fel håll, börja fundera på vad vi ska ändra på i lära och liv för att komma i takt med omvärlden!

I Apg 11:26 får vi veta att det var lärjungarna, de som följde Jesus, som först började kallas kristna – det här är första stället ordet ”kristen” finns i Bibeln. Några andra sorts kristna än de som har en personlig tro på Jesus finns inte. Frågan ovan gäller alltså hur en Jesu lärjunge ska leva här i tiden.

Ska man leva, behöver man ju leva av något, så vad ska en lärjunge då leva av, för att kunna forsätta att leva och också kämpa den goda kampen? Jesus ger ett första besked i Matt 4, och ett andra besked i Matt 28.  Männniskan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun, och vi ska ha reda på vad han har befallt oss, och vi ska leva i enlighet med det, och vi ska lära dem som kommer till tro att göra på samma sätt.

”Älska Gud över allt, och din nästa som dig själv”.

”Gör vad rätt är, vinnlägg dig om barmhärtighet, vandra i ödmjukhet inför din Gud!”

Så står det skrivet, och det har inte förändrats.

För att kunna leva i enlighet med Jesu ord behövs det rätt drivkraft. Vad den består i får vi veta i 2 Kor 5:14-15, där aposteln berättar vilken hans drivkraft är: ”Kristi kärlek tvingar mig!”

Den som har den drivkraften kommer att ge Gud äran för allt gott som sker, och tacka Herren för att han får vara med!

Där har heller inget förändrats.

Men hur ska då Kristi kärlek komma in i mig, och bli den drivkraften?

Luk 7:47 ger svaret på den frågan: ”Den som har fått mycket förlåtet visar stor kärlek.” Fortsättningen är också värd att lägga märke till: Den som har fått litet förlåtet kommer också att älska litet, och förlängningen inte heller att vara så värst glad och tacksam.

Vi möter alltså framför allt Guds kärlek i korset, försoningen och förlåtelsen, och när vi tar emot den, då utgjuts Guds kärlek i våra hjärtan genom den helige Ande, som blir oss given. Vad är då skillnaden mellan att få mycket eller litet förlåtet? Behöver inte alla lika mycket förlåtelse?

Själv tänker jag mig att det är när man inser att hela ens liv behöver komma under korset, att man behöver förlåtelse också för det bästa man kan åstadkomma, för inget kan någonsin duga inför Fadern om det inte blir helgat genom Kristus, det är då man tar emot mycket förlåtelse. Så länge man spaltar upp sitt liv i bra saker, som man kan vara belåten med och litet grann berömma sig av å ena sidan, och sen en del dåliga saker, som man behöver förlåtelse för å andra sidan, är man också nöjd med att bara ta emot litet förlåtelse….nivån av tacksamhet blir därefter.

Där har inget förändrats.

Ska man leva som kristen i nuet behöver man vara förankrad både i det som har varit och i det som ska komma, i det som Herren har gjort, och i det som han kommer att göra. Åt båda hållen finns det mycket att vara tacksam för!

Där har inte heller något förändrats!

Annars, har du tänkt på att vi blir påminda om det här varenda gång vi firar nattvard? Vi förkunnar ju Herrens död, där är förankringen bakåt, till dess han kommer tillbaka, där är fästpunkten framåt!

Så kommer vi till en sak till, som inte heller har förändats, tyvärr. Djävulen, vår fiende, går fortfarande omkring som ett rytande lejon, och söker efter någon han kan sluka. 1 Petr 5:8

Han är totalt fientlig till allt vad lärjungaskap och liv i Jesu efterföljd heter, så han gör naturligtvis sitt bästa att eliminera grunderna för det – och eftersom detta, om det lyckas honom, också innebär att glädjen kvävs och tacksägelsen dämpas och tystnar bland oss troende, slår han ju flera flugor i en smäll!

Här tycks en av hans favoritmetoder vara att inbilla de kristna att de grunderna har förändrats, att det, som i verkligheten är evigt och tidlöst, i själva verket skulle vara tidsbundet och föränderligt.

Han försöker alltså få oss att tänka att det här med Jesu ord, Guds ord, inte längre gäller, att vi har blivit så mycket klokare och lärt oss så mycket mer, vi människor, att nu är Ordet något gammalt och förlegat, som vi kan lämna därhän, åtminstone på alla punkter där vi tror oss veta bättre.

Tror vi på den lögnen, då kommer vi att gå miste om både kärleken som drivkraft och förlåtelsen som orsak till tacksamhet.

Det är ju genom Guds Ord och befallningar och varningar som vi får kännedom om synden, och där får vi också veta att vi kan få bli förlåtna för den!

Den onde är också smart nog att inte lämna oss utan drivkraft, när den äkta har tagits ifrån oss. Han ersätter bara kärleken med våra egna ambitioner, vår egen önskan att vara något och åstadkomma något. Det är en mäktig drivkraft, och med den har människor åstadkommit stora ting! Så det verkar ju fungera! Problemet är bara att en ambitionsdriven verksamhet åstadkommer konkurrenstänkande, jämförande, kyrkopolitikens vassa armbågar, klickbildningar och maktkamp, och allt möjligt annat ont. Vad den däremot inte producerar, det är ödmjuk tacksamhet inför Gud.

Detta är vad vi får, när vi tar bort synd och nåd ur liv och förkunnelse.

Förlåtelsen och reningen i Jesu blod skyfflas ut i periferin, när synden och försoningen förklaras vara icke behövliga begrepp. Ja, man talar ju fortfarande om nåd, men vad man ska med den till, när synden inte längre får nämnas vid namn, det blir ju tämligen obegripligt – annt än som en tänkt välvillig inställning från Guds sida gentemot allt och alla, då.

Istället för Jesu försoningsverk plockar då den onde in en allmän tolerans i förkunnelse och kyrka, ett budskap om att alla ska få som de vill – utom Gud, då, förstås. Det ser ju bra och kristligt och barmhärtigt ut, men problemet är bara, att inte heller detta producerar någon tacksamhet till Gud och någon fröjd i Herren. Istället blir det bara fler grupper som kräver mer rättigheter och mer att säga till om, och ingen som anser sig ha några skyldigheter…..

Alltså är tacksamheten en tämligen osviklig indikator på hur det står till med oss kristna, både som församlingar och som enskilda. Det är klart att det kan gå upp och ner vartefter livet skiftar, men om förankringen framåt och bakåt finns där, om medvetenheten om att jag behöver daglig nåd, och att Guds nåd och barmhärtighet mot mig också är ny varje dag, och om Guds förlåtelse på det sättet får hålla mig i ständig kontakt med Guds kärlek i Jesus Kristus, då kommer en grundton av tacksamhet ändå att finnas i ens liv!

Med den kommer också den glädje i Herren, som har sin källa i det han är och har gjort, gör, och kommer att göra, inte i hur det går för mig personligen för tillfället…..

Tacksamhetens rötter, det som gör oss till människor, som ”överflödar i tacksägelse”, är alltså något vi behöver både försvara, bevara, och vid behov också återerövra, om vi vill ”stå fasta och behålla fältet”!

Småningom ska jag samla alla tjugo inläggen i det här ämnet i en egen kategori, ”Om den andliga striden”. Det blir när det hinns!