Då ju så inte har skett, måste vi gå vidare och ställa frågan ”varför?”

Varför är det internationella samfundet så ovilligt att ge Israel rätt?

Varför är den internationella pressen så villig att gå terroristernas ärenden, och sprida deras propaganda som om den vore sanning?

Varför är till och med stora delar av den kristna kyrkan antingen tyst i frågan, eller, i värsta fall, öppet fientligt inställd till Israel?

Till en del kan detta förklaras med den långa antisemitiska traditionen.

Det här med att hata, förfölja och mörda judar är ju inte precis något nytt fenomen!

Farao försökte utplåna Abrahams ättlingar redan 1500 år f Kr.

Haman gjorde detsamma i Esters bok, då talar vi om 400-talet f Kr.

Romarna fördrev efter det blodiga Bar Kochba-upproret på 130-talet de överlevande judarna både från provinsen Judeen och sedan också från huvudstaden Rom.

Så snart den kristna kyrkan fick världslig makt, efter att den blev statsreligion i romarriket på 300-talet, började den förfölja judarna.

Under korstågen brände korsfararna regelmässigt synagogor och mördade judar på sin väg genom Europa, därtill påhejade av kyrkan.

På den romerska kyrkans anstiftan förvisades alla judar, som vägrade att konvertera till kristendomen, från både Spanien och Portugal på 1400-talet.

Luther gav ut den bedrövliga skriften ”Om judarna och deras lögner” på 1500-talet, och såg därmed till att judehatet levde vidare också i de nya kyrkosamfund, som uppstod i reformationens spår.

Att allt detta överhuvudtaget var möjligt, berodde på att man redan i den tidiga kyrkan, redan på 200-talet, uppfann en lära, som gick ut på att judarnas roll i frälsningshistorien var slut, och att den kristna kyrkan nu hade övertagit alla löften, som Gud gett till Jakobs efterkommande, alltså den så kallade ersättningsteologin.

Så snart man på detta sätt i sin teologi och sitt tänkande hade skilt judarna från deras Gud, var det fritt fram att börja kalla dem Kristusmördare, och beskylla dem för allt ont som tänkas kunde.

När vi talar om antisemitismen i de nominellt kristna länderna, får vi alltså lov att konstatera, att den de facto har fått sitt avstamp i den kristna kyrkan, och att den lever vidare, mer eller mindre stark, i varje kyrkosamfund och hos varje enskild kristen, som omfattar ersättningsteologin.

Påpekas bör väl också, att det, som kallas antisemitism, i själva verket inte är något annat än judehat.

Arabfolken är också semitiska, men inte drabbas de av något antisemitiskt hat!

Vad är det då som driver antisemitismen? Det är nästa fråga.

En gemensam faktor i alla de axplock jag har nämnt, och mycket mer av samma slag, är att judarna genomgående alltid antingen lögnaktigt beskylls för att ha gjort något hemskt, eller så beskylls de för något de skulle kunna tänkas komma att göra.

Så var det med Farao – han beskyllde judarna för att de eventuellt skulle kunna tänkas göra gemensam sak med Egyptens fiender nån gång i framtiden, och det räckte som anledning för att börja utrota dem där och då.

Så var det med Haman i Esters bok – han beskyllde sanningslöst judarna för att vara en inre säkerhetsrisk i perserriket, och fick på det viset kungen att gå med på massutrotning av dem.

Den kristna kyrkan beskyllde judarna för att ha mördat Kristus, för att förgifta brunnar och sprida pest, för svartkonst och trolldom, och jag vet inte vad, och legitimerade på det sättet både förföljelse, diskriminering, och dödande av judar.

Allt grundat på lögn, lögn, och åter lögn.

Hitler, som lärt sig av alla dessa föregångares lögner, var övertygad om att judarna var ”untermenschen”, en fördärvad ras, som besmittade och förstörde allt den kom i kontakt med, och som därmed borde utrotas och förintas så grundligt som möjligt.

Det är alltså lögnen, som håller liv i judehatet, och som den vägen har skapat, och fortfarande vidmakthåller de negativa attityderna mot judafolket och Israel.

Kort sagt, de lögner, som har spridits och fortfarande sprids, har demoniserat judarna fram till den punkt, då andra folk har börjat uppleva det som berättigat att behandla dem hur illa och fel och orättvist som helst.

I det läget upphör folkrätten att vara något att vänta sig rättvisa av, eftersom den både har tillkommit och tillämpas mer i ett politiskt än ett juridiskt perspektiv, och alltså alltid är, åtminstone i ganska stor utsträckning, beroende av dels hur politikerna uppfattar att den allmänna opinionsvinden blåser, dels vilka andra länder man vill undvika att stöta sig med.

Då kommer vi vidare till nästa fråga: varifrån kommer alla dessa lögner, och varför vill folk så gärna tro på dem?

Varför räcker det inte med att informera, berätta sanningen, och den vägen bli av med dem? Varför är judehatarna så blinda för både vad de håller på med, och varför de gör det?

Jesus ger i Joh 8 oss klart besked om var själva källan till all lögn finns: han säger att det är Djävulen, som är lögnens fader.

Varför sätter denne då en sån väldig energi på att sprida lögner om just judarna, varför vill han hetsa alla jordens folk just mot dem?

Jo, judarna är Guds folk.

Jerusalem är den store Konungens stad.

Därmed är de per automatik måltavla för Satans vrede och hat!

Det framgår klart av Bibeln, att Israels fiender alltid har haft ondskans andemakter på sin sida.

Ta t ex 2 Kung 6:16, där Elisa förklarar för sin tjänare varför han inte behöver vara rädd för araméernas soldater. ”De, som är med oss, är fler än de, som är med dem!”.

Sedan får tjänaren se att Elisa har änglaskaror på sin sida.

De osynliga stödtrupper, som var med andra sidans armé, var då förstås andeväsen från den svarta sidan!

I Daniel 10 får vi veta, att de onda andefurstarna försökte förhindra att Daniel får den uppenbarelse, som Gud sänt med ängeln Gabriel, och där får vi också vet att en av de ”förnämsta furstarna”, alltså ärkeängeln Mikael, är Israels specielle beskyddare. Att det behövdes ett andligt beskydd av den digniteten berodde, naturligtvis, på att det andliga motståndet och fiendskapen mot Israel också var något i hästväg!

Vi kan alltså tryggt räkna med att de onda makterna är synnerligen aktivt inblandade i motståndet mot Guds plan för Israel än i denna dag, och att den märkliga förblindelse, som gör att judehatet både lever vidare, och i vår tid tycks växa på nytt, då kanske inte är så märklig ändå!

Om lögnens fader sätter in all sin list och kraft på detta, då ska vi inte förundra oss över att människorna i den värld, som är i hans våld, låter lura sig!

Judafolket är roten, som bär den kristna kyrkan, det sägs tydligt i Romarbrevets elfte kapitel, och kan den onde hugga av den förbindelsen, då kommer den kristna kyrkan dels att försvagas – den stam, som tappar förbindelsen med roten, kommer förstås att gå miste om något väsentligt ifråga om livskraft – dels också att dra förbannelse över sig, när den förbannar Abraham, i enlighet med det Gud säger i 1 Mos 12.

Vilket ju har skett, generation efter generation i snart tvåtusen år.

Inte annat än jag kan se, var det just ersättningsteologin, som var den yxa den onde använde, när han åstadkom denna för honom så gynnsamma kupp.

Det har spekulerats mycket i varför evangelisationen stagnerade, det andliga kraftflödet minskade så radikalt i den kristna kyrkan efter de första århundradena efter Kristus. Jag vill mena, att det knappast är någon slump att denna stagnation började ungefär samtidigt med att kyrkan förnekade sin rot, och började förfölja judarna.

Jag kan tänka mig att den onde är mer än nöjd varje gång människor, som säger vara kristna, reser sig i upp i fiendskap mot judarna. För gör man det, då visar man ju på samma gång också fiendskap mot judarnas Konung! De två kan inte skiljas från varandra!

 Emedan judehatet på detta sätt skadar både dem, som hatar, och dem, som blir hatade, är det ett perfekt verktyg för den, som bara vill slakta och stjäla och förgöra allt, som hör Herren till.

Här har vi alltså förklaringen på att de här lögnerna blir trodda av människorna, och påverkar  både makthavare, journalister, och vanliga gräsrötter, och varför det finns, och alltid har funnits en besinningslös fiendskap mot judarna: här finns en andlig påverkan med i spelet, en makt som berusar och förblindar, som sår ut frön av agg och motvilja mot judarna, och sedan vattnar och vårdar dem, så att de ska växa!

Här finns alltså, som redan beskrivits, lögnens ande med i spelet.

Här finns fruktans ande med, den som t ex håller liv i lögnskriften ”Sions vises protokoll”, trots att den för länge sedan bevisats vara en förfalskning,  och därmed sprider rädsla för ett judiskt maktövertagande i världen.

Här finns högmodets ande, som får människor av i dag att fortfarande tro att de är bättre och högre stående människor än judarna, och alltså kan behandla dem som lägre varelser.

Här finns avundens ande, som får människor att bita ihop tänderna mot detta folk, som producerar fler nobelpristagare än något annat folk, som klarar sig så bra i affärslivet, osv

Och, här finns hatets ande, inte bara hat mot judarna, utan också den människans fiendskap mot Gud, som den onde har planterat in i oss, motviljan mot den Gud, som säger att det är vi, som ska spela efter hans regler, han kommer aldrig att spela efter våra, och som befaller oss att välsigna Abrahams ättlingar, och betrakta dem som Guds folk, och respektera dem som sådant.

Den fiendskapen kommer sällan så tydligt fram som just i världens attityd mot judarna!

Vad ska vi, vad kan vi då göra?

För det första; aldrig gå med i drevet mot Israel, minnas, att här är judehatet och lögnen med i spelet, när du tittar på Israelfientliga nyhetssändningar från Mellanöstern!

För det andra: håll fram sanningen när tillfälle ges – alltid är det någon, som lyssnar, fast de flesta slår dövörat till.

För det tredje: be för de förblindade bland oss kristna, så kanske Herren ger dem nåd till omvändelse. Vår kamp är inte en kamp mot kött och blod, utan mot ondskans andemakter!

För det fjärde: be för vårt lands ledning, att Finland inte ska gå på en Israelfientlig linje i internationella sammanhang, och inte heller någonsin gå med i någon internationell koalition mot Israel.

För det femte: Be uthålligt för Jerusalems frid!

”Jag skall välsigna dem, som välsignar dig”, säger Herren till Abraham….

Den som orkar får ju ta del av det!

När det är tal om de så kallade ockuperade områdena, kan det vara skäl att börja med att ta en titt på de krig, som ledde fram till den nuvarande situationen. Vem ville dem, och vem provocerade fram dem?

