Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder!

2-7

Det folk, som vandrar i mörkret, ska se ett stort ljus, över dem, som bor i dödsskuggans dal ska ljuset stråla fram!

Det folk, som du inte givit stor glädje, låter du bli talrikt.

De ska glädja sig inför dig, så som man gläds under skördetiden, så som man fröjdar sig, när man delar byte, ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel, och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.

Ja, varje stövel buren under stridslarm, och varje mantel vältrad i blod ska brännas upp och förtäras av eld, ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given!

På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste!

Så ska herradömet bli stort och friden utan ände över Davids tron och hans kungarike.

Det ska befästas och stödjas med rätt och rätfärdighet från nu och till evig tid!

HERREN Sebaots nitälskan ska göra detta.

13-16

Folket vänder inte om till honom, som slår dem, HERREN Sebaot söker de inte.

Därför ska HERREN hugga av från Israel både huvud och svans, både palmtopp och sävstrå, allt på en dag!

De äldsta och högst uppsatta är huvudet, profeten som talar lögn är svansen.

Ty detta folks ledare för dem vilse, och de, som låter leda sig, går i fördärvet!

Uttrycket ”dödsskuggans dal” är välbekant från psalm 23 i Psaltaren. Det anger en situation, där folket lever under ständigt hot om död och ödeläggelse, och så som folket i Nordriket hade det ställt vid den här tiden, med hotet från den aggressiva stormakten Assyrien ständigt hängande över sig, är det här en mycket välvald beskrivning!

Nu säger alltså Gud att just över dem, de som bor i norra Israel, ska ett stort ljus en dag stråla fram.

Sjuhundra år senare börjar Jesus sin offentliga verksamhet just i den trakten!

Redan i hans verksamhet under dessa tre år börjar profetian om befrielse från de makter, som har plågat folket på olika sätt, gå i uppfyllelse – han botar sjuka, driver ut onda andar, och förlåter synder!

Hänvisningen till ”Midjans tid” syftar på det, som beskrivs i Domarboken, kapitlen 6-8, där den man, som Gud sände till Israels hjälp, fördrev de invaderande folken, som hade utövat en grymt förtryck, och återställde freden.

Det visar sig dock, att de under, som Jesus gjorde under sitt jordeliv, bara var ett preludium till det som ska hända, när han kommer tillbaka: då ska fridsriket komma, då ska krig och våld vara ett minne blott!

Det här är ett av de tydligast uttalade och oftast förekommande profetiska löftena i Bibeln!

Formuleringen ”ett barn blir oss fött, en son blir oss given” är genialisk – men vad kan man annat vänta från Visheten själv?

”Ett barn blir oss fött” talar om Människosonen, han som blev född av kvinna till att vara en av oss.

”En son blir oss given” talar om Guds ende Son, som Gud ger för att han så älskar denna värld. Joh 3:16

En enda kort mening, och här finns inkarnationen beskriven, den unika händelse, som teologer och visa män har brytt sina huvud med, och skrivit volymer om…

”Herren Sebaots nitälskan ska göra detta”

”Nitälskan” är ett ord, som vi inte använder i dagligt tal, precis.

Det hebreiska ordet är ”kin´a”, och betecknar den totala intensiteten i Guds kärlek, Guds vrede, och Guds svartsjuka, samt hans lika totala beslutsamhet att genomföra vad han har planerat och beslutat.

Att säga att Gud är en nitälskande Gud, är således en förklaring av vad det betyder  att Gud är En.

Hos honom finns ingen delad håg, ingen obeslutsamhet, ingen blandning av ljus och mörker!

(Annars, om någon någon gång har funderat över det, som står i Jak 4:5, ”svartsjukt längtar den Ande, som han har låtit bo i oss”, och Jakob säger att detta står i Skriften – vilket det ju inte tycks göra, när man letar – så är det just Herrens ”kin`a” han hänvisar till, den brinnande kärlek, som inte delar den älskade med någon annan!)

Så långt är då Jesaja 9 en löftesrik och behaglig läsning.

Sedan kärvar det till sig!

Som vi såg i föregående kapitel hade assyrierna år 732 f Kr plundrat Nordriket utan att slutgiltigt erövra det. Inte ens denna nationella katastrof hade fått folket att vända om till Herren, tvärtom! Nu är de övertygade om att det bara är att bygga nytt och bygga bättre, och sedan fortsätta som förr, så som av verserna 9-10 framgår….

Nån som har hört frasen ”build back, build better” nyligen uttalad?

Det finns ingen i de höga ledarskapen, som läser Skriften och tar någon varning, tydligen…

Verserna 13-16 ger klart besked om vad Gud har att säga om detta beteende, vad han tycker, när hans försök att få oss att vända om till honom, att inse vem det är, som har makten, ignoreras på detta sätt!

Ser vi på nutid, så nog borde vi ju inse, att om Gud kan låta att en förhållandevis mild pandemi som covid19 svepa över klotet, och det har sådana följder som det har haft för länder och samhällen, och om det finns över 500.000 olika virus i naturen med potential att mutera och bli lika illa eller mycket värre, då är det all orsak att vända om till Herren illa kvickt!

Men vi visar tyvärr istället samma inställning som dessa människor för 2700 år sedan.

Vi ska nog fixa det själva, här ägnas inte Gud en tanke ens.

Alltså blir det verserna 13-16, som kommer att gälla framöver.

Beskrivningen av ”huvud och svans” sätter återigen fingret på samma problem, som jag kommenterade litet grann i det jag skrev om Jesaja 7.

De politiska, världsliga ledarna beskrivs som huvudet, profeterna som svansen.

Svansen, det är något som hänger efter, följer med, utan att påverka riktningen desto mer.

För att profeterna ska kunna hänga med på detta sätt i vad politik och tidsanda bestämmer, måste de börja tala lögn, för säger de sanningen, då blir de inte omtyckta!

Resultatet av detta blir att folkets ledare leder vilse, och att de som låter sig ledas av dem, istället för att göra sin plikt och tillhandahålla andligt ledarskap, alltså de religiösa ledarna, går i fördärvet.

I förlängningen kommer då också folket att gå i fördärvet, eftersom det bara är sanningen, som kan föra till omvändelse och räddning.

Kapitlet avslutas med ett ”med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt!”

En nitälskande Gud. En Gud, som är en förtärande eld mot all orättfärdighet. En helig Gud.

En Gud, som har föga gemensamt med den allmänt välvilliga och släpphänta bild av Gud, som vi har vant varandra vid, ni vet, han som dyker upp då och då för att spraya ut litet billig nåd över församlingen, så att vi sen kan gå hem och fortsätta på våra onda vägar ett tag till…

Rasa, ni folk, ni ska ändå krossas!

Lyssna, alla länder i fjärran!

Rusta er, ni ska ändå krossas!

Gör upp planer, de går ändå om intet!

Avtala vad ni vill, det kommer ändå inte att lyckas, ty Gud är med oss!

Så sade HERREN till mig, när hans starka hand var över mig, han varnade mig för att vandra på detta folks väg, och sade: ”Kalla inte för sammansvärjning allt vad detta folk kallar för sammansvärjning, frukta inte vad det fruktar, och bäva inte för det!

Håll HERREN Sebaot helig!

Låt honom vara er fruktan, och den, som ni bävar för!

Han ska vara en helgedom, men för Israels båda hus ska han vara en stötesten och en klippa till fall, och för Jerusalems invånare en snara och en fälla.

