I förra inlägget skrev jag litet allmänt om vad det där uttrycket ”du har övergivit din första kärlek” kan tänkas betyda, och hur det går till när man gör det. Nu är det dags att se på vad som hade hänt specifikt där i Efesus!

De hade ju inte, som redan sagts, blivit öppna avgudadyrkare, något sådant nämns inte i brevet, som de fick, tvärtom, de hade stått emot villolärare och falska apostlar, och tagit avstånd från onda människor, och de fick beröm för det. Men vad var det då som hade hänt just där?

För att få ett hum om det ska vi se på denna församlings historia från dess grundande fram till dess Johannes får befallning om att skicka det förmanande brevet till dem.

Första gången Efesus nämns i NT är i Apg 18:19-21. Paulus gjorde ett kort uppehåll i staden när han var på väg tillbaka till Antiokia från sin andra missionsresa, vilket innebär att evangeliet först blev predikat i Efesus omkring år 52 e Kr.

Han hade sällskap av sina medarbetare Akvila och Priscilla, och de stannnade kvar i Efesus när han reste vidare, så som framgår av 18:18 och 24-26.

Efter att Paulus rest vidare kom Apollos dit, och fortsatte att predika Kristus, främst i synagogan.

Efter en tid fortsatte så Apollos till Korint, och Paulus kom på nytt till staden, nu i början av sin tredje missionsresa. Detta innebär att det bara kan ha varit några månader från det Apollos reste därifrån tills Paulus kom tillbaka, han gav sig ut på sin tredje resa år 52 eller 53.

Det hade blivit en viss frukt av det arbete som utförts i hans frånvaro, där fanns några lärjungar när han kom tillbaka, 19:1, men de hade fått en tämligen ofullständig undervisning, 19:2-6

Nu tog Paulus itu med att avhjälpa bristerna, så grundligt, att han stannade där i närmare tre år!

Man kan läsa om vad som hände där under de åren i Apg 19, och det var inga småsaker, precis!

Daglig undervisning, given av en apostel, tecken och under av den ovanligare sorten, och så vidare – den här församlingen fick en så väl grundad start som möjligt var!

Sedan reste då Paulus vidare till Grekland, och tillbringade ca ett halvår där, innan han anträdde hemresan. På den kom han via Efesus hamnstad Miletus, och därifrån kallade han till sig de äldste i församlingen i Efesus. Apg 20:17-38.

I sitt avskedstal till dem ger han en inträngande varning: ni kommer att drabbas av ”vargar”, människor, som börjar dra de kristna bort från Jesus och istället locka dem att följa dem! Och dessa vilseledare kommer att komma fram ur just dessa äldstes krets, uppstå bland dem, som Paulus själv har utvalt och insatt under Andens ledning!

Den varningen ges alltså kring år 57.

Sedan går vi vidare till 1 Tim 1.

Där får vi veta att Paulus lämnade kvar sin medarbetare Timoteus där i Efesus, för att de skulle ha hjälp och stöd i att hållas på rätt köl i sin trosseglats, 1:3. Och han skulle framför allt vaka över att den första kärleken inte ginge förlorad, det var det, som var målet för all den förmaning han skulle ge! 1:5 Det här brevet skrev aposteln sannnolikt omkring år 64, sju år efter att han varnat efesierna för kommande elände, och lämnat kvar Timoteus till deras hjälp.

Och när man läser 1 Tim märker man att här har det redan börjart hända saker! 1:19-20. Villolärarna har börjat sticka upp sina förvända huvuden. Men, det kommer att bli värre, skriver aposteln! 1 Tim 4:1-3, och 1 Tim 6:3-10. ”Sånt här ska du se upp med, Timoteus!” Det ska vi i vår tid också!

Så kommer vi till andra Timoteusbrevet, som skrevs ytterligare tre år senare, tio år efter varningen i Apg 20. Här har stridigheterna i församlingen tagit musten ur Timoteus så till den grad, att Paulus ser sig föranlåten att skriva och uppmuntra och styrka honom! Att bli drabbad av modlöshetens ande är inget att längta efter, det är som att få ett vått täcke lagt över sig, där får man varken ljus eller luft, där flammar inte ens nådegåvor så värst klart!

2 Tim 2:16-18 visar att de falska lärorna har vuxit vidare och blivit värre, och dessutom metastaserat åt alla håll.

Upp till kamp mot villoläror och villolärare, alltså, innan allt går förlorat!

Det var vad de, som ännu höll fast vid sanningen i Efesus, gjorde, tydligen, eftersom det står som det står där i sändebrevet i Uppenbarelseboken. Men ändå gick den första kärleken förlorad, och det behöver vi se närmare på, för vi befinner oss i samma situation som dem här och nu, och vi vill ju inte att de ska gå för oss som det gick för dem!

Jag ska sticka ut hakan litet grann här, och säga att jag tror att det var en för långt driven renlärighet, som ställde till det för dem så till den grad, att Jesus tíll slut måste konstatera, att de hade övergett sin första kärlek.

Risken med en för långt driven renlärighet är nämligen, att Herren själv kommer i skymundan.
Läran blir viktigare än Jesus.

Jeus samtids religiösa elit ansåg sig vara helt och fullt renlärig, men ansåg de Jesus vara renlärig? Jag vågar tro, att vi kan vara överens om att Jesus minsann inte var någon irrlärare, ändå höll inte ens han måttet inför den form av extrem renlärighet, som fariséerna representerade.
Kristenheten navigerar alltid mellan två diken: laglöshet och lagiskhet.
Renlärigheten kämpar mot laglösheten, vilket är bra, men den har en tendens att i stället ge näring åt lagiskheten, vilket är ett annat ord för köttets rättfärdighet, och sådan tar sig uttryck i hårdhet, obarmhärtighet, avståndstagande från andra kristna, och en tendens att fälla förkastelsedomar över alla, som inte till alla delar omfattar den religiösa lag, som man själv har formulerat.
I stället för att bara ta avstånd från dem, som har börjat förkasta själva grunden för kristen tro, den som handlar om Jesu person och Jesu frälsningsverk, och i övrigt fortsätta att fördra varandra i kärlek trots olika uppfattningar i fråga om annat, börjar man kräva att läran ska vara lika ifråga om varje detalj, innan man kan se varandra som kristna syskon.

Visst är det märkligt?
Vi är alla överens om att vi inte blir frälsta av Mose lag.
Varför kan vi då inte gå vidare och dra den slutsatsen, att vi inte heller blir frälsta genom påvens lag, eller den lutherska ortodoxins lag, eller pingstlagen, eller baptistlagen, eller något annat religiöst renlärosystem, som vi kan tänkas koka ihop, och kräva av varandra att den andre ska följa, innan jag kan godta honom som broder i Herren?
Frälst blir man av tro på Jesus, den Jesus, som apostlarna predikade. Punkt. Inga tillägg.
Vi skulle bli betydligt mer fördragsamma, om vi ville hålla fast vid den renlärigheten….och vi skulle då också ha betydligt bättre chans att bli kvar i vår första kärlek, kärleken till Jesus, inte den andra kärleken, den till vår egen renläriga förträfflighet!

Det är här jag tror det gick fel i Efesus. Det är också här jag ser risken för att det ska gå fel i vår tids konservativa kristna kretsar…..

Den här gången ska jag ta det ur en annan synvinkel, nämligen vad formuleringarna i dessa sju brev kan tänkas berätta för oss om Herren Jesus själv, vad han känner, hur han tänker.

Återigen får jag lov att konstatera att detta naturligtvis är något i klass med att en bakterie skulle försöka förstå en människa – skillnaden mellan oss och Gud är förstås ännu större än så, men något ditåt i alla fall. Antingen väljer Gud att uppenbara sig för oss, och då kan vi förstå exakt så mycket han visar oss och inte ett uns mera, eller så väljer han att dölja sig, och då fattar vi noll.

Han har visat sig på många sätt genom den info han har gett oss i Bibeln, men inte ens det kan vi få en rätt förståelse av, om han inte hjälper oss.

Vårt tänkande är så belamrat av mänsklig vishet, att Guds vishet förefaller oss främmande och obegriplig, när vi försöker på egen hand….

Så man får ha med sig en god portion ödmjukhet, och en medvetenhet om hur lätt det är att tolka andliga ting fel, när man ska till att ta de här stegen närmare!

Vi börjar med det första av breven, det till den kristna församlingen i Efesus, Uppb 2:1-7

Där får församlingen först erkännande för mycket, men sedan kommer de välkända orden om att de har övergett sin första kärlek. ”Men det har jag emot dig….”

Och detta beskrivs som ett fall från något så viktigt, att antingen får de lov att omvända sig, eller så kommer församlingen att gå under!

Varför reagerar Herren så starkt på detta?

Jag tänker mig att när vi läser dessa sju brev, då läser vi brev som sänds av brudgummen till sin brud, av fästmannen till sin trolovade.

