Man skulle ha lust att säga gomorron, yxskaft. Är man inte nödlidande, om man blir avrättad utan att ha begått något som helst brott? Det är ju vad som händer de barn, som dödas i moderlivet.

Det blir liksom ganska selektivt, det här med vem man ska bry sig om eller inte i dagens samhälle. Om tiotusen ofödda barn dödas per år i landet, och någon säger att detta är förskräckligt, då kallas det krokodiltårar. Om en mamma i förvirrat tillstånd dödar sina barn när de är två eller tre år gamla, då tycker alla att detta är förskräckligt, och ingen blir anklagad för att fälla några krokodiltårar, när man uttrycker sin bestörtning!

Sen kom då den omskrivna riksdagsomröstningen om medborgarinitiativet för könsneutral äktenskapslag. Den representativa demokratin meddelade att den gillade förslaget ifråga.

Sen skrev 13.000 personer ut sig ur kyrkan. Orsak: ärkebiskopen uttryckte glädje och tillfredsställelse över riksdagsbeslutet, och signalerade därmed än en gång att det här med äktenskap som ett förbund mellan man och kvinna inte är något han fäster någon större vikt vid.

Nå, riksdagens beslut, som ju baserar sig på den så kallade folkviljan, berättade bara det vi redan visste: att Finland inte är något kristet land. (Finns det sådana, förresten?)

Inte har ju någon konservativ kristen avsagt sig sitt finländska medborgarskap för den sakens skull, lika litet som Paulus i tiden avsade sig sitt romerska medborgarskap, även om Rom var ett hedniskt rike. Utskrivningarna handlar alltså inte om riksdagsbeslutet som sådant!

All den här spelade förvåningen, som nu kommer till synes i massmedia,  över att folk skriver ut sig i kyrkan på grund av ett riksdagsbeslut, det  är bara dimbildning.  Det är på grund av de kyrkliga prelaternas inställning och uttalanden, som folk skriver ut sig den här gången! Men si, det tycks ingen vilja kännas vid! När det inte går att skylla på Päivi Räsänen väljer man att spela oförstående.

Ärkebiskopen uttrycker ”sorg” över utskrivningarna.

Inte har ju kyrkan fattat något beslut i frågan, nej, för all del, där är synen kantänka oförändrad!

Sen ställer en annan biskop till det och säger, att även om äktenskapslagen ändras, så inte kommer det att innebära någon samtidig förändring i kyrkans syn. ”Det tar länge att genomföra förändringar i en så stor apparat”.

Klart besked alltså: vi jobbar för en förändring, men det tar nu tyvärr sin tid! Och så länge den kyrkliga överheten bara jobbar för en förändring, och den ännu inte är genomförd,  är det förstås önskvärt att de, som sedan inte kan leva med den förändringen, ändå nu stannar kvar under kyrktaket så länge som möjligt, och betalar sin kyrkskatt, och är med och finansierar förändringsarbetet!

De som vill tro som Bibeln lär ställer bara till en massa problem för ärkebiskopen & co, så inte tror jag att Kari Mäkinen sörjer fast de försvinner ur registret. Där kan man kanske tala om krokodiltårar.

Däremot tror jag nog att det faktum att skattepengar försvinner kan vara en viss källa till både oro och sorg. Hur var det profeten sade?

”De har ångest för sin säd och sitt vin, men de ropar inte till mig av hjärtat”.

Den här gången var det självaste Luther, Martin, alltså, som togs som insegel och borgensman för att det nog är OK för sjukvårdspersonal att ombesörja nämnda avrättningar. Jag använder ordet avrättningar, därför att det var just det Luther sade om bödelns arbete, som citerades.

Luther menade alltså, med stöd av Rom 13, att bödeln inte bryter mot femte budet när han avlivar brottslingar, vilka, med stöd av gällande lag och överbevisade om sitt brott, har dömts till döden.