Ofta utmålas ju Israel som den aggressiva parten i Mellanösternkonflikten.

Finns det fakta bakom detta utpekande av Israel, visar historien verkligen att Israel är en aggressiv nation som hotar freden, eller speglar sådana här uppfattningar snarare summan av gamla fördomar och hänsynslös propaganda?

Under de senaste sjuttio åren, alltsedan staten Israel grundades, har Mellanöstern befunnit sig i krigstillstånd. Populärt brukar man tala om hela området som en krutdurk, och det är inte svårt att instämma i det. Att se situationen där som ett stort hot mot världsfreden är också helt berättigat.

Vem är det som vill ha det på det viset?

Det är väl den som vill krig som är ett hot mot fred?

Vill Israel krig, eller vem är det, som vill det? Vi kan först se på bakgrunden till de krig, som Israel varit invecklat i.

Kriget 1948

När Israel grundades 1948 utgjordes den nya statens territorium av det område, som FN i sin resolution om det dittillsvarande brittiska protektoratet tilldelade judarna. Resten av det bibliska Israel tillföll araberna, för FN gick från början in för en tvåstatslösning. Och vi ska minnas att det inte fanns någon självständig stat alls där före 1948! Landet var, som sagt,  ett brittiskt protektorat i mellankrigstiden.

Israel grundades alltså inte på ”palestinskt territorium”, så som en del människor lurats att tro.

Nu hade allt varit gott och väl om araberna visat samma vilja att följa FN:resolutionen som Israel. Då hade också en arabisk-palestinsk stat grundats 1948, och inget flyktingproblem hade uppstått!

Istället för att följa FN:s resolution, valde dock Egypten och Jordanien att dela det land, som den palestinska staten skulle ha upprättats på, mellan sig, och sedan överföll arabländerna Israel i det uttalade syftet att utplåna den nyfödda staten, och köra judarna i havet.

Samtidigt uppmanade man den arabiska befolkningen i Israel att fly undan striderna för att inte komma till skada, en uppmaning som hörsammades av hundratusentals människor. Där började det palestinska flyktingproblemet.

Det är alltså arabstaterna som från början är ansvariga för det palestinska folkets lidanden, inte Israel.

Vem ville ha det kriget 1948? Inte var det Israel!

Sexdagarskriget 1967

1967 deklarerade Egyptens dåvarande diktator Gamal Abdel Nasser att det nu var dags att köra judarna i Medelhavet, och startade tillsammans med Syrien och Jordanien en massiv militär uppladdning mot Israel.

När Nasser beordrade FN:s dåvarande generalsekreterare U Thant att dra bort FN:s  fredsbevarande styrkor från Sinaihalvön, stod det klart för alla att det nu bara var en fråga om dagar innan anfallet skulle komma.

I det läget visade sig Israel upprörande ovilligt att sitta stilla och vänta på att bli slaktat, och slog istället till först – och vann mot alla odds det så kallade sexdagarskriget.

Vem ville det kriget? Inte var det Israel, även om det såg sig tvingat att slå först för att ha en chans att överleva!

Tekniskt sätt var det dessutom Egypten som förklarade krig. Två veckor innan stridshandlingarna började meddelade Israel officiellt att om Egypten stänger Akabaviken för israeliska fartyg, kommer Israel att se detta som en krigsförklaring – varpå Nasser stängde viken, och därmed också förklarade krig mot Israel. Och att det var en krigshandling att med våld hindra israeliska fartyg från att trafikera Akabaviken, det kan väl knappast förnekas….

Yom Kippur-kriget

Och vem var det som startade Yom Kippur-kriget 1972?

Inte var det Israel, som heller den gången på något sätt varken hotade eller överföll sina grannar.

Återigen var det arabstaterna som gjorde ett försök att utplåna Israel.

Den här gången vägrade Israels ledare Golda Meir att göra ett preventivt angrepp, även om hon råddes till det av sina rådgivare, detta med motiveringen att den här gången skulle arabländernas propagandamaskineri inte kunna tuta ut några lögner om hur aggressivt Israel var.

Detta innebar att Israels förluster nu blev betydligt större, än om man följt taktiken från 1967.

För anfallna blev de, igen från alla håll, av alla sina grannar.

Angriparnas målsättning var också oförändrad: utplåna Israel, kör judarna i Medelhavet!

Libanonkriget 1982

Israels inmarsch i Libanon 1982 brukar dras fram som exempel på israelisk aggression mot grannland. Fakta talar dock än en gång ett annat språk.

PLO hade fram till 1970 haft sina baser i Jordanien, och där byggt upp en sådan militär styrka, att Jordanien till slut började uppleva dem som ett hot och med hjälp av sin krigsmakt körde ut dem ur landet. Då invaderade PLO södra Libanon, satte upp baser längs Israels nordgräns, och besköt därifrån så gott som dagligen israeliskt territorium med granater och raketer.

Dessutom gjorde de sig skyldiga till ofattbara grymheter mot den libanesiska civilbefolkningen.

Sedan invaderade också Syrien södra Libanon – officiellt för att fungera som ”fredsbevarare”, men i verkligheten hjälpte de till att utrota kristna libaneser, och försåg också PLO med vapen.

Den svenske läkaren Thomas Angerbjörn besökte Libanon strax efter Israels krig mot PLO, och han beskriver den terror libaneserna varit utsatta för från PLO:s sida i en artikel i Örnsköldsviks Allehanda 22.1.83. Rubriken på den artikeln var ”Arafat är inte välkommen till Sverige”

Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att de kristna maroniterna i Libanon vädjade till Israel om hjälp, och att många grupper i Libanon såg de israeliska trupperna som befriare!

Det som utlöste Israels inmarsch var dock i första hand de ständiga raketangreppen och andra terrorattackerna från PLO:s fästen mot civila mål i norra Israel.

Så vem ville ha det kriget? Vem provocerade fram det? Inte var det Israel!

Inte heller angrep Israel staten Libanon, det man gjorde var att man gick i krig mot två främmande armeer, som hade ockuperat södra Libanon, och därifrån riktade ständiga angrepp mot Israel!

Förhandlingarna med PLO

Israel har också försökt förhandla med palestiniernas dåvarande huvudorganisation, PLO.

Denna organisation har inskrivet i sina stadgar, att dess målsättning är att utplåna staten Israel.

Det säger sig självt, att för att det ska finnas något att förhandla om, måste denna målsättning strykas.

I Osloavtalet från 1993 förbinder sig PLO att ändra sina stadgar på denna punkt.

I Oslo II ett par år senare lovar de på nytt.

När Arafat fick Hebron till skänks av Israel upprepades löftet: NU ska vi ändra stadgarna. Inget hände.

PLO har blivit PA, den palestinska myndigheten, och inte heller den organisationen har några reviderade stadgar att visa upp än i denna dag. I palestinska skolböcker finns inte staten Israel.

Hamas, som styr Gazaremsan, har också kvar sin officiella målsättning att förinta Israel.

De palestinska organisationerna har alltså tagit allt, som de ingångna avtalen gett dem, men inte gett något av det de själva lovade. De har heller aldrig haft en tanke på att göra det.

Ett avtal ingånget med de otrogna behöver nämligen muslimer inte hålla, där följer de Muhammeds eget föredöme!

Deras målsättning är alltså fortfarande att ta allt, varje tumsbredd av hela Israel, och att göra det med våld.

Så, vem vill krig?

Vem är hot mot freden?

Inte är det Israel, i varje fall!

Propagandalögner och antisemitism

Då måste ännu en fråga ställas: Hur kan det vara möjligt att mer än hälften av Europas befolkning i strid med tillgängliga fakta ändå uppfattar Israel som det stora hotet mot freden i Mellanöstern?

Varför har nyhetsmedia ofta varit så villiga att delta i propagandaoffensiven mot Israel?

Varför accepterar journalister en situation där den, som förmedlar ett reportage som är ofördelaktigt för den palestinska myndigheten, inte längre får del av palestinskt nyhetsmaterial, där den som ställer en provokativ fråga till palestinska ledare kan bli av med sitt minneskort och sina anteckningar, och där all filmad nyhetsrapportering från palestinskt område enligt palestinsk förordning ska skötas av palestinska kameramän – var och en kan ju bedöma vilken grad av objektivitet man kan vänta sig av de filmerna!

Om israeliska myndigheter begränsar mediafolkets rörelsefrihet, då blir det minsann ett ramaskri ut över världen. Men när palestinska myndigheter gör det, och gör det konstant, då klagar ingen.

Varför inte?

Föreningen Fred i Mellanöstern, en sammanslutning som verkar för en fredlig tvåstatslösning på konflikten, har gett ut en liten skrift som heter ”Antisemitismen förr och nu”.

Den är sammanställd av Sven Reichmann, på uppdrag av nämnda förening.

Det är en både intressant och bitvis skrämmande läsning.

Här avslöjas både en del mindre kända men mycket viktiga orsaker till dagens stämningar mot Israel, och här ges också många konkreta exempel på både selektiv nyhetsrapportering och antiisraeliska attityder som avslöjar en total ovilja/oförmåga att på något sätt vara opartisk i Mellanösternfrågan.

Ett svenskt exempel

Ett paradexempel på detta är rättegången mot Ahmed Rami, ledare för Radio Islam i Sverige, som i slutet på 80-talet drogs inför rätta på grund av sina judefientliga uttalanden i radion.

Denne blev till slut faktiskt fälld för hets mot folkgrupp, vilket var en seger för rättvisan, men det som hände under rättegången var avslöjande.

Försvaret använde sig nämligen av ett expertvittne, en svensk professor i religionshistoria, som ljög, vinklade, underlät att nämna kända fakta och så vidare, allt i syfte att få Rami frikänd.

Hans vittnesmål utlöste en lång och het debatt, som fyra år senare kulminerade i en opartisk utredning av det famösa vittnesmålet.

Den utredningen slog fast att vittnesmålet saknade varje grund, och att det dessutom stämde bara alltför väl överens med den antisemitiska traditionen i Europa.

Då hade redan en lång rad svenska intellektuella och kulturpersonligheter hunnit träda upp till försvar för denne antisemitiske professor!

Om det finns så gott om personer med (oförtjänt) samhälleligt förtroende, som gärna är med och sprider antiisraeliska propagandalögner, då kanske det inte är att undra på att folk i gemen felaktigt börjar se Israel, det land i Mellanöstern som faktiskt vill fred!, som det stora hotet mot freden.

Och vad har då folkrätten att säga om allt detta?

Efter sexdagarskriget 1967 arbetade FN:s säkerhetsråd i flera månader med att få fram en resolution, som alla rådets medlemmar kunde tänka sig att anta. Vilket förstås innebar, att resolutionen ifråga blev en enda lång kompromiss.