19-20

När de säger till er: ”Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar”, så svara: ”Ska inte ett folk fråga sin Gud? Ska man fråga de döda till råds för de levande?”

Till Guds undervisning, till vittnesbördet!

Om de inte talar enligt detta ord, finns ingen morgonrodnad för dem!

I början av Jesaja 8, verserna 1-7, får Jesaja profetera om sådant som låg ganska nära i framtiden för honom och hans folk.

Här är det intressant att följa upp hur exakt det, som han sade, sedan också slog in!

Han fick alltså först befallning att skaffa ett barn med sin hustru.

Nio månader framåt från det kan vi anta att barnet föddes – det kan förstås ha varit mer, men knappast så mycket mindre!

Sedan tog det ytterligare typ 1 till 1½ år, innan pojken. kunde säga ”far” och ”mor”.

Enkel matematik säger då, att det skulle komma att dröja knappa två år från det, att Jesaja får det här ordet från Herren, till dess att assyrierna skulle plundra Damaskus och Samaria.

Eftersom Damaskus föll för Assyrien 732 f Kr, kan vi alltså konstatera att Jesaja fick det här budskapet 734 f Kr.

Sen blir det litet knepigare, för Samaria erövrades först 722 f kr, och vid det laget hade Jesajas son nog lärt sig att säga pappa och mamma för länge sen!

Förklaringen på hur detta kan stämma finns i 2 Kung 15:27-30.Där berättas, att mot slutet av kung Pekas regering i Nordriket kom assyrierna och erövrade stora delar av Israels territorium, och förde bort folket från de områdena.

Det här måste ha hänt senast år 732 f Kr, för det var det året Peka blev störtad.

Uppenbarligen skedde det här då i samband med Assyriens fälttåg mot Aram och Damaskus.

Varför intog de inte hela landet då, när de en gång hade besegrat Israels armé?

Jo, tydligen köpte Peka sig fri genom att ge alla skatter, som fanns i hans huvudstad, åt Assyriens kung.

På så sätt kom bytet från Samaria att bäras till Assyrien tio år innan staden blev slutgiltigt erövrad och förstörd, och Jesajas profetia gick i uppfyllelse.

Sedan kommer då nästa profetia i verserna 8-10.

Där talar Gud inte längre om Nordriket, Israel, nu riktar han sig till Sydriket, Juda!

(Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man läser, både i de historiska böckerna och profeterna, för efter att riket delades 930 f Kr går berättelserna om Sydriket och Nordriket, deras kungar och deras omständigheter, hela tiden parallellt med varandra i Bibeln!)

Jesaja säger nu att assyrierna inte kommer att vara nöjda med att inta Nordriket, de kommer småningom att fortsätta söderut, och försöka ta Juda rike också. De kommer att komma in i hela landet, men deras fälttåg ska ändå misslyckas, för Gud ska vara med Jerusalem, så lyder löftet här.

Hur gick det då med detta?

Nu ska vi först av allt minnas, att vid den här tiden var Juda, på grund av vad kung Ahas hade ställt till med, ett skattskyldigt lydrike till Assyrien.

Ahas son Hiskia blev kung i Juda omkring 730 f Kr. Först samregerade han med sin far i femton år, från tio års ålder tills han var tjugofem, och lärde sig jobbet, så att säga, sen regerade han som ensam kung från 715-687 f Kr.

Så snart han blev ensam kung ställde han till med stor reformation i Juda, och kastade ut avgudadyrkan. Sedan slutade han betala skatt till Assyrien. 2 Kung 18:1-7

Detta upptogs inte väl av den assyriske härskaren, så nu kom han tågande med hela sin arme för att få ordning på sin uppstudsige vasall.

Hiskia försökte då köpa sig fri enligt gängse sed, och betalade ut alla dyrbarheter, som fanns i Jerusalem. 2 Kung 18:13-16.

Assyrierna var dock inte nöjda med detta, och kom för att belägra Jerusalem.

Man undrar hur mycket av den profetia om allt detta, som Jesaja hade uttalat trettio år tidigare, man kom ihåg i Jerusalem och i kungahuset vid det här laget?

Kung Hiskia hade ju bara varit en sju-åtta år gammal då.

Nå, hur det gick finns beskrivet både i Jes 37, 2 Krön 32, och 2 Kung 19.

Profetian gick i uppfyllelse till punkt och pricka.

Juda fiender rustade sig, gjorde upp planer och avtal, gick till angrepp – och krossades genom ett Guds direkta ingripande.

Sen kan man också fundera på varför just den här händelsen i Juda historia får så mycket utrymme i Bibeln?

Jag tror att det beror på att en liknande situation finns framför oss i tiden.

Det, som hände Sanheribs arme, är bara småpotatis om man jämför med beskrivningarna i Sak 12 och 14 om vad som ska hända, när Jesus kommer tillbaka, och alla jordens folk har församlats mot Jerusalem!

Den assyriska armens öde står som ett varnande exempel för oss, som lever med tidens slut inpå oss: det är en utsökt dålig idé att gå till angrepp mot en stad och ett folk, som Gud Allsmäktig har sagt att han ska beskydda!

Sedan fastnade jag också, igen en gång, på verserna 12-14 här i Jesajas åttonde kapitel.

Det här med spridande av diverse rykten, skrämselpropaganda, och konspirationsteorier är ingen ny företeelse! Gud säger tydligt ifrån redan här, för mer än 2700 år sedan, att hans lärjungar inte ska bry sig om sådant, inte hålla med om det, inte låta sig skrämmas av det.

Vi ska frukta Gud!

Ska vi bäva för något eller någon, så är det för Herren Sebaot, han som är helig, helig, helig!

Det är något att komma ihåg i en tid, när också kristna människor har alltför lätt att både tro på och sprida all världens märkliga rykten…

Verserna 19 och 20 är också understreckade med rött i min bibel. Spiritistiska medier, horoskopläsning och annat sådant är inget, som vi som Jesu lärjungar ska befatta oss med!

Vi ska inte fråga de döda till råds, vi som har en levande Gud!

Håller vi oss till Guds undervisning och hans vittnesbörd, då finns det en morgonrodnad för oss – annars inte.

9

Om ni inte är fasta i tron, har ni inget fäste!

14

Därför ska HERREN själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel.

I början av kapitlet beskrivs en situation, där Sydriket, alltså Juda och Jerusalem, hotas av krig från norr. Nordrikets, Israels, tio stammar hade gått i förbund med Aram, nuvarande sydvästra Syrien, för att erövra Juda.

I 2 Kung 16 finns en utförlig beskrivning av hela händelseförloppet, och den informationen behövs, för att man ska förstå det, som Herren säger till den avfällige kung Ahas i Jes 7:9

När Jesaja kommer med det här budskapet till Ahas, håller denne nämligen på att planera att söka stöd hos kungen av Assyrien, den tidens ena stormakt i Mellanöstern. (Den andra var Egypten)

För att få assyrierna på sin sida ämnar han ta guldet och silvret, som fanns i skattkamrarna i Herrens tempel, och sända det som gåva till assyrierna med en bön om att de skulle hjälpa honom mot Aram och Israel.

Nu erbjuder alltså Gud sin hjälp istället, och säger att han kommer att se till att fiendens planer inte kommer att lyckas, och då vore ju det enda vettiga för Ahas att han skulle skrinlägga sina planer på förbund med Assyrien, och istället lita på Guds löfte.