Den ovannämnda nutida åsiktskluvna människan hävdade att eftersom det enligt Luther är OK att ta livet av människor, förutsatt att detta sker i enlighet med landets lagstiftning, kan det inte heller vara fel av en läkare att ta livet av ofödda barn, eftersom lagstiftningen tillåter detta i dagens Finland.

Och därmed ansåg sig personen ifråga ha lett i bevis att även om det är illa med aborter, så har de som utför dem inget att förebrå sig, varken inför Gud eller människor.

Detta är verkligen att tänja argumentet förbi bristningsgränsen. Rom 13 talar om grova brottslingar, som har förtjänat sitt straff. I deras fall bär inte överheten svärdet förgäves. Dödsstraff strider inte mot Guds lag för samhället.

När det är fråga om abort avrättar man dock inte mördare, man tar livet av oskyldiga, ofödda barn!

Här kan man inte gömma sig bakom landets lagstiftning! Lika gärna kan man då påstå att koncentrationslägervakterna inte gjorde något fel när de avlivade miljoner människor av den enda orsaken att de tillhörde ett visst folkslag. Det var ju i enlighet med naziöverhetens påbud också de gjorde det de gjorde.

Att säga att man i princip är emot abort, samtidigt som man på såna här sätt vill försvara dem som utför dem, det är att försöka sig på det som populärt brukar kallas att sitta på staketet.

Men man kan inte hålla sig väl med både Gud och världen, och i det här fallet har man nog redan trillat ner på fel sida stängslet, även om man kanske kan lura sig själv att tro något annat.

I den händelse det finns fler som inte förstår, så kan jag gärna förklara!

Det är två kriterier som behöver uppfyllas, bara två, sen blir det här bibelstället om att lyda Gud mer än människor väldigt aktuellt, också fast du råkar leva i mönsterdemokratin Finland!

Det första är att landet börjar grunda sin lagstiftning på folkviljan istället för på Guds bud.

Förr hette det att all lag utgår från just Guds bud, nu heter det att all lag utgår från folket.

När lagstiftningen börjar grundas på folkviljan kommer den rätt snart att börja avvika från Guds bud i både det ena och det andra avseendet. När så har skett är det första kriteriet uppfyllt: man har en lagstiftning som på en del punkter står i strid med Guds Ord.

Det andra kriteriet är att det blir förenat med sanktioner av olika slag att inte åtlyda dessa lagar, sanktioner i stil med att få sparken från jobbet, få böter, eller rentav hamna i fängelse.

Som läkare är Päivi Räsänen naturligtvis mycket medveten om att båda dessa kriterier för länge sedan uppfyllts här i Finland. Abort är lagligt, och sjukvårdpersonal har inte rätt att vägra att delta i utförandet av sådana.

Abort är brott mot Guds bud ”Du skall inte dräpa”.

Finland har alltså lagstiftat i strid med Guds bud, och kräver nu av sina medborgare att de ska lyda staten mer än Gud.

Och sen kommer KD:s ungdomsordförande och kan inte förstå varför Päivi tar upp det här i ett tal här i Finland. Jag för min del kan bara konstatera att jag inte heller kan förstå – alltså varför han inte förstår! Jag hoppas verkligen att det inte är den politiska korrektheten, som håller på att vinna terräng i de kristdemokratiska korridorerna!

Nyheten lät alltså i korthet så här: danska kvinnor reser till Sverige och gör abort, om ultraljudsundersökningen visar att barnet är av ”fel” kön. I Sverige får man nämligen göra abort ännu i artonde graviditetsveckan utan att behöva uppge någon orsak. I Danmark går den gränsen vid tolfte veckan, och det är för tidigt för att ultraljudet ska säga något om barnets kön.