Reaktionen är den, som brudgummen upplever, när hans tilltänkta brud har börjat ge sin kärlek till annat, har börjat vända sin uppmärksamhet till annat, när han inte längre är i centrum för henne.

Man kan jämföra med texten i Jer 2:1-8.

Jer 2:2 ”Så säger Herren: Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid, och följde mig i öknen, i landet där man inte sår….”

Brudtid, det är väl ungefär detsamma som smekmånad?

Under uttåget från Egypten, under ökenvandringen, då fanns Gud för första gången synligt och påtagligt mitt ibland det folk, som han kallat att vara sitt eget. De fick bygga en tälthelgedom, ett tabernakel, för att Gud skulle bo i deras mitt. Gud försörjde dem med mat och dryck, och beskyddade dem mot yttre fiender. Allt detta är bilden av en äkta man, en familjefader, som har omsorg på allt sätt om den brud, som han har utvalt åt sig.

Och han presenterar sig mycket tydligt som en svartsjuk Gud – det är vad ”nitälskande” betyder – som inte kommer att godta några äktenskapsbrott i form av avgudadyrkan.

”Jag är Herren, din Gud, du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig”, det betyder samma som om där skulle stå: ”Jag är din äkta man, och du ska inte ha några älskare vid sidan av mig, för det är äktenskapsbrott och otrohet!”

Men de förstod inte, tog inte det på allvar. De blev avgudadyrkare i alla fall, de övergav sin första kärlek på det sättet. Jer 2:5 ”…de gick bort från mig och följde värdelösa avgudar, och blev själva värdelösa.”

Ibland tror vi att 1 Kor 13, kärlekens lov, bara är en vacker, poetisk text, som lämpar sig för att läsas vid bröllopshögtider, men då har vi missat budskapet. Det som den texten talar om för oss, det är detsamma som Jer 2:5 säger: den som överger kärleken, han blir värdelös, han är ingenting!

Det handlar nämligen imte bara, och inte ens i första hand, om kärleken till andra människor, det handlar om kärleken till Gud, kärleksrelationen till Herren Jesus!

Det är alltid ”Älska Herren, din Gud över allt, och din nästa som dig själv”, som gäller!

Min medmänniska kan bli en avgud för mig, och blir det också, om jag älskar honom mer än jag älskar Herren, om det blir viktigare för mig att vara min nästa till lags, än att vara Gud till lags.

Brudgummen sörjer, när bruden inte längre finns kvar i ”brudtidskärleken”.

Brudgummen vredgas, i svartsjuk vrede, när bruden går i säng med andra!

Läs kapitel 16 i Hesekiel, så får du se vad Gud har att säga om Israels avgudautsvävningar!

Heren Jesus vill att hans brud ska förbli i hans kärlek och i hans frihet.

Han vill oss väl, för han älskar oss!

När han säger sina kända ord om att vi får komma till honom för att få vila, att vi får lägga av våra tunga bördor och komma till honom, att vi får ta på oss hans ok, som är lätt, i stället, och lära oss av honom, då finns det en speciell betydelse i det han säger.

Den kan vi läsa om i Jes 46:1-4, där just avgudarna beskrivs som en börda, som människorna måste bära på, medan Gud är den, som bär oss! Och visst är det mer vila i att få bli buren än i att vara den, som måste bära?

Jesus, brudgummen, var villig att bära oss med sig upp på korset. Han bar våra synder, de som satt så oupplösligt ihop med oss, att det enda sättet för oss att bli fria från dem var att dö från dem, alltså bar han oss med sig i sin död.

Vi var så att säga gifta med synden, och för att vi i stället skulle kunna bli Kristi brud, måste vi dö från det äktenskapet. Allt det här kan vi läsa om i Rom 6 och 7.

Detta hade efesierna fått vara med om, den här kärleken hade de fått möta, den här trolovningen med Kristus hade de frivilligt gått in i.

Och nu hade de ändå blivit förledda till att överge kärleken, gå vidare till något annat. De hade dock inte blivit öppna avgudadyrkare, något sådant nämns inte, tvärtom, de har stått emot villolärare och falska apostlar, och får beröm för det. Men vad var det då som hade hänt just där?

Det ska vi se på i nästa inlägg!

Kusiner har jag annars gott om, senast jag fick någon tillförlitlig uppgift var de fyrtiosju stycken – det var min mor, salig i åminnelse, som höll reda på sånt. Jag gör det inte. Mitt intresse för släktforskning är inte noll, det är på minus….

Men när jag får höra att någon av dem är borta, kommer det en liten tanke om varför jag var så dålig på att hålla kontakt. När de är borta, då är det för sent.

Alltnog, när jag satt där i kyrkan under begravningsgudstjänsten, kom naturligtvis småningom det avsnitt i liturgin, när vi skulle resa oss och bekänna vår kristna tro. Under den bekännelsen kom jag återigen en gång att tänka på det trettiotre  år långa tomrummet i andra trosartikeln. Det finns mellan ”föddes av jungfru Maria” och ”led under Pontius Pilatus”.

Hela Jesu jordeliv i övrigt är utelämnat.

Man kan få det intrycket att hans uppgift här på jorden enbart bestod i att födas, lida och dö. Punkt.

Så, kanske det är skäl at försöka se på hur han själv uppfattade sin livsuppgift här på jorden?

Och också hur Gamla Testamentets profeter uttalade sig om vad den kommande Messias skulle göra här?

I Joel 2:23 sägs det så här: ”Fröjda er, ni Sions barn, var glada i Herren, er Gud, ty han har givit er Läraren, som ger rättfärdighet!”

Ännu längre bakåt i tiden, i 5 Mos 18:15, profeterar Mose om att det småningom ska komma en profet, som är lik honom, och säger att det är den profeten, som Israel ska lyssna till.

Och Mose, han var inte bara folkledare och profet, han var också lärare ut i fingerspetsarna!

Messias skulle alltså komma att vara lärare, han skulle vara en, som undervisade folket!

Detta förutsades vara en central del av hans uppgift!

Går vi vidare till Johannes Döparen, som man väl kan säga vara den siste av gamla förbundets gudasända profeter, och tar en titt på hur han uppfattar saken, då framställer han Jesus helt i enlighet med profeten Malakis beskrivning: När Herren kommer hit, då kommer han att vara som en guldsmeds eld och en valkares såpa, då kommer han att bränna rent, tvätta rent, spola rent! Mal 3:1-3

Johannes uttrycker det så här: ”Den, som kommer efter mig, är starkare än jag. Han ska döpa er i helig Ande och eld! Han ska rensa sin tröskplats och samla in sitt vete i logen, men agnarna ska han bränna upp i en eld, som aldrig släcks!”

Samma bild av eld och rening, således.

Hur går detta då ihop med bilden av läraren, den som har som uppgift att undervisa folket?

Ja, när man läser i evangelierna, då får man minsann läsa Jesu undervisning kapitel efter kapitel! Han ser det helt klart som sin uppgift att vara lärare, att förmedla undervisning!

När han såg att människorna var illa medfarna och uppgivna, lika får utan herde, då såg han människor, som saknade vägledning! Och då tog han inte bara itu med att bota deras sjukdomar opch göra bespisningsunder, han började också göra något åt grundproblemet, att de saknade den vägledning, den undervisning, som skulle kunna hjälpa dem på ett mer bestående sätt!

Han satsade största delen av sin offentliga verksamhet på att ”undervisa och predika i deras städer”. Matt 11:1 Därför uppfattades han också som rabbi, som just lärare.

Och han förmedlar inte bara undervisning i allmänna, neutrala ordalag, hans ord är riktade, personliga, de tränger in och träffar, de befriar många – och de retar också upp en del människor, de ger liv, men de slår också det felaktiga, det förvrängda, i spillror.

”Aldrig har någon talat som den mannen talar”, säger tempelvakterna till översteprästerna, när de kommer tillbaka tomhänta, utan att ha gripit Jesus. Varpå fariséerna exploderar i ilska…. Joh 7:32, 45-52

Man ser liksom innebörden i det som sägs i Hebr 4:12! ”Guds Ord är levande och kraftigt, och vassare än något tveeggat svärd! Det tränger igenom och skiljer åt märg och ben, själ och ande, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar!”

Där är den renande elden, där är det som visar vad som är säd och vad som är agnar!

Till en del kan man absolut säga att Jesus går i Mose fotspår. Man känner minsann av det tveggade svärdet också när Mose talar! Skillnaden är att medan Mose bara kunde undervisa människorna om rättfärdighetens väg, kunde Jesus, Läraren som ger rättfärdighet, också förlåta människorna deras synder och ge dem nytt liv, ny relation till Fadern, och ”en vilja ny och god”, som vi sjunger i psalmen.