Till slut fick resolution 242 ändå en sådan ordalydelse att alla säkerhetsrådets medlemmar kunde skriva under den. Den 22 november 1967, fem månader efter sexdagarskrigets slut, antog följaktligen FN:s säkerhetsråd resolution 242.

Denna har man åter och åter hänvisat till, när man har försökt få Israel att framstå som ockupanter, som agerar i strid med folkrätten.

Så det kan vara värt att se litet närmare på den!

Man börjar vackert med att säga, att man vill säkerställa en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern, vilket då bara är möjligt om de stridande parterna går med på följande: Man krävde att Israel skulle dra sig tillbaka från alla områden man erövrat under sexdagarskriget, samt att alla stater i regionen skulle erkänna varandras rätt till politiskt oberoende, eget territorium, och självständighet.

Vidare ville man ha garantier för att de internationella vattenlederna skulle hållas öppna , att man skulle få till en rättvis lösning av flyktingproblemet, och att staterna i området skulle gå med på upprättandet av demilitariserade zoner.

Så långt säkerhetsrådets resolution 242.

Nu kommer vi till det intressanta: resolutionen var inget annat än ett slag i luften, som saknade varje praktisk betydelse.

Resolutionen blev nämligen aldrig antagen som ett beslut under FN-stadgans kapitel VII, vilket rättsligt sett skulle ha tvingat parterna i den arabisk-israeliska konflikten att uppfylla det, som resolutionen krävde.

Ett sådant beslut hade dels inneburit, att Israels alla fiender hade varit tvungna att erkänna den judiska staten, samt låta den existera inom säkra och erkända gränser. Detta var de naturligtvis inte beredda att göra. Det var alltså alltför många länder i FN:s generalförsamling, som inte var beredda att skriva under 242.

Dels hade Israel å sin sida tvingats att lämna alla de områden, som de hade erövrat under sexdagarskriget, vilket man på den sidan naturligtvis inte heller var beredd att utan vidare göra.

Resultatet av detta blev att resolution 242 bara blev en till intet förpliktigande rekommendation, som  inte gjorde något annat än bekräftade den folkrätt, som då redan gällde.
Att varje stat har rätt att leva inom säkra och erkända gränser framgår nämligen redan av FN-stadgans artikel 2:4, där det står så här:

”Alla medlemsstater ska i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”

För att alls kunna på något sätt agera tvingades säkerhetsrådet alltså att anta resolutionen enbart som en rekommendation under FN-stadgans kapitel VI. Det betyder att resolutionen i sig inte är bindande, eller ens skapar något prejudikat inom folkrätten!

En grund som saknar grund

Ändå har resolution 242, tillsammans med säkerhetsrådets resolution 338, som antogs efter Jom Kippurkriget 1973 med motsvarande ordalydelse, kommit att bli grundvalen för världssamfundets krav på hur den arabisk-israeliska konflikten ska lösas!

Man har alltså här en grund, som saknar grund.

Tilläggas kan att få, om några,  resolutioner varit så omdiskuterade till sitt innehåll som dessa, i synnerhet då parterna själva är oeniga om vad resolutionen i praktiken betyder och vad det egentligen är, som de rekommenderas att uppfylla.

I resolutionen nämns exempelvis inte palestinierna alls, där talas bara om ”flyktingar”, och av den sorten fanns det efter 1948 lika många judar som palestinier i Mellanöstern.

Ändå tilläts just palestinierna med världssamfundets goda minne bli en av resolutionens stora intressenter, och småningom också de främsta aktörerna i den arabisk-israeliska konflikten, medan de judar, som jagats bort från sina hem i arabländerna, i princip glömdes bort.

Vilka är då dessa ”ockuperade områden”, som nämns, och hur ser deras status ut  i folkrätten?

Tvistefrågorna i Mellanöstern rör framförallt ”områden som ockuperades i den senaste konflikten” där ”områden” alltså står i obestämd form i resolution 242.

Vad är detta då för områden? Detta tolkas olika av den arabiska respektive israeliska sidan.

Resolution 242 använder ordet ”ockupation”, och det ordet har en särskild folkrättslig innebörd.

Enligt Haagkonventionens definition har ett område ockuperats, när det legitima styret övertagits av en främmande armé.

Artikel 42 i Haagkonventionen säger att: ”Ett område anses ockuperat när det är de facto ställt under myndigheten av en fientlig armé.”

Artikel 43, som bör läsas ihop med artikel 42, säger vidare att det är fråga om ockupation, när det styre, som tidigare utövades av den legitima makten, de facto har övergått till ockupanten.

Detta innebär då, att man innan man kan börja tala om någon ockupation, först måste fastställa vem, som innehade det legitima styret över de områden, som Israel erövrade 1967 – och om någon överhuvudtaget hade det.

Först när detta är klarlagt, kan man börja fundera på om detta alls handlar om någon ockupation!

Säkerhetsrådet hoppade dock glatt över det steget i sin resolution!

Resolution 242, enhälligt antagen av säkerhetsrådets medlemmar, hade alltså ingen utredd och fastslagen folkrättslig grund.Det visste de naturligtvis om, men det ansågs tydligen inte så viktigt.

När det i resolution 242 nu står ”områden” i obestämd form är det väl vettigt att försöka reda ut litet till varför man valde en sådan skrivning?

Sexdagarskriget bröt , som redan sagts, ut när Israel den 5 juni 1967 i preventivt självförsvar gick i krig mot först Egypten, därefter Syrien och sedan Jordanien.

Syftet var att undanröja det hot mot Israel som successivt hade trappats upp sedan 1965.

Hotet eskalerade ytterligare när den egyptiske presidenten Nasser beordrade FN:s generalsekreterare U Thant att dra bort de fredsbevarande trupper, som varit utstationerade på Sinaihalvön sedan Suezkrigets slut 1956.

Israel meddelade då att om Egypten stänger Akabaviken för Israels sjöfart kommer man att se detta som en krigsförklaring.

Nasser stängde viken, en uppenbar krigshandling, och förklarade därmed krig.

Det brukar sägas att det var Israel som gick till angrepp i preventivt syfte, och visst, det var Israel, som inledde krigshandlingarna på land, men Nasser hade de facto redan förklarat krig genom sitt handlande till sjöss!

Med den begränsade militära styrka som Israel hade vid den här tiden, kunde landet inte kosta på sig att vänta till dess de arabiska staterna anföll, eftersom risken var att Israel då samtidigt skulle upphöra att existera.

Som ett resultat av det kriget erövrade Israel alltså Golanhöjderna från Syrien, Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien, samt Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten.

Av dessa områden är det åtminstone tre, som vid den israeliska erövringen hade en minst sagt oklar folkrättslig status, nämligen Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan.

Det är nämligen skäl att ställa frågan vem som innehade det legitima styret, eller den legitima makten, på dessa områden vid tidpunkten då Israel erövrade dem!

Golanhöjderna var syriskt territorium, och Sinai hörde till Egypten, så där är saken klar. Där kan man folkrättsligt sett tala om ockupation – och Israel har sedermera slutit fred med Egypten, och lämnat tillbaka Sinai, så den saken är utagerad.

Golanhöjderna är fortfarande ockuperade av Israel, för någon fred har inte gått att få till stånd med Syrien.

Men hur är det med de övriga tre områdena?

För att utreda det måste man gå tillbaka till den första arabisk-israeliska konflikten 1948-1949 för att se hur det gick till, när Västbanken och östra Jerusalem kom under Jordaniens kontroll, och varför Gazaremsan plötsligt hölls av Egypten efter att det brittiska mandatområdet föll samman.

Gazaremsan, östra Jerusalem och Västbanken betecknades vid den tidpunkten som ”terra nullius”, alltså områden, som inte tillhörde någon stat, och var öppna för erövring, dock inte genom aggressivt våld, vilket redan då var en folkrättstridig handling.

Inom folkrätten finns det även en rättsprincip som säger att rätt kan inte härledas från orätt. Det betyder i sin tur att exempelvis ett territorium, som har erövrats som resultat av ett aggressionskrig, inte kan ockuperas eller annekteras, utan att detta står i strid med folkrätten.

Egypten och Jordanien var två av de sex stater, som gick till ett aggressionspräglat väpnat angrepp mot Israel under den första arabisk-israeliska väpnade konflikten 1948.

Jordanien erövrade då Västbanken och östra Jerusalem, medan Egypten besatte Gazaremsan.

På grund av aggressionskriget kan inte någon av dessa stater betecknas som legitima styren över dessa respektive områden -  från orätt kan inte rätt härledas!

Därigenom kan de inte heller med rättsligt giltig verkan ge eller lova bort områdena till någon annan, inte heller kräva dem tillbaka av någon.

Däremot ingick Golanhöjderna redan i Syrien vid den första arabisk-israeliska konflikten, liksom Sinaihalvön ingick i Egypten. Därför var det Syrien och Egypten som var de legitima styrena över dessa respektive områden vid tidpunkten för Israels erövring av dem 1967.

Eftersom Israel tog områdena som ett resultat av självförsvar, ställdes de följaktligen under en rättsligt giltig ockupation, och måste återlämnas först när grunden för ockupationen var borta, det vill säga när hotet om fortsatt konflikt försvunnit, alltså när fred hade slutits.

Resolution 242 säger även inledningsvis att territorium inte kan förvärvas genom krig.

Eftersom resolutionen riktar sig till stater, är det rimligt att dra slutsatsen, att den enbart refererar till de områden, som med rättslig giltighet var en del av staterna vid krigsutbrottet!

 Ockupation och annektering

En stat kan alltså inte förvärva territorium som ett resultat av krig – oavsett om det är ett aggressions- eller självförsvarskrig.

Förvärv, alltså annektion,  och ockupation är dock två olika rättsliga företeelser.

När man annekterar ett område, har man för avsikt att behålla det för all framtid, men när man bara ockuperar det, har man för avsikt att lämna det tillbaka, när orsaken till ockupationen är borta!

Det är således rättsligt giltigt att ockupera en stats område som resultat av självförsvar, utan att därför kunna sägas ha förvärvat området. Båda dessa deviser har sedermera bekräftats i FN:s generalförsamlings deklaration om vänskapliga förbindelser från 1970.

När Israel och Egypten slöt fred 1979 återlämnades följaktligen samtidigt Sinaihalvön till det legitima styret, det vill säga Egypten. Om ett fredsavtal någon gång sluts mellan Israel och Syrien, och syrierna vill ha tillbaka Golanhöjderna, är Israel tvunget att återlämna även det området, om man vill följa de internationella överenskommelserna.

Om Israel nu skulle ta sig för att annektera Golanhöjderna, göra dem till en del av Israels territorium, vore detta följaktligen rättsstridigt, medan dess nuvarande ockupation av höjderna i fråga är helt förenlig med folkrätten!