Dessa föräldrar är alltså beredda att ta livet av sina barn och försöka på nytt, tills barnet är av önskat kön!Nog talar Jesus om en tid när laglösheten ska ha förökats till den punkt där kärleken kallnar hos de flesta, men att det skulle leda till en så iskall känslolöshet till och med mot egen avkomma, det är närmast obegripligt.

Här har barnen degraderats till att vara som vilken handelsvara som helst – om leveransen inte svarar mot beställarens önskemål är det bara att returnera den…

Här kan man verkligen tala om att de ogudaktiga slukar dem som är mer rättfärdiga än dem själva.

Profeten fick svar på sin fråga, andra kapitlet i Habackuk är i sin helhet Guds svar på frågan. Där står det bl a så här: ”Ve dem som bygger upp en stad med blodsdåd, eller grundar en stad med orättfärdighet!”

Ett land byggs upp med sin lagstiftning som grund. Ve alltså de länder som har lagar som möjliggör den här sortens blodsdåd!

Om en slavkvinna födde ett klent eller handikappat barn knäckte man följaktligen helt enkelt nacken på babyn och slängde kroppen i kloaken. Människoliv var inte mycket värda på den tiden.

Men nu har vi ju kommit längre, blivit civiliserade och kultiverade och humanistiska på alla de sätt! Eller?

För en månad sedan publicerade två etikexperter vid Oxforduniversitetet en artikel i Journal of Medical Ethics, där de hävdar att det borde vara lagligt att avliva barn efter födseln, om föräldrarna inte vill ha det.

Motiveringarna tar avstamp i det faktum att aborter är lagliga.

Det är ingen skillnad på att göra abort och att döda ett nyfött barn, hävdar dessa forskare.

De menar att eftersom ett nyfött barn lika litet som ett ofött barn är i stånd att uppfatta sin egen existens som något värdefullt, har det därmed ”ingen moralisk rätt att leva”.

Iltalehti publicerade en artikel om dessa forskare och deras debattartikel, och gjorde samtidigt en webbförfrågan bland sina läsare för att pejla stämningarna bland det finländska folket.

”Vad tycker ni? Ska nyfödda få dödas?”

Jag kom att läsa artikeln och se frågan fyra dagar efter att den publicerats. Då hade närmare trettitusen människor röstat. Av dem ansåg en fjärdedel att detta var en bra idé. En fjärdedel!

Dithän har vi alltså kommit här i Finland. Var fjärde finländare tycker att det vore en god idé att knäcka nacken på oönskade spädbarn och slänga dem i kloaken, om vi använder bilden från det gamla Roms dagar. Så avtrubbade har vi blivit av den abortpolitik vi har haft i decennier redan.

Så helt har vi tappat bort vad en människa är, vad en människa är värd.

Men, det finns ju en slags vansinnets logik i detta.

Var ska man dra gränsen, egentligen, efter att den första gränsen är överskriden?

Alla andra gränser är ju sedan bara ett uttryck för mänskligt godtycke!

Och sådana gränser är som en linje dragen i rinnande vatten, de flyter iväg.

Tionde, tolfte, femtonde, tjugonde graviditetsveckan, vem kan säga var gränsen ska gå?

Med samma motiveringar som man dödar ett barn i moderlivet kan man döda det när det just har kommit ut därifrån, det har dessa två Oxfordforskare nu tydligt och klart påvisat.

Men sedan då? Var dra gränsen?

Ska vi börja låta föräldrar skjuta sina oregerliga tonåringar, när de inte orkar med dem längre?

Och om man säger att en människa, som inte är i stånd att uppfatta sin existens som värdefull, har ”någon moralisk rätt att leva”, vad menar då herrar och fruar etikexperter att man ska göra  med alla utbrända, deprimerade, nedtryckta människobarn, som mest av allt har lust att ta repet eller pillerburken, och göra slut på eländet? De uppfattar ju inte heller sin existens som värdefull, när de är som djupast i mörkret!

Ska vi exekutionsvägen tömma fängelserna på de ickeproduktiva medborgare som där sitter inspärrade?