Vill man ta ett steg närmare Jesus, då kan man inte bortse från detta, att han kommer till oss just som Läraren. Maria förstod det, hon satte sig vid hans fötter för at ta in det han sade. Marta hade så bråttom att tjäna honom, att hon inte hann.

Till läraren kommer man som elev, för att lyssna, ta in, begrunda, och sedan också omsätta det man fått lära sig i praktiken. Detta är att vara en lär-junge.

Och att ha en lärare, som vet precis var man befinner sig i sin förståelse och sin förmåga att ta in, en lärare som har ett oändligt tålamod med en, en lärare, som är beredd att ge vishet åt dem, som ber honom om vishet, en lärare, som omsluter en på alla sidor och håller en i sin hand – kort sagt, den bästa pedagogen i himlen och på jorden, det är en nåd och förmån, som man inte ska låta lura sig att gå miste om!

Jag har svårt att föreställa mig, att någon skulle kunna göra det, utan att också samtidigt börja förändras på något sätt!

Jesu reaktioner på de olika situationer och företeelser han möter är en spegel, som vi ska och bör se oss själva i. Hur skulle jag reagera i motsvarande situationer – och hur har jag reagerat, när jag ser bakåt?

Och varifrån har mina reaktioner kommit, varför har jag känt som jag har känt, handlat som jag har handlat?

Jesus konstaterar vid ett tilfälle, att det vi tänker, säger och gör kommer inifrån, från hjärtat, från själva centrum av vår personlighet. Här kanske man inte behöver tänja begreppen så värst långt för att säga, att det är från vår självuppfattning, vår identitet, som vårt sätt att tänka och handla kommer.

Och vad är det då, som formar oss, ger oss identitet?

Ett mycket föenklat svar kunde vara, att vi bygger vår identitet på det vi kan och det vi presterar. Men det är så förenklat, att mycket utelämnas!

I profeten Jonas bok i GT, första kapitlet, får vi en liten provkarta på sådant, som är identitetsskapande. Där frågar sjömännen Jona vad hans ärende är, vilket land han kommer från, och vilket folk han tillhör. Yrke, etnisk tillhörighet, och nationalitet, alltså.

När Jona svarar, lägger han till sin religion. Där kom en fjärde faktor.

Sen har vi grupptillhörighet, kön, språk, utseende, livshistoria, livsåskådning, politisk tillhörighet, och så vidare, som allt bidrar till att forma vår uppfattning både om oss själva, vår omgivning, vad som är rätt och vad som är fel, och så vidare.

Allt det här har vi inom oss, och från summan av allt detta kommer sedan våra reaktioner på det som händer och sägs runt oss, och naturligtvis också våra känsloreaktioner.

Och seadn har vi då det djupaste, det som vi alla har med oss från början, och som färgar av sig på hur vi handskas med allt det här andra, nämligen det faktum att det som är fött av kött, det är kött. Vi är alla fallna människor, vi har alla förlorat härligheten från Gud.

Jag har av och till grubblat över det här.

Vad var det som gick förlorat, när vi förlorade härligheten från Gud?

Vi brukar säga, att det var gudsgemenskapen, som förlorades. Vi blev främmande för Gud, vår synd skilde oss från Gud.

Men vad var det då, som hände med oss?

Jag tror att vi helt enkelt förlorade grunden för vår identitet.

Och eftersom vi inte kan leva utan något slags självuppfattning, blev vi människor tvungna att hitta något nytt att pussla ihop en identitet av, alltså allt det ovanstående – där grupptillhörighet då står för vårt behov av kärlek, av accepterande, av att bli sedda, och så vidare, alltså det, som människan före syndafallet hade i gudsgemenskapen, i vissheten av att vara älskade och sedda och omslutna på alla sidor av den levande Guden. Den härligheten levde de i och av, och den kom från Gud.

I följd av denna förlust kommer då gruppens, kulturens, folkets, och religionens uppfattningar och läror att bli det, som finns i vårt inre, och som kommer till synes som vårt sätt att förhålla oss till det som händer runt oss.

Jag blir arg, glad och lessen av det, som de identitetsskapande faktorer. som jag har tagit in, har lärt mig att jag ska bli arg, glad eller lessen av. Det här visar sig i hur olika vi människor kan reagera på samma företeelser. Det den ene tycker är bra, och något som är värt att glädja sig över och arbeta för, det ser den andre som något helt förkastligt, och som bör motarbetas på alla sätt. Och tvärtom.

Och vad värre är, vi upplever ofta varandra som hot, som fiender, för om vi har byggt vår identitet på olika grund, då upplevs olikheterna som ett hot mot den egna identiten!

Det är därför vi har så svårt att skilja på sak och person.

Det är sånt här vi kan behöva vara medvetna om, när vi börjar spegla oss i Jesus, och hans sätt att handla och reagera!

Varför är han så annorlunda?

Jo, han har ju kvar härligheten från Gud!

Han har inte pusslat ihop ett lapptäcke till identitet åt sig av hundra olika faktorer, han har sin identitet i Faderns kärlek och inget annat.

Man kan säga att han har en absolut identitet, och därmed är han också immun mot allt sådant, som gör människor i allmänhet så sårbara för manipulation, för hot om uteslutning ur gruppen, påverkbara av cancelkulturens emotionella utpressning, och så vidare.

”Syndafallsidentitetn”, den hemmagjorda varianten, är alltid ofulllkomlig. Den behöver ständigt lappas på, stärkas, ommålas och förbättras med hjälp av fler identitetsskapande prestationer, mer kunskap, fler försäkringar om att man nog hör till nog, och får vara med i gänget…

”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, men inte söker den ära, som kommer från honom, som ensam är Gud?” Så frågar Jesus vid ett tillfälle. Byt ut ”ära” mot ”bekräftelse”….

Som jag förstår det försöker Jesus visa, att de inte kan både ha den gamla identiten kvar, fortsätta att bevaka den, på samma gång som de går in i den nya, den som de, som tror på Jesus och tar emot honom, välkomnas in i, den ursprungliga identitet, som vi människor är tänkta att ha!

Jag var i del 14 inne på det här med att Jesus manar oss att vara fullkomliga, och tog Guds uppmaning till Abraham som exempel: att det inte var meningen att han skulle vara perfekt, utan att han skulle vara hel, helgjuten i sin vandring inför Herren.

Här har vi nu förutsättningen för att kunna börja gå den vägen. Utan identitetsbyte går det bara inte! Så länge människan lever i det gamla kommer hon att styras av det gamla, och då är man en människa med delad håg, som inte kan tillgodogöra sig detta grundläggande goda, som vi har i Kristus, livet där Guds kärlek och barnaskapet hos honom är allt vi behöver för att veta vem vi är, vart vi hör, och vilken vår plats i tillvaron är!

Jag vill här till sist påpeka, att det här inte är någon frälsningsfråga, det här handlar om grundförutsättningen för efterföljelse, för att kunna följa Jesus i frihet och glädje, och utan fruktan!

Don Francisco uttrycker det så väl i en av sina sånger:

”Like the bubbling brook on its way down the hill now it´s the natural thing to be doing your will, and everywhere that I go I just have to show all the love that you´re giving to me…”

Petrus skriver i sitt andra brev om att få del av gudomlig natur.

Detta, att få del av samma grund för sin identitet som Jesus själv visade under sitt jordeliv, det är ju verkligen att börja få del av gudomlig natur redan här och nu!

Jag ser mig själv i spegeln, som Jesu liv och sätt att handla och reagera håller upp för mig, och inser att jag har en lång väg än att gå, innan jag har kastat loss från varje påverkan av alla denna världens identitetsfaktorer, men åtminstone ser jag ljuset i tunneln!

Vi fortsätter ett tag till i Matt 5. I verserna 21-26 får vi veta något om vad som väcker Jesu misshag och också något om vad som får honom att vredgas.

Först är det fråga om att vredgas på sin broder. Detta är inte bra, men inte heller något som får Jesus att ta till det grova artilleriet. Man kan nämligen bli arg på en annan, och ändå fortsätta att respektera honom, betrakta honom som en jämlike! Det är innebörden i ”vredgas men synda inte, låt inte solen gå ner över din vrede”, som det står i Ef 4:26

Sedan blir det fråga om att förolämpa och nedvärdera en annan, och då blir tonen en annan. Här är det klart och tydligt så, att detta är något som väcker Herrens misshag! Här är det nämligen fråga om att visa förakt för en annan, och det är något, som Gud inte godtar från oss. Jag föreställer mig att när Jesus längre fram i Bergspredikan säger sitt ”döm inte, så ska ni inte bli dömda”, då är det en fortsättning på varningen för att komma med nedsättande och föraktfulla omdömen om andra.