Här har vi alltså den folkrättsliga förklaringen till varför ”områden” står i obestämd form i resolution 242: alla områden, som erövrades under sexdagarskriget, togs inte från dess legitima styren.

Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem hade inga sådana!

Därför kan inte heller den israeliska kontrollen över dessa områden betecknas som ockupation i Haagkonventionens – och därigenom folkrättens – betydelse och mening.

Östra Jerusalem

Östra Jerusalem har i sin tur annekterats, det vill säga införlivats, i Israel, vilket inte stred mot folkrätten, eftersom Jordanien inte hade någon legitim rätt till östra Jerusalem före sexdagarskriget.
Där gäller nu israeliska lagar och invånarna har erbjudits israeliskt medborgarskap med fullständiga rättigheter.

Rörande den palestinska befolkningen på Västbanken och Gazaremsan hävdas det vanligen att den i praktiken, trots självstyret, står under israelisk ockupation, och därför borde de palestinska självstyrda  områdena lämnas tillbaka till palestinierna, och bli en palestinsk stat.

Folkrättsligt är det kravet inte försvarbart, eftersom palestinierna vid tidpunkten för Israels erövring av områdena inte innehade det legitima styret, och områdena därmed inte är ockuperade i folkrättslig mening.

Faktum är att palestinierna aldrig har haft en stat, där de kan hävda att de innehaft den legitima makten över något område, vilket skulle göra en erövrare skyldig att lämna tillbaka det området till deras kontroll.

Detta är förstås ett av skälen att resolution 242 inte nämner palestinierna annat än i form av ett flyktingproblem.

Flyktingfrågan

Flyktingproblematiken är emellertid inte bara en palestinsk fråga, utan även en judisk, då hundratusentals judar i samband med den arabisk-israeliska konflikten har tvingats lämna sina hem, där de tidigare levde i de olika arabstaterna.
Huruvida 242 med sin formulering även avser den judiska flyktingproblematiken har emellertid inte varit under diskussion, och något sådant framgår inte heller av resolutionens förarbeten.(!)

När resolution 242 skrevs 1967, var fortfarande de självständiga staterna de främsta aktörerna på den internationella rättsliga arenan. Så är det fortfarande, även om folk och individer när det är fråga om mänskliga rättigheter numera också är vedertagna rättssubjekt i folkrätten.

Det är emellertid staterna som skapar folkrätten genom en kombination av sina handlingar och sina gemensamma uttalanden.

En av förklaringarna till formuleringarna i resolution 242 är att det var på staterna i konflikten man koncentrerade sig – inte befolkningarna. Detta bekräftas också av resolutionens formuleringar, som helt riktar in sig på staterna som parter i konflikten.

Under årens lopp har dock resolutionen 242 givits nya tolkningar, vilka skiljer sig från de ursprungliga avsikterna. Resolutionen har kommit att ses som ett rättsligt medgivande för etablerandet av en palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan, liksom att Israel ska lämna alla områden och dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser.

Men resolution 242 säger inte något om en palestinsk stat, arabländerna har inte efterlevt det som resolutionen säger om dem,  och ur ett folkrättsligt perspektiv kan resolutionen inte heller tolkas så att enbart Israel skulle behöva efterleva den – och resolutionen är, som ovan visats, inte ens på något sätt rättsligt bindande för någon, den är bara ett fromt önskemål!

Detta kan vara bra att veta, när talet om Israels brott mot folkrätten fortsätter att användas som ett politiskt slagträ i den arabisk-israeliska konflikten!

Den viktigaste aspekten

Till slut ska vi minnas, att det inte är något av allt det ovanstående, som är det avgörande viktiga i hela den här frågan.

På frågan om vems landet egentligen är ger Bibeln ett klart och tydligt svar: Landet är Herrens. Jorden är Herrens och allt vad därpå är, det är Gud, som efter sin vilja och sitt beslut ger länder åt olika folk, det är Gud som tar dem tillbaka, det är Gud, som utstakar tiderna och gränserna för folk och folkslag.

Han är den legitime Härskaren över allt skapat!

Alltså är det han, som har rätten att ge det här landet mellan Jordan och Medelhavet, mellan Eufrat och ”Egyptens bäck” åt vem han vill, och han har uttalat sin vilja: Landet är givet åt Abrahams, Isaks och Jakobs ättlingar. För alltid.

Sedan kan vi människokryp bolla med våra argument, vår juridik, och våra olika krav hur mycket vi vill.

Hos Herren är makten!

Man kan ju alltid försöka passa in världsläget i Bibeln förutsägelser. Det är något som många har sysslat med genom tiderna, och huggit i sten, så jag är i stort och gott sällskap om jag försöker mig på samma sak!

Jag tror kort och gott att vi befinner oss i tiden mellan vår och sommar.

I vår tid har vi fått se en bit av den bibliska profetian gå i uppfyllelse, som de, som levde före oss, ännu inte hade sett, och man får väl anta att det ska betyda något för våra möjligheter att tolka fortsättningen!

Andra söndagen i advent kunde man kalla fikonträdets söndag, huvudtexten från Luk 21 innehåller nämligen Jesu kända ord om fikonträdets knoppning.

”Se på fikonträdet och alla andra träd. Så snart ni ser att de knoppas förstår ni av er själva att sommaren är nära. När ni ser att detta händer vet ni på samma sätt att Guds Rike är nära!”

Många har funderat över de här orden, och jag är en av de många.

Jesus säger att när vi ser att ”detta” händer, då vet vi att Guds Rike är nära.

Men vad syftar ”detta” tillbaka på?

Det kan knappast vara hela det skeende han har beskrivit i det föregående, det spänner ju över hela den långa tiden från Jerusalems förstöring år 70 e Kr och fram till våra dagar, och när han nämner tiden mellan knoppning och sommar måste detta rimligtvis avse en ganska kort tid.

Så var någonstans ska man dra gränsen i texten i Luk 21? Var börjar det som ”detta” syftar på?

Och vad är meningen med att nämna just fikonträdet särskilt och alla andra träd i en klump?

Varför säger han inte bara att när vi ser att träden knoppas, då vet vi att det snart är sommar?

En ledtråd finns i Matt 21:19, där Jesus förbannar fikonträdet som inte bar någon frukt, och det vissnar.

En annan, som hör ihop med den första,  finns i Luk 13:6-7, där ett ofruktsamt fikonträd under hot om snar avverkning också nämns.

Och där, i Luk 13, syftar bilden av fikonträdet solklart på Israels folk!

När Jesus förbannar fikonträdet i Matt 21 sker detta strax innan han håller det tal som dagens text i Luk 21 är hämtad från! Det vet vi av att Matteusversionen av samma tal kommer först i Matt 25.

Lärjungarna har alltså fikonträdet som vissnade i mycket färskt minne, när Jesus här börjar tala om ett fikonträd som ska börja knoppas igen, och de hade redan tidigare fått höra om ett fikonträd, som fick tre års nådatid i väntan på att det skulle börja bära frukt.

Jag tror inte att det är speciellt långsökt att tro att Jesus nämner  fikonträdet särskilt här i Luk 21 just för att han ville säga något särskilt med det.

Först har han använt bilden av fikonträd när han talat om den dom som hänger över Israel, sedan har han förbannat ett fikonträd, tecknet på att nu var den treåriga nådatiden slut, och till slut säger han att när fikonträdet börjar knoppas igen, då är Guds Rike, Jesu tillkommelse, verkligt nära!

Då blir frågan: har detta hänt än? Har fikonträdet börjat knoppas, och hände det något med ”alla andra träd” i samma veva? Svaret är ja. Så tror jag i alla fall!

1948 återuppstod staten Israel som självständig nation.

Sommaren, det messianska riket, kom inte då ännu, och den har ännu inte kommit, men man började se knopparna! Trädet kom till liv igen!

Och vad hände då med de andra folken?

Jo, där kom en formlig explosion av nya självständiga stater efter andra världskriget, en utveckling som fortsatt ända tills nu!

Av jordens 195 självständiga stater har hela 114 stycken blivit självständiga efter att Israel blev självständigt!

Först kom alltså fikonträdet, sedan alla andra träd!

Det förefaller mig alltså som om vi kristna kan börja ta till oss av Jesu ord om att vi, när vi ser orosmolnen hopas över världen inte ska dras med i den allmänna oron och paniken. Allt det som händer är ett tecken på att Guds Rike är nära. Och då ska vi, som väntar på att Jesus ska komma tillbaka, känna förväntan, inte fasa!

Och vi får följa uppmaningen som Petrus ger i sitt andra brev, tredje kapitlet: ”När ni ser hur Herrens dag närmar sig, hurudana bör ni då inte vara i helig vandel och gudsfruktan, medan ni väntar på Herrens dag, och påskyndar den!”

För andra har samma namn kommit att symbolisera terror, dubbelspel, löftesbrott och korruption.

Han är död nu sedan flera år, men eftersom han fortfarande är den symbol han är för palestinierna, och eftersom det var han, som var huvudarkitekten bakom PLO, utövar han också fortsättningsvis ett avsevärt inflytande.

Vem var egentligen Yassir Arafat? Gjorde de israeliska ledarna rätt i att inte lita på honom? Hur blev han den han var – vad han var? Vad slags arv har han lämnat efter sig åt de nutida palestinska ledarna? Nedanstående text kanske kan ge ett svar på de frågorna. Läs, och bedöm själv!

Det här är en översättning och mycket lätt bearbetning av en artikel, som publicerades i Wall Street Journal i mitten av september 2003.

Artikeln är skriven av Ion Mihail Pacepa, som var chef för Rumäniens underrättelsetjänst innan han hoppade av till USA 1978.

Han är den högste underrättelseofficer (generals grad) som hoppat av till väst från det forna östblocket.

Originalrubriken är ”Arafat : the KGB:s man”. Översättningen är gjord av Ingmar Rönn.

”Israels regering är besluten att utvisa Yasser Arafat, och säger att han är ett hinder för freden.

Den sjuttiotvåårige palestinske ledaren är dock något mycker värre än så, han är en karriärterrorist, som tränades, beväpnades och finansierades av Sovjetunionen och dess satellitstater i tiotals år!

Innan jag hoppade av från min post som chef för Rumäniens underrättelsetjänst, var jag ansvarig för att förmedla ca 200.000 dollar per månad under nästan hela sjuttiotalet till Arafat.

Jag sände också två fraktflygplan i veckan till Beirut, packade med uniformer och förråd. Andra östblocksstater gjorde likadant.

Terrorismen har varit ytterst inkomstbringande för Arafat!

Enligt Forbes Magazine ligger han vad det gäller personlig förmögenhet idag på sjätte plats bland världens ”kungar, drottningar och despoter”, med mer än 300 miljoner dollar undanstoppade i schweiziska banker.