Och gamla människor, som ingen bryr sig om längre, ska vi föra dem till ättestupan?

Det finns ju etikexperter som förespråkar sådant också!

Rena socialdarwinismen, det är vad det är, och inslagen av nationalsocialism är också rätt märkbara!

Det visar sig att den första gränsen också var den sista. Efter det finns inga hållbara gränser.

När vi går över den gräns som Guds bud sätter, då är alla de våra godtyckliga gränsdragningar, som vi försöker sätta istället, bara just gränser dragna i vatten.

De flyter iväg.

För övrigt är det rätt anmärkningsvärt, inte sant, hur allt det elände som fanns i det gamla Rom vaknar till liv igen!

Blir man trött på att se ohämmat växande skarvkolonier förstöra skärgården och utrota fisken, då ska man helst vinna på lotto innan man gör något åt saken, för se, skarvar, de är skyddade av lagen, dem får man inte röra! Det kostar hundratals euro i böter att ta ett sådant skadedjur av daga!

Människobarn, ofödda sådana alltså, dem får man däremot ha livet av utan påföljd.

De har inget rättsskydd alls!

Är det ingen annan än jag som tycker att något har gått väldigt mycket fel, när skarvar och flygekorrar har starkare rättsskydd än människor??

Jesus, han sade till sina lärjungar att de var mycket mer värda än många sparvar.

Jesus, han sade till sina lärjungar att Fadern ger mat åt himlens fåglar, och ni är mycket mer värda än de!

I dagens läge tycks lagstiftarna anse att förhåller sig tvärtom…

Det var en gång – så börjar sagorna, men det här är ingen saga.

 Det var en gång för länge sedan ett vardagskvällsmöte. Jag hade hållit bibelstudium, och vi, ett femtontal närvarande, hade samtalat kring texten. I slutet på mötet blev det bönestund, och det gavs också möjlighet till personlig förbön.

En av de närvarande damerna bad då om förbön för sin familj och sin utvecklingsstörde son.

”Det är så tungt för oss att veta, att han aldrig kommer att bli till något”, sade hon och torkade en tår.

Under det att vi var samlade kring henne och bad, visade Herren mig en syn, bilden av en medeltida riddare i skinande rustning, som sakta skrittade fram längs byvägen, och varje gång han passerade en gård, sträckte ut en lans av ljus mot huset, så att ljuset lyste över det.

”Detta är vad pojken, som ni ber för, är i Mitt Rike” , hörde jag Herren säga inom mig. ”Tala om det för henne!”

Jag berättade vad jag såg och hörde, och då började mamman storgråta. Efter en stund hade hon samlat sig så pass att hon kunde berätta, att de brukade läsa Barnens bibel för pojken, och att han var glad och sade att han trodde på Jesus. ”Och han brukar gå omkring här i byn och stanna utanför husen, och säga ”Jesus,välsigna dem”, men inte har vi ju någonsin kunnat tro att det skulle ha någon betydelse”, snyftade hon…

Det som ingenting i världen är, det utväljer Gud.

Kanske något att tänka på i en tid, när vi via sofistikerad fosterdiagnostik försöker gallra bort sådana här barn innan de ens har hunnit födas!

Vi ryggar tillbaka för Faraos påbud om att alla israelitiska gossebarn skulle dödas direkt efter födseln.

Herodes framstår som en vansinnig tyrann, när han ger order om om barnamorden i Betlehem.

Vi tar avstånd från det sätt varpå barn på en del håll indoktrineras och tränas till både soldater och självmordsbombare, vilket ju också är en form av barnamord.

Vi tycks alltså inte ha några problem med att se och ta avstånd från barnamördandet, när det bedrivs på säkert avstånd från vår egen idyll!

Mord definieras som att överlagt och planerat ta livet av en annan människa.