Som sammanfattning säger han sedan rent ut, att om vi vet med oss att vi har burit oss åt på ett sätt, som väckt Herrens vrede, då ska vi inte komma dragande med någon gåva till hans altare – översatt till våra förhållanden: då ska vi inte komma t ex med lovets offer – förrän vi har rett upp saken med vår medmänniska! Man undrar hur många lovsångsmöten som med fördel kunde inledas med en undervisning om den saken…

Sen är det ju så, att den som säger ”du din idiot”, eller ”du din dumskalle” till en annan, han har enligt Skriftens ord därmed bekänt sig vara just detta, som han försökte kleta fast på den andre!

Ordspr 11:12 ”Den som är utan vett föraktar sin nästa…”

I Matt 5:44-48 säger Jesus så här: ”Jag säger er: älska era ovänner, och be för dem, som förföljer er!Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga! Ty om ni älskar dem, som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikanerna också det? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningarna det också? Var alltså fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig!”

Hur ska vi nu förstå detta? Först av allt, är man inte Guds barn, om man inte älskar sina ovänner och ber för sina förföljare?

Som jag förstår det, är det inte det, som det är fråga om här. Herren talar om att vara Faderns barn i den meningen, att man handlar på samma sätt som han, tror jag, åtminstone! Det är därför Guds sätt att bemöta alla lika nämns så tydligt. Första kapitlet i Johannesevangeliet säger också att var och en, som tar emot Jesus blir ett Guds barn, och född på nytt av Gud!

Istället tror jag att vi får ta det här som en påminnelse om att vanartiga barn visserligen fortfarande är barn, men inte är de till någon större glädje för sina föräldrar!

I Jesajas första kapitel, fjärde versen, fyrar profeten på Guds uppdrag av en fruktansvärd salva mot Israels folk. Där talas bland annat just om ”vanartiga barn”, som har vikit bort från Israels Helige…

Herren Jesus gläder sig över oss, när vi är villiga att älska och förlåta våra ovänner – och jag tänker mig här, att den kärlekens praktiska uttryck är just att vara villig att förlåta istället för att förbanna och söka hämnd.

Han sörjer, när vi väljer den andra vägen, för den är inte hans väg, inte Andens väg, utan köttets.

Sen då andra frågan, som väcks av den här texten. ”Kräver Jesus på fullt allvar fullkomlighet av oss? Fordras det att vi ska vara perfekta och felfria? Vem kan då bli frälst?”

Det här är faktiskt inte första gången i Skriften, som Herren uppmanar en människa till fullkomlighet!

I 1 Mos 17:1 säger Gud så här till Abraham: ”Vandra inför mig och var fullkomlig!”

”Fullkomlig” – det låter lika oöverkomligt där som här i Matt 5!

Fast när man ser på det hebreiska ordets betydelser blir det litet mer överkomligt!

”Tamim” har nämligen betydelserna felfri, helhjärtad, och hel.

Det är alltså inte perfekt syndfrihet, som Herren begär, han vill helt enkelt att både trons fader Abraham och alla de troende, som sedan kommit efter honom, ska vara helhjärtade i sin efterföljelse, så att vi gör som han gjorde, vandrar i gemenskap med Herren, och vinnlägger oss om att leva på ett sätt som behagar och gläder honom! Då gläder sig Fadern över oss, och Sonen och Anden också, även om det inte alltid lyckas så där hundraprocentigt för oss!

Sen har vi Matt 6:1-8, och 16-18

Där talar Jesus om vikten av att avstå från att använda sina goda gärningar, böner, eller fastor för att söka beröm och bekräftelse från andra människor. Gör man det, då har man fått ut sin lön, säger han, och den lönen bestod då uppenbarligen i att man fick litet uppmärksamhet från omgivningen.

Låter man bli att syssla med sådant, då får man lön i hinlen istället!

Herren blir alltså glad, om vi tycker att det är viktigare att han ser oss, än att vi blir sedda av människorna!

Och han blir mindre glad, om vi tycker det är viktigare att söka ära av varandra, än att söka den ära, som kommer från Honom, som ensam är Gud….Joh 5:44

J

Det är med saligprisningarna som en vacker blomma: man kan antingen plocka sönder dem bit för bit, litet som när man plockar bort kronbladen ett i taget för att undersöka blomstret, eller så kan man se på blomman hel, som den är, och ta in skönheten hos den.

Båda sätten att nalkas texten har sina fördelar, men lämnar man bort det senare, då tror jag man går miste om något väsentligt. Man riskerar nämligen att skaffa sig en uppsättning förhållningsorder, i stället för att ta till sig det, som Jesus vill ge!

Idag vill jag alltså försöka se på blomman utan att dissekera den, försöka se helheten.

Saligprisningarna beskriver ett fruktbärande liv, liv till Guds ära, och ett liv i Guds glädje.

Men de beskriver inte en samling krav, som Herren ställer på oss, och det är just där, som vi ofta missförstår dem!

Låt oss se på det som står i Gal 5:22! ”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, saktmod, återhållsamhet, godhet, mildhet, och trofasthet!”

Ser du likheten?

Det här är ju långt detsamma som det, som Jesus beskriver i saligprisningarna!

Andens frukt är frid – saliga är de, som skapar frid.

Det är de, som har frid, som skapar frid, inte de stridslystna och missnöjda!

Och friden, den är inte något vi ska klämma fram ur oss själva, den är en Andens frukt, något som Gud låter växa i oss!

Andens frukt är godhet och mildhet – saliga är de barmhärtiga.

Det är sällan en god och mild människa kännetecknas av obarmhärtighet, dessa Andens frukter tar sig ju uttryck i att människan blir mer förstående, mer barmhärtig, mer benägen att försöka förstå andra.

Också den här saligheten kommer alltså som en Guds gåva in i våra liv, den är inte en prestation vi förväntas klara av!

Andens frukt är saktmod – saliga är de ödmjuka, de ska ärva jorden!

Och så vidare.

Ser man på kärlekens lov i 1 Kor 13 då finner man samma mönster där.

Kärleken är tålig och mild – saliga är de ödmjuka.

Den avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst – saliga är de renhjärtade.

Den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp – saliga är de, som skapar frid.

Den tillräknar inte det onda – saliga är de, som blir förföljda för rätfärdighetens skull.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten – saliga är de, som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Den har sin glädje i sanningen – saliga är de, som är fattiga i anden.

Och varifrån kommer då denna kärlek?

”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss”. Rom 5:5

Återigen samma besked: Den kärlek, som gör oss till de saliga kristna, som Jesus beskriver i Matt 5, den är Guds gåva, den är Andens frukt.

När Jesus i Joh 15 säger att han har bestämt om sina lärjungar att de ska bära bestående frukt, då har han strax innan sagt att de är grenarna och han själv är trädet, och att detta fruktbärande bara kan ske om de förblir i honom, och då är det ju klart att han har för avsikt att själv stå för kärleken och kraften, livet och glädjen och allt annat som behövs, för att frukten ska växa fram!

I Ef 6 beskrivs något, som kallas hela Guds vapenrustning.

Där talas om att vi behöver ha på oss sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, trons sköld, frålsningens hjälm, och Andens svärd.

Inte är det heller här svårt at se likheterna med saligprisningarna

Den texten börjar ju med att vi ska bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft, inte i oss själva. Och det passar ihop med att vara fattig i anden!

Sanningens bälte hör ihop med saliga är de renhjärtade, rättfärdighetens pansar och Andens svärd med att hungra och törsta efter rättfärdighet, trons sköld med det angrepp som förföljelse för rättfärdighetens skull innebär, frälsningens hjälm med den tröst, som Gud ger dem, som av olika orsaker har det jobbigt.

Det är fantastiskt att se hur samstämmig Skriften är ifråga om detta, att evangeliet är Guds budskap om att Jesus har kommit för att vara allt det vi inte är, för att ge allt det vi inte har, och för att göra allt det, som vi inte kan åstadkomma.

Vi har lätt, alltför lätt för att tolka in krav i allt som sägs i Bibeln och från talarstolarna. ”Sån här borde jag vara, det här måste jag leva upp till….”

Jag läste en gång en bok med titeln ”Let go, let God”.

Det var en av de bättre jag har läst.

Vi behöver en sak mer än allt annat i våra kristna liv: släppa taget om alla våra försök att göra det som Gud ensam klarar av, och acceptera att det på riktigt är så, att skilda från Jesus kan vi inget föra, så varför då streta och försöka?

Jag tror att det gläder Jesus när vi släpper taget och bara börjar söka oss till honom, lita på att han är den, som verkar vilja och gärning i oss, att vi på riktigt får tro, att han leder oss på rätta vägar och ger oss kraft och ljus att gå på dem.

Jag tror att han sörjer över att så många av hans barn går miste om den trygghet och glädje, som han har planerat för dem, därför att de fortfarande tror att Han kräver i stället för att ge.

Och jag är övertygad om att han vredgas varje gång det läggs tunga bördor av krav och måsten på dem, som han har dött för att göra fria!

Nu känns det dock som att det är dags att byta infallsvinkel, och också byta evangelist. Så jag ska hämta material främst från Matteusevangeliet nu ett tag!