Sen kommer då det avslutande konstaterandet: ”om ni inte är fasta i tron, har ni inget fäste.”

Jag får erkänna, att jag tyckte bättre om översättningen i 1917 år bibel: ”om ni inte har tro, ska ni inte ha ro”.

Amplified Bible översätter så här: ”If you will not believe and trust and rely (on God and on the words of God`s prophet instead of Assyria) surely you will not be established, nor will you remain”

New International: ”If you do not stand firm in your faith, you will not stand at all”

Nå, vad hände?

Jo, Ahas struntar i vad Jesaja säger, och genomför sin egen plan istället.

Han får mycket riktigt hjälp av Tiglat-Pileser, som erövrade Syrien och intog Damaskus år 732 f Kr. Sedan fortsatte assyrierna på samma linje, och erövrade Nordriket och intog Samaria tio år senare.

Efter det genomförde de en så omfattande deportation av befolkningen i Nordriket, att det i enlighet med profetian i Jes 7:8 till slut upphörde att vara ett folk.

Ahas lyckades alltså synbarligen i sin plan, faran från norr blev ju avvärjd!

Men, allt är nu inte vad det ser ut att vara.

När Guds folk söker hjälp och vänskap från denna världens makter, kommer den vänskapen alltid till ett pris.

För det första blev Juda i och med detta ett lydrike till Assyrien, med allt vad det innebar av betungande skatter och förlorat nationellt självbestämmande.

För det andra ledde detta till att Ahas, därtill inspirerad under sitt möte med Assyriens kung i Damaskus, omorganiserade hela tempeltjänsten i Jerusalem, installerade ett avgudaaltare i templet istället för Herrens altare, och befallde prästerna att använda det nya altaret för all offertjänst. 2 Kung 16:10-16

Och prästen Uria, han gjorde som han blev tillsagd, och hjälpte till allt vad han kunde, istället för att sköta sin uppgift och sätta ned foten, så som prästerna hade gjort när Ahas farfar Ussia gjorde intrång på tempeltjänsten 2 Krön 27:16-23.

Priset var alltså att Guds folk i fortsättningen fick ta order från denna världens makthavare, och att avguderiet blev etablerat längst in i hjärtat av folkets religionsutövning.

Känns detta händelseförlopp möjligen på något sätt igen?

Summan av detta blir alltså, att om vi inte är fasta i tron, så att vi konsekvent väljer att lita på och lyda Gud istället för att söka världens gillande och vänskap, då kommer vi inte heller att ha någon fast punkt, något att hålla oss till, som faktiskt är att lita på.

Och utan någon sådan fast punkt finns heller ingen verklig trygghet!

När man ser på de årtal, som vi har tillgängliga, får man för övrigt konstatera, att Jesaja var rätt ny som Herrens profet, när han fick det här budskapet.

Han fick ju sin kallelse år 740 f Kr, och om assyrierna erövrade Damaskus år 732 f Kr som svar på Ahas bön om hjälp, då måste ju det, som Jes 7 berättar om, ha inträffat någon gång däremellan, sannolikt ett par år tidigare!

Det tar sin tid att först förhandla och lirka, och sedan tar det ännu mer tid att förbereda och genomföra ett fälttåg…

Sedan kommer då löftet om en kommande jungfrufödelse i vers 14, så elegant inpassad i det övriga budskapet, att kung Ahas och övriga åhörare antagligen fattade noll och intet.

Att där nämndes ”Immanuel”, ”Gud med oss”, fick dem antagligen att uppfatta detta som en upprepning och understrykning av Guds löfte i vers 7.

Fortsättningen visar dock att det var fråga om mer än så – dels är utsagan om att barnet skulle födas av en jungfru något så unikt, att det måste vara fråga om större ting än enbart utgången av en lokal militärkampanj, dels sägs det att Aram och Israel kommer att ligga öde innan pojken kan skilja gott från ont, och det slutliga ödeläggandet av Nordriket i och med deportationen av de tio stammarna låg tiotals år framåt i tiden från det här tillfället.

Därmed var detta ett tecken, som inte skulle komma i tid för att bekräfta Guds löfte om hjälp i den aktuella situationen, och som således gällde något helt annat!

När Ahas avstod från att begära något tecken på att det faktiskt var Gud som talade genom Jesaja, valde alltså Gud att utlova ett tecken på något annat, och större: den hjälp, som han skulle komma att ge hela mänskligheten mot syndens, dödens, och djävulens makt!

Amplified översätter vers14 så här: ”Behold, the young woman who is unmarried and a virgin shall conceive and bear a son, and shall call his name Immanuel (God with us)

Den, som är villig att tro på den hjälpen, kommer också att ha ett stadigt fäste, och därmed också ro!

3

Den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet!”

5-10

Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar, och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot!”

Då flög en av seraferna fram till mig.

I hans hand var ett glödande kol, som han med ear rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig, och din synd är försonad!”

Och jag hörde HERRENS röst, han sade: ”Vem ska jag sända, och vem vill vara vår budbärare?”

Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!”

Han sade: ”Gå och säg till detta folk: Ni ska höra och höra, men inte förstå, och ni ska se och se, men inte begripa!’

Förhärda detta folks hjärta, och gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta, och vänder om och blir helade.”

Varje gång jag läser berättelsen om profetens kallelse blir jag på något sätt omskakad, både i tanke och känsla.

Frågan är ju oundviklig: Har jag någonsin ens kommit i närheten av att konfronteras med Guds helighet på detta sätt?

Har jag någonsin haft upplevelsen av att disintegrera, upplösas i mina beståndsdelar, falla sönder, bli till intet i mötet med den Gud, som är en förtärande eld mot all orättfärdighet?

Den svenska textens ”jag förgås” är en ganska blek återgivning av innebörden i det hebreiska originalet…. Amplified Bible översätter ”I am undone and ruined”, The Reformation Bible säger kort och gott ”I am lost”, Raamattu kansalle ”olen tuhon oma”, Pyhä Raamattu 1938 ”minä hukun”.

Det hebreiska ordet här är ”damah”, ett ord som också används i Jer 47:5, i ett sammanhang som talar om en kommande förintelse av filistéerna, i Hos 4:6, där det handlar om Israels folks undergång genom assyriernas angrepp, i Obadja v 5, där det är fråga om att bli totalt utplundrad, och i Sefanja 1:11, i en profetia om att Jerusalems köpmän kommer att bli utrotade.

Sammantaget får man alltså en bild av en situation, där man blir totalt utplundrad på allt man sätter värde på, och sedan också blir så tillintetgjord, att inget återstår, ett läge, där man får uppleva hur man bokstavligen går upp i alla sömmar, och allt vad som finns inom en rinner ut till allmänt beskådande.

Detta var vad Jesaja upplevde i mötet med uppenbarelsen av Herren Sebaots totala helighet!

Han är ju inte ensam om detta bland bibelns gestalter.

För att ta bara ett par exempel, så var det något liknande, som Petrus upplevde, när han fick en första glimt av vem Jesus var: ”Gå bort från mig, Herre, jag är en syndig människa!” Luk 5:8

Saulus, han som sedermera blev aposteln Paulus, blev på ett liknande sätt tillintetgjord, fick uppleva hur hela hans värld, hela hans självbild, allt han hade trott och hållit för sant, rasade samman i mötet med Herren på Damaskusvägen. Hans egen beskrivning av vad detta innebar för honom finns i Fil 3:7-8. Allt, som han tidigare hade satt det största värde på, hade visat sig vara avskräde, och inget annat…

Men det visade sig att detta avklädande, detta krossande av dessa tre män, i själva verket var vad som behövdes för att de skulle bli det, som Gud hade tänkt att de skulle vara.