De strängaste straff som lagen känner tillämpas när någon gjort sig skyldig till detta. Fast inte alltid!

Samma finländska folk, som nu ivrigt tar avstånd från massutrotning av barn i en annan tid och på andra platser, och som likaledes ivrigt fördömer sådant som hände i Jakobstad, har nämligen legitimerat vår tids barnamord!

Samma folk, som berömmer sig av att i sin moderna humanism ha avskaffat dödsstraffet, tillämpar det fortfarande!

Det är nämligen i Finland belagt med dödsstraff att ha blivit till som resultat av en förbindelse mellan människor, som inte alls ville ha ett barn, utan bara ha den njutning som hör ihop med barnalstrandet!

Det är helt lagligt och av samhället understött att ta livet av barn fram till en viss, godtyckligt fastställd graviditetsvecka!

Vi kallar dem aborter, de moderna barnamorden.

Skulle vi kalla dem vid deras rätta namn skulle vi inte längre så bekymmersfritt kunna fortsätta att döma små människor till döden för att de har begått brottet att ha blivit till som följd av föräldrarnas handlingar.

Gud låter dock knappast lura sig. Han lär nog känna igen brott mot ”Du skall inte mörda”-budet, trots alla våra smarta benämningar och bortförklaringar.

Det finns förlåtelse för detta likaväl som för allt annat.

Det finns förlåtelse för den kvinna, som i ett utsatt läge har utsatts för övertalningar och påtryckningar av sin omgivning, bibringats uppfattningen att barnet hon väntar inte alls är en människa, ”bara en cellklump”, och så har gjort en abort hon sedan bittert ångrar.

Det finns förlåtelse för den, som av medicinska skäl upplevt sig tvingad att göra abort – vilket väl för övrigt kan beskrivas son en situation av det slag där det känns fel hur man än gör…

Det finns förlåtelse också för den, som självständigt och överlagt bestämde sig för att låta döda barnet hon väntade.

Det finns förlåtelse för var och en, som erkänner sitt behov av förlåtelse, och bekänner att det, som blev gjort, var fel!

Jesu blod renar från all synd, och Jesus har kommit just till syndarna, som behöver en Frälsare!

Men vad finns det i utsikt för ett samhälle, som både legaliserar de moderna barnamorden, och uppmuntrar sina medborgare till att ta livet av små människobarn? Vad finns det i utsikt för dem, som framhärdar i att påstå att detta är rätt och riktigt, så här ska vi ha det?

Utan omvändelse ingen förlåtelse…

Exakt vad är det vi talar om här? Några faktasiffror här till sist.

Så här ser avrättningsstatistiken ut för Norden år 2005:

Sverige 35000 aborter

Danmark 15000

Norge 14000

Finland 11000

Island 1000

Sammanlagt blev alltså 76000 barn avlivade i de nordiska länderna år 2005. Det är fler människor än vad som bor t ex i Vasa.

Jag läste f ö en gång ett uttalande av en person, som tyckte att det ju inte är så farligt, det som sker här i landet, eftersom de flesta aborter i Finland i dag utförs med hjälp av ”medicinering”, inte kirurgiskt.

Det är alltså då enligt det resonemanget bättre och mer försvarbart att släcka liv med gift än med kniv?

Jag begriper bara inte hur folk kan slå knut på sina resonemang på det sättet…

Herre, förbarma dig över detta släkte av Mammons- och Moloksdyrkare…

Upprörda föräldrar skrev och klagade – inte ska en skriftskolpräst bekymra sig om livets realiteter, han förväntas tydligen enbart vara lekledare!

Biskopen tyckte att det inträffade var ”allvarligt”, och skred till åtgärder.

Den första åtgärden var att uttala sig i offentligheten innan han alls hade talat med Sandell.

Sedan förde domkapitlet den film Sandell hade visat på lägret – visat i sin bärbara dator, för dem som själva ville se den – till statliga filmgranskningen, detta för att därifrån få ett utlåtande om det varit lämpligt att visa den för fjortonåringar.