Den nya infallsvinkeln ser ut så här: Om man kan få veta något om vad en annan person gläder sig över, vad han vredgas över, och vad han sörjer över, då säger det en hel del om hans personlighet!

I förlängningen är det naturligtvis också så, att om denna andra person är viktig för en, då vill man ju inte utsätta honom eller henne för sådant, som man vet gör den andre arg eller ledsen, i varje fall inte i onödan, och man vill gärna att han ska få vara glad! Det här är något som gäller i alla relationer, också i vår relation till Herren Jesus.

Att lära känna honom litet bättre handlar alltså inte om att tillfredsställa vår religiösa nyfikenhet, inte heller om det som är värre, nämligen att försöka klura ut hur jag ska kunna manipulera honom att göra som jag vill. Det handlar om att finna vägen in i en relation, som är präglad av kärlek och respekt, och som är till glädje för alla parter, både honom och oss.

Så nu ska vi hålla till i Bergspredikan, Matt 5-7, ett tag, och se vad Herren där vill uppenbara för oss om sig själv! Naturligtvis blir det ingen heltäckande och uttömmande utläggning, det duger jag inte till, men en del iakttagelser och tankar ska jag försöka bidra med, i alla fall!

Vi börjar från början i kapitel fem. Där står det att Jesus gick upp på berget och började undervisa, främst sina lärjungar, men folkskarorna som fanns där, fick ju också lyssna, förstås.

Nu har vi en knorr här i texten, som tyvärr är helt borttappad i Folkbibeln. Där sägs det bara att ”han började tala och undervisa dem”. I 1917 och i Åkeson sägs det att ”han öppnade sin mun, och började undervisa/lära dem.”

Det verkar ju litet onödigt att understryka att han öppnade munnen, eller? Jag menar, hur skulle han ha kunnat börja undervisa utan att öppna munnen?

Studiebibeln ger förklaringen. Det grekiska verb, som översatt med ”öppnade sin mun” anger att någon verkligen utgjuter sitt hjärta, talar om något som är avgörande viktigt för honom!

Bergspredikan ger oss alltså en inblick i Jesu hjärta, i vad som på riktigt gläder honom, väcker hans vrede, och är honom till sorg i hans förhållande till oss människor.

Han börjar med det vi brukar kalla saligprisningarna, nio exempel på sådant, som ger salighet åt sina utövare. ”Salig”, grekiskans ”makarios”, anger en glädje, som kommer inifrån, som inte beror av yttre omständigheter, till skillnad från den sorts glädje, som den här världen ger.

”Saliga är de fattiga i anden, dem tillhör himmelriket!”

Vad är det att vara fattig i anden?

Och finns det egentligen någon, som inte är fattig i anden inför Gud?

En av mina engelska biblar säger ”blessed are those who realize their spiritual poverty!”

Det är väl det det handlar om – att inse och erkänna hur tom man är, hur svag man är andligt sett, att erkänna faktum: att man inte kan bli en fruktbärande kristen på något annat sätt än genom att förbli i vinträdet Kristus.

Det är med avbrutna grenar som med snittblommor: överlevnadsprognosen är dålig. Och det är just den bekända fattigdomen, som är vår möjlighet här att fortsätta att sitta fast på trädet !

Problemet är det, att vi också i de kristna sammanhangen ofta går i fällan att vilja vara starka, att lyckas, att ha framgång. Till och med Paulus ville ju till att börja med bli av med sin svaghet, som vi kan läsa i 2 Kor 12. Men Herren sade till honom: ”Nej du, det blir inget av med det, för jag vill att du ska vara fattig i anden, att du ska vara svag, att du ska låta min nåd vara tillräcklig för dig, för min kraft kan bara fullkomnas i dig när du är svag!” (Min parafrasering)

En gång, när jag undervisade om kraften som fullkomnas i svaghet, var det en åhörare, som kommenterade så här: ”Det är sällan man hör svaghet omtalas som något positivt, för det mesta går det som sägs ut på att vi ska ägna oss något slags andlig bodybuilding och bli starkare som kristna!”

Jag hr ägnat mig åt Galaterbrevet de senaste dagarna. Jag minns en bibellärare, som en gång sade om just det brevet, att det kan ses som en handbok i hur man tar livet av en väckelse. Och ja, om man granskar fällan, som galaterna hade gått i, litet närmare, så ser man ju att det handlade om att de ville bli bättre, starkare, mer rättfärdiga och duktiga än de hade blivit genom att ”bara” tro på Jesus.

Aposteln ställer en avslöjande fråga rakt på i Gal 4:15. ”När hör man nu er prisa er saliga?” (1917)

När man inte längre var nöjd med att vara svag och beroende av Jesus, när det började krävas att man dessutom skulle börja prestera både det ena och det andra för att duga, då blev det si och så med saligheten!

Det annars värt att lägga märke till att Jesus redan här, i början av sin verksamhet, understryker att han vill att hans lärjungar ska få vara glada – saliga, och sedan, tre år senare, ger han uttryck för samma sak i avskedstalet: ”Detta har jag talat till er för att min glädje ska vara i er, och för att er glädje ska vara fullkomlig.” Joh 15:11

Jag läste en gång ett uttalande, som fick mig att skaka på huvudet. Det lät så här: ”Min Gud är glad när jag är glad!” Det stämmer nu inte, inte så där per automatik och oberoende av vad det är jag är glad över. Min Gud är glad, när jag öppnar för hans glädje, när det är hans salighet, som får bo i mig! Han är inte fullt lika glad, när jag överger honom, och söker andra källor för min glädje – ni vet, den sorten som kallas ”usla brunnar” i Jer 2:13…..

Saligprisningarna är vägvisare, givna för att hjälpa oss att se skillnad på den glädje Gud ger, och den bedrägliga glädje vi tycker oss finna på annat håll.

Det är som en norsk predikant en gång sade: ”Det finns glädje i världen, de må vi ikke förneke! Men den änder opp på grisebingen!” Herren vill ha oss med till fadershusets eviga glädje, inte att vi till slut ska finna oss själva sittandes i en eller annan svinstia, när världens temporära fröjd har tagit slut….

Han levde själv i den salighet han här talar om, för han accepterade att vara svag, helt beroende av Fadern. När han vid ett tillfälle säger, att Fadern har uppenbarat glädjens budskap för de små och fattiga, Luk 10:21, då jublar han av fröjd! Jadå, Herren är glad när han får göra oss glada, när han får vara källan till vår glädje, inte tu tal om den saken!

Jesus berättar här om vad som ligger framför för lärjungarna: omvändelse och syndernas förlåtelse ska predikas för alla folk med början i Jerusalem. Och sedan kommer den avgörande viktiga avslutningen: ”Jag ska sända er vad min Fader har utlovat, och ni ska stanna här i staden till dess detta händer! Gå ingenstans, gör ingenting, förrän Anden har kommit!”

Vi har fyra versioner av missionsbefallningen i vår Bibel, och jag utgår från att de alla har blivit uttalade, tre av dem vid olika tidpunkter eftr Jesu uppståndelse, den fjärde strax efter hans himmelsfärd. De finns i Matt 28, Mark 16, Luk 24, och Apg 1.

I allmänhet avses den version, som finns i Matt 28:18-20, när vi talar om missionsbefallningen. Den texten har liksom blivit missionsbefallningen med stort M. Det är inte bara en gång, som jag har sett människor se frågande och förvånade ut, när de fått höra att det finns tre versioner till!

Då kan man fråga sig varför det är just Matteustexten, som har fått denna dominerande ställning?

Det, som åtminstone jag tror är svaret på den frågan, är tämligen nedslående:

Matteusversionen är den enda, som inte nämner vårt behov av den helige Andes kraft i arbetet på att utbreda evangelium!

Läser vi enbart den, då kan vi lätt skapa oss en felaktig bild av att ”nu har vi fått detta uppdrag, nu ska vi ta itu med att förverkliga det, med allt vad vi har av vilja och beslutsamhet och hängivenhet och offervilja och……”

Och så går vi ut för att predika evangelium, kanske i ”Jerusalem”, alltså vår näromgivning, kanske i hela världen – i egen kraft.

Vilket ju är just det Jesus befaller lärjungarna att inte göra här i Luk 24!

Människan är en varelse med enorma egna resuser.

Minns du berättelsen om Babels torn, som finns i 1 Mos 11?

Där säger Gud så här: ”Detta är deras första tilltag, och härefter ska inget vara omöjligt för dem, vad de än besluter sig för!”

Det här är alltså vad Gud har attt säga om mänsklighetens resurser – också efter både syndafall och syndaflod! Men Herren satte stopp för deras försök att skapa ett religiöst imperium – att de ville bygga ett torn med spetsen uppe i himlarna handlade om att de ville ha kontakt med andevärlden, inte att de skulle bygga en trappa till månen.