De blev inte krossade på det sätt, som vi vanligen tänker oss innebörden av det ordet, alltså brutalt förstörda, och sedan lämnade i det läget.

De blev förkrossade, medvetna om sin egen orenhet och ovärdighet inför Gud, medvetna om att, som det står längre fram i Jesaja, att all deras egen rättfärdighet var som en fläckad klädnad inför Gud, att det inte fanns någon möjlighet för dem att överleva i Guds närhet sådana de var, och sedan erbjudna förlåtelse och möjlighet att ändå följa Herren, tjäna Gud, vara nära honom!

 Då flög en av seraferna fram till mig.

I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret.

Med det rörde han vid min mun, och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig, och din synd är försonad!”

 Och jag hörde HERRENS röst, han sade: ”Vem ska jag sända, och vem vill vara vår budbärare?”

Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!”

En av lärarna i den bibelskola, där jag gick i tiden, sade en gång på tal om detta, som Bibeln kallar förkrosselse, att det är olyckligt, att människor kan bli både teologer, präster, och pastorer utan att någonsin upplevt en personlig förkrosselse.

Man har då ingen förståelse för vad det innebär för oss människor att Guds mest grundläggande väsen är helighet, och att allt vad han är och gör kommer från detta.

Inte heller har man någon biblisk uppfattning om hur vår situation som fallna syndare är inför Gud, att allt vad jag är, hela mitt liv, måste komma under korset, att allt måste helgas genom Kristus, innan det kan vara gott inför Gud – också det bästa, som jag kan åstadkomma!

Dock är just denna upplevelse av att bli tillintetgjord, av hur allt, som man ens litet har berömt sig av och byggt sin identitet på, tas ifrån en och blir till avskräde, något som människan i det längsta värjer sig för.

Vi vill komma nära Gud, sjunger vi i våra sånger, men vill vi betala priset för det?

Vi vill att Gud ska vara riktigt nära närvarande i våra församlingar och i våra gudstjänster – tror vi.

Men, när vi läser Apg 5, berättelsen om Ananias och Safira, och vad som kunde hända i en situation där Guds Ande var på riktigt närvarande mitt ibland Guds folk, Guds helige Ande, märk väl, hur är det då?

Vill vi ha en så brinnande helig Gud så nära oss, eller håller vi helst honom på säkert avstånd?

Ibland, när jag ser på läget i våra kyrkor och församlingar, tänker jag att det nog är en Guds nåd, att han har dragit sig undan en bit från oss – annars kunde det bli gott om plötsliga begravningar…

Nå, det om detta.

För Jesaja blev tempelupplevelsen porten in i en av de största profettjänsterna i hela GT.

Hans ”här är jag, sänd mig”, var allt, som behövdes.

Han visste nämligen, när han sade detta, precis vad han erbjöd Gud: ingen duktighet, ingen stor erfarenhet, inga akademiska examina, ingen godhet och rättfärdighet, bara sig själv, sådan han just hade fått se i Guds ljus att han var.

Ovärdig, oren – och förlåten!

Jesaja, Paulus, och Petrus kom alla att med sina liv visa vad Jesu ord om att den, som har fått mycket förlåtet, också älskar mycket, betyder i praktiken.

Vi har alla fått mycket förlåtet, men bara den, som har fått se – varit villig att se – något av hur ens liv ter sig i ljuset av Guds helighet, kommer att förstå hur mycket nåd, som går åt på just mig personligen.

Och ifråga om det har undertecknad mycket att förstå än…

De avslutande orden här i kapitel sex är inte så alldeles lätta att begripa sig på.

Var det inte meningen att profetens verksamhet skulle hjälpa folket att förstå Guds väg och vilja??

Här möter vi då Guds helighet i själva det uppdrag, som Jesaja får.

I Jesaja 55:11 kan vi läsa Guds försäkran om att ordet, som han har talat, inte kommer att vända tillbaka till honom utan att ha utfört det, som det blev sänt att åstadkomma.

I ett läge, där folket vänder sig bort från Gud, väljer sina egna vägar, och dyrkar andra gudar, sänder Gud profeter att varna för följderna. Detta är då ett utslag av den omsorg, som kommer ur Guds helighet: ”Ni kan inte fortsätta så här, om ni vill fortsätta att vara föremål för min välsignelse, för jag välsignar inte synd och ondska!”

Denna varning kan då bli antingen mottagen eller ignorerad.

I båda fallen ska då Guds Ord utföra något, annars vänder det ju tomt tillbaka!

Där det tas emot, åstadkommer det omvändelse.

Där det inte tas emot, där åstadkommer det förhärdelse!

Det senare har då det syftet, att händelseförloppet accelereras, att avståndet mellan ond sådd och ond skörd förkortas, och att de obotfärdiga på det sättet får en sista chans att göra kopplingen mellan orsak och verkan, och på den vägen komma till en omvändelse.

När Jesaja börjar sin verksamhet 740 f Kr, hade Gud redan sänt ett otal profeter till sitt folk för att varna dem för följderna av att avfalla från den levande Guden, börjandes från Mose själv, sedan fortsatte det under domartiden, där Samuel var den siste och mest betydande profeten.

Sen kom då kungatiden, där, om man räknar både Nordriket och Sydriket, åtminstone följande namngivna profeter var verksamma före Jesaja: Semaja, Asarja, Hanani, Joel, Amos, Ahia, Iddo, Elia, Elisa, och Jona.

Och det fanns många fler än så.

Någon brist på varningar hade det alltså inte varit! Men varningarna hade i stort sett klingat för döva öron. Visst hade det funnits tillfälliga små förbättringar då och då, men varje steg framåt hade alltid följts av två bakåt.

Jesajas verksamhet skulle alltså nu komma att skynda på det skeendet, ge folket fart på den väg, som de genom många generationer redan valt och åter valt.

Genom det skulle en rest, en liten del av folket, komma att bli räddad, så som framgår av sista versen i kapitlet…

7

Herren Sebaots vingård är Israels hus, och Juda folk hans älsklingsplantering.

Han väntade laglydnad, men fann blodiga lagbrott, han väntade rättfärdighet, men fann skriande orättfärdighet.

12-13

Vid sina dryckeslag har de harpor och psaltare, pukor, flöjter och vin, men HERRENS gärningar bryr de sig inte om, hans händers verk intresserar dem inte.

Därför ska mitt folk föras bort i fångenskap, ty de saknar kunskap!

16

HERREN Sebaot blir upphöjd genom sin dom, Gud, den Helige, bevisar sig helig genom rättfärdighet!

20-21

Ve dem, som kallar det onda gott, och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, som gör bittert till sött, och sött till bittert!

Ve dem, som är visa i sina egna ögon, och håller sig själva för kloka!

24

Liksom eldsflamman förtär strå, och halm sjunker ihop i lågan, så ska deras rot ruttna bort, och deras blomning flyga iväg som stoft, eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag, och föraktade Israels Heliges ord!