”Det var jag som uppfann flygplanskapning”, skröt Arafat när jag träffade honom första gången i hans PLO-högkvarter i Beirut i början på sjuttiotalet.

Han hade en världskarta på väggen (där Israel inte fanns, bara ”Palestina”) och han visade på alla de små röda flaggor, som satt instuckna i kartan. ”Där är de, allihop!”, förklarade han stolt för mig.

Den tvivelaktiga äran av att ha uppfunnit flygplanskapning går dock i verkligheten till KGB, som kapade ett amerikanskt passagerarplan till Kuba redan 1960.

Det som Arafat verkligen kan sägas ha uppfunnit är självmordsbombaren, en terrormetod som slog ut i full blom 11.9.2001…

1972 placerades Arafat och hans terroristnätverk högt på prioriteringslistorna i alla Sovjets satellitstaters underrättelsetjänster, också i den jag ledde.

Bukarests roll var att hjälpa honom att ställa sig in med Vita Huset.

Vi var östblockets specialister på sådana saker.

Vi hade redan haft stor framgång med att få Washington, liksom stora delar av USA:s vänstersinnade intellektuella överhuvudtaget, att tro att Nicolae Ceauscescu, Rumäniens diktator, var som Josip Broz Tito i Jugoslavien, en ”självständig” kommunist med en ”moderat” linje.

När jag träffade KGB:s ordförande Yuri Andropov i februari 1972, skrattade han tillsammans med mig åt amerikanernas lättrogenhet när det gäller kändisar och celebriteter.

Vi hade växt ifrån stalinerans personkult, men amerikanerna var fortfarande naiva nog att respektera statsöverhuvuden!

Så vi beslöt att göra Arafat till just en sådan galjonsfigur, och börja förändra PLO i riktning mot en statsbildning.

Andropov trodde att amerikanerna, krigströtta efter Vietnam, skulle gripa efter varje tecken till avspänning i Mellanöstern och gärna vara med om att upphöja Arafat från terrorist till statsman, om det verkade ge hopp om fred.

Direkt efter det mötet fick jag tillgång till Arafats personliga akt i KGB:s arkiv.

Från början var han egyptier med medelklassbakgrund, som blev övertygad kommunist genom KGB:s internationella verksamhet.

Sedan tränades han vid KGB:s utbildningscenter för specialoperationer, Balashikha, öster om Moskva, och i mitten på sextiotalet beslöt man att förbereda honom för att bli PLO:s framtida ledare.

Först lät KGB förstöra de officiella dokument som visade att Arafat var född i Kairo, och ersatte dem med förfalskningar, som visade att han var född i Jerusalem och palestinier.

Sedan tog KGB:s desinformationsavdelning hand om Arafats fyrsidiga publikation ”Falastinuna”, (Vårt Palestina) och förvandlade den till ett 48-sidigt, månatligen utkommande organ för den palestinska terrororganisationen al Fatah, som Arafat hade lett sedan 1957.

KGB såg till att tidningen distribuerades i arabvärlden och i Västtyskland, som då var värd för en mängd palestinska studeranden.

KGB var skickligt på att producera och sprida publikationer av olika slag, det fanns många sådana, som på olika språk tjänade dess framskjutna organisationer i Västeuropa, sådana som World Peace Council och World Federation of Trade Unions.

Nästa steg var att ge Arafat en ideologi och en image, enligt det vanliga mönstret för lojala kommunister i våra internationella frontorganisationer.

Det fanns inget gensvar för högsint idealism i arabvärlden, så KGB omformade Arafat till en rabiat antisionist.

De valde också ut en ”personlig förebild” åt honom, stormuftin Haj Amin al-Husseini, mannen som under ett besök i Nazi-Tyskland i slutet på trettiotalet förebrådde de tyska ledarna för att de dödade för få judar.

(1985 betygade Arafat sin vördnad för muftin ifråga, och sade sig vara stolt över att få gå i hans fotspår)

Som agent under täckmantel var Arafat mycket viktig för KGB.

Strax efter sexdagarskriget 1967 ordnade Moskva så att han blev utnämnd till PLO:s ordförande. Egyptens dåvarande härskare, Gamal Abdel Nasser, som var en sovjetisk nickedocka, föreslog utnämningen.

1969 beordrade KGB Arafat att förklara krig mot den amerikanska ”imperialistiska sionismen” under Black Terrorist Internationals första möte på toppnivå. BTI är en nyfascistisk propalestinsk organisation som finansieras av KGB och Libyens ledare Muammar Gadaffi.

Arafat blev så förtjust i uttrycket ”imperialistisk sionism” att han tog åt sig äran för att ha kommit på det själv, men det kom i verkligheten från Moskva, och är en modern tillämpning av den gamla förfalskningen ”Sions vises protokoll” .

Påståendet att sionismen skulle vara imperialistisk till sin natur var länge ett av ryssarnas favoritverktyg att förstärka hatet mellan etniska grupper.

KGB betraktade alltid antisemitism och anti-imperialism som en utmärkt källa till antiamerikanism.

I KGB:s Arafat-mapp stod också, att endast personer, som var verkligt bra på bedra och föra andra bakom ljuset, hade någon möjlighet att nå hög status i arabvärlden.

Vi fick följaktligen direktiv att hjälpa Arafat att utveckla sin ”extraordinära begåvning för bedrägeri”.

KGB:s chef för internationell underrättelseverksamhet, general Alexander Sakharovsky, beordrade oss att skydda och dölja Arafats terrordåd på samma gång som vi hjälpte till att bygga upp hans internationella image. ”Arafat är strålande på att iscensätta saker, och vi bör utnyttja honom väl”, slutade hans brev.

I mars 1978 kom Arafat i hemlighet till Bukarest för att få sina sista instruktioner i hur han skulle bete sig i Washington.

”Det enda du behöver göra är att låtsas som om du har för avsikt att bryta med terrorismen och erkänna Israel, och upprepa det om och om och om igen”, förklarade Ceauscescu om och om igen. Han var upprymd över tanken att han och Arafat rentav skulle kunna sno åt sig ett fredspris för sina falska viftningar med olivkvisten.

I april 1978 eskorterade jag Ceauscescu till Washington, där han charmade president Carter.

Han framhöll ivrigt hur Arafat skulle komma att förvandla sitt brutala PLO till en laglydig exilregering, om bara USA vore villigt att upprätta officiella relationer till dem.

Mötet var en stor framgång för oss.

Carter upphöjde Ceauscescu, diktator över den värsta polisstaten i Europa, som en ”nationell och internationell ledare, som tagit på sig en ledarskapsroll i hela det internationella samfundet”.

Triumferande återvände Ceauscescu hem med en gemensam kommuniké, där den amerikanske presidenten fastslog att hans vänskapliga relationer med Ceauscescu ”tjänade världens sak”.

Tre månader senare beviljades jag politisk asyl i USA.

Ceauscescu fick aldrig något nobelpris.

Men 1994 fick Arafat sitt – därför att han fortsatte att spela den roll vi givit honom, och han gjorde det perfekt.

Han hade förvandlat PLO till en exilregering – ”den palestinska myndigheten”.

Han fortsatte att låtsas att beordra stopp för de palestinska terroraktionerna, på samma gång som han tillät dem att fortgå ostört.

Två år efter undertecknandet av Oslo-fördraget hade antalet israeler dödade i terrorattacker stigit med 73%.

Den tjugotredje oktober 1998 avrundade president Clinton sitt offentliga tal till Arafat med att tacka honom för att han ”årtionde efter årtionde outtröttligt representerat det palestinska folkets längtan efter att få vara fritt, självförsörjande och hemma”.

Den nuvarande administrationen i USA har genomskådat Arafat, men kommer inte att öppet stöda hans utvisning.

Under tiden har den åldrande terroristen stärkt sitt grepp om PLO och ställt upp sina unga anhängare för nya självmordsattacker.”

Källor: Wall Street Journal 09 2003, art. förf. Ion Mihail Pacepa

Det hade i och för sig funnits en sådan organisation redan tidigare, ”FN:s kommission för mänskliga rättigheter”, men den hade förlorat all trovärdighet på grund av att många av de stater, som satt med i den, inte ens brydde sig om att garantera mänskliga rättigheter för sin egna medborgare.

Nu skulle man då alltså börja från rent bord med en splitterny organisation, ”FN:s råd för mänskliga rättigheter”, på engelska ”United Nations Human Rights Council”.

Alla var dock inte så begeistrade, en del av FN:s medlemsländer röstade mot bildandet av det nya organet med motivationen att det saknades garantier för att inte stater, som själva bryter mot konventionen om de mänskliga rättigheterna, återigen skulle kunna ta sig in också i den nya organisationen, och sabotera dess arbete på samma sätt som den förras.

Man tyckte alltså att det hade räckt med att sätta bockarna till trädgårdsmästare en gång.

Men, majoriteten röstade för, och UNHRC bildades.

Så, hur gick det? Fick världen en organisation med medlemsländer, som ärligt och opartiskt jobbar för att granska hur de mänskliga rättigheterna efterföljs? Blev skurkstaterna hållna på utsidan, och har de blivit utpekade och fördömda på grund av sina brott?

Svaret på den frågan är vad de, som röstade mot, befarade att det skulle bli.

Detta FN:s dåliga skämt till organisation har under sina första verksamhetsår inte fördömt något annat land i världen än Israel, men Israel har man minsann fördömt så det räcker.

Då undrar man ju varför man inte haft några fördömanden för folkmorden i Sudan?

Varför håller man tyst om Kina, om Kuba, om Iran, om Vitryssland?

Inte ett knyst om Saudiarabien, inte heller om något enda av de länder i världen som styrs av militärdiktaturer. Varför?

Jo, det får man veta när man tar en titt på listan över medlemmar i detta FN-organ för mänskliga rättigheter.

Den hittar man t ex på Wikipedia – jag hade länken här först, men den drog till sig så många spamkommentarer, att jag fann för gott att ta bort den.

Här ser man att rådet domineras av just de länder, som det skulle övervaka!

Här finns ett block afrikanska länder, som inte just gjort sig kända för att bry sig om mänskliga rättigheter, ett block likasinnade islamiska stater, samt Ryssland och Kina, som inte heller tål någon närmare granskning på det här området.

Dessa stater sitter nu där och skyddar varandra – och ägnar sig samfällt åt att fördöma Israel, det enda land, som aldrig kommer att sitta som medlem i rådet ifråga.

Det är nämligen så infernaliskt ordnat, att man måste ha minst 97 röster för att bli invald, oavsett hur många länder, som finns med vid omröstningen i generalförsamlingen, och det betyder att de nämnda blocken alltid kan rösta bort sådana länder de inte vill ha – och rösta in sådana de vill ha.