Om lärjungarna hade blivit sända iväg i egen kraft, då hade det i princip varit början på ett nytt babelstornprojekt. När människor skapar något med egna resurser, då tar de själva kontrollen över det, och börjar använda det för att främja sina egna syften.

Det har visat sig med all önskvärd tydlighet, att det här är just vad som har hänt ned genom kyrkohistorien. Överallt och alltid, där människor skapat strukturer för att kunna ta ta makten över Guds hus, där har också fokus tenderat att flytta från Jesus till hans självutnämnda ställföreträdare på jorden, oavsett om det sedan är frågan om små lokala sektledare, eller ärkebiskopar och påvar.

Överallt där den helige Andes kraft att föda människor på nytt har fått utgå till förmån för undervisnings- och indoktrineringsbaserat proselytmakeri, där har Jesu ord om att det som är fött av kött är kött åter en gång besannats.

Jesus visste förstås att den här risken var överhängande, därför gav han en sådan tydlig befallning. Först hade han sagt i avskedstalet, Joh 15, att lärjungarna inte kunde göra någonting alls, om de var skilda från honom, sedan säger han att de inte ska gå någonstans, inte påbörja något arbete alls, förrän de hade fått Anden.

”Skilda från mig kan ni ingenting göra” – det innebär att de inte skulle komma att kunna åstadkomma något av andligt, bestående värde skilda från Herren, inte kunna bära någon frukt för Guds Rike.

Och vad hände sedan, när första generationen kristna var borta, och nästa och nästa och sedan nästa tog över?

Jo, vi utvalde Matt 28 som den allt överskuggande Missionsbefallningen, och satte de andra mer eller mindre på undantag.

Vem tror ni var nöjd med den utvecklingen? Vem tror ni styrde den?

Nå, vi kan erkänna och igenkänna att frestelsen att rusa iväg på egen hand och med stor entusiasm är bara alltför verklig för oss syndiga människor, men hur var det för Jesus själv?

”Han var frestad i allt, liksom vi…”

Då måste han ju rimligtvis ha varit frestad också i detta?

Här vill jag börja med att ställa frågan vilka egna resurser Jesus hade att röra sig med? Vad kunde han frestas att använda?

Oftast tänker vi oss att Jesus var en visserligen ovanlig, men dock bara människa, fram till dess att Anden sänkte sig över honom vid Jordan. Då kom kraften, som han sedan verkade i de tre sista åren av sitt liv. Före det hade han ungefär lika mycket att ta till som vi andra. Men stämmer det?

Vi vet att Jesus lade av sig hela sin gudomshärlighet, när han kom hit. Han utblottade sig, stod det i Fil 2:7 i 1917 års översättning. Engelsmännen använder uttryck som ”made himself of no reputation”, ”stripped himself”, ”emptied himself”, ”made himself nothing”. Det grekiska ordet har betydelsen att bli tömd – han uttömde sig på allt. Han kom hit som Människosonen. Allt det andra hade han lagt av sig.

Men vad hade han som Människoson, syndfri människa?

I Rom 5 och 1 Kor 15 beskrivs han som den andre Adam.

Vad hade Adam för resurser före sitt fall, medan han ännu var syndfri, och hade kvar härligheten från Gud? Han var satt att råda över skapelsen, inkluderande kräldjuren. Han hade alltså absolut auktoritet över allt, som hade med denna jord att göra, han var på riktigt skapelsens herre och krona.

Jag utgår frimodigt från att den andre Adam, Jesus, inte hade mindre resurser än den förste.

När Jesus driver ut onda andar befaller han dem bara. Han hade auktoritet attt råda över dem – som Människosonen, den syndfrie andre Adam, son av Gud, på samma sätt som den förste Adam var son av Gud, Luk 3:38.

När han stillade stormen gjorde han det med en befallning. Han rådde över skapelsen.

När han gick på vattnet upphävde han temporärt en naturlag – som den andre Adam, Människosonen.

Och var det så, då hade han haft de resurserna hela tiden, hela tiden han jobbade som snickare i Nasaret, alla år han levde ett vanligt hantverkarliv i tålmodig väntan på att hans tid skulle komma.

Vi har inte en enda indikation på at han nånsin skulle ha använt sig av Adams auktoritet förrän efter att Anden hade kommit, och hans offentliga tjänst hade börjat!

Han gjorde exakt det, som han befaller lärjungarna att göra: han väntade på det, som Fadern skulle sända när tiden var inne!

Men var det lätt?

Han kunde ha börjat sin offentliga tjänst i förtid, använt den väldiga resurs han hade tillgänglig hela tiden! Hur många gånger fick han lyssna på ovett från ohyfsade kunder under alla åren i snickeriet? Jag har själv jobbat i verkstad på 80-talet, och gjort skräddarsydda arbeten, som kunder hade beställt – jag jobbade med extern utrustning till lantbrukstraktorer då, så jag vet att det finns alla slags beställare! Endel var jättehyggliga, och klagade inte alls, andra påpekade sånt, som inte var riktigt som de hade beställt, och fick det korrigerat, men de var hyggliga och hövliga när de gjorde det, och det var ju också helt OK. Och sen fanns det de, som var….ja, ni kan gissa. ”Blodtryckshöjande” är väl en beskrivning så god som någon.

Jesus hade med säkerhet rikhaltig erfarenhet av blodtryckshöjande kunder, han också!

Och jag kan tänka mig att den onde såg till så att kunderna var på sitt sämsta humör, när de kom till Jesus för att hämta sina grejer! Det skulle i alla fall jag ha gjort i hans ställe…och sedan skulle jag ha viskat något sånt här i hans öra:

”Men sluta nu med det här, Jesus! Du har bättre och viktigare saker att göra! Lås nu dörren till snickeriet, och häng dit en skylt med ”Gone preaching!” Och så börjar du göra det du har kommit hit till jorden för! Gå här och slösa bort tid i det oändliga på att lyssna till dom här gnällspikarna…”

Den frestelsen var verklig, och den rörde vid något, som fått många på fall, för vi människor, vi tycker inte om att vänta på rätt tid, vi vill ha saker strax, med detsamma, och nu!

Men Jesus ville inte bygga något babelstorn, inte ha något eget religiöst imperium att regera. Han valde att vänta på Anden, och sen gick han i Andens kraft. Visst, han använde också sin egen begåvning och sin av Fadern givna Adamsauktoritet, men bara i enlighet med Faderns vilja, aldrig på egna vägar!

Så använde också apostlarna all den personliga begåvning Gud had gett dem var och en, efter att Anden hade kommit och arbetet hade börjat, men de var mycket medvetna om att allt måste helgas genom Kristus, innan det kunde vara välbehagligt för Gud!

Vilket innebar att de gav Gud äran för allt, som hände, och de var inställda på att det var Kristi kropp och inget annat, som skulle byggas upp!

Rätt sak i fel tid blir fel, det är vad denna text lär oss….

Då hade de just kommit från den sista måltiden ut till Getsemane, och Jesus var på väg in i sin egen sista kamp mot frestelsen att vika av från den väg, som Fadern hade gett honom att gå. Också då hade han tid och omsorg för sina lärjungar, han visste att också de skulle komma att bli frestade den här natten, och kom med den här varningen och uppmaningen. ”Be att ni inte ”kommer i frestelse!”

Att bli frestad är tydligen en sak, att ”komma i frestelse” en annan!

I Jakobs brev, första kapitlet, finns en text, som kan hjälpa oss att förstå det här.

Där sägs att när någon blir frestad, då är det av sin egen begärelse han blir dragen och lockad, och när begärelsen blir havande föder den synd, och när synden är fullmogen föder den död.

Frestelsen kommer utifrån. Begärelsen kommer inifrån. Om de två får gå i säng med varandra, då blir begärelsen gravid, och föder synd.

Frestade blir vi här i världen, det kan vi inte be oss fria från. Det är en del av en kamp, som vi har att utkämpa. Jesus själv blev ju frestad, hela tiden, och i allt!

Vi ska be att vi inte kommer i frestelse, alltså kommer i den situationen, där vi låter vår begärelse bli både uppvaktad av och sedan falla för den där frestelsen, som kommer utifrån!

Litet tidigare i Luk 22 upplyste Jesus lärjungarna, och främst då den storordige Petrus, om att Satan hade begärt att få sålla dem som vete, alltså skaka om dem ordentligt, och visa om det fanns någon verklig substans i deras liv.

Nu skulle alltså sållningen börja, och Jesus säger att nu, pojkar, nu är det dags att på riktigt be att ni inte blir kvar bland skräpet och skalen i sållet, när den äkta säden skiljs från agnarna!

Men, de förstod inte vad det var frågan om, de förstod inte hur allvarlig varningen var, och de förstod inte hur sårbara de var.

De trodde tydligen för gott om sig själva. De trodde inte att de skulle kunna falla för några svåra frestelser, eller begå några värre synder. Och att tro att man är osårbar på det här området, det är att inbjuda till bröllop mellan frestelse och begärelse i sitt liv!