Det femte kapitlet i Jesaja inleds med sången om Herrens vingård, en bildlig framställning av hur Israels folk, trots att de hade fått alla förutsättningar för det, hade vägrat att bli det ”rike av präster och ett heligt folk”, som Gud hade kallat dem att vara. 2 Mos 19:5-6

Förutsättningen för att detta skulle kunna förverkligas är klart angiven i v 5: ”om ni hör min röst och håller mitt förbund”, och detta förliknas då här i början av Jes 5 med att bära äkta druvor som frukt. I stället hade vingården, folket, valt att bära vilddruvor, inte äkta.

Resten av kapitlet beskriver denna dåliga frukt mer i detalj, och ger också klara besked om vilka konsekvenser det kommer att leda till, om ett folk väljer att strunta i vad Gud säger.

Här har jag valt att plocka ut verserna 20-21, för de beskriver vår egen tid, och situationen i den västerländska kristenheten så på kornet!

Det här med sången om Herrens vingård är intressant också så till vida, att Jesus anknyter till det här bildspråket i sin undervisning på flera ställen!

Några exempel:

I Matt 7:15-23 använder han den frukt, som en människa bär i sitt liv, som signalement på sanna och falska profeter – ”ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt, alltså ska ni känna igen dem på deras frukt!”, och anger klart att det här är fråga om personlig karaktär, inte om begåvning eller nådegåvor!

Tonen från Jesaja 5 hörs tydligt: Herren väntar rättfärdighet och lydnad av sina lärjungar!

I Matt 13, samt också i Markus- och Lukasversionerna av samma tal, alltså liknelsen om de fyra åkrarna, ligger tonvikten också på frukt och fruktbärande, och också där är det den rättsinnighet, som består i att ”höra och förstå Ordet”, Matt 13:23, ”att höra Ordet och ta emot det”, Mark 4:20, ”de som har hört Ordet, och behåller det i ett gott och uppriktigt hjärta”, Luk 8:15, som är den avgörande faktorn för den goda frukten.

I Jesu avskedstal i Joh 14-17 återkommer Herrren också till bärandet av god frukt som det, som lärjungarna är bestämda till, hela fem gånger i kap 15, sammanfattat i 15:16: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er, och bestämt om er att ni ska gå ut och bära frukt, sådan frukt som består…”

Att höra och förstå, höra och ta emot, och höra och behålla är alltså de tre nyckeltermerna här.

Förståelsen kan blockeras av en människas förutfattade meningar. Om det man får höra går helt på tvärs med allt, vad man tidigare trott och hållit för sant, då kan det bli så, att man helt enkelt inte kan ta till sig budskapet.

Jag hörde också en gång en gammal erfaren bibellärare säga, att en människa har förstått just så mycket av Guds Ord, som hon har praktiserat – det är den som både hör och gör, som börjar förstå! Att underlåta att göra det Herren säger kan förvisso också blockera förståelsen! Joh 7:17

Emottagandet kan blockeras av att man helt enkelt inte vill vända om, inte vill göra de omställningar i liv och attityder, som Ordet kallar till.

Vill man behålla det goda budskapet, då ska man följa rådet i Psalm 1 i Psaltaren: låta det ha en daglig plats i sina tankar och sin uppmärksamhet. Det tycks nämligen inte finnas något, som vi glömmer så snabbt och lätt som Guds tilltal! Det problemet berör Jakob i Jak 1:22-25

Det här med att vara kallade att vara ett rike av präster och ett heligt folk gäller för övrigt också i högsta grad den nytestamentliga församlingen: i 1 Petr 2:9 står det så här: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni ska förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus!”

2-5

På den dagen ska HERRENS telning bli till härlighet och ära, och landets frukt till stolthet och prydnad för den räddade skaran av Israel.

 Och den, som förblir i Sion, och lämnas kvar i Jerusalem, ska kallas helig, var och en, som är upptecknad bland de levande i Jerusalem, när HERREN har tvättat bort orenheten från Sions döttrar, och sköljt bort blodskulderna från Jerusalem genom domens och reningens ande.

Och HERREN ska över hela Sions bergs område och över dess högtidsskaror skapa en rök och en molnsky om dagen, och skenet av en flammande eld om natten.

Ja, över allt det härliga ska det finnas ett skyddande tak!

”Den dagen” är ett återkommande uttryck både i Jesaja och i Bibeln som helhet.

”Den dagen” eller ”Herrens dag”, beskrivs omväxlande som en domens dag, som en frälsningens dag, eller, som Jesus säger, ”Människosonens dag”.

Som Jesus beskriver den dagen blir den både en domens dag och en förlossningens, befrielsens dag, och hur den dagen gestaltar sig för var och en, det kommer att bero av hur man förhållit sig till Jesus här i detta liv.

Här i Jes 4 får vi en strålande vision av hur tillvaron efter Jesu återkomst för att hålla dom kommer att gestalta sig för dem i Israels folk, som hör till den räddade skaran.

Jag säger ”Israels folk”, för den här texten förefaller att rikta sig specifikt just till dem!

I Sakarja 12:10 beskrivs skeendet på ”den dagen” så här:

På den dagen ska jag bestämma mig för att utrota alla hednafolk, som kommer mot Jerusalem.

Men över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig, som de har genomborrat.

De ska sörja honom som man sörjer ende sonen, och de ska gråta bittert över honom, som man gråter över sin förstfödde

I Sak 13:1 fortsätter det så här:

På den dagen ska Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet.

Paulus behandlar frågan om Israels slutliga frälsning, och Israels förhållande till hednafolken, utförligt i Rom 11, och där framgår klart, att Gud inte har förkastat Israel, att den hednakristna kyrkan ingalunda har ersatt det gamla gudsfolket, så som det påstås på en del håll, och att vi hednakristna ska akta oss väldigt noga för att på något sätt förhäva oss över dem!

Judafolkets plats i frälsningshistorien, och Guds slutliga upprättande av Jakobs hus och Jerusalem, går som en röd tråd genom alla profeterna.

När man ser på beskrivningen här, kan man inte undgå att dra paralleller till berättelsen om uttåget ur Egypten i 2 Mos 13:17-22, där Guds närvaro i form av en molnstod gick framför israeliterna om dagen, och som en eldstod på natten.

Där är de på väg till sitt förlovade land, förebilden för den salighet vi nu är på väg mot, , här i Jes 4 beskrivs hur det kommer att bli när de äntligen är framme, och hur Guds närvaro då kommer att finnas över dem och bland dem för alltid!

8-12

Jerusalem vacklar och Juda faller, därför att de med tal och gärningar står emot HERREN, upproriska mot hans härlighets ögon.

Deras uppsyn vittnar emot dem!

Liksom Sodoms folk bedriver de sina synder öppet, och döljer dem inte.

Ve över deras själar, ty själva har de berett sig olycka!

Säg till den rättfärdige att det ska gå honom väl, ty sina gärningars frukt ska de äta.

Men ve över den ogudaktige!

Honom ska det gå illa, han ska vedergällas efter sina gärningar!

Mitt folks förtryckare är barn, och kvinnor härskar över det.

O, mitt folk, dina ledare för dig vilse, och fördärvar den väg du skulle gå!

16-17

Och HERREN sade: Sions döttrar är så högmodiga, de går med rak hals och spelar med ögonen, trippar och pinglar med sina fotringar.

Därför ska Herren låta Sions döttrar gå med kal hjässa, ja, HERREN ska blotta deras nakenhet.