Redan i det skedet sade jag, att det inte var svårt att gissa vilket utslaget skulle bli.

Biskopen beställer ett utlåtande, tidningspressens häxjakt på Sandell beställer hurudant utlåtandet ska bli, och nu, när utlåtandet kommer är det som man kunde vänta.

Filmen var”olämplig för barn under aderton år”.

Men det är inte olämpligt att dela ut kondomer åt barn under aderton, och därigenom ge signal om att vuxenvärlden anser det vara både rätt och önskvärt att tonåringar är sexuellt aktiva,

Det är inte olämpligt att fastslå i landets lag att ungdomar under aderton (över sexton) fritt får ligga med varandra – och andra.

Och det är inte heller olämpligt att avliva de barn som blir till som följd av sextonåringars sexuella eskapader.

Men att visa en abortfilm för samma ungdomar, det är olämpligt! Grattis, Svenskfinland, du har just satt nationellt rekord i inkonsekvens!

Återstår nu bara att se vilka slags repressalier som kommer att drabba Sandell, nu när biskop och domkapitel har fått det önskade tillhygget.

Jag kan bara säga att jag finner hela denna soppa djupt orättfärdig. Av alla inblandade är det bara Halvar Sandell som har agerat på något sätt som kan kallas kristligt.

…………………………….

Litet till vill jag säga om det här. Jag har hunnit ta del av fler reaktioner nu, reaktioner typ ”Tänk om nån av konfirmanderna redan har genomgått en abort, eller tänk om nån av dem kommer att göra det, då måste de pga Sandells tilltag gå genom livet med skuld och skam…”

Man undrar om kyrkans ledande män – och kvinnor – längre minns varför Jesus kom? Han kom med nåd och förlåtelse till syndare!

Jag har själv i den lutherska liturgin många gånger använt mig av syndabekännelsealternativet ”Den som döljer sina synder, honom går det inte väl, men den som bekänner dem och omvänder sig, han får förlåtelse”.

Halvar har gett sina konfirmander möjlighet att identifiera synd som synd.

Enligt en del av hans kolleger ska inte skriftskolan överhuvudtaget syssla med att ge ungdomarna en tydlig värdegrund, ett klart besked om vad som är rätt och vad som är fel.

Undra sen på att sedeslösheten breder ut sig, när inte ens den instansen längre kan ge klara besked. Hasse Alfredssons gamla monolog om pastor Jansson kommer osökt för en…

Och ja, om någon uindrar så har jag haft min del av att sitta i samtal med kvinnor som låtit sig övertalas att göra abort – eller som själva tyckt att ”what´s the big deal, det är ju bara en cellklump”, eftersom någon förförare lärt dem att tänka så, och sedan märkt att det som blev gjort följer dem genom livet.

Jag har fått berätta om Jesu nåd och förlåtelse, och se hur Jesu blod verkligen, på riktigt, har renat och befriat!

Inte är det för att skuldbelägga människor och förstöra livet för dem, som vi måste säga att synd är synd, det är för att öppna vägen till förlåtelse!

Synden finns nämligen där, skulden inför Gud finns där, även om den aldrig blir nämnd vid rätt namn! Och den är lika destruktiv fast den blir vitmålad av kyrkliga godkändstämplar.

Heder åt de herdar som ännu ser sitt ansvar för fåren och är villiga att ta strid mot vargarna!

Som jag ser det handlar detta med ”fri sex ”och efterföljande aborter nämligen ytterst om ren avgudadyrkan!

I det gamla Israel tillbads olika avgudar.

Sådana kommer och går, medan andemakterna bakom dem består.

Samma andefurstar som fick tillbedjan i det gamla Israel dyrkas också i dagens Norden, dessutom med stor iver!

Baal var en av de avgudar som tillbads under Gamla Testamentets tid.