I Odysséen berättas om en gosse som hette Akilles. Han sägs ha varit just osårbar, så när som på en fläck, då. Hans ena häl var lika ömtålig som alla andras.. Därav kommer uttrycket akilleshäl. Och småningom var det ju en som fick in en träff i hälen på honom, med en förgiftad pil till råga på allt. Det brukar gå så, förr eller senare…

Det finns mycket vishet i de gamla sagorna. Och visst får vi ge Homeros rätt i att vi alla har någon svag punkt, hur bepansrade vi än tycker oss vara. Adam hade en svag punkt – önskan att vara Eva till lags. Mose hade en svag punkt – det häftiga humör som fick honom att slå ihjäl egyptiern, och som fortfarande fanns kvar i honom t o m när han hade fostrats till den mest saktmodiga människan på jorden. Saul förblindades av makten och glömde vem som egentligen var Kung i Israel. Salomo i all sin vishet föll för lyx och pengar – och kvinnor. Petrus, som är aktuell i dagens avsnitt av ”Ett steg närmare”, övervanns av sin rädsla för smärta och död.

Nu är det ju så knepigt att det, som är en frestelse för den ene, är inte det minsta lockande för den andre, och tvärtom. Tänk om det går så här: Du är inte intresserad av vin, inte speciellt lockad av kvinnor, och nån sångröst har du aldrig haft. Politiken med dess maktspel vill du helst slippa höra talas om, pengar vill du inte ha mer än vad du behöver, och du är av den meningen att det är fridens man som har en framtid, så en sån vill du vara. Kristen är du, en församling tillhör du, Herren följer du. Och du kan inte begripa dig på folk som super och hoppar över skaklarna, som drömmer om storvinsten osv. Det, som är en frestelse för dem, är ingen frestelse för dig!

Men du har en liten ambition att vara en gudsman. Att vara litet heligare, mer överlåten och andligt mogen än genomsnittet. Din frestelse är av det mer svårupptäckta slaget: frestelsen till fariseism.

De vitmålade frestelserna är de värsta, för de är svårast att känna igen! Ambitioner, hur goda de än är, innebär alltid en frestelse!

Det beror på att ambitionen har alltid den ambitiöse i centrum. Att ha en ambition, det är att vilja bli nånting, att växa, at lyckas, att bli stor och duktig och sedd och uppskattad och berömd och…

Det förefaller mig som att detta var just den frestelse, som var aktuell både för Petrus och för de andra lärjungarna. Men vad händer, när den ambitöse kraschar?

Elva av dem sprang sin väg, när Jesus blev fängslad, och deras målsättning föreföll att gå upp i rök, den tolfte gick till översteprästen, och försökte rädda åtminstone litet pengar ur katastrofen, när inget annat verkade lyckas – Jesus hade ju inte visat sig vara någon jordisk härskare och befrielsehjälte, när allt kom omkring, så Judas´ambition att bli en furste i Israel föll också platt till marken.

Jag minns själv, när jag kom tillbaka till Finland efter bibelskoltiden i Göteborg, vilken ambition jag hade: Jag skulle bli Finlands Sven Reichmann! Med det resultatet, att Gud höll mig på undantag i fem år, tills jag slutligen tvingades inse, att det här var en inställning som i grunden hade Ingmar Rönn i centrum, inte Jesus Kristus. Det kärleksmötet mellan frestelse och begärelse kostade alltså fem år, och det var nu inga behagliga år, precis….

Så länge en människa fungerar utifrån illusionen att vara osårbar, en som inte är en sån där svag och vacklande typ, som faller för frestelser till höger och vänster, är han ofta både beslutsam och handlingskraftig!

Men eftersom han inte anser sig varken ha eller göra några större fel, blir han oemottaglig för förmaning, andligt högmodig, hård, och lägger sig till med en attityd av förakt mot alla , som frestas av sådant, som inte utgör någon frestelse för honom själv.

Vi vet hur det gick i fortsättningen på dagens text. Petrus föll. Och det var just detta, att han först föll för frestelsen att se sig själv som litet bättre än de andra, som blev hans fall ned i förnekelse av Jesusl!

Jesus ger Petrus i uppdrag att styrka sina bröder – sen, när han har omvänt sig! 22:32

Och före det säger han att han har bett för Petrus, att hans tro inte ska bli om intet.

Detta, att Petrus var självupptagen, betydde alltså inte att han saknade tro. Det betydde att han var sårbar för den ondes angrepp, det betydde att han saknade den mognad, som behövs för att verkligen kunna styrka, uppmuntra, och lyfta sina trossyskon, men han trodde på Jesus, han var en lärjunge, och han var en, som Jesus älskade och bad för – även om Herren visste precis var han hade honom!

Vet du med dig att du är bara människa? Att du kan falla? Har den insikten fått göra dig ödmjuk? Eller strävar du till att inför dig själv och andra vara den starke, den osårbare, den som alla andra behöver få hjälp av, men som själv inte behöver hjälp av någon? Då är jag illa rädd för att du är i farozonen, när sållningstiden kommer!

”Den som menar sig stå, ska se till så att han inte faller”, står det.

Det står också skrivet om både svaga och starka, att förutsättningen för att hållas på rätt köl är att Herren håller oss stående, och, som ett verkligt tröstens ord, det står att den rättfärdige faller sju gånger, men stiger upp igen!

I frestelsens stund behövs både sund självkännedom, så att man inte ligger med sin egenrättfärdiga näsa i gruset, och ändå fortfarande inbillar sig att man står, och behovet av sund gudskännedom, så att man inte står i Herrens nåd och rättfärdighet, och ändå fortfarande tror sig ligga fallen i sina frestelser och synder.

Det förefaller i bibliskt perspektiv också att vara så, att om någon går omkring och berömmer sig av något vara, fast han ingenting är, då kommer Gud att ta hans berömmelse ifrån honom – också genom att låta honom falla för de frestelser, som han trodde sig vara säker för, om så skulle behövas!

Den onde är alltid ute och vill ha tillstånd att sålla oss som vete, och ibland får han det tillståndet!

Utgångspunkten är att vi som Guds barn lever under hans beskydd. Jesus säger ju att han har bevarat lärjungarna och vakat över dem, Joh 17:12

Men ibland kan en del av det beskyddet tillfälligtvis tas bort, den onde kan få tillstånd att sålla oss, t ex när de troende börjar tro att de är bättre än de är, och blir högfärdiga och omöjliga av det, så att de inte längre vare sig vinnlägger sig om kärlek, eller vandrar i ödmjukhet inför sin Gud.

Då kan vi till slut komma till den punkt där beskyddet tas bort, vi får falla och bli förödmjukade, så att vi besinnar vem som är Gud, och vem som bara är människa.

Detta först och främst för att vi inte till slut ska bli fördömda tillsammans med världen, men också för att vi ska växa, inte till vår gamla människa, utan till vår invärtes, alltså den nya skapelsen i Kristus, och på den vägen bli människor, som kan styrka varandra, istället för att bara sträva till att bygga upp oss själva, och ta plats på bekostnad av andra.

När Jesus blev frestad i öknen utgick han som segrare, den onde fick tji med eftertryck. Hans verksamhet började alltså från en utpräglad frestelsesituation. Nu i Luk 22 var han kommen till slutet på sitt jordeliv, och det slutar som det började: med en frestelsesituation.

Nu är det så med oss människor, att när vi har lyckats stå emot en frestelse, vunnit en liten seger, då innebär detta i sig en ny möjlighet för frestaren! Om han kan få oss att tänka, att denna lilla seger innebär att jag är en andens stridsman, som nog minsann kan stå emot den onde, då har han planterat in ett övermod i oss, som sedan kan visa sig ´vara ödesdigert, när nya och mer förödande frestelserr kommer.

Om jag vore den onde, då skulle jag först fresta de kristna med småsaker, och med sådant som är väldigt uppenbara frestelser, låta dem klara det testet, bli litet självsäkra, och sedan komma igen med mer subtila grejer, när de börjat tro för stort om sig själva!

Det den onde kom med då i början till Jesus, alltså ökenfrestelserna, det var ju egentligen ganska uppenbara saker. Jag undrar om han ens hade väntat sig att det skulle lyckas, eller om han där bara lade grunden för fortsättningen, försökte invagga Jesus i någon slags självsäkerhet. Som vi har sett under den här vandringen genom Lukasevangeliet, mötte Jesus ju sedan nya former av frestelser hela tiden!

Men hela tiden, under tre års tid, hade det handlat om frestelsen att på olika sätt få något, att uppnå något, att skaffa sig något. Nu, i Getsemane, kom en ny variant: frestelsen att undgå något obehagligt, att slippa något jobbigt, i detta fall tortyr och död – och den oändligt mycket värre plågan att tvingas dricka in all världens smuts och synd, och det för oss ofattbara, våndan att skiljas från Fadern.