Här beskrivs då en situation, där man inte längre ens förstår att skämmas över att man handlar orätt.

Så länge man har ens så mycket kontakt med sitt samvete, att man är medveten om att det man gör är fel, försöker man i allmänhet dölja det man sysslar med, men när man haft munkavle på sitt samvete tillräckligt länge, förhärdat sig mot den inre signalen om vad som är rätt och fel tillräckligt många gånger, blir man till slut döv för den.

Då börjar inte bara individen, utan också hela folket bedriva sina synder helt öppet.

Det här leder då till en olycka, som vi själva har ställt till med.

Vi vet alla, att om man struntar i bruksanvisningen, inte sköter servicen på t ex sin bil, inte ser till så att det finns olja i motorn, att bromsarna fungerar, och så vidare, då kommer maskineriet småningom att skära ihop eller så slutar färden med en krasch.

På samma sätt går vi människor sönder, om vi struntar i Guds bruksanvisning för mänskligt liv.

Och inte bara det, vi har också sönder varandra.

Vi hör ihop, vi människor, vi är kopplade till varandra på många sätt, och det innebär att det, som den ene gör också påverkar den andre – på gott och ont.

Den, som då struntar i Guds bud och gör ont, kommer att åsamka andra skada och smärta, fast dessa inte själva har gjort det onda.

Eller om någon gör gott mot andra, då har dessa gott av det, även om de själva inte har gjort det goda.

I en situation där det har blivit allmänt accepterat att människor bedriver sina synder öppet, att Guds bud systematiskt sätts åsido för att människorna ska få vandra sin egen väg, där kommer då söndrigheten att öka explosionsartat.

Nån som har lagt märke till att människorna i vårt samhälle tycks må allt sämre, trots att vi materiellt sett har fått det allt bättre?

”Mitt folks förtryckare är barn, och kvinnor härskar över det.”

Ett genomgående tema i Bibelns undervisning om ledarskap är att ledaren ska vara en herde, fungera som en herde. Till detta behövs ett väl tilltaget mått av personlig mognad och god karaktär.

Annars kommer ledarna att börja utöva makt, och tillgodose sina egna personliga fördelar, i stället för att arbeta för deras bästa, som de är satta att leda.

Detta är då ett omoget, barnsligt beteende.

Vad Gud anser om sådant framgår med all önskvärd tydlighet, om man läser Hes 34:1-10!

Sen nämns ju också kvinnor i samma mening, och det vore väl mest politiskt korrekt att inte alls kommentera den saken.

Alltså behöver den nämnas – det politiskt korrekta samsas sällan speciellt väl med Guds Ord!

Detta gäller nuförtiden i samhälle så väl som i kyrka och församling…

(Observera att här är det då alltså fråga om kvinnor, som tagit sig en härskarroll , inte om ”mödrar i Israel”.)

Det här är ett problem, som Gud tar fram redan i 1 Mos 3:16, strax efter syndafallet.

Här har Svenska folkbibeln en något tandlös översättning: ”Till din man ska din lust vara, och han ska råda över dig”.

1917 översatte hebreiskans ”teshukah” med ”åtrå”, och alla engelska översättningar jag har tillgängliga går på samma linje; ”desire”.

Det här har en viss betydelse, för när man ser på 1 Mos 4:7, där det talas om hur synden förhåller sig till människan, sägs det i Folkbibeln att den har ”begär” till oss – ”it desires to have you” står det i de engelska översättningarna. Både 1917, Bibel 2000 och Åkesson har här valt att säga att synden har ”åtrå” till människan.

Jag vet inte varför Folkbibelns översättare har valt att gå en krok runt det raka och beskrivande ordet ”åtrå” i båda de här verserna, men lyckat är det inte.

”Åtrå” anger nämligen att man hett och innerligt vill ha något, men med underliggande nyanser av att kunna äga och dominera det åtrådda – härska över det!

Gud satte alltså, om jag förstår det rätt, här fingret på något, som skulle komma att bli ett återkommande problem i relationen man-kvinna: att kvinnan skulle komma att vilja härska över mannen, trots att Herren hade angett att hans vilja var att mannen skulle råda – inte härska! – över kvinnan.

Tar vi den tanken med oss till Jesajatexten, då får vi en bild av en situation, där kvinnor har den verkliga makten i landet genom att de dels härskar genom att deras underåriga barn sitter på tronen, dels genom att styra sina män.

Problemet var alltså inte att de var inkompetenta eller odugliga, problemet var att de ville ha makt, inte utöva herdeskap/mödraskap, och att de därför hade brutit sig ut ur Guds ordning genom att gå in i en maktposition gentemot sina män.

Verserna 16 0ch 17, som jag har plockat ut, inleder sedan ett längre textavsnitt, som utförligt beskriver en veritabel fåfängans marknad, där yta betyder allt och insidan inget.

Detta har en hel del att säga till vår utseendefixerade tid, och både till män och kvinnor i det moderna samhället!

Enligt den här texten vittnar utseendefixering om något, som är rena giftet för en kristen: högmod!

Och högmod, det är som bekant något som leder till fall i långa loppet….

 2-5

Det ska ske i den yttersta tiden, att det berg, där HERRENS hus är, ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna.

Alla hednafolk ska strömma dit.

Ja många folk ska gå iväg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus! Han ska undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar!”

Ty undervisning ska gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem.

 Han ska döma mellan hednafolken, och skipa rätt åt många folk.

Då ska de smida sina svärd till plogbillar, och sina spjut till vingårdsknivar!

Folken ska inte mer lyfta svärd mot varandra, och inte mer träna sig för krig.

 Kom, ni av Jakobs släkt, låt oss vandra i HERRENS ljus!

6-9

Du har förskjutit ditt folk, Jakobs hus, därför att de är fulla av Österlandets tänkande, de är spåmän som filisteerna.

De ingår förbund med främmande folk.

Deras land är fullt av silver och guld, oräkneliga är deras skatter.

Deras land är fullt av hästar, oräkneliga är deras vagnar.

Deras land är fullt av avgudar, och de tillber sina händers verk, det som deras fingrar har gjort!

Därför blir människorna nerböjda, och männen förödmjukade. Du ska inte förlåta dem.

11

Människornas stolta ögon ska förödmjukas, männens högmod ska bli nedböjt, och HERREN ensam ska vara upphöjd på den dagen!

21-22

De ska fly in i klippskrevor och in i bergsklyftor av fruktan för HERREN och hans höga majestät, när han reser sig för att förskräcka jorden.

Förlita er inte på människor, som bara har en vindpust i sin näsa! Vad är de att räkna med?

Här var då några axplock ur Jesajas andra kapitel, börjande med en beskrivning av det tillstånd av frid och harmoni, som ska börja vid Jesu återkomst.

Det här är ett återkommande tema i Jesaja, det är som om Herren ville riktigt nöta in det här i våra sinnen och minnen: Fridsriket kommer!

I Apostlagärningarnas tredje kapitel talar Petrus om denna kommande tid av Guds schalom med följande ord:

”Ångra er därför, och vänd om, så att era synder blir utplånade, och tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte, och han sänder Messias, som är bestämd för er, nämligen Jesus.

Honom måste himlen ta emot till de tider kommer, då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid!”

Man kan kanske beskriva detta kortast och tydligast med att säga, att en tid kommer att komma, då syndafallets följder utplånas ur skapelsen, och den igen börjar fungera så som den var tänkt att fungera från början.