Så om du läser om nya fördömanden av Israel på grund av brott mot de mänskliga rättigheterna, och FN står som avsändare, kom då ihåg vilka det är som är de verkliga avsändarna – länder som själva bryter mot de mänskliga rättigheterna, gör det  i stor skala, systematiskt, och utan minsta tanke på att sluta med det!

Om någon vill ha noggrannare dokumentation på vad detta råd har sysslat med, så finns det material så det räcker på nätet, bara att googla och se!

Jag grinade illa genast jag såg varifrån brevet kom. Kyrkans Utlandshjälp står inte särskilt högt på min favoritlista.

Folk som lånar sloganer från Nazityskland och Goebbels ska nog jobba väldigt hårt innan de får några pengar av mig!

”Kauf nicht beim Juden” – ”köp inte av judarna” – är ett av de äldsta politiska slagorden i Europa.

Det har levt upp igen under senare år, nu i form av uppmaningar till bojkott av israeliska varor.

Och Kyrkans Utlandshjälp hör till de organisationer som ställer sig bakom uppmaningen till bojkott!

Alltså väljer jag att bojkotta Kyrkans Utlandshjälp.

Man kan ju undra varför det alltid är Israel, som ska utpekas och svartmålas?

Svepskälet för Kyrkans Utlandshjälps uppmaning till bojkott av Israel är bl a de omstridda bosättningarna på Västbanken.

Men om man nu är så intresserad av att motarbeta sådana saker, varför då inte sikta in sig på t ex Turkiet istället? I detta nu ockuperar 35.000 turkiska soldater en stor del av Cyperns territorium. Den turkiska regimen har sänt in hundratusentals bosättare som nu koloniserar och övertar norra Cypern – ett landområde,  som enligt alla internationella lagar tillhör Cypern.

FN har gång efter annan uppmanat Turkiet att dra sig tillbaka, vilket Turkiet högaktningsfullt har struntat i.

Nu rapporteras också att Turkiet håller på att förstöra de kristna kyrkorna på norra Cypern, vilket är liktydligt med religionsförföljelse.

Men har Kyrkans Utlandshjälp uppmanat till någon bojkott av Turkiet?

Nej, det är Hitlers – eller Hamans – ande som talar, när slagordet från trettitalet på detta sätt dammas av och används på nytt.

Det här handlar om fiendskap mot det judiska folket, inte om allmän omsorg om de internationella fördragens efterlevnad!

Israel å sin sida meddelade i god tid och flera gånger om att man inte kommer att släppa iland fartygen direkt till Gaza, men att de var välkomna att lossa sin last strax norr om Gaza, så skulle försändelsen sedan transporteras landvägen till destinationsorten.

Det var alltså inte fråga om att Israel ville förhindra hjälpsändningen från att nå fram, det var fråga om att man ville försäkra sig om att det inte låg vapen och sprängämnen i botten på mjölsäckarna!

Vilket jag finner helt rimligt med tanke på att Gaza styrs av en terroristorganisation, som har staten Israels utplånande inskrivet som målsättning i sina stadgar.

Om nu dessa ”fredens fartyg” inte hade haft några som helst biavsikter, då hade detta inte varit något problem.

Då hade de lossat sin last på angiven plats, och den hade kommit fram dit den skulle.

Men, men.

Dessa ”fredsälskande” människor ansåg det tydligen viktigare att till varje pris, också till priset att riskera människoliv, provocera fram en militär aktion från Israels sida, än att leverera mat och andra förnödenheter till Gaza!

Och den aktionen kom också, naturligtvis.

Hade Israel släppt genom de här fartygen – som med säkerhet inte hade några vapen ombord, eftersom man visste att Israel sannolikt skulle komma att granska dem – då hade det varit hundra fartyg till på väg mot Gaza nästa vecka, och då hade lasten med säkerhet inte varit mat för Gaza, utan istället något mindre matnyttigt, avsett för Israel att bita i!

Vad jag kan se hade Israel helt enkelt inget val, inte om man ska ge dem rätt att tänka på sin överlevnad.

De var så illa tvungna att hindra de här fartygen från att gå iland till Gaza.

Så, det var kapning nummer ett.

Eftersom detta, att provocera fram ett israeliskt övertagande av fartygen,  var målsättningen från början, hade man också sett till att fylla fartygen med flera hundra extra passagerare, alltså folk som inget hade att göra med hjälpsändningen – om det nu inte var meningen att gazaborna skulle äta stekt Henning Mankell till lunch, vilket jag betvivlar.

Denna extra folkhop fanns med för att det säkert skulle bli så kaotiskt som möjligt när Israel ingrep, och för att det skulle finnas tillräckligt många ”vittnen” med palestinaschalar i bakfickan, som sedan kunde lägga ut texten om hur vansinnigt brutala israelerna är…

Alltihop var alltså ett enda stort palestinskt PR-jippo från början till slut, ett PR-jippo där man i vanlig intifada-ordning kallt kalkylerat med att ett antal människoliv skulle gå till spillo.

Eftersom folk stod redo på däck med järnrör och köksknivar när kommandosoldaterna kom, var det helt klart planerat på förhand att en strid skulle provoceras fram.

Det var kapning nummer två, det hänsynslösa utnyttjandet av gazabornas nödläge för att plocka internationella poäng.

Någon skrev för någon dag sedan i en tidning att Israel bjöd Hamas på en onödig PR-vinst, när man tog de här fartygen.

Tillåt mig att ha en avvikande åsikt.

Det är inte Israel som bjuder på den vinsten, det är alla som låter sig luras av propagandan, som står för bjudningen!

Det är alla de som som står på kö för att fördöma Israel, alla de som vägrar att inse att Israel lever under ett ständigt hot att utplånas, alla de som väljer att ”glömma” att Hamas är en terrororganisation, och att ”glömma” det faktum att den, som medverkar till att vapen förs in till Gaza, också medverkar till att våldet och terrorn fortsätter, det är de som bjuder på propagandaseger åt Hamas!

Om ingen trodde på lögnerna vore de ju menings- och verkningslösa!

Och här har vi kapning nummer tre – alla de opinionsbildare som låter sig kapas för ändamål, som inget har att skaffa med sanning och rätt.

Det var visst KGB som i tiden talade om ”nyttiga idioter”, när det var fråga om fredsrörelsen i väst?

Och det var KGB som utbildade Yassir Arafat.

Fingeravtrycken känns igen…

Sen kan man ju också fråga sig hur lättlurade journalisterna får vara vad det gäller den så mycket omskrivna ”israeliska blockaden” av Gaza.

Sanningen är ju, att om inte Egypten blockerade Gazas sydgräns, då fanns det ingen blockad!

Men när hörde du senast talas om den egyptiska blockaden av Gaza – en blockad som dessutom uppehålls med betydligt hårdare handskar än de den israeliska gränsbevakningen använder? Skärpning, nyhetsfolk!

”Att Israel vill fred tycks mig uppenbart”, skrev han. ”Israel har naturligtvis inget att förlora på en varaktig fred, och när Barak valdes var det just för att man trodde, att han skulle kunna åstadkomma en sådan. Jag kan inte se annat än att det nu är Arafat och de andra palestinska ledarna, som bär huvudansvaret för den växande ofreden. Israelerna har varit beredda till mer långtgående kompromisser än någonsin tidigare.”

Det är tjugo år sedan det här skrevs, men det är fortfarande lika sant. Dessutom är det helt naturligt, att det är som han säger!

Ser man på status quo är det helt klart Israel som har mer att vinna på ett fredsslut! Israelerna har byggt upp ett modernt, demokratiskt och tämligen välmående samhälle sedan 1948, medan palestinierna, trots sina år av självstyre, fortfarande mer eller mindre lever kvar i flyktinglägermisären. Missnöjet med nuläget finns därmed till allra största delen på den palestinska sidan.

Man måste dock se litet längre än till nuläget för att få en rättvis(ande) bild.

1948 får vara utgångspunkt. Då angreps den nyfödda staten Israel från alla sidor av sina arabiska grannar i det uttalade syftet att utplåna den och kasta judarna i havet.

För att inte den arabiska befolkningen, som bodde bland judarna,  skulle hamna i skottlinjen, uppmanades de från arabiskt håll att dra sig ur vägen så länge, så skulle de kunna flytta tillbaks igen, när upprensningen väl var avslutad.

Nu gick det ju som det gick. Herren stred för Israel, och då hjälpte inte den väldiga arabiska övermakten.

Efter vapenvilan föstes alla de araber, som flytt undan striderna, samman i flyktingläger, och uppmanades fortsätta kampen för ett ”fritt Palestina”, som det hette.

(Jag inser naturligtvis att det är aningen laddat att säga att ”Herren stred för Israel”, men hur man annars ska förklara att Israel gick segrande ur ett trefrontskrig, där judarna hade sämre vapen, och den bättre beväpnade motståndaren dessutom hade ett numerärt övertag på tio mot en, det vet jag inte)

Det som kallas ”kampen för ett fritt Palestina” är naturligtvis samma sak som kampen för ett utplånat Israel, men ”kampen för ett fritt Palestina” låter ju litet bättre…

Det är kanske värt att notera att det var först på femtiotalet, som de arabiska flyktingarna från Israel började kalla sig palestinier.

Någon sådan benämning hade inte varit i allmänt bruk tidigare. De allra flesta av dem som flydde från Israel i samband med överfallet 1948 var araber, som hade flyttat in dit under nittonhundratalets första hälft, samtidigt som den judiska inflyttningen pågick!

De var alltså inte mer urbefolkning än judarna i Palestina!

På 1800-talet var landet en obeboelig ödemark, med träskmarker, malaria och öde hedar, vilket var följden av att alla, som i tur och ordning härskat över landet, hade sugit ut och förstört det i grund..

Mark Twain, som reste genom landet vid den här tiden, beskriver det med orden: ”om ett land någonsin varit under Guds förbannelse är det detta”.

Det var de judiska inflyttarna som först köpte detta ödelagda, utsugna land, och sedan med en otrolig arbetsinsats så småningom började göra delar av landet beboeliga igen, och som följd av detta började sedan också den arabiska befolkningen öka!

Inte kan väl Israel anklagas för att det judiska folket på detta sätt har skapat sig ett relativt välmående samhälle?

Inte heller kan väl Israel anklagas för att dess grannar överföll dem 1948, och genom detta skapade flyktingproblemet?

En sak som annars aldrig omtalas är att det då, 1948, var det lika många judar, ca 700000, som flydde till Israel, som antalet  palestinier, som flydde från landet.

De judiska flyktingarna integrerades snabbt i det israeliska samhället, de arabiska däremot bor fortfarande, femtio år senare, kvar i sina vid det här laget permanenta kåkstäder, trots att de oljerika arabstaterna minsann skulle ha haft resurser att hjälpa dem på alla upptänkliga sätt!