Hade han fallit för frestelsen att gå in i den kampen med tanken att ”jag har besegrat den onde förr, så jag ska nog klara det här också”, då hade han förlorat.

Men han kom inför Fadern i ödmjukhet, han bad, han grät, han svettades blod. Och han lade sin vilja under Guds vilja. Då visade sig en ängel och gav honom kraft!

Och det är på grund av den versen, vers 43,  som jag säger att om han hade gått in i kampen med ens en gnutta övermod, med en millimeter av tanken, att det här klarar jag, jag har klarat det förr, då hade han förlorat. För hade han haft resursen att klara det själv, då hade inte ängeln behövt komma och ge honom kraft som svar på bönen!

Den tanken borde stämma oss till stor ödmjukhet inför vetskapen om vår egen obefintliga möjlighet att vara övervinnare på något annat sätt än genom att förbli i Kristus!

”Det uppstod en tvist bland dem om vem som kunde anses vara störst”.

Det var nu inte första gången heller. I Luk 9:46 är de inne på samma inbördes dragkamp.

”Bland lärjungarna kom frågan upp, vem som kunde vara störst bland dem”.

Där ställer Jesus fram ett litet barn som exempel för dem hur de ska vara, och säger åt dem att den, som är minst bland dem, är den störste.

I Luk 22 ställer han däremot fram folkens furstar och stormän, och använder dem som exempel på hur hans lärjungar inte ska vara – för nu var det inte längre en akademisk diskussion, nu var de i luven på varandra! Nu stred de om makten!

”Ni ska inte vara som de, utan den störste bland er ska vara som den yngste, och den, som är ledare, ska vara som tjänare!”

Här handlar det alltså om frestelsen att eftersträva och utöva makt, och i förlängningen om den grundläggande skillnaden mellan Guds Rike, och den maktstruktur som är kännetecknande för den här världen – och ytterst då förstås det rike, som står i strid med Guds Rike, alltså Djävulens.

I Guds Rike finns en grundstruktur som består av auktoritet och underordnade.

I den ondes rike motsvaras den av makt och underkastelse.

I Guds Rike får man auktoritet för att tjäna, hjälpa och välsigna, alltså ge kärlek utan motkrav.

Där underordnar man sig den eller de, som genom att ge denna praktiska kärlek utövar ett herdeskap i ens liv, och man underordnar sig frivilligt, för att kunna ta emot det de ger, inte av tvång.

Ingen makt får utövas, inget tvång ska förekomma, för den som utövar makt kan inte förmedla Guds kärlek vidare till andra, och den som tvingas till underkastelse kan inte heller ta emot.

I den ondes system är det däremot makten som är det centrala, som tvingar och manipulerar, och därigenom får andra att underkasta sig och lyda. Där strävar man efter att härska och bestämma, inte efter att tjäna och hjälpa.

När vi ber bönen ”tillkomme ditt Rike”, då ber vi i princip om att att ett sammanhang ska upprättas, där makten är portförbjuden, där människor tjänar varandra genom kärleken.

I domsberättelsen i Matt 25:31-45 ser man konturerna av hur de, som hör till Guds Rike, har gått in under rikets ordning, har tjänat istället för att härska, sett till andras bästa istället för att bara se sig själva till godo, precis det som Jesus uppmanar till i Luk 22, alltså, och där ser man också hur de, som valt att stanna i världens sätt att leva och värdera, har påverkats av det riket…

När man läser evangelierna, kan man inte undgå att lägga märke till hur ofta begreppet ”Guds Rike” kommer upp. Evangeliet är det goda budskapet om Riket! När Jesus undervisar och vägleder sina lärjungar, då är det till Riket, in i Rikets sätt att leva, som han vill leda dem

Det här är något vi behöver en fördjupad förståelse av, annars kommer vi aldrig att göra upp med vare sig maktstrukturerna i kyrka och församling, eller med hur världens tänkande påverkar oss, inleder oss i frestelse, och hindrar oss från att medvetet välja bort det ena riket för att kunna leva i det andra.

Detta är något, som är grundläggande för allt lärjungaskap, åtminstone vill jag mena att det är så!

Och som vi har svårt att ta detta till oss!

När Jesu lärjungar, de som hela tiden var föremål för hans omsorg och vägledning, inte på hela vägen mellan Luk 9, då de ännu befinner sig i Galileen, och Luk 22, som beskriver det tillfälle i Jerusalem då Jesu instiftar nattvarden strax innan han blir fängslad och dödad, hade förstått vad han försökte förklara för dem, då ska vi inte inbilla oss att vi heller kommer att kunna ta det till oss så där alldeles problemfritt!

Hela kyrkohistorien är full av exempel på hur vi kristna har fallit för maktfrestelsen om och om igen, börjat härska över varandra, tvingat varandra till underkastelse, och, istället för att visa Guds Rike i dess enkla skönhet för världen, istället har presenterat en vrångbild, som mera har speglat den här världen än himlen.

När världens människor med förundran sade: ”Se hur de kristna älskar varandra”, då var Riket synligt. Det är tyvärr ett bra tag sen Tertullianus kunde berätta att den hedniska omgivningen sade så om de kristna – så där en 1800 år….

Men hur var det då för Jesus själv? ”Frestad i allt….”

Maktfrestelsen fanns med bland det, som den onde frestade honom med då i öknen. Han erbjöds härskarmakten över hela världen, alla riken på jorden, och tackade nej.

Men det är knepigt, det här med makt. Man kan ju göra så mycket gott med den! Tänker vi ofta.

Hur många av oss har inte någon gång tänkt tanken: ”Om jag finge bestämma, då skulle det bli nån ordning, då skulle jag fixa till det och detta….”

Och inte vill man ju ha den makten för egen del, för att skaffa sig egna fördelar, nej, inte för allt i världen! Man skulle ju bara göra gott, se till så att andra fick det bättre! För er som läst ”Sagan om ringen”: Det är just makt, som den sagan handlar om, och när Galadriel vägrar ta emot maktringen av Frodo, då är hennes motivation klockren: ”Visst, jag skulle börja med att göra en mängd goda saker, men tro för all del inte att det skulle sluta så!”

Tolkien var en kristen man, och han valde att försöka förmedla sin insikt om maktens förbannelse i sagans form….

Låt mig berätta något för dig, du som tycker att makthavarna sköter sig illa, och att det borde vara du som hade makten: Du kan göra så mycket gott du bara hinner och orkar mot dina medmänniskor, fast du inte har någon makt! Du kan tjäna! Så, det jag ibland frågar mig, och som du kan fråga dig är: Men varför gör jag inte det då, istället för att gnälla på hur dåligt de andra, de som har makten, sköter sig?

Ställd inför den frågan får man bara lov att konstatera, att kanske jag inte är fullt så god som själv jag trodde i mitt övermod – som Fröding skaldar i dikten om den bannlyste munken från Skara…

Tillbaka till Jesus.

Det står ju att den onde vek från honom i väntan på nya tillfällen.

Jesus vandrade runt och såg allt lidande bland folket. Han såg korsen, där romarna spikade upp alla, som satte sig upp mot dem, han såg det ekomomiska förtryck, som både tullindrivare och dåtida skattmasar utsatte folket för,  han såg svälten och sjukdomarna, och detta grep honom så, att det enligt den grekiska grundtexten formligen slog knut på hans inälvor.

Tror du inte att den onde passade på igen? ”Ser du nu, Jesus, hur mycket mera gott du kunde göra, om du bara ville ta emot litet makt?” ”Du kunde förvandla den här jorden till ett paradis igen, bara du tog emot tronen och åstadkom rättning i leden!” ”Allt det här lidandet är egentligen ditt fel, för du kunde avskaffa det om du ville!”

Det där sista är ju den anklagelse, som människorna ofta riktar mot Gud, faktiskt…och ser man det i det här sammanhanget, då ser man ju varifrån den ytterst kommer….

Men, om Jesus hade låtit sig frestas av detta, hur skulle han då ha kunnat frälsa oss?

Visst, han kunde säkert ha avskaffat massor av missförhållanden här på jorden, men grundproblemet hade kvarstått: vi skulle fortfarande ha haft kvar vår synd, vår skuld inför Gud hade stått kvar, och vi hade fortfarande varenda en varit på väg till förtappelsen med en fart av sextio minuter i timmen fram till vår död, och den förskräckliga väntan på dom och eld, som hade kommit efter döden.

Så han avstod från makten för att tjäna istället, blev lydig intill döden på korset – och därför fick han det namn som är över alla namn, därför fick han all makt i himlen och på jorden, därför ska en dag alla knän böjas för honom, och varje tunga bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära! Bara Han, som kunde helt och hållet avstå från makten, är värdig att ha den!

Alla andra, som kapar åt sig makt, handskas i verkligheten med stöldgods….