Han kan väl närmast beskrivas som materialismens gud – ”ägandets herre”.

I Nya Testamentet heter han Mammon, och han är den enda avgud som Jesus speciellt nämner vid namn och varnar för, så man får väl utgå från at han är från värsta änden!

Astarte var en fruktbarhets- och sexgudom. Hon tillbads med sexuella orgier, tempelprostitution och dylikt.

Aseran står för lycka – det är vad hebreiskans ”ashere” betyder. Tillbedjan var inte olik den som gavs åt Astarte.

Folk ville alltså då som nu ha mycket pengar och ett överdådigt sexliv, för de trodde att de därigenom skulle bli lyckliga, och därför tillbad de dessa avgudar.

Gå ut och fråga människor av idag vad livets mening är, så kommer rätt många att svara att det är att bli så lycklig som möjligt – och att lycklig, det tror man att man blir just om man har gott om pengar och så mycket sex man bara orkar med! Människans önskningar och begär kvarstår alltså oförändrade.

Materialismen och översexualiseringen ingår således fortfarande förbund, och förväntas ge lycka som avkomma.

Baal och Astarte får fortfarande tillbedjan, för att det som de har att ge ska göra tillbedjarna lyckliga!

Det fanns också en fjärde huvudgudom, som tillbads i det gamla Israel.

Den hette Molok, och krävde barnoffer, helst spädbarn. De barn, som offrades åt denna vidriga onda ande, brändes helt enkelt till döds på avgudabildens framsträckta, glödheta metallarmar.

Nu är det så, att där människorna börjar vänta sig att materialismen och översexualiseringen av samhället ska göra dem lyckliga, där kommer alltid barnen att offras, eftersom de upplevs stå i vägen för förverkligandet av karriär, materiellt överflöd, fortsatta sexuella eskapader, egen bekvämlighet, och så vidare.

Och på så sätt får också Molok sin bit av dyrkan i det nutida samhället!

De aborterade fostren är att betrakta som offer åt Molok, tillsammans med skilsmässobarnen, de som övergivits av endera föräldern för att man sökt lyckan i sexuell utlevelse i främmande säng, eller varför inte också räkna med alla de barn som växer upp i materiellt överflöd, men med frånvarande föräldrar som jobbar och gör karriär för att kunna hålla den materiella mammonslevnadsstandarden på topp.

Molok slickar i sig deras övergivenhet och smärta, och tackar Baal, Astarte och Aseran för gott samarbete.

Unga människor får först lära sig att det är OK med omedelbar behovstillfredsställelse, (de nutida ”sexrådgivarna” – läs: förförarna – kunde lika gärna säga “tillbe Astarte för allt vad ni är värda!”, det är ju ändå vad deras ”råd” leder till) – och sedan får de i nästa instans rådet att låta avliva det barn, som kommit till som oönskad biprodukt av otukten! Det kunde ju vara illa med tanke på den fortsatta falska lyckojakten, om barnet fick födas!

Detta är en styggelse inför Gud, liksom all avgudadyrkan, och drar förbannelse över landet!

“Ve er, som skriver orättfärdiga stadgar! Ni skriver, men våldslagar skriver ni…(Jes 10:1)

Att de kristna kyrkorna inte har haft mer att säga i den här frågan, inte har varit tydligare, är en skam och en skandal.

Ännu större blir skammen och skandalen när man från ledande kyrkligt håll väljer att ta avstånd från de få präster som ännu orkar och vill  reagera, och ge en vettig vägledning!

“Vad gjorde ni med dessa mina minsta?” kommer Jesus att fråga på den yttersta dagen.

Ve oss, om vi då inte har annat att svara än ett “Nja, vi gav vårt godkännande till att man förgiftade dem eller styckade sönder dem i moderlivet…”

Den som tiger samtycker!

Det är de goda människornas tystnad som ger ondskan fritt spelrum.