Däremot  kan både de palestinska ledarna, samt arabsamfundet som helhet, med fog anklagas för att bära stort ansvar för palestiniernas nuvarande situation.

Kriget 1948 som de flydde undan startades av arabstaterna, vilka ansåg sig kallade att avsluta det Hitler hade påbörjat.

Man har efter detta misslyckade judeutrotningsförsök, utan hänsyn till mänskligt lidande, utvecklat en strategi, som går ut på att hålla folket kvar i flyktingläger, låta dem ha det möjligast eländigt, och sedan med hänvisande till detta elände engagera det internationella samfundet på sin sida, mot Israel.

När man ser åt vilket håll FN-resolutionerna brukar gå, märker man hur väl den taktiken har lyckats!

Inte har man heller ens när det gäller de självstyrda områdena, där den palestinska myndigheten haft kontrollen, och där det funnits goda möjligheter att få internationell hjälp, gjort speciellt mycket för att bekämpa fattigdomen och utveckla sina områden.

Istället har anklagelser för korruption och allmän misskötsel av de internationella biståndspengarna kontinuerligt framförts mot de palestinska ledarna. Undersökningar som gjordes under slutet av nittiotalet visade att belopp motsvarande flera miljarder dåtida finska mark försvunnit genom korruption, förskingring och andra oegentligheter. En hel del av denna korruption hade ägt rum i den palestinska ledningens absoluta toppskikt.

Och det här är ingen proisraelisk propaganda, det baserar sig på undersökningar gjorda av CPRS, Center for Palestinian Research & Studies!

Det kan också påpekas, att då den begåvade och färgstarka palestinska politikern Hanan Ashrawi vid ungefär samma tid lämnade den palestinska regeringen, gjorde hon det i protest mot att Arafat vägrade göra sig av med en lång rad korrumperade ministrar!

Det brukar framhållas att det är synd om palestinierna, och det är inte svårt att instämma i det!

Att ha tvingats in i en sån här återvändsgränd av dels fanatiska religiösa ledare och dels korrumperade politiska ledare, det är en ren katastrof för det palestinska folket.

Det är när Israel, och inte de som i verkligheten är ansvariga, får bära hundhuvudet för den uppkomna situationen, som jag inte längre kan hålla med!

Nu ska vi gå vidare och fråga oss varför det blir så här.

Varför tvingas vi konstatera att palestinska och arabiska ledare, med några få undantag, helt enkelt inte tycks vara intresserade av en fred som innebär att staten Israel får fortsätta att existera?

Varför har arabstaterna, som dock har samma kultur och samma religion som flyktingarna, och som säger sig vara deras vänner, isolerat dem och gjort det så svårt som möjligt för dem att assimileras i de länder, där de nu finns?

Är det bara ett landområde av Nylands storlek det handlar om?

Är det ”bara” kravet på att flyktingarna – som nu har ökat i antal från 700.000 till fyra miljoner – ska få rätt att återvända, bli israeliska medborgare och få tillbaka allt de lämnade för femti år sedan, som behöver uppfyllas? (I och för sig ett totalt orimligt krav – där det fanns ett åkerstycke och en koja för femti år sen finns det kanske en modern skyskrapa idag…)

Nej, det är fråga om betydligt större saker. Ska vi förstå varför knuten är olöslig behöver vi också ta fram Islams betydelse för situationen i Mellanöstern.

I sin bok ”Den religiösa politiken” tar Sven Reichmann upp den här aspekten till grundlig diskussion.

Den information han där delger är alltför omfattande för att kunna återges här, men den intresserade kan läsa kapitlen 8-14 i boken!

När Muhammed i början av sin religiösa verksamhet tvingades fly från Mecka till Medina hamnade han i konflikt med judarna där.

Han rörde nämligen ihop begreppen något fruktansvärt när han skulle citera judiska och kristna skrifter, och judarna vederlade honom med eftertryck. Mohammed gick i krig mot dem, vann, och kunde småningom också återvända till Mecka i spetsen för en arme stor nog att få meckaborna att ge sig utan strid.

Här finns då förebilden klar. Man ska återvända segrande, och judar och otrogna ska besegras, med vapen om nödvändigt!

Att erkänna staten Israel är otänkbart för islam. Det vore detsamma som att erkänna att islam är besegrat!

Därför står det fortfarande i PLO:s stadgar att deras målsättning är att utplåna staten Israel, trots att man redan i Osloavtalet från 1993 förband sig att stryka den klausulen. Detta är nämligen inte en politisk målsättning, som skulle kunna omförhandlas, det är en religiös målsättning!

( Både PLO:s och Hamas grundstadgar finns på nätet, det är bara att läsa, om någon tvivlar!)

Arafat fick under sin livstid frågan huruvida han verkligen som muslim kunde ingå avtal med en judisk stat.

Han lär då ha svarat, att Muhammed själv träffade fredsavtal med ledarna i Mecka, som då var hans fiender, och vad Muhammed kunde, det kan också Arafat!

Han berättade dock inte vad som hände med detta avtal.

Det ingicks år 628, avsikten med det var att Muhammed ville ha ryggen fri för ett annat krigsföretag, och 630 angrep han sedan Mecka.

Själv menade han att meckaborna först brutit freden, och att han därför också var fri från avtalet, vem som hade mer rätt lär vi inte få veta, men resultatet idag är att varken Arafat på sin tid, eller de nutida palestinska ledarna anser sig ha någon skyldighet att hålla avtal, som ingåtts med judar eller andra otrogna, vilket deras långa rad av svikna löften, lögner och avtalsbrott – där vägran att stryka målsättningen att Israels ska utplånas är ett av de mest flagranta löftesbrotten –  mer än tydligt bevisar.

Varför redovisar jag allt det här, då?  Jo jag är rädd för vad det kan leda till för Finlands del, om/när vår utrikespolitiska ledning strör antiisraeliska kommentarer kring sig, och väljer sida mot Israel i de internationella organen.

Jag är också oroad över möjligheten att fler och fler kristna människor ska låta sig påverkas av propagandan, vinklingarna, halvsanningarna, hellögnerna, och till slut ställa på Israels fienders  sida – vilka också är Guds fiender, eftersom de vill hindra evangeliets förkunnelse!

Exempel på sådan framgångsrik påverkan har vi mer än nog av redan nu!

Oroad är jag också därför att det inte bara är från arabisk sida, som detta handlar mer om religion än om politik.

Landet som konflikten gäller är nämligen Guds, och det judiska folket är Guds folk!

Det här området har givits av Herren själv åt Abrahams ättlingar till evig tid.

Nu har judarna återvänt dit i enlighet med flertusenåriga profetior om att så ska ske.

I takt med att det internationella samfundet blir mer och mer fientligt inställt till Israel, närmar sig den tid när en internationell styrka kan sättas in mot Israel. Också detta talar nämligen profetiorna om!

Vi står sannolikt på tröskeln till den tid, när Jerusalem ska bli en ”lyftesten för alla folk”, gjord därtill av Gud själv.

De folk och nationer, som går mot Israel i fientliga avsikter, kommer att dra förbannelse över sig, i enlighet med Guds löfte till Abraham: ”Jag ska välsigna den som välsignar dig, och jag skall förbanna den som förbannar dig!”

Kristenheten har dragit mycket av den förbannelsen över sig under de senaste 1700 åren.

Det är tid att vi slutar låta oss luras, det är dags att vi lär oss genomskåda lögnerna.

Ännu är det inte för sent för oss att välsigna Israel och be för Jerusalems frid!

Tidningarna gav dock inget besked om vad alla dessa mänskors åsikt grundade sig på!

Finns det fakta bakom detta utpekande av Israel, visar historien verkligen att Israel är en aggressiv nation som hotar freden, eller speglar undersökningsresultatet snarare summan av gamla fördomar och hänsynslös propaganda?

Under de senaste halvseklet, alltsedan staten Israel grundades har Mellanöstern befunnit sig i krigstillstånd. Populärt brukar man tala om hela området som en krutdurk, och det är inte svårt att instämma i det. Att se situationen där som ett stort hot mot världsfreden är också helt berättigat.

Vem är det som vill ha det på det viset?

Det är väl den som vill krig som är ett hot mot fred?

Vill Israel krig?

När Israel grundades 1948 utgjordes den nya statens territorium av det område som FN i sin resolution tilldelade judarna. Resten av det bibliska Israel tillföll araberna, för FN gick från början in för en tvåstatslösning. Och vi ska minnas att det inte fanns någon självständig stat alls där före 1948! Landet var ett brittiskt protektorat i mellankrigstiden.

Israel grundades alltså  inte på ”palestinskt territorium”, så som en del människor lurats att tro.

Nu hade allt varit gott och väl om araberna visat samma vilja att följa FN:resolutionen som Israel. Då hade också en arabisk-palestinsk stat grundats 1948, och inget flyktingproblem hade uppstått! Istället för att följa FN:s resolution delade dock Egypten och Jordanien det land, som den palestinska staten skulle ha upprättats på, mellan sig, och sedan överföll arabländerna Israel i det uttalade syftet att utplåna den nyfödda staten och köra judarna i havet.

Samtidigt uppmanade man den arabiska befolkningen i Israel att fly undan striderna för att inte komma till skada, en uppmaning som hörsammades av hundratusentals människor. Där började det palestinska flyktingproblemet.

Det är alltså arabstaterna som från början är ansvariga för det palestinska folkets lidanden, inte Israel.

Vem ville ha det kriget 1948? Inte var det Israel!

1967 deklarerade Egyptens dåvarande diktator Nasser att det nu var dags att köra judarna i Medelhavet, och startade tillsammans med Syrien och Jordanien en massiv militär uppladdning mot Israel. När Nasser beordrade FN:s dåvarande generalsekreterare U Thant att dra bort FN:s styrkor från Sinaihalvön stod det klart för alla att det nu bara var en fråga om dagar innan anfallet skulle komma. I det läget visade sig Israel upprörande ovilligt att sitta stilla och vänta på att bli slaktat, och slog istället till först – och vann mot alla odds det sk sexdagarskriget.

Vem ville det kriget? Inte var det Israel, även om det såg sig tvingat att slå först för att ha en chans att överleva!

Tekniskt sätt var det dessutom Egypten som förklarade krig. Två veckor innan stridshandlingarna började medeelade Israel officiellt att om Egypten stänger Akabaviken för israeliska fartyg kommer Israel att se detta som en krigsförklarng – varpå Nasser stängde viken, och därmed förklarade krig mot Israel.

Och vem var det som startade Yom Kippur-kriget 1972?

Inte var det Israel som varken på något sätt hotade eller överföll sina grannar.

Återigen var det arabstaterna som gjorde ett försök att utplåna Israel.