I Rom 8 skriver Paulus nämligen så här:

”Skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn ska uppenbaras! Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja, utan genom honom, som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen, och nå fram till Guds barns härliga frihet!”

Igen möter vi uppmaningen till omvändelse, i ett liknande sammanhang som i Jesajas första kapitel.”Om ni är villiga att vända om, villiga att börja lyssna till Gud och ge honom rätt, då är vägen in i fridsriket öppen! ”

Petrus har dock med en nyans till: vi kan påskynda denna välsignade dags ankomst med hur vi tar emot Guds budskap idag!

Samma tanke återkommer i 2 Petr 3

”Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt ska ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag, och påskyndar dess ankomst! Men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte!”

Sedan får vi några konkreta exempel på sådant, som folket, Guds folk, både då och nu kallas att omvända sig från:

De var fulla av österlandets väsende.

De ingick förbund med främmande folk.

Deras land var fullt av silver och guld, oräkneliga var deras skatter.

Deras land var fullt av hästar, oräkneliga var deras vagnar.

Deras land var fullt av avgudar, och de tillbad sina händers verk, det som deras fingrar hade gjort!

Igen är det skäl att pröva sig själv, tänka efter hur man står sig inför detta.

Österlandets väsende av idag innefattar allt, som vi plockar in från österländska religioner, och praktiserar på ett tämligen aningslöst sätt, också i kyrkorna.

Förbunden med främmande folk – idag kunde det handla om att kompromissa med det Gud säger är det rätta och sanna, för att därigenom nå fördelar i den här världen, bli mer accepterad och väcka mindre anstöt.

Silvret och guldet handlar om materiellt välstånd, som ackumuleras istället för att delas på ett rättvist sätt.

Hästar och vagnar handlade då för tiden om militär slagkraft, och om att bygga upp sådan i stället för att förtrösta på Gud – och i grunden om att vilja ha och utöva makt, något som i de mänskliga relationerna inte kräver vare sig F35:or eller stridsvagnar, det räcker med själva den onda önskan att dominera och styra andra.

Att tillbe sina händers verk, då. Hur mycket tid, bekymmer, pengar och omsorg sätter jag på alla mina prylar, egentligen?

Åtminstone undertecknad får lov att erkänna, att nog finns här ett och annat att omvända sig från, och jag tror att det inte är särskilt många bland oss, som går helt fria.

Detta är dock inte själva kärnan i problemet, kärnan består i den upproriska vägran att överhuvudtaget erkänna att något är fel, att man skulle behöva ändra på något!

Att vi är syndare är inget problem, det finns frälsning, det finns förlåtelse.

Att vara en obotfärdig syndare, det är däremot ett stort problem, för då tar man inte emot någon nåd från Gud!

Till slut kommer så det enkla konstaterandet, att det är skäl att se upp med vem man förlitar sig på.

Andra människor är inte förmer än man själv – vi har alla bara en vindpust i näsan, allt som har med oss människor att göra är obeständigt.

Det är Gud vi ska vända oss till, om vi vill ha något stadigt att luta oss mot!

Min vana trogen har jag försökt undvika att missa ord och meningar genom att helt enkelt skriva av de textavsnitt, som jag har blivit att fundera över, en något tidsödande, men mycket effektiv metod!

I förhoppning om att det kan finnas fler än jag, som är intresserade av att ta tid till att få en bättre förståelse av Jesajas budskap – både till sin samtid, och till vår tid – ska jag under de närmaste åren försöka skriva litet kommentarer, kapitel för kapitel, till Jesaja, om Herren vill och jag får leva.

Jag publicerar då just de textavsnitt jag redan har skrivit av, plus kommentarer till hela det aktuella kapitlet.

Åtminstone kommer det här projektet att vara till nytta för mig själv!

Påpekas ska, att jag inte är någon bibellärare i ordets egentliga mening – en sådan ska behärska grundspråken, och också vara betydligt mer påläst vad det gäller den omgivning – kulturell, historisk, och så vidare – som Bibelns händelser utspelar sig i, än jag är, eller någonsin kommer att vara.  Det jag delar här, när jag kommenterar Jesaja, är de tankar och bilder som väcks i mig av att läsa texterna, det är inget försök att ge någon uttömmande undervisning om dem!

Jesaja var verksam under den tid då kungarna Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia regerade i Juda rike. Hurudan den politiska och religiösa situationen då var i Juda framgår av 1 Krön 26 – 32.

Enligt Jesaja 6 fick profeten sin kallelse samma år som kung Ussia dog, alltså ca 740 f Kr.

Före Ussia regerade Amasja, en kung som avföll från Israels Gud.

Ussia och Jotam var sedan i sin tur i det stora hela tämligen gudfruktiga kungar, men Ussia blev tyvärr högmodig och syndade mot Gud på gamla dagar.

Om Jotams regeringstid sägs att han själv nog gjorde det som var rätt inför Gud, ”men folket gjorde ännu det som var ont” – ett uttryck som tyder på att så hade varit fallet också under Ussias regeringstid.

Först med kung Hiskia kom någon verklig vändning i läget, och då denne började regera hade Jesaja redan varit verksam som profet i trettiotvå år!

När Hiskia hade regerat fjorton år, angrep den assyriske kungen Sanherib Jerusalem, och Gud räddade staden på ett mirakulöst sätt som svar på Jesajas förböner.

Då hade Jesaja varit verksam i fyrtiosex år!

Man kan alltså förmoda att han fick sin kallelse som en tämligen ung man.

Profeten Mika var för övrigt samtida med Jesaja, och verksam i Sydriket också han.

Där Herren stavas med små bokstäver i den svenska bibeltexten, står det ”Adonai” i grundtexten. Det betyder ”min Herre”. Där det står HERREN har grundtexten gudsnamnet JHWH, det viktigaste namnet på Israels Gud.

Uttrycket ”Herren, HERREN” betyder alltså ”min Herre, JHWH”

 Jesaja 1

1-4

Hör, ni himlar, lyssna, du jord, ty HERREN talar!

Barn har jag fött upp och fostrat, men de har gjort uppror mot mig.

En oxe känner sin ägare, en åsna sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting!

 Ve dig, du syndiga släkte, du skuldbelastade folk, ni ogärningsmäns avkomma, ni vanartiga barn, som har övergivit HERREN, föraktat Israels Helige, och vikit bort från honom!

12-20

När ni kommer för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av er att mina förgårdar trampas ner?

Bär inte längre fram meningslösa matoffer!

Röken av dem är avskyvärd för mig!

Jag står inte ut med nymånader och sabbater och utlysta fester – ondska tillsammans med högtidsförsamlingar!

Min själ hatar era nymånader och högtider!

De är en börda för mig, jag är trött på att bära den.

När ni räcker ut era händer, döljer jag mina ögon för er.

Även om ni ber mycket, kommer jag inte att lyssna!

Era händer är fulla av blod!

Tvätta er, och gör er rena!

Tag bort era onda gärningar från mina ögon!

Sluta göra det, som är ont!

Lär er att göra det, som är gott, sök det rätta!

Tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak!

Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN!

Om era synder än är blodröda, ska de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, ska de bli som vit ull!

Om ni är villiga att höra, ska ni få äta av landets goda, men om ni vägrar och är motsträviga, ska ni förtäras av svärd, ty så har HERRENS mun talat!