Den här gången vägrade Israels ledare Golda Meir att göra ett preventivt angrepp, även om hon råddes till det av sina rådgivare, detta med motiveringen att den här gången skulle arabländernas propagandamaskineri inte kunna tuta ut några lögner om hur aggressivt Israel var. Detta innebar att Israels förluster blev betydligt större än om man följt taktiken från 1967.

För anfallna blev de, igen från alla håll, av alla sina grannar.

Angriparnas målsättning var också oförändrad: utplåna Israel, kör judarna i Medelhavet!

Hur i fridens dar propagandan idag kan få folk att tro att det är Israel som vill krig, det övergår mitt förstånd. Är de antisemitiska underströmmarna faktiskt så starka att man tvärtemot allmänt kända fakta vill tro på lögnerna?

Vilket land i Mellanösternkonfliktenär det som gång efter gång varit villigt till landavträdelser för att få till stånd fred?

Israel gav bort hela Sinai åt Egypten för att få till stånd ett fredsavtal!

Detta efter att man gjort betydande investeringar där, hittat olja osv.

Inte brukar det vara det land som vinner ett krig som sedan gör eftergifter i fredsförhandlingarna, så detta visar hur stark Israels önskan att få fred med sina grannar är.

Israels inmarsch i Libanon 1982 brukar dras fram som exempel på israelisk aggression mot grannland. Fakta talar dock än en gång ett annat språk.

PLO hade fram till 1970 haft sina baser i Jordanien, och där byggt upp en sån militär styrka att Jordanien till slut började uppleva dem som ett hot och med hjälp av sin krigsmakt körde ut dem ur landet. Då invaderade PLO Libanon, satte upp baser längs Israels nordgräns, och besköt därifrån så gott som dagligen israeliskt territorium med granater och raketer.

Dessutom gjorde de sig skyldiga till ofattbara grymheter mot den libanesiska civilbefolkningen.

Sedan invaderade också Syrien södra Libanon – officiellt för att fungera som ”fredsbevarare”,

men i verkligheten hjälpte de till att utrota kristna libaneser och försåg PLO med vapen.

Den svenske läkaren Thomas Angerbjörn besökte Libanon strax efter Israels krig mot PLO, och han beskriver den terror libaneserna varit utsatta för från PLO:s sida i en artikel i Örnsköldsviks Allehanda 22.1.83. Rubriken på den artikeln var ”Arafat är inte välkommen till Sverige”

Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att de kristna maroniterna i Libanon vädjade till Israel om hjälp, och att många grupper i Libanon såg de israeliska trupperna som befriare!

Det som utlöste Israels inmarsch var dock i första hand de ständiga raketangreppen och andra terrorattackerna från PLO:s fästen mot civila mål i norra Israel.

Så vem ville ha det kriget? Vem provocerade fram det? Inte var det Israel!

Inte heller angrep Israel staten Libanon, man gick i krig mot två främmande armeer som ockuperat södra Libanon!

Israel har också försökt förhandla med palestiniernas huvudorganisation, PLO.

Denna organisation har inskrivet i sina stadgar, att dess målsättning är att utplåna staten Israel.

Det säger sig självt, att för att det ska finnas något att förhandla om måste denna målsättning strykas.

I Osloavtalet från 1993 förbinder sig PLO att ändra sina stadgar på denna punkt.

I Oslo II ett par år senare lovar de på nytt.

När Arafat fick Hebron upprepades löftet: NU ska vi ändra stadgarna.

Men vem som vill kan gå in på www.fidim.org , läsa stadgarna, och konstatera att PLO:s målsättning fortfarande är att utplåna Israel. PLO har tagit allt som avtalen gett dem, men inte gett något av det de själva lovade. De har heller aldrig haft en tanke på att göra det.

Ett avtal ingånget med de otrogna behöver nämligen muslimer inte hålla!

Deras målsättning är fortfarande att ha allt, varje tumsbredd av hela Israel.

Så vem vill krig?

Vem är hot mot världsfreden?

Inte är det Israel, i varje fall!

Då måste ännu en fråga ställas: Hur kan det vara möjligt att mer än hälften av Europas befolkning i strid med tillgängliga fakta ändå uppfattar Israel som det stora hotet mot freden?

Varför har nyhetsmedia ofta varit så villiga att delta i propagandaoffensiven mot Israel?

Varför accepterar journalister en situation där den som förmedlar ett reportage som är ofördelaktigt för PLO inte längre får del av palestinskt nyhetsmaterial, där den som ställer en provokativ fråga till Arafat blir av med sitt videoband och sina anteckningar, och där all filmad nyhetsrapportering från palestinskt område enligt palestinsk förordning ska skötas av palestinska kameramän – var och en kan ju bedöma vilken grad av objektivitet man kan vänta sig av de filmerna!

Om israeliska myndigheter begränsar mediafolkets rörelsefrihet blir det minsann ett ramaskri utöver världen. Men när palestinska myndigheter gör det, och gör det konstant, då klagar ingen.

Varför inte?

Föreningen Fred i Mellanöstern, en sammanslutning som verkar för en fredlig tvåstatslösning på konflikten, har nyligen gett ut en liten skrift som heter ”Antisemitismen förr och nu”.

Den är sammanställd av Sven Reichmann, på uppdrag av nämnda förening.

Det är en både intressant och bitvis skrämmande läsning.

Här avslöjas både en del mindre kända men mycket viktiga orsaker till dagens stämningar mot Israel, och här ges också många konkreta exempel på både selektiv nyhetsrapportering och antiisraeliska attityder som avslöjar en total ovilja/oförmåga att på något sätt vara opartisk i mellanösternfrågan.

Ett paradexempel på detta är rättegången mot Ahmed Rami, ledare för Radio Islam i Sverige, som i slutet på 80-talet drogs inför rätta pga sina judefientliga uttalanden i radion.

Denne blev till slut faktiskt fälld för hets mot folkgrupp, vilket var en seger för rättvisan, men det som hände under rättegången var avslöjande.

Försvaret använde sig nämligen av ett expertvittne, en svensk professor i religionshistoria, som ljög, vinklade, underlät att nämna kända fakta och så vidare, allt i syfte att få Rami frikänd.

Hans vittnesmål utlöste en lång och het debatt, som fyra år senare kulminerade i en opartisk utredning av det famösa vittnesmålet.

Den utredningen slog fast att vittnesmålet saknade varje grund, och att det dessutom stämde överens med den antisemitiska traditionen i Europa.

Då hade redan en lång rad svenska intellektuella och kulturpersonligheter hunnit träda upp till försvar för denne antisemitiske professor!

Om det finns så gott om personer med förtroende i samhället, som gärna är med och sprider antiisraelisk propaganda, då kanske det inte är att undra på att folk i gemen felaktigt börjar se Israel, det land i Mellanöstern som faktiskt vill fred!, som det stora hotet mot världsfreden.

Därför är skrifter typ ”Antisemitismen förr och nu” viktiga, och man kan bara hoppas att de blir lästa av alla som vill ha en någotsånär välgrundad uppfattning i Mellanösternfrågan.

Året (2009) avslutas med att Hamas än en gång med sina ständiga raket- och granatattacker har lyckats provocera Israel att gå till motaktion. Vilket förstås var just vad Hamas ville – nu får de ju igen en gång inkassera en propagandaseger till kostnad av några hundra palestinska civila liv, en propagandaseger, som massmedia tydligen så gärna bjuder dem på.

Det förundrar mig en aning att dessa massmedia inte tycks vara intresserade av att lägga folkrättsliga aspekter på det hela – annat i form av fördömanden av Israel, då? Hamas bryter nämligen grovt mot folkrätten, när de gömmer sina stridande förband bland civilbefolkningen!

Därmed står organisationen ifråga också folkrättsligt sett ansvariga för vad som händer med nämnda civilbefolkning i följd av motpartens krigshandlingar!

Folkrättsjuristen Marie-Helene Boccara har skrivit en intressant artikelserie på www.fidim.org om just folkrätten och Israel. Jag citerar ett avsnitt därifrån:

”De avgörande skillnaderna mellan legitimt och illegitimt våld beror dels på vem angreppet riktas mot, dels på de bakomliggande skälen för våldet. När demokratier är involverade i krig, saknas som regel avsikt att angripa civila. I de fall civila ändå dör, rör det sig antingen om olyckshändelser eller om så kallad kollateral skada. Detta kan exempelvis inträffa, när terrorister gömmer sig bland civila för att undgå angrepp.

En annan situation är när terrorister placerar avskjutningsramper bland annat i bostadsområden, för att  en fiende med högre moral och respekt för gällande regler då inte ska attackera. Terrorister kan även vilja locka till motangrepp, eftersom civilas död ställer fienden i dålig dager, vilket innebär opinionssegrar för den med lägre moral och utan omtanke om sin civilbefolkning.

Det är förbjudet både att angripa civila och att ta skydd bland civila

I Genèvekonventionen (Tilläggsprotokoll I från 1949 som rör skydd för offren i internationella konflikter) står det under artikel 51 punkt 7 skrivet att:

”Civilbefolknings eller civilas närvaro eller förflyttningar får icke användas för att skydda vissa punkter eller områden från militära operationer, särskilt vid försök att skydda militära mål från anfall eller att skydda, främja eller hindra militära operationer. Parterna i konflikten skall icke leda civilbefolkningen eller civila personers förflyttningar i syfte att söka skydda militära mål från anfall eller skydda militära operationer.”

Den metoden används emellertid regelmässigt av terrorister, bland annat Hamas, Hizbollah och PKK.

De gömmer sina raketavskjutningsramper i bostadsområden och sina vapenlager under sjukhus.

När såg du den här aspekten lyftas fram i massmedial rapportering senast?

Där det alltid Israel, som beskylls för att bryta mot folkrätten, om folkrätten nämns…

Sen har vi ju också det här med blockaden av Gaza. Den har Israel fått klä skott för så det räcker, och också där har folkrätten åberopats mot israelerna.

Att Israel skulle vara tvunget att tillåta fri införsel av vapen och ammunition till ett område, som behärskas av en terroristorganisation, som i sina stadgar har förbundit sig till att utplåna Israel, det är väl ändå en orimlighet för varje människa, som är utrustad med vanligt bondförnuft.

Men det verkligt intressanta i sammanhanget är ändå det faktum, att Israel i verkligheten inte kan uppehålla någon blockad av Gaza, inte ensamt, i alla fall!

Gaza gränsar nämligen mot Egypten i söder, och skulle inte egyptierna uppehålla någon blockad där, då skulle det inte finnas någon blockad!

Men av någon anledning tycks det inte alls vara lika intressant för politiker och nyhetsförmedlare att ta till några brösttoner mot Egypten!

Märkligt, så selektiva den mångomtalade folkrättens tolkningar tycks vara…