27-28

Genom rätt ska Sion friköpas, genom rättfärdighet de, som vänder tillbaka!

Men fördärv ska drabba alla överträdare och syndare, de som överger HERREN ska gå under!

Detta är ord, och inga visor. ”Övergivit, föraktat, och vikit bort”.

King James har översatt den meningen så här: ”They have forsaken the Lord, they have provoked the Holy One of Israel, they are gone away backward.”

Amplified Bible är som vanligt mest nyanserad: ”They have forsaken the Lord, they have despised and shown contempt, and and provoked the Holy One of Israel to anger, they have become utterly estranged (alienated)

De hade övergett Herren, alltså börjat ge sin tillbedjan till andra gudar.

De hade därigenom föraktat Gud, och visat att de ansåg honom vara dålig och värdelös.

Genom detta hade de väckt Guds vrede, och fått honom att dra undan sin välsignelse från dem, och så hade de på den vägen blivit totalt främmande för honom.

Mitt i allt detta hade de ändå kvar ett yttre skal av religiositet, gudstjänstrutinen fungerade fortfarande, de firade religiösa fester, och de framställde sina böner.

Nu säger Gud att han inte vill ha deras tomma skal!

Det han ville ha var ett folk, som levde i enlighet med den bruksanvisning för mänskligt liv han hade gett dem, ett folk som levde sant och rättfärdigt.

Gud är rättfärdig. När Bibeln säger att Gud är god, då är det just detta som avses.

Vi misstolkar det lätt till att han skulle vara snäll och trevlig, och aldrig kunna göra en fluga förnär, men det är just en misstolkning.

”God” i det här sammanhanget betyder perfekt, felfri, ljus som inget mörker finns i, en godhet som aldrig kan förenas med ondska, eller kompromiss med ondska, inte i någon form.

Hur ser då vår tid ut, jämfört med den här beskrivningen?

Har Guds folk avgudar, sådant som vi ägnar en tid, uppmärksamhet och hängivenhet åt, som skulle ha varit reserverad för vår Gud?

Finns det attityder och handlingsmönster bland oss, som bär det kristna namnet i Finland och Sverige, som i praktiken visar att vi både föraktar Guds ord och befallningar genom att strunta i att följa dem, och i praktiken visar att vi tycker att de är dåliga och värdelösa, för vi har bättre idéer själva?

Har vi blivit främmande för Gud, så att vi varken känner honom längre, eller ens är intresserade av att investera tid i att lära känna honom?

Har våra samlingar och gudstjänster blivit ett religiöst skal utan verkligt innehåll?

Enligt Jesajas första kapitel tycks ju Gud mena, att tempeltjänsten får sitt rätta innehåll av hur människor lever sina liv ute i vardagen, både i förhållande till medmänniskorna och i förhållande till honom själv…

Kallelsen till omvändelse är nästan övertydlig.

”Låt oss gå till rätta med varandra”.

”Ni har missnöjda med mig, och jag har klagomål på er, låt oss nu se vems klagomål, som är berättigade!”

Här kan ingen människa någonsin vara den, som får rätt mot Gud.

Ändå ger Herren en utväg: Omvänd er! Om ni är villiga att börja lyssna till mig, villiga att börja lyda mig, då ska era blodröda synder bli snövita, då ska ni tvättas rena – men om ni vägrar och är motsträviga, då finns det ingen räddning för er.

Exakt det budskapet framför också Johannes Döparen, och Jesus, och apostlarna.

Omvänd er, och tro det glada budskapet! Bär sådan frukt som tillhör omvändelsen, minns att Gud vill se barmhärtighet, inte offer! Tro på den Gud har sänt, så ska ni inte drabbas av evigt fördärv, utan i stället få evigt liv!

Gud går fortfarande till rätta med oss, i den meningen att det ingalunda är likgiltigt för honom hur vi lever och handlar, och i den meningen att han fortfarande vill att vi ska söka hans ansikte, söka att lära känna honom, och vara villiga att, på vad sätt vi kan, vara med och göra honom känd.

Han är densamme i går, idag och i alla evighet, och därför har Jesaja ett budskap till oss idag, också i de bistra partier, som vi sällan predikar över…

Jag minns att jag blev litet överraskad då, för jag hade ännu inte hunnit börja känna av något sådant för egen del, jag var bara fullt upptagen med att ta in information, och stuva in den på de rätta hyllorna i hjärnkontoret.

Längre fram under terminen förstod jag bättre vad han menade…

För en och en halv månad lade Finlands myndigheter locket på all mötesverksamhet, naturligtvis då också den kristna mötesverksamheten. Med tanke på att en ganska stor del av dem, som bevistar sådana sammankomster, är sjuttioplussare, kanske detta nu inte var helt fel – det återstår ju förstås att se vad som händer sen, när man lättar på restriktionerna.

Alltnog, det här innebar förstås för min del att jag plötsligt blev pensionär på heltid  riktigt på riktigt, det var bara att använda radergummit på allt, som jag hade inbokat för våren.

Min första tanke var, att jag har ju datorn och telefonen, det är bara att fortsätta via andra kanaler, om nu en gång kyrkorna är stängda! Så i början skrev jag nya inlägg rätt flitigt här på sidan.

Sen kom jag att börja ägna extra tid åt bibeln. Jag har studerat den i flera tiotals år, förstås, men nu, när jag inte hade några predikoförberedelser, bara läste jag, och skrev av rätt upp och ner, utan att göra några jämförelser, utan att söka parallelltexter, utan att studera bakgrunder.

Jag bara gick in för att finnas tillsammans med Ordet, utan ambition att studera det.

Då hände det.

Litet i taget har det börjat kännas som att nu är det Guds Ord, som studerar mig!

Nu är det jag, mina tankar, mina uppfattningar, mina attityder, mina ställningstaganden, som blir studerade – och också vägda.

Det är rätt skrämmande, hur lätt det kan bli så, att människan överordnar sig Ordet, utan att ens förstå vad det är som händer.

Jag menar, om jag börjar närma mig Guds Ord som man närmar sig ett studieobjekt, om min relation till Ordet mer och mer övergår till att jag dissekerar det Gud har sagt, och sen plockar ihop bitarna igen så som jag tycker att de ska vara,  då har jag ju på ett sätt placerat mig själv över det Ord, som jag menar mig ha rätt att behandla på det sättet!

Missförstå mig inte nu. Jag anser fortfarande att det är viktigt att se sammanhangen i Bibeln, att låta text tolka text, att läsa på om den historiska och kulturella bakgrunden till det texterna berättar om, och så vidare.

Det är den här grundattityden till Guds Ord, som jag funderar på.

Ställer jag mig över Ordet, eller under det?

Är det jag som studerar Bibeln, eller låter jag också Bibeln studera mig, ha synpunkter på mig, tränga in i mig, korrigera mig?

Vi är vana vid, jag är van vid, att studier, det innebär att jag har ett objekt, ett ämne, som jag lär mig mer om.

Tanken på ett ämne, som också studerar mig, och som det är Guds mening att ska tränga in i mig, och skilja rätt från fel, ljus från mörker, sanning från lögn i mig, och vara en domare över mitt hjärtas uppsåt och tankar, den är inte så där alldeles självklar att ta till sig i praktiken.

Men, vi behöver lära oss att så kan man också se det, så behöver man också se det!

Annars ser vi inte på Guds Ord så, som det är tänkt att vi ska